keyscore/corpus/sv.txt
Linus Björnstam 53a0002907 keyscore: a scorer, optimizer and GUI for keyboard layouts
Scores layouts for ISO Swedish with the angle mod on Swedish and
English text, by Michael Capewell's rules plus row motion, triples,
pinky load and finger distance.

- src/main.bjo: the report. src/optimize.bjo: simulated annealing.
- src/gui.bjo: a bjogui window for tuning the numbers, with help on
  every number, presets and saved layouts.
- corpus/: the texts, and fetch.py for the Wikipedia ones.

Co-Authored-By: Claude Opus 5.5 <noreply@anthropic.com>
2026-11-17 11:14:39 +01:00

3160 lines
1.5 MiB
Raw Permalink Blame History

This file contains invisible Unicode characters

This file contains invisible Unicode characters that are indistinguishable to humans but may be processed differently by a computer. If you think that this is intentional, you can safely ignore this warning. Use the Escape button to reveal them.

This file contains Unicode characters that might be confused with other characters. If you think that this is intentional, you can safely ignore this warning. Use the Escape button to reveal them.

Jorge Mario Pedro Vargas Llosa, förste markis av Vargas Llosa, född 28 mars 1936 i Arequipa, död 13 april 2025 i Lima, var en peruansk författare, journalist och politiker. Vargas Llosa räknas som en av Latinamerikas ledande romanförfattare och essäister, och som en av de främsta författarna i sin generation. Han anses vara en av de inflytelserikaste av de latinamerikanska författare som slog igenom under den latinamerikanska boomen under 1960- och 1970-talet. 2010 tilldelades han nobelpriset i litteratur för sin "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".
Vargas Llosa fick sitt genombrott på 1960-talet med romanerna Staden och hundarna (1963) och Det gröna huset (1965). Han var aktiv inom en rad litterära genrer och verkade som litteraturkritiker och journalist. Bland hans verk finns komedier, deckare, historiska romaner och politiska thrillers. I många av sina verk gav han sin syn på det peruanska samhället, men han blev med tiden mer internationellt inriktad, och hans senare verk berörde också andra delar av världen. I karriären gick Vargas Llosa från en litterär modernism till en lekfullare postmodernistisk stil.
Som många andra latinamerikanska författare var Vargas Llosa politiskt aktiv genom hela sin författarkarriär. Hans politiska åsikter gick gradvis från vänster till höger. Den kubanska revolutionen under Fidel Castros ledning hade till en början Vargas Llosas stöd, något han senare ångrade. 1990 ställde han upp som presidentkandidat i det peruanska valet för center-högerkoalitionen Frente Democrático (FREDEMO) och förespråkade nyliberala reformer. Betecknande för Vargas Llosas politiska hållning är hans grundläggande liberala värderingar, såsom vikten av individens frihet och moraliska ansvar, och hans försvar av demokratin. Senare gav han sin stöd åt mer traditionellt konservativa kandidater. År 1990 påstod han i ett uttalande på mexikansk teve att "Mexiko är den perfekta diktaturen", ett uttalande som levde kvar länge i Mexiko och internationellt.
Mario Vargas Llosa föddes i en medelklassfamilj den 28 mars 1936 i staden Arequipa i Peru. Han var det enda barnet till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta. Fadern var busschaufför och modern var dotter till en kreolfamilj. Makarna separerade några månader före Vargas Llosas födelse. Fadern hade en kärleksrelation med en tysk kvinna och från den relationen har Mario två yngre halvbröder, Enrique och Ernesto Vargas.
Släkten Vargas kom till Peru på 1500-talet. Namnet var taget från en adelsman i Trujillo, Juan de Vargas, på vars mark man hade tjänat som bönder eller vasaller. Det fanns en Vargas i den handfull conquistadorer som tog tillfånga Atahualpa. Släkten Vargas blev en av de mest spridda och Mario kommer ur en av dess grenar. Släkten Llosa kom till Peru på 1600-talet, namnet kommer från en by med samma namn i Katalonien. En gren kom med tiden till Santillana del Mar och därifrån utvandrade Juan de la Llosa y Llaguno till Arequipa och hans efterkommande höll sig sedan kvar i trakten, "de flesta med yrken såsom advokater, präster, nunnor, domare, lärare, funktionärer, poeter, tokstollar och en och annan militär."
Vargas Llosa levde hos sin mors familj i Arequipa till ett år efter föräldrarnas skilsmässa, då hans morfar Pedro Llosa blev honorärkonsul för Peru i Bolivia. Med sin mor och hennes familj flyttade Vargas Llosa därefter till Cochabamba i Bolivia, där han tillbringade sina tidiga barnaår. Familjen Llosa hölls ihop av morfadern, som drev en bomullsfarm. Modern och hennes familj ville inte förklara att Vargas Llosas föräldrar hade separerat och han växte upp i tron att hans far var död. När José Bustamante y Rivero var president i Peru fick hans morfar en befattning som prefekt i den peruanska kuststaden Piura och hela familjen flyttade tillbaka till Peru. Medan han bodde i Piura gick Vargas Llosa i grundskola vid den religiösa akademin Colegio Salesiano. 1946, vid tio års ålder, flyttade han till Lima där han för första gången träffade sin far. Föräldrarna återupprättade sin relation och bosatte sig under Vargas Llosas tonår i Magdalena del Mar, ett medelklassdistrikt i Lima. Han studerade då vid Colegio La Salle, en kristen salesiansk grundskola, från 1947 till 1949.
Fadern som hade upptäckt att sonen skrev poesi var orolig för hans framtid och försörjning. Han ansåg att det var lämpligt att skicka Vargas Llosa till en militärskola där han skulle få en "manlig" uppfostran (hombria). Vid fjorton års ålder skickades han sålunda till militärskolan Colegio Militar Leoncio Prado i La Perla, Callao. Det var ett internat där han gick tredje och fjärde året i educación secundaria åren 1950-51. Där fick han uppleva en järnhård militär disciplin och det var den epok då han läste och skrev "som han aldrig hade gjort förut", och formade så sin förmåga som författare. Han tyckte mest om att läsa romaner av franska författare som Alexander Dumas och Victor Hugo. Bland hans lärare figurerade den surrealistiske poeten César Moro, som under en tid undervisade Vargas Llosa i franska.
När sommarlovet började 1952 började Vargas Llosa arbeta som assistent på tidningen La Crónica. Kort därefter övergick han till att vara journalistlärling, och fick arbeta med reportage och intervjuer om lokala händelser. Ett år innan han tog sin examen började Vargas Llosa arbeta som amatörjournalist för lokala tidningar. Han slutade studera vid militärskolan och avslutade sina studier i Piura, där han arbetade för den lokala tidningen La Industria och bevittnade framförandet av sitt första dramatiska verk, Inkans flykt (La huida del Inca).
År 1953, under Manuel Odrías regering, skrev Vargas Llosa in sig vid det anrika universitetet San Marcos i Lima, för att studera juridik och litteraturvetenskap. Han gifte sig år 1955 vid 19 års ålder med sin morbrors svägerska, den 10 år äldre nyskilda Julia Urquidi Illanes. Om detta har Vargas Llosa skrivit i den självbiografiska "Tant Julia och författaren" (där han dock ändrade hustruns ålder till 13 år äldre). Familjen Llosa uppfattade äktenskapet som en riktig skandal. Vargas Llosa började sin litterära karriär på allvar 1957 när hans första noveller publicerades, Los jefes (Ledarna) och El abuelo (Farfadern/morfadern), medan han arbetade för två peruanska tidningar: El Mercurio Peruano och El Comercio. När han tog examen vid San Marcos 1958 fick han ett stipendium, Javier Prado, som gjorde det möjligt för honom att åka till Madrid, där han studerade vid Universidad Complutense, 1960, efter att stipendiet hade gått ut, flyttade han till Frankrike i förvissningen om att han skulle få ett stipendium för att studera där. Men när han anlände till Paris fick han veta att hans ansökan om stipendium hade avslagits. Trots Marios och Julias osäkra ekonomiska läge bestämde sig paret för att stanna i Paris där han började skriva produktivt. .
Vargas Llosas kusin Patricia Llosa Urquidi flyttade som 15-åring in hos paret under sina studier och Vargas Llosa förälskade sig så småningom i henne och skilde sig från Julia Urquidi Illanes 1964. Året därpå gifte han om sig med den då 19-åriga Patricia Llosa Urquidi som han sedermera fick tre barn med: Álvaro (född 1966), författare och redaktör, Gonzalo (född 1967), arbetar för FN-organet UNHCR i Genève, och Morgana (född 1974), fotograf/journalist för tidningen El País i Madrid. 1971 lade han också fram sin doktorsavhandling i Madrid med titeln Gabriel García Márquez: historia de un deicidio som publiceras samma år. Under äktenskapet skötte hustrun Patricia allt det praktiska och ekonomiska runt Mario Vargas Llosa. Då han mottog Nobelpriset prisade han Patricia Llosa som "bra på allt" och citerade henne ""Mario, para lo único que tú sirves es para escribir" ("Mario, det enda du duger till är att skriva."),
Efter 50 års äktenskap lämnade Mario Vargas Llosa sin andra hustru Patricia Llosa Urquidi för Julio Iglesias före detta hustru Isabel Preysler, spansk modell och programledare med filippinskt ursprung, mor till bland annat Enrique Iglesias. Paret levde tillsammans från 2015 till december 2022 då de meddelade att de hade avslutat sin relation.
Vargas Llosas första roman Staden och hundarna (La ciudad y los perros) publicerades 1963. Handlingen utspelar sig kring en grupp kadetter på Limas militärskola, och bygger på författarens egna erfarenheter under hans två år vid Colegio Militar Leoncio Prado. Detta tidiga verk fick stor uppmärksamhet och var en omedelbar framgång. Kritiker imponerades av romanens vitalitet och författarens skickliga användning av sofistikerade litterära tekniker. Romanen vann också kritikerpriset Premio de la Crítica Española. Bokens skarpa kritik av det peruanska militäretablissemanget ledde dock till kontrovers. Tusen exemplar av boken brändes ceremoniellt vid skolan och flera peruanska generaler gick till hårt angrepp. En av generalerna sa att boken hade skrivits av ett ”degenererat sinne” och en annan att romanen var betald av Ecuador för att underminera den peruanska arméns anseende. Boken hade framgång, men hos Vargas Llosa kvarstod för alltid ett tvivel på om detta berodde på bokens kvaliteter eller på skandalen runt den.
År 1965 publicerades Det gröna huset (La casa verde), en roman om en bordell med samma namn och om hur dess halvmytiska närvaro påverkar bokens gestalter. Huvudhandlingen kretsar kring Bonifacia, en flicka som har för avsikt att avlägga klosterlöfte, men som förvandlas till la Selvatica, bordellens kändaste prostituerade. Boken hyllades av kritikerna och befäste Vargas Llosa som en central figur inom den latinamerikanska litteraturen. Det gröna huset tilldelades det första Rómulo Gallegos-priset 1967 i tävlan med verk av den uruguayanske veteranförfattaren Juan Carlos Onetti och av Gabriel García Márquez. Vargas Llosa fick tillräckligt många priser enbart genom Det gröna huset för att bli en av de centrala författarna inom den latinamerikanska boomen. Många kritiker anser fortfarande att boken är författarens bästa och viktigaste verk. Gerald Martin, en brittisk kritiker av latinamerikansk litteratur, har framhållit den som en av de största latinamerikanska romanerna någonsin.
Vargas Llosa's tredje roman Samtal i katedralen publicerades 1969 när han var 33 år gammal. Den är en berättelse om ministersonen Santiago Zavala och hans chaufför Ambrosio. När de två av en slump träffas på ett hem för herrelösa hundar uppstår en intensiv konversation som fortsätter på Katedralen, en näraliggande bar. Under samtalet, som belyser den härskande diktaturen, söker Zavala efter sanningen om sin fars roll i mordet på en ökänd peruansk motståndsman. Zavalas sökande leder honom dock in i en återvändsgränd utan svar eller tecken på en bättre framtid. Romanen angriper Odrías hårdföra regim genom att visa hur en diktatur kontrollerar och förstör människors liv. Hopplösheten är ett genomgående tema i Samtal i katedralen, som är en av Vargas Llosas bittraste romaner.
År 1971 publicerade Mario Vargas Llosa sin doktorsavhandling vid Complutenseuniversitet i Madrid. García Márquez: historia de un deicidio ('García Márquez: berättelsen om ett gudamord') är en omfattande studie av hans vän den colombianske författaren och nobelpristagaren i litteratur, Gabriel García Márquez som han senare blev ovän med. År 1976 slog han Márquez i ansiktet i Mexico City vid Palacio de Bellas Artes; detta blev slutet på deras vänskap. Ingen av författarna har gett någon offentlig förklaring till osämjan, och de båda har en överenskommelse om att inte prata om varandra. Ett fotografi av Márquez med en blåtira publicerades 2007, vilket åter väckte allmänhetens intresse för fejden. Trots flera decenniers tystnad godkände Vargas Llosa år 2007 att delar av hans bok skulle användas som inledning till en specialutgåva till 40-årsjubileet av Márquez bok Hundra år av ensamhet (1967). Historia de un Deicidio gavs också ut igen samma år, som en del av Vargas Llosas samlade verk.
Efter Samtal i katedralen gick Vargas Llosas från allvarligare teman som politik och samhällsproblem till mer satiriska skildringar. Den latinamerikanska litteraturforskaren Raymond L. Williams beskriver denna fas i Vargas Llosas författarkarriär som "upptäckten av humor". Hans första satiriska roman var Pantaleón och soldatbordellen, som publicerades 1973. Denna korta, komiska roman består av vinjetter av samtal och dokument om de peruanska arméstyrkorna och en kår med prostituerade med uppdrag att besöka militära utposter i avlägsna djungelområden. Handlingen liknar den i hans tidigare roman Det gröna huset men i annan form. Pantaleón och soldatbordellen är sålunda en sorts parodi på både Det gröna huset och den litterära utgångspunkt som romanen representerar. Idén till romanen fick han genom att själv bevittna hur prostituerade anlitades av den peruanska armén för att betjäna soldater i djungeln.
Från 1974 till 1987 fokuserade Vargas Llosa på sitt skrivande, men tog sig även tid till andra initiativ. 1975 var han med och regisserade filmatiseringen av Pantaleón och soldatbordellen. Efter denna föga framgångsrika produktion valdes han till ordförande i den internationella författarklubben PEN. Vid den tiden reste Vargas Llosa ofta för att föreläsa på konferenser som organiserades av internationellt kända institutioner, såsom Hebreiska universitetet i Jerusalem och Universitetet i Cambridge.
År 1977 publicerade Vargas Llosa Tant Julia och författaren (La tía Julia y el escribidor), som delvis bygger på hans äktenskap med sin första fru, Julia Urquidi, som han även tillägnade romanen. Hon skrev senare sina memoarer, Lo que Varguitas no dijo (Vad lille Vargas inte sa), där hon gav sin egen syn på deras relation. Hon menar att Vargas Llosa på flera ställen överdrivit många negativa delar av deras relation, samtidigt som han bagatelliserat hennes stöd för sin författarkarriär. Tant Julia och författaren anses vara ett av de mest slående exemplen på hur bild- och talspråket i populärkulturen kan användas i litteraturen. Romanen filmatiserades 1990 i Hollywood under namnet Tune in Tomorrow.
Mario Vargas Llosas fjärde längre skönlitterära verk Kriget vid världens ände gavs ut 1981 och var hans första historiska roman. Boken blev början på en radikal utveckling av hans litterära stil mot frågor som messianism och irrationellt mänskligt beteende. Romanen utspelar sig under Canudoskriget i Brasilien i mitten av 1890-talet, en väpnad konflikt där en milleniaristisk sekt höll stånd mot den brasilianska armén i flera år. Precis som Vargas Llosas tidigaste verk behandlar den ett allvarligt motiv på ett sakligt sätt, och är skriven i en mörk ton. Kritiker uppskattade hur Vargas Llosas utforskade mänsklighetens fallenhet för att idealisera våld och hans skildringar av en katastrof orsakad av fanatism. Trots att romanen hyllades även i Brasilien fick den till en början ett dåligt mottagande, som en utlännings skildring av ett brasilianskt tema. Den kritiserades också för att vara revolutionär och antisocialistisk. Vargas Llosa säger själv att det är hans egen favoritroman och den som varit svårast att skriva.
Efter att ha avslutat Kriget vid världens ände började Vargas Llosa skriva romaner som var betydligt kortare än många av hans tidigare böcker. År 1983 färdigställde han Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (Historia de Mayta), en roman med fokus på ett vänsteruppror som ägde rum den 29 maj 1962 i staden Jauja i Anderna. Senare samma år, under Sendero Luminosos uppror, inbjöds Vargas Llosa av den peruanska presidenten Fernando Belaúnde Terry att ingå i en kommission som skulle granska massakern på åtta journalister av byinvånarna i Uchuraccay. Kommissionens huvudsyfte var att undersöka morden för att kunna informera allmänheten om händelsen. Efter sitt engagemang i kommissionen publicerade Vargas Llosa en serie artiklar där han försvarade sin hållning i affären. År 1986 blev han klar med sin nästa roman, Vem dödade Palomino Molero? (¿Quién mató a Palomino Molero?), en morddeckare som han började skriva strax efter undersökningen av vad som hände i Uchuraccay. Handlingen i romanen ligger nära händelserna i Uchuraccay, men litteraturkritikern Roy Boland har framhållit att den inte är så mycket ett försök att rekonstruera morden som en form av "litterär exorcism" av Vargas Llosas egna erfarenheter som medlem av kommissionen. Arbetet med kommissionen inspirerade även en av Vargas Llosas senare romaner, Döden i Anderna (Lituma en los Andes), som först gavs ut 1993 i Spanien.
Det tog nästan 20 år innan Vargas Llosa skrev nästa större verk. Bockfesten (La fiesta del chivo), en politisk thriller som publicerades år 2000. Enligt Raymond L. Williams är Bockfesten Vargas Llosas närmast kompletta och ambitiösaste roman sedan Kriget vid världens ände. Romanen är baserad på diktatorn Rafael Trujillo, som styrde Dominikanska republiken från 1930 till dess han mördades 1961. Verket har tre huvudmotiv. Det första rör Urania Cabral, dotter till en före detta politiker, samt lojal Trujilloanhängare som för första gången återvänder till Dominikanska republiken efter mordet på Trujillo trettio år tidigare. Det andra motivet är själva mordet; konspiratörerna som utförde det och dess konsekvenser. Det tredje motivet handlar om Trujillo själv under slutet av hans regim. Boken fick snabbt positiva recensioner i Spanien och Latinamerika. Den anses vara ett av Vargas Llosas bästa verk.
År 2006 skrev Vargas Llosa Den stygga flickans rackartyg (Travesuras de la niña mala) som journalisten Kathryn Harrison anser vara en omskrivning (snarare än en bearbetning) av Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856. I Vargas Llosas version handlar boken om en peruansk utvandrares besatthet av en flicka som han har älskat i årtionden, sedan tonåren. År 2013 utkom Den blygsamme hjälten, hans första roman efter nobelpriset. Den har beskrivits som en roman där Vargas Llosa i pusseldeckarens form skildrar det samtida Peru.
Som många andra latinamerikanska intellektuella stödde Mario Vargas Llosa i början Fidel Castros kubanska revolutionära regering. Han studerade marxism på djupet som universitetsstudent och övertygades senare av kommunistiska ideal efter den kubanska revolutionens framgångar. Gradvis började dock Vargas Llosa anse att kubansk socialism var oförenlig med hans syn på mänskliga fri- och rättigheter. Den officiella brytningen mellan författaren och den politik som den kubanska regeringen förde kom med den så kallade Padilla-affären, när Castro fängslade poeten Heberto Padilla. Vargas Llosa skrev tillsammans med andra intellektuella en protest mot det kubanska politiska systemet och dess fängslande av Padilla som de skickade till Castro. Vargas Llosa har sedan dess identifierat sig med liberalismen snarare än vänsterns ideologier. Efter att han gav upp sin tidigare vänsterpolitik har han motsatt sig både såväl höger- som vänsterorienterade auktoritära regimer.
När Vargas Llosa fick en befattning i undersökningskommissionen 1983 ledde det till vad litteraturkritikern Jean Franco har kallat "den obekvämaste händelsen i hans politiska karriär". Hans medverkan i kommissionen gav upphov till omedelbara negativa reaktioner och förtal från den peruanska pressen. Många menade att massakern var en konspiration för att hindra journalisterna att rapportera om regeringens paramilitära aktiviteter i Uchuraccay. Kommissionens slutsats var att byborna själva låg bakom morden. Vargas Llosa såg händelsen som ett tecken på "hur sårbar demokratin är i Latinamerika och hur lätt den kan utplånas av både höger- och vänsterdiktaturer. Dessa slutsatser och Vargas Llosa själv kritiserades hårt. Antropologen Enrique Mayer anklagade honom för paternalism, medan Meyers kollega Carlos Iván Degregori kritiserade honom för hans okunnighet om samhället i Anderna. Vargas Llosa anklagades också för att aktivt hjälpa regeringen att mörklägga arméns roll i massakern. Den amerikanska litteraturvetaren Misha Kokotovic har sammanfattat kritiken med att Vargas Llosa anklagades för att betrakta "inhemska kulturer som ett 'primitivt' hinder mot förverkligandet av hans västerländska modernitetsideal". Vargas Llosa chockades av massakern i sig och sedan av reaktionen mot hans slutsatser i kommissionen. Hans reaktion mot kritiken var att de brydde sig mer om hans rapport än de hundratals bönder som senare mördades av Sendero Luminosos gerilla.
Under 1980-talet blev Vargas Llosa känd för sin principfasta nyliberala hållning. Han stödde den konservativa regeringen under Fernando Belaúnde Terry men avvisade 1984 en inbjudan att bli premiärminister. År 1987 hjälpte han till att bilda och senare leda Movimiento Libertad. Året därpå gick hans parti in i en koalition med Perus två största konservativa politiska partier vid den tiden, Acción Popular under före detta presidenten Fernando Belaúnde Terry och Partido Popular Cristiano, lett av Luis Bedoya Reyes, för att skapa den tredelade center-högerkoalitionen Frente Democrático (FREDEMO). Han ställde upp i Perus presidentval 1990 som kandidat för FREDEMO. Han föreslog ett drastisk ekonomiskt sparprogram som skrämde fattiga väljare. Programmet betonade behovet av privatisering, marknadsekonomi, frihandel och framför allt spridningen av privat egendom. Han vann den första valomgången med 34% av alla röster, men besegrades av den då okända jordbruksingenjören Alberto Fujimori i den andra valomgången. Vargas Llosa redogjorde för valet i sin memoar El pez en el agua, ('En fisk i vattnet') 1993. Efter valet 1990 har han främst fokuserat på att skriva, dock med ett sporadiskt engagemang inom politiken.
En månad efter att han förlorat valet bjöds Vargas Llosa in till en konferens för intellektuella i Mexiko av det landets mest framstående författare, Octavio Paz. (En månad efter konferensen tilldelades Paz Nobelpriset i litteratur.) Konferensen, som gick under namnet "El siglo XX: la experiencia de la libertad" ('1900-talet: frihetens erfarenhet') ägnades åt att diskutera kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa. Den sändes i mexikansk tv mellan den 27 augusti och den 2 september. I ett uttalande den 30 september 1990 fördömde Vargas Llosa det mexikanska maktsystemet, som baserades på partiet Partido Revolucionario Institucionals (PRI, som suttit vid makten i 61 år) permanenta styre, i ett uttalande: "Mexiko är den perfekta diktaturen. Den perfekta diktaturen är inte kommunism, inte Sovjetunionen, inte Fidel Castro; den perfekta diktaturen är Mexiko. För det är en kamouflerad diktatur." Med hänvisning till PRI lade han till: "Jag tror inte att det någon annanstans i Sydamerika har funnits en diktatur som så effektivt har rekryterat intelligentsian och så omärkligt mutat den." Uttalandet "Mexiko är den perfekta diktaturen" blev en kliché i Mexiko och internationellt, ända tills PRI förlorade makten i Mexiko år 2000.
Vargas Llosa bodde mestadels i London från 1990-talet, men tillbringade ungefär tre månader om året i Peru. Vargas Llosa fick spanskt medborgarskap 1993. Han besökte ofta Spanien för olika konferenser och semestrade ofta där. 1994 valdes han till medlem av Real Academia Española (Spanska kungliga akademien) där han från januari 1996 innehade stol ”L” och han var aktiv på den spanska politiska arenan. I februari 2008 slutade han att stödja Partido Popular till förmån för det nyskapade partiet Enhet, framsteg och demokrati. Vargas Llosa påstod att vissa av Partido Populars konservativa ståndpunkter gick emot hans klassiskt liberala åsikter. Hans politiska ideologier framträder i boken Política razonable ('Rimlig politik'), skriven av politikerna och kulturpersonligheterna Fernando Savater, Rosa Díez, Álvaro Pombo, Albert Boadella och Carlos Martínez Gorriarán. I nätverket Fundación Internacional para la Libertad knöt Vargas Llos samman ett stort antal tankesmedjor och forskningsinstitut för att skapa en samlingspunkt för den spansktalande världen, med syfte att utveckla och sprida liberala värderingar. Han verkade även som gästprofessor vid flera framstående universitet. Vid Georgetown University, Washington DC, fick han en tjänst hösten 2009, vid institutet Ibero-American Literature and Culture som hade i flera år. Den 3 februari 2011 adlades han av Spaniens kung Juan Carlos I med den ärftliga titeln markis av Vargas Llosa (spanska: Marqués de Vargas Llosa). Hans äldste son Álvaro är arvtagare till titeln.
År 2010 kom Mario Vargas Llosa med ett uppseendeväckande uttalande där han menade att kriget mot droger var ett enda stort misslyckande. Llosa berömde stater som Mexiko, som agerat med stort mod för att bekämpa drogkarteller men menade samtidigt att det inte gick att vinna detta krig. Samhället ”måste legalisera narkotikan” istället för att lägga enorma summor på att bekämpa den. Att satsa på ”rehabilitering, prevention och utbildning”. Llosa drog paralleller med dagens syn på tobak och den informationskampanj som fått stor framgång. Detta skulle vara det enda sättet att få slut på det våld knarkindustrin för med sig.
I juni 2011 vände sig Llosa tillsammans med flera andra framstående personer i samhället, däribland FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan och entreprenören Richard Branson, till FN där de bland annat krävde:
Att det blir ett slut på kriminaliseringen och stigmatiseringen av personer som nyttjar droger men som inte skadar andra
Att regeringar uppmuntras att testa legalisering av droger, i första hand marijuana.
Att kampanjer som riktar sig till unga med budskapen "säg nej till droger" eller "nolltolerans mot droger" slopas, i stället bör andra utbildningsmetoder användas.
Mario Vargas Llosas stil bygger på såväl historiska händelser som personliga erfarenheter. Hans erfarenheter vid militärskolan Leoncio Prada var grunden för beskrivningen av den korrumperade samhällsinstitutionen i hans första roman Staden och hundarna. Skolans korruption är också en återspegling av korruptionen i det peruanska samhället vid tiden för romanens tillkomst. Berättartekniken är inspirerad av den nya romanen. Vargas Llosa använder ofta sina böcker för att utmana det otillräckliga i samhället, såsom moralens förfall och förtrycket från dem som har politisk makt gentemot dem som utmanar denna makt. Ett av de teman som han har utforskat är individens strävan efter frihet i en verklighet fylld av förtryck. Till exempel baseras hans roman Samtal i katedralen på Perus president Manuel Odrías diktatur. Bokens huvudperson Santiago gör uppror mot den kvävande diktaturen genom att delta i vänsterpolitiska gruppers subversiva aktiviteter. Vargas Llosas andra roman, Det gröna huset, utforskar förutom teman som korruption och förtryck också "fördömandet av Perus grundläggande institutioner", och tar upp korrupta officerares misshandel och utnyttjande av de anställda vid en bordell.
Många av Vargas Llosas tidiga romaner utspelar sig i Peru, medan de senare verken utspelar sig i andra delar av Sydamerika, såsom Brasilien och Dominikanska republiken. Kriget vid världens ände var den första av hans stora romaner som utspelade sig utanför hans hemland. Trots att handlingen berör Canudoskriget och den brasilianska regeringen bygger romanen inte direkt på historiska fakta. Dess huvudsakliga inspirationskälla är snarare den icke-fiktiva redogörelsen för dessa händelser som publicerades av den brasilianske författaren Euclides da Cunha 1902. Bockfesten, som baserats på Rafael Trujillos diktatur, utspelar sig i Dominikanska republiken. För att förbereda boken studerade Vargas Llosa grundligt dominikansk historia. Romanen är realistisk till sin karaktär, och Vargas Llosa understryker att han "respekterade den grundläggande informationen, [...] jag har inte överdrivit", men samtidigt påpekar han att "det är en roman, ingen historiebok, så jag tog mig många, många friheter".
En av Vargas Llosas senare romaner, Paradiset finns om hörnet, utspelar sig till stor del i Frankrike och på Tahiti. Den är baserad på före detta samhällsutvecklaren Flora Tristan, och visar hur Flora och Paul Gaugin inte fann paradiset, men ändå lyckades inspirera efterföljare att arbeta för en socialistisk utopi. Vissa kritiker, såsom Barbara Mujica, menar dock att Paradiset finns om hörnet saknar den "djärvhet, energi, politiska vision och berättartekniska geni" som fanns i hans tidigare verk.
Vargas Llosas verk betraktas som både moderna och postmoderna. Trots att skillnaden mellan modern och postmodern litteratur är flitigt omdebatterad hävdar litteraturvetaren M. Keith Booker att problematiken och den tekniska komplexiteten i Vargas Llosas tidiga verk, som Det gröna huset och Samtal i katedralen, är inslag som är typiska för den moderna romanen. De tidiga romanerna innehåller också ett visst mått av allvar, även det en viktig del av definitionen av modern konstutövning. Vargas Llosas senare romaner, till exempel Pantaleón och soldatbordellen, Tant Julia och författaren, Den sanna berättelsen om kamrat Mayta och El hablador ('Berättaren'), bär tydliga spår av postmodernt skrivande. Dessa har en mycket lättare, farsartad och komisk ton, något som är typisk för postmodernismen. Booker har jämfört två av Vargas Llosas romaner, Det gröna huset och Pantaleón och soldatbordellen, och diskuterar kontrasten mellan modernism och postmodernism som återfinns i författarens verk. Booker påpekar att samtidigt som båda romanerna utforskar ämnen som prostitution och den peruanska militären är den förra gravallvarlig medan den senare är löjligt komisk.
Litteraturvetaren M. Keith Booker menar att Vargas Llosa fulländar tekniken med sammanvävda dialoger i sin roman Det gröna huset. Genom att väva samman två samtal som utspelar sig vid olika tillfällen skapar han illusionen av en återblick. Vargas Llosa använder också denna teknik ibland för att byta miljö genom att väva ihop två samtal som tar plats samtidigt men på olika ställen. Denna teknik, som han började använda mot slutet av sin första roman, Staden och hundarna, är kännetecknande för hans litterära repertoar. Han använder sig dock inte av sammanvävda dialoger på samma sätt i alla romaner. Till exempel används tekniken i Det gröna huset på ett seriöst sätt, för att uppnå en nykter ton och för att fokusera på släktskapet mellan händelser som äger rum vid olika tillfällen och på olika platser, medan samma teknik skapar komiska effekter i Pantaleón och soldatbordellen, där enklare scenbyten används. Denna teknik liknar både Virginia Woolfs sammanflätande av olika karaktärers monologer och Gustave Flauberts kontrapunktiska teknik där han flätar samman samtal med andra händelser, såsom föreläsningar.
Mario Vargas Llosas första litterära förebilder var relativt okända peruanska författare som Martín Adán, Carlos Oquendo de Amat och César Moro. Som ung författare inspirerades han av dessa revolutionära författare för att skapa nya berättarstrukturer och tekniker för att ge en mer samtida, mångfacetterad bild av det urbana Peru. Han sökte en stil som skiljde sig från de traditionella skildringar av landet och landsbygdslivet som blivit berömda genom José María Arguedas, Perus främsta romanförfattare vid den tiden. Vargas Llosa beskrev Arguedas som "ett exempel på en gammalmodig regionalism som redan hade uttömt sina visionära möjligheter". Trots att han inte delade Arguedas intresse för ursprungsbefolkningens situation, beundrade och respekterade Vargas Llosa honom för hans bidrag till den peruanska litteraturen. År 1996 publicerade han också La utopía arcaica ('Den ålderdomliga utopin'), en studie över Arguedas verk.
Vargas Llosa begränsade sig inte till peruansk litteratur, han letade också inspiration utomlands. Två fransmän, existentialisten Jean-Paul Sartre och romanförfattaren Gustave Flaubert, influerade både hans teknik och hans stil. Sartres påverkan är som påtagligast i Vargas Llosas flitiga användning av dialog. Flauberts litterära självständighet (hans romaner går i många fall emot såväl verklighet som moral) är något som väckt Vargas Llosas beundran, och som även kom till uttryck i La orgía perpetua. Flaubert y "Madame Bovary" ('Den eviga orgien. Flaubert och Madame Bovary'), Vargas Llosas studie av Flauberts estetik. I sin analys av den franske författaren ifrågasätter Vargas Llosa litteraturens revolutionära kraft i ett politiskt sammanhang, något som skiljer sig tydligt från hans tidigare syn på "litteratur som en form av uppror".
En av Vargas Llosas favoritförfattare, och den som troligen haft störst inflytande på hans skrivande, är amerikanen William Faulkner. Vargas Llosa anser att Faulker är "författaren som fulländade den moderna romanens teknik". Båda använder komplicerade förändringar i tid och berättande i sin litterära stil. Till exempel har handlingen och utvecklingen av huvudpersonen i Staden och hundarna till viss del influerats av Vargas Llosas favoritroman av Faulkner, Ljus i augusti.
Förutom studierna av Arguedas och Flaubert har Vargas Llosa skrivit litterär kritik av andra författare som han beundrat, såsom Gabriel García Marquez, Albert Camus, Ernest Hemingway och Jean-Paul Sartre. Målet med hans icke-fiktiva verk har främst varit att visa på hur dessa författare influerat hans skrivande och visa på kopplingen mellan honom själv och de andra författarna. Kritikern Sara Castro–Klarén menar att han inte erbjuder mycket till systematisk analys av dessa författares litterära tekniker. Till exempel fokuserar Vargas Llosa i La orgía perpetua: Flaubert y "Madame Bovary" på förhållandet mellan sin estetik och Flauberts, snarare än att endast diskutera Flauberts egen estetik.
Mario Vargas Llosa anses vara en av de stora latinamerikanska författarna, tillsammans med författare som Octavio Paz, Julio Cortázar, Jorge Luis Borges, Gabriel García Márquez och Carlos Fuentes. Fuentes själv analyserade redan 1971 i boken La Nueva Novela ('Den nya romanen') de positiva influenser som Varga Llosas verk har haft på den latinamerikanska litteraturen. Kritikern Gerald Martin skrev 1987 att Vargas Llosa var "kanske den framgångsrikaste [...och] tveklöst den kontroversiellaste latinamerikanska författaren under de senaste tjugofem åren".
Vargas Llosa är känd för sitt journalistiska arbete. Han publicerade i maj 1960 sin första tidningsartikel i nummer 198 av tidskriften Caretas (Lima). Den 25 juli 1977 var det premiär för hans kolumn Piedra de toque, en författares betraktelse över mänskliga angelägenheter. Sedan 1997 publiceras Varga Llosas kolumner varannan vecka i Caretas, liksom i mer än 20 tidningar och tidskrifter i hela västvärlden. Han var också programledare i peruansk teve åren 1980–1982, för kulturmagasinet La torre de Babel ('Babels torn').
De flesta av Vargas Llosas verk har översatts till flera språk och nått betydande internationell framgång. Även hans journalistiska arbete har blivit publicerat internationellt, något som relativt få andra latinamerikanska författare lyckats med. Under sin karriär har han skrivit mer än ett dussin romaner och ett antal andra böcker och berättelser, och har i flera decennier varit en tongivande röst inom latinamerikansk litteratur. Han har vunnit flera priser för sitt författarskap, från Premio Leopoldo Alas 1959 och Premio Biblioteca Breve 1962 till Premio Planeta 1993 för Döden i Anderna och Jerusalem Prize 1995. Litteraturkritikern Harold Bloom inkluderade Kriget vid världens ände i sin lista över litterära verk som bör ingå i den västerländska litterära kanonen. Vargas Llosa tilldelades även Miguel de Cervantes-priset 1994, ett av de mest prestigefyllda priserna inom den spanskspråkiga litteraturen, som delas ut till författare "vars arbete har bidragit till att påtagligt berika det spanskspråkiga litterära arvet". Vargas Llosa fick även Irving Kristol Award 2005 från American Enterprise Institute och mottog Harold and Ethel L. Stellfox Visiting Scholar and Writers Award vid Dickinson College 2008. År 2010 tilldelades han Nobelpriset i litteratur för sin "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".
Flera av Vargas Llosas verk har filmatiserats, bland andra Staden och hundarna och Pantaleón och soldatbordellen (båda i regi av landsmannen Francisco Lombardi), samt Bockfesten som regisserades av Vargas Llosas kusin Luis Llosa. Tant Julia och författaren blev filmatiserad på engelska som Tune in Tomorrow. Bockfesten har även dramatiserats för teatern av Jorge Alí Triana, en colombiansk pjäsförfattare och regissör.
Svenska översättningar inom parentes med utgivningsår om det skiljer sig från det spanska originalet.
1959 – Los jefes
1963 – La ciudad y los perros (Staden och hundarna, översättning Jan Sjögren 1966 och Peter Landelius 2013)
1966 – La casa verde (Det gröna huset, översättning Jens Nordenhök 1979)
1967 – Los cachorros (Valparna, översättning Annika Ernstson 1978, inkluderar även Los jefes)
1969 – Conversación en la catedral (Samtal i katedralen, översättning Annika Ernstson 1994)
1973 – Pantaleón y las visitadoras (Pantaleón och soldatbordellen, översättning Jan Sjögren 1975)
1977 – La tía Julia y el escribidor (Tant Julia och författaren, översättning Jens Nordenhök 1981)
1981 – La guerra del fin del mundo (Kriget vid världens ände, översättning Jens Nordenhök 1984)
1984 – Historia de Mayta (Den sanna berättelsen om kamrat Mayta, översättning Jens Nordenhök 1987)
1986 – ¿Quién mató a Palomino Molero? (Vem dödade Palomino Molero?, översättning Jens Nordenhök 1989)
1987 – El hablador (Berättaren, översättning Annika Ernstson 1991)
1988 – Elogio de la madrastra (Till styvmoderns lov, översättning Annika Ernstson 1992)
1993 – Lituma en los Andes (Döden i Anderna, översättning Annika Ernstson 1998)
1997 – Los cuadernos de don Rigoberto (Don Rigobertos anteckningsböcker, översättning Elisabeth Helms 2000)
2000 – La fiesta del chivo (Bockfesten, översättning Peter Landelius 2002)
2003 – El paraíso en la otra esquina (Paradiset finns om hörnet, översättning Peter Landelius 2003)
2006 – Travesuras de la niña mala (Den stygga flickans rackartyg, översättning Peter Landelius 2007)
2010 – El sueño del celta (Keltens dröm, översättning Peter Landelius 2011)
2013 – El héroe discreto (Den blygsamme hjälten, översättning Peter Landelius 2014)
2016 – Cinco esquinas (En peruansk affär, översättning Peter Landelius 2017)
1971 – García Márquez: historia de un deicidio
1975 – La orgía perpetua: Flaubert y "Madame Bovary"
1990 – La verdad de las mentiras: ensayos sobre la novela moderna
1993 – El pez en el agua. Memorias
1996 – La utopía arcaica: José María Arguedas y las ficciones del indigenismo
1997 – Cartas a un joven novelista
2001 – El lenguaje de la pasión
2004 – La tentación de lo imposible
2006 – Diccionario del Amante de América Latina (har biografiska inslag)
2007 – El Pregón de Sevilla
2009 – El Viaje a la Ficcion
2018 – La llamada de la tribu (Lockrop, översättning Elisabeth Helms 2019)
2022 – El fuego de la imaginación (Libros, escenarios, pantallas y museos. Obra periodística I)
1952 – La huida del inca (Inkans flykt)
1981 – La señorita de Tacna
1983 – Kathie y el hipopótamo
Mario Vargas Llosas essäer och journalistik har samlats under titeln Contra viento y marea och givits ut i tre volymer 1983, 1986 och 1990.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mario Vargas Llosa, den 15 oktober 2010.
Alemany, Luis (28 januari 2011), ”En el infierno de Mario” (på spanska), El Mundo, http://www.elmundo.es/elmundo/2011/01/28/cultura/1296206852.html, läst 28 januari 2011
Armas Marcelo, J. J. (2002) (på spanska), Vargas Llosa, el vicio de escribir, Madrid: Alfaguara, ISBN 84-204-4286-0 .
Boland, Roy; Harvey, Sally (1988) (på engelska), Mario Vargas Llosa: From Pantaleón y las visitadoras to Elogio de la madrastra, Auckland: Antipodas, the Journal of Hispanic Studies of the University of Auckland / VOX/AHS, ISBN 0-9597858-1-7 .
Booker, M. Keith (1994) (på engelska), Vargas Llosa Among the Postmodernists, Gainsville, FL: University Press of Florida, ISBN 0-8130-1248-1 .
Campos, Jorge; Jose Miguel Oviedo (1981) (på spanska), Vargas Llosa y su Guerra del fin del mundo, Madrid: Taurus Ediciones, ISBN 84-306-2131-8
Castro-Klarén, Sara (1990) (på engelska), Understanding Mario Vargas Llosa, Columbia, SC: University of South Carolina Press, ISBN 0-87249-668-6 .
Cevallos, Francisco Javier (1991), ”García Márquez, Vargas Llosa, and Literary Criticism: Looking Back Prematurely” (på engelska), Latin American Research Review (Latin American Research Review, Vol. 26, No. 1) 26 (1): 266–275, http://www.jstor.org/stable/2503775, läst 6 april 2008 . (Prenumeration krävs för tillgång online.)
Coca, César (27 augusti 2006), ”30 años después de la ruptura con García Márquez, Vargas Llosa desvela las claves literarias y personales” (på spanska), Hoy, http://www.hoy.es/prensa/20060827/sociedad/anos-despues-ruptura-garcia_20060827.html, läst 16 april 2008 .
Cohen, Noam (29 mars 2007), ”García Márquez’s Shiner Ends Its 31 Years of Quietude” (på engelska), The New York Times, http://www.nytimes.com/2007/03/29/books/29marq.html?_r=1&em&ex=11&oref=slogin, läst 31 mars 2008 .
Gran Enciclopedia Universal, "Mario Vargas Llosa", "18", Madrid: El Mundo/Espasa Calpe, 2004, s. 11782–11785, ISBN 84-670-1345-1 (spanska)
Dammann, Guy (10 januari 2007), ”Let's hear it for literary feuds” (på engelska), The Guardian, http://www.guardian.co.uk/books/booksblog/2007/jan/10/letshearitforliteraryfeud, läst 7 oktober 2010 .
Fernández, Casto Manuel (1977) (på spanska), Aproximación formal a la novelística de Vargas Llosa, Madrid: Editora Nacional, ISBN 84-276-0383-5 .
Franco, Jean (2002) (på engelska), The Decline and Fall of the Lettered City: Latin America in the Cold War, Cambridge, MA: Harvard University Press, ISBN 0674008421 .
Gussow, Mel (28 mars 2002), ”Lacing his Fiction with History: Vargas Llosa Keeps a Latin American Literary Boom Booming” (på engelska), The New York Times 151 (52071), http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9D03E4DD113BF93BA15750C0A9649C8B63, läst 27 mars 2008 .
Harrison, Kathryn (14 oktober 2007), ”Dangerous Obsession” (på engelska), The New York Times, http://www.nytimes.com/2007/10/14/books/review/Harrison.html, läst 14 april 2008 .
Heawood, Jonathan (24 november 2003), ”Past Master: Review of Mario Vargas Llosa, The Way to Paradise” (på engelska), New Statesman 132 (4665): 55, http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=a9h&AN=11449072&site=ehost-live, läst 7 april 2008 . (Prenumeration krävs för tillgång online.)
Igartua, Francisco (1998) (på spanska), Huellas de un destierro, Lima: Aguilar, ISBN 9972-00-266-7 .
Kirk, Robin (1997) (på engelska), The Monkey's Paw: New Chronicles from Peru, Amherst, MA: University of Massachusetts Press, ISBN 1558491090 .
Kokotovic, Micha (2007) (på engelska), The Colonial Divide in Peruvian Narrative: Social Conflict and Transculturation, Brighton: Sussex Academic Press, ISBN 1845191846 .
Kristal, Efraín (1998) (på engelska), Temptation of the Word: The Novels of Mario Vargas Llosa, Nashville, TN: Vanderbilt University Press, ISBN 0-8265-1301-8 .
Larsen, Neil (2000), ”Mario Vargas Llosa: The Realist as Neo-liberal” (på engelska), Journal of Latin American Cultural Studies 9 (2): 155–179, doi:10.1080/713679233, ISSN 1356-9325, http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=aph&AN=3954729&site=ehost-live . (Prenumeration krävs för tillgång online.)
Lamb, Ruth S (1971), ”El mundo mítico en la nueva novela latino americana” (på spanska) (PDF), Centro Virtual Cervantes (Claremont, CA: AIH Actas IV): 101–108, http://cvc.cervantes.es/obref/aih/pdf/04/aih_04_2_010.pdf, läst 7 april 2008 .
Martin, Gerald (1987), ”Mario Vargas Llosa: Errant Knight of the Liberal Imagination”, i John King (på engelska), Modern Latin American Fiction: A Survey, London: Faber and Faber, s. 205–233 .
Morote, Herbert (1998) (på spanska), Vargas Llosa, tal cual, Lima: Jaime Campodónico .
Mujica, Barbara (Mars/april 2004), ”Review of Mario Vargas Llosa, The Way to Paradise”, Américas 56 (2): 45, http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=a9h&AN=12400192&site=ehost-live, läst 8 april 2008 .
Muñoz, Braulio (2000) (på engelska), A Storyteller: Mario Vargas Llosa between Civilization and Barbarism, Lanham, ML: Rowman & Littlefield, ISBN 0-8476-9750-9 .
Navarro, Mireya (23 februari 2003), ”Spring Theater: Political Theater; At the Intersection Of Ruler and Ruled” (på engelska), The New York Times, http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9801E1DC163DF930A15751C0A9659C8B63, läst 19 mars 2008 .
Parker, Emily (23 juni 2007), ”Storyteller: The Famous Novelist on Politics, and How Writing Can Change the Course of History” (på engelska), Wall Street Journal, http://opinionjournal.com/editorial/feature.html?issn=110010248, läst 6 mars 2008 .
Perales Contreras, Jaime (2007), ”Review on Historia de un Deicidio, en obras completas, vol. VI, Tomo I., in Americas Magazine, Organization of American States, July-August, 2007”, Americas, http://findarticles.com/p/articles/mi_go2043/is_4_59/ai_n29360449/ .
Reding, Andrew (1991) (på engelska), Mexico: The Crumbling of the "Perfect Dictatorship", World Policy Journal, våren 1991, 8(2):255-284, http://www.jstor.org/stable/40209208
Setti, Ricardo A. (1981) (på spanska), Dialogos y Conferencias de Vargas Llosa, Madrid, Spain: Editora Inter Mundo., ISBN 84-86663-01-6
Shaw, D.L.; Llosa, Mario Vargas (1973), ”Review of Vargas Llosa, García Márquez: historia de un deicidio” (på engelska), The Modern Language Review (Glasgow: The Modern Language Review, Vol. 68, No. 2) 68 (2): 430–431, doi:10.2307/3725901, http://www.jstor.org/stable/3725901, läst 6 april 2008 . (Prenumeration krävs för tillgång online.)
Vargas Llosa, Mario (1993) (på spanska), El pez en el agua: memorias (1. ed.), Barcelona: Seix Barral, ISBN 84-322-0679-2
Vargas Llosa, Mario (2004), Paradiset finns om hörnet (Ny utg.), Stockholm: Pan, ISBN 91-7263-526-6
Vargas Llosa, Mario (2006) (på spanska), Diccionario del amante de América Latina, Barcelona: Paidós, ISBN 84-493-1950-1
Van Delden, Maarten; Grenier, Yvon (2009) (på engelska), Gunshots at the fiesta, Literature and Politics in Latin America (see chap on Vargas Llosa), Tennessee: Vanderbilt University Press / VOX/AHS, ISBN 9780826516336 .
Vincent, Elizabeth (27 augusti 2007), ”Interview with Mario Vargas Llosa” (på engelska), Macleans, arkiverad från ursprungsadressen den 6 februari 2008, https://web.archive.org/web/20080206001401/http://www.macleans.ca/culture/media/article.jsp?content=20070827_108283_108283, läst 22 mars 2008 .
Williams, Raymond L. (2001) (på spanska), Vargas Llosa: otra historia de un deicidio, Mexico: Taurus, ISBN 968-19-0814-7 .
The Guardian profile: Mario Vargas Llosa (läst 2010-10-30
Zetterholm, Tore (1981) (på svenska), Levande litteratur: från Gilgamesj till Bob Dylan, Bra böcker .
Knut Ahnlund, Spansk öppning, Atlantis 2002
Kjell A. Johansson, Latinamerikansk prosa under 1900-talet, Btj 1970
Artur Lundkvist, Utflykter med utländska författare, Aldus 1969
Jöran Mjöberg, Latinamerikanska författare, Norstedts 1988
Bernt Olsson/Ingemar Algulin, Litteraturens historia i världen, Norstedts 1995
Mauricio Rojas, Frihetens flämtande flamma: Mario Vargas Llosas politiska tänkande, Timbro 2010
René Vázquez Díaz, Anteckningar i marginalen, Kentaur 2000
Wikimedia Commons har media som rör Mario Vargas Llosa.
es
Mario Vargas Llosa hos Nobelstiftelsen (på engelska)
Mario Vargas Llosa i Libris
Länk till beståndet hos Svenska Akademiens Nobelbibliotek
En man som heter Ove är en svensk-norsk dramakomedifilm, i regi och skriven av Hannes Holm och som hade biopremiär i Sverige den 25 december 2015. Filmen bygger på Fredrik Backmans roman med samma namn från 2012. Rolf Lassgård spelar titelrollen som Ove, en vresig gammal man som upprätthåller strikt ordning i sitt radhusområde. När filmen börjar har Oves hustru Sonja (spelad av Ida Engvoll) dött av cancer och efter ett halvår planerar Ove att följa med henne i döden. Hans självmordsplaner blir dock saboterade när den höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med sin familj blir Oves nya grannar. Deras inträde i området förändrar Oves liv för evigt.
Filmprojektet tillkännagavs den 17 maj 2014. Redan vid ett tidigt stadium bestämde sig Hannes Holm för att tilldela Rolf Lassgård rollen som Ove, trots att producenterna hade efterfrågat en mer "komisk" skådespelare. Vid manusförfattandet tog Holm inspiration dels från Carin Mannheimers berättelser, dels från sin egen barndom i ett radhusområde på Lidingö. Filmen inspelades mellan mars och maj 2015 i främst Trollhättan med omnejd liksom i andra delar av Västra Götaland och på Mallorca. Vid inspelningen använde sig Lassgård av en särskild mask för att få ett mer åldrat utseende. Filmen producerades av Tre Vänner i samproduktion med Fantefilm AS, Film i Väst, Nordisk Film, Sveriges Television och Nordsvensk Filmunderhållning.
En man som heter Ove blev en framgång både kommersiellt och hos kritikerna. Med sina 1,7 miljoner biobesökare är filmen den tredje mest sedda svenska filmen i Sverige genom tiderna. Filmen hyllades för sin tragikomiska berättelse och sitt skådespel, i synnerhet Rolf Lassgårds rollprestation. Vid Oscarsgalan 2017 var filmen nominerad till bästa icke-engelskspråkiga film och bästa smink, men vann ingen av kategorierna. Filmen tilldelades en European Film Award för bästa komedi och vid Guldbaggegalan 2016 fick den publikpriset och två guldbaggar för bästa mask och smink och bästa manliga huvudroll till Lassgård.
En amerikansk nyinspelning hade svensk premiär den 13 januari 2023 under titeln A Man Called Otto, med Marc Forster som regissör och med Tom Hanks i huvudrollen.
Ove Lindahl är en femtionio år gammal enstörig man som bor i ett svenskt radhusområde, där han upprätthåller strikt ordning till grannarnas stora förtret. Samtidigt lider han av depression och besöker flera gånger sin frus gravsten. Han hamnar i en självmordskris när han efter fyrtiotre års arbete på samma tågbolag tvingas gå i pension. När han försöker hänga sig själv i sitt hus blir han avbruten när en familj, bestående av den höggravida svenskiraniern Parvaneh, hennes svenske make Patrick och deras döttrar Sepideh och Nasanin, flyttar in i huset tvärs över gatan. Ove blir förbannad och försöker ignorera dem och andra grannar för att göra ett nytt självmordsförsök.
Under sina olika självmordsförsök blickar Ove tillbaka till sitt förflutna. Hans mamma dog när han var sju år gammal. Hans pappa arbetar som mekaniker på ett tågbolag och har ett stort intresse för bilmotorer, vilket han delar med sig till Ove. När Ove blir ung vuxen dör pappan i en olycka på bolagets bangård, varpå Ove övertar pappans jobb i bolaget. Kort senare får Ove besök av två kommunanställda, vilka Ove kallar för "Vitskjortorna", som förklarar för honom att hans hus kommer att rivas. En natt råkar hans grannars hus fatta eld, från vilken Ove räddar två personer. Men elden sprider sig till Oves hus och "Vitskjortorna" förhindrar brandmännen från att släcka den. Utan någonstans att ta vägen övernattar Ove i en tågkupé. När Ove vaknar upp träffar han i samma kupé den unga lärarstudenten Sonja. Efter tre veckor börjar de dejta och några år senare friar Ove till Sonja, som senare blir gravid. De flyttar in i radhusområdet och Ove blir vän med en granne vid namn Rune, med vilken han samarbetar för att skapa ordning och reda i grannskapet. Genom åren växer de ifrån varandra och kontakten bryts när Rune sparkar Ove från bostadsrättsföreningens styrelse. Senare blir Rune helt förlamad i sviterna av en hjärninfarkt och tas om hand av sin fru Anita.
Tillbaka i nutiden fortsätter Ove med sina självmordsförsök. En dag försöker Ove ta livet av sig genom kolmonoxidförgiftning, men han blir avbruten av Parvaneh. Hon frågar honom om hon kan få skjuts till sjukhuset och om han kan vara barnvakt till hennes båda döttrar, efter att Patrick råkat ramla från en stege. När Ove motvilligt fullgjort detta går han till en järnvägsstation och planerar att hoppa framför ett tåg. När en man på perrongen plötsligt svimmar och faller ner på spåret, hoppar Ove ner och räddar honom. På vägen hem tar Ove in en herrelös katt som han tidigare skrämt bort. En dag frågar Parvaneh om Ove kan lära henne att köra bil. Efter en tids reflektion hjälper Ove henne att ta sitt körkort. Ove reparerar en cykel som han först konfiskerat och senare lämnar tillbaka till tonåringen Adrian, en gammal elev till Sonja. Ove försöker senare begå självmord med ett hagelgevär, men han avbryts av att Adrian och hans kompis Mirsad ringer på hans dörr. De frågar om Mirsad kan få bo hos Ove eftersom Mirsad hade blivit utslängd från sitt hem efter att ha kommit ut som homosexuell inför sin familj. Då Adrian påpekar att Sonja alltid hjälpt andra, bjuder Ove in Mirsad i sitt hus.
Anita och Ove hamnar i en konflikt med en "Vitskjorta" som vill tvinga Rune att flytta in på ett äldreboende. Ove beslutar sig för att hjälpa Rune, men de lokala myndigheterna vägrar att lyssna på hans protester och Parvaneh klagar på hans arga temperament. Ove lugnar ner sig och berättar för henne om när han och den gravida Sonja åkte på en romantisk semester till Spanien. På hemresan råkar de ut för en allvarlig bussolycka. Båda överlever, men Sonja förlorar barnet och blir rullstolsburen. Efter att Sonja läst klart sin lärarutbildning nekas hon att få jobb eftersom skolorna inte är handikappanpassade. När de lokala myndigheterna ignorerar Oves förslag om att bygga en rullstolsramp till en skola tillbringar Ove en hel natt med att bygga den själv. Oves gärning gör att Sonja äntligen får arbeta som lärare och i skolundervisningen kämpade hon för barnen hon aldrig fick. Ove tröstas av Parvaneh när han avslöjar att Sonja dog i cancer för ett halvår sedan och att han lovade att följa henne i döden.
Med hjälp av en journalist lyckas Ove stoppa "Vitskjortan" från att omplacera Rune. På vägen hem kollapsar plötsligt Ove och på sjukhuset anger han Parvaneh som sin nära anhörig. Parvaneh får veta att hennes "pappa" lider av ett förstorat hjärta, men att han kommer återhämta sig. Skrattande säger hon till Ove att han är "sjukt dålig på att dö", innan hon själv går in i sin förlossning och föder en pojke. Ove ger gåvor till Parvaneh och hennes döttrar, vilka kallar honom för "morfar". Flera månader senare vaknar Parvaneh upp på morgonen av ett snöfall och ser att Ove inte har skottat utanför sitt hus. Parvaneh och Patrick springer till huset och upptäcker att Ove har dött i sömnen. I en lista över strikta instruktioner önskade Ove om att få en enkel ceremoni med bara de närmaste och med de som "tycker att jag har gjort rätt för mig". På begravningen uppvaktas Ove av alla sina grannar. Ove vaknar sedan upp i ett tåg och får äntligen återförenas med Sonja.
Följande skådespelare medverkar i filmen:
Krönikören Fredrik Backman gjorde sin författardebut med romanen En man som heter Ove (2012). Romanen blev en internationell bästsäljare och hade 2017 översatts till 44 språk. Den hamnade på första plats på "Best Seller List" hos den amerikanska tidningen The New York Times och låg kvar på listan i 82 veckor i följd. År 2015 hade romanen sålts i 800 000 exemplar och 2017 uppgick antalet sålda exemplar till över sju miljoner. En man som heter Ove sattes senare upp som teaterpjäs på flera scener. Den första pjäsen hade premiär på Rival i Stockholm den 30 januari 2015, i regi av Emma Bucht, skriven av Marie Persson Hedenius och med Johan Rheborg i huvudrollen. Pjäsen blev mycket framgångsrik och har även satts upp i Norge och Finland.
Den 19 februari 2013 förvärvade produktionsbolaget Tre Vänner filmrättigheterna till En man som heter Ove. Filmprojektet sattes igång när Tre Vänners producent Annica Bellander Rune tog kontakt med regissören Hannes Holm och frågade honom ifall han kunde tänka sig att regissera filmen. Holm avvisade först projektet med förklaringen att Backmans roman enligt honom lät som en komedibok och att han inte var intresserad av att göra fler komedifilmer. Holm ändrade uppfattning när han hade läst igenom romanen, efter att ha fått ett exemplar av Bellander. Han blev djupt berörd av romanens berättelse och beskrev att den "innehåller såväl komiska som sorgliga inslag". Holm hade efteråt ett möte med Fredrik Backman. Då Backman var oerfaren inom filmbranschen kom båda parterna överens om att Holm skulle skriva filmens manus.
Vid en presskonferens under filmfestivalen i Cannes den 17 maj 2014 tillkännagav produktionsbolaget Film i Väst att Hannes Holm skulle bli regissör och manusförfattare till filmadaptionen av Fredrik Backmans roman En man som heter Ove. Filmen planerades att spelas in i Trollhättan och Spanien under hösten 2014 och våren 2015 och filmens premiär sattes till juldagen 2015. Den kom att bli Holms första långfilm baserad på en roman. Enligt producenten Bellander uppgick filmens budget till 40 miljoner svenska kronor. Enligt Holm uppgick filmens produktionsbudget till 350 000 amerikanska dollar (motsvarande 2 775 500 kronor). Filmen producerades av Tre Vänner i samproduktion med Fantefilm AS, Film i Väst, Nordisk Film, Sveriges Television och Nordsvensk Filmunderhållning. Filmen tilldelades 6 miljoner svenska kronor i automatstöd av Svenska Filminstitutet, 2 miljoner norska kronor i produktionsstöd av Norska filminstitutet och 2 miljoner norska kronor i produktionsstöd av Nordisk Film- & TV Fond. Den norska andelen av filmens budget uppgick till 11,5 procent, motsvarande 4 034 376 norska kronor. De norska produktionsbolagen försåg filmteamet med ljus- och kamerautrustning och ansvarade under produktionen för laboratoriearbetet, ljudinspelningen, ljudredigeringen, ljudmixningen och musikkompositionen.
Holm färdigställde filmens manus efter två månader och medgav att manusets första version "var mer eller mindre den film vi spelade in." Tidigt under manusförfattandet förstod Holm att han ville se Rolf Lassgård i huvudrollen som Ove. Så fort Holm hade färdigställt manuset presenterade han filmprojektet för Lassgård i samband med ett lunchmöte. Lassgård hade själv inte läst Backmans bok och var inledningsvis tveksam till att spela rollen som en komisk karaktär. Han ändrade uppfattning så småningom efter att ha läst igenom filmens manus och då flera personer i hans närhet, inklusive hans egen fru och dotter, som läst Backmans roman, uppmanade honom att acceptera rollen.
Bortsett från bokens innehåll tog Holm mycket inspiration från Carin Mannheimer, vars pjäser och tv-serie Svenska hjärtan (1987–1998) skildrar äldre människor som bor i idylliska radhusområden. Han tog även inspiration från sin egen barndomstid på Lidingö under 1960-talet, när han med sina föräldrar bodde först i en lägenhet i Näset och senare i ett radhus i Rudboda. När han var liten brukade han titta på sina föräldrars gamla fotoalbum om de romantiska utflykter de gjorde innan han var född. Han beskrev även sin pappa som väldigt lik karaktären Ove, främst genom att vara "väldigt ordningsam. Han är trubbig och hård på utsidan men kärleksfull och varm på insidan. Och han har keps och kör en Saab...".
Under produktionen hamnade Hannes Holm i en konflikt med styrelsen hos filmproduktionsbolaget SF Studios gällande filmens budget och innehåll. Bolaget är sedan 2013 ägare till Tre Vänner. Under produktionens gång fick Holm veta att SF Studios hade tagit en stor del av filmens budget, omkring 30 procent, för sig själva innan starten av filminspelningen, medan det normala för ett filmbolag, enligt Holm, är att ta ut mellan 10 eller 20 procent. Även Film i Västs verkställande direktör Tomas Eskilsson kritiserade bolaget för att det "tar de högsta marginalerna i branschen". SF:s verkställande direktör Jonas Fors, tidigare VD för Tre Vänner, förnekade att SF Studios tagit 30 procent av filmens budget och angav att bolagets marginal "som regel [låg] kring 10 procent". Holm avfärdade Fors svar som "trams" och påstod att han själv hade "sett dokument där de [SF Studios] tycker att 19,7 procent är alldeles för liten marginal och behöver åtgärdas."
Vidare kritiserade Holm bolaget för att det "drivs av ett pengaintresse och att kreativitet inte alls är lika viktigt. Dessutom präglas bolaget av en sexistisk grabbkultur." Produktionsbolaget ville exempelvis av budgetskäl ta bort de scener som utspelades i Spanien och en katt som hade en viktig roll i Backmans roman. Holm lämnade filmprojektet i protest, men kunde återvända efter att han fått sina krav tillgodosedda av bolaget. Efter produktionens slut skrev Holm ett brev till SF:s styrelse, där han beklagade att han "aldrig varit med om maken till ett så dåligt skött bolag". Holms kritik mot SF Studios hyllades av olika profiler inom den svenska filmbranschen, såsom Peter Birro, Ellen Tejle, Jonas Holmberg och Jan Gradvall. I samband med Sveriges Televisions program Kulturnyheternas granskning av SF Studios fick Jonas Fors sparken av Bonniers den 10 juni 2016.
Den 6 november 2014 tillkännagavs att Rolf Lassgård skulle spela huvudrollen som Ove Lindahl. Producenterna var inledningsvis tveksamma till att tilldela Lassgård rollen som Ove, då Lassgård huvudsakligen hade medverkat i dramaproduktioner och inte var en komediskådespelare. Holm argumenterade dock att han rollsatte honom för hans skådespelartalang, och att han inte sökte efter komiska skådespelare. Lassgård beskrev rollen som en utmaning för honom och att Ove "är ju lika gammal som jag är i boken men han känns som en äldre man från en annan tid. Jag har aldrig spelat morfar förut, det ska bli jävligt spännande att hitta den här gubben." Det svåraste med att spela rollen som Ove var att "hitta växlingarna mellan komiken och det dramatiska, förutom att rent fysiskt gestalta den. Det har varit en drömroll att jobba med."
När Lassgård efter genomläsningen av filmmanuset även läst igenom Backmans bok hade han ett lunchmöte med författaren, som han efteråt erkände "låste upp en nyckel till karaktären (Ove)." Lassgård fick dels veta av Backman om hur Oves "stora mörker" blev till, dels att Ove "kunde lära sig några nya onyttigheter, men han ville inte lära sig och säger nej." Vidare var Lassgård fascinerad av Oves tragiska levnadshistoria "som gör att han agerar som han gör, den här otroliga saknaden efter den konkreta kärleken till sin hustru och det som hänt henne, plus det som han upplever av samhällets framåtskridande och hur han försöker stå upp mot det med sin envishet." Han erkände att han personligen är ganska olik Ove: "vi är jämngamla, men i praktiken är han nog tio år äldre än jag. Han är sprungen ur det gamla folkhemmet men missade poprevolutionen och ego-boomen. Han är nog mer som 59-åringarna var i mina föräldrars generation". Lassgård erinrade att Oves utseende och beteende påminde en del om hans egen pappa när han var vid samma ålder som karaktären. Han beskrev samtidigt Ove som en "kinesisk ask. Man tror att saker och ting är på ett visst sätt, men så lyfter man på locket och upptäcker att det inte alls var så. Då ligger det en ny ask där inne och lyfter man där får man en ny aha-upplevelse. Det är drömrollen för en skådespelare."
Både Holm och Lassgård inspirerades till Oves gestaltning av Alexander Paynes film About Schmidt (2002), vars huvudroll Warren Schmidt spelad av Jack Nicholson var en "nypensionerad känslostum försäkringstjänsteman" med en avliden fru. Lassgård influerades även av filmen Still Life (2013) av Uberto Pasolini, vars huvudroll John May spelad av Eddie Marsan är en "solitär kommunal byråkrat" som ordnar begravningar till personer som saknar anhöriga. Lassgård förklarade att "de här ensamma männen gav tankar för Ove, även om vår film drar mer mot komedin. Samtidigt har vi dödat många älsklings-skratt för historiens skull. Vi har velat skapa en liten tragikomisk berg- och dalbana".
Den 4 februari 2015 tillkännagavs att Filip Berg tilldelades rollen som den yngre Ove. Innan inspelningen hade Berg en gemensam diskussion med Lassgård och Holm gällande karaktärens tankebanor och sätt att agera i olika situationer. Både Lassgård och Berg skulle göra sina egna tolkningar av karaktären. För att förbereda sin gestaltning hade Berg observerat Lassgårds inspelningar och studerat hans rörelsemönster och sätt att prata. Samtidigt läste Berg hälften av Backmans bok inför sina egna scener. Ida Engvoll tilldelades rollen som Oves fru Sonja. Hon hade läst boken inför sin provspelning och "kände redan då mycket för Sonja, hennes historia är ju ännu mer utmejslad i boken."
Bahar Pars reflekterade att hon inledningsvis var tveksam att acceptera rollen som Parvaneh, då hon i filmen skulle "representera en hel folkgrupp och typ alla invandrarkvinnor. För mig blev det inte bara att bära en roll, och det kan ju falla så otroligt platt. Det kan bli väldigt stereotypt och klyschigt om man gör det fel". Efter att hon läst igenom Backmans bok ville hon gestalta Parvaneh mindre stereotypt än i romanen. Hon beskrev bokens Parvaneh som en "väldigt simpel" sidokaraktär till Ove och "en färgklick som ­bjuder grannen Ove på exotisk mat." Innan hon tackade ja till rollen hade hon flera samtal med Holm angående hans planer för Parvanehs karaktär, varpå Holm gav Pars spelrum att porträttera "en hel människa och inte bara en schablon". Under inspelningen hade Pars flera diskussioner med filmteamet angående Parvanehs hus och karaktärens tal, kroppsspråk och utseende, där allt som Pars ansåg var "för kliché" skulle ändras eller tas bort. I efterhand var Pars glad att hon antagit rollen och berättade att hon efter filmens premiär fått flera beundrarbrev, "alla tycker att jag är världens finaste, Sverigedemokrater och allt skriver till mig." Tobias Almborg tilldelades rollen som Parvanehs make Patrick i juni 2014, vilken blev hans långfilmsdebut.
Maskörparet Love Larson och Eva von Bahr tillbringade flera månader med att skapa masker åt Rolf Lassgård. Enligt Holm, Larson och Bahr var Lassgård inte "tillräckligt mycket gubbe" och hade "för mycket hår" för att kunna gestalta Ove. Larson och Bahr inledde arbetet med att printa ut bilder på män som de tyckte såg ut som "Ovar" och de upptäckte att majoriteten av dessa hade håravfall. De skapade sedan en skiss på Lassgårds huvud i Photoshop där de tog bort hans huvudhår. Resultatet blev en mask i form av en silikonhjässa med ögonbryn, leverfläckar, blemmor och en lös huvudtopp med löshår. Masken var av samma typ som Johnny Depp använt när han gestaltade karaktären James "Whitey" Bulger i filmen Black Mass (2015). Masken tog två och en halv dag att tillverka, och då huvudtoppen bara höll för en inspelningsdag fick Love och Bahr skapa 27 kopior, och sedan slänga de gamla efter varje inspelningsdag. Varje mask tog två timmar att sätta på och en timme att ta av. Lassgård tilldelades även bruna kontaktlinser och specialtillverkade födelsemärken för att efterlikna Filip Berg. Berg hade först testat att använda blåa kontaktlinser för att hans ögon skulle efterlikna Lassgårds. Den lösningen valdes dock bort eftersom linserna fick Berg att se ut som en "vampyr".
Filmteamet letade runtom i landet efter ett lämpligt radhusområde som inspelningsplats. Enligt Holm hade teamet under sin spaning "nästan överallt" råkat påträffa "en Ove som stoppskylt och skrek "här får ni fan inte köra!"". Valet föll slutligen på ett radhusområde vid Bergkullevägen i stadsdelen Sylte i Trollhättan, där filmteamet hyrde tre radhus som skulle gestalta Oves, Parvanehs och Runes respektive hem. Stora delar av filmen spelades in i och utanför kedjehuset på Bergkullevägen 160, som användes som Oves hus. Filmteamet fick tillåtelse av husägaren att bygga om delar av husets interiör. Detta underlättade kameraarbetet och möjliggjorde för filmteamet att möblera om huset till vissa scener som utspelades under dåtid. Köket till huset byggdes om, en vägg revs, resten av väggarna målades om och samtliga möbler byttes ut. Radhusområdets gatstump döptes efter inspelningen om till "Oves gata".
Under produktionen bidrog Saab Car Museum i Trollhättan genom att låna ut några av sina Saabmodeller till filminspelningen.
Filminspelningen skedde under 39 dagar mellan 20 mars och 22 maj 2015. Filmfotograf var Göran Hallberg, som har fotograferat flera av Holms tidigare filmer. Filmen spelades in med digitalkameran ARRI Alexa SXT Plus, med Cooke Anamorphic/i som objektiv med en fast brännvidd och Angenieux Optimo 56-152 som zoomobjektiv. Stora delar av filmen inspelades med Anamorphic-objektiv, i synnerhet med brännvidden 40- och 60 mm, i syfte för Hallberg att komma nära skådespelarna. Till vissa scener använde Hallberg två kameror med Anamorphic- respektive Optimo-objektiv. Åkningen gjordes genom Steadicam med Joel Olsson som operatör.
För filmens ljussättning samarbetade Hallberg med filmelektrikern Kent Högberg. Filmens färgsättning syftades till att förstärka Oves karaktär och känslospel. Både interiör- och exteriörscener inspelades för att återspegla berättelsens sinnesstämning. Stora delar av filmen inspelades med mestadels molnigt väder och "blågrå" ljussättning, medan en av slutscenerna inspelades under "vår-sommar". Hallberg beskrev att när Ove går in i andra hus än hans eget "blir allting varmare och mer öppet". Under själva kameraarbetet skulle inledningen av filmen innehålla direktbilder och statiska bilder, medan när Ove senare interagerar med Parvaneh "börjar vi förflytta kameran" med jämna rörelser. Som belysningsutrustning använde Högberg PAR-lampor, som enligt Hallberg gav "fina reflektioner", Lite Panel-strålkastare, Kino Flo Celeb LED-strålkastare samt 4K och 6K HMI-strålkastare.
Inspelningen skedde under två sejourer. Lassgårds scener inspelades först medan flashback-scenerna med Filip Berg och Viktor Baagøe inspelades senare. Huvuddelen av filmen inspelades i Trollhättan och dess omnejd från den 20 mars fram till den 13 maj 2015. Lassgårds mask gjorde honom oigenkännlig såväl utanför inspelningen som bland vissa medarbetare i filmteamet under den första inspelningsdagen. Lassgård berättade att hans förändrade utseende gjorde att filmteamet behandlade honom intuitivt mer omhändertagande under inspelningens gång. För scenerna där Ove skulle hänga sig själv i sitt hem hängde Lassgård med hjälp av linor. Vid närbilder ställdes en liten låda som Lassgård kunde stå på, men vid helbilder fick han hänga utan skydd. För den herrelösa katten som följer med Ove använde sig filmteamet av två identiska katter, där den ena beskrevs som "mer aggresiv" medan den andra var mer lugn och som "inte har något emot att bli buren".
Oves och hans pappas hus inspelades i Höljebacka brandmuseum, som ligger 2 mil söder om Trollhättan. Bergslagernas Järnvägssällskap i Göteborg lånade ut sin bangård och tågsamling till filmteamet. Dess styrelseordförande Lars-Erik Karlsson var delaktig i inspelningen genom att med ett tåg köra över en docka som gestaltade Oves pappa. Övriga inspelningar skedde i Vänersborg, Uddevalla och Stockholm.
Scenerna i Spanien inspelades på Mallorca mellan 20 och 22 maj 2015. Inspelningsplatser var hotel Araxa i Palma de Mallorca, Cap de Formentor utanför Port de Pollença och Sa Calobra i Escorca kommun. För scenen med bussolyckan dekorerade filmteamet två identiska bussar, där den ena delades i tre delar som sedan svetsades ihop för att skapa illusionen av en autentisk olycka. Då Filip Bergs Ove sitter i busstoaletten under olyckans gång byggde filmteamet en separat toalett. För att simulera olyckan lyftes toaletten upp och roterades av en lastbil.
Filmens musik komponerades av den norske jazzmusikern och kompositören Gaute Storaas.
Följande licenserade låtar finns med i filmen.
En man som heter Ove distribuerades i Sverige, Norge och Danmark av Nordisk Film, som satte filmens världspremiär på juldagen 2015 i 265 biografer i Sverige och 125 i Norge. Enligt Pia Grünler på Nordisk Film var förväntningarna inför premiären höga, dels på grund av att den var baserad på en bästsäljande roman och dels därför att den populäre skådespelaren Rolf Lassgård spelade huvudrollen. Galapremiären skedde i biografen Rigoletto i Stockholm den 14 december 2015. Filmen sändes senare på SVT1 den 26 december 2017, 4 januari 2018 och 1–2 september 2018, liksom på SVT24 den 6 september och 6 december 2018. Den 26 december 2016 visades filmen på Internationella komedifilmfestivalen i Filmhuset i Stockholm för afghanska ensamkommande flyktingbarn. Filmen var textad på dari och visningen följdes av samtal med Bahar Pars som särskild gäst.
Redan den 3 november 2014 förvärvade Concorde Filmverleih och September Film Distribution filmens distributionsrättigheter i Tyskland respektive Benelux. Filmen hade biopremiär i Finland den 8 januari 2016 och i Danmark den 26 maj samma år. Den 1 mars 2016 förvärvade Music Box Films filmens distributionsrättigheter i USA och Kanada och satte nordamerikansk biopremiär den 30 september samma år i 40 amerikanska städer, inklusive under Minneapolis-Saint Paul International Film Festival. Filmen visades senare på filmfestivaler i Seattle, Scottsdale, Traverse City, Stonybrook, Madison, Wisconsin, Saint Louis, Houston och Orlando, Florida. Under filmfestivalen i Berlin såldes filmen till Japan, Frankrike, Spanien, Grekland, Taiwan och Litauen. Efteråt har filmen sålts till uppemot 50 länder.
En man som heter Ove blev en stor svensk kassasuccé. Under premiärdagen hade filmen lockat 76 000 svenska biobesökare och puttade ner filmen Star Wars: The Force Awakens (2015) från sin förstaplats på biotoppen under julhelgen. I jämförelse hade Star Wars: The Force Awakens 44 000 svenska biobesökare under sin premiärdag den 18 december. Under de tre första dagarna på svenska biografer hade En man som heter Ove lockat 241 726 biobesökare, en siffra som överträffade den tidigare rekordhållaren Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013). Filmen blev Nordisk Films mest framgångsrika filmlansering någonsin.
Enligt statistikrapporter från Svenska Filminstitutet lockade filmen mellan 2015 och 2016 sammanlagt 1 714 994 biobesökare i Sverige och intjänat totalt 175 008 799 svenska kronor. Den 13 mars 2016 blev En man som heter Ove med 1 656 215 biobesökare den tredje mest sedda svenska filmen i Sverige genom tiderna, efter Sällskapsresan (1980) och Att angöra en brygga (1965). Filmen lockade totalt 423 731 biobesökare under sin premiärmånad i december 2015 och drog in 43 358 387 kronor. Den blev 2015 års näst mest sedda svenska film, efter En underbar jävla jul (2015), och den tionde mest sedda filmen i Sverige samma år. Under 2016 lockade filmen 1 285 966 biobesökare och drog in 131 650 412 kronor. Den blev 2016 års mest sedda film i Sverige, följd av filmen Zootropolis (2016) som lockade 608 225 biobesökare samma år, liksom 2016 års mest köpta svenska film. Den blev både 2017 och 2018 års näst mest sedda svenska film på TV med 1 914 000 respektive 1 223 000 tittare.
Mellan 2015 och 2016 lockade filmen enligt Svenska Filminstitutet totalt 1 349 657 biobesökare från 13 länder utanför Sverige. Enligt databasen Lumiere som hålls av European Audiovisual Observatory, Europarådets organ för den audiovisuella sektorn i rådets länder, hade filmen mellan 2015 och 2021 lockat sammanlagt 1 248 753 biobesökare från 25 europeiska länder exklusive Sverige. Dessa inkluderar 504 743 biobesökare från Tyskland, 208 829 från Danmark, 138 962 från Norge, 74 305 från Nederländerna, 50 808 från Finland, 45 477 från Italien, 34 358 från Spanien, 27 439 från Storbritannien, 26 966 från Polen, 25 772 från Österrike, 19 914 från Ungern, 19 021 från Schweiz, 13 672 från Ryssland, 13 054 från Frankrike, 9 000 från Tjeckien, 8 496 från Island, 7 108 från Grekland, 4 791 från Slovakien, 4 680 från Belgien, 3 306 från Portugal, 1 948 från Bulgarien, 1 727 från Estland, 1 722 från Kroatien, 1 410 från Litauen och 1 245 från Luxemburg.
Enligt siffror från webbplatsen Box Office Mojo hade filmen mellan 2015 och 2017 dragit in sammanlagt 30 692 889 dollar från 24 länder, som inbegriper 15 länder i Europa, 5 i Amerika, 2 i Asien och 2 i Oceanien. 20 224 613 dollar av denna summa intjänades i Sverige, varav 2 924 071 dollar var under öppningshelgen från 309 biografer. Totalt 10 468 276 dollar intjänades utanför Sverige, varav 9 657 229 dollar (82 183 019 kronor) indrogs under 2016 och 809 854 dollar (7 410 164 kronor) indrogs under 2017. I USA och Kanada indrog filmen 3 479 315 dollar, med 368 405 dollar som sin högsta summa från 167 biografer mellan 4 och 6 november 2016. Fyra veckor efter filmens amerikanska premiär hade den intjänat omkring 800 000 dollar. Mellan perioden 28 oktober och 24 november 2016 insamlades 1 976 319 dollar från som flest 194 biografer, och fram till 10 december 2016 hade filmen spelat in motsvarande 30 miljoner svenska kronor. Bland 200 av de högst inkomstbringande filmerna lanserade i USA och Kanada år 2016 hamnade En man som heter Ove på 175:e plats. Den hamnar på 26:e plats bland 200 filmer som haft premiär i färre än 600 biografer.
I Tyskland indrog filmen 2 383 722 dollar från som flest 171 biografer. I Norge indrog filmen 1 604 790 dollar, varav 354 818 dollar från 128 biografer under öppningshelgen. Från övriga territorier i Europa intjänade filmen 518 971 dollar från Nederländerna, 464 636 dollar från Finland, 192 261 dollar från Spanien, 177 224 dollar från Schweiz, 115 741 dollar från Österrike, 80 834 dollar från Island, 48 612 dollar från Ryssland, 44 795 dollar från Storbritannien, 10 899 dollar från Portugal, 10 241 dollar från Slovakien, 3 027 dollar från Litauen och 1 193 dollar från Bulgarien. Från Asien och Oceanien intjänade filmen 648 662 dollar från Sydkorea, 378 378 dollar från Australien, 134 722 dollar från Nya Zeeland och 7 318 dollar från Förenade Arabemiraten. Från Latinamerika intjänade filmen 77 598 dollar från Mexiko, 63 130 dollar från Colombia och 22 207 dollar från Argentina.
Recensionerna för filmen var mestadels positiva. På webbsidan Rotten Tomatoes har filmen betyget 91 procent baserat på 119 recensioner (på deras så kallade "Tomatometer") med ett genomsnittligt betyg på 7.8 av 10. Webbplatsens kritiska konsensus lyder följande: "En man som heter Oves älskvärda uppriktighet – liksom Rolf Lassgårds flagranta och stenhårda prestation i titelrollen – förhindrar den från att ge efter för överdriven sentimentalitet." På Metacritic har filmen ett genomsnittsbetyg på 70 av 100, baserat på 21 recensioner. På Kritiker.se har filmen genomsnittsbetyget 3,5 av 5, baserat på 19 recensioner.
Aftonbladet, Expressen och Göteborgs-Posten gav alla filmen betyget 4 av 5. Jens Peterson från Aftonbladet hyllade filmens skådespel och dess berättelse som "rörande och känslo­stark". Maria Brander från Expressen hyllade Rolf Lassgårds och Bahar Pars rollprestationer; om den senare ansåg Brandar att Parvanehs skildring i filmen "fungerar [...] snäppet bättre än i boken". Mats Johnson från Göteborgs-Posten hyllade dess tragikomiska berättelse, den "träffsäkra dialogen" och Lassgårds skådespel, som han kallade för en "perfekt balans mellan komik och tragik". Samtidigt kritiserar Johnson filmen för att vara 30 minuter för lång och att Holm hade implementerat för många element från Backmans roman till filmen som han "ändå inte hinner utveckla". Nils Karlén från Moviezine gav filmen betyget 3 av 5. Karlén hyllade Lassgårds skådespel, men kritiserade filmens ojämna humor och att den var för lik filmen St. Vincent (2014). Fredrik Sahlin från Kulturnyheterna gav filmen betyget 3 av 5. Sahlin skrev att filmen "lutar sig lite för hårt mot lätt förutsägbara vändningar för att övertyga stort, men så är Holm inte heller ute efter att överraska. Målet är sannolikt en lättsmält men varm berättelse om saknad, alienation och människans behov av sammanhang och mening. Och det är precis det som Hannes Holm och hans nissar levererar." Clemens Poellinger från Svenska Dagbladet gav filmen betyget 3 av 6. Han hyllade dels dess "kompetent[a] manus- och filmarbete", dels dess flashback-scener som skapar "en skimrande bild av det gamla goda folkhemssverige, ett minnenas rike."
Krister Uggeldahl från finländska Hufvudstadsbladet gav filmen betyget 4 av 5. Uggeldahl hyllade Lassgårds rollprestation som hans "bästa arbete" och han beskrev att filmens komiska delar "skakar tass med det djupt tragiska, detta utan att regissören och manusförfattaren Hannes Holm [...] tappar fotfästet." Odie Henderson från RogerEbert.com gav filmen betyget 3,5 av 4. Han beskriver filmen som en "en sjukligt rolig och gripande framgång" och Rolf Lassgårds "rika och komplexa rollprestation som [...] både rolig och rörande". David Hughes från brittiska Empire gav filmen betyget 4 av 5. Han kritiserade filmen för att den åsidosatte karaktären Sonja i flashback-scenerna, men att filmen räddas tack vare karaktären Parvaneh som "ger Ove samvete och sällskap som han har saknat efter sin hustrus död." Shery Linden från The Hollywood Reporter hyllade filmens skådespel, men hon kritiserade filmens "melodrama[tiska] bakgrundshistoria", dess "tvådimensionella romantik" och att den innehåller en "subplot som involverar en karikatyrartad skurk, ytterligare en "Vitskjorta", som är för överdriven för att kunna uppfylla sitt avsedda syfte." I en mindre entusiastisk recension av Glenn Kenny från The New York Times skrev Kenny att filmen innehåller "förvisso godhjärtade saker, men som främst skulle intressera beundrare av filmisk tröstmat."
Dokumentärfilmaren Bengt Löfgren kritiserade filmen för att den var för lik Clint Eastwoods film Gran Torino (2008). Han utvecklade att En man som heter Ove "kunde visat lite mer fantasi och satt en egen tydlig signatur [...] Gran Torino har inte parallellhistorien där man tittar tillbaka till barndomen, men annars kom jag på mig själv med att kunna räkna ut vad nästa scen skulle handla om för att det var så likt Gran Torino. Hannes Holm besvarade Löfgrens kritik med att En man som heter Ove till visso har likheter och vars berättelse återfinns i flera andra filmer och böcker, men att till skillnad från Gran Torino innehåller den ett flertal flashback-scener som är "en av den filmens huvudbeståndsdelar". Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson och Jens Peterson var båda skeptiska till Löfgrens kritik. Peterson påpekade att "huvudpersonerna är äldre män vars fruar nyss dött. Men skillnaderna är större. Den svenska är en kärlekshistoria som visar vad som formade Ove. Den amerikanska handlar om kriminella gäng och en äldre man som försöker dela med sig av erfarenheter till en tonåring. En stor skillnad är att många känner igen sig själva eller andra i Ove, både i Sverige och internationellt. Det har jag aldrig hört någon säga om Walt Kowalski som Clint Eastwood spelar."
I en gästkrönika på Dagens Samhälle skrev författaren Åsa Moberg att "Vitskjortan" som karaktärerna Ove och Anita har en konflikt med i filmen var ett "nidporträtt" som "representera[r] ondskan av en privat vårdföretagare." Moberg var ifrågasättande till att "en tjänsteman från ett riskkapitalägt vårdföretag" skulle kidnappa karaktären Rune. Hon argumenterade att det vanligtvis är mycket svårt för pensionärer att få plats på ett äldreboende och att "ingen kommun utreder äldre för att mot deras egen och närståendes vilja röva bort dem hemifrån". Hon sammanfattade sin krönika med att skriva: "Är det viktigt om en osannolik skurk är vinstdriven eller paragrafdriven i en roman och en film? Ja, när miljoner människor har tagit historien till sina hjärtan. I synnerhet inför ett valår där vänstern strävar efter att göra detta till en huvudfråga."
En man som heter Ove tilldelades ett flertal utmärkelser och nomineringar från filmfestivaler och filmgalor världen över. Vid Guldbaggegalan den 18 januari 2016 tilldelades filmen pris för bästa manliga huvudroll till Rolf Lassgård, bästa mask och smink till Eva von Bahr och Love Larson samt publikpriset. Den var även nominerad i kategorierna bästa film, bästa kvinnliga biroll till Bahar Pars och bästa visuella effekter till Torbjörn Olsson. Vid European Film Awards i Wrocław i Polen den 10 december 2016 tilldelades filmen pris för bästa europeiska komedi och var nominerad inom kategorierna bästa manliga huvudroll till Lassgård och publikpriset.
Den 1 september 2016 utvaldes filmen av den svenska Oscarskommittén som Sveriges officiella bidrag till Oscarsgalan den 26 februari 2017. Den 16 december hamnade filmen på den sista gallringen ihop med 8 andra filmer. När nomineringarna presenterades den 24 januari 2017 tillkännagavs att filmen blivit nominerad inom kategorierna bästa icke-engelskspråkiga film och bästa smink till Bahr och Larson. Vid galan tilldelades filmen inget pris. Både Rolf Lassgård och Bahar Pars riskerade att missa galan, dels för att Lassgård inte tilldelades någon galabiljett, dels då Pars på grund av sitt iranska medborgarskap nekades att flyga till USA som en konsekvens av president Donald Trumps inreseförbud. Bådas problem löstes genom att Lassgård tilldelades en extrabiljett av Bahr och Larson och att inresereglerna ändrades så att alla med svenskt pass, även de med dubbla medborgarskap, fick komma in i USA.
Den 18 januari 2022 tillkännagavs att det skulle produceras en engelskspråkig nyinspelning av En man som heter Ove, med Marc Forster som regissör och med Tom Hanks i huvudrollen. I kölvattnet av filmens Oscarsnomineringar inleddes förhandlingar kring en nyinspelning mellan producenten Fredrik Wikström Nicastro och olika filmstudior i Hollywood. Nyinspelningens förproduktion inleddes i september 2017, med SF Studios som produktionsbolag och Nicastro som producent i samproduktion med Tom Hanks eget produktionsbolag Playtone med Hanks, Gary Goetzman och Rita Wilson som producenter. I februari 2022 köpte Sony Pictures upp filmens globala distributionsrättigheter för 60 miljoner dollar. Filmen fick titeln A Man Called Otto och inspelningarna inleddes i Pittsburgh under februari 2022. Den 25 december 2022 hade filmen biopremiär.
Officiell trailer på Youtube
En man som heter Ove på Allmovie (engelska)
En man som heter Ove på Internet Movie Database (engelska)
En man som heter Ove på Svensk Filmdatabas
Psilanderaffären var en incident som inträffade i Skálafjørður (danska: Skaalefjord) nära Tórshavn på Färöarna den 20 juni 1940 då de fyra svenska jagarna HMS Psilander, Puke, Romulus och Remus togs i beslag av brittiska flottan. Tillslaget ska ha skett av oro för att tyska flottan annars skulle beslagta jagarna och ta dem i tysk tjänst när de lämnat Nordsjön.
Att svenska jagare befann sig vid Färöarna, vid en för Storbritannien kritisk tidpunkt i juni 1940, berodde på det akuta behov av krigsmateriel som uppstod på svensk sida vid andra världskrigets utbrott i september 1939. Italien var ett av få länder som kunde sälja lämplig materiel och ett snabbt inköp av fyra jagare genomfördes. Fartygen testades i La Spezia under mars och april 1940. Efter en lång och dramatisk hemresa, fördröjd bland annat av hastigt uppkomna reparationsbehov och svårigheten att skaffa drivmedel, hamnade jagarna tillsammans med det medföljande passagerarfartyget Patricia och tankern Castor vid Färöarna, sedan striderna i Västeuropa tvingat fartygen att undvika området runt Engelska kanalen.
En dryg vecka senare återfick Sverige de beslagtagna jagarna efter intensiv diplomatisk aktivitet, och fartygen kunde slutligen segla till Göteborg. Eftersom jagarstyrkans befälhavare kommendörkapten Torsten Hagman hade överlämnat rustade svenska örlogsfartyg till främmande makt utan strid, ifrågasattes hans handlande och förberedande förhör hölls vid fältkrigsrätten vid Västkustens marinkommando. Då ärendet inte gick vidare till rättegång blev Hagman heller aldrig offentligt friad i domstol för sitt beslut.
När andra världskriget bröt ut uppstod ett akut behov av att förstärka den svenska krigsmakten med ny krigsmateriel. I december 1939 utsåg Kungl Maj:t en kommission med uppdrag att i Italien köpa, till en början torpeder och motorer till torpedbåtar, och om så erbjöds färdiga fartyg i första hand jagare och motortorpedbåtar samt eventuellt även kryssare. Kommissionen bestod av mariningenjören av 1. graden i flottans reserv Holger Graffman, kaptenerna vid flottan Johan Gabriel Oxenstierna och Henning Hammargren, den senare marinattaché, samt mariningenjören Samzelius.
Det fanns tveksamhet från svensk sida om köp av två jagare ur italienska Sella-klassen. Dessa var sjösatta 1926 och ansågs ha passerat sin åldersgräns innan de tagits i bruk i Sverige. Men det italienska budet var två Sella- och två Spica-3-klass jagare. Den sistnämnda klassen var sjösatt 1934, och betydligt modernare. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar med mera. De fyra motortorpedbåtarna av MAS-klassen, vilka i Sverige blev T11-T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Sverige fick också köpa annan krigsmateriel för sammanlagt 250 miljoner kronor. Totalt mellan 700 och 800 järnvägsvagnar krigsmateriel rullade från Italien till Sverige, minor, torpeder, ammunition, reservdelar, bombsikten och riktmedel till kanoner. Senare under våren 1940 köptes 216 flygplan, dels jaktplanen Fiat CR.42 (J 11) och Reggiane Re.2000 (J 20), och dels bomb- och spaningsplanet Caproni Ca.313 (B 16). Dessutom köptes ett stort antal flygplansmotorer och kulspruteammunition.
Statsminister Per-Albin Hansson stod personligen bakom utnämningen av kommendörkapten 2. graden Torsten Hagman, till avdelningschef (AC) för flottstyrkan. Hagman hade varit adjutant till Per-Albin Hansson, när den senare var försvarsminister på 1920-talet.
Svenska Lloyds passagerarfartyg Patricia hyrdes och omvandlades snabbt till "hjälpkryssare" i flottan. Fartyget utrustades med en 12 cm kanon och två 8 mm kulsprutor. Det örlogsflaggade fartyget var efter återkomsten avsett att bli moderfartyg för det stigande antalet ubåtar. De fyra jagarbesättningarna, sammanlagt 450 man, embarkerade i Göteborg och tillsammans med Patricias besättning på 36 man påbörjades resan mot La Spezia den 4 mars 1940. Jagarbesättningarna kom till stor del från de i Sverige infrusna jagarna HMS Sigurd och HMS Ragnar, samt HMS Vidar och HMS Wale. Då Göteborg blockerades av en halv meter tjock is, fick Patricia isbrytarhjälp ut i Skagerack. Utan allvarligare störningar eller tillbud anlände Patricia till La Spezia den 19 mars.
Den 27 mars halades de italienska flaggorna på jagarna Bettino Ricasoli, Giovanni Nicotera, Spica och Astore och svenska örlogsflaggor hissades på Puke, Psilander, Romulus och Remus, som jagarna döpts till. Från början var de två sistnämnda tänkta att heta Mode och Magne, men den italienska marinledningen lät förstå att ett par av fartygen borde få ett namn som påminde om deras ursprungsland. Namnändringen underlättade avsevärt det fortsatta samarbetet. Under provturerna gick fartygen på "mätt mil" utanför La Spezia, artilleri och torpeder provsköts, dimbildare provades, med mera.
För besättningarna fanns uppenbara risker vid provkörning och trimning av maskiner och materiel. En dödsolycka inträffade när 1. radiomannen, radiokorpralen Erik Larsson, arbetade med felsökning av sändaren i radiohytten på Romulus den 4 april tillsammans med 2. radiomannen Tage Sundgren. När Larsson skulle undersöka en kontakt på sändarens baksida kom han i kontakt med högspänning. Brännskadad i vänstra handen kom Larsson fram från sändarens baksida och sjönk ihop i radiohytten. Upplivningsförsök var förgäves, och på militärsjukhus dödförklarades Larsson. En minnesceremoni hölls två dagar senare med både svenskt och italienskt deltagande, och stoftet togs med på Patricia för begravning i Sverige.
Under arbetet med provturer och intrimning fick besättningsmedlemmarna olika inblickar i den italienska kulturen.
Utrustningsarbeten och provturer var avslutade den 13 april. Det italienska marinministeriet hade tidigare gett sitt tillstånd till en "shakedown cruise" till Tripolis och åter, men det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april omöjliggjorde detta. Det var därefter angeläget att jagarna snarast lämnade Italien. På första delen av resan fanns också två italienska mariningenjörer och sju maskinunderofficerare med ombord på jagarna för att avhjälpa maskinhaverier.
I Rom försökte den svenska marinattachén att från engelska myndigheter utverka fri passage för flottstyrkan genom Gibraltar sund, och fram till Lissabon. Utverkande av fri lejd från Tyskland sköttes samtidigt av legationen i Berlin.
Jagarna avseglade från La Spezia den 14 april och anlände till Neapel dagen därpå, den 15 april klockan 12.00. Besöket i Neapel gjordes som ett anmält örlogsbesök, för att understryka att jagarna hade skiftat till svensk flagg. För besättningarna betydde det att man efter avslutade arbeten ombord kunde gå iland som vid ett normalt örlogsbesök. På depåfartyget Patricia lastades 30 inköpta torpeder samt en riklig mängd reservdelar till jagarna och de redan levererade motortorpedbåtarna. Även en del ammunition lastades ombord på Patricia. Den 18 april lämnade flottstyrkan Neapel med Lissabon som planerad bunkringsplats. Patricia gick först i kolonnen som farthållare, med 12 knops fart. Därefter följde i samma ekonomifart HMS Puke, med kommendörkapten Torsten Hagman som fartygschef (FC) och avdelningschef (AC). Efter Puke kom HMS Psilander med kapten Agne Löfgren som FC, HMS Romulus med kapten Rolf Ström som FC, och sist i kolonnen HMS Remus med kapten Edward Hamilton som FC.
Den 20 april meddelade den brittiske marinattachén i Rom att "Admiralty skulle garantera fri lejd för eskadern på samma sätt som hade skett med Boreland och Patricia. Bäst för Er att ta vägen genom Engelska kanalen, varvid tyskarna lämpligen kan överta ansvaret i höjd med Rotterdam." Sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade trots det, till den tyska beskickningen i Stockholm, att jagarstyrkan planerade att färdas via Irland och Färöarna till norska kusten och därefter kustnära till Göteborg.
Vid middagstid samma dag, den 20 april, fick Puke maskinhaveri och gick ur formeringen utan att meddela sin avsikt till efterföljande Psilander, som inte hann att gira undan utan i måttlig fart träffade Pukes akter med sin förstäv. Puke fick ett propellerskydd bortslitet, och i hålet efter detta rann vatten in. På Psilander hade nitar lossnat i de tillbucklade plåtarna i stäven, vilket också orsakade en mindre läcka. Då de vattentäta skotten höll, kunde båda jagarna efter ett tag fortsätta med 12 knop, och flottstyrkan gick mot Cartagena i Spanien för reparation, dit man kom den 21 april.
I Cartagena arbetade de spanska arbetarna snabbt och effektivt med reparationerna, trots att förstörelsen på örlogsvarvet var stor efter inbördeskriget. Psilander dockades för reparation, medan Puke reparerades utan dockning. På grund av den oplanerade ankomsten till Cartagena kom en stor del av sekretessen kring jagarna och hemfärden, att brytas. Efter förrådskomplettering avgick jagarna den 26 april till Lissabon, dit Patricia hade sänts i förväg för att ta emot beställd olja.
Under tiden i Cartagena, den 23 april, hade den italienske marinchefen amiral Cavagnari, per telefon meddelat den svenske marinattachén att fartygen snarast borde komma iväg hem. "Det bör gå på mindre än tre veckor, men pass opp så att inte tyskarna gör fartygen illa i Kielkanalen." Detta uttalande har senare tolkats som att amiralen var införstådd med Hitlers planer att gå till anfall i väster i början av maj.
Flottstyrkan anlände till Lissabon 28 april och ankrade på floden Tejo, där ursprungsplanen var att snabbt bunkra olja och färskvatten, för att därefter fortsätta till Cobh på Irland. Väntan i Lissabon visade sig bli månadslång eftersom ingen olja gick att få tillgång till, enbart färskvatten. Pukes skador från kollisionen i Medelhavet åtgärdades slutligen med reparation i docka.
Jagarnas färd följdes nu noga i London. I ett PM till sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade svenska UD:
Detta meddelande nådde däremot inte kommendörkapten Hagman i Lissabon. Den 10 maj gick Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike på västfronten, vilket stängde jagarnas färdväg genom Engelska kanalen. Under tiden arbetade man i Stockholm på att få olja till jagarna från annat håll och chefen för marinen (CM) meddelade jagarstyrkan den 15 maj att ett svenskt tankfartyg var att vänta inom fyra till fem dagar. Den svenska tankern M/T Castor hade rekvirerats och beordrades att ansluta till jagarstyrkan. Den 21 maj kom Castor fram till Lissabon med 14 495 ton olja, varav hälften dieselolja. Dessutom hade fartyget mer än 1 000 ton färskvatten i sina tankar vilket förväntades göra jagarna självförsörjande.
En serie telegram sändes från chefen för marinen:
Tankfartyget blev nu formellt örlogsfartyget HM Transportfartyg Castor och befälhavaren John Juhlin blev alltså samtidigt löjtnant i flottans reserv.
Den 26 maj lämnade flottstyrkan Lissabon, och den 27 maj ankom man till Vigo i Spanien, där Castor och Patricia bunkrade fullt, samt den italienska maskinpersonalen på jagarna gick iland hemkallade av sin regering. Den 10 juni gick Italien in i kriget.
Trots att chefen för marinen tidigare hade gett instruktioner om att Castor skulle följa med jagarstyrkan, så innebar fartygets låga fart, cirka åtta knop, att olja och vatten troligen inte skulle räcka på jagarna för förflyttningen till Cobh på Irland, enligt Hagmans bedömning. Han detacherade därför Castor och lät jagarna och Patricia gå från Vigo i sin mest ekonomiska fart, tolv knop, i en vid båge ut i Atlanten mot Cobh den 29 maj.
Castor eskorterades ut genom det ubåtsfarliga området närmast spanska kusten, och fick order att på egen hand fortsätta till Cobh. Vid middagstid den 30 maj prejades Castor av ett franskt bevakningsfartyg. Då tankfartyget enligt dokument tillhörde svenska marinen och förde örlogsflagga, hade det ändå inga kanoner. Ett örlogsfartyg måste ha minst en kanon, menade den franska fartygschefen. Kapten Juhlin var visserligen löjtnant i flottan, men hade ingen uniform. Allt detta gjorde fransmännen misstänksamma, och Castor fick order att gå mot Casablanca, där oklarheter skulle redas ut. Efter ingripande av svenska regeringen släpptes tankern efter två dagar, och fick order att återförena sig med jagarstyrkan i Cobh.
I slutet av maj och början av juni genomfördes den dramatiska evakueringen av cirka 300 000 engelska och franska soldater från stränderna vid franska Dunkerque tvärs över Engelska kanalen. En ny rutt ut i Atlanten mot Färöarna anvisades av det brittiska amiralitetet, och även Castor skulle ansluta där. I praktiken var danska Färöarna besatta av brittisk militär sedan i april 1940, efter Danmarks kapitulation. Men britterna erkände formellt inte detta, eftersom det skulle inneburit ansvar för Färöarnas styrelse och försörjning.
Utanför Irlands sydkust den 1 juni upptäckte Patricia ett periskop om styrbord, och undanmanöver verkställdes av samtliga fartyg. Jagarstyrkan ankrade i Cobh (Queenstown) den 2 juni. Återigen gick det inte att få tag i någon olja i land. Genom att bunkra från Patricia kunde jagarna fylla på tillräckligt med olja för att nå Färöarna. Dessutom kom besked att 117 civila passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, skulle följa med på Patricia som passagerare. De flesta var tidigare anställda i engelska företag, som nu blivit utan jobb sedan företagen ställt om till krigsproduktion. Bland passagerarna fanns åtskilliga unga kvinnor som jobbat som au pair, eller i serviceyrken, och nu ville hem på grund av kriget. Även sjömän från krigsförlista svenska fartyg, till exempel S/S Foxen, fanns bland passagerarna. Dessa väntades anlända i mitten av juni, och väntetiden utnyttjades av besättningarna bland annat till fysisk träning. Den 15 juni tog Patricia ombord sina civila passagerare, och på natten till den 16 juni lämnade man Cobh med destination Färöarna.
Den 14 juni marscherade tyska trupper in i Paris, och den 22 juni kapitulerade Frankrike. Det innebar att Storbritannien stod ensamt mot de dittills ständigt segrande tyska trupperna, med ett överhängande hot om tysk invasion. Den tyska flottan hade tidigare mist tio av sina modernaste jagare i slaget om Narvik den 10 och 13 april 1940, och britterna var angelägna om att Tyskland inte skulle få snabb tillgång till nya jagare.
Vid brittiska krigskabinettets sammanträde i London meddelade ministern för Dominions, att fyra svenska jagare hade lämnat Eire för att gå till Färöarna. Han föreslog krigskabinettet att överväga möjligheten att kapa jagarna vid deras ankomst till Färöarna. Utrikesministern förklarade sig vilja undersöka frågan närmare.
Vid krigskabinettets sammanträde behandlades förslaget från föregående dag om kapning av jagarna. Ministern för Dominions ansåg, att detta var ett fall där man kunde använda angarierätt. Detta är en i internationell rätt fastställd rättighet för en krigförande nation att beslagta en neutral stats egendom, inom den krigförande nationens territorium eller områden som ockuperats av den. Premiärminister Churchill ansåg det vara av största vikt att sätta sig i besittning av jagarna. Omedelbara åtgärder skulle vidtas och man skulle senare undersöka vilka förklaringar som ansågs lämpliga. Krigskabinettet gav Admiralty i uppdrag att snarast möjligt ge order om kapning av jagarna.
I tät dimma närmade sig Patricia och jagarna Färöarna på nordlig kurs under tidiga morgonen, med minimal fart växlande mellan "Sakta" och "Halv". Klockan 05.45 slogs "Stopp" och "Full back" på Psilander då klipporna var så nära att ekot från ångvisslan återkastades. Fartygen vände ut igen och avvaktade att dimman skulle lätta, för möjlighet till ny angöring. Castor gav sitt läge via radio klockan 09.00 cirka 120 distansminuter från Färöarna, och fartyget skulle vara framme morgonen därpå.
Samtidigt var den svenske konsuln på Färöarna inte i förväg informerad om jagarnas ankomst av svenska myndigheter, utan fick besked om att ett stort belopp ställts till hans förfogande hos Føroya Banki, att användas för jagarstyrkans behov. Inte heller den brittiske representanten "Naval Officer in Charge of Faroe Islands (NOIC)" Captain Crowther hade fått information om jagarna, innan han meddelades av den svenske konsuln.
Efter att dimman lättat under förmiddagen styrde Patricia med jagarna återigen in mot Färöarna, och tog ombord lots som förde fartygen till den långsmala Skaalefjorden nära Torshamn. Där blev Patricia anvisad ankringsplats längst in i fjorden, och jagarna fick ankra i taktisk nummerordning - i linje, vid 14-tiden på eftermiddagen. I samma fjord ankrade också ett antal bestyckade engelska trålare (naval drifters) på var sida om jagarna. I land besatte brittisk militär de små telefonstationerna utmed fjorden, och beslagtog kikare och kameror.
Kommendörkapten Hagman gav order om att släcka ångpannorna på jagarna för att spara olja. Det innebar att det skulle ta cirka fyra timmar att få jagarna klara för avgång igen. Dessutom beordrades vaktgöring på kvarter, det vill säga ingen stridsberedskap.
De tre brittiska Tribal-klass jagarna HMS Maori, HMS Tartar och HMS Mashona lämnade den brittiska flottbasen Scapa Flow på Orkneyöarna klockan 19.30 med kurs mot Färöarna, och med avsikt att överta de svenska jagarna.
Under tidiga morgonen kom Castor fram till Färöarna och fick order att ankra sydöst om Torshamn cirka tio distansminuter, en och en halv timmas gångtid, från jagarna i Skaalefjorden. Senare under morgonen kom också de brittiska jagarna fram.
Vakten på Remus, närmast fjordmynningen, märkte att några stora engelska jagare ankrade upp och några bestyckade trålare närmade sig den svenska styrkan. Han väckte vakthavande officeren (VO) och rapporterade.
I en motorbåt anlände den brittiske eskaderchefen Captain C. Caslon, samt en Lieutenant-Commander (paymaster) som sekreterare och en civilperson till svenska förbandschefsfartyget HMS Puke. Caslon framförde muntligt i ultimativ form att han direkt från brittiska regeringen hade fått order att ta jagarna i beslag. Som motiv för sitt handlande angavs att man från engelsk sida förutsatte att de svenska jagarna skulle hamna i tyska händer då fartygen närmade sig Sverige. Jagarna skulle enligt de brittiska kraven utrymmas inom två och en halv timma, och besättningarna skulle därefter föras över till England för vidare transport till Sverige. Patricia och Castor kunde fortsätta resan, men motstånd från jagarna eller försök att sänka fartygen, skulle mötas med "lämpliga motåtgärder". Alla radiosändare på de svenska fartygen skulle plomberas omedelbart, och försök att upprätta förbindelse med Sverige förhindras med våld.
Kommendörkapten Hagmans spontana svar var att avvisa kraven, och att han skulle slåss alternativt sänka fartygen. Captain Caslon beklagade detta och påpekade att det bara var fråga om att ta fartygen i förvar, de skulle förbli svensk egendom.
Hagman krävde då att få möjlighet att sätta sig i förbindelse med svenska regeringen, men Caslon förklarade att användning av radio skulle förhindras med våld. Hagman begärde att få den brittiska regeringens krav och motiv i skriftlig form, varefter han skulle svara skriftligt. Caslon lovade att tillmötesgå detta, och lämnade därefter HMS Puke.
Meddelande skickades från AC på Puke till övriga svenska fartyg inom synhåll: "Samtliga FC kallas inom en halvtimma". Enligt då gällande reglemente för marinen (RM II §56), kunde förbandschef vid viktigare tillfällen sammankalla underställda chefer för rådslag, där protokoll förs men beslutet fattas av chefen själv.
Strax efteråt kom ett nytt meddelande: "Förbered utrymning av jagarna".
Kommendörkapten Hagman var medveten om att jagaren HMS Psilander fått sitt namn av amiralen Gustav von Psilander, som i slaget vid Orford Ness år 1704 vägrade att vika sig för en kraftig engelsk övermakt. I väntan på övriga fartygschefer formulerade han sitt eget ställningstagande.
De brittiska kraven överlämnades skriftligt. Där anges som bilaga också "Right of Angary", där krigförande länder äger rätt att på eget eller ockuperat territorium tillfälligt beslagta neutral makts egendom. Prejudikat från tysk-franska kriget 1870-1871 och första världskriget anfördes, men ingen med tillämpning på örlogsfartyg. Enligt de skriftliga kraven skulle eventuella skador på de beslagtagna jagarna ersättas.
Efter att ha granskat de skriftliga kraven höll fartygscheferna rådslag ombord på Puke. Styrkeförhållandena var kraftigt i brittisk favör. De brittiska jagarna var under gång och stridsberedda i klart skepp (action stations). Vardera av Tribal-jagarna hade åtta stycken 12 cm kanoner, fyra stycken luftvärnsautomatkanoner och fyra stycken torpedtuber. Dessutom fanns bestyckade engelska "drifters" mellan de svenska jagarna, samt posteringar i land.
På svensk sida hade fartygen mycket låg nivå av olja och vatten och ett ofördelaktigt läge för strid i den smala fjorden, avsläckta och ankrade på linje. Efter att under några timmar ha fått upp ångtrycket kunde bara Remus två aktra 10 cm kanoner riktas med fritt skottfält mot de brittiska jagarna. Om de svenska jagarna hade brutit sig ut, skulle de snart ha slut på bränsle och bli enkla mål för Home Fleet. Dessutom fanns Patricia i skottlinjen, lastad med ammunition och med 117 civila personer ombord.
Att själv skada eller sänka de egna jagarna skulle dels hjälpa britterna i deras påstådda strävan att hindra jagarna att falla i tyska händer, dels äventyra svenska regeringens ersättningskrav. Dessutom skulle det medföra allvarliga konsekvenser för Patricia och Castor med passagerare och dyrbara laster av krigsmateriel och olja.
Flera av Tribal-klass jagarna styrde in i Skaalefjorden, vände och styrde ut igen.
I det pågående fartygschefsmötet, så skulle enligt reglerna den yngste av fartygscheferna, Edward Hamilton på Remus, yttra sig först för att inte påverkas av de äldre. Samtliga fartygschefer hade ändå samma åsikt, att motstånd var utsiktslöst och att situationen borde lösas med förhandlingar mellan respektive länders regeringar. Kommendörkapten Hagman, som befann sig i den för en svensk officer märkliga situationen att ensam behöva fatta beslut som kunde få storpolitiska konsekvenser, skrev i sitt svar till britterna att han under omständigheterna inte hade något annat val än att gå med på kraven. Men han protesterade också i svaret allvarligt mot hela proceduren, särskilt att han förvägrats möjligheten till kommunikation med egna regeringen.
Innan skrivelsen överlämnades hade en förfrågan gjorts, om besättningarna kunde föras över till Patricia och Castor i stället för att, enligt det ursprungliga ultimatumet, föras till England. Begäran godkändes av engelsmännen.
Efter mötet återvände fartygscheferna till sina fartyg och meddelade besättningarna. Endast personliga tillhörigheter skulle få packas ner i sjösäckarna enligt brittiska direktiv. På AC order medtogs dessutom flaggor och befälstecken utom de blåsande, kojer, filtar, gasmasker med mera. En del tillhörigheter kastades överbord, eftersom besättningarna inte ville överlämna det till engelsmännen. Marketenteriinnehållet delades ut så rättvist som brådskan medgav.
Trots order från AC att inte försämra läget genom sabotage eller motstånd, jagarna var fortfarande svensk egendom, förekom detta på enskilda besättningsmäns initiativ. På Remus, som låg närmast de brittiska jagarna, fick befälet avstyra begäran från besättningsmedlemmar som trots övermakten ville gå i strid. I maskinrummet på Remus hade vissa kikar, det vill säga ventiler som växlas mellan öppet och stängt med ett kvartsvarvs vridning, och kranar stängts. Dessutom hade några blindflänsar, det vill säga plattor som stoppar flödet i rörledningen, monterats. Slagstiften till kanonerna hade tagits bort, och gjort artilleriet obrukbart. På Romulus fick radiomännen tillstånd att göra sändaren obrukbar. De slog då sönder slutrör och reservrör, samt lämnade en skylt med texten "Pericolo di Morte" (Varning för döden) i radiohytten.
Tre drifters användes till att föra över besättningarna från Puke, Psilander och Romulus till Patricia samt från Remus till Castor. Utrymningen leddes av NOIC, Captain Crowther. Utrymningen var känsloladdad för besättningarna från jagarna som fick påspädning av en, i vissa fall, arrogant attityd från drifters besättningar.
Efter att svenska besättningarna lämnat kom brittiska besättningar ombord på jagarna, med första åtgärd att hala ned de svenska flaggorna och befälstecknen.
Klockan 09.00 kom NOIC, Captain Crowther, till Patricia och meddelade att fartyget kunde avgå. Vid 14-tiden på eftermiddagen lättades ankar och man gick ut genom Skaalefjorden med kurs mot norska kusten. Ute på internationellt vatten kunde radiosändare åter användas till kontakt med svenska myndigheter.
I en serie telegram informerade kommendörkapten Hagman, chefen för marinen (CM):
Patricia och Castor girade på kontrakurs tillbaka till Färöarna. Under tiden började en diplomatisk telegramväxling mellan Stockholm och London. Kabinettssekreterare Erik Boheman, som var på middag hos den brittiske ministern i Stockholm, Victor Mallet, blev mycket upprörd och krävde att Mallet skulle telegrafera till London om att jagarna omedelbart skulle friges.
De två svenska fartygen återvände till Torshamn, där de ankrade på yttre redden klockan 08.00. Den svenske vicekonsuln på Färöarna meddelade att jagarna hade förflyttats till en för honom obekant plats, vilket han protesterat emot hos den brittiske konsuln.
De diplomatiska kontakterna fortsatte. Bland annat samtalade den svenske ministern i London, Björn Prytz, med den brittiske utrikesministern Halifax. Prytz meddelade att, om britterna behöll jagarna, skulle tyskarna anklaga den svenska regeringen för att tillåta kränkning av den svenska neutraliteten, och som konsekvens invadera Sverige. Prytz meddelade också att jagarnas färdväg fullständigt hade diskuterats med den brittiska legationen i Stockholm, vilket Halifax inte ansåg sig känna till.
Senare granskning av källmaterial har gett en förklaring till att det brittiska agerandet eventuellt byggde på ett missförstånd. Den svenska formella begäran om fartygspassage hade blivit liggande hos amiralitetet i London på grund av semestertiderna. Därför blev den brittiska regeringen överraskad av den svenska sjöstyrkans förflyttning, som det uppfattades utan förvarning och utan att följa normal rutin och "proper channel". Misstanken väcktes därför att svenskarna var bulvaner i ett försök att förstärka den tyska flottan med italienska fartyg.
Under de följande dagarna insåg man på brittisk sida att jagarna var ganska små och inte särskilt effektiva. Man försökte också koppla ett eventuellt frisläppande av jagarna som argument i förhandlingar om andra frågor, till exempel möjlighet att skjuta upp svenska flygplansköp i USA, samt avbrytande av den planerade tyska transiteringstrafiken. Vid brittiska krigskabinettets möte den 24 juni fattades beslut om att släppa jagarna.
På kvällen den 25 juni meddelade NOIC att de svenska jagarna skulle återlämnas till sina besättningar. Två av jagarna befann sig i Kirkwall, och två var på väg dit. För att inte Castor skulle behöva färdas genom de farliga vattnen runt Orkneyöarna fördes Remus besättning också över till Patricia. Enligt direktiv från CM skulle de civila passagerarna inkvarteras i Torshamn, men detta tilläts inte av britterna. Med över 600 personer ombord på ett fartyg som var avsett för 250, avgick Patricia den 30 juni 01.00 till Kirkwall, och var framme cirka klockan 23.
På förmiddagen den 1 juli kunde fartygscheferna och vissa besättningsmän inspektera jagarna. Under färden mellan Färöarna och Kirkwall hade de fått åtskilliga skador. Dels på grund av de engelska besättningarnas ovana vid jagarnas maskineri, dels på grund av svenska sabotage. Detta hade lett till upprepade maskinstopp och bogseringar, allt i mycket hårt väder. På Psilander och Romulus hade britterna torrkokat en panna, som därigenom blivit helt förstörd. På Romulus hade olja dessutom av misstag pumpats upp i gångar och mäss. Puke hade skador efter kollision i samband med bogsering, och hade tappat ett ankare. Den engelska besättningen anspelade också på det kraftigt rullande fartygets namn, som på engelska betyder må illa, kräkas.
Fartygen hade till stor del plundrats på lösa inventarier och verktyg. På Remus lista över förlorade inventarier fanns 22 borddukar, 54 handdukar, 53 tallrikar, 77 kaffekoppar och så vidare i en lång lista. Alla förluster, samt lönekostnader för Patricia och Castors besättningar med mera värderades senare till 879 644 kronor, vilket betalades av britterna.
Jagarna återlämnades 2 juli till sina svenska besättningar, som snabbt utförde rengöring och provisorisk reparation av fartygen. Den 5 juli 02.00 lämnade Patricia och jagarna Kirkwall för att åter färdas mot Färöarna. Castor möttes vid en punkt 40 distansminuter öster om öarna på kvällen den 5 juli, och styrkan gick därefter i kolonn mot Norge, med åtta knops fart och ordningen Puke, Psilander, Castor, Patricia, Romulus och Remus.
Efter att ha siktat flygplan både 6 och 7 juli på lång distans kom, utefter norska kusten, vid 6-tiden på morgonen den 8 juli ett bombanfall av flygplan från brittiska kustkommandot, där fyra bomber fälldes mot Castor. Bomberna sprängdes på 50-75 m avstånd från tankern, som efter noggrann kontroll rapporterade att ingen läcka kunde märkas. Anfallet berodde på ett misstag, och britterna har senare bett om ursäkt.
Efter att både Puke och Remus sänkt drivande hornminor, kom styrkan fram till Kristiansand på morgonen den 9 juli. Då myndigheterna behövde få några timmar för att varsko den egna kustbevakningen om den svenska styrkans förflyttning, blev Hagman under tiden väl emottagen hos de tyska myndigheterna.
På eftermiddagen fortsatte resan, och på morgonen den 10 juli passerade styrkan in på svenskt territorialvatten. Vid 17-tiden var jagarna förtöjda vid Nya Varvet i Göteborg där de togs emot av chefen för marinen, amiral Fabian Tamm. Han hälsade fartyg och besättningar välkomna hem, men med en kylig underton. Ingen ifrån regeringen fanns representerad i Göteborg, vilket dåvarande statsminister Per-Albin Hansson senare ångrade.
Efter ankomsten till Göteborg hölls på CM:s initiativ förberedande förhör med Hagman vid fältkrigsrätten vid västkustens marindistrikt. På en fråga från förhörsledaren om Hagman ansåg att han uppehållit "svenska flottans anseende och svenska flaggans ära" svarade han, att han ansåg sig i det aktuella läget ha handlat riktigt, oberoende av reglementen och instruktioner.
Sedan fältkrigsrätten återigen sammanträtt den 6 augusti 1940, konstaterades att Hagmans handlande inte skulle leda till ansvar eller ersättningsskyldighet och att ärendet inte skulle gå vidare till rättegång.
Vid sammanträdet frågade åklagaren, om det kanske varit lämpligt att låta engelsmännen skjuta ett eller annat skott, och först därefter bestämma om jagarna skulle överlämnas. På det svarade Hagman, att han ofrånkomligt varit tvungen att besvara elden, därmed skulle också alla ersättningsanspråk äventyrats. Det var enligt Hagman utomordentligt viktigt att inte ett enda skott föll.
Trots att statsminister Per Albin Hansson personligen meddelande Hagman att han hade hans stöd för sitt handlande fick Hagman aldrig någon formell upprättelse, eftersom han inte blev offentligt friad i domstol. Han betraktades av många som en förrädare som överlämnat sina fartyg utan strid.
Kritiken från högsta marinledningen gällde också att Hagman detacherat Castor utanför Vigo, mot direktiven från CM att låta tankfartyget ingå i jagarstyrkan. Dagen efter det att fältkrigsrätten avslutat sin förberedande utredning, den 22 augusti 1940 utfärdade chefen för kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, en hemlig order:
En pressdebatt bröt ut i samband med krigsrättens dom, där de flesta tidningar stödde Hagmans handlande. En kommentar var att "krigsmannaplikten får inte överflödiggöra bruket av hjärnan". Tidningarna på extrema vänsterkanten, och den för sin tyskvänlighet kända Östgöta Correspondenten var kritiska till Hagmans beslut.
På brittisk sida har flera företrädare efteråt uttryckt att man ångrade åtgärden att beslagta jagarna, som kallats "a dirty trick" igångsatt av Secret Service. En hög civil tjänsteman i Admiralty framförde till dåvarande konteramiral Stig H:son Ericson, att den brittiska åtgärden uteslutande kunde förklaras med det nervösa tillstånd som britterna befann sig i, samt att Admiralty gjort en mycket beklaglig blunder. Churchill erkände också senare för svenske ministern Prytz i London, att Hagman skött "den svåra och pinsamma affären" på ett beundransvärt sätt, och att "han besparade båda länderna mycket besvär". Han nämnde också "Om den svenske chefen varit en brittisk officer i motsvarande läge skulle vi ha givit honom en lämplig utmärkelse för att uttrycka vår beundran och nationens tacksamhet".
Incidenten gjorde att den redan tyskvänliga svenska sjöofficerskåren blev rent fientligt inställd mot Storbritannien i allmänhet och mot brittiska flottan i synnerhet. Detta kom att vålla britterna problem i samband med senare händelser kring de i Sverige instängda norska kvarstadsbåtarna, Operation Rubble och Operation Performance.
I förordet till jubileumsskriften för 50-årsjubileet av Italienexpeditionen år 1990 lovordade dåvarande chefen för Marinen, viceamiral Bengt Schuback, kommendörkapten Hagmans handlande och gav honom en postum upprättelse.
Flera av källorna nämner en fjärde Tribal-klass jagare vid Färöarna, förutom de tre namngivna. Däremot nämner inte någon av källorna vilken jagare det skulle varit. Enligt ett rykte på Romulus fanns också slagskeppet HMS Rodney utanför mynningen av Skaalefjorden.
Artéus, Gunnar (1996). Svenska officersprofiler under 1900-talet. Stockholm: Militärhögskolan. Libris 7762137. ISBN 91-87072-19-X
Barker, Ralph (1976). Blockadbrytarna. Lund: Rabén & Sjögren. Libris 7233733. ISBN 91-29-47167-2
Fontander, Björn (2006). De onda åren: Sverige 1940-1945. Stockholm: Carlsson. Libris 10166527. ISBN 91-7203-784-9 (inb.)
Nilsson, Bengt (december 2000). ”Sven Hedin och Torsten Hagman : Psilander som förebild under 1900-talet”. http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson/Marinhistoria/svenhedin.htm. Läst 7 januari 2011.
Lundberg, Lennart (2012). Svenska öden under andra världskriget. Stockholm: Instant Book. Libris 12339211. ISBN 978-91-86939-20-5
Rumenius, John (1976). "Klart skepp för minfällning" : en reservfänrik berättar från beredskapsåren i flottan 1939-1940. Stockholm: Lindfors. Libris 7630300. ISBN 91-7268-044-X (inb.)
Smith, Gordon (18 oktober 2011). ”Naval events, June 1940, Saturday 15th - Friday 21st”. http://www.naval-history.net/xDKWW2-4006-19JUN03.htm. Läst 7 januari 2011.
Strömbäck, Stig; Jahr, Erik; Lilja, Nils-Hugo (1990). Jagarköp under krig : dramatisk hemfärd med Italien-jagarna. Stockholm: Jubileumskomm. för 1940-års Italienexpedition. Libris 936771. ISBN 91-87072-07-6
Zetterberg, Kent; von Hofsten, Gustaf (2020). "Jagarincidenten vid Färöarna 1940" : Brittiskt försök att beslagta svenska örlogsfartyg. Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-88885-22-7 (inb.)
Hagman, Torsten (1941). De i Italien inköpta jagarnas utrustning och hemfärd. Karlskrona. Libris 2062626
Hagman, Torsten (1959). Tillägg 1959 till berättelsen "De i Italien inköpta jagarnas utrustning och hemfärd". Stockholm. Libris 3228778
Hagwall, Åke (1993). Ett jagarköp och ett chefsbeslut 1940. Torekov. Libris 3228783
Hammargren, Henning (1981). Vapenköp i krig : svenska krigsmaterielinköp i Italien under andra världskriget. Stockholm: Marinlitteraturfören. Libris 7753508. ISBN 91-85944-02-5 (inb.)
Hardy, Alfred Cecil (1950). Kampen på haven : sjökrigshändelserna under andra världskriget i populär framställning. Malmö. Libris 11634583
Hagberg, Gunnar: Torsten Hagman är Norrköpings glömda hjälte (artikel i Norrköpings Tidningar den 12 mars 2005).
Rosenqvist, Staffan: Beredskapsmärken: Flottan 1939 - 1945 (se särskilt 1940-års ROMULUSMÄN).
Älvdalska eller älvdalsmål (övdalsk, övkallmą̊l, dalska) är en nordisk språklig varietet som talas av cirka 3 000 talare i Älvdalens socken i norra Dalarna i Sverige.
Älvdalskan är nära besläktad med närliggande ovansiljanmål såsom våmhusmål och orsamål, som tillsammans förgrenade sig från fornnordiskan tidigast på 800-talet och senast 1300-talet. Älvdalskan utmärker sig genom en rad arkaismer och novationer. Bland annat har älvdalskan bevarat ett äldre kasussystem, fornnordiskans stavelsekvantitetssystem med korta, långa och överlånga stavelser. Den har också bevarat ljud som [w] och [ð], och har även som ensam nordisk varietet bevarat fornnordiskans nasala vokaler. Älvdalskan har också genomgått stora ljudförändringar och förändringar i satsläran. Bland förändringarna har bland annat äldre långa vokaler diftongerats, och de primära nordiska diftongerna har monoftongerats eller utvecklats till andra diftonger.
Älvdalskan och de övriga ovansiljanmålen är inte ömsesidigt begripliga med svenska, norska eller danska, men är i stort sett förståeliga sinsemellan. Traditionellt sett har ovansiljanbor använt sitt modersmål inom Ovansiljan, medan man har gått över till svenska vid besök i till exempel Rättvik eller Malung utanför Ovansiljan. Talare av älvdalska och övriga ovansiljanmål är således tvåspråkiga och kodväxlar mellan ”dalska” och svenska.
Under 1900-talet har älvdalskan genomgått en utjämning i riksspråklig riktning, och för varje generation närmar den sig standardsvenskan mer och mer, vilket har lett till ett mer rikssvensktnära uttal, en förenkling av morfologin (bland annat färre kasus), med mera. Flera forskare skiljer därför mellan klassisk älvdalska, traditionell älvdalska och modern älvdalska.
Älvdalska har ingen status som minoritetsspråk i Sverige enligt språklagen (2009:600). Hösten 2015 lämnade tio lingvister in en ansökan till SIL International om att ge älvdalskan en ISO 639-3-kod på Ethnologue. En kritisk kommentar till denna ansökan lämnades in av Institutet för språk och folkminnen, den myndighet i Sverige som bland annat handhar frågor om dialekter, men 27 maj 2016 beviljades ansökan (efter överklagande).
Vid Oðer råðstemną um övdalskų (Andra konferensen om älvdalska) 2008 presenterade Gösta Larsson, tillsammans med Bengt och Ulla Welin, en uppskattning av antalet talare av älvdalska baserat på frågeformulär insamlade av olika ”byombud” runtom i Älvdalens socken. Dessa visade att cirka 1 700 boende i socknen kunde tala älvdalska, vilket är cirka 34 procent av befolkningen. Därtill uppskattar de att cirka 1 300 i socknen kan förstå, men inte tala älvdalska. I socknen kan omkring 2 000 personer varken förstå eller tala älvdalska. De uppskattar även antalet talare av älvdalska utanför socknen till cirka 700. De räknar därför med att cirka 2 500 personer år 2008 talade älvdalska. I åldrarna över 50 år var andelen älvdalsktalande 60 procent, i åldrarna mellan 15 och 50 var antalet 20 procent. Hos barn och ungdomar under 15 kunde bara 5 procent tala älvdalska, vilket motsvarar 45 personer.
Samma undersökning visar även att antalet älvdalsktalande generellt är högst i de perifera byarna, och lägst i kyrkbyn. I kyrkbyn talade endast 14 procent älvdalska, vilket motsvarar 186 personer, jämfört med mer perifera byar som Brunnsberg eller Åsen, med 64 procent (eller 145 personer) respektive 57 procent (eller 182 personer) älvdalsktalande.
Tidigare undersökningar av antalet älvdalsktalande gjordes av bland andra Helgander år 1991 som visade totalt 1 652 talare, varav 179 under 20 år. Denna undersökning inkluderade dock inte lika många byar som i Larsson och Welins uppskattning, och kompletterades år 2004 av Gunnar Nyström med ytterligare 668 talare i de byar som Helgander inte undersökte. Totalt minskade antalet älvdalsktalande med 37 procent i byarna Helgander undersökte mellan 1991 och 2008, från 1652 till 1034 talare. Mellan Nyströms kompletterande undersökning 2004 och Larsson och Welins 2008 minskade antalet i alla byar med undantag av två, Östermyckeläng och Mjågen, där antalet ökade från 85 till 147 respektive 10 till 13. I övriga byar minskade antalet med totalt 14 procent, från 573 till 495 talare. Den mest drastiska minskningen har skett hos unga talare, där Helgander år 1991 noterar 179 talare under 20 år, jämfört med 45 talare under 15 år 2008, vilket är en minskning på 75 procent.
Även inom det älvdalska språkområdet förekommer viss språklig variation och älvdalskan talas på olika sätt i olika byar. Skillnaderna är särskilt tydliga i uttalet, men det finns även viss grammatisk variation och viss lexikal variation, det vill säga dialektala ord. Lars Levander delar in älvdalskan i tolv ”typbymål”: Blyberg, Brunnsberg, Evertsberg (med Dysberg), Garberg, Gåsvarv (med Mjågen), Loka, Karlsarvet (med Månsta), Klitten, Näset (med Rot, Holen, Kittan, Liden), Väsa, Västermyckeläng (med Kåtilla) och Åsen. Han nämner dock att överensstämmelsen inom grupperingarna inte är fullständiga, och att ett ”vant öra med lätthet [kan] urskilja, om en person är t.ex. från Evetsbärg eller Dysbärg”.
Där svenskan i många fall har å eller a framför ng-ljud i ord som lång, trång, blank har älvdalskan au, a eller o. Av dessa vokaler är au det äldre uttalet och förekommer i de västra byarna, jämte Finnmarken, i Åsen och hos äldre i de södra byarna. Uttalet med a är något yngre och uppkom som en förenkling av au-diftongen och förekommer i de centrala östra byarna (inklusive Klitten). På 1920-talet noterade Levander inget uttal med a, men det fanns bevisligen redan då, och Adolf Noreen noterar 1882 ett a-uttal hos en talare från Rot född 1861. Brunnsberg har som ensam by ett o-uttal: longg, trongg, blonk.
Hos de nasala vokalerna har det skett vissa vokalsammanfall. Nästan alla bymål skiljer mellan de onasalerade vokalerna o och å som i roð ’röd’ och råð ’råd’, men de nasala motsvarigheterna sammanfaller alltid. Resultatet är dock olikt i olika byar. I de västra byarna samt Finnmarken och Åsen är resultatet ą̊ som i ną̊t ’natt’ och gą̊s ’gås’. Byarna på östsidan Dalälven, förutom Åsen, har i stället ǫ: nǫt och gǫs. I de sydligaste byarna som Blyberg och Garberg saknas ibland nasaliteten helt och vokalen är då ett onasalerat o.
På samma sätt finns inget bymål som skiljer mellan de nasala motsvarigheterna till vokalerna e och ä. I de allra flesta bymålen har resultatet blivit ett nasalerat ę som i męla ’mäta’ och nęta ’nöta’, men i Finnmarken och i byarna på västsidan om älven (förutom Väsa) är uttalet i stället ą̈: mą̈la och ną̈ta.
En diftong med mycket varierande uttal är den som med Råðdjärums ortografi skrivs uo, som också ingår i triftongen iuo. I byarna på östsidan om älven är dess första element en u-haltig vokal och västsidan en mera o-haltig vokal. Diftongens andra element är mera obetonad och förekommer i många varianter. På många östliga mål skrivs diftongen ofta uä eller ue, medan diftongen i flera västliga mål snarare liknar oå eller ou.
I vissa byar ersätts ljudet [ð] ibland med /r/, såsom i den bestämda artikeln i neutrum -eð, vilket gör att till exempel auseð ’huset’ i stället heter auser. Denna process började redan på 1600-talet.
Som nämns ovan är mindre än hälften av Älvdalens sockens befolkning älvdalsktalande, och andelen talare blir mindre för varje generation. Älvdalskan har dessutom påverkats starkt av svenskan under de senaste generationerna, och alla älvdalsktalande talar svenska. Detta resulterar i en mer splittrad variation, i vilken skillnaderna mellan generationerna, och ibland mellan individer, har blivit större än skillnaderna mellan de traditionella bymålen.
Älvdalska har ingen status som minoritetsspråk i Sverige enligt Språklagen (2009:600). Europarådets expertkommitté som kontrollerar hur den europeiska minoritetsspråksstadgan efterlevs har fem gånger uppmanat Sveriges regering att ompröva älvdalskans ställning. Sedan 2006 har ett antal motioner lämnats in till riksdagen om att ge minoritetsspråksstatus till älvdalskan, men det har till dags dato (januari 2021) inte givits någon ytterligare status i Sverige.
I december 2020 uppmanade Europarådets expertkommitté svenska myndigheter att ta in älvdalskan i Europarådets minoritetspråkskonvention. Detta efter att Europarådets expertråd undersökt frågan och fastslagit att älvdalskan uppfyller Europarådets kriterier. Expertkommittén uppmanar således svenska myndigheter att inbegripa älvdalskan sin nästa rapport till Europarådet.
I en artikel i Språktidningen 2008 diskuterade Östen Dahl älvdalskans status som dialekt gentemot språk. Han jämför bland annat älvdalskans ordförråd med svenskans, norskans och danskan och konstaterar att älvdalskans skiljer sig mer från svenskans än danskans och norskans. Han skriver också att älvdalskans grammatik och fonologi har ”en rad fenomen som saknas i både svenska och norska, som dativkasus, böjning av verb efter person och numerus, nasalvokaler och så vidare.” Å andra sidan skriver Dahl att många sockenmål i Sverige skiljer sig avsevärt från svenskan – även närliggande sockenmål såsom våmhusmål, moramål och orsamål. Det produceras också skriven text på älvdalska, till exempel en översättning av Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Garbacz tar även upp att älvdalingarna är mycket medvetna om sitt mål och att den normala kommunikationsstrategin i Älvdalen är kodväxling mellan älvdalska och svenska.
Hösten 2015 lämnade tio lingvister in en ansökan (Övdalian, ansökan 2015-046) till SIL International om att ge älvdalskan en ISO 639-3-kod på Ethnologue, bland annat på grunderna av att älvdalskan ”systematiskt skiljer sig från de andra nordiska språken (och dialekterna) på alla språkliga nivåer: fonetiskt, fonologiskt, morfologiskt, syntaktiskt och till ordförrådet”. De skriver vidare att dalmålen är kända för sin unika ställning bland svenska dialekter, och att älvdalskan är oförståelig för talare av svenska, norska och danska, och att till och med andra talare av dalmål har stora problem när de försöker kommunicera med talare av älvdalska på sina respektive mål på grund av dessa systematiska skillnader.
Ett antal kommentarer till denna ansökan lämnades in, bland annat en kritisk kommentar av Institutet för språk och folkminnen, den myndighet i Sverige som bland annat handhar frågor om dialekter, som menade att många andra svenska dialekter också i hög grad skiljer sig från standardsvenska, och om älvdalskan hade talats i Norge, hade den betraktats som en norsk dialekt, och inte som ett särskilt språk. De menade att vissa lingvister som specialiserat sig på älvdalska har ett snävt perspektiv, och tar inte hänsyn till att många av älvdalskans grammatiska drag kan återfinnas såväl i närliggande mål som i mera avlägsna mål, t.ex. i Finland. De menade också att den älvdalska som ofta framhävs är en ålderdomlig form av älvdalska, och att många av älvdalskans karakteristiska drag är på tillbakagång, eller i dag har försvunnit hos yngre talare och talare i medelåldern. De kommenterar att lingvisterna som lämnat in ansökan väljer att ignorera det faktum att många talare av traditionella mål upplever sina mål som skilda språk från svenskan, och att idén att älvdalskan skulle vara viktigare än andra mål är djupt problematisk.
Henrik Rosenkvist, en av lingvisterna som stod bakom ansökan, lämnade in ett svar på Institutet för språk och folkminnens kommentar där han skrev att det faktum att älvdalskan och andra traditionella svenska mål håller på att förlora många av sina karakteristiska drag är ett argument för beskydd och erkännande av dessa mål, och att ingen har påstått att älvdalskan skulle vara viktigare än andra svenska mål. Han efterfrågade i stället en oberoende undersökning baserad på lingvistiska kriterier snarare än traditionella dialektuppdelningar av vilka dialekter som skulle kunna tänkas få språkstatus.
John Helgander, som inte fanns bland de tio lingvister som lämnade in ansökan, kom även med en kommentar där han menade att det finns goda språkvetenskapliga grunder för att erkänna älvdalskan som ett särskilt språk, men att detta synsätt är alltför förenklat. Han menar att man i stället måste inkludera både de andra dalmålen och övriga nordiska varieteter i Sverige, där flera mål skiljer sig så pass mycket från standardspråket att många talare av sådana varieteter anser att även deras mål bör betraktas som egna språk på samma grunder, om denna status tilldelas älvdalskan. Han framhäver även att de stora förenklingar och utjämningar som älvdalskan genomgått har gjort att den i dag inte är lika oförståelig för utomstående som den var förr, och att dessa utjämningar är snarlika dem som även andra dalmål och svenska dialekter har genomgått. Han menar att älvdalskan i dag befinner sig på ett liknande språkligt stadium som många av dessa varieteter, vilka aldrig åtnjutit samma uppmärksamhet från språkvetare, eller pekats ut som egna språk.
Övriga kommentarer lämnades in av Ulum dalska, Språkförsvaret, Älvdalens kommun samt Råðdjärum (det älvdalska språkrådet).
Ansökan avslogs först, men beviljades efter överklagan 27 maj 2016 med tillägg av det engelska namnet Elfdalian. Språkets ISO 639-3-kod är ovd.
2008 sattes tvåspråkiga vägskyltar upp av Älvdalens kommun på svenska och älvdalska.
På 700- och 800-talen genomgick urnordiskan ett antal större ljudförändringar som lade grunden för de moderna nordiska språken. Levander skriver att det troligen fanns vissa dialektala skillnader inom urnordiskan, men eftersom övre Dalarna hade en ytterst liten befolkning före vikingatiden, är denna synpunkt av ringa betydelse.
Området där dalmålen talades var troligen större än det av idag, i synnerhet mot sydost, men krympte senare, mestadels på grund av gruvindustrin i Kopparberg från och med 1200-talet, vilken orsakade stor invandring från resten av Sverige och utlandet, bland annat från Tyskland. Detta påverkade kulturen och språket i detta område, och dialekterna i Bergslagen spreds till Dalarna, varigenom de egentliga dalmålen blev begränsade till Dalarnas nordvästra del.
Levander räknar med att ovansiljanmålen förgrenade sig från fornnordiskan på 1300-talet, då vokalerna började diftongeras. Han ger exempel på kristen terminologi med diftongerade vokaler, såsom praim ’runstav’ (av latinets prīmus) och kraungen ’krona’ (av latinets corōna), och eftersom övre Dalarna inte kristnades förrän i slutet av 1100-talet, måste diftongeringsprocessen ha varit produktiv vid den tiden. Å andra sidan hade de lågtyska lånord som lånades in under 1300-talet inte genomgått processen, såsom skrin och duk. Därför drar han slutsatsen att diftongeringen inte längre var produktiv under 1300-talet, och att dalmålen då stabiliserats.
Levander utgår också ifrån att ovansiljanmålen vid början av 1600-talet existerade som självständiga dialekter och hade i grunden samma utformning som nu, och att dialektförhållandena i övre Dalarna under 1500-talet var väsentligen desamma som i slutet av 1800-talet.
Älvdalskan (och de övriga dalmålen) placeras traditionellt in bland de östnordiska språken, tillsammans med svenska och danska, närmare bestämt bland sveamålen, baserat på ett antal drag som älvdalskan har gemensamt med dessa. Levander tar upp följande:
inget i-omljud i presens i starka verb: älvdalska ig ar ’jag har’, men isländska ég hef.
ovanligt med u-omljud på /a/: älvdalska saks ’sax’ men värmländska (Finnskoga) såks.
växling i ändelsevokalen /i/~/e/ ⟨i ~ e⟩ och /u/~/o/ ⟨o ~ å⟩ beror på vokalbalans, inte vokalharmoni: älvdalska eri ’hare’, men bokke ’backe’
vokalbrytningen är av östnordisk typ
inskott av /b/ efter långt /mː/ och framför /l/ eller /r/: älvdalska sumbrer ’somrar’
inga specifikt västnordiska pronomen som västnorska me ’vi’, de ’ni’ och døkk ’er’.
Dock påvisar älvdalskan även vissa västnordiska drag. Dessa västnordiska drag är enligt Levander ålderdomligheter som en gång i tiden varit gemensamma för många dialekter, men som bevarats i de mest konservativa målen öster och väster om Kölen.
/ʉ/ ⟨u⟩ i stället för /u/ ⟨o⟩ i ord som älvdalska buð, men svenska bod, jf. norska bu och isländska búð
övergången /e/ > /i/ > /j/ framför vokal: älvdalska ljå ’lie’ (av fornsvenska. līe, lē < urgermanska. *lewan-), jämför norska ljå och isl. ljár
i-omljud i konjunktiv preteritum: älvdalska wäre men svenska vore.
obruten form för 1:a person singular: älvdalska ig, men svenska jag, jämför norska eg.
formen för pronomenet för 2:a person. plural: älvdalska ið, ir, fornsvenska i(r).
utvecklingen av den urgermanska diftongen /eu/ > /jo/ > /iuo/: älvdalska briuota ’bryta’ är parallell med utvecklingen i östnorska dialekter.
Kunskapen om älvdalskan före 1900-talet är tämligen begränsad. Under 1600- och 1700-talen började det dock komma folkliga dikter med burleskt komiskt innehåll som exempelvis framfördes på bröllop i Stockholm, och några av dessa finns författade på älvdalska. 1621 författade även Uppsalaprofessorn Andreas Johannis Prytz ett studentskådespel om Gustav Vasa till minne av Gustav Vasas befrielsekrig med titeln En Lustigh Commoedia om […] Konung Gustaf Then Första. I detta skådespel har Prytz möjligen tagit hjälp av sin student, som enligt Björklund är identisk med Daniel Buskovius, till att författa fem sidor (870 ord) dialog på älvdalska.
Dessa är de tidigaste daterbara vittnesbörden om älvdalska och vittnar om en äldre älvdalska till form och ordförråd. Exempel på dessa är oapokoperade ord som bådhe ’både’ och iäne ’här’ för nutida älvdalska boð och jän, eller adjektivändelsen -e för maskulinum predikativ såsom unge, fyödde jämfört med feminina och nu allenarådande ung(g), fyödd. Den bestämda formen i dativ plural och dativ femininum anges som -omma respektive -ene, -une i stället för det moderna -um och -in, -un. En dativändelse med slutvokal levde kvar i till exempel åsenmål från tidigt 1900-tal som -ume, respektive -ine, -une och som -umma i äldre evertsbergsmål. Denna slutvokal lever ännu kvar i orsamålet, och går tillbaka på en ändelse motsvarande fornsvenska -umen. Diftongen /ai/ hade ännu inte på 1600-talet utvecklats fullt så långt, utan återges som ⟨ei⟩ eller ⟨äi⟩ ännu i en dikt från 1715, trots att övergången till /ai/ skedde runt sekelskiftet 1700. I samma dikt skrivs även bestämd form dativ som -um, det vill säga som i modern älvdalska. Björklund tar också upp ord som i dagens älvdalska är ålderdomliga, såsom frillij ’särdeles’ (jämför fornsvenska friligha med samma betydelse), frekli ’snällt’, gluspa ’supa’, konjunktionerna dätt ’men’ (som försvann på 1700-talet) och ädh ’att’ (som försvann på 1600-talet). Man finner även åtminstone ett exempel på ett oblikt subjekt, megh ticker ’mig tycker’, som inte finns i yngre texter.
Ovansiljanmålen har därför en unik position bland sveamålen eftersom de inte är ömsesidigt begripliga med svenska, norska eller danska, även om de i stort sett är förståeliga sinsemellan. Levander skriver 1925 att ovansiljanbor brukar sitt modersmål inom Ovansiljan, men går vid besök i till exempel Rättvik eller Malung över till svenska, ett språk som var tvunget att läras in som ett främmande språk. Talare av ovansiljanmål är således tvåspråkiga och kodväxlar aktivt emellan ”dalska” och svenska, men så sent som under 1800-talets andra hälft kunde man ännu träffa på älvdalingar, i synnerhet äldre kvinnor, som hade svårigheter att förstå svenska och knappt kunde yttra en mening på något annat språk än älvdalska.
Under 1900-talet har älvdalskan genomgått en ”utjämning i riksspråklig riktning”, det vill säga att älvdalskan för varje generation närmar sig standardsvenskan mer och mer, vilket har lett till ett mer rikssvensktnära uttal, en förenkling av morfologin (bland annat färre kasus), med mera. Den älvdalskan som beskrevs av till exempel Levander 1909 reflekterar inte den älvdalska som talas av älvdalingar i dag.
Sedan slutet av 1800-talet har älvdalskan genomgått stora förändringar i övergången från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Piotr Garbacz citerar John Helgander, som menar att detta beror på förändringar i sociala nätverk. I det gamla bondesamhället var det sociala nätverket mycket lokalt, man gifte sig med folk inom socknen och ofta inom samma by. Dock var inte rörligheten låg i Älvdalen, utan det var vanligt att tillfälligt flytta av ekonomiska skäl. Helgander hävdar att rörligheten inte var en faktor som bidrog till språkförändring, vilket också hävdas av Levander.
Efter sekelskiftet började folk från utanför socknen bosätta sig i Dalarna på grund av expansionen av skogsindustrin. Därmed skedde en social förändring och giftermål skedde i större omfattning med inflyttade vilket ledde till ett behov av tvåspråkighet. De flesta inflyttade kom från Värmland, och älvdalingarna började tala svenska när de kommunicerade med folk som inte hade kunskaper i det lokala språket. Helgander föreslår även att svenskans inflytande ökade vid den här tidpunkten, vilket ledde språkliga influenser från svenskan i ordförrådet, men även i andra språkliga domäner. Levander nämner också familjer där älvdalskspråkiga föräldrar talade svenska med sina barn för att öka deras förutsättningar i livet, vilket tyder på att dessa familjer hade genomgått en identitetsförändring där det lokala samhället inte längre var den enda identiteten.
Efter andra världskriget blev Sverige ett högutvecklat land vilket också påverkade norra Dalarna. Många sökte arbete utanför Älvdalen, fler än tidigare flyttade dit och älvdalingar återvände med familjemedlemmar uppvuxna utanför Älvdalen. Denna identitetsförändring ledde till en språkförändring mellan den äldre och den yngre generationen, vilket har påverkat dalmålen i stor mån.
Baserad på Helganders beskrivning om norra Dalarnas samhälls- och kulturförändring gör Garbacz en uppdelning av älvdalskan i tre stadier:
klassisk älvdalska (talad av personer födda före ca 1920)
traditionell älvdalska (talad av personer födda mellan ca 1920 till slutet av 40-talet)
modern älvdalska (talad av personer födda ca 1950 och senare)
Klassisk älvdalska är bland annat den älvdalska (åsenmål) som beskrivs av Levander 1909 och som han kallar någorlunda stabil med avseende på fonologi, morfologi och syntax. Garbacz räknar med att de talare som representerar ett stabilt språk hos Levander föddes under första halvan av 1800-talet, och att inga talare av klassisk älvdalska är födda senare än i början av 1900-talet. Efter denna period av stabilitet kommer perioden som Helgander kallar ”brytningsperioden” och Garbacz antar att talare som representerar denna period föddes under de första två årtiondena av 1900-talet. Under denna period sker fler förändringar i målet än tidigare, bland annat som ett resultat av tvåspråkighet. Dessa förändringar synes vara mer signifikanta eftersom de påverkar formläran i större mån än tidigare.
Levander ger exempel på förändringar i morfologin i åsenmålet hos den yngre generationen, t.ex. en förändring där nominativen undanträngt ackusativen i långstaviga femininer, och där ackusativen undanträngt nominativen i kortstaviga former. Levander ger även andra exempel, där den yngsta generationen ersatt särskilda feminina former av adjektiv med den maskulina formen, och säger litn och druttjin i femininum i stället för det äldre litę och druttję, nominativändelsen -r i vissa adjektiv såsom nyr har försvunnit och blivit ny, och svaga verb med ändelselös presensform såsom sel ’säljer’ och stjil ’skiljer’ ersätts av seler och stjiler. Levander ger också exempel på betydelseglidningar i ordförrådet, och skriver att orden fjäll och krytyr som hos den äldsta generationen betyder ’kulle’ och ’djur’, hos den yngre generationen betyder ’fjäll’ respektive ’kreatur’, och ger exempel på ord från det äldre bondesamhället som fallit bort.
Garbacz refererar även den studie Bengt Åkerberg publicerade 1957, där Åkerbergs första informant född 1867 brukar tre kasus, de två informanterna födda 1898 brukar två (nominativ och dativ) och den yngsta född 1934 endast brukar nominativen. Garbacz drar slutsatsen att åtminstone formläran hos substantiv och adjektiv har genomgått stora förändringar hos den generation som föddes på 1930-talet, jämfört med dem födda runt sekelskiftet. Han antar att denna övergångsperiod börjar omkring år 1920 och slutar efter andra världskriget. Således kallar han målet hos generationen född under denna period för traditionell älvdalska.
Helganders sista period kallar han för ”revolutionen” och representeras av talare födda efter 1950. Deras mål karakteriseras av stora förändringar i älvdalskan, och kallas av Garbacz för modern älvdalska. Garbacz och Johannessen fann att verbkongruensen i modern älvdalska är intakt, medan bara spillror återstår av kasussystemet i substantiv och att kasussystemet bland pronomenen är på väg att upplösas likaså. Däremot finns många syntaktiska drag fortfarande kvar i modern älvdalska.
Älvdalska har existerat i skriven form i flera hundra år. I förstone användes så kallade dalrunor för att rista i trä, t.ex. i skålar och bord. Den sista människa som i rakt nedstigande led lärt sig skriva med runor dog 1939. Det finns emellertid få ristningar som är på älvdalsmål, utan många är skrivna på svenska med ett eller annat älvdalskt ord och med älvdalska influenser. I början av 1900-talet började man skriva mer med papper och penna, och det latinska alfabetet blev vanligare. Dock fanns inga stavningsregler, och var och en skrev efter eget tycke. Man använde sällan, eller aldrig, särskilda bokstäver eller tecken för att symbolisera de ljud som var speciella för älvdalskan, vilket ledde till att de endast blev ungefärligt återgivna.
Eftersom älvdalskan varierar mellan byarna har en enhetlig stavning för alla områden varit svår att skapa. Man har inte heller velat använda dialekten i en viss by som norm för hela skriftspråket, eftersom inget bymål kan anses vara bättre lämpat än något annat.
1986 gav Lars Steensland ut den första älvdalska ordboken för praktiskt bruk, där han använde en ortografi som han själv utvecklat några år tidigare. Han baserade ortografin på språket i byarna runt kyrkbyn, eftersom många bodde där. Han gjorde emellertid vissa avsteg och skapade en någorlunda byneutral älvdalska, med en viss lutning åt språket som talades öster om älven. Denna ortografi använde han sedan också i sin översättning av Johannesevangeliet 1989.
2000 gavs boken Rattjin (”Hunden”) ut. Denna bok använde en ny ortografi som skapats av Bengt Åkerberg och föreningen Ulum dalska. Det var första gången som nya tecken introducerades för att symbolisera älvdalska ljud, med undantag för att teckna nasalljud med en svans som även hade använts på 1980-talet. Denna ortografi, jämte andra ortografier som använde tecken främmande för svenskan, har mötts med kritik på grund av bland annat de tekniska svårigheterna som medföljer främmande bokstäver.
2004 gav Ulum dalska i uppgift till det nybildade älvdalska språkrådet Råðdjärum, att utarbeta en anpassad stavning för älvdalskan. Samtliga medlemmar av rådet hade varsin ingång till lingvistik och till älvdalska. Efter sju månader lades stavningsförslaget fram, som godkändes av Ulum dalska. Sedan dess har Råðdjärums ortografi varit vanligt förekommande i flera älvdalska skrifter, t.ex. i Lisslprinsn, översättningen av Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Dock blev inte Råðdjärums ortografi allenarådande, utan de två olika ortografier Steenslands och Åkerbergs fick sällskap av en tredje.
2010 gav Lars Steensland ut en utökad ordbok, och en grammatika av Bengt Åkerberg planerades vid samma tid. Ordbokens ortografi är baserad på Råðdjärums ortografi, med små ändringar som närmade sig Åkerbergs ortografi. På samma sätt baserade Åkerberg grammatikan på sin egen ortografi, med små ändringar som närmade sig Råðdjärums ortografi. Detta var ett medvetet samarbete mellan författarna för att jämka sina ortografier i riktning mot en mer enhetlig stavning.
2021 utkom andra upplagan av Lars Steenslands älvdalska ordbok. I den närmar sig ortografin Råðdjärum ännu mer, så att digraferna som i första upplagan stavades ⟨tş⟩ och ⟨dş⟩ nu stavas ⟨tj⟩ och ⟨dj⟩ i enlighet med Råðdjärums ortografi. Dock finns fortfarande vissa skillnader, bland annat stavningen ⟨ǫ⟩ mot Råðdjärums ⟨ą̊⟩.
Standardiseringen av skriftspråket har senare mötts med viss kritik. Till en början fick Råðdjärums antagna modell för ett enhetligt skriftspråk ett positivt gensvar, men många svängde i frågan. Rut ”Puck” Olsson som skrivit böckerna Mumunes masse och Mier um Masse på älvdalska uttalade sig i en artikel i Språktidningen 2011: ”De, forskarna, säger att vi ska lära barnen skrivreglerna när vi lär barnen läsa och skriva, men älvdalskan har aldrig haft något skriftspråk så det är ju konstruerat.” Hon ger exempel med ordet för golvet som med Råðdjärums ortografi stavas guoveð men vilket på många håll uttalas guäver: ”Golvet, g-u-ä-v-e-r. Men då har forskarna skrivit ett d med ett kryss över svansen, ð, i stället för r, och så ska forskarna vara i skolorna med det där och lära ut till de stackars småungarna, som har fullt upp med att lära sig de vanliga bokstäverna.” Mats Elfqvist, tidigare ordförande i Ulum dalska, säger även han: ”Låt oss skriva som vi vill! Som det är nu vågar ingen skriva på älvdalska i vår egen tidning Dalskum sedan forskarna har bestämt hur det ska vara.”
Helgander belyser problemen med att skapa ett enhetligt skriftspråk för älvdalskan och tar bland annat upp älvdalskans heterogenitet mellan byar och i synnerhet mellan generationer, och han inbegriper här även variationer i grammatiken mellan de olika generationerna, där den äldsta älvdalskan (”klassisk älvdalska”) ofta lyfts fram som normen. Han skriver vidare att förutsättningarna för ett spontant och funktionellt skrivande saknas och att älvdalskan fortfarande i fortsättningen främst kommer att vara ett talat språk och att det påminner om en diglossisituation, där man har en språkvarietet som brukas av folk i allmänhet (lågspråk), och en varietet, som är inskränkt till mycket specifika tillfällen, ett avvikande skriftspråk (högspråk).
Råðdjärum poängterade redan 2005 att deras ortografi inte kan återspegla alla älvdalingars uttal, utan att den är en ”kompromiss mellan olika möjligheter” – precis som att svensktalande uttalar svenska väldigt olika men ändå kan kommunicera i skrift. De framhåller också att ”skapandet av en enhetlig stavning” är ”[väsentligt för] älvdalskans överlevnad”.
Sapir, som bland annat ledde Råðdjärum, har också senare betonat att Råðdjärums stavning inte är ett försök att styra folks uttal, eller att stavningen eftersträvar att radera de skillnader som finns mellan byarna. Han anser snarare att en standardiserad stavning underlättar skriftlig kommunikation och dessutom ger älvdalskan ökad prestige hos talarna.”
Råðdjärums alfabet består av följande 36 bokstäver:
Utöver de bokstäver som förekommer i det svenska alfabetet används även bokstäverna ⟨ą⟩, ⟨ę⟩, ⟨į⟩, ⟨ų⟩, ⟨y̨⟩ och ⟨ą̊⟩ för att beteckna de nasala varianterna av respektive vokaler. Därtill används även bokstaven ⟨ð⟩ för ljudet tonande dental frikativa (som i engelska father). Bokstäverna ⟨c⟩, ⟨q⟩, ⟨x⟩, ⟨z⟩ förekommer enbart i namn och främmande ord. Alla tecken, t.ex. ⟨ǫ⟩ och ⟨ş⟩ från Steensland och Åkerberg, stöds av Unicode, men ⟨Ą̊⟩ och ⟨ą̊⟩ får skapas med Ą eller ą och tecknet "Combining Ring Above" (U+030A) som lägger en ring ovanför valfritt tecken.
Vissa likheter finns mellan alla tre ortografier (Råðdjärums, Åkerbergs och Steenslands). Bland annat använder sig samtliga ortografier av tecknet ⟨ð⟩ för att beteckna en tonande dental frikativa, och av en svans för att beteckna nasalitet. Däremot skiljer sig ortografierna från varandra i hur man ska beteckna ljud som [ʦ̺] och [ʣ̺] samt på andra plan såsom vilket vokalljud som representeras av vilket tecken, med flera. Några skillnader och likheter mellan de tre ortografierna presenteras i tabellen nedan:
Älvdalskans ljudlära utmärker sig genom en rad arkaismer, d.v.s. fornspråkligt bevarade drag, och novationer, d.v.s. nyutvecklade drag. Bland annat har älvdalskan bevarat fornnordiskans stavelsekvantitetssystem med korta, långa och överlånga stavelser. Den har också bevarat ljuden [w] och [ð], så att fornnordiskans vindr ’vind’ (med [w]-uttal), och rauðr ’röd’ motsvaras av wind och roð på älvdalska. Älvdalskan har också som ensam nordisk varietet bevarat fornnordiskans nasala vokaler.
Älvdalskan har också genomgått stora ljudförändringar. Bland förändringarna har bland annat äldre långa vokaler diftongerats, och de primära nordiska diftongerna har monoftongerats eller utvecklats till andra diftonger. Vissa konsonantkluster med /r/ har också assimilerats och /l/ har fallit bort framför flera konsonanter, så att svenskans ’björn’ och ’kalv’ motsvaras av älvdalskans byönn och kåv. Älvdalskan har också genomgått [h]-bortfall, i likhet med t.ex. roslagsmålet i Uppland, så att svenska ’hus’ och ’himmel’ motsvaras av aus respektive imil.
Följande tabell visar några av älvdalskans vokalförändringar sedan fornnordiska och motsvarande ord på svenska:
Älvdalskans konsonantsystem skiljer i några större avseenden från svenskans. Älvdalskan har bevarat de äldre ljuden, halvvokalen [w] respektive frikativan [ð], som står i komplementär distribution med frikativan [v] och klusilen [d], där [w] förekommer framför vokaler inom samma morfem, t.ex. i warg, och [v] förekommer efter vokaler inom samma morfem, t.ex. i kåv. Ibland kan [v] övergå till ett [b] framför [d], som i Övdaln ’Älvdalen’ och lovdag ’lördag’ som då uttalas Öbbdaln och lobbdag. I äldre tider kunde [v] uttalas som en tonande bilabial frikativa, [β] mellan vokaler och stavelsefinalt. Ljudet [ð] förekommer efter vokaler och inte framför konsonant, i övriga fall används [d] och dessa ljud utgör tillsammans fonemet /d/.
Älvdalskan har även ett frikativt uttal av klusilen /g/, nämligen en tonande velar frikativa, [ɣ], som altererar på samma sätt som [d] och [ð], men detta ljud är på väg ur älvdalskan.
Älvdalskan har två affrikator, som i Råðdjärums ortografi skrivs ⟨tj⟩ och ⟨dj⟩, men i Steenslands och Åkerbergs ortografier skrivs ⟨tş⟩ och ⟨dş⟩. Av Steensland betecknas dessa som [tsʲ] och [dzʲ] medan Yair Sapir betecknar dem som dentala apikala affrikator, [ʦ̺] och [ʣ̺]. Av Åkerberg beskrivs de som ”tj-ljud med t‑förslag” respektive ”tonande tj-ljud med d-förslag”. Dessa har uppkommit genom palatalisering av äldre /k/ och /g/ och har till skillnad från svenskan inte uppkommit ur sekvenserna /tj/ och /dj/, vilka har bevarats i språket i ord som tiokk ’tjock’ och diuop ’djup’.
Steensland uppger att kvaliteten hos /s/ skiljer sig från svenskan och artikuleras längre bak och mera apikalt än dess svenska motsvarighet, och uttalet av /r/ är vibrantiskt och apikoalveolart. Älvdalskans lateral /l/ altererar komplementärt mellan tjockt kakuminalt [ɽ] och tunt [l], där det tjocka ljudet används då ljudet är kort och det tunna då ljudet är långt. Detta bruk är dock numera vacklande, och tjockt /l/ ersätts ofta av tunt. Älvdalskans tjocka /l/ kan till skillnad från andra dialekter även förekomma i början av ord, vilket är mycket ovanligt bland dialekter i Sverige. Enligt Gunnar Nyström altererade tjockt /l/ med tunt inom paradigm i vissa bymål väster om älven, där maskulina ord på finalt -l hade tunt, men feminina och neutrala ord hade tjockt. I adjektiv hade maskulinen tunt, men femininen tjockt. Detta har sitt ursprung i en fornspråklig längdskillnad. Denna distinktion kan alltjämt påträffas hos vissa äldre talare i Västermyckeläng och Evertsberg.
Konsonantsystemet har också genomgått en rad skiften. Som nämnt ovan har [h] fallit bort, [r] assimilerats i kluster med /l n s/ så att svenska ’karl’, ’stjärna’ och ’björn’ motsvaras av kall, stienna och byönn, samt att [l] försvunnit framför konsonanterna [g k m p s v], jämför t.ex. svenska ’talg’, ’folk’, ’holme’, ’hjälp’, ’hals’ och ’älv’ med älvdalska tåg, fuok, uome, jåp, ås och öve. Dessa ljudbortfall återfinns redan i Dalalagen.
Konsonantkombinationen /wr/ i början av ord har genomgått metates, så att t.ex. svenskans ’vrida’ och ’vrång’ motsvaras av älvdalska rwaiða och rwaungg. Konsonanterna /g/ och /k/ har genomgått palatalisering (förmjukning) likt i svenskan framför höga främre vokaler, så att fornnordiska gefa ’ge’ och kýr ’ko’ motsvaras av älvdalskans djävå och tjyr. Till skillnad från standardsvenskan har detta även skett inuti ord, så kallad norrländsk förmjukning, vilket gör att palatalisering kan uppträda i böjningar av ord, så att svenska ’ägg, ägget’ och ’dricka, drack, druckit’ i älvdalskan motsvaras av egg, eddjeð och drikka, drokk, druttjeð. Till skillnad från svenskan har detta inte skett framför /e/, så att [k] och [g] kvarstår i ord som kenna och gelda.
Älvdalskan har också bevarat de äldre klusterna ld, nd, mb, rg, gd och ng (med hörbart [g]), som i kweld ’kväll’ och lamb ’lamm’ (av fornnordiska kveld och lamb). Dock har den första konsonanten i dessa kluster blivit förlängd, så att t.ex. kweld uttalas med ett långt [l]. Konsonantkombinationen ⟨sl⟩ har utvecklats till ett tonlöst /l/-ljud, och realiseras som [l̥], oftast följd av ett tonande [l], som i ord som slaik ’sådan’ och kessler 'kittlar, grytor’.
Konsonanterna [r ð] beskrivs av Åkerberg som ”flyktiga”, vilket innebär att de i ordslut elideras, d.v.s. inte uttalas före en efterföljande konsonant, såväl som i fulla satser som i sammansättningar. Om de i stället följs av en vokal eller avslutar ett yttrande uttalas de, t.ex. an i’ frek (< an ir frek) ’han är snäll’ och e’ sir aut bra (< eð sir aut bra) ’det ser bra ut’. Samma förhållande råder för /g/, men endast i orden ig, mig, dig, sig, nog och og, samt i ändelser som -ig, -lig och -ug.
Vissa enstaviga pronomen och adverb på /d/, såsom du och dig samt dą̊ och dar, som går tillbaka på ett äldre fornnordiskt ⟨þ⟩ (þú, þig, þá, þar) uttalas frikativt som [ð] när föregående ord slutar på vokal. I kombination med elisionsreglerna ovan gör det att en mening som ig war dar dą̊ ’jag var där då’, uttalas i’ wa’ ða’ ðą̊.
Älvdalskan har nio orala vokalfonem (monoftonger), som kan förekomma både korta och långa, liksom i svenskan; dessa är ⟨a o u å e i y ä ö⟩. Därtill tillkommer sex diftonger och en triftong; dessa är ⟨ie yö uo ai åy au⟩ samt ⟨iuo⟩. De stigande diftongerna ⟨ie yö uo⟩ samt triftongen ⟨iuo⟩ kan förekomma både långa och korta, medan de tre fallande diftongerna ⟨ai åy au⟩ i regel alltid är långa, eftersom de utvecklats ur långa vokaler. Utöver dessa orala vokaler finns även fem nasala vokaler (monoftonger), fyra nasala diftonger och en nasal triftong; dessa är ⟨ą ǫ~ą̊, ųˌ ę į⟩, samt ⟨įe y̨ö ųo ąi⟩ och ⟨įuo⟩ (se vidare Vokalnasalitet nedan).
I skriften uttalas vokal framför dubbeltecknad konsonant eller framför konsonantgrupp generellt kort (som i kall, buosta), och vokal som står framför enkel konsonant i långstaviga ord uttalas generellt långt (som i kal, buota). I kortstaviga ord uttalas vokalen däremot kort, jämför ripa ’repa’ (lång vokal) och ripå ’rapa’ (kort vokal). Många ord som har lång vokal självständigt, har kort vokal som förled i sammansättningar, t.ex. glasrut ’glasruta’ eller snįuopluog ’snöplog’.
Den exakta realiseringen av vokalerna skiljer sig ofta mellan byarna (se avsnittet Variation ovan).
Älvdalskan har nasala vokaler, vilket innebär att jämte de vanliga orala vokalerna, förekommer även vokaler som uttalas med mjuka gommen (velum) sänkt, så att luft går igenom både näsan och munnen, såsom i franskans bon /bõ/ ’god, bra’ som kontrasterar med beau /bo/ ’vacker’. Den älvdalska nasaliteten uppträder företrädesvis på två sätt i älvdalskan: (1) hos vokaler som följs eller föregås av en nasal konsonant (2) hos vokaler som hade en efterföljande nasal konsonant i ett tidigare språkskede (t.ex. fornnordiska eller urgermanska). Utöver dessa finns ett antal ord där etymologin inte kan härledas till någon av ovanstående, d.v.s. (3) hos vokaler där nasaliteten är mera etymologiskt dunkel. Vissa byar i Älvdalens socken saknar vokalnasalitet, bland annat de sydligaste byarna Garberg och Blyberg. I såväl Råðdjärums som Åkerbergs ortografi markeras vokalnasaliteten med en svans på vokalen: ⟨ą ǫ ų ą̊ ę į y̨⟩. Grafemet ⟨ą̊⟩, ett nasalerat å-ljud, förekommer endast i älvdalskan. Grafemet ⟨y̨⟩ (nasalerat ⟨y⟩) förekommer endast i diftongen y̨ö.
Älvdalskan har nio orala vokaler men endast fem nasala vokaler. Detta beror på bl.a. ett vokalsammanfall av de nasala vokalernas motsvarighet till e och ä samt av o och å, vilket är ett vanligt fenomen bland nasala vokaler i språk. I älvdalskans fall skiljer det sig mellan bymålen vilken vokal som sammanfallet har resulterat i. På östsidan älven utom Åsen har sammanfallet mellan de nasala motsvarigheterna till o och å resulterat i ett nasalt o-ljud, ǫ, medan på västsidan älven (utom Evertsberg i ett äldre skede), Finnmarken och Åsen i stället har ett nasalerat å-ljud, ą̊. I de byar där nasaliteten saknas uttalas vokalen som ett onasalerat o. Detsamma gäller för de nasala motsvarigheterna till vokalerna e och ä, där sammanfallet i de allra flesta byar har resulterat i ett nasalerat e-ljud, ę, men byarna på västsidan älven (utom Väsa) samt Finnmarken har ett nasalerat ä-ljud, ą̈. I Råðdjärums ortografi används ą̊ och ę, medan Åkerberg och Steensland använder ǫ och ę. Dessa vokalsammanfall beskrivs ingående av Nyström.
De nasala motsvarigheterna till monoftongerna ⟨y⟩ och ⟨ö⟩ uppträder endast allofoniskt.
Älvdalskans nedärvda nasala vokaler är av två typer, dels primära nasala vokaler och sekundära nasala vokaler. De primära nasala vokalerna var nasala redan på fornnordiska och uppkom i kontakt med en nasal konsonant på urgermanska eller urnordiska, som föll bort i övergången till fornnordiska. Exempel på dessa är gą̊s (< fn. gás < urger. *gans, jf. ty. Gans) och lą̊s (< fn. láss < urger. *lamsaz, jf. is. löm ’gångjärn’) De sekundära nasala vokalerna har i älvdalskan fallit bort i ett senare skede av språket där svenskan har bevarat den nasala konsonanten, men den har gått förlorad i älvdalskan. Exempel på dessa är wįster ’vänster’, ųosdag ’onsdag’, įesum ’ensam’. Vissa ord har med tiden förlorat sin nasalitet, t.ex. i ’i’ (< urger. *in) och uoss ’oss’ (< urger. *uns), vilket Noreen menar förklaras av att de varit obetonade och genomgått vokalförkortning. Precis som på fornnordiska förekommer minimala par mellan ord med oral respektive nasal vokal, t.ex. ą̊s ’ås’ och ås ’hals’.
Vokalnasalitet har även funnits i andra dialekter i Norden, bl.a. i synnerhet i närliggande dialekter i Orsa och Venjan. I Skattungbyn i Orsa har både primär och sekundär nasalitet förekommit, medan övriga orsamål endast haft nasalt /a/ som på grund av sin nasalitet ofta fick klangen av ett å-ljud. Redan 1918 uppger Boëthius att vokalnasaliteten hos /a/ hade ersatts med ett oralt å-ljud hos yngre talare utom i Skattungbyn. I Orsamålsordboken från 2011 nämns ingenting om nasala vokaler, däremot finns övergången från a till å framför nasal konsonant kvar, vilket markeras i skriften i ordboken. Även venjansmålet hade på Noreens tid nasala vokaler, men dessa var enligt Noreen begränsade till långa vokaler framför nasal konsonant. Även i Norge i Selbu fanns åtminstone tidigare vokalnasalitet av sekundär typ i tre vokaler, men är i dag på utdöende.
Noreen och Steensland nämner att vokalnasalitet framför /s/ är vanligt på älvdalska. Detta kan bero på att älvdalskan ljudlagsenligt förlorat nasal konsonant före just /s/, som i wįster ’vänster’ och ųosdag ’onsdag’. Jämför även detta med t.ex. gą̊s och lą̊s, en process som överlag är mycket vanlig i språk.
Vokaler på älvdalska som följs av nasal konsonant nasaleras automatiskt (med vissa undantag). Både korta och långa vokaler kan vara nasala. I de flesta älvdalska ortografier som markerar nasalitet markeras oftast inte nasalitet framför en nasal konsonant eftersom den då är förutsägbar, såsom i gåmål ’gammal’ eller wind ’vind’. Däremot brukar nasalitet efter en nasal konsonant markeras eftersom den är mera sporadisk och oförutsägbar, såsom i mįer ’mer’, mą̊l ’mål’, mangnįet ’magnet’ eller femą̊ga ’förmåga’. En vokal före en nasal konsonant nasaleras generellt inte:
vid synkront bortfall av konsonant, t.ex. bu’n (< buð) ’boden’ och we’n (< weg) ’vägen’. Vid äldre (medeltida) bortfall (t.ex. assimilering) har vokalen nasalerats: kwęnn ’kvarn’ (< fn. kvern), ą̊m (< fn. hálmr) ’halm’,
vid ”större” morfemgränser, t.ex. sju-mąnn ’sjöman’, stugu-nytjyl ’stugnyckel’, slå-ningg ’slåning’,
om vokalen står i slutet av en obetonad förstavelse: kamįn, tomat, minut, termomįeter, astronomi.
Det finns även ett antal ord med nasal vokal vars nasalitet är oetymologisk. Steensland kallar detta för parasitisk nasalering och föreslår olika förklaringar till denna uppkomst, bl.a. analogi, assimilation och onomatopoetiska ord.
Steensland tar både upp morfologisk analogi, och fonologisk analogi. Morfologisk analogi skulle vara det som Noreen föreslår, att nasaliteten i wįð, wįr ’vi’ beror på analogi med den possessiva formen ųor ’vår’. Lars Levander föreslår också att den dialektala formen įð, įr ’ni’ skulle bero på inverkan från wįð, wįr, en teori som Steensland bedömer trolig. En annan analogibildning är fonologisk morfologi, där nasaliteten beror på påverkan av fonetiskt liknande ord med nasal vokal. Hit härleder Noreen t.ex. tųosdag ’torsdag’ som skulle bero på inverkan från ųosdag ’onsdag’. Steensland avfärdar denna hypotes, men konstaterar att įð och wįð inte bara tillhör samma grammatiska kategori, utan också rimmar på varandra vilket kan orsaka analogibildningen. Steensland tar också upp andra potentiella fall av fonologisk analogibildning. Många av fallen har en sidoform som ej är nasalerad, t.ex. rįesa ’resa’ (jämte riesa) som möjligen skulle kunna ha fått sin nasalering per analogi med rįesa ’rensa’. Noreen nämner också lånord som ką̊l (< latinets caulis) och kęse (< latinets cāseus) som kan blivit nasalerade, och anslutit sig till t.ex. mą̊l och stą̊l, samt många av de andra ord med strukturen /Ṽs/, såsom gręsas ’skratta ilsket’.
Steensland tar också upp att vissa nasaleringar kan bero på nasalassimilation med ett närliggande nasalt ljud. Precis som att den initiala konsonanten i pronomenet ni samt pronomen som me i norskan och my i slaviska språk påverkats av verbändelsen för andra respektive första person plural, kan enligt Steensland nasaliteten i wįð och įð uppkommit på samma sätt, som en form av nasal sandhi. Wįð skulle således kunna ha fått sin nasalering från ändelsen -um, och įð från -in.
Ett flertal onomatopoetiska älvdalska ord verkar också vara nasala, såsom fręsa ’fräsa’, ųosta ’hosta’, pįster ’pipa’, tįeta ’tita’, tiųota ’tjuta’, kwęka ’kväka’, sįster ’syrsa’, węsa ’andas’, pęsa ’flämta’, m.fl.
Till skillnad från svenskan har älvdalskan bevarat fornnordiskans tre stavelsetyper, vilket betyder att det finns kort stavelse, det vill säga kort vokal + kort konsonant (VK); lång stavelse, kort vokal + lång konsonant (VKː); lång vokal + kort konsonant (VːK), eller kort vokal + konsonantkluster. Slutligen finns det även överlång stavelse som är lång vokal + lång konsonant (VːKː). I Råðdjärums och Steenslands ortografi markeras överlång stavelse med en apostrof, ⟨’⟩, före dubbeltecknad konsonant, medan Åkerberg markerar det med ett streck under konsonanten, ⟨tt⟩. Följande stavelsetyper finns således i älvdalskan (efter Sapir):
I älvdalskan är tendensen starkare att första stavelsen i ett ord får huvudbetoning, däremot kan såväl vokaler som konsonanter i bibetonade stavelser fortfarande vara långa, i ord som pagas /ˈpagɑːs/ ’patrask, pack’ (< bagage) och putell /ˈpʉtɛlː/ ’flaska, butelj’. Detta är i synnerhet vanligt efter en kort huvudbetonad stavelse.
Sammansättningsbitrycket skiljer sig också från svenskan. Detta innebär att andra ledet i en sammansättning får bitryck på första stavelsen, vilket är det vanliga i svenskan, endast om denna är lång och inte följs av en lång stavelse, såsom i juolaftun. Annars förskjuts betoningen till nästa stavelse, som i såmårstugu ’sommarstuga’, med bitryck på sista stavelsen eftersom stugu har kort rotstavelse, och grasainklingg ’gräsänkling’, med bitryck på suffixet -lingg, eftersom det har en lång konsonant.
Älvdalskans har akut och grav tonaccent (accent 1 och 2) precis som i svenskan. Däremot finns sammansättningar där första ledet har akut accent men andra ledet tydligt bitryck som i gråbryms ’gråbroms’ och ljåuorv ’lieorv’.
I älvdalskan är det också möjligt för enstaviga ord att ha grav accent (accent 2). Detta sker genom att slutvokalen i ett tvåstavigt ord med grav accent apokoperas, men den enstaviga formen som återstår behåller sin grava accent. Dock kan den grava accentens andra tontopp realiseras på efterföljande ord. T.ex. i frasen an yöpte ’han ropade’ har yöpte grav accent, och i frasen an yöpt it apokoperas slutvokalen, men den grava accenten behålls, och den andra tontoppen realiseras på ordet it i frasen.
I kortstaviga ord realiseras grav accent som en jämviktsaccent, i ord som båkå, som kan ge intryck av en jämn accent över stavelserna, eftersom tonkurvan inte gör någon större rörelse över stavelserna.
Älvdalska uppvisar vokalbalans, vilket enligt Tomas Riad intill nyligen har varit någorlunda produktiv. Vokalbalans innebär att kvaliteten i slutstavelsen bestäms av kvantiteten i rotstavelsen, d.v.s. att vokalen i slutstavelsen varierar beroende på huruvida rotstavelsen är ”tung” eller ”lätt”. Tunga stavelser är de med lång vokal eller vokal + konsonant. Lätta stavelser är öppna stavelser med kort vokal. Stavelsernas vikt har betydelse för ett antal processer i språket, t.ex. verbböjning och apokope.
I älvdalskans fall innebär detta att vissa slutvokaler altererar beroende på rotvokalens vikt, t.ex. altererar -i med -e, -e med -ä och -a med -å. Av förtydligande skäl representerar kolonet (ː) i tabellen nedan en lång vokal.
Enligt Riad beror dessa vokalförändringar på två separata processer, dels vokalreduktion, d.v.s. att ändelsevokalerna till de tunga stavelserna har stått i prosodiskt svaga positioner, vilket har gjort vokalerna mera reducerade och centraliserade. Den andra processen kallar han vokalförstärkning, vilket är att prosodiskt starka stavelser utanför rotstavelsen blir förstärkta, vilket i det här fallet gjort a till å. Detta sker i ord med så kallad jämviktsaccent, vilket är accent 2 såsom den realiseras i ord med lätt rotstavelse.
I de ord med jämviktsaccent förekommer också tilljämning, en sorts vokalharmoni eller vokalassimilation, som innebär att en stavelses kvalitet (i regel rotstavelsen) påverkats av vokalkvaliteten i en intilliggande stavelse, vilket ger ord som spårå (< *sparå) ’spara’, spärär (< *sparär) ’sparar’, nytjyl (< *nykil) ’nyckel’, skuomäkär (< *skuomakär) ’skomakare’, men kasta, kaster ’kastar’, dymbel ’dymmelspik’ och skradder ’skräddare’.
I älvdalskan förekommer olika former av apokope, det vill säga bortfall av slutvokaler. Apokope drabbar endast långstaviga ord som slutar på ⟨a⟩, ⟨e⟩ eller ⟨u⟩, med undantag för vissa kortstaviga infinitiver, och den drabbar aldrig nasala vokaler. Apokope i älvdalska delas av Åkerberg in i två olika kategorier: permanent apokope och tillfällig apokope. Levander och Steensland kallar tillfällig apokope för villkorlig apokope.
Permanent apokope är lexikaliserad och drabbar ett ord i samtliga fall. Detta sker först och främst i sammansättningar, till exempel i skaulkull ’skolflicka’ (av kulla), smą̊kåyt ’småspringa’ (av kåyta), smyörbytt ’smörbytta’. När dessa ord får bestämd artikel behandlas de dock som om de slutade på vokal, t.ex. skaulkullą ’skolflickan’. Permanent apokope drabbar även ord med betoning på första stavelsen som ursprungligen hade tre eller fler stavelser. Detta gäller ord av olika betoningstyper, till exempel suoter ’sotare’ (med lång första stavelse), fundir ’fundera’ och studir ’studera’ (med lång respektive kort första stavelse och sammansättningsbetoning) och även kortstaviga ord som spiläð ’spelade’ eller kuolär ’kolare’. Flerstaviga ord som inte har betoning på första stavelsen följer dock inte reglerna för permanent apokope, t.ex. dividira ’dividera’.
Tillfällig apokope beror på ordets ställning i meningen. Den inträffar när ett flerstavigt långstavigt ord, som slutar på vokalerna ovan, omedelbart följs av ett annat ord. Om ordet följs av paus apokoperas inte ordet. Åkerberg ger som exempel:
An yöpte. (’Han ropade.’)
An yöpt að mig. (’Han ropade på mig.’)
Eð kam įe kulla. (’Det kom en flicka.’)
Eð kam įe kull daitað uoss. (’Det kom en flicka till oss.’)
Dessa regler gäller även för ord med tre eller fler stavelser som betonas på näst sista stavelsen (penultiman), såsom dividira ovan. När orden apokoperas behåller de sin tonaccent, vilket gör att ett enstavigt ord kan ha både akut och grav accent (accent 2) om det senare ordet är apokoperat. Därför har yöpt och kull i exemplen ovan fortfarande grav accent, och en talare av älvdalska är således medveten om när en vokal har uteslutits.
Ovanstående regler för tillfälliga apokope gäller även vanliga äldre förnamn och vissa släktskapsord såsom muna ’mor’ och tytta ’faster’. Förnamnen apokoperas därför i:
Eð war Ann og Lass so kamu. (’Det var Anna och Lasse som kom.’)
Detta gäller oftast dock inte mer moderna förnamn som Lisa eller Elvira.
Det är dessutom vanligt att apokopera namnen vid tilltal; apokoperingen blir då en sorts vokativ. Detta sker även med namn som annars inte apokoperas och namnen får då akut accent. Detta kan även ske i slutet av meningen.
Kom jųot, Lass, og kuogä! (’Kom hit, Lasse, och titta!’)
Är ą̊ Elvir! (’Hör på, Elvira!’)
Förnamn apokoperas alltid när de föregås av ett gårdsnamn, såsom Felt-Lass och Draguns-Ann; ett undantag är Maja som inte apokoperas: Bjärg-Maja. Namn på platser i Älvdalen med omnejd följer även ofta reglerna för apokopering, till exempel Luok och Mųor för Loka och Mora, medan platser längre bort såsom Skåne sällan apokoperas.
Älvdalskans satslära (syntax) och i synnerhet formlära (morfologi) har genomgått stora förändringar under 1900-talet. Många språkforskare skiljer därför mellan tre huvudsakliga varieteter av älvdalska. Dels klassisk älvdalska, talad av älvdalingar födda före 1920, vilket är den varietet som beskrivs i Lars Levanders avhandling, en av de mest omfattande beskrivningarna av älvdalskans ordböjning och satslära, dels traditionell älvdalska som talas av älvdalingar födda mellan 1920 och 1950, samt modern älvdalska som talas av älvdalingar födda efter 1950.
Skillnaden i formlära skiljer sig mycket mellan dessa varieteter och de flesta beskrivningar av älvdalskans formlära, såväl Levanders avhandling som Åkerbergs grammatika, behandlar klassisk älvdalska, medan älvdalingar i dag talar traditionell eller modern älvdalska.
Vissa studier av t.ex. Peter Svenonius och Piotr Garbacz behandlar främst traditionell älvdalska och dess skillnader gentemot klassisk älvdalska, medan t.ex. Garbacz & Johannessen i en studie jämför äldre formlära och syntax med modern älvdalska.
Älvdalska skiljer likt fornsvenskan mellan tre genus, maskulinum, femininum och neutrum, och varje substantiv har ett av dessa genus. Till exempel är substantiv som warg ’varg’, kall ’man’ och est ’häst’ maskulina, medan suol ’sol’, buok ’bok’ och bru ’bro’ är feminina och substantiv som aus ’hus’ och buord ’bord’ är neutrala.
I början av 1900-talet hade älvdalskan ett trekasussystem, där man skilde mellan nominativ, ackusativ och dativ. Levander tar i sin avhandling även med genitiv i sina uppställningar, men endast för substantiv i bestämd form, andra forskare hävdar dock att klassisk älvdalska hade ett trekasussystem, och räknar därmed inte med genitiven.
Levander noterar att skillnaden mellan nominativ och ackusativ hos substantiven hade börjat luckras upp i de större samhällena i Älvdalen redan på 1920-talet, och redan var försvunnen i närliggande områden. Han visar också på en förlorad distinktion hos unga i den mindre byn Åsen och ger som exempel en talare född 1909 och dennes bekanta som inte gör någon skillnad, men vars tio äldre syskon upprätthåller skillnaden. Svenonius skriver att en nominativ/ackusativ-distinktion kan i dag i bästa fall anses ålderdomlig, även hos de mest konservativa talarna, och Steenslands ordbok listar dativformer, men inga separata ackusativformer. Vissa kunniga äldre talare känner till ackusativformerna och anser dem ibland vara korrekt i ackusativa sammanhang, men Svenonius skriver att han inte kunnat elicitera en distinktion i spontant tal.
Klassisk älvdalska hade även en distinkt dativform i obestämd form som möjligen har gått förlorad. I klassisk älvdalska markerades denna hos starka maskuliner med ett e-suffix, så att dativformen av kall ’man’ är kalle. Dock kan vokalen utelämnas på grund av älvdalskans apokopering vilket kan ha bidragit till dess försvinnande. Det ska dock nämnas att dativformen får accent 2 (grav accent) som bibehålls även vid apokopering, trots att ordet är enstavigt, och Svenonius noterar att det är möjligt att den inte är helt försvunnen från traditionell älvdalska utan kan finnas bevarad i ton, vilket inte har utforskats.
Den äldre distinktionen mellan warger ’vargar’ och wargär ’vargarna’ har också mestadels gått förlorad förutom hos vissa talare av traditionell älvdalska i vissa byar, som i Brunnsberg.
Skillnaderna mellan klassisk och traditionell älvdalska kan således sammanfattas i tabellerna till höger där skillnaderna i övergången till traditionell älvdalska har markerats med en grå ruta i tabellen.
Garbacz och Johannessen undersökte substantivens formlära i modern älvdalska och fann att endast spillror finns kvar av kasussystemet hos substantiven, och dativen förekommer endast sporadiskt. Helgander undersökte även användandet av kasus mellan tre olika talare från tre olika generationer och fann att talarna födda 1937 och 1984 inte använde dativformer, men däremot fanns dativen kvar hos den äldsta talaren född 1914.
Adjektiv böjs likt substantiv efter genus, numerus och kasus, till exempel ien duktin kall ’en duktig karl’ men įe duktig kelingg ’en duktig kvinna’ och iet duktit aus ’ett duktigt hus’. En fullständig böjning för adjektivet stur ’stor’ i klassisk älvdalska kan ses i tabellen till höger, som beskriven i Åkerbergs grammatik, i stort sett identisk med beskrivningen i Levanders avhandling. Älvdalska adjektiv bildar dock ofta sammansättningar med det substantiv det beskriver, vilket gör att de böjda adjektiven förekommer relativt sällan. Av denna anledning har inte Svenonius gett en uppställning av adjektivens böjning i traditionell älvdalska, eftersom de sällan förekom osammansatta i materialet. I stället förekommer uttryck som finkullur ’fina flickor’ och kroppknaiv ’böjd kniv’. De former som förekom i materialet visade på böjning efter genus och numerus och ibland en dativ plural, men de andra ändelserna var ovanliga, och ändelsen för maskulinum ackusativ användes för andra former än den ursprungliga ackusativen.
Formerna inom parentes i tabellen används när adjektivet står självständigt eller i predikativ ställning, och de andra när adjektivet står attributivt, t.ex. flier stur kaller ’flera stora karlar’ men kallär war sturer ’karlarna var stora’. Ändelsen -ų för neutrum plural ersätts oftast av -er i predikativ ställning men inte i attributiv, och man säger därför bjärrę irå blåer ’bergen är blåa’ men blåų bjärr ’blåa berg’.
I bestämd form bildar adjektiven en sammansättning med efterföljande substantiv, likt många andra nordiska dialekter, men olikt andra nordiska standardspråk: guolbuotję ’den gula boken’, sturkartaundję ’den stora kartongen’. Om adjektiven används substantiverade, d.v.s. självständiga i bestämd form, fogar man substantivändelser till adjektivet, t.ex. roðn ’den röde’, gambeln ’den gamle’, Liuotn ’den onde, djävulen’, Lonn’n ’den ludne, björnen’.
Adjektiven kompareras i komparativ och superlativ med ändelserna -er(a) och -est, t.ex. stark, starkera, starkest ’stark’. Komparativformen kan även apokoperas, men den blir då identisk med den självständiga pluralformen starker. Ett antal adjektiv har en oregelbunden komperation, t.ex. stur, styörrera, styöst ’stor’ eller bra, wildera/bettera, wildest/best ’bra’.
Ett antal adjektiv kan styra dativ, till exempel laik ’lik’, iwari ’varse’ eller uoni ’van’ som i dugum it werd uoni plågum ’vi kan inte bli vana vid plågorna’.
Det älvdalska verbsystemet liknar i stort det svenska, men skiljer sig i att verben fortfarande personböjs efter första, andra och tredje person plural. Likt svenska finns det både svaga och starka verb, och de starka verben karakteriseras av en avsaknad av presensändelse (t.ex. skain ’skiner’ eller foll ’faller’). Både starka och svaga verb får lite olika ändelser beroende på stavelsens längd, t.ex. böjs dalska ’tala älvdalska’, ett långstavigt svagt verb, som dalsker i presens och dalskað i supinum, medan båkå ’baka’, ett kortstavigt svagt verb, böjs som bäkär i presens, med en vokalförändring i stammen, och som båkåð i supinum. Liknande skillnader finns i starka verb; kortstaviga starka verb får en supinumändelse på -ið, t.ex. bitið ’bitit’ och långstaviga tar ett -eð, t.ex. bundeð ’bundit’. I första och andra person plural utelämnas pronomenet, och verbets unika ändelse visar vilken person det rör sig om, således betyder dalskum och bakið ’vi talar dalmål’ respektive ’ni bakar’. När pronomenet följer verbet utelämnas pronomenet i andra person, men inte i första person, t.ex. kamum wįð? ’kom vi?’, men kamið? ’kom ni?’.
Konjunktiv brukas inte i älvdalskan, men två konjunktivformer finns bevarade: edde ’hade’ (i konditionalsatser) och wäre ’vore’. Verbet go ’gå’ har en särskild imperativform gokk, jämför äldre svenska ’gack’.
Likt andra germanska språk med kasus kan vissa verb styra antingen ackusativ eller dativ. När ett verb kräver två objekt, ett indirekt och ett direkt objekt, står det indirekta objektet i dativ och det direkta i ackusativ: Ulåv djäv kullun (dativ) byökär (ackusativ) ’Olov ger flickan böckerna’. När ett verb enbart kräver ett objekt står det objektet för det mesta i ackusativ, men det finns några verb som styr dativ, t.ex. jåpa ’hjälpa’. Gunnar Nyström uppskattar antalet till cirka 300.
Presensparticip kan utöver att uttrycka något samtidigt pågående även användas för att uttrycka något som är möjligt, t.ex. jätend ’ätbar’ (möjlig att äta) eller warend ’möjlig att vara’.
Till skillnad från kasussystemet är verbböjningssystemet mer stabilt i älvdalskan. Helgander jämförde språkdrag hos tre informanter från tre generationer, och i hans studie använde sig talarna från mellangenerationen (född 1937) och den yngsta generationen (född 1984) inte av kasus, men däremot av personböjda verb. Garbacz och Johannessen drar också slutsatsen att verbsystemet i älvdalskan är robust, och att modern älvdalska skiljer mellan person och numerus i verben.
I älvdalskan finns prepositioner som likt tyskan och isländskan styr antingen ackusativ eller dativ, och prepositioner som kan styra både ackusativ och dativ beroende på sammanhang. Exempel på prepositioner som styr ackusativ är brieðwið ’bredvid’, gainum ’genom’, ringgum ’kring’, um ’om’, wið ’vid’, m.fl. Exempel på prepositioner som styr dativ är að ’åt’, frą̊ ’från’, millą̊ ’mellan’, mųota ’mot’, nest ’hos’, yr ’ur’, åv ’av’, m.fl. Exempel på prepositioner som kan styra båda är etter ’efter’, firi ’före, framför’, för ’för’, i ’i’, min ’med’, ą̊ ’på’, under ’under’, yvyr ’över’.
Prepositionen et styrde förr genitiv och är nu endast halvproduktiv i genitivkonstruktioner som i et skuogs ’till skogs’, et sainggs ’till sängs’, et Brunnsbjärrs ’till Brunnsberg’.
Älvdalskan föredrar ofta sammansatta prepositioner före enkla prepositioner, vilket är en sammansättning mellan ett adverb och en preposition. Dessa sammansättningar bildar totalt runt 200 prepositioner och valet mellan enkel och sammansatt preposition styrs av komplicerade regler. Exempel på dessa sammansatta prepositioner är auti ’ut(e) i’, uppi ’upp(e) i’, daiti ’bort(a) i’, nordi ’nord i’, m.fl.
I konkreta sammanhang vid riktning och befintlighet är det obligatoriskt med en sammansatt preposition och satserna kan inte formuleras utan nyanseringen i prepositionens förled som i mass ligg uppi saindjin ’katten ligger (uppe) i sängen’, där det är ogrammatiskt med endast den enkla prepositionen i. Sammansättningsbenägenheten är olika stark hos olika prepositioner. Några står nästan alltid tillsammans med ett förled, och andra mer sällan, och det skiljer sig också från sammanhang till sammanhang.
I klassisk älvdalska, liksom isländska och delvis färöiska, fanns det fornnordiska systemet där räkneorden 1–4 böjdes efter kasus och genus. I modern älvdalska finns inte detta system kvar. Vid uppräkning, vid till exempel ett telefonnummer eller klockslag, används oftast twå, tri och fyra i stället för twer, trair och fiuorer, former som också används av många i alla sammanhang och som därmed ersatt det klassiska systemet.
I tabellen till höger där parentesformer existerar, används de längre formerna självständigt, det vill säga fiuor biler kamu (fyra bilar kom), men fiuorer kamu (fyra kom).
Nyström, citerad av Helgander, noterade att äldre, och vissa yngre, vid den tiden gjorde skillnad mellan de tre genusformerna för två, medan de flesta unga generaliserat till maskulinformen för alla tre, och att ackusativformerna och dativformerna verkade bli ”alltmer inskränkt[a]”. Så länge användes twå mest i uttryck som twå tusn och klukką twå (”två tusen” respektive ”klockan två”). Helgander jämför även tre olika talare från tre olika generationer, födda 1914, 1937 och 1984, där den äldsta använder formen twer tillsammans med ett neutralt substantiv, medan den född 1937 övergått till twå och den yngsta övergått från [w] till [v] och använder två som i riksspråket.
Traditionellt användes former som ien-og-tiugu för ”tjugoen”, likt tyska och danska, men i dag används formerna tiuguien eller tjuguien.
Älvdalsk satslära beskrevs redan av Levanders avhandling, men har också beskrivits i ett antal artiklar, och varit föremål för en doktorsavhandling som behandlar ordföljden i traditionell älvdalska jämfört med klassisk älvdalska. Garbacz och Johannessen jämför syntaxen i modern älvdalska med den i traditionell och klassisk älvdalska och finner att vissa äldre syntaktiska drag i klassisk älvdalska har gått förlorade, medan vissa älvdalska syntaktiska innovationer fortfarande finns kvar, såsom referentiella nollsubjekt, subjektsdubblering, negationsdubblering och avsaknaden av objektsskifte (object shift).
Possessiva pronomen följer vanligtvis sitt huvudord, till skillnad från svenskan där de oftast föregår dem, som i buotję mąi ’min bok’. Om pronomenet betonas föregår det i stället huvudordet, som i mąi buok ’min bok’ (betonat), likt norska och isländska.
Ägandekonstruktioner kan konstrueras på tre sätt, dels kan ägaren med ett ägandesuffix föregå det ägda, som i Lasses buord ’Lasses bord’, dels kan det uttryckas perifrastiskt med prepositionen að: Buordeð að Lasse, bokstavligen ’bordet åt Lasse’, eller kan ägaren placeras efter huvudordet: buordeð Lasse. Om ägaren är efterställd står den i dativ: peninggpundjin kallem ’mannens penningpung’.
Bestämd form används ofta i älvdalskan i andra sammanhang än i svenskan, ett fenomen som älvdalskan delar med många andra nordnordiska dialekter. Obestämd form används endast i några fall, t.ex. om ordet föregås av en obestämd artikel, vid yrkes- och släktskapsord, i vissa prepositionsfraser, i vissa fasta uttryck m.fl., men generellt sett används i stället bestämd form: djär upp jäldn! ’gör upp eld!’, ir eð bar abuorrn dar? ’finns det bara abborre där?’, eð ir grannweðreð i dag ’det är fint väder i dag’.
Garbacz grupperar den traditionella älvdalskans syntaktiska drag i fyra grupper: (1) drag älvdalskan delar med alla nordiska språk, (2) drag älvdalskan delar med andra fastlandsskandinaviska språk, såsom svenska och norska, (3) drag älvdalskan delar med önordiska språk, d.v.s. isländskan och färöiskan, samt (4) unika drag för traditionell älvdalska.
Den första gruppen innefattar drag som V2-ordföljd, verb–objekt-ordföljd i verbfrasen, possessiva reflexiver (sin, sitt sina), m.fl. Den andra gruppen innefattar drag som obligatoriskt formellt subjekt i väderuttryck, såsom nų far eð raingen ’nu börjar det regna’, där det formella subjektet det kan utelämnas i önordiska språk. Älvdalskan saknar även oblika subjekt som mig drömmer, som är standard på isländska.
Vissa andra drag delar älvdalskan med önordiska språk, men inte med fastlandsskandinaviska språk. Nedan följer två exempel på detta. Ett av dem är V-till-I-flyttning, d.v.s. att det finita verbet kan föregå adverbet, se exempel (1) nedan. Detta existerade i fastlandsskandinaviska språk under medeltiden, men finns inte i dag, däremot finns det på isländska. I klassisk älvdalska var denna flytt troligen obligatorisk, men är valfri i traditionell älvdalska.
Ett annat drag som älvdalskan delar med de önordiska språken är att den inte tillåter flytt av hela verbfraser till början av en sats, vilket generellt accepteras i svenskan. Exempel (2) nedan är ogrammatiskt på älvdalska, vilket indikeras av en asterisk.
Som nämnt ovan finns ett antal syntaktiska innovationer i älvdalskan, d.v.s. drag som inte finns i några andra nordiska språk, och vissa av dessa är ovanliga i germanska språk överlag. Fyra exempel på detta är referentiella nollsubjekt, subjektsdubblering, negationsdubblering och avsaknaden av objektsskifte (object shift).
Referentiella nollsubjekt syftar på att älvdalskan, som beskrivet i avsnittet om formläran, utelämnar subjektet i första och andra person plural, så att blott kamum betyder ’vi kom’, och kamið betyder ’ni kom’.
Traditionell älvdalska kan även dubblera subjektet i en sats, vilket generellt inte återfinns i andra önordiska språk, åtminstone inte med samma funktion. I älvdalskans fall kommer alltid det första subjektet i början av satsen, och det andra på vedertagen subjektsposition men föregås alltid av ett adverb som speglar talarens attityd. Data från Levanders avhandling antyder att även trippla subjekt var möjliga i klassisk älvdalska.
Älvdalskan har även negationsdubblering, vilket syftar på att negationen inte följs av andra negerade uttryck, utan att dessa blir affirmativa uttryck, såsom i svenskan.
Till sist saknar även älvdalskan objektsskifte i pronomen, d.v.s. möjligheten för ett pronomen att flytta till positionen före adverbet i satsen. Detta finns i alla andra nordiska standardspråk och även i fornnordiskan, och är därför troligen en innovation som älvdalskan delar med dialekter av finlandssvenska och några danska dialekter. Svenskan tillåter objektsskifte och man kan säga såväl han såg inte mig som han såg mig inte. På älvdalska är däremot endast den första möjlig och satsen an såg mig it är ogrammatisk.
I utvecklingen från klassisk älvdalska har många äldre syntaktiska drag försvunnit, även om många också bevarats. De som har försvunnit är generellt drag som även funnits i äldre stadier av svenskan, och speglar utvecklingen från fornsvenska till nusvenska, medan de drag som är älvdalska innovationer generellt bevarats. Exempel på de syntaktiska drag som fanns i klassisk älvdalska som den beskrivs av Levander men som inte bevarats i traditionell älvdalska är exempelvis objekt–verb-ordföljd och kilkonstruktionen.
Objekt–verb-ordföljd finns belagt i klassisk älvdalska med pronomenobjekt och innebär att objektet föregår verbet i en sats.
Kilkonstruktionen innebär för klassisk älvdalska att verbet ofta står sist i korta relativsatser, men detta har inte bevarats i traditionell älvdalska.
De äldsta beläggen på skriven älvdalska är skrivna med dalrunor, som ristades på föremål av trä, såsom skålar, dryckeskärl eller i stockar till eldhus och lador, ibland järn av någon runkunnig smed. Dessa inskrifter kunde ofta ha ett tillfälligt ändamål där ristarna har berättat om arbetet de utförde medan de snidade, eller fått lust att visa prov på sin runkunskap och snidat strofer ur en psalm. Dessa ristningar var ofta på svenska, eller svenska blandat med mål. Annars hade de ett praktiskt syfte och man ristade in äganderätten till skiften i byn på revstickor eller fäste barnens namn och födelseår på kasspinnar. De äldsta bevarade ristningarna på älvdalsmål är från början av 1600-talet och dalrunorna brukades fram till 1800-talet.
Litteratur skriven på älvdalska har ökat i modern tid, men börjar redan på 1600-talet med Anders Johannis Prytz’ En Lustigh Comoedia om […] Konung Gustaf Then Första från 1622, med fem sidors dialog på älvdalska, troligen författade av Daniel Buskovius. Efter det följde olika gratulations- och bröllopsdikter, t.ex. en bröllopsdikt på hexameter av Samuel Petri Elfving (1668), brorson till Buskovius; några rader ur en bröllopsdikt (1678); lycköskningsdikten Geäsle-Kall up i daalen (1683), troligen skriven av Johannes Laurentii Elvius, brorson till Elfving, från avhandlingen Pastor in Parnasso av Jacob Svedelius; ytterligare en bröllopsdikt av Elvius (1685), en bröllopsdikt av Ands Andsunä (1688). Från slutet av 1600-talet finns även Johan Eenbergs försök att översätta Lukasevangeliet till älvdalska, orsamål och moramål.
Från 1700-talet återfinns Jacob Svedelius’ bröllopsdikt Gilliare-Snack (1715) och en gratulationsdikt (1716); dikten Ad Prost- Ulof i Lieksand (1739) av Reinhold Näsman till en avhandling av Olof Siljeström. Med utgång från sina översättningsstudier författade Johan Eenberg senare Kort Berättelse om Dahlska Språkets Egenskaper, vilket är vår första dialektavhandling, som dock aldrig trycktes. Trettio år senare kom den första tryckta avhandlingen Historiola Lingvæ Dalekarlicæ (1733) (En liten dalsk språkhistoria) med jämförelser mellan ovansiljanmål inbördes och språk som isländska och gotiska, vilket enligt Adolf Noreen är ”högeligen bristfälligt” och ”föga upplysande”.
Bland större verk från 1800-talet återfinns avhandlingarna Conspectus lexici lingvæ dalekarlicæ (1813) av Eric Michael Fant, vilken enligt Noreen innehåller ”en mängd betänkliga fel som gör att den icke kan utan den största varsamhet ock sträng kontroll begagnas” och han säger detsamma om Conspectus grammatices linguæ dalekarlicæ (1818) av Erik Gustaf Geijer, men nämner att den är av intresse tack vare sina syntaktiska anmärkningar. Från 1800-talet finns även vissa lexikon och skrifter om visor, folksägner, folklynne m.m. som innehåller vissa dalord.
Den moderna forskningen om älvdalska börjar med Adolf Noreen och Carl Säve, följd av Lars Levander.
I slutet av 1900-talet började ny litteratur på älvdalska skrivas, och den första boken skriven på älvdalska är Hjalmar Larssons Kunundsin kumb ’Kungen kommer’ från 1985. 1987 kom de två barnböckerna Mumunes masse (Mormors katt) och Mier um Masse (Mer om Masse) och Lars Steensland har översatt Johannesevangeliet (Juanneswaundsjilą, 1989), Markusevangeliet (Markuswaundşilą, 2013), Lukasevangeliet (Lukaswaundşilą, 2015) och Matteusevangeliet (Matiaswaundşilą, 2017). År 2000 översattes Kerstin Ekmans Hunden till älvdalska (Rattşin) av Bengt Åkerberg. Björn Rehnström har även skrivit barnböckerna Rodh, ien brindkåv fro Övdalim (1999), och Byönn-Byöker (2000), tio pixiböcker på älvdalska, samt Trair byönner fro Övdalim (2006). År 2007 översattes Lille prinsen till älvdalska (Lisslprinsn) av Bo Westling.
2012 hittades en dagbok på Näset skriven av porfyrsliparen Frost Anders Andersson med flera hundra sidor skrivna på älvdalska från mitten av 1940-talet. Att skriva på älvdalska var mycket ovanligt på den tiden; många tyckte det var omöjligt att skriva på älvdalska och det råder brist på autentiska texter. Språket är ålderdomligt med nutida ögon men har enligt Bengt Åkerberg ”ett vardagsnära, enkelt och begripligt innehåll [som] återges med ett välutvecklat, grammatiskt korrekt språk. Framställningen har dessutom stilistiska kvaliteter, som tyder på ett medvetet uppsåt att ibland skriva drastiskt och uttrycksfullt.” Utöver dagboksanteckningar och skildringar av Frost Anders’ upplevelser, innehåller texterna även hans egna verser, dikter, karikatyrer och teckningar. Dagboken publicerades 5 augusti 2017.
Runinskrift på Lillhärdalstolen (ca 1600)
Ett av de äldsta skriftliga beläggen av älvdalska.
Prytz’ En Lustigh Comoedia om Konung Gustaf Then Första (1622)
En av de första replikerna på älvdalska i Prytz’ pjäs.
Björnen vid slåtterboden (1917)
Utdrag ur Lars Levanders uppteckning av Erkols Anna Olsdotter från Åsen (född 1859) på fonograf från 1917. Textversion och översättning av Bengt Åkerberg, dock med Råðdjärums ortografi av tekniska skäl.
Frost Anders dagbok (1946)
Utdrag ur Frost Anders dagbok 16 oktober 1946, med översättning ur Åkerbergs utgåva 2017.
Elfdalens hembygdsförening
Ulum dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande)
Björklund, Stig (1956), Älvdalsmålet i Andreas Johannis Prytz’ Comoedia om konung Gustaf then Första 1622, Uppsala, http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b3569/1474056509815/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1956_bilaga.pdf
Björklund, Stig (1958), ”Gammalt och nytt i älvdalsmålet”, Älvdalens sockens historia D. 5: 149–193
Boëthius, Johannes (1918), Orsamålet. 1, Ljudlära., Uppsala
Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages (2020), Seventh evaluation report on Sweden, Europarådet, https://rm.coe.int/swedenecrml7-en3c-pdf/16809fbaab
Dahl, Östen; Koptjevskaja-Tamm, Maria (2006), ”The resilient dative and other remarkable cases in Scandinavian vernaculars”, Sprachtypologie und Universalienforschung (STUF), "59(1)", s. 56–75, http://www.intercult.su.se/publications/Dahl_&_Koptjevskaja-Tamm_2006.pdf
Garbacz, Piotr (2008), Älvdalska – ett mindre känt nordiskt språk, Oslo universitet, http://www.hf.uio.no/iln/om/organisasjon/tekstlab/aktuelt/arrangementer/arkiv/alvdalska.pdf
Garbacz, Piotr (2010) (på engelska), Word order in Övdalian: A study in variation and change, Lund: Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, ISBN 978-91-628-8068-2, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1567392&fileOId=1567413
Garbacz, Piotr; Johannessen, Janne Bondi (2015), ”Övdalian from 1909 to 2009”, i Bentzen, Kristine; Rosenkvist, Henrik; Johannessen, Janne Bondi, Studies in Övdalian morphology and syntax: New research on a lesser known Scandinavian language, Linguistik aktuell 221, Amsterdam: John Benjamins Publishing Co, s. 11–46, ISBN 9789027257048, https://benjamins.com/#catalog/books/la.221/fulltext
Helgander, John (1996), Mobilitet och språkförändring: exemplet Övre Dalarna och det vidare perspektivet., Falun: Högsk. Dalarna
Helgander, John (2005), ”Älvdalsmål i förändring – några reflektioner kring en fallstudie”, Fuost konferensn um övdalskų, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf
Helgander, John (2013), ”»Det avvikande skriftspråket» – dödar eller stöttar det älvdalskan?”, Svenska landsmål och svenskt folkliv, arkiverad från ursprungsadressen den 2017-01-01, https://web.archive.org/web/20170101000946/http://www.kgaa.nu/upload/tidskrifter/3_2013.pdf#page=29, läst 31 december 2016
Larsson, Gösta; Welin, Bengt & Welin, Ulla (2008), ”Hur många talar älvdalska idag?”, Föredrag vid Oðer råðstemną um övdalskų
Levander, Lars (1909a), Älvdalsmålet i Dalarna: ordböjning ock syntax, Uppsala universitet, http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b3334/1474043788133/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1909_h2.pdf
Levander, Lars (1909b), ”I vad mån kan ett bymål kallas enhetligt? (Undersökning rörande Åsenmålet i Älvdalen).”, i Hesselman, Bengt, Språk och stil. Tidskrift för nysvensk språkforskning., "12", Uppsala
Levander, Lars (1925), Dalmålet. Beskrivning och historia., "1", Uppsala
Levander, Lars (1928), Dalmålet. Beskrivning och historia., "2", Uppsala
Noreen, Adolf (1881), ”Dalmålet I. Inledning till Dalmålet.”, Svenska landsmål och svenskt folkliv IV: 1–23, http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b32ac/1474036182797/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1881_d.pdf
Noreen, Adolf (1883), ”En lustigh Comoedia om Konung Gustaf then Första af Andreas Johannis Prytz, tredje gången upplagd. Med ett tillägg om de folkliga beståndsdelarne i det svenska skoldramat. Öfversättning af dalmålet.”, Svenska landsmål och svenskt folkliv Bihang 1 I: 69–76, http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b32b1/1474036187530/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1882_c.pdf#page=71
Noreen, Adolf (1886), ”De nordiska språkens nasalerade vokaler”, Arkiv för nordisk filologi. III: 1–41, https://runeberg.org/anf/1886/0005.html
Nyström, Gunnar (1964), Ett prov på Karlsarvsmålet i Älvdalen. Utskrift och översättning av bandinspelning, jämte kommentar. (Opublicerad uppsats för nordiska proseminariet), Uppsala universitet
Nyström, Gunnar (1982), ”Om maskulina substantiv på -l i Älvdalsmålet.”, Svenska landsmål och svenskt folkliv 105: 52–77, http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b358c/1474126375341/Svenska+landsmål+och+Svenskt+folkliv_1982.pdf#page=54
Nyström, Gunnar (1995), ”Två fonemsammanfall i dalmål - och två ordstudier”, Svenska landsmål och svenskt folkliv 118: 227–237
Nyström, Gunnar (2015), ”Nya rön om älvdalskans adjektivmorfologi”, Föredrag vid Trið råðstemną um övdalskų, http://video.ku.dk/elvdalsk-nya-ron-om-alvdalskans
Olander, Eva (2011), ”Orsamålet, älvdalskans grannspråk”, Oðer råðstemną um övdalskų, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431171/FULLTEXT02
Rehnström, Björn (2008), ”Älvdalskans Higgs-partikel”, Oðer råðstemną um övdalskų, arkiverad från ursprungsadressen den 2016-03-09, https://web.archive.org/web/20160309191946/http://www2.valentin.uu.se/information/Elfdalian_radstemna_program.pdf, läst 30 december 2016
Riad, Tomas (2005), ”Balans och harmoni i älvdalsmål”, Fuost konferensn um övdalskų, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf
Rosenkvist, Henrik (2007), ”Subject doubling in Övdalian”, Working Papers in Scandinavian Syntax 80: 77–102
Rosenkvist, Henrik (2010), ”Null referential subjects in Övdalian”, Nordic Journal of Linguistics 33: 231–267, doi:10.1017/S033258651000020X, ISSN 0332-5865
Rosenkvist, Henrik (2015), ”The syntax and meaning of subject doubling in Övdalian”, i Bentzen, Kristine; Rosenkvist, Henrik; Johannessen, Janne Bondi, Studies in Övdalian morphology and syntax: New research on a lesser known Scandinavian language, Linguistik aktuell 221, Amsterdam: John Benjamins Publishing Co, s. 107–136, doi:10.1075/la.221.05ros, ISBN 9789027257048, https://benjamins.com/#catalog/books/la.221/fulltext
Råðdjärum (2005), Förslag till en enhetlig stavning för älvdalska, arkiverad från ursprungsadressen den 2017-01-13, https://web.archive.org/web/20170113233252/http://alvdalen.se/upload/Dokument/kultur_fritid/%c3%84lvdalskan/alvdalsk_ortografi.pdf, läst 30 december 2016
Røset, Ingulv (2011), Selbumålet, Novus
Sapir, Yair (2006), ”Elfdalian, the vernacular of Övdaln”, i Nyström, Gunnar, Rapport från första konferensen om älvdalska, http://hkr.diva-portal.org/smash/get/diva2:773379/FULLTEXT02.pdf
Sapir, Yair (2008), ”Råðdjärums älvdalska ortografi”, Oðer råðstemną um övdalskų, arkiverad från ursprungsadressen den 2016-03-09, https://web.archive.org/web/20160309191946/http://www2.valentin.uu.se/information/Elfdalian_radstemna_program.pdf, läst 30 december 2016
Sapir, Yair (2017), ”The revitalization of Elfdalian”, i Ostler, Nicholas; Ferreira, Vera; Moseley, Chris (pdf), FEL XXI: Communities in Control: Learning Tools and Strategies for Multilingual Endangered Language Communities: Proceedings of the 21st FEL Conference, 19-21 October 2017, Portugal, s. 50–57, ISBN 9780956021090, http://hkr.diva-portal.org/smash/get/diva2:1211694/FULLTEXT01.pdf, läst 27 november 2018
Steensland, Lars (2003), ”Älvdalska”, i Vamling, Karina; Svantesson, Jan-Olof, Världens språk – en typologisk och geografisk översikt, Lund: Lunds universitet, s. 361–375
Steensland, Lars (2010), Material till en älvdalsk ordbok: svenska-älvdalska, älvdalska-svenska, Älvdalen: Ulum dalska, ISBN 978-91-978943-0-2
Steensland, Lars (2011b), ”Parasitisk (oetymologisk) nasalisering i älvdalskan”, Oðer råðstemną um övdalskų, s. 116–126, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431171/FULLTEXT02
Steensland, Lars (2015a), Älvdalskans stavning – historia, nuläge och framtidsperspektiv, arkiverad från ursprungsadressen den 2017-03-20, https://web.archive.org/web/20170320215411/http://larssteensland.se/Stavning.pdf, läst 27 november 2018
Steensland, Lars (2015b), ”Is there a vocative case in the Övdalian language? Some observations on forms of address in Övdalian.”, i Bentzen, Kristine; Rosenkvist, Henrik; Johannessen, Janne Bondi, Studies in Övdalian morphology and syntax: New research on a lesser known Scandinavian language, Linguistik aktuell 221, Amsterdam: John Benjamins Publishing Co, s. 171–176, ISBN 9789027257048, https://benjamins.com/#catalog/books/la.221/fulltext
Steensland, Lars (2021), Älvdalsk ordbok: svenska-älvdalska, älvdalska-svenska (2:a uppl.), Älvdalen: Ulum dalska, ISBN 978-91-984940-2-0
Svenonius, Peter (2015), ”The morphological expression of case in Övdalian”, i Bentzen, Kristine; Rosenkvist, Henrik; Johannessen, Janne Bondi, Studies in Övdalian morphology and syntax: New research on a lesser known Scandinavian language, Linguistik aktuell 221, Amsterdam: John Benjamins Publishing Co, s. 177–230, ISBN 9789027257048, https://benjamins.com/#catalog/books/la.221/fulltext
Åkerberg, Bengt (1957), Om böjningen av feminina långstaviga svaga substantiv i singularis i Älvdalsmålet (Lokamålet) (Opublicerad uppsats), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Åkerberg, Bengt (2012), Älvdalsk grammatik, Mora: Ulum dalska, ISBN 978-91-633-9251-1
Åkerberg, Bengt; Elfquist, Mats; Westerling, Mats (2017), Frost-Anders dagbok, Spånga: Bengt Åkerberg, ISBN 9789163917721
Sapir, Y.; Lundgren, O. (2024). A Grammar of Elfdalian. London: UCL Press (PDF)
Helgander, John (1994), ”Dalmålen i upplösning – bakgrund och förklaringsmodeller.”, i Kotsinas, Ulla-Britt Kotsinas; Helgander, John, Dialektkontakt, språkkontakt och språkförändring i Norden (MINS 40), Stockholm, s. 63–80
Melerska, Dorota (2010), ”Vem är ”en riktig älvdaling”? – Identitetsmarkörer i dagens Älvdalen”, Folia Scandinavica Posnaniensia (Poznań) 11: 123–133, https://repozytorium.amu.edu.pl/bitstream/10593/825/3/123-133.pdf
Melerska, Dorota (2011), Älvdalskan – mellan språkdöd och revitalisering, Poznań, https://repozytorium.amu.edu.pl/bitstream/10593/1054/2/Dorota_Melerska_rozprawa%20doktorska.pdf
Steensland, Lars (1994), Älvdalska växtnamn: förr och nu, Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet, ISBN 91-85540-66-8
Steensland, Lars (2000), Fågelnamn och fågelliv i Älvdalen med omnejd, Uppsala: Centrum för biologisk mångfald, ISBN 91-89232-01-1
Steensland, Lars (2006), War åvå dier ferid?: älvdalska namn på orter utanför Älvdalen med kulturhistoriska kommentarer, Uppsala: Uppsala universitet, ISBN 91-506-1883-0
Älvdalsk ordbok – Lars Steenslands ordbok online
Swedia 2000 – Inspelningar av älvdalska
Institutet för språk- och folkminnens inspelning av älvdalska
Ulum dalskas webbsida
Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark (engelska: Letters Written During a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark) är en personlig reseskildring skriven av den brittiska författaren och tidiga feministen Mary Wollstonecraft. De 25 breven täcker ett brett spektrum av ämnen, från sociologiska reflektioner över Skandinavien och dess invånare till filosofiska frågor som den om personlig identitet. Boken utgavs av Joseph Johnson 1796 och var den sista som Wollstonecraft fick utgiven under sin levnadstid.
Wollstonecraft genomförde sin resa till Sverige, Norge och Danmark för att återta ett skepp som hade blivit stulet från hennes älskare, Gilbert Imlay. I hopp om att resan skulle bidra till att deras förhållande skulle återupptas, påbörjade hon entusiastiskt resan. Under sina tre månader i Skandinavien förstod hon dock att Imlay inte hade något intresse av att återuppta förhållandet. Breven som boken består av skildrar hennes ilska och melankoli över Imlays upprepade svek, och boken blir på så vis både en reseskildring och en självbiografi. I Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark utforskar Wollstonecraft förhållandet mellan den enskilda individen och samhället. Hon värdesätter subjektiva erfarenheter, främjandet av jämställdhet och utbildning för kvinnor. Hon kritiserar även vad hon ser som marknadens olyckliga påverkan på samhället.
Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark var Wollstonecrafts populäraste bok på 1790-talet. Boken sålde bra, blev översatt till flera språk och togs emot väl av de flesta kritiker. Filosofen och sedermera Wollstonecrafts make William Godwin sa om boken att "om det någon gång var en boks syfte att få en man att bli förälskad i författaren, så anser jag det vara denna bok". Romantiska diktare som William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge inspirerades av boken. Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark inspirerade läsare att resa till Skandinavien, men intresset för boken minskade dramatiskt efter att William Godwin utgav sin biografi om Mary Wollstonecraft 1798. Biografin orsakade en skandal i och med att den avslöjade Wollstonecrafts självständiga och okonventionella livsstil.
År 1790 gjorde Wollstonecraft, 31 år gammal, en dramatisk entré i offentligheten med pamfletten A Vindication of the Rights of Men ('Ett försvar för människors rättigheter'). Pamfletten var ett inlägg i den brittiska debatten om den revolution som just då pågick i Frankrike. Två år senare gav hon ut det som har kommit att bli hennes mest kända verk, A Vindication of the Rights of Woman (Till försvar för kvinnans rättigheter). Ivrig att få uppleva den franska revolutionen på nära håll flyttade hon till Frankrike och bodde där i två år. Hon återvände till Storbritannien 1795 efter att situationen i Frankrike hade förvärrats, övergiven av sin amerikanske älskare Gilbert Imlay och med dottern Fanny Imlay född utom äktenskapet. Kort efter återkomsten till Storbritannien försökte Wollstonecraft att begå självmord, men Imlay lyckades rädda henne.
I juni 1795, en månad efter självmordsförsöket, gick Wollstonecraft med på att företa den långa och svåra resan till Skandinavien för att lösa Imlays affärsproblem. Resan var inte bara farlig (hon var en kvinna som reste ensam i krigstid), utan präglades även av sorg och nedstämdhet. Med sig hade hon även sitt lilla barn och en barnflicka. Wollstonecraft trodde först att resan skulle bidra till att förhållandet till Imlay återupptogs, men insåg gradvis att det var meningslöst, speciellt efter att Imlay inte mötte henne i Hamburg.
Vid återkomsten till Storbritannien i september gjorde Wollstonecraft ännu ett försök att begå självmord genom att dränka sig i Themsen, men hon räddades av förbipasserande. Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, som bygger på materialet från resan och breven hon skrev till Imlay under den tre månader långa resan, gavs ut i januari 1796. Förläggare var Wollstonecrafts nära vän och utgivare, Joseph Johnson. Boken präglades av självmordsförsöket och beskriver Wollstonecrafts mentala tillstånd under hennes tid i Skandinavien. Boken har förklarats som ett långt självmordsbrev till Imlay, även om hans namn aldrig nämns i texten. Den var det sista verk som Wollstonecraft fick utgivet under sin livstid och hon dog i barnsäng året efter.
I Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark framstår Wollstonecraft som en turist, medan hon i verkligheten genomförde komplicerade affärsförhandlingar å Imlays vägnar. I nästan 200 år var det oklart varför Wollstonecraft hade rest till Skandinavien, men på 1980-talet upptäckte historikern Per Nyström, tack vare dokument i svenska och norska arkiv, avsikten med resan. Nyström fann att Wollstonecraft eftersökte ett skepp och en last som hade stulits från Imlay. Wollstonecraft hade fullmakt att agera i Imlays ställe – Imlay refererade till henne i juridiska dokument som "fru Mary Imlay, min bästa vän och hustru" trots att de inte var gifta.
Nyström kunde avslöja de invecklade detaljerna i Imlays affärer. Den 18 juni 1794 köpte norrmannen Peder Ellefsen skeppet Liberty av Imlays agent i Le Havre, Frankrike. Det skulle senare visa sig att Ellefsen aldrig ägde skeppet, utan fungerade som bulvan i en pro forma-försäljning på uppdrag av Imlay. Ellefsen döpte om skeppet till Maria and Margaretha, antagligen efter Mary Wollstonecraft och hennes tjänarinna Marguerite, och fick det dansk-norska konsulatet i Le Havre att godkänna transaktionen så att fartyget kunde passera den brittiska blockaden av Frankrike. På detta sätt kunde Imlay agera som blockadbrytare. Med en värdefull last av silver och guld seglade skeppet från Frankrike under dansk-norsk flagg och ankom Köpenhamn den 20 augusti 1794. Trots att det sägs att Ellefsen beordrade skeppet vidare till Göteborg kom det aldrig dit. Imlay försökte vid flera tillfällen att återfinna skeppet och dess värdefulla last innan han skickade Wollstonecraft att förhandla fram ett avtal med Ellefsen, som hade arresterats för att ha stulit skeppet och lasten. Resultatet av Wollstonecrafts förhandlingar är okänt, detsamma gäller även skeppet och lastens öden.
För dessa förhandlingar reste Wollstonecraft, med dottern och barnflickan, till Göteborg där de stannade i två veckor. Därifrån reste hon ensam vidare till Strömstad, där hon gjorde en kort avstickare för att besöka Fredrikstens fästning. Därefter fortsatte hon till Larvik och till Tønsberg, där hon stannade i tre veckor. Hon besökte även Helgeroa, Risør och Christiania (Oslo) innan hon via Strömstad vände tillbaka till Göteborg, där hon återförenades med dottern och barnflickan. De tre återvände till England via Köpenhamn och Hamburg med ankomst Dover september 1795, efter tre månaders resa.
Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark består av 25 brev som berör en mängd olika områden, bland annat omstridda politiska frågor som reformering av fängelsestraffen, äganderätt och skilsmässolagstiftning, såväl som mindre kontroversiella ämnen som trädgårdsskötsel, saltutvinning och det sublima. I Wollstonecrafts politiska kommentarer utvecklar hon idéerna som hon först presenterade i An Historical and Moral View of the French Revolution. Diskussionen om en fängelsereform är till exempel präglad av hennes upplevelser i revolutionens Frankrike, där många av hennes vänner fängslades.
Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark uppfattas lätt som en reseskildring, men den tillhör mer en blandad genre och litteraturvetare är oense om vad som präglar boken mest. Någon betonar Wollstonecrafts kombination av reseskildring med självbiografin eller memoaren, där det senare var ett begrepp hon själv använde vid marknadsföringen av boken. Andra ser boken som en reseskildring i form av en brevroman.
Texten visar Wollstonecrafts tankeprocess och rör sig fritt från biografisk information till funderingar kring naturen och vidare till politiska teorier. Det finns emellertid två tydliga linjer i texten: den ena är Wollstonecrafts argumentation om samhällets struktur och utveckling, den andra är hennes tilltagande melankoli. Även om Wollstonecrafts avsikt är att skriva som en filosof är det bilden av den lidande kvinnan som dominerar boken.
Den ena hälften av Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark är en reseskildring i form av en brevroman. Wollstonecrafts uppfattning av denna genre formades av samtida reseskildringar som Oliver Goldsmiths The Traveller, or a Prospect of Society (1764), Laurence Sternes A Sentimental Journey Through France and Italy (1768), Samuel Johnsons A Journey to the Western Islands of Scotland (1775), James Boswells Journal of a Tour to the Hebrides (1785) och Arthur Youngs reseböcker.
Efter att ha recenserat 24 reseböcker för Joseph Johnsons tidskrift The Analytical Review var Wollstonecraft välbekant med genren. Den omfattande läsningen befäste hennes uppfattning om hur en god resebok skulle utformas. I en recension framhåller hon att författare av reseböcker skulle ha "ett bestämt mål, ett större projekt som kunde hjälpa till att koncentrera tanken och knyta samman de olika reflektionerna". Reseböcker skulle inte vara "isolerade observationer, utan någon röd tråd eller författarens förhärskade idéer". Hennes recensioner rosar detaljerade och engagerade beskrivningar av folk och städer, funderingar kring historia och den omättliga nyfikenheten.
Wollstonecraft skriver att "konsten att resa är bara en del av konsten att tänka". Hennes resa och själva reseskildringen är därför inte bara sentimental utan även filosofisk. Hon använder de båda "formerna" för att utveckla civilisationskritiken och kritiken av dåtidens kvinnoroll, som hon redan beskrivit i A Vindication of the Rights of Men (1790), Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) och An Historical and Moral View of the French Revolution. Efter att ha brutit mot konventionen för hur man skriver om historiska och politiska fenomen introducerar Wollstonecraft, vad experten Gary Kelly kallar "revolutionär feminism", vilket är ytterligare ett område som tidigare hade ansetts vara ett territorium för manliga skribenter. Enligt Kelly förnyar Wollstonecraft reseskildringens "blandning av objektiv fakta och individuella intryck ... till en grund för självbiografiskt utlämnande". Boken är, som en av utgivarna för Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark skriver, "inget annat än en revolution i den litterära genren", dess högstämdhet, framställt genom partier med intensiva känslor utgör "en ny vildhet och rikedom i känslouttryck" eftersträvansvärd hos den resande.
En forskare i ämnet har utnämnt Wollstonecraft till den "perfekta lidelsefulla resenären". Hennes strävan att fördjupa sig och fullt ut uppleva varje ögonblick är inspirerad av Jean-Jacques Rousseaus verk, särskilt hans Les Rêveries du promeneur solitaire (1782). Flera av Rousseaus teman återfinns i Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, som "sökandet efter källan till mänsklig lycka, en stoisk avvisning av det materiella, den extatiska omfamningen av naturen och den centrala rollen som känslor har i uppfattningen av saker och ting". Men medan Rousseau till sist avvisar samhället prisar Wollstonecraft framstegen både i hemmet och i näringslivet.
I en av de mer inflytelserika tolkningarna av Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark argumenterar Mary Favret att Wollstonecrafts brev inte endast bör ses som personliga brev utan även som affärskorrespondens, en genre som ideologiskt hade varit tvetydig för Wollstonecraft. Enligt Favret försöker Wollstonecraft reformera den opersonliga genre som affärskorrespondens representerar och genomsyra den med egna erfarenheter. En teknik som hon använder för detta är att med hjälp av omfattande användning av fantasirika berättelser tvinga läsaren att bli en deltagare i händelserna som beskrivs.
Favret pekar på att Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark klart skiljer sig från de förtvivlade och klagande kärleksbrev som Wollstonecraft skickade till Imlay. Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark ligger mycket närmare resedagboken hon förde där hon registrerade tankar om människor hon mötte och städer hon besökte. Medan breven till Imlay har långa passager där hon nästan uteslutande skriver om sig själv har Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark kommentarer om sociala förhållanden och sympatier med offren för katastrofer och orättvisor. Inför Imlay framställer sig Wollstonecraft som nedstämd på grund av tvivel, medan hon inför resten av världen skildrar sig som den som övervinner alla dessa farhågor. Hon grubblar över farhågorna och omformar dem till grundmaterial för ett brev som motsvarar de öppna politiska brev som var populära mot slutet av 1700-talet, och hon låter sina personliga erfarenheter utgöra utgångspunkten för diskussionen kring en nationell politisk reformation.
Starkt influerad av Rousseaus ärliga och avslöjande Les Confessions (1782) blottlägger Wollstonecraft sitt innersta i Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark och beskriver i detalj både sin fysiska och sin psykiska resa. Precis som med många andra självbiografier skrivna av kvinnor har hennes personliga avslöjanden ofta framställts som oavsiktliga och till synes indirekta. Men enligt Mitzi Myers, som forskat i ämnet, använder sig Wollstonecraft av denna stil för att formulera ett stabilt och begripligt jag för läsaren. Med ett allt större självförtroende som författare kontrollerar hon framställningen och dess effekt på läsaren på en nivå hon inte når upp till i sina andra verk. Hon omvandlar de personliga sorger som både den faktiska och den inre resan innebär till gripande litteratur.
I Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark använder sig Wollstonecraft i stor omfattning av diskursen kring det sublima. Hon utvecklar och omdefinierar Edmund Burkes centrala begrepp i A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful (1757). Burke framhåller det sublima (som han associerar med maskulinitet, terror, vördnad och styrka) över det vackra (som han förbinder med femininitet, passivitet, skörhet och svaghet) medan Wollstonecraft knyter det sublima till sterilitet och det vackra till fruktbarhet. För henne är det vackra knutet till det kvinnliga och det estetiska skiftet är uppenbart i de många passager som fokuserar på det nära förhållandet mellan Wollstonecraft och hennes dotter Fanny. Hon förknippar därmed den feminina kategorin av "det vackra" med den mest ärbara och dugliga gruppen av kvinnor: mödrarna.
Wollstonecraft förnyar även de konventionella negativa associationerna mellan det sublima och döden. Tankar om döden, frammanade av ett vattenfall, får henne istället att tänka på återfödelse och odödlighet:
Liksom hennes övriga förskjutningar av språket kring det sublima är även denna passage starkt påverkad av genus. En forskare skriver: "eftersom Wollstonecraft är kvinna, och som sådan begränsas av juridiska och sociala restriktioner för hennes kön på 1700-talet, kan hon bara se en självständig tillvaro efter döden".
Wollstonecraft karaktäriseras ofta som en rationell filosof, men i Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark visar hon sitt engagemang och värdesättande av känslor. Hon argumenterar för att subjektiva upplevelser, som de känslor av transcendens som framkallas av det sublima och det vackra, har ett värde motsvarande de objektiva sanningar som kan avslöjas genom förnuft. I Wollstonecrafts tidigare arbeten var förnuftet överordnat eftersom de gav tillgång till universella sanningar. I Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark är förnuftet istället ett redskap för reflektion, en övergång från den sinnliga upplevelsen av den jordiska tillvaron till en abstrakt uppfattning av sanningen – inte nödvändigtvis en universell sådan. Att mogna är här inte bara att förvärva ett förnuft, vilket var ett resonemang som Wollstonecraft utvecklat i Original Stories from Real Life (1788), utan även att utveckla en förståelse för hur och när man bör lita på sina känslor.
Wollstonecrafts teorier om förnuft, känslor och fantasi är nära knutna till varandra. Vissa forskare i ämnet hävdar att Wollstonecraft använder fantasin för att frigöra jaget, och då särskilt det kvinnliga jaget, eftersom detta gav henne möjligheten att föreställa sig kvinnoroller utanför de traditionella gränser som rådde under 1700-talet, och gjorde det möjligt för henne att formulera dessa nya idéer. Andra forskare menar att hennes fokus på fantasins styrka har en menlig inverkan på hennes resonemang eftersom detta fjättrar henne till ett "individualiserat, borgerligt begär", vilket aldrig helt kan omfatta samhällstillvändhet.
Favret argumenterar för att Wollstonecraft använder fantasin som ett medel för att förena "mannens begreppsvärden" med "kvinnans sensibilitet". Läsaren måste låta fantasin arbeta, och dessa ansträngningar kommer att rädda läsaren från sentimentalitet men även från att hänfallas åt överdrivna spekulationer. Än viktigare är att läsaren involveras i berättarens historia. Wollstonecrafts språk kräver att läsarna engagerar sig i handlingen:
Genom att ge fantasin styrkan att omforma samhället (en kraft som antyds genom flera referenser till Shakespeares Stormen) avslöjar Wollstonecraft att hon blivit en romantiker.
I Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark utforskar Wollstonecraft genomgående förhållandet mellan samhället och individen. Medan hennes tidigare verk fokuserar på samhällets brister och dess ansvar fokuserar hon i detta verk istället inåt, och argumenterar uttryckligen för värdet av personliga erfarenheter. I reklamen för boken, som även ingår som förord till texten, förklarar hon sin roll som berättelsens "hjälte":
Genom hela boken knyter Wollstonecraft sin andliga resa och utveckling till civilisationens framsteg. Nationer, liksom individer, framhåller forskaren Mary Poovey, har "en kollektiv förståelse som utvecklas organiskt och mognar gradvis". Wollstonecraft ser samtidigt civilisationens umbäranden som mer värda omtanke än de individuella eller fiktiva umbärandena, vilket påvisar att för henne är sympati kärnan i alla sociala relationer:
En stor del av Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark innehåller beskrivningar av naturen och Wollstonecrafts känslomässiga reaktioner på dessa naturupplevelser. Ett av hennes mer effektiva grepp är att knyta tankar och känslor till naturfenomen, som i passagen om vattenfallet ovan. Naturen, antar Wollstonecraft, utgör "en gemensam referenspunkt" som delas av henne och läsaren, och därför borde breven etablera ett tillstånd av gemensam sympati dem emellan. Många av breven innehåller "små romantiserade utvikningar" som visualiserar Wollstonecrafts idéer om förbindelsen mellan naturen, Gud och människan. Den materiella världen utgör "den fundamentala utgångspunkten för resonemang och ett av de viktigaste områdena för upplevelser och erfarenheter".
Alla Wollstonecrafts skrifter, inklusive Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, tar upp kvinnornas, och då främst medelklasskvinnornas, belägenhet i slutet av 1700-talet. Liksom i tidigare texter diskuterar hon även här konkreta frågor som barnuppfostran och förhållandet till tjänstefolket, men till skillnad från hennes mer polemiska skrifter som Thoughts on the Education of Daughters (1787) och Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) lägger denna text vikten vid hennes känslomässiga reaktioner på naturupplevelser och moderskapet. Samtidigt fjärmar hon sig inte från sitt engagemang i att förespråka utbildning och rättigheter för kvinnor. I det nittonde brevet, där hennes feministiska tankar tydligast kommer fram, förutser Wollstonecraft läsarens kritik: "fortfarande tjatar hon om samma ämne, kommer du att utropa – men hur skulle jag kunna låta bli, när flertalet av de strider som förekommit i mitt händelserika liv, har orsakats av förtrycket av mitt kön: vi begrundar djupt det vi känner starkast för." Wollstonecraft inser att hon alltid tvingats möta världen utifrån det faktum att hon är kvinna – och detta är ett av de mest utmärkande dragen för hennes självbild.
Genom hela Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark kommenterar Wollstonecraft den otrygga position kvinnor hade i samhället. Bland annat försvarar hon, och sympatiserar med, Drottning Caroline Mathilde av Danmark och Norge, som anklagats för "lösaktighet" efter en utomäktenskaplig romans med livsläkaren Struensee, medan hon var gift med den sinnessjuke Kristian VII. Wollstonecraft beskriver drottningen, som var en progressiv social reformator, som en modig kvinna som försökte revolutionera sitt land innan det var redo. Sådana exempel förstärkte Wollstonecrafts ökande desperation och melankoli. Vid ett tillfälle förtvivlar hon sig över sin dotters öde:
Wollstonecrafts ilska och förtvivlan över kvinnans underordnande roll tvingade henne att definiera sig själv i motsats till dåtidens konventionella föreställningar av kvinnlighet. I sitt första brev berättar hon stolt att: "Vid kvällsvarden sade min värd mig uppriktigt att jag var en kvinna med iakttagelseförmåga, för de frågor jag ställde till honom var mansfrågor" (Wollstonecrafts kursivering).
Wollstonecraft ställer den kvinnliga fantasin som den konstruktiva motsatsen till den destruktiva manliga handelsverksamheten, ett konststycke hon i huvudsak genomför genom användningen av genren brevroman. Medan hon i Till försvar för kvinnans rättigheter argumenterar för att kvinnor borde vara nyttiga och produktiva, och därmed överförde marknadens språk till hemmet, applicerar Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark hemmets värderingar på den sociala och politiska världen.
Även om Wollstonecraft i Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark ägnar stort utrymme åt funderingar kring naturen och dess kopplingar till jaget avhandlar en stor del av texten handelns negativa effekter på kulturen. Hon hävdar till exempel att skadorna på Hamburg och Frankrike, förorsakade av legosoldater och en allt mer kommersialiserad kultur, är mer omfattande än den förstörelse som den franska revolutionen orsakade. Hon skriver att "svärdet har varit barmhärtigt, i jämförelse med de skövlingar som mänskligheten utsatts för av entreprenörer, och av den svärm av frossande gräshoppor som sprider sig som en farsot till andra länder". Wollstonecraft menar att handelsverksamheten brutaliserade känslolivet och fostrade en egoistisk hållning hos utövaren. Enligt henne borde handel "reguleras efter idéer om rättfärdighet och likabehandling och inrättas mot att stötta oberoende och givmildhet".
Imlay hade gjort Wollstonecraft desillusionerad, inte bara på grund av hans avvisande inställning till henne, utan även på grund av hans girighet. Genom Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark knyter hon kritiken av marknaden till den anonyme älskaren som svikit henne:
Genom hela texten sätter hon konstruktiv och kreativ fantasi i motsats till destruktiv handel. Genom att associera kommersialism med den anonyma älskaren i texten kritiserar Wollstonecraft Imlay, som hon ansåg var mer upptagen av sina företag än av henne och deras gemensamma barn.
I flera avsnitt av Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark spekulerar Wollstonecraft kring möjligheterna till en social och politisk revolution och skisserar en utveckling för civilisationen. I hennes jämförelse av Norge med England och Frankrike argumenterar hon för att norrmännen var mer progressiva eftersom de hade pressfrihet, praktiserade religiös tolerans, hade en rättvis fördelning av landområden och en politiskt aktiv befolkning. Hennes beskrivning av en norsk guldålder blir emellertid mindre översvallande när hon upptäcker att landet inte har något universitet eller några vetenskapsmän.
På många sätt förverkligade dåtidens norska samhälle den brittiska radikala tanken om ett "samfund av småproducenter, där intäkterna är jämnt fördelade för att säkra en rimlig jämlikhet", motsvarande det som Wollstonecraft hade skissat i A Vindication of the Rights of Men (1790). Efter noggranna överväganden kring hur man bäst kunde förbättra de sociala och politiska problemen i länderna hon besökte kommer Wollstonecraft fram till slutsatsen att social utveckling måste ske i en kontrollerad och "naturlig" takt. Hon argumenterar för att varje land måste finna sin egen väg för att utvecklas och att en demokratisk revolution inte kan tvingas på ett folk. Hon anser att de lägre klasserna och småbrukarna utgör de mest lovande "potentiella källorna till revolutionär social förändring". I denna bedömning finns det dock indirekt en borgerlig nedlåtande hållning, då hon ser arbetarklassen som en grupp långtifrån henne själv, och vid ett tillfälle beskriver hon deras beteende som pittoreskt.
Wollstonecrafts främsta skäl för att ge ut Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark var hennes stora skulder. Den framgångsrika försäljningen av boken, som blev hennes mest populära på 1790-talet, skedde vid en gynnsam tidpunkt. Efter goda recensioner översattes boken till tyska, nederländska, svenska och portugisiska, den publicerades i USA och trycktes i en andra upplaga 1802.
Amelia Alderson prisade boken, men särskiljde kvinnan och filosofen: "Med en gång när jag hade läst dina brev från Norge försvann den kalla fruktan som filosofen hade framkallat, till förmån för en varm sympati framkallad av kvinnan." William Godwin, Wollstonecrafts blivande make, skrev i Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman att boken fick honom att förälska sig i henne:
Godwin kopplar samman boken med Wollstonecrafts första utgivning, Mary: A Fiction (1788), och framhäver textens känslosamhet och hur den "erotiserar den kvinnliga sorgen". Godwin såg boken som en romantisk brevroman och inte som ett verk präglat av politiska kommentarer. Efter Wollstonecrafts död 1797 publicerade Godwin hennes originalbrev till Imlay och i samband med detta förstördes också originalen. Han tog bort alla hänvisningar till aktuella politiska händelser och Wollstonecrafts affärsmöten, och underströk istället det romantiska sambandet mellan de två brevsamlingarna. Favret menar att Godwin ville att allmänheten skulle betrakta Wollstonecrafts kärleksförhållande som en sentimental romans motsvarande den mellan Charlotte och Werther i Goethes Den unge Werthers lidanden (1774).
Att en kvinna med ett barn på ett år och en hushållerska reste till Skandinavien utan beskydd av en man saknade motstycke vid slutet av 1700-talet. Boken tedde sig mycket uppseendeväckande. Att Wollstonecraft reste till en så avlägsen plats (en av bokens redaktörer beskrev det som "en nordlig vildmark") fängslade och chockerade flera läsare. Bokens oortodoxa teologi avskräckte också läsare. Monthly Magazine and American Review skrev:
Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark tog avstånd från Wollstonecrafts tidigare syn på en dömande Gud, till Gud som skapare. Detta chockade konservativa läsare som inte var mottagliga för något som påminde om deism. Den samtida feministen och författaren Mary Hays kritiserade istället boken för att vara överdrivet sentimental och känslosam. Thomas Brown, professor i moralfilosofi, publicerade ett poetiskt svar till boken i The Wanderer in Norway (1816). I stället för att glädja sig över friheten som är konsekvensen av Wollstonecrafts argument om förhållandet mellan natur och känslor, presenterade Brown boken som ett fiasko och Wollstonecraft som en tragisk figur. Brown läste Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark som en förmanande moralisk berättelse, medan Wollstonecrafts avsikt var att presentera sociala och personliga utvecklingsmöjligheter. Favret visar i sin forskning att nästan alla dåtidens uttolkare ser författaren (Mary) som den tragiska hjältinnan, trots att texten i sig, med sin blandning av känslor och politik, utmanar en sådan tolkning på många sätt.
Publiceringen av Godwins memoarer, som avslöjade och stödde Wollstonecrafts romanser och barnafödande utanför äktenskapet, resulterade i att en majoritet av allmänheten kom att förakta hennes böcker. Men trots detta "väckte boken en lust att resa bland de kultiverade människorna i Europa". Dristiga kvinnliga brittiska resenärer på 1800-talet som Isabella Bird och Mary Kingsley inspirerades av Wollstonecrafts pionjärinsats. Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark trycktes i en ny upplaga mot slutet av 1800-talet. Robert Louis Stevenson, författaren av Skattkammarön tog med ett exemplar på sin resa till Samoa år 1890.
Romantikens poeter påverkades kraftigt av Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark. Poeten Robert Southey skrev till exempel till sin förläggare: "Har du stött på Mary Wollstonecrafts [resebok]? Hon har fått mig att älska ett kallt klimat, och frost och snö, med ett nordiskt månljus." Bokens progressiva sociala syn, i kombination med dess försvar av de subjektiva erfarenheterna, inspirerade författare som William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge. Wollstonecrafts "inkarnationsteori om kreativ fantasi" banade väg för Wordsworths genomgång av fantasin och dess förhållande till jaget i den femte boken av The Prelude (1805; 1850) Hennes bok hade också ett starkt inflytande på Coleridges The Rime of the Ancient Mariner (1797–1799) och Percy Shelleys Alastor (1815). Den mest slående hyllningen till Wollstonecrafts bok finns emellertid i Coleridges berömda dikt Kubla Khan (1797; 1816) I stora delar är stilen i dikten hämtad från Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, och i en passage anspelar han direkt på Wollstonecraft när han beskriver en kall ödemark:
Favret, Mary. Romantic Correspondence: Women, politics and the fiction of letters. Cambridge: Cambridge University Press, 1993. ISBN 0-521-41096-7.
Furniss, Tom. «Mary Wollstonecraft's French Revolution». The Cambridge Companion to Mary Wollstonecraft Ed. Claudia L. Johnson. Cambridge: Cambridge University Press, 2002. ISBN 0-521-78952-4.
Godwin, William; Erik Carlquist (översättning) (2009). Mary Wollstonecraft: författaren av Till försvar för kvinnans rättigheter : en minnesteckning. Umeå: h:ström Text & kultur. ISBN 9789173271134 . Efterord av Elisabeth Mansén.
Holmes, Richard. «Introduction». A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark and Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman. New York: Penguin Books, 1987. ISBN 0-14-043269-8.
Jacobus, Mary. «In Love With a Cold Climate: Traveling with Wollstonecraft». First Things: Reading the Maternal Imaginary. New York and London: Routledge, 1995. ISBN 0-415-90383-1.
Jones, Chris. «Mary Wollstonecraft's Vindications and their political tradition». The Cambridge Companion to Mary Wollstonecraft Ed. Claudia L. Johnson. Cambridge: Cambridge University Press, 2002. ISBN 0-521-78952-4.
Kaplan, Cora. «Mary Wollstonecraft's reception and legacies». The Cambridge Companion to Mary Wollstonecraft Ed. Claudia L. Johnson. Cambridge: Cambridge University Press, 2002. ISBN 0-521-78952-4.
Kelly, Gary. Revolutionary Feminism: The Mind and Career of Mary Wollstonecraft. New York: St. Martin's, 1992. ISBN 0-312-12904-1.
Moore, Jane. «Plagiarism with a Difference: Subjectivity in 'Kubla Khan' and Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway and Denmark». Beyond Romanticism. Ed. Stephen Copley and John Whale. London: Routledge, 1992. ISBN 0-415-05201-7.
Moskal, Jeanne. «The Picturesque and the Affectionate in Wollstonecraft's Letters from Norway». Modern Language Quarterly 52 (1991): 263–294.
Myers, Mitzi. «Wollstonecraft's Letters Written . . . in Sweden: Towards Romantic Autobiography». Studies in Eighteenth-Century Culture 8 (1979): 165-185.
Nyström, Per. «Mary Wollstonecraft's Scandinavian Journey». Acts of the Royal Society of Arts and Letters of Gothenburg, Humaniora 17 (1980).
Nyström, Per; Forser, Tomas (1994). Tre kvinnor mot tiden: drottning Kristina, Mary Wollstonecraft och Alma Åkermark. Stockholm: Tiden. sid. 93–164. ISBN 9155041213 Nyströms artikel från 1980 bearbetad och översatt till svenska, inklusive tio av de privata breven till Imlay.
Parks, George B. «The Turn to the Romantic in the Travel Literature of the Eighteenth Century». Modern Language Quarterly 25 (1964): 22–33.
Poovey, Mary. The Proper Lady and the Woman Writer: Ideology as Style in the Works of Mary Wollstonecraft, Mary Shelley and Jane Austen. Chicago: University of Chicago Press, 1984. ISBN 0-226-67528-9.
Sapiro, Virginia. A Vindication of Political Virtue: The Political Theory of Mary Wollstonecraft. Chicago: University of Chicago Press, 1992. ISBN 0-226-73491-9.
Swaab, Peter. «Romantic Self-Representation: The Example of Mary Wollstonecraft's Letters in Sweden». Mortal pages, Literary Lives: Studies in Nineteenth-Century Autobiography. Ed. Vincent Newey and Philip Shaw. Aldershot: Scholar Press, 1996. ISBN 1-85928-206-7.
Taylor, Barbara. Mary Wollstonecraft and the Feminist Imagination. Cambridge: Cambridge University Press, 2003. ISBN 0-521-66144-7.
Todd, Janet (2000) (på engelska). Mary Wollstonecraft: a revolutionary life. London: Weidenfeld & Nicolson. ISBN 0297842994 .
Wollstonecraft, Mary. Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark. Översättning Jane Lundblad. Stockholm: Tiden, 1978. ISBN 91-550-2265-0.
Wollstonecraft, Mary (2022). Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark. Ellerströms förlag. ISBN 9789172476813 . Översättning, inledning, noter och kommentarer Elisabeth Mansén.
Wollstonecraft, Mary (2024). Brev till en svekfull älskare. Ellerströms förlag. ISBN 9789172477469 Översättning Elisabeth Mansén.
Letters from Sweden i fulltext, inte formaterat, från Project Gutenberg (engelska)
Mary Wollstonecraft: A «Speculative and Dissenting Spirit» av Janet Todd fra www.bbc.co.uk (engelska)
The treasure seeker Artikel i The Guardian (engelska)
Liverpool FC (The Reds) är en engelsk professionell fotbollsklubb i Liverpool som spelar i Premier League. Klubben grundades den 3 juni 1892 och har Anfield som sin hemmaarena, vilken tillhörde den 14 år äldre rivalen Everton FC innan Liverpool FC grundades.
Klubben har stått som engelska mästare totalt 20 gånger, senaste Premier League-titel 2024/25, och har därtill vunnit sex Europacup-/Champions League-titlar (senast 2019) vilket är tre fler än rivalen Manchester United. De båda har lika många ligatitlar (20 stycken) i kampen om att titulera sig Englands mest framgångsrika klubb någonsin. Liverpool FC hade sin mest framgångsrika tid under 1970- och 1980-talen, och vann år 1984 den så kallade trippeln: engelska ligan, Europacupen för mästarlag (nuvarande Champions League) och Ligacupen. Under 2019 blev Liverpool först i England att vinna en internationell trippel i form av Champions League, Uefa Super Cup och världsmästerskapet i fotboll för klubblag. Framgångsrika tränare under klubbens drygt 130-åriga historia har varit David Ashworth, Bill Shankly, Bob Paisley, Kenny Dalglish och Jürgen Klopp. Bland egenfostrade världsspelare finns Ian Callaghan, Jamie Carragher, Michael Owen, Robbie Fowler och Steven Gerrard.
Klubben har en global skara av supportrar och vid tifo till hemmamatcherna spelas låten "You'll Never Walk Alone" (som också står textat på klubbmärket) sedan 1960-talet. Läktarkaos på bortaplan ledde dock till två omtalade incidenter med dödlig utgång på 1980-talet (däribland Hillsborougholyckan 1989).
Klubben ägs sedan 2010 av Fenway Sports Group och i maj 2024 rankades klubben av den ansedda tidskriften Forbes som världens fjärde rikaste fotbollsklubb, detta till ett värde av 5,37 miljarder dollar.
År 1989 bildades damsektionen Liverpool WFC, som blivit engelsk mästare två gånger (2013 och 2014) och bidragit till ett genombrott för professionell damfotboll i England.
Historien om Liverpool FC börjar i grannklubben Everton, som bildades 1878. Everton hade spelat på Anfield sedan 1884, men under sju år höjde arenaägaren John Houlding hyran från 100 pund till 250 pund. Everton bestämde sig därför för att flytta till Goodison Park och Houlding hade nu en arena men inget lag. I januari 1892 försökte Houlding bilda en ny klubb kallad "Everton Football Club and Athletic Grounds Company plc", men namnet godkändes inte av fotbollsförbundet eftersom det redan fanns en klubb med namnet Everton. Ett fåtal medlemmar från Everton stod på Houldings sida och den 15 mars 1892 bildades Liverpool Football Club. Med hjälp av ett lån från Houlding på 500 pund kunde lagledaren John McKenna värva ett dussintal spelare från Skottland, vilket gjorde att laget blev känt som "Team of all the Macs", efter spelarnas efternamn.
Liverpool ansökte om medlemskap i The Football League, men fick avslag och gick istället med i Lancashire League – en av både Englands och världens tidigaste fotbollsligor, som bedrevs i blott 14 år (1889–1903). Den 1 september 1892 spelade Liverpool sin första match; en vänskapsmatch mot Rotherham Town, som Liverpool vann med 7–1, men bevittnades bara av några få personer. Samma dag hade Everton spelat inför 10 000 åskådare på Goodison Park. Två dagar senare spelade Liverpool sin första tävlingsmatch, som vanns mot Higher Walton med 8–0 i Lancashire League. Säsongen slutade med att laget vann både ligatiteln och Liverpool Senior Cup. I cupfinalen besegrades Everton med 1–0 i det första Merseysidederbyt. 1893 valdes klubben in i The Football League, där klubben så småningom vann division två utan att förlora en enda match. Efter att ha besegrat Newton Heath (sedermera Manchester United) med 2–0, i en så kallad testmatch, tog Liverpool steget upp i division ett, men väl där kom laget sist och flyttades ner till division två efter förlust mot Bury i en testmatch.
Ett år senare, 1896, var Liverpool tillbaka i division ett efter att ha besegrat Small Heath (sedermera Birmingham City) och West Bromwich Albion i en serie testmatcher. Tom Watson anställdes som lagledare, varefter Liverpool blev ett etablerat lag i division ett, där Watsons främsta spelarvärvning var den skotske centerhalven Alex Raisbeck från Stoke City. Säsongen 1900/01 blev Liverpool ligamästare för första gången, men sjönk till elfte plats året efter. Säsongen 1902/03 kom Liverpool på femte plats, fyra poäng efter mästarlaget The Wednesday, men kom näst sist i tabellen 1903/04 och flyttades ner till division två. Liverpool tog sig dock snabbt tillbaka och blev redan efter återkomsten ligamästare igen. På denna tid framträdde Arthur Goddard och Joe Hewitt som klubbens stjärnspelare.
Efter ligasegern fick Anfield två nya läktare: en huvudläktare på långsidan och den så kallade Spion Kop på ena kortsidan. Anfield hade då plats för 50 000 åskådare, men under de närmast följande åren nådde laget inga framgångar bortsett från en andraplats i tabellen 1909/10. Under åren fram till första världskrigets utbrott höll Liverpool till i nedre halvan av ligatabellen. Viss framgång nåddes dock 1914, då laget gick till final i FA-cupen som förlorades mot Burnley med 0–1. Denna final var den sista som spelades på National Sports Centre i Crystal Palace (London) och den första som bevittnades av en monark – på läktaren satt kung Georg V. Ett år senare var klubben inblandad i en skandal: Liverpool låg i mitten av tabellen och mötte i sista omgången Manchester United, som behövde vinna matchen för att inte ramla ur serien. Efter en överenskommelse lagen emellan fick Manchester United vinna med 2–0 och när det avslöjades att matchen var uppgjord blev fyra spelare i vardera lag avstängda på livstid. Trots detta fick både Liverpool och Manchester United spela kvar i högsta divisionen. Avstängningen av spelarna hävdes också och den officiella förklaringen var att båda lagen behövde all hjälp de kunde få efter att ha drabbats av stora förluster under första världskriget.
David Ashworth anställdes som ny tränare och värvade den irländske landslagsmålvakten Elisha Scott samt backarna Ephraim Longworth och Don MacKinlay. Efter två raka fjärdeplatser tog Liverpool sin tredje ligatitel 1922 – och förväntades bli den dominerande klubben under 1920-talet, då klubben således också vann sin andra raka ligatitel 1923. Detta trots att Ashworth lämnade klubben mitt under säsongen då istället Matt McQueen, som tidigare suttit i klubbens styrelse, tog över som tränare. Efter fem år i ett mindre framgångsrikt Liverpool FC avgick McQueen i februari 1928, på grund av hälsoskäl. Innan han lämnade klubben värvade han den sydafrikanske anfallaren Gordon Hodgson, som under de följande åren kom att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool.
George Patterson ersatte McQueen som tränare efter att tidigare ha varit assistent till Tom Watson och även haft hand om laget under första världskriget. Under hans ledning var Liverpool ett mittenlag i ligan och laget gjorde heller inget resultat i FA-cupen. Säsongen 1935/36 kom laget på nittonde plats i tabellen och var nära att åka ur. Detta i kombination med en sjukdom gjorde att Patterson avgick efter säsongen, men han hade under sin tid i klubben fostrat unga blivande stjärnspelare som Jack Balmer och Phil Taylor. Han värvade även Matt Busby, som senare skulle fira stora framgångar som tränare i Manchester United. Den nye tränaren George Kay kunde inte heller han göra Liverpool till en toppklubb innan andra världskriget satte stopp för ligaspelet 1939.
Efter kriget var Liverpool med i FA-cupen säsongen 1945/46, men blev utslaget av Bolton Wanderers i fjärde omgången. Ligaspelet återupptogs följande säsong och Liverpool blev ligamästare, en poäng före Wolverhampton Wanderers och Manchester United. I laget fanns bland andra Billy Liddell, Bob Paisley, Jack Balmer och Albert Stubbins. Liddells inflytande var så stort att laget fick smeknamnet "Liddellpool". Ligasegern 1947 följdes av att laget sjönk till mitten av tabellen under en längre tid, men nådde dock finalen i FA-cupen 1950 där laget föll mot Arsenal med 0–2. Tränaren George Kay fick problem med sin hälsa, vilket ledde till att han avgick i januari 1951, och ersattes av Don Welsh som hade gästspelat i Liverpool under andra världskriget.
Under Welshs ledning blev klubben alltmer ett bottenlag och kom att degraderas till division två, efter att ha kommit på sista plats i tabellen säsongen 1953/54, och väl där slutade laget på elfte plats, vilket var klubbens lägsta placering någonsin. I slutet av säsongen 1955/56 fick Welsh sparken och Phil Taylor, som var med i truppen vid ligasegern 1947, tog över som huvudtränare. Han ledde laget till en tredjeplats och två fjärdeplatser i division två innan han lämnade klubben i november 1959 och blev därmed den förste tränaren i Liverpool som aldrig ledde laget i högstadivisionen. Han värvade Roger Hunt, som kom att bli en av klubbens främsta målskyttar genom tiderna.
Liverpools ordförande T.V. Williams anställde Bill Shankly som ny tränare i december 1959 och han krävde att Liverpools styrelse inte skulle lägga sig i laguttagningar och värvningar av spelare. Shankly värvade ett flertal spelare som Ron Yeats och Ian St. John, och plockade även in unga spelare som Ian Callaghan och Chris Lawler, för att göra Liverpool till ett storlag igen. På ledarsidan anställdes Bob Paisley och Joe Fagan som assistenter till Shankly och efter två tredjeplaceringar i division två vann laget serien 1962 för ett nytt avancemang uppåt. Återkomsten till högsta divisionen slutade med en åttondeplats och ett år senare, 1964, var Liverpool ligamästare för sjätte gången.
Säsongen 1964/65 slutade laget på sjunde plats i ligan, men tog sig till final i FA-cupen på Wembley. Matchen vanns mot Leeds United med 1–0 efter ett förlängningsavgörande, där Gerry Byrne fick spela en stor del av matchen med brutet nyckelben, då avbytare inte var tillåtna. Därmed vann Liverpool sin första FA-cuptitel. Laget hade även gått till semifinal i Europacupen, men förlorade detta dubbelmöte mot Inter efter avgörande på målskillnad. Under säsongen etablerade sig Tommy Smith i laget och Liverpool kunde vinna sin sjunde ligatitel säsongen 1965/66. Laget deltog också i Cupvinnarcupen, där finalplats nåddes.
Efter framgångarna i mitten av 1960-talet skulle det dröja några år till klubbens nästa stora titel. Shankly inledde en generationsväxling och värvade flera unga spelare som Steve Heighway, Emlyn Hughes, John Toshack och målvakten Ray Clemence. Kvar i laget fanns Ian Callaghan, Chris Lawler och Tommy Smith, som tillsammans med de nya spelarna tog laget till final i FA-cupen 1971, där det dock blev förlust mot Arsenal med 1–2 efter förlängning. Efter säsongen värvades Kevin Keegan och två år senare var Liverpool återigen ligamästare. Laget vann också Uefacupfinalen 1973 med totalt 3–2 i dubbelmötet mot Borussia Mönchengladbach. Säsongen 1973/74 kom Liverpool på andra plats i ligan, men vann FA-cupen för andra gången efter finalvinst mot Newcastle United med 3–0. Efter säsongen valde Bill Shankly att kliva åt sidan och det sista han gjorde var att värva Ray Kennedy.
Bill Shankly efterträddes av den tidigare assisterande tränaren Bob Paisley, som hade varit i klubben som spelare och ledare sedan 1939. Paisley fortsatte det arbete som Shankly påbörjat; i detta ingick värvningarna av Phil Neal och Terry McDermott. Under Paisleys första säsong som huvudtränare kom laget på tredje plats i ligan och blev också utslaget av Ferencvaros i andra omgången av Cupvinnarcupen. I första omgången besegrades norska Strömsgodset med 11–0 på Anfield, vilket är Liverpools största seger genom tiderna. 1976 blev Liverpool ligamästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före skrällaget Queens Park Rangers. I Uefacup-semifinalen besegrades Barcelona och i finalen Club Brugge KV, vilket blev Liverpools andra titel.
Liverpool försvarade ligatiteln säsongen 1976/77, då laget var obesegrat på Anfield. I slutet av andra kvartsfinalmötet i Europacupen mot Saint-Étienne avgjorde inhopparen David Fairclough, som var specialist på sådana inhopp och därför kallades "Superavbytaren". Laget nådde ytterligare en cuptitel, efter seger mot Borussia Mönchengladbach på Olympiastadion i Rom med 3–1. Detta var Kevin Keegans sista match i Liverpool innan han såldes till Hamburger SV för 500 000 pund. Liverpool hade även gått till final i FA-cupen, men förlorade mot Manchester United med 1–2.
Inför säsongen 1977/78 värvades Kenny Dalglish från Celtic för rekordsumman 440 000 pund för att ersätta Kevin Keegan. Även Alan Hansen värvades och han kom att spela över 600 matcher för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan och gick till final i Ligacupen för första gången, men förlorade mot Nottingham Forest. I Europacupen blev det återigen final mot Club Brugge, som Liverpool vann. Nästa säsong tog Liverpool rekordhöga 68 poäng efter 30 segrar, åtta oavgjorda och fyra förluster. I början av ligasäsongen stod laget bland annat för en 7–0-seger mot Tottenham hemma på Anfield.
Ännu en ligatitel bärgades 1979/80, men laget blev utslaget i semifinalen av både FA-cupen och Ligacupen. 1981 vann Liverpool Ligacupen för första gången, efter finalvinst mot West Ham United. Det blev även seger i Europacupen för tredje gången på fem år.
Under säsongen 1981/82 etablerade sig den walesiske anfallaren Ian Rush i laget och han skulle komma att göra totalt 30 mål. Målvakten Bruce Grobbelaar ersatte Ray Clemence. Från Brighton värvades Mark Lawrenson för 900 000 pund, vilket gjorde honom till Liverpools dyraste spelarköp och Storbritanniens dyraste försvarsspelare genom tiderna. Liverpool vann ligan fyra poäng före Ipswich Town; ett lag som också besegrades i semifinalen av Ligacupen; för att sedan slå Tottenham med 3–1 i finalen efter förlängning. Liverpool blev ligamästare också 1982/83 och då avgjordes förstaplatsen tidigt. Det blev även seger i Ligacupen efter finalseger med 2–1 över Manchester United efter förlängning. Efter säsongen avgick Bob Paisley som Liverpools mest meriterade tränare genom tiderna. Under de nio säsongerna förde han klubben till sex ligatitlar, tre ligacupvinster, tre europacupvinster och en UEFA-cupvinst.
Den tidigare assisterande tränaren Joe Fagan tog över efter Paisley och under sin första säsong som huvudansvarig ledde han laget till tre stora titlar; ligan för tredje året i rad, Ligacupen för fjärde året i rad samt Europacupen.
Inför säsongen 1984/85 värvades danske Jan Mölby och John Wark, och laget tog sedermera andraplatsen i ligan. I FA-cupen blev laget utslaget i semifinalen av Manchester United, och i Europacupen gick Liverpool åter till final men förlorade mot Juventus. Matchen kom dock att överskuggades av händelserna på Heyselstadions läktare där anhängare till Liverpool bröt sig igenom ett stängsel och gick till attack mot Juventussupportrarna som då försökte fly. Trycket blev för stort på en vägg som kollapsade och krossade de flyende människorna. 39 människor miste livet, de flesta italienare, och Liverpool blev avstängda från europeiskt cupspel i sex år. Övriga engelska klubbar blev avstängda i fem år.
Joe Fagan valde att inte förlänga kontraktet efter Heyselkatastrofen och Kenny Dalglish fick rollen som spelande tränare. Säsongen 1985/86 lyckades Liverpool som tredje klubb under 1900-talet att vinna Dubbeln, det vill säga både ligan och FA-cupen. Följande år kom laget på andra plats i ligan, och gick till final i Ligacupen som förlorades mot Arsenal med 2–1. Sommaren 1987 såldes Rush och klubben värvade John Aldridge, John Barnes (som under sin första säsong i klubben blev vald till årets spelare i England) och Peter Beardsley (för den brittiska rekordsumman 1,9 miljoner pund). Värvningarna betalade sig då Liverpool återtog ligatiteln, och gick på nytt till final i FA-cupen men förlorade mot Wimbledon som hade stått för en stor skräll.
Inför säsongen 1988/89 köptes Ian Rush tillbaka från Juventus. Liverpool kom på andra plats i ligan, på samma poäng som Arsenal men med färre gjorda mål. I FA-cupfinalen vann Liverpool mot Everton med 3–2. Inför semifinalen mot Nottingham Forest på Hillsborough Stadium i Sheffield den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna som drabbat England. Det stora antalet supportrar som ville ta sig in på arenan gjorde att polisen öppnade ett antal ingångar som saknade vändkors. Detta ledde till att publiken vällde in på arenan och folk som redan hade kommit in krossades mot stängslen som skiljde läktarna från planen. Totalt omkom 96 personer och händelserna ledde till den så kallade Taylor-rapporten, som uppmanade till att avskaffa stängsel och ståplatsläktare på de engelska fotbollsarenorna.
Säsongen 1989/90 tog Liverpool sin artonde ligatitel efter att bland annat ha besegrat Crystal Palace med 9–0. I FA-cupens semifinal förlorade Liverpool mot samma lag med 4–3. Dagen efter att Liverpool spelat 4–4 mot Everton i omspelet av femte omgången i 1991 års FA-cup avgick tränaren Kenny Dalglish. Ronnie Moran tog tillfälligt över, men laget förlorade det andra omspelet mot Everton och lyckades inte heller försvara ligatiteln utan kom på andra plats. Vid det laget hade klubben anställt en permanent efterträdare till Dalglish, skotten Graeme Souness, en tidigare mittfältare i klubben. Andraplatsen i ligan säsongen 1990/91 innebar att Liverpool hade varit bland de två bästa tio år i rad.
Under Graeme Souness första säsong kom laget sexa i ligan, men vann istället FA-cupen efter att ha besegrat Sunderland med 2–0 på Wembley. Under säsongen gjorde Liverpool återkomst i det europeiska cupspelet efter den sex år långa avstängningen, men blev utslaget av italienska Genoa i fjärde omgången av UEFA-cupen. Efter segern i FA-cupen 1992 lyckades inte Souness föra laget till några nya framgångar, och efter förlust mot Bristol City i femte omgången av FA-cupen i januari 1994 avgick han då istället Roy Evans tog över.
Evans tog över ett lag med unga stjärnspelare som Robbie Fowler och Steve McManaman, och säsongen 1994/95 vann Liverpool Ligacupen efter seger med 2–1 över Bolton Wanderers i finalen. Sommaren 1996 satte Liverpool nytt brittiskt övergångsrekord genom att värva anfallaren Stan Collymore från Nottingham Forest för 8,5 miljoner pund. Laget gick till final i FA-cupen 1996, men förlorade mot Manchester United med 1–0. Efter säsongen lämnade Rush Liverpool; detta efter 346 mål på 660 matcher för klubben. Följande säsong ledde Liverpool ligan vid flera tillfällen, men slutade till sist på fjärde plats. Laget tog sig även till semifinal i Cupvinnarcupen, men förlorade mot franska Paris Saint-Germain. Säsongen 1997/98 kom Liverpool på tredje plats i Premier League och under året etablerade sig unge Michael Owen i laget. Owen blev delad skytteligavinnare med 18 mål och blev samtidigt också det engelska landslagets dittills yngste debutant genom tiderna.
Inför säsongen 1998/99 anställdes den franske tränaren Gérard Houllier för att arbeta tillsammans med Roy Evans, men till följd av lagets placering lämnade Evans Liverpool i november, då laget skulle sluta på plats sju i ligan. Nya spelare som finländaren Sami Hyypiä och unga Steven Gerrard bidrog i hög grad till att laget säsongen 2000/01 kunde vinna tre cuptitlar. Uefa-cupfinalen mot spanska Deportivo Alavés på Westfalenstadion i Dortmund blev den målrikaste UEFA-cupfinalen någonsin då ställningen vid full tid var 4–4 och Liverpool kunde vinna med ett mål i förlängningen.
Säsongen 2001/02 slutade Liverpool på andra plats i Premier League; klubbens högsta ligaplacering på elva år. Året efter togs ytterligare en cuptitel då laget besegrade Manchester United med 2–0 i Ligacupfinalen på Millennium Stadium i Cardiff. Efter säsongen 2003/04 lämnade Houllier klubben och ersattes av spanjoren Rafael Benitez, som åren innan hade tagit Valencia till seger både i Spanska ligan och UEFA-cupen. Även Michael Owen lämnade efter säsongen klubben för spel i Real Madrid.
Rafael Benitez första säsong slutade med en femteplats i Premier League, men kunde ta sig till final i Ligacupen (förlust mot Chelsea med 3–2 efter förlängning). Säsongens stora händelse för klubben blev Champions League-finalen på Atatürk-stadion i Istanbul, där Liverpool mötte Milan och kunde vinna efter straffsparkläggning då laget hade hämtat in ett 0–3-underläge i andra halvlek. Eftersom Liverpool slutade femma i ligan skulle laget inte fått möjlighet att försvara sin Champions League-titel, men som regerande mästare i turneringen gavs chansen för Liverpool att kvala till Champions League 2005/06. Laget blev dock utslaget av Benfica i åttondelsfinalen, men Liverpool vann istället FA-cupfinalen mot West Ham United i en match som slutade 3–3 där Liverpool vann straffsparksläggningen och tog sin sjunde inteckning i cupen. Säsongen 2006/2007 tog sig laget åter till final i Champions League, och på nytt stod Milan för motståndet som fick revansch genom att vinna matchen med 2–1.
Den 6 november 2007 skrev Liverpool Champions League-historia genom att vinna med 8–0 mot turkiska Besiktas på hemmaplan, vilket dittills var den största segermarginalen någonsin i turneringen.
Säsongen 2008/2009 nådde laget en kvartsfinalplats i Champions League och slutade på en andra plats i ligan bakom Manchester United. Säsongen 2009-2010 misslyckades klubben med att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League för första gången på fem år. Istället fick laget spela i Europa League och tog sig till semifinal som förlorades mot Atletico Madrid. Liverpool slutade under våren sedan sjua i Premier League och i juni 2010 meddelade klubben att ha kommit överens med Benítez om att säga upp hans kontrakt som manager för klubben.
Den 1 juli 2010 hade Liverpool skrivit ett kontrakt med Roy Hodgson som innebar att denne skulle vara klubbens tränare under de följande tre åren. Efter bara 7 månader, i januari 2011, fick dock Hodgson lämna Liverpool efter lagets resultat i ligan, bland annat med endast en bortavinst, mot Bolton på Reebok Stadium.
När Hodgson lämnat Liverpool och Kenny Dalglish tagit över som interimtränare för resten av säsongen blev han den förste tränaren i klubbens historia som anställts för en andra period. Under vinterns transfer köpte klubben först uruguayanen Luis Suárez från Ajax för 26,5 miljoner euro och senare Andy Carroll från Newcastle United för 35 miljoner pund (den dittills högsta transfersumma en brittisk klubb betalat). Rekordet slogs dock endast någon timme senare då Liverpool i sin tur sålde Fernando Torres till Chelsea för 50 miljoner pund. Den 12 maj samma år förlängde Dalglish sitt kontrakt som manager för klubben med ytterligare tre år.
Under sommaren införskaffade sedan klubben ett antal nya spelare: Jordan Henderson, Charlie Adam, Stewart Downing, Alexander Doni, Sebastian Coates och nygamle Craig Bellamy. Säsongen 2011/2012 vann klubben ännu en gång ligacupen på Wembley den 26 februari mot Cardiff City, efter straffsparksavgörande. Cuptiteln till trots blev inte Dalglish långvarig i sin andra tränarsejour på Anfield. Efter klubbens sämsta resultat i ligan på 18 år fick han efter säsongen lämna sin post.
Efter Dalglishs sorti skrev Brendan Rodgers den 1 juni 2012 på ett kontrakt som ny Liverpoolmanager, efter att först ha tackat nej. Trots sin ålder hade Rodgers varit med i lagledarroller i nästan 20 år efter att hans karriär som fotbollsspelare tagit slut i 20-årsåldern på grund av ett genetiskt fel i knät. Rodgers första nyförvärv blev Fabio Borini och Rodgers gjorde omgående små ändringar på klubbens arena. Han tog bland annat tillbaks de röda nätmaskorna från Liverpools storhetstid och bytte ut den nya This Is Anfield-skylten från 1990-talet till den gamla modellen som Bill Shankly en gång satt upp. Rodgers inledde sin första säsong med att komma på en sjundeplats i ligan, men skulle under säsongen därpå leda laget till en andraplats. Säsongen 2014/15 var klubblegendaren Steven Gerrards sista säsong i klubben. Liverpool hade storsatsat med värvningarna av Adam Lallana och Mario Balotelli, men avslutade ändå säsongen utan titlar.
Den 8 oktober 2015 anställdes Jürgen Klopp som ny manager efter en skakig säsongsinledning. Under sin första säsong vid rodret tog Klopp med sitt höga presspel klubben till final i både ligacupen den 28 februari 2016, där man förlorade på straffar mot Manchester City, och i Europa League den 18 maj 2016, där Sevilla blev för starka. Inför säsongen 2016/2017 värvades spelare som Sadio Mané, Georginio Wijnaldum och Joël Matip in vilket bidrog till säkra den fjärde plats i Premier League som krävs för kvalificering till Champions League kommande år. Med inköp av Mohamed Salah, Andy Robertson och Alex Oxlade-Chamberlain under sommaren 2017, och ett nytt transferrekord för en mittback vintern 2018 i och med köpet av Virgil van Dijk, slutade klubben återigen på en fjärde plats i tabellen samt gick till final i Champions League mot Real Madrid FC. Finalen slutade dock i förlust med 3–1 efter en tidig skada på Mohamed Salah (som under säsongen vunnit Premier Leagues skytteliga med 32 mål), samt två omtalade misstag av målvakten Loris Karius. Inför säsongen 2018/2019 värvades Alisson Becker som ny förstemålvakt och mittfältet stärktes med köpen av Fabinho, Naby Keita och Xherdan Shaqiri. Med den målfarliga trion Salah, Mané och Firmino pressade Liverpool de regerande mästarna Manchester City om segern in i Premier Leagues sista omgång för att sluta tvåa på 97 poäng. Det var första gången ett lag tog mer än 90 poäng utan att vinna titeln. Säsongen slutade dock i dur då Tottenham Hotspur besegrades i Champions League-finalen den 1 juni på Estadio Metropolitano, Madrid, med 2–0.
Efter seger med 2–0 mot ärkerivalen Manchester United den 19 januari 2020 inledde Liverpool FC 2019/2020 års Premier League-säsong utan att förlora och radade upp 21 vinster på 22 matcher. År 2019 blev Liverpool den första engelska klubben att vinna den internationella trippeln; Champions League, Uefa Super Cup och världsmästerskapet i fotboll för klubblag. Premier League-säsongen 2019/20 blev avbruten mellan den 13 mars och den 17 juni, på grund av Covid-19-pandemin. Efter seger mot Chelsea den 25 juni 2020 stod Liverpool som engelska mästare för första gången sedan 1990, och sin första Premier League-titel någonsin, med sju omgångar kvar (vilket var PL-rekord). Lagkaptenen Jordan Henderson utsågs till Årets fotbollsspelare i England (FWA).
Säsongen 2020/21 var komplicerad i idrottsvärlden, på grund av Covid-19-pandemin, då matcherna i bland annat Premier league spelades inför tomma läktare. Trots att tre av klubbens äldre mittbackar drabbades av långtidsskador kunde lagets svit i antal förlustfria hemmamatcher slå ett nytt rekord för klubben vid 68 (tidigare 63) sådana, där Burnley FC satte stopp (0–1) den 21 januari 2021. En formsvacka med sex raka förluster till en åttondeplats följdes av åtta raka segrar, däribland ett avgörande mål på stopptid av målvakten Alisson Becker mot West Bromwich (det första någonsin av en målvakt i klubbens då 129-åriga historia), och Liverpool slutade trea. Säsongen därpå var Liverpool nära att vinna en unik kvadrupel genom att vinna FA-cupen och en rekordstor EFL Cup, mot Chelsea i final i bägge turneringar, och tog sig till final i CL 2021/22 samt kom tvåa i Premier League med endast en poäng bakom Manchester City.
Den 30 juli 2022 inledde Liverpool säsongen 2022/23 med att vinna FA Community Shield, 3–1 mot manchester City. I Premier League stod Liverpool för flera storsegrar; bland annat 9–0 hemma mot AFC Bournemouth vilket tangerade den största segern i Premier Leagues historia (och Bournemouths största förlust någonsin) och klubbens tidigare 9–0-seger hemma mot Crystal Palace FC 1989/90. Roberto Firmino noterades i denna match för sitt 100:e mål med Liverpool. Även 7–0 hemma, den största segern inbördes, mot ärkerivalen Manchester United FC. I 7–1-segern borta mot Rangers FC i Champions League slog Mohamed Salah nytt rekord i det snabbaste CL-hattricket någonsin. Liverpool kom att sluta femma i Premier League, och missade därmed Champions League. Inför öppningen av januarifönstret kontrakterades Cody Gakpo för övergångssumman omkring 40 miljoner pund. Inför säsongen 2023/24 skedde en större spelaromsättning i Liverpool där elva spelare lämnade klubben; däribland Jordan Henserson (för vilken Virgil van Dijk tog över lagkaptensrollen), Roberto Firmino och Fabinho som flyttade till Saudiarabien. In kom bland andra nederländarna Ryan Gravenberch och Sepp van den Berg.
Den 26 januari 2024 meddelade Jürgen Klopp att han kommer avgå som tränare för Liverpool när säsongen 2023/24 är slut. Hans sista tävlingsmatch med klubben slutade 2–0 på Anfield, mot Wolverhampton Wanderers FC, och en tredjeplats i Premier League.
Liverpools traditionella klubbfärger är rött och vitt, men under de första åren spelade laget i blåvita tröjor. I början av 1900-talet började laget spela i röda tröjor och vita byxor (färgerna på strumporna alternerade under åren mellan svart, rött och vitt). Under Bill Shanklys tid introducerades det berömda helröda matchstället. Inför en Europacupmatch mot Anderlecht 1964 kom Shankly in i omklädningsrummet och bad Ron Yeats ta på sig ett par röda shorts som skulle matcha de röda tröjorna. Tanken var att den röda färgen skulle ha en psykologisk effekt – spelarna såg större och farligare ut och motståndarna skulle bli ängsliga. Shankly gillade vad han såg, och när Ian St. John föreslog att laget även skulle ha röda strumpor föddes den numera klassiska Liverpooldräkten.
Liverpools reservställ har ofta bestått av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I slutet av 1970-talet introducerades ett tredje matchställ i helgult som användes i bortamatcher mot lag som spelade i rött och vitt, som till exempel Sunderland. Under några år i slutet av 1980-talet gick reservstället i helgrått och på 1990-talet förekom reservställ bestående av gröna tröjor och vita byxor. Från och med 2020 är Nike officiell leverantör av utrustning.
Liverpools klubbmärke utgörs av en sköld med texten Liverpool Football Club. Inuti skölden finns en avbildning av en så kallad liverbird, en fantasifågel som är en korsning mellan en örn och en skarv. Liverbirden är också symbol för staden Liverpool. Ovanför skölden återfinns texten You'll Never Walk Alone tillsammans med det järnkonstverk som sitter ovanpå Shankly Gates, en av ingångarna till Anfield. På varsin sida om skölden finns två lågor som symboliserar Hillsborough memorial som är en minnesplats utanför Anfield vid The Shankly Gates uppförd för att hedra de 96 människor som omkom vid Hillsborougholyckan 1989. Liverpool återgick till en äldre variant av klubbmärket på tröjorna säsong 2012/2013, med en gul/guld-färgad Liver bird med texten "L.F.C." istället för den vanliga skölden.
Som ägare av Anfield och grundare av Liverpool FC var John Houlding klubbens förste ordförande, en post han innehade från 1892 till 1904. John McKenna tog över som ordförande, vilken senare blev president för Football League. ordförandeskapet bytte ägare många gånger innan John Smith, vars far var akrieägare i klubben, tog över rollen 1973. Han ledde den mest framgångsrika perioden i Loverpools historia innan han avgick 1990. Hans efterträdare blev ordföranden Noel White 1990. I augusti 1991 blev David Moores ordförande, vars familj hade ägt klubben i mer än 50 år. Hans farbror John Moores var också aktieägare i Liverpool och ordförande i Everton FC från 1961 till 1973. Moores ägde 51 procent av klubben och 2004 uttryckte han sin vilja att överväga ett bud på sina aktier i klubben.
Moores sålde så småningom klubben till de amerikanska affärsmännen George Gillett och Tom Hicks den 6 februari 2007. Affären värderade klubben och dess utestående skulder till 218,9 miljoner pund. Duon betalade 5 000 pund per aktie, eller 174,1 miljoner pund för det totala aktieinnehavet och 44,8 miljoner pund för att täcka klubbens skulder. Meningsskiljaktigheter mellan duon, och fansens ovilja att stötta dem, resulterade i att de två ville sälja klubben. Martin Broughton utsågs till klubbens ordförande den 16 april 2010 för att övervaka försäljningen. I maj 2010 offentliggjordes räkenskaper som visade att klubbens holdingbolag hade 350 miljoner pund i skulder (på grund av ett övertagande av lånefinansieringen) med förluster på 55 miljoner pund, vilket fick revisorn KPMG att göra ett reservationsuttalande. Gruppens fordringsägare, inklusive Royal Bank of Scotland, tog Gillett och Hicks till domstol för att tvinga dem att tillåta styrelsen att gå vidare med försäljningen av klubben, holdingbolagets största tillgång. En domare i brittiska High Court dömde till förmån för fordringsägarna och banade väg för försäljningen av klubben till amerikanska Fenway Sports Group (då benämnt New England Sports Ventures, NESV), den 15 oktober 2010 för 300 miljoner pund, även om Gillett och Hicks fortfarande hade möjlighet att överklaga.
Liverpool har beskrivits som ett globalt varumärke; en rapport från 2010 värderade klubbens varumärken och tillhörande immateriella rättigheter till 141 miljoner pund, en ökning med 5 miljoner pund jämfört med året innan, och Liverpool fick betyget "AA (Very Strong)". I april 2010 rankade den amerikanska affärstidningen Forbes Liverpool som världens sjätte mest värdefulla fotbollsklubb, till ett värde av 822 miljoner dollar (532 miljoner pund) exklusive skulder. Revisorn Deloitte rankade Liverpool som åtta i Deloitte Football Money League, vilken rankar världens fotbollsklubbar när det gäller intäkter. Liverpools intäkter säsongen 2009/10 var 225,3 miljoner euro. Enligt en rapport från Deloitte 2018 hade klubben en årsintäkt på 424,2 miljoner euro för 2017, och Forbes värderade klubbens värde till 1,944 miljarder dollar. År 2018 ökade intäkterna till 513,7 miljoner euro, och Forbes värderade klubben till 2,183 miljarder dollar. Under 2019 passerade intäktsiffrorna gränsen för en halv miljard pund som mätte 533 miljoner, vilket motsvarade 604 miljoner euro enligt Deloitte.
I april 2020 fick klubbens ägare kritik från supportrar och media för att ha beslutat att permittera all icke-spelande personal under Covid-19-pandemin. Som svar på detta gjorde klubben en tvärvändning i det beslutet och bad om ursäkt. I april 2021 värderade Forbes klubben till 4,1 miljarder dollar, en tvåårig ökning med 88 procent, vilket gjorde den till världens femte rikaste. Sedan maj 2023 rankas Liverpool som världens fjärde rikaste av Forbes.
Liverpools supportrar kallas ofta för "Kopites", ett namn taget från sektionen The Kop på hemmaarenan Anfield. På 1960-talet växte låten "You'll Never Walk Alone", ursprungligen från musikalen Carousel men senare inspelad av Liverpool-gruppen Gerry & the Pacemakers, fram som klubbens officiella hymn. Den spelas inför varje hemmamatch då spelarna tågar in på planen och sjungs ofta även under matcherna av publiken. Textraden finns med på klubbmärket och på "Shankly Gates", en av ingångarna till arenan.
Under säsongen 2009/2010 hade Liverpool det fjärde högsta publiksnittet av alla engelska klubbar, 42 863, vilket var 94,4 % av Anfields totala kapacitet.
Klubben har varit inblandad i två av de största olyckorna i fotbollshistorien: Katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen (nuvarande UEFA Champions League) 1985 mot Juventus, då 39 supportrar (mestadels italienska Juventussupportrar) dog, och Olyckan på Hillsborough under semifinalen av FA-cupen 1989 då 96 Liverpoolsupportrar miste sina liv.
Huvudartiklar: Merseysidederbyt och Rivaliteten mellan Liverpool FC och Manchester United
Liverpool FC:s äldsta rivalitet är Merseysidederbyt där de möter Liverpool-laget Everton FC. Denna rivalitet härstammar från Liverpool FC:s bildande och dispyten mellan Evertons tjänstemän och de dåvarande ägarna av Anfield. Merseysidederbyt är ett av få derbyn som inte upprätthåller segregation för supportrar, och har därför blivit känt som "vänskapsderbyt". Sedan mitten av 1980-talet har rivaliteten dock intensifierats både på och utanför planen och sedan starten av Premier League 1992 har Merseysidederbyt fått fler spelare utvisade än något annat Premier League-möte. Det har kallats "de mest odisciplinerade och explosiva matcherna i Premier League". När det gäller supporterstödet i staden Liverpool är Liverpool FC:s fans dubbelt så många som Evertons, enligt en undersökning 2020.
Liverpools rivalitet med Manchester United härstammar från städernas konkurrens i den industriella revolutionen på 1800-talet. Liverpool och Manchester, som är förbundna med världens första regionala järnväg, är belägna på 48 kilometers avstånd längs East Lancs Road. Liverpool FC och Manchester United FC rankas som de två största klubbarna i England av tidningen France Football, och är de mest framgångsrika engelska lagen i både inhemska och internationella tävlingar, och båda klubbarna har en global skara av supportrar. Deras möten ses som engelsk fotbolls mest kända, och en av världsfotbollens största rivaliteter. De två klubbarna alternerade som mästare mellan 1964 och 1967, och Manchester United blev den första engelska klubben att vinna Europacupen 1968 – följt av fyra Europacuptitlar av Liverpool. Trots deras sammanlagt 39 ligatitlar och nio Europacup-/Champions League-titlar däremellan har de två rivalerna sällan varit framgångsrika samtidigt; Liverpools storhetstid på 1970- och '80-talen sammanföll med Manchester Uniteds 26-åriga titeltorka, och Manchester Uniteds framgångar i Premier League-eran sammanföll med Liverpools 30-åriga titeltorka. De två klubbarna har slutat (samtida) etta och tvåa i ligan fem gånger. Rivaliteten mellan klubbarna är så stor att de sällan gör transferaffärer med varandra; den senaste spelarövergången mellan dem var Phil Chisnall som flyttade till Liverpool från Manchester United 1964.
Anfield byggdes 1884 och var Evertons hemmaarena fram till 1892. Efter en konflikt gällande hyran flyttade Everton till Goodison Park och Anfields ägare John Houlding bildade Liverpool FC som sedan dess har haft Anfield som hemmaarena.
1906 döptes en av läktarna på ena kortsidan till Spion Kop (eller bara The Kop) efter en ås i Natalprovinsen i Sydafrika där ett slag utkämpades under andra boerkriget med flera omkomna soldater från Liverpool. The Kop kunde ta uppemot 30 000 åskådare, men efter Hillsborougholyckan bestämdes att ståplatsläktare skulle avskaffas. I mitten av 1990-talet revs The Kop och ersattes av en sittplatsläktare med plats för 12 409 åskådare.
På motsatt sida av The Kop finns Anfield Road Stand där bortalagets supportrar håller till. Läktaren byggdes om 1998 och fick två våningar med plats för sammanlagt 9 274 åskådare. Huvudläktaren, Main Stand, uppfördes 1895 och var då arenans första stora utbyggnad. Main Stand, vars kapacitet är 12 277 åskådare, byggdes om 1973 och fick då ett nytt tak. Sittplatserna på Main Stand är handmålade. Läktaren på den andra långsidan hette ursprungligen Kemlyn Road Stand, men i samband med klubbens 100-årsjubileum 1992 döptes den om till Centenary Stand (kapacitet: 11 762). 2014 påbörjades utbyggnaden av Main Stand, som stod klar September 2016, med en kapacitet på 54 074 åskådare. Oktober 2017 ändrade också namnet på Centenary Stand till Sir Kenny Dalglish Stand. Det finns planer på att bygga ut Anfield Road Stand och därmed utöka Anfield till att rymma 61 000 åskådare.
Anfields publikrekord är 61 905 åskådare och sattes i en match mellan Liverpool och Wolverhampton Wanderers 1952.
Liverpool var med i den första upplagan av BBC:s Match of the Day, som visade höjdpunkter från deras match mot Arsenal FC på Anfield den 22 augusti 1964. Den första fotbollsmatchen som sändes i färg var mellan Liverpool och West Ham United, som direktsändes i mars 1967. Liverpool-supportrar medverkade i Pink Floyds låt "Fearless", där de sjöng utdrag ur "You'll Never Walk Alone". För att markera klubbens framträdande i FA-cupfinalen 1988 släppte Liverpool "Anfield Rap", en låt med John Barnes och andra medlemmar i truppen.
En dramadokumentärsfilm om Hillsborougholyckan visades 1996, skriven av Jimmy McGovern. I denna medverkade Christopher Eccleston som Trevor Hicks, vilken förlorade två tonårsdöttrar i denna katastrof och kom att föra kampanjer för säkrare arenor och hjälpa till att bilda Hillsborough Families Support Group. Liverpool var med i filmen The 51st State (2001), där ex-torpeden Felix DeSouza (Robert Carlyle) är en ivrig supporter av laget och den sista scenen utspelar sig vid en match mellan Liverpool och Manchester United FC. Klubben var också med i den brittiska TV-serien Scully (1984), där en ung pojke försöker få ett provspel med Liverpool. I Doctor Who-avsnittet "The halloween Apocalypse", som sändes i oktober 2021, visar doktorn (spelad av Jodie Whittaker) när hon lämnar tardis utanför Anfield och utbrister: "Liverpool? Anfield! Klopp-eran, klassisk!"
Liverpool Football Club Museum är ett fotbollsmuseum som tillhör Liverpool FC. Museet samorganiseras med de guidade turerna på Anfield Road där museet också är beläget. Museet grundades 1998 och innehåller föremål, foton, berättelser dylikt från klubbens många framgångar. Från klubbens första år 1892 finns namnändringsbeviset, då interna motsättningar i Everton FC ledde till ett misslyckat kapningsförsök av klubbnamnet, vilket resulterade i grundandet av Liverpool FC. Museet har cirka 100 000 besökare årligen.
Fem replikabucklor från vinsterna i Europacupen för mästarlag
Vandringsbucklan för Champions League, som man fick behålla efter finalvinsten 2005
Jamie Carraghers samlade medaljsamling
Roger Hunts guldmedalj från Fotbolls-VM 1966
Michael Owens Ballon d'Or från 2001
Billy Lidells ligaguldmedalj från 1947
Ray Houghtons matchtröja från ligaguldåret 1990
Fem fotbollar som Kenny Dalglish gjort hat-trick med
Ian St Johns matchtröja som han hade på sig när han avgjorde FA-Cupfinalen 1965
Under åren har flera framstående spelare uppträtt i Liverpools tröja. Exempel på spelare som var aktiva i Liverpool före andra världskriget är backen Ephraim Longworth som blev klubbens förste engelske landslagskapten och målvakten Elisha Scott som tillbringade 22 år i Liverpool. Klubbens främste målskytt under 1920- och 30-talen var Gordon Hodgson som är den spelare i Liverpool som gjort flest hattrick. Under perioden efter andra världskriget gjorde anfallaren Billy Liddell så stort intryck att klubben fick smeknamnet "Liddellpool".
När Liverpool etablerade sig som en storklubb under Bill Shanklys ledning var mittbacken Ron Yeats, som beskrevs som en "koloss", en av nyckelspelarna. En annan viktig spelare var anfallaren Roger Hunt som gjorde 245 ligamål och även var med och blev världsmästare med engelska landslaget 1966. I början av 1970-talet värvades Kevin Keegan som senare blev utsedd till årets spelare i Europa (vid det laget hade han dock sålts till Hamburg).
Under Bob Paisleys ledning värvades två spelare från Skottland 1977: Alan Hansen, som var med om att vinna Europacupen tre gånger, och Kenny Dalglish, som firade stora framgångar både som spelare och tränare i klubben. År 1980 värvades Ian Rush som blev klubbens bäste målskytt genom tiderna.
Under 1990-talet kom flera unga spelare fram från Liverpools ungdomsakademi, däribland Steve McManaman, Robbie Fowler, Jamie Carragher och Michael Owen. Den sistnämnde blev utsedd till årets spelare i Europa 2001. Från akademin kom även Steven Gerrard, som tog över lagkaptensbindeln efter Sami Hyypiä 2003.
När klubben i slutet på 1990- och på 00-talet anställde utländska managers präglades spelartrupperna i viss del av deras nationstillhörighet. Fransmannen Gérard Houllier värvade flera franskspråkiga landslagsspelare, till exempel Djimi Traore, Nicolas Anelka, Bruno Cheyrou, El Hadji Diouf och Djibril Cissé. När spanjoren Rafael Benitez tog över efter Houllier 2004 köptes flera spanska spelare in. Under hans tid i klubben representerade Liverpool-spelarna Xabi Alonso, Luis García, Fernando Morientes, Jose Reina, Álvaro Arbeloa, Fernando Torres och Albert Riera det spanska landslaget.
Uppdaterad 14 september 2026.
Not: Spelare i kursiv stil är inlånade.
Endast tävlingsmatcher, inhopp i matcher inom parentes. Uppdaterat 26 maj 2024.
Endast tävlingsmatcher, antal matcher (inklusive inhopp) inom parentes. Uppdaterat 19 okt 2023.
Listkriterier:
Listan inkluderar alla icke-brittiska spelare (som ej kommer ifrån England, Nordirland, Skottland, Wales eller Irland) som representerat klubben.
Listan inkluderar enbart spelare som representerat klubben i tävlingsmatcher.
Siffrorna står för antal tävlingsmatcher, vinster, förluster och oavgjorda matcher. (Uppdaterad 26 maj 2024)
Engelska mästare: 20 gånger (1901, 1906, 1922, 1923, 1947, 1964, 1966, 1973, 1976, 1977, 1979, 1980, 1982, 1983, 1984, 1986, 1988, 1990, 2020, 2025)
FA-cupen: 8 gånger (1965, 1974, 1986, 1989, 1992, 2001, 2006, 2022)
Engelska ligacupen: 10 gånger (1981, 1982, 1983, 1984, 1995, 2001, 2003, 2012, 2022, 2024)
FA Community Shield: 16 gånger (1964*, 1965*, 1966, 1974, 1976, 1977*, 1979, 1980, 1982, 1986*, 1988, 1989, 1990*, 2001, 2006, 2022) [*=delad]
UEFA Champions League: 6 gånger (1977, 1978, 1981, 1984, 2005, 2019)
Uefa Europa League: 3 gånger (1973, 1976, 2001)
Uefa Super Cup: 4 gånger (1977, 2001, 2005, 2019)
Klubblags-VM: 1 gång (2019)
I statistiken för flest matcher och mål ingår förutom matcher från ligan, FA-cupen, Ligacupen, Europacupen/Champions League, UEFA-cupen och Cupvinnarcupen även matcher i följande mindre turneringar: UEFA Super Cup, Interkontinentalcupen/VM för klubblag, Screen Sport Super Cup och Charity Shield. Notera även att snittet för Ian Rush beror på att han säsongen 1987/88 spelade i Juventus och att han därför spelade sammanlagt femton säsonger i Liverpool.
Rekord kopplade till Liverpool FC:
Publikrekord: 61 905 stycken mot Wolverhampton Wanderers (1951/1952)
Största ligasegern: 10-1 mot Rotherham Town (1896), 9-0 mot Bournemouth (2022)
Största ligaförlusten: 1-9 mot Birmingham City (1954)
Flest ligamatcher: Ian Callaghan, 640 stycken
Flest ligamål: Roger Hunt, 245 mål
Meste spelare genom tiderna: Ian Callaghan, 857 matcher
Meste målgörare genom tiderna: Ian Rush, 346 mål
Flest ligamål på en säsong: Roger Hunt, 41 mål (1961/1962)
Flest landskamper under sin tid i klubben: Steven Gerrard, 114 landskamper
Liverpool Women Football Club bildades 1989 under namnet Newton Ladies, som deltog i seriespel för första gången 1991 under namnet Knowsley Women's Football Club och slutade då på fjärde plats. Sedan 1995 har klubben verkat under dess nuvarande namn, Liverpool WFC (fram till 2018 Liverpool LFC). Liverpools damlag var en av grundarna till FA Women's Super League 2011. Året därpå blev Liverpool den första engelska klubben att erbjuda alla spelare professionella heltidskontrakt, ett beslut som banade vägen för professionaliseringen av damfotbollen i England. Klubben blev engelska mästare säsongerna 2013 och 2014.
Liverpool FC:s säsonger
Goldstein, Dan (2000). The Rough Guide to English Football, 2nd Edition: A Fans' Handbook. ISBN 1-85828-557-7
Heatley, Michael (2005). The Little Book of Liverpool - A Liverpool A to Z. Kina: Green Umbrella Publishing. ISBN 1-905009-26-7
Thylin, Stefan (1998). Första Ligan : 1888 : Engelska Ligan 110 år. ISBN 91-88540-97-9
”Klubbens historia”. liverpoolfc.com. http://www.liverpoolfc.com/history. Läst 27 oktober 2006.
”Matcher och målskyttar säsong för säsong”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/SeasonArchive/. Läst 27 oktober 2006.
Wikimedia Commons har media som rör Liverpool FC.
Officiell webbplats
Museets webbplats
Praktblåsmyg (Malurus splendens) är en liten långstjärtad tätting i familjen blåsmygar (Maluridae). Den förekommer över stora delar av den australiska kontinenten från centrala västra New South Wales och sydvästra Queensland till Western Australias kust och bebor främst torra eller halvtorra regioner. Den uppvisar en hög grad av sexuell dimorfism där hanen i häckningsdräkt är klarblå med svarta detaljer medan icke-häckande hanar, honor och juveniler till största delen är gråbruna. Detta gav upphov till uppfattningen att hanen var polygam då alla gråbruna individer bedömdes som honor. Idag omfattar arten ett antal taxa som tidigare kategoriserades som egna arter.
Som andra blåsmygar uppvisar praktblåsmygen ett antal ekologiska särdrag. Den är socialt monogam och sexuellt promiskuös, vilket innebär att trots att den bildar par med en hane och en hona så parar sig båda parter med andra individer och hjälper även till att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten. Hanarna plockar rosa eller violetta blomblad och visar upp dem för honan som en del av parningsleken.
Dess biotop varierar från skog till torr buskmark, ofta med riklig vegetation för skydd. Till skillnad från den östliga vitbukad blåsmyg (Malurus cyaneus), har den inte anpassat sig väl till mänsklig påverkan av landskapet och har försvunnit från urbaniserade områden. Praktblåsmygen lever främst av insekter som den kompletterar med frön.
Praktblåsmygen är en av tolv arter inom släktet Malurus som alla återfinns i Australien och på Nya Guineas lågland. Dess närmsta släkting är vitbukad blåsmyg och dessa båda helblå arters närmsta släkting utgörs av purpurkronad blåsmyg (Malurus coronatus) som förekommer i nordvästra Australien.
De första specimen av arten insamlades vid King George-sundet, och praktblåsmygen beskrevs sedan 1830 som Saxicola splendens av den franske naturalisten Jean René Constant Quoy och Joseph Paul Gaimard, tre år före John Gould gav den det vetenskapliga namnet Malurus pectoralis och trivialnamnet Banded Superb-warbler. Trots att han placerade arten i det korrekta släktet Malurus, så hade artepitetet som Quoy och Gaimard givit arten förtur. Artepitetet härstammar ifrån latinets splendens, som betyder "skinande". Blåsmygarna är inte nära besläktade med gärdsmygarna. Först placerades släktet i flugsnapparfamiljen Muscicapidae av Richard Bowdler Sharpe, men omplacerades senare till sångarfamiljen Sylviidae av samme auktor, innan den 1975 placerades i den sentida erkända familjen Maluridae. DNA-analyser har visat att familjen är besläktad med Meliphagidae (Honungsfåglar), och Pardalotidae som tillsammans utgör den större överfamiljen Meliphagoidea.
Den nuvarande taxonomin erkänner fyra underarter:
M. s. splendens – förekommer i Western Australia
M. s. musgravei (G. Mathews, 1922) – förekommer i centrala Australien (synonym: M. s. callainus)
M. s. melanotus (Gould, 1841) – förekommer i östra Australiens inland.
M. s. emmottorum (Schodde & Mason, 1999) – förekommer i sydvästra Queensland.
Initialt kategoriserades tre av dessa underarter; melanotus, splendens och musgravei som egna arter då de beskrevs långt ifrån varandra. I och med att Australiens inland blev utforskat blev det uppenbart att taxonen hybridiserar i områden där utbredningsområdena överlappar. På grund av detta omkategoriserades dessa tre taxon 1975 som underarter av Malurus splendens.
Utifrån specimen insamlade av Samuel White beskrevs taxonet callainus 1867 av John Gould som den egna arten M. callainus. Numera är det känt att detta taxon är en hybrid mellan musgravei och melanotus.
Praktblåsmygen är en liten, långstjärtad fågel och arten mäter cirka 14 cm. Den uppvisar en hög grad av sexuell dimorfism. Adult hane i häckningsdräkt har klarblå panna och örontäckare, violett strupe och djupare blå vingovansida, bröst och stjärt. Den har ett svart ögonstreck, som sträcker sig från den svarta näbben till ett svart parti i nacken. Utöver detta har den även ett svart bröstband. Icke-häckande hane är brun med blå inslag på vingarna och en blåaktig stjärt. Honan liknar icke-häckande hanar men har ett rödbrunt område runt ögat och rödbrun näbb. Juvenila hanar ruggar till häckningsdräkt redan under första häckningssäsongen efter att de har kläckts men den kan vara partiell med kvarvarande bruna partier och kan ta ett eller två år till innan den är komplett. Båda könen ruggar under hösten efter häckningen, då hanarna anlägger en eklipsdräkt och de ruggar igen under vinter och vår för att anlägga häckningsdräkt. Hanarnas blå häckningsdräkt, speciellt örontäckarna, är mycket iriserande Den blå fjäderdräkten reflekterar även kraftigt ultraviolett ljus.
M. s. melanotus skiljer sig från nominatformen genom sin svarta övergump, avsaknad av lila toner och ljusare nedre buk. M. s. musgravei har, i förhållande till splendens, ljusare blå, eller turkos ovansida och svart övergump.
Sången har beskrivits som ett kassettband som snabbspolas. Lätet är hårdare och ljudligare än hos andra blåsmygar och varierar från individ till individ. Ett mjukt enstaka trrt fungerar som kontaktläte inom en födosökande grupp, medan varningslätet är ett tsit. Honan yttrar ett purrande läte under ruvningen.
Arten är vida spridd i torra och halvtorra områden i Australien. Dess habitat är vanligtvis torra och buskiga områden med acacia och dvärgeukalyptus men i sydväst även i skogsområden med undervegetation. Den västliga underarten splendens och den östliga melanotus är till största delen stannfåglar medan musgravei delvis är nomadisk. Till skillnad från den östliga vitbukiga blåsmygen (Malurus cyaneus), har praktblåsmygen inte anpassat sig väl till mänsklig påverkan av landskapet och arten har försvunnit från vissa urbaniserade områden.
Praktblåsmygen är främst insektsätare och dess diet består av en stor variation av leddjur som myror, gräshoppor, syrsor, spindlar och skalbaggar. Utöver detta kompletteras dieten med mindre mängder frön, blommor och frukt. Likt de andra blåsmygarna är arten en rastlös och aktiv födosökare, ofta i grupp och främst på barmark i närheten av skydd eller i buskage. Ovanligt för blåsmygarna så födosöker den högre upp i de lägre nivåerna i bladverken av blommande Eucalyptus. Under vår och sommar, då insekterna är talrika och lättfångade, är de aktiva i perioder under dagen och vilar sig mellan födosöken. De söker ofta skydd i grupp under den värsta hettan under dagen. Under vintern är födan mindre lättillgänglig och sökandet efter föda tar större delen av dagen.
Den förflyttar sig i serier av kvicka hopp, och balanserar med hjälp av den långa stjärten, vilken den oftast håller upprätt och i rörelse. De korta, runda vingarna ger god initial lyftförmåga och duger väl för kortare flykt. Utöver detta är praktblåsmygen även en starkare flygare än många andra blåsmygar.
Praktblåsmygen försvarar sina revir i grupper av två till åtta individer året runt. Revirets storlek är i genomsnitt 4,4 hektar i skogs- och hedlandskap och storleken minskar med ökad växtlighet och ökar i förhållande till hur många hanar gruppen omfattar. Gruppen består av socialt monogama par med en eller flera icke-häckande understödjande individer, som kläckts i reviret men som inte nödvändigtvis är avkomman till de par som de understödjer. Praktblåsmygen är sexuellt promiskuös, där partnerna parar sig med andra individer och till och med hjälper till att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten. Över en tredjedel av avkomman härstammar ifrån "utomäktenskaplig" parning. De icke-häckande individerna i gruppen hjälper till att försvara reviret och föda upp ungar. Fåglarna i gruppen vilar sida vid sida och ägnar sig även åt gemensam putsning.
De viktigaste bopredatorerna utgörs av flöjtkråka (Gymnorhina tibicen), törnkråkor (Cracticus), skrattkokaburra (Dacelo novaeguineae), kurrawonger (Strepera), kråkor och korpar (Corvus), sottörntrast (Colluricincla umbrina) men även vissa introducerade däggdjur som rödräv (Vulpes vulpes), katt (Felis catus) och svartråtta (Rattus rattus). Likt andra blåsmygar kan den genomföra en form av distraktionsuppvisning för att komma undan hot, eller skydda ungar och ägg från predatorer. De sänker då huvudet och stjärten samtidigt som den burrar upp sig och sträcker ut vingarna. På detta sätt springer den sedan snabbt iväg samtidigt som den ger ifrån sig ett ihållande varningsläte.
Det finns flera olika dokumenterade uppvaktningsbeteenden hos praktblåsmygen. Bland annat ägnar sig hanen åt så kallad "sjöhästsflygning" , uppkallad efter sjöhästen på grund av dess liknande rörelsemönster. Under denna uppvisning flyger hanen med halsen sträckt och huvudfjädrarna uppspärrade, samtidigt som han lutar kroppen från horisontellt läge till vertikalt och med mycket snabb vingföring sänker och höjer sig överdrivet långsamt från marken. Hanen kan också resa de blå fjädrarna på sidan av huvudet så att de ser ut som örontofsar, att vifta med dem lockar till sig honor och fungerar som en hotfull signal mot andra hanar.
Ett annat särdrag som blåsmygarna uppvisar är att hanarna under häckningssäsongen plockar blomblad, och där praktblåsmygshanen främst väljer rosa och lila blad som han visar för den uppvaktade honan. Utanför häckningstid så förekommer det att hanar visar upp blomblad för honor i ett annat revir för att visa upp sig. Arten är socialt monogam och sexuellt promiskuös, vilket innebär att trots att den bildar livslånga par så parar sig båda parter regelbundet med andra individer och hjälper även att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten. En del av ungarna härstammar från hanar utanför revirgruppen. Juveniler tas ofta om hand av inte enbart föräldrarna, utan även av andra hanar som också parat sig med honan.
Häckningen pågår från slutet av augusti till januari, men kraftigt regn i augusti kan försena häckningen. Boet byggs av honan och består av en rund eller klotformad struktur av löst sammanvävt gräs och spindelnät med en väl dold öppning nära marken ofta i tjock och taggig vegetation som Acacia pulchella eller arter inom släktet Hakea. En till två kullar läggs per häckningssäsong. Varje kull består av två till fyra smutsvita ägg med rödbruna prickar som mäter 12 × 16 mm. Honan ruvar äggen i ungefär två veckor. Ungarna är flygga efter 10–13 dagar. Juvenilerna stannar i familjegruppen under ett år eller mer och flyttar sedan till en ny revirgrupp, ofta en angränsande revirgrupp, eller också stannar den kvar och intar en dominant position i den ursprungliga revirgruppen.
Praktblåsmygen är ofta värd för häckningsparasiten mulgaglansgök (Chrysococcyx basalis), och det finns även observationer av guldglansgök (Chrysococcyx lucidus).
Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).
Texten bygger till stora delar på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Splendid Fairywren, läst 2010-01-18
Rowley, Ian & Russell, Eleanor (1997), Bird Families of the World:Fairy-wrens and Grasswrens, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0198546904
Wikimedia Commons har media som rör praktblåsmyg.
Wikispecies har information om praktblåsmyg.
www.birdpedia.com - information om arten, bland annat med ljudfiler av dess läten.
Tree Of Life Web Project – släktskapen inom familjen Maluridae.
Mary Shelley, ursprungligen Mary Wollstonecraft Godwin, född 30 augusti 1797 i London, död 1 februari 1851 i samma stad, var en brittisk (engelsk) roman- och novellförfattare som också publicerade dramatik, essäer, biografier och reseskildringar. Hon är mest känd för sin roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus (Frankenstein: or The Modern Prometheus) från 1818. Hon var dotter till den politiske filosofen William Godwin och filosofen och feministen Mary Wollstonecraft samt styvsyster till poeten Claire Clairmont. Mary Shelleys far såg till att hon fick en för den tiden mycket god, om än informell, utbildning som präglades av liberala idéer. Hon gifte sig med en av romantikens poeter, Percy Bysshe Shelley.
1816 tillbringade paret en omtalad sommar vid Genèvesjön i Schweiz tillsammans med Lord Byron, John William Polidori och Claire Clairmont. Där fick Mary idén till romanen Frankenstein. 1818 lämnade paret Shelley Storbritannien och for till Italien, där deras andra och tredje barn dog innan Mary Shelley födde sitt sista och överlevande barn, Percy Florence. 1822 drunknade maken Percy Shelley när hans segelbåt sjönk i en storm i La Spezia-bukten. Ett år senare återvände Mary till England och kom återstoden av sin levnad att ägna sig åt sin sons uppfostran och sin författarkarriär. Hennes sista tio år kom att präglas av sjukdom, troligen orsakad av en hjärntumör som också kom att orsaka hennes död vid 53 års ålder.
Fram till 1970-talet var romanen Frankenstein, samt hennes ansträngningar för att bevara och publicera sin avlidne makes verk, praktiskt taget det enda Mary Shelley uppmärksammades för. Senare års forskning har dock bidragit till en mer omfattande och utvecklad syn på Mary Shelleys livsverk. Det akademiska intresset för hennes övriga romaner har tilltagit; bland annat har man studerat hennes historiska romaner Valperga (utgiven år 1823) och The Fortunes of Perkin Warbeck (utgiven år 1830), den apokalyptiska romanen The Last Man (utgiven år 1826), och hennes sista två romaner Lodore (utgiven år 1835) och Falkner (utgiven år 1837). Studier av hennes mindre välbekanta verk såsom reseberättelsen Rambles in Germany and Italy (utgiven år 1844) och de biografiska artiklar hon skrev för Dionysius Lardners Lives of the Most Eminent Literary and Scientific Men, Lardner's Cabinet Cyclopaedia (mellan åren 1829–1846) har givit stöd åt åsikten att Mary Shelley förblev politiskt radikal hela sitt liv. Hon återkom ofta till grundtesen att samarbete och sympati, särskilt i de former kvinnor applicerar på sitt arbete med hem och familj, borde vara de metoder man skulle använda för att förändra och förbättra det civila samhället. Denna ståndpunkt var en direkt utmaning mot den individualistiska livssyn som romantiken stod för och som upphöjdes av Percy Shelley, och av upplysningens politiska teorier som framförts av hennes far, William Godwin.
Mary Shelley föddes i Somers Town i London, år 1797 och hette då Mary Wollstonecraft Godwin. Hon var den politiske filosofen, författaren och journalisten William Godwins första och den feministiska filosofen Mary Wollstonecrafts andra barn. Modern dog i barnsängsfeber tio dagar efter Marys födelse. Godwin lämnades därmed ensam att uppfostra Mary och hennes äldre halvsyster Fanny Imlay, Wollstonecrafts barn med den amerikanske prospektören Gilbert Imlay. Ett år efter Wollstonecrafts död gav Godwin ut verket Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman (1798), som var avsedd att vara en uppriktig och känslosam hyllning till hans avlidna hustru. Istället väckte boken skandal, då han i den avslöjar att Wollstonecraft haft en kärleksaffär utan att vara gift och dessutom fött ett utomäktenskapligt barn. Mary fick dock läsa boken och lärde sig under sin barndom att vårda minnet efter sin mor.
Marys tidiga barndom var lycklig att döma av de brev William Godwins hushållerska och barnjungfru Louisa Jones skrev. Godwin var dock ofta hårt skuldsatt, och då han upplevde att det var svårt att uppfostra två flickor på egen hand började han se sig om efter en ny hustru. I december 1801 gifte han om sig med Mary Jane Clairmont, en välutbildad kvinna som hade två egna barn, Charles och Claire. De flesta av Godwins vänner ogillade hans nya hustru och har beskrivit henne som grälsjuk, omogen, ful och ilsken. Godwin var dock sin hustru mycket tillgiven och äktenskapet var lyckligt. Mary, å andra sidan, kom att avsky sin styvmor. C. Kegan Paul som skrev en biografi över William Godwin på 1800-talet antyder att styvmodern på klassiskt manér favoriserat sina egna barn på Marys bekostnad.
Tillsammans bestämde sig paret Godwin för att starta förlaget M. J. Godwin, som även sålde barnböcker, kartor, skrivmateriel och spel. Emellertid blev företaget ett misslyckande och Godwin tvingades ta stora lån för att kunna hålla företaget flytande. Han tog också nya lån för att kunna betala tillbaka gamla skulder, vilket bidrog till familjens växande ekonomiska problem. 1809 var Godwins företag nära konkurs, och själv stod han "på förtvivlans rand". Godwin slapp hamna på gäldstuga tack vare bidrag från filosofiska supportrar och meningsfränder såsom Francis Place, som hjälpte honom genom att låna ut mer pengar.
Mary Godwin fick bara en försumbar formell utbildning, men hennes far undervisade henne i en mängd olika ämnen. Han tog med sig barnen på små utflykter i studiesyfte, och de hade tillgång till hans mycket omfattande bibliotek. De tilläts även lyssna på, och samtala med, de många intellektuella besökare fadern mottog i hemmet, till exempel den romantiske poeten Samuel Taylor Coleridge och USA:s tidigare vice-president Aaron Burr. Godwin medgav att han inte följde Mary Wollstonecrafts anvisningar för fostran och utbildning, så som hon beskrivit dem i A Vindication of the Rights of Woman (1792) men Mary Godwin fick trots detta en mycket avancerad och ovanlig utbildning med tidens mått mätt och med tanke på hennes kön. Hon hade en guvernant, en informator, och läste flera av sin fars böcker om romersk och grekisk historia innan de gick i tryck. År 1811 tillbringade hon även sex månader på en internatskola i Ramsgate. När hon var 15 år gammal beskrev hennes far henne som "anmärkningsvärt framåt, något påstridig, och väldigt intelligent. Hennes kunskapstörst är stor, och hennes uthållighet i allt hon tar sig för är i det närmaste oövervinnerlig."
I juni 1812 sände Marys far henne för att bo hos den radikale filosofen William Baxter och hans familj i närheten av Dundee i Skottland. Baxter hade gjort sig känd för sina avvikande åsikter kring religion. Godwin skrev till Baxter: "Jag är angelägen om att hon ska uppfostras...som en filosof, ja till och med som en cyniker". Forskare har föreslagit att det även kan ha funnits hälsomässiga skäl till att Mary skickades på denna resa, kanske ville hennes föräldrar att hon skulle komma bort från familjens ekonomiska problem. Syftet kan även ha varit att introducera henne för radikala, politiska, idéer. Mary Godwin njöt av de vida omgivningarna kring Baxters hus och av umgänget med hans fyra döttrar. År 1813 återvände hon och tillbringade ytterligare tio månader hos familjen. I förordet till Frankenstein år 1831 skriver hon: "Jag skrev då – men i en mycket alldaglig stil. Det var under träden på markerna kring huset, eller på de trädlösa bergens kala sluttningar i närheten, som min verkliga stil, min fantasis luftiga flykt, föddes och utvecklades".
Mary Godwin träffade antagligen den radikale poeten och filosofen Percy Bysshe Shelley för första gången under perioden mellan hennes två vistelser i Skottland. När hon kom hem för andra gången hade Percy Shelley separerat från sin hustru Harriet Shelley och blivit en regelbunden besökare hos Godwin. Han lovade hjälpa Godwin med hans skulder. Percy Shelleys politiska radikalism, i synnerhet hans åsikter om ekonomi som han hade hämtat från Godwins Political Justice (utgiven 1793), hade lett till att han kommit på kant med sin förmögna, aristokratiska familj. De ville att han skulle forma sitt liv efter de normer som gällde för medlemmar av den besuttna adeln, medan han själv ville använda sin förmögenhet till att hjälpa nödställda. Percy Shelley hade därför problem med att komma åt pengar, till dess han kunde tillträda sitt arv, då hans familj ville förhindra att han slösade bort medlen på att försöka komma till rätta med "politiska orättvisor". Efter att under flera månader ha lovat att hjälpa Godwin tillkännagav Shelley till slut att han inte kunde, eller inte ville, betala samtliga Godwins skulder. Godwin upplevde detta som ett svek och blev mycket arg.
Mary och Percy började träffas i hemlighet vid Mary Wollstonecrafts grav på kyrkogården vid St Pancras Old Church och de blev förälskade; hon var nästan 17 år, han var nästan 22. Till Marys stora besvikelse var hennes far emot förhållandet, som han gjorde allt för att försöka avbryta och därmed rädda dotterns "ofläckade rykte". Detta var vid samma tid som Godwin slutligen fick veta att Shelley inte ämnade betala hans skulder. Mary, som senare skrev och berättade om sitt "överdrivna och romantiska förhållande till min far", förvirrades av hans uppträdande. Hon betraktade Percy Shelley som ett förkroppsligande av sina föräldrars liberala, reformivrande, idéer, i synnerhet Godwins åsikt att äktenskapet var ett hindrande monopol, en åsikt han hade förfäktat i Political Justice, men sedan tagit avstånd ifrån. Den 28 juli begav sig paret i hemlighet till Frankrike, och de tog med sig Marys styvsyster Claire. Percys gravida hustru lämnades dock kvar.
Efter att ha övertygat sin styvmor som förföljt dem till Calais att de inte ämnade återvända reste systrarna och Shelley till Paris, och sedan vidare genom det av krig härjade Frankrike till Schweiz. De fick använda sig av de transportmedel som stod till buds, allt från vagn, till åsnor och mulor. "Det var som att befinna sig i en roman, en förkroppsligad romantisk berättelse", erinrade sig Mary Shelley resan år 1826." Medan de reste läste Mary och Percy verk av Mary Wollstonecraft och andra, de skrev en gemensam dagbok och fortsatte även med sina egna författargärningar. I Luzern tvingades de av brist på pengar att vända tillbaka. De färdades på Rhen och fortsatte sedan landvägen till den holländska hamnstaden Maassluis och anlände till Gravesend i Kent den 13 september 1814.
Den situation som väntade Mary Godwin när hon återvände till England var full av komplikationer, även sådana hon inte kunnat förutse. Antingen före eller under resan hade hon blivit gravid. Hon och Percy stod nu utan medel att kunna försörja sig själva, och till Marys förvåning vägrade hennes far att hjälpa dem eller ens ha något med dem att göra. Paret flyttade in i ett par anspråkslösa hyresrum i Somers Town, och senare flyttade de till liknande rum vid Nelson Square. De fortsatte att läsa och skriva lika mycket som tidigare, och de besöktes ofta av Shelleys vänner, till exempel Thomas Jefferson Hogg och författaren Thomas Love Peacock. Ibland tvingades Percy Shelley att lämna hemmet för att gömma sig undan från sina långivare. Parets förtvivlade brev till varandra vid dessa tillfällen visar hur smärtsamt det var för dem att vara åtskilda.
Gravid och vid dålig hälsa tvingades Mary att uthärda Percys lycka då hans hustru Harriet födde honom en son sent år 1814 samt det faktum att han ofta åkte ensam på utflykter med Claire när Mary var för svag för att följa med. Hon tröstades en smula av att få besök av Hogg, som hon till en början tyckt illa om men som sedan blev en nära vän. Det förefaller som om Percy Shelley ville att Mary Godwin och Hogg skulle ha en relation. Mary avvisade inte denna idé, eftersom hon principiellt var för den fria kärleken. I praktiken var det dock så att hon enbart älskade Percy Shelley och hon gick aldrig längre än till en oskyldig flört med Hogg. Den 22 februari, två månader för tidigt, födde Mary en dotter som man inte trodde skulle överleva. Den 6 mars skrev hon till Hogg:
"Min käre Hogg, min baby är död – kan du komma och hälsa på mig så snart som möjligt. Jag längtar efter att få träffa dig – den mådde alldeles bra när jag gick och lade mig – jag vaknade på natten för att amma den, den verkade "sova" så stilla att jag inte ville väcka den. Den var död redan då, men "det" upptäckte vi inte förrän på morgonen – det ser ut som om den dog av kramper att döma av utseendet – Kan du komma – du är en så lugn varelse & Shelley är rädd att jag ska få feber på grund av bröstmjölken – för jag är inte längre en mor nu". (My dearest Hogg my baby is dead—will you come to see me as soon as you can. I wish to see you—It was perfectly well when I went to bed—I awoke in the night to give it suck it appeared to be sleeping so quietly that I would not awake it. It was dead then, but we did not find that out till morning—from its appearance it evidently died of convulsions—Will you come—you are so calm a creature & Shelley is afraid of a fever from the milk—for I am no longer a mother now.)
Som en följd av förlusten av barnet drabbades Mary Godwin av en akut depression. Till sommaren hade hon dock åter blivit gravid och hon repade sig då. Percy Shelleys ekonomi förbättrades dramatiskt då hans farfar, Sir Bysshe Shelley, dog och efterlämnade ett arv åt Percy. Paret åkte till Torquay på semester, och hyrde sig sedan ett tvåvåningshus i Bishopsgate, vid kanten av Windsor Great Park. Man vet ganska lite om denna period av Marys liv, då hennes dagbok från maj 1815 till juli 1816 gått förlorad. Det var i Bishopsgate som Percy skrev sin dikt Alastor, or The Spirit of Solitude, och den 24 januari 1816 födde Mary honom en andra son, William, som uppkallades efter hennes far men snart fick smeknamnet Willmouse. I sin roman The Last Man beskriver hon senare Windsor som en "Edens lustgård".
I maj 1816 reste Mary Godwin, Percy Shelley och deras son till Genève tillsammans med Claire. De planerade att tillbringa sommaren hos poeten Lord Byron, som nyligen hade haft en affär med Claire, vilket lett till att hon var gravid. Följet anlände till Genève den 14 maj 1816. Mary kallade sig under resan "Mrs Shelley". Byron anslöt sig till sällskapet den 25 maj tillsammans med sin unge läkare John Polidori och hyrde sig ett hus, Villa Diodati, i närheten av Genèvesjön. Percy Shelley ett mindre hus, Maison Chapuis, vid stranden i närheten. De ägnade sig åt att skriva, ro på sjön och samtala till långt ut på nätterna.
"Det visade sig bli en blöt och otrevlig sommar", erinrade sig Mary Shelley år 1831, "och ihållande regn tvingade oss ofta att stanna inomhus flera dagar i sträck".("It proved a wet, ungenial summer", Mary Shelley remembered in 1831, "and incessant rain often confined us for days to the house") Sällskapet ägnade sig sådana dagar åt att samtala, bland annat diskuterade man naturfilosofen Erasmus Darwin experiment på 1700-talet som sades ha lett till att han kunnat ge "liv" åt död materia. Man talade även om huruvida det kunde bli möjligt att återge livet till någon som avlidit. medan de satt kring brasan i Byrons villa roade sig sällskapet även med att läsa tyska spökhistorier, vilket föranledde Byron att föreslå att de var och en skulle försöka sig på att skriva en egen historia på ett övernaturligt tema. Strax därefter, i en sorts vakendröm, fick Mary Godwin uppslaget till Frankenstein.
"Jag såg den bleke man som studerat de oheliga konsterna böja knä bredvid den tingest han skapat. Jag såg den ohyggliga skepnaden av en man som låg utsträckt, och sedan, med hjälp av någon mäktig maskin, började skepnaden vakna till liv och röra sig med en obekväm, halvt levande, rörelse. Skrämmande var det, för överlägset skrämmande skulle resultatet bli om någon människa skulle företa sig att håna Skaparens fantastiska plan." ("I saw the pale student of unhallowed arts kneeling beside the thing he had put together. I saw the hideous phantasm of a man stretched out, and then, on the working of some powerful engine, show signs of life, and stir with an uneasy, half vital motion. Frightful must it be; for supremely frightful would be the effect of any human endeavour to mock the stupendous mechanism of the Creator of the world.")
Hon började skriva på vad hon inledningsvis trodde skulle bli en novell. Tack vare uppmuntran från Percy Shelley valde hon sedan att utarbeta texten till sin första roman, Frankenstein: eller den moderne Prometeus, utgiven år 1818. Hon beskrev senare den där sommaren i Schweiz som det tillfälle i livet då "jag lämnade barndomen och steg ut i livet".
När de återvände till England i september flyttade Mary och Percy, tillsammans med Claire som skaffade sig rum i närheten, till Bath där de hoppades att det skulle vara möjligt att hemlighålla Claires graviditet. I Schweiz hade Mary fått två brev från sin halvsyster Fanny Imlay, som skrev om hur olycklig hon var. Den 9 oktober skrev Fanny ett oroväckande brev från Bristol, vilket fick Percy Shelley att ge sig iväg och leta efter henne, utan framgång. På morgonen den 10 oktober hittades Fanny Imlay död i ett hotellrum i Swansea med ett självmordsbrev och en tom flaska laudanum. Den 10 december hittades Percys hustru Harriet drunknad i en sjö i Hyde Park. Båda dessa självmord tystades ner. Harriets familj försökte förhindra att Percy, uppmuntrad av Mary Godwin, skulle få vårdnaden av hans två barn med Harriet. Hans advokater rådde honom att gifta sig, då detta skulle förstärka hans ställning i vårdnadstvisten, så Percy och Mary, som var gravid igen, gifte sig den 30 december 1816 i St Mildred's Church, London. Mr och Mrs Godwin var där vid vigseln, vilket satte punkt för familjekonflikten.
Den 13 januari födde Claire en flicka som först fick namnet Alba, men som senare döptes till Allegra. I mars samma år kom domen att Percy Shelley ansågs vara moraliskt inkompetent att ha hand om sina två barn, och de placerades i stället i fosterhem hos en prästfamilj. I mars flyttade också paret Shelley tillsammans med Claire och Alba till Albion House i Marlow, Buckinghamshire, ett stort, fuktigt hus vid Themsen. Här födde Mary sitt tredje barn, Clara, den 2 september. I Marlow umgicks de med nya vänner, skrev och diskuterade politik.
I början av sommaren 1817 skrev Mary Shelley färdigt Frankenstein, som publicerades anonymt i januari 1818 och av vissa kritiker betraktas som den första science fiction-romanen. Kritikerna och allmänheten utgick från att det var Percy Shelley som var författaren då han skrivit förordet och boken var dedicerad till hans politiske hjälte William Godwin. I Marlow ägnade sig Mary även åt att bearbeta dagböckerna från parets resa till kontinenten år 1814 och hon lade även till material som skrivits i Schweiz år 1816 samt Percys dikt Mont Blanc. Arbetet resulterade i History of a Six Weeks' Tour, som publicerades 1817. Den hösten tvingades Percy Shelley bo borta från hemmet långa perioder, då han hotades att hamna på gäldstuga på grund av sina många och stora skulder. Som en följd av detta, och att paret båda led av dålig hälsa, samt att man riskerade att förlora vårdnaden om de gemensamma barnen beslutade Mary och Percy sig för att lämna England och flytta till Italien den 12 mars 1818. De tog med sig Claire och Alba, och hade aldrig för avsikt att återvända.
Bland det första sällskapet gjorde när de anlänt till Italien var att överlämna Alba till hennes far, Byron, som lovat att ta hand om henne mot ett löfte från Claire om att fortsättningsvis hålla sig borta från henne. Percy, Mary och Claire reste sedan omkring planlöst utan att slå sig ner någonstans. Nyfunna vänner anslöt emellanåt till trion. Man besökte turistmålen samt ägnade sig åt
skrivande och läsande och social samvaro. Italienäventyret omintetgjordes emellertid för Mary Shelley av hennes båda barns död. I september 1818 i Venedig dog Clara i dysenteri, och ett halvår senare i Rom dog William i malaria, tre år fyllda. Tragedierna förde Mary in i en svår depression, som skapade ett avstånd mellan henne och Percy. Percy skrev i sin anteckningsbok:
My dearest Mary, wherefore hast thou gone,
And left me in this dreary world alone?
Thy form is here indeed—a lovely one—
But thou art fled, gone down a dreary road
That leads to Sorrow’s most obscure abode.
For thine own sake I cannot follow thee
Do thou return for mine.
(Min älskade Mary, varför har du lämnat mig alldeles ensam i denna trista värld? Din skepnad är här, och den är vacker, men du har flytt, gett dig av längs en trist väg som leder till Sorgens mest undangömda boning. För din egen skull kan jag inte följa dig, vill du återvända för min.)
För en tid fann Mary tröst i sitt skrivande. Hennes fjärde barn Percy Florence Shelleys födelse var det som slutligen ryckte upp henne ur depressionen. Hon vårdade dock minnet av sina döda barn resten av sitt liv.
Italien försåg paret Shelley, Byron och andra kulturpersonligheter i exil med en politisk frihet som inte var tillgänglig hemma i England. Trots att hon kom att associera Italien med personliga förluster, så betraktade Mary Shelley Italien som "ett land som minnet återgav som ett paradis". Deras år i Italien var en tid av intensiv intellektuell och kreativ verksamhet för både Mary och Percy. Medan Percy skrev en serie av sina mest framstående dikter, ägnade sig Mary åt att skriva den självbiografiska romanen Matilda, den historiska romanen Valperga samt pjäserna Proserpine och Midas. Mary skrev Valperga för att kunna hjälpa sin far ekonomiskt, då han åter hade svåra finansiella problem, och Percy fortfarande vägrade hjälpa honom Hon led ofta av sjukdomar och depressioner. Hon var också tvungen att stå ut med Percys intresse för andra kvinnor. Då Mary Shelley delade hans åsikt att äktenskapet inte borde innebära ett monopol, så ägnade hon sig åt att bygga upp relationer till männen och kvinnorna i deras bekantskapskrets. Hon blev särskilt förtjust i den grekiske revolutionären prins Alexandros Mavrokordatos.
I december 1818 färdades paret Shelley söderut till Neapel, där de stannade i tre månader tillsammans med Claire. Under denna tid tog de bara emot en besökare, en läkare. År 1820 utsattes de för anklagelser och hotelser från två tidigare anställda, Paolo och Elise Foggi, som Percy hade avskedat i Neapel strax efter att paret Foggi hade gift sig. Paret Foggi avslöjade att Percy Shelley den 27 februari 1819 i Neapel hade registrerat att Mary hade fött honom ett barn, en flicka vid namn Elena Adelaide Shelley. Paret Foggi hävdade dock att det var Claire som var barnets mor. I biografier har det framkommit olika teorier kring detta: att Percy Shelley beslutat sig för att adoptera ett barn, att barnet var hans och Claires eller hans och Elises eller någon annan kvinnas eller till och med att barnet skulle ha varit Elises och Lord Byrons. Mary Shelley hävdade bestämt att hon hade vetat om Claire varit gravid, men det är osäkert hur mycket hon faktiskt visste. Händelserna i Neapel en stad Mary senare kallade ett paradis bebott av djävlar,The events in Naples, förblir höljda i dunkel. Det enda som är säkert är att Mary inte var barnets mor. Elena Adelaide Shelley dog i Neapel den 9 juni 1820.
Sommaren 1822 flyttade en gravid Mary tillsammans med Percy, Claire och vännerna Edward och Jane Williams till det ensligt belägna huset Villa Magni, nära San Terenzo. När de slagit sig ner där fick Percy till Claire frambringa den sorgliga nyheten att hennes dotter Allegra hade avlidit i tyfus i ett kloster i Bagnacavallo. Mary Shelley vantrivdes i den trånga och isolerade Villa Magni, som hon kom att betrakta som en fängelsehåla. Den 16 juni drabbades hon av ett missfall, vilket orsakade henne sådana blodförluster att hon nästan avled. Hellre än att invänta läkarhjälp placerade Percy henne i ett badkar fullt med is för att hämma blodflödet. Denna handling fick han senare veta av en läkare räddade hennes liv. Förhållandet mellan makarna var inte bra denna sommar, och Percy tillbringade vanligtvis mycket mer tid med Jane Williams än med sin deprimerade och sjukliga hustru. De flesta av de dikter han skrev i San Terenzo är riktade till Jane, inte till Mary.
Att de bodde nära kusten tillät Percy Shelley och Edward Williams möjligheten att njuta av den "perfekta sommarleksaken" – en ny segelbåt. Båten hade byggts av Daniel Roberts and Edward Trelawny, som tillhörde Byrons beundrare och hade anslutit sig till sällskapet i januari 1822. Den 1 juli 1822 gav sig Percy Shelley, Edward Williams, och Daniel Roberts ut på en segeltur söderut till kusten utanför Livorno. Där diskuterade Percy Shelley, Byron och Leigh Hunt möjligheten att ge ut en radikal tidskrift som de tänkte kalla The Liberal. Den 8 juli gav sig Shelley och Edward Williams iväg för att segla hem igen, tillsammans med en 18-årig skeppshand vid namn Charles Vivian. De kom aldrig fram. Ett brev anlände till Villa Magni från Hunt till Percy Shelley, daterat den 8 juli, där det stod, "vänligen skriv till oss och berätta hur hemresan gick, för det sägs att vädret var dåligt så vi är oroliga". "papperet föll ur mina händer" berättade Mary senare för en vän, "Jag började skaka i hela kroppen". Hon och Jane Williams skyndade sig desperat till Livorno och vidare till Pisa i det svaga hoppet att deras makar fortfarande skulle vara vid liv. Tio dagar efter stormen spolades tre kroppar upp vid kusten utanför Viareggio, halvvägs mellan Livorno och Lerici. Trelawny, Byron och Hunt kremerade sedan Percy Shelleys lik på stranden i Viareggio.
"Frankenstein is the most wonderful work to have been written at twenty years of age that I ever heard of. You are now five and twenty. And, most fortunately, you have pursued a course of reading, and cultivated your mind in a manner the most admirably adapted to make you a great and successful author. If you cannot be independent, who should be?"– William Godwin till Mary Shelley
Efter sin makes död bodde Mary Shelley i ett år hos Leigh Hunt och hans familj i Genua. Här träffade hon ofta Byron och hon hjälpte till att skriva rent hans dikter. Hon beslutade sig för att försöka försörja sig själv och sin son med sitt skrivande, men hon hade det mycket svårt ekonomiskt. Den 23 juli 1823 lämnade hon Genua och återvände till England där hon flyttade in hos sin far och styvmor i deras hus vid the Strand, tills hon fick lite pengar av sin svärfar som tillät henne att hyra ett eget hem i närheten. Sir Timothy Shelley hade först gått med på att ge ett underhåll till sin sonson Percy Florence enbart på villkor att denne lämnades över till en utsedd vårdnadshavare. Detta hade Mary Shelley vägrat att gå med på. Hon lyckades istället få Sir Timothy att betala ut ett mindre, årligt, underhåll, som skulle betalas tillbaka när pojken blev myndig och fick tillträda sitt arv. Sir Timothy vägrade hela sitt liv att sammanträffa med Mary och samtalade bara med henne genom advokater. Mary Shelley sysselsatte sig med att sammanställa sin makes poesi för utgivning, men oro för sonen begränsade hennes handlingsutrymme. Sir Timothy hotade med att upphöra med utbetalningarna om hon lät publicera något biografiskt material om sonen. År 1826 blev Percy Florence juridisk arvtagare till familjen Shelleys egendomar då Charles Shelley, faderns son med Harriet Shelley, avled. Sir Timothy höjde då underhållet till Mary från £00 pund om året till 250 pund, men han fortsatte att göra livet svårt för henne. Mary Shelley njöt av det intellektuella umgänge som William Godwin höll sig med, men fattigdom hindrade henne från att umgås i den utsträckning hon hade önskat. Delar av samhället uteslöt henne också fortfarande ur gemenskapen då de inte kunnat förlika sig med hennes förhållande med Percy Shelley.
Sommaren 1824 flyttade Mary Shelley till Kentish Town i norra London för att kunna vara nära vännen Jane Williams. Det är möjligt att hon var, som Muriel Spark skriver i sin biografi över Mary "lite kär" i Jane. Jane gjorde henne senare mycket besviken genom att sprida ryktet att Percy föredragit henne framför Mary, då Mary varit en undermålig hustru åt honom. Det var ungefär vid denna tid som Mary skrev sin roman The Last Man (1826), och hon ägnade också tid åt att hjälpa vänner som skrev biografiskt material om Byron och Shelley; hon hade alltså redan inlett sin strävan att bidra till sin avlidne makes odödlighet. Hon träffade också en amerikansk skådespelare vid namn John Howard Payne och hon fascinerades av den amerikanske författaren Washington Irving. Payne förälskade sig i henne och 1826 friade han till henne. Hon svarade nej med motiveringen att efter att ha varit gift med ett geni kunde hon bara tänka sig att gifta om sig med ett annat. Payne accepterade avslaget och försökte sedan utan framgång förmå sin vän Irving att också fria till henne. Mary Shelley kände till detta, men det är osäkert om hon tog planen på allvar.
År 1827 var Mary Shelley med och utarbetade en plan som skulle tillåta hennes vänner Isabel Robinson och Isabels älskarinna Mary Diana Dods, som var författare under pseudonymen David Lyndsay, att rymma och bygga upp ett liv tillsammans i Frankrike som man och hustru. Med Paynes hjälp kunde Mary Shelley skaffa fram falska pass till de båda älskande. År 1828 smittades Mary av smittkoppor när hon besökte dem i Paris. Flera veckor senare var hon återställd, men sjukdomen hade berövat henne hennes skönhet, trots att hon inte hade fått de fruktansvärda ärr i ansiktet som var vanligt.
Under perioden 1827–40 var Mary Shelley upptagen med sitt arbete som författare och utgivare av sin mans skrifter. Hon skrev romanerna Perkin Warbeck (1830), Lodore (1835), och Falkner (1837). Hon skrev också artiklar i tidskrifter för damer. Hon hjälpte fortfarande sin far ekonomiskt, och de hjälpte varande med att finna förläggare. År 1830 sålde hon rättigheterna till en ny utgåva av Frankenstein för 60 pund till Henry Colburn och Richard Bentley. När hennes far dog vid 80 års ålder 1836 började hon arbetet med att sammanställa hans memoarer och brev för utgivning, vilket han hade begärt i sitt testamente. Två år senare övergav hon dock detta projekt. Hon lade också ner mycket tid på att propagera för sin makes poesi genom att utarbeta reklamkampanjer och referera till hans verk i sina egna texter. År 1837 var Percy Shelleys verk redan välkända och väckte allt större beundran. Sommaren 1838 föreslog förläggaren Edward Moxon som bland annat gav ut Alfred Lord Tennysons poesi och som var svärson till författaren Charles Lamb, att man skulle ge ut en utgåva med Percy Shelleys samlade verk. Mary fick 500 pund för att utarbeta denna sammanställning som gavs ut under titeln Poetical Works (1838). Sir Timothy insisterade på att utgåvan inte fick innehålla någon biografi, ett problem Mary lyckades lösa genom att inkludera biografiskt material i kommentarerna till dikterna.
Mary Shelley var även fortsättningsvis försiktig med att bilda nya relationer. År 1828 mötte hon och flörtade med, den franske författaren Prosper Mérimée, men det enda brev som är bevarat från Mary till honom verkar vara ett avvisande. Hon blev förtjust när hennes gamle vän från Italien, Edward Trelawny, återvände till England och i brev skämtade de om att gifta sig. De blev dock osams över ett förslag till biografi över Percy som han hade, och som Mary inte ville stödja. Vaga kommentarer i hennes dagbok under 1830-talet tyder på att Mary hyste känslor för den radikale politikern Aubrey Beauclerk, som kanske gjorde henne besviken då han två gånger gifte sig med andra kvinnor.
Mary Shelleys största uppgift under dessa år var dock enligt hennes egen mening att ta hand om sonen, Percy Florence. Hon respekterade sin avlidne makes önskan att hans son skulle gå på en internatskola, och med sir Timothys motvilliga hjälp lyckades hon få honom antagen till Harrow School. För att slippa betala inackorderingsavgifter flyttade hon till Harrow on the Hill så att Percy Florence skulle kunna få sin utbildning som dagelev. Trots att Percy sedan studerade vid Trinity College, försökte sig på både politik och juridik visade han aldrig några drag av den enorma begåvning båda hans föräldrar haft. Han var sin mor varmt tillgiven, och när han lämnade universitetet flyttade han tillbaka hem till henne.
Åren 1840 och 1842 reste mor och son tillsammans ner på kontinenten. Dess resor beskriver Mary Shelley i Rambles in Germany and Italy in 1840, 1842 and 1843 (utgiven år 1844). År 1844 dog slutligen Sir Timothy Shelley vid 90 års ålder, "han föll från stjälken som en vissen blomma", skrev Mary. För första gången var hon och hennes son därmed ekonomiskt oberoende, även om det visade sig att arvet var mindre än de hade hoppats.
Vid mitten av 1840-talet utsattes Mary Shelley för tre separata utpressningsförsök. År 1845 hotade en italiensk emigrant med att publicera brev hon skrivit till honom. En av hennes sons vänner mutade då en polis till att beslagta italienarens alla papper, inklusive dessa brev som därefter brändes. Kort därefter köpte Mary brev hon själv och Percy skrivit av en man som utgav sig för att vara Byrons illegitime son. År 1845 sökte också Percys kusin, Thomas Medwin, upp henne och sade sig ha skrivit en biografi över Percy som skulle dra skam över hans minne. Han erbjöd sig att låta bli att publicera, om Mary gav honom 250 pund, men Mary Shelley vägrade.
År 1848 gifte sig Percy Florence med Jane Gibson St John. Äktenskapet blev lyckligt, och Mary Shelley och Jane tyckte om varandra. Mary bodde hos sin son och sonhustru på Field Place, Sussex, vilket var familjen Shelleys fädernehem. Hon följde även med dem på resor utomlands.
Mary Shelleys sista år försvårades av en serie sjukdomar. Från år 1839 led hon av huvudvärk och tillfälliga anfall av förlamning i olika delar av kroppen, vilka ibland hindrade henne från att läsa och skriva. Den 1 februari 1851 dog hon i London vid 53 års ålder till följd av vad hennes läkare trodde var en hjärntumör. Enligt Jane Shelley hade Mary Shelley bett om att få bli begravd bredvid sin mor och far, men Percy och Jane som tyckte illa om deras gravplats valde istället att låta gräva upp deras kvarlevor och begrava dem bredvid Mary i Bournemouth där de nu bodde. När precis ett år gått efter Marys död öppnade Percy och Jane hennes sekretär. Där fann de några lockar av hennes döda barns hår, en anteckningsbok hon delat med sin make, en kopia av hans dikt Adonis samt ett litet paket innehållande lite av askan efter Percy och en del av hans hjärta.
Mary Shelley levde ett litterärt liv. Hennes far uppmuntrade hennes skrivartalang, bland annat genom att lära henne att skriva vackra brev, och hennes favoritsysselsättning som barn var att skriva berättelser. Alla hennes barndomsalster försvann när hon rymde med Percy Shelley 1814, och inget av hennes återstående manuskript kan dateras före detta år. Hennes första publicerade verk antas vara Mounseer Nongtongpaw vilket är en samling komiska verser skrivna för Godwins Juvenile Library när hon var tio och ett halvt år. Hennes dikt står dock under en annan författares namn i den senaste samlingsutgåvan av hennes verk. Percy Shelley uppmuntrade entusiastiskt hennes skrivande: ”Redan från första början var min man väldigt angelägen att jag skulle visa mig värdig min härkomst, och skriva in mig i berömmelsens bok. Han försökte alltid sporra mig att uppnå litterär ryktbarhet.”
Delar av Mary Shelleys romaner tolkas ofta som maskerade omskrivningar av hennes liv. I synnerhet har kritiker pekat på det återkommande far-dotter-motivet som bevis på detta självbiografiska drag. Exempel på detta är den vanligt förekommande tolkningen av Matilda (1820) där de tre karaktärerna identifieras som Mary Shelley, William Godwin och Percy Shelley. Mary Shelley erkände att hon baserat sina huvudpersoner i The Last Man på sin italienska cirkel. Lord Raymond, som lämnar Europa för att slåss för Grekland och som dör i Konstantinopel, är baserad på Lord Byron; utopisten Adrian, Earl of Windsor, som leder sina anhängare i sökandet efter det förlorade paradiset och som dör när hans båt går under i en storm, är ett skönlitterärt porträtt av Percy Bysse Shelley. I sin recension av Godwins roman Cloudesley (1830), skrev hon dock att hon inte trodde på tesen att författare ”endast kopierade från sina hjärtan”. William Godwin ansåg att hans dotters karaktärer var typer snarare än porträtt från det levande livet. Några moderna kritiker såsom Patricia Clemit och Jane Blumberg, har intagit samma ståndpunkt och tar avstånd från en självbiografisk läsning av Mary Shelleys verk.
Mary Shelley använde sig av tekniker hämtade från många romangenrer, i synnerhet från Godwins romaner, Walter Scotts nya historiska roman och den gotiska romanen. Den Godwinska romanen, som blev populär på 1790-talet genom Godwins Caleb Williams (1794), ”använde sig av den rousseauianska bekännelsens form för att kontrastera relationen mellan jaget och samhället”. Frankenstein utforskar flera av de teman och stilistiska konstgrepp som återfinns i Godwins roman, men Mary Shelley kritiserar de upplysningsideal som Godwin upphöjer i sina verk. I The Last Man använder Shelley sig av den filosofiska formen från Godwins romaner för att påvisa den ultimata meningslösheten i världen. Medan Godwins romaner hade visat hur rationella individer sakteliga kunde förändra samhället, visade The Last Man och Frankenstein på individens bristande kontroll över historien.
Mary Shelley använder sig av den historiska romanens form för att kommentera könens relationer. Romanen Valperga är till exempel en feministisk version av Walter Scotts traditionellt manliga genre. Genom att föra in kvinnor i berättelsen som inte är historiskt belagda kan Shelley ifrågasätta teologiska och politiska institutioner. Mary Shelleys manliga huvudpersons ohämmade ärelystnad ställs i direkt kontrast till det kvinnliga alternativet: förstånd och sensibilitet. I Shelleys andra historiska roman, Perkin Warbeck, symboliserar Lady Gordon värden som vänskap, familjeliv och jämställdhet. Genom henne erbjuder Shelley ett feministiskt alternativ till den manliga maktpolitik som förstör den manlige huvudpersonen. Romanen utmanar den historiska berättelsens såtillvida att Shelleys roman är en historisk berättelse som inkluderar, snarare än skildrar, händelser som rör männens värld.
I och med att det under 1970-talet blev vanligt att bedriva litteraturkritik ur ett feministiskt perspektiv började Mary Shelleys verk, i synnerhet Frankenstein, dra till sig mer uppmärksamhet bland akademikerna. Forskare med en feministisk eller psykoanalytisk synvinkel blev i hög grad ansvariga för Shelleys återupptäckt som författare. Ellen Moers var en av de första att hävda att Shelleys förlust av sitt barn var en avgörande inspiration till att skriva Frankenstein. Hon menar att romanen är en "födelsemyt", där Shelley försöker förlika sig med att både ha orsakat sin egen mors död och att ha förlorat sitt barn. Enligt Moers handlar berättelsen om "vad som händer när en man försöker få ett barn utan en kvinna ... Frankenstein handlar i grund och botten om motsättningarna mellan naturligt och onaturlig reproduktion". Victor Frankensteins misslyckande som förälder i romanen har tolkats som ett uttryck för den ångest som är förknippad med graviditet, förlossning och moderskap.
Sandra Gilbert och Susan Gubar argumenterar i sin bok The Madwoman in the Attic (1979) för att i Frankenstein i synnerhet försöker Shelley följa upp, och svara på, den manliga litterära tradition som tidigare representerats av till exempel John Miltons Det förlorade paradiset. Deras tolkning är att Shelley bekräftar den maskulina traditionen, inklusive det könsförtryck som är en del av den, samtidigt som hon " på ett fördolt sätt introducerar fantasier om jämställdhet som då och då får utbrott i monstruösa bilder av vrede". Mary Poovey ser den första utgåvan av Frankenstein som en del av ett större mönster i Shelleys författarskap, som inleds med försök att bekräfta sig själv genom sin litteratur och som avslutas i mer traditionell femininitet. Poovey menar att Frankensteins många parallella berättelseteman möjliggör för Shelley att leva ut sin konstnärliga personlighet på flera plan; hon kan därmed "uttrycka och gestalta sig själv samtidigt". Shelleys rädsla för att hävda sig själv avspeglas i Frankensteins öde, då han straffas för sin egoism genom att förlora sina kopplingar till hemmet.
Feministiska litteraturvetare fokuserar ofta på hur själva författarskapet, särskilt detta med ett kvinnligt författarskap, representeras i, och av, Shelleys romaner. Som den framstående experten på Shelleys författarskap Anne K. Mellor påpekar, använder sig Shelley av ett nygotiskt uttryck inte bara för att utforska den undertryckta kvinnliga sexualiteten utan även för att "censurera sina egna uttalanden" i Frankenstein. Enligt Poovey och Mellor ville Shelley inte framhäva sin egen författarpersonlighet utan kände sig djupt otillräcklig som författare, vilket "ledde till att hon skapade påhittade abnorma, perverterade och destruktiva skepnader".
Det fokus på familjens roll i samhället, och kvinnans roll i familjen, som Shelley har i sina verk är en hyllning till "feminina känslor och medkänsla", och hon antyder att det civila samhället skulle vara förlorat utan dem. Shelley var "absolut hängiven samarbetets etik, ömsesidigt beroende och självuppoffring". I Lodore, till exempel så beskriver huvudtemat inte huvudkaraktärens öde, utan hans hustrus och döttrars, efter att han dödats i en duell i slutet av den första delen av romanen. Han lämnar därmed sin familj i juridiska, sociala och ekonomiska problem som de kvinnliga karaktärerna får lösa. Romanen behandlar politiska och ideologiska frågor, särskilt intresserar den sig för kvinnors utbildning och sociala status. Den skärskådar den patriarkala kulturen som höll könen åtskilda och gjorde kvinnor beroende av män. En annan expert på Shelley, Betty T. Bennett menar att "Romanen förespråkar en paradigm av jämställd utbildning för kvinnor och män, som skulle föra med sig både social rättvisa och en andlig och intellektuell beredskap att handskas med livets oundvikliga problem". Dock är Falkner den enda av Shelleys romaner där hjältinnan triumferar. Romanens läsart är att när de kvinnliga värderingarna får besegra den våldsamma och destruktiva maskuliniteten kan männen bli fria att uttrycka "sina bättre jags medlidande, sympati och generositet".
Frankenstein blandar liksom många andra gotiska romaner från tidsperioden avståndstagande i objekten med spekulativa och provocerande teman. Hellre än att fokusera på alla vändningar i historien understryker man protagonistens mentala och moraliska kamp. Shelley fyller texten med sin egen form av politiserad romantik, en som ställer sig kritisk till den traditionella romantikens individualism och egoism. Victor Frankenstein för tankarna till Satan i Det förlorade paradiset, han gör uppror mot traditionen, han skapar liv och han formar sitt eget öde. Dessa drag porträtteras inte som något positivt, utan som Blumberg påpekar: "hans omedgörliga ambition är ett självbedrägeri, förklädd till en jakt på sanningen". Han måste överge sin familj för att fullfölja sitt öde.
Mary Shelley trodde på Upplysningen och dess idéer om att människor kan förbättra samhället genom att utöva politiskt ansvar., men hon fruktade att politik som utövades utan ansvar skulle leda till kaos. I praktiken kritiserar hon i sina romaner 1700-talets tänkare som liksom hennes föräldrar trodde att man verkligen skulle kunna åstadkomma en sådan förändring. Frankensteins monster till exempel läser böcker om radikala idéer men den kunskap han får från den är i slutänden meningslös. Shelleys verk avslöjar att hon i grund och botten var mindre optimistisk än Godwin och Wollstonecraft, hon saknar övertygelsen att människan någonsin skulle kunna bli perfekt.
Som litteraturvetaren Kari Lokke skriver: "The Last Man, ännu mer än Frankenstein, bildar genom sitt ifrågasättande av mänskligheten som universums mittpunkt, av vårt privilegierade förhållande till resten av naturen, en grundläggande och profetisk utmaning av västvärldens humanism". I synnerhet Shelleys paralleller till vad världen betraktade som en misslyckad fransk revolution, och de radikala filosofernas syn på densamma, utmanar upplysningens övertygelse om att gemensamma ansträngningar oundvikligen leder till utveckling. Precis som i Frankenstein åstadkommer Shelley i denna roman en fullständigt desillusionerad kommentar till revolutionseran, som leder till ett slutgiltigt avståndstagande från hennes generations progressiva ideal. Inte enbart förkastar hon upplysningens politiska ideal, hon förnekar också romantikens tes att den poetiska eller litterära fantasin kan erbjuda ett alternativ.
Litteraturvetare har tills helt nyligen brukat hänvisa till Lodore och Falkner som bevis på att Shelley successivt blev alltmer politiskt konservativ. År 1984 fick Mary Poovey stort genomslag med sin tes att Shelleys reformivrande idéer alltmer kom att fokuseras på hennes privata sfär, hennes familjeliv. Poovey hävdar att Mary Shelley skrev Falkner för att analysera sin egen tudelade inställning till faderns kombination av liberal radikalism och strikta krav på att man skulle följa samhällets regler och normer. Mellor instämmer i stort sett i detta och menar att "Mary Shelley baserade sin alternativa politiska ideologi på visionen av den fridfulla, kärleksfulla, borgerliga familjen. Underförstått stödde hon därmed den konservativa drömmen om gradvis, evolutionär utveckling." Denna vision tillät kvinnor att befinna sig i den offentliga sfären, men den bar också med sig det inneboende könsförtryck som fanns i den borgerliga familjen.
Senare har dock dessa tidigare slutsatser blivit ifrågasatta. Till exempel hävdar Bennett att Shelleys verk visar på en aldrig upphörande tro på romantikens idealism och hopp om politiska reformer. och Jane Blumbergs studie kring Shelleys tidiga romaner argumenterar för att det inte så enkelt går att dela in hennes karriär i en radikal och en konservativ fas. Hon menar att "Shelley var aldrig en övertygad politisk radikal som hennes make, och hennes livsstil senare i livet var varken plötsligt påkommen eller ett svek. Hon utmanade de facto sin egen cirkels politiska och litterära inflytande redan i sitt allra första verk." Utifrån detta argument kan man se Shelleys tidiga verk som hennes sätt att utmana Godwins och Percy Shelleys politiska radikalism. Victor Frankensteins "tanklösa förnekande av familjen" till exempel ses som ett bevis på Shelleys ständiga fokus på den privata sfären.
På 1820- och 30-talen hände det ofta att Mary Shelley författade berättelser för presentböcker och tidningsmagasin. Hon skrev till exempel sexton noveller åt tidningen The Keepsake, som var inbunden i siden och hade guldkantade blad, och vars målgrupp var medelklassens kvinnor. Mary Shelleys arbeten i den här genren har beskrivits som "litterär hötorgskonst" Litteraturvetaren Charlotte Sussman pekar å andra sidan på att andra framstående författare från samma tidsperiod, till exempel poeterna William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge också skrev för denna lukrativa marknad. Hon förklarar att tidningsmagasinen "var en stor litterär genre under 1820- och 1830-talen", och bland dessa tidningar var The Keepsake den mest framgångsrika.
Många av Shelleys berättelser utspelar sig i tider och på platser som var avlägsna från det tidiga 1800-talets England, såsom Grekland och Henrik IV av Frankrikes regeringstid. Shelley intresserade sig speciellt för "den individuella identitetens bräcklighet" och försökte ofta återge hur "en persons uppgift i världen kan förändras i grunden till följd av känslomässiga stormar, eller på grund av övernaturliga händelser som speglar ett inre tumult". I hennes berättelser kopplas kvinnans värde till hennes kortvariga attraktionskraft på äktenskapsmarknaden, medan mannens identitet kan bevaras och utvecklas genom pengarnas betydelse. Även om Mary Shelley skrev tjugoen noveller åt tidningar mellan åren 1823 och 1839 betraktade hon alltid sig själv som romanförfattare. Hon skrev till vännen Leigh Hunt att "Jag skriver dåliga artiklar som gör att jag känner mig olycklig – men jag tänker ge mig i kast med att skriva en roman och hoppas att dess rena vatten kan hjälpa mig bli av med tidningarnas gyttja".
När Mary Godwin och Percy Shelley rymde till Frankrike sommaren 1814 började de föra en gemensam dagbok som de publicerade 1817 med titeln History of a Six Weeks' Tour. I denna utgåva hade de även med fyra brev, två av dem var, från deras vistelse i Genève 1816, och även Percy Shelleys dikt Mont Blanc. Verket hyllar ungdomlig kärlek och politisk idealism, och följer i spåren av Mary Wollstonecraft och andra som tidigare använt sig av reseskildringen som form för att föra fram filosofiska idéer. Bokens perspektiv är filosofiskt och reformvänligt, snarare än det konventionella för reseskildringar. Särskilt skildras politikens och krigens samhälleliga effekter i Frankrike. Breven paret skrev på sin andra resa skildrar och analyserar de "stora och extraordinära händelser" som äger rum i samband med att Napoleon I besegras vid Waterloo efter sina "hundra dagars återkomst" år 1815. De utforskar även Genèvesjöns och Mont Blancs filosofiska sublimitet på ett sätt som för tankarna till Petrarca och arvet efter Jean-Jacques Rousseau.
Den sista boken av längre format som Mary Shelley skrev, i form av en samling brev, publicerades 1844 med titeln Rambles in Germany and Italy in 1840, 1842 and 1843. Häri beskrevs de resor hon gjort tillsammans med sonen Percy Florence och hans vänner från universitetet. I detta verk följer Mary i sin mors fotspår, då formatet mycket liknar det som Mary Wollstonecraft använde i Letters Written in Sweden, Norway, and Denmark och som Mary Shelley tidigare använt sig av i A History of a Six Weeks' Tour Hon använder här sina egna definitioner av begreppen känsla och sympati för att beskriva både ett faktiskt och ett politiskt landskap. För Shelley är det enda sättet att bygga ett bättre samhälle att skapa sympatiska kopplingar mellan folk och individer: "kunskap, upplysning, att befria sinnet från destruktiva fördomar – en vidare cirkel av sympati för våra medmänniskor – däri ligger nyttan med att resa". Mellan kommentarer om landskap och utsikter, kultur och "människorna, särskilt ur politisk synvinkel", använder hon sig av reseskildringens form för att analysera sin egen roll som änka och mor, och för att göra reflexioner kring den revolutionära nationalismen i Italien. Hon berättar även om sina "pilgrimsfärder" till platser hon associerar till Percy Shelley. Enligt litteraturvetaren Clarissa Orr tjänar Mary Shelleys anammande av en roll som förkroppsligar det filosofiska moderskapet till att ge Rambles en unik form av prosadikt, med "döden och minnet" som centrala teman. Samtidigt tar Shelley ställning för ett jämlikt samhälle, mot monarkin, klasskillnader, slaveri och krig.
Mellan åren 1832 och 1839 skrev Mary Shelley en mängd biografier över kända italienska, spanska, portugisiska och franska män och även några kvinnor åt Dionysius Lardners Lives of the Most Eminent Literary and Scientific Men. Detta verk hade tillkommit för att svara på medelklassens växande efterfråga på bildande litteratur. Fram tills att dessa essäer återutgavs 2002 hade ingen större uppmärksamhet ägnats denna del av hennes produktion. Det ska dock sägas att det är svårt att helt säkert säga vem som skrivit vad i detta samlingsverk. Shelley använde sig i dessa biografier av en narrativ teknik som blivit populär inom genren under 1700-talet och som inspirerats av Samuel Johnson. Tekniken innebar att man kombinerar andrahandskällor och memoarer med anekdoter och kommentarer från författaren.
Shelley använde sig av biografiskrivandet för att "skaffa mig en utbildning i hur man studerar historiefilosofi". och även för att "ge lektioner". Det är viktigt att lägga märke till att dessa "lektioner" ofta innehöll kritik mot patriarkala institutioner. Shelley betonar företeelser som familj, hem, romantik, sympati och medlidande när hon beskriver människor. Hennes övertygelse att kraften från dessa är vad som kan åstadkomma varaktiga förbättringar av samhället förbinder hennes biografiska text med den som användes av tidiga feministiska historiker såsom Mary Hays och Anna Jameson. Dessa essäer kom i samlingsverket att ges ut i över 4 000 exemplar, vilket kan jämföras med hennes romaner som oftast trycktes i hundratal per utgåva. Detta innebar att hennes biografiska essäers föresats att befordra den kvinnliga historieskrivningens sociala agenda" blev ett av Shelleys mest inflytelserika politiska inlägg.
En kort tid efter Percy Shelleys död bestämde sig Mary Shelley för att skriva en biografi över honom. I ett brev daterat den 17 november 1822 skriver hon: "Jag ska skriva boken om hans liv... och på så sätt sysselsätta mig själv med det enda som kan skänka mig tröst". Hon förbjöds dock av sin svärfar, sir Timothy Shelley, att göra detta. Mary började arbeta med att befordra Percys verk och förstärka hans rykte som poet genom att publicera samlingsverket Posthumous Poems 1824. År 1839, samtidigt som hon skrev biografiska artiklar, började hon förbereda en nyutgåva av hans samlade dikter. Denna utgåva kom att bli vad litteraturvetaren Susan J. Wolfson kallar "den händelse som helgonförklarade Percy Shelley". Påföljande år redigerade Mary Shelley en sammanställning av sin makes essäer, brev, översättningar och textfragment, och hon fortsatte sedan under hela 1830-talet att väcka en bredare publik för hans poesi genom att låta trycka utvalda dikter i tidskriften The Keepsake.
Ett sätt för Mary Shelley att kringgå sin svärfars förbud mot en biografi var att i dessa samlingar och nyutgåvor bifoga kommentarer och anekdoter som tillät henne att smyga in biografiskt material. "Jag ska rättfärdiga hans gärningar" tillkännagav hon 1824, "Jag ska göra honom älskad för all framtid." Det var detta mål, menar Blumberg, som föranledde henne att presentera Percys verk för allmänheten på det mest "populära sättet hon kunde komma på". För att skräddarsy hans verk för den viktorianska smaken lät hon framställa Percy Shelley som en romantisk poet, snarare än en radikal, politisk poet. Som Mary Favret skriver: "Den förandligade Percy blev en bild av poesins själva själ". Mary lyckades utmåla Percys politiska radikalism som en form av sentimentalitet, i det hon hävdade att hans republikanska sympatier härstammade från medlidande med nödlidande människor. Hon såg till att föra fram romantiska anekdoter som beskrev hans välvilja, hans kärlek till familjen och till naturen. Hon beskrev också hur hon själv, i rollen som hans "praktiska musa" hade föreslagit förbättringar i texterna medan han skrev.
Trots att hon var så känslomässigt engagerad, visade sig Mary Shelley vara en kunnig och professionell redaktör. Hon försökte få fram en korrekt kronologi för alla hans texter genom att studera hans slarviga, ibland otydbara, anteckningsböcker, och hon inkluderade dikter såsom Epipsychidion som han skrivit till Emilia Viviani, trots att hon egentligen själv hade velat utelämna den. Hon tvingades dock acceptera vissa kompromisser, och som Blumberg påpekar har hon av senare litteraturvetare anklagats för att ha manipulerat Percys verk genom misstolkningar, urval och felskrivningar för att framställa poeten som något han inte var. I princip ville Mary Shelley att varje ord hennes make skrivit skulle publiceras. men hon fann att detta var omöjligt, både med tanke på förläggarnas krav och med tanke på läsekretsens moraliska normer. Till exempel tog hon bort de ateistiska antydningarna i dikten Queen Mab i den första utgåvan. När hon sedan lät dem vara med i den andra blev förläggaren åtalad och fälld för hädelse, även om inget straff utdömdes. Mary Shelleys censur föranledde kritik från Percy Shelleys tidigare umgängeskrets, och kritiker anklagade henne bland annat för okunnig selektivitet. Hennes anteckningar har ändå förblivit en viktig källa för dem som studerar Percy Shelleys författarskap. Som Bennet uttrycker det: "biografiskrivare och litteraturvetare är överens om att Mary Shelleys arbete med att se till att Percys verk fick den uppmärksamhet hon ansåg att de förtjänade var den största enskilda kraft som bidrog till att hans rykte etablerades under en tid då hans livsverk annars hade riskerat att falla i glömska".
Mary Shelley bemöttes med respekt som författare under sin egen livstid, även om kritiker ofta missade hennes texters politiska undertoner. Efter sin död blev hon dock främst ihågkommen som Percy Shelleys hustru och för ett enda verk – Frankenstein. När hennes brev publicerades 1945 skriver till och med redaktören Frederick Jones i förordet att "en samling som den som här föreligger kunde knappast rättfärdigas av brevens allmänna kvalitet eller av Mary Shelleys betydelse som författare. Det är som hustru till Percy Bysshe Shelley som hon väcker vårt intresse". Denna inställning hade inte försvunnit 1980 då Betty T. Bennett publicerade den första kompletta utgåvan av Mary Shelleys brev. Hon förklarar att "Faktum är att Mary Shelley ända till nyligen betraktats som en produkt. Först en produkt av sina föräldrar, William Godwin och Mary Wollstonecraft, och sedan av sin man, Percy Shelley" Inte förrän Emily Sunsteins Mary Shelley: Romance and Reality kom ut 1989 hade det funnits någon fullödig, akademisk avhandling om Mary Shelleys liv och författarskap.
Mary Shelleys sons försök att "viktorianisera" hennes minne genom att censurera det material hon lämnade efter sig bidrog till att eftervärlden bildade sig uppfattningen att Mary Shelley varit en konventionell författare i högre grad än vad hennes texter faktiskt låter oss förstå. Hennes egna metoder att popularisera Percy Shelleys verk, och hennes tendens att undvika offentliga debatter under senare år bidrog till denna uppfattning. Kommentarer från medlemmar av Percy Shelleys umgängeskrets gick också ofta ut på att nedvärdera Mary Shelleys radikalism. Trelawnys Records of Shelley, Byron, and the Author (1878) till exempel hyllade Percy Shelley på bekostnad av Marys insatser, då han ifrågasatte hennes intelligens och till och med att hon verkligen var upphovsman till Frankenstein. Lady Shelley, Percy Florence hustru, svarade på dessa anklagelser genom att 1882 låta publicera en privat utgåva av en brevsamling hon ärvt med titeln Shelley and Mary.
Ända sedan man först skrev om Frankenstein för scenen har det blivit vanligt att ny publik först möter Mary Shelleys verk genom iscensättningar. Den första filmatiseringen kom 1910, sedan gjordes den klassiska versionen av James Whale 1931, uppföljd av till exempel Mel Brooks Young Frankenstein 1974 och Kenneth Branaghs Mary Shelley's Frankenstein 1994. Under 1900-talet kom Mary Shelley att betraktas som en "en-romans författare" snarare än som den yrkesskribent hon var. Flera av hennes verk har inte kommit i nyutgåvor förrän under de allra senaste åren, vilket har hindrat publiken att lära känna hela hennes produktion. De senaste decennierna har dock nästan samtliga hennes texter kommit ut i nya utgåvor, vilket bidragit till uppvärderingen av hennes författarskap. Hennes studievanor och kunskaper, som de framstår av hennes anteckningar och brev, kan nu bättre uppskattas. Hennes egen uppfattning om sig själv som författare har också uppmärksammats: "Jag tror att jag kan försörja mig genom mitt skrivande, och jag inspireras av den tanken". Litteraturvetare och forskare anser idag att Mary Shelley är en av de största romantiska författarna och att hon är betydelsefull på grund av sina litterära verk samt sin offentliga röst som liberal kvinna.
History of a Six Weeks' Tour (1817)
Frankenstein; or, The Modern Prometheus (1818)
Frankenstein (översättning av Monica Stolpe, Christofer, 1959)
Frankenstein (anonym översättning?, Delta, 1974)
Frankenstein (översättning: Anna Pyk, Niloe, 1982)
Frankenstein eller den moderne Prometeus (översättning Måns Winberg, Bakhåll, 2008)
Matilda (1819)
Matilda (översättning av Daniel Martinez, Sjösala, 2018)
Valperga (1823)
Posthumous Poems of Percy Bysshe Shelley (1824)
The Last Man (1826)
Den sista människan (översättning Erik Carlquist, Hström, 2005)
The Fortunes of Perkin Warbeck (1830)
Lodore (1835)
Falkner (1837)
The Poetical Works of Percy Bysshe Shelley (1839)
Rambles in Germany and Italy in 1840, 1842, and 1843 (1844)
Mörk romantik
Skräcklitteratur
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mary Shelley, läst 3 okt 2009.
Shelley, Mary Wollstonecraft; Robinson Charles E. (1976) (på engelska). Collected tales and stories: with original engravings. Baltimore: Johns Hopkins U.P. Libris 5675153. ISBN 0-8018-1706-4. https://archive.org/details/collectedtalesst00mary
Shelley, Mary. Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Ed. Susan J. Wolfson. New York: Pearson Longman, 2007. ISBN 0321399536.
Shelley, Mary. The Journals of Mary Shelley, 1814–44. Ed. Paula R. Feldman and Diana Scott-Kilvert. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1995. ISBN 0801850886.
Shelley, Mary. The Last Man. Ed. Morton D. Paley. Oxford: Oxford Paperbacks, 1998. ISBN 0192838652.
Shelley, Mary. Lodore. Ed. Lisa Vargo. Ontario: Broadview Press, 1997. ISBN 1551110776.
Shelley, Mary. Mary Shelley's Literary Lives and Other Writings. 4 vols. Ed. Tilar J. Mazzeo. London: Pickering & Chatto, 2002. ISBN 1851967168.
Shelley, Mary. Mathilda. Ed. Elizabeth Nitchie. Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1959. Project Gutenberg. Hämtad den 16 february 2008.
Wollstonecraft, Mary; Todd Janet, Shelley Mary Wollstonecraft (1992) (på engelska). Mary: Maria. Penguin classics. London: Penguin. Libris 4579877. ISBN 0-14-043371-6
Shelley, Mary, ed. The Poetical Works of Percy Bysshe Shelley. London: Edward Moxon, 1840. Google Books. Hämtad den 6 april 2008.
Shelley, Mary. Selected Letters of Mary Wollstonecraft Shelley. Ed. Betty T. Bennett. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1995. ISBN 0801848865.
Shelley, Mary. Valperga. Ed. Michael Rossington. Oxford: Oxford Paperbacks, 2000. ISBN 0192832891.
Shelley, Percy Bysshe. Shelley's Poetry and Prose. Eds. Donald H. Reiman and Neil Fraistat. 2nd ed. New York: W. W. Norton and Co., 2002. ISBN 0393977528.
Bennett, Betty T. (1992). Brinkley Robert, Hanley Keith. red (på engelska). Romantic Revisions. Cambridge: Cambridge University Press. Libris 5017346. ISBN 0-521-38074-X. https://archive.org/details/romanticrevision0000unse
Bennett, Betty T., ed. Mary Shelley in her Times. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2003. ISBN 0801877334.
Bennett, Betty T. (1998) (på engelska). Mary Wollstonecraft Shelley: an introduction. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University Press. Libris 5677610. ISBN 0-8018-5975-1 (inb.). https://archive.org/details/marywollstonecra0000benn_e5t2
Bennett, Betty T. (1978). Reiman Donald H.. red (på engelska). The evidence of the imagination: studies of interactions between life and art in English romantic literature. The Gotham library of the New York university press. New York: New York U.P. Libris 5749214. ISBN 0-8147-7372-9 (inb.). https://archive.org/details/evidenceofimagi00atbr
Bieri, James (2005) (på engelska). Percy Bysshe Shelley: a biography : exile of unfulfilled reknown, 1816-1822. Newark: University of Delaware Press. Libris 9526854. ISBN 0-87413-893-0 (alk. paper). https://archive.org/details/percybyssheshell0000bier
Blumberg, Jane. Mary Shelley's Early Novels: "This Child of Imagination and Misery". Iowa City: University of Iowa Press, 1993. ISBN 0877453977.
Brewer, William D. "William Godwin, Chivalry, and Mary Shelley's The Fortunes of Perkin Warbeck". Papers on Language and Literature 35.2 (Spring 1999): 187–205. Rpt. on bnet.com. Hämtat den 20 february 2008.
Bunnell, Charlene E. "All the World's a Stage": Dramatic Sensibility in Mary Shelley's Novels. New York: Routledge, 2002. ISBN 0415938635.
Carlson, Julie Ann (2007) (på engelska). England's first family of writers: Mary Wollstonecraft, William Godwin, Mary Shelley. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University Press. Libris 10532139. ISBN 978-0-8018-8618-8 (hbk.). https://archive.org/details/englandsfirstfam0000carl
Clemit, Pamela. "From The Fields of Fancy to Matilda." Mary Shelley in her Times. Ed. Betty T. Bennett. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2003. ISBN 0801877334.
Clemit, Pamela (1993) (på engelska). The Godwinian novel: the rational fictions of Godwin, Brockden Brown, Mary Shelley. Oxford English monographs, 99-0112816-1. Oxford: Clarendon. Libris 4620918. ISBN 0-19-811220-3. https://archive.org/details/godwiniannovelra0000clem
Conger, Syndy M., Frederick S. Frank, and Gregory O'Dea, eds. Iconoclastic Departures: Mary Shelley after "Frankenstein". Essays in Honor of the Bicentenary of Mary Shelley's Birth. Madison, NJ: Farleigh Dickinson University Press, 1997. ISBN 0838636845.
Eberle-Sinatra Michael, red (2000) (på engelska). Mary Shelley's fictions: from Frankenstein to Falkner. Basingstoke: Macmillan. Libris 4837556. ISBN 0-333-77106-0 (St. Martin). https://archive.org/details/maryshelleysfict0000unse
Schor Esther H., Mellor Anne K., Fisch Audrey A., red (1993) (på engelska). The other Mary Shelley: beyond Frankenstein. New York: Oxford University Press. Libris 4611470. ISBN 0-19-507740-7. https://archive.org/details/othermaryshelley0000unse
Frank, Frederick S. "Mary Shelley's Other Fictions: A Bibliographic Consensus". Iconoclastic Departures: Mary Shelley after "Frankenstein". Essays in Honor of the Bicentenary of Mary Shelley's Birth. Ed. Syndy M. Conger, Frederick S. Frank, and Gregory O'Dea. Madison, NJ: Farleigh Dickinson University Press, 1997. ISBN 0838636845.
Gilbert, Sandra M.; Gubar Susan (1984) (på engelska). The madwoman in the attic: the woman writer and the nineteenth-century literary imagination ([New ed.]). New Haven: Yale Univ. Press. Libris 4768245. ISBN 0-300-02596-3
Gittings, Robert; Manton Jo (1992) (på engelska). Claire Clairmont and the Shelleys: 1798-1879. Oxford: Oxford University Press. Libris 4623172. ISBN 0-19-818594-4. https://archive.org/details/claireclairmonts0000gitt
Holmes, Richard. Shelley: The Pursuit. 1974. London: Harper Perennial, 2003. ISBN 0007204582.
Jump, Harriet Devine, Pamela Clemit, and Betty T. Bennett, eds. Lives of the Great Romantics III: Godwin, Wollstonecraft & Mary Shelley by Their Contemporaries. London: Pickering & Chatto, 1999. ISBN 1851965122.
Levine George, Knoepflmacher Ulrich Camillus, red (1979) (på engelska). The endurance of Frankenstein: essays on Mary Shelley's novel. Berkeley. Libris 5004150. ISBN 0-520-03612-3
Mellor, Anne Kostelanetz (1989[1988]) (på engelska). Mary Shelley: her life, her fiction, her monsters. New York: Routledge. Libris 4923097. ISBN 0-415-90147-2 (pbk). https://archive.org/details/maryshelleyherli0000mell_i5g1
Myers, Mitzi. "Mary Wollstonecraft Godwin Shelley: The Female Author between Public and Private Spheres." Mary Shelley in her Times. Ed. Betty T. Bennett. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2003. ISBN 0801877334.
Orr, Clarissa Campbell. "Mary Shelley's Rambles in Germany and Italy, the Celebrity Author, and the Undiscovered Country of the Human Heart". Romanticism On the Net 11 (August 1998). Hämtad den 22 february 2008.
Poovey, Mary. The Proper Lady and the Woman Writer: Ideology as Style in the Works of Mary Wollstonecraft, Mary Shelley and Jane Austen. Chicago: University of Chicago Press, 1985. ISBN 0226675289.
Schor Esther H., red (2003) (på engelska). The Cambridge companion to Mary Shelley. Cambridge companions to literature. Cambridge, UK: Cambridge University Press. Libris 9027896. ISBN 0-521-80984-3 (inb.). https://archive.org/details/isbn_9780521007702
Seymour, Miranda (2000) (på engelska). Mary Shelley. London: John Murray. Libris 8302529. ISBN 0-7195-5711-9. https://archive.org/details/maryshelley00seym
Sites, Melissa. "Re/membering Home: Utopian Domesticity in Mary Shelley's Lodore". A Brighter Morn: The Shelley Circle's Utopian Project. Ed. Darby Lewes. Lanham, MD: Lexington Books, 2003. ISBN 0739104721.
Shelley, Mary Wollstonecraft; Smith Johanna M. (2000) (på engelska). Frankenstein: complete, authoritative text with biographical, historical, and cultural contexts, critical history, and essays from contemporary critical perspectives. Case studies in contemporary criticism, 99-1950712-1 (2. ed.). Boston, Mass.: Bedford/St. Martin's. Libris 4795962. ISBN 0-312-19126-X (hft.). https://archive.org/details/frankensteincomp00shel
Spark, Muriel (1988) (på engelska). Mary Shelley (Repr.). London: Constable. Libris 4525878. ISBN 0-09-468460-X
James Edward, Mendlesohn Farah, red (2003) (på engelska). The Cambridge companion to science fiction. Cambridge companions to literature. Cambridge: Cambridge University Press. Libris 9003183. ISBN 0-521-01657-6 (pbk.). https://archive.org/details/isbn_9780521016575
St. Clair, William (1989) (på engelska). The Godwins and the Shelleys: the biography of a family. London: Faber. Libris 5054213. ISBN 0-571-15422-0. https://archive.org/details/godwinsshelleysb0000stcl_y7n2
Sterrenburg, Lee. "The Last Man: Anatomy of Failed Revolutions". Nineteenth Century Fiction 33 (1978): 324–347.
Sunstein, Emily W. (1991) (på engelska). Mary Shelley: romance and reality. Baltimore, Md.: Johns Hopkins Univ. Press. Libris 5676417. ISBN 0-8018-4218-2. https://archive.org/details/maryshelleyroman00suns
Wake, Ann M Frank. "Women in the Active Voice: Recovering Female History in Mary Shelley's Valperga and Perkin Warbeck". Iconoclastic Departures: Mary Shelley after "Frankenstein". Essays in Honor of the Bicentenary of Mary Shelley's Birth. Ed. Syndy M. Conger, Frederick S. Frank, and Gregory O'Dea. Madison, NJ: Farleigh Dickinson University Press, 1997. ISBN 0838636845.
White, Daniel E. "'The god undeified': Mary Shelley's Valperga, Italy, and the Aesthetic of Desire". Romanticism on the Net 6 (May 1997). Hämtad den 22 february 2008.
Wikimedia Commons har media som rör Mary Shelley.
Originalverk av Mary Shelley på engelskspråkiga Wikisource.
Mary Shelley på Project Gutenberg
Frankenstein: A New Reality!
Mary Shelley chronology and bibliography – ingår i Romantic Circles
Nuncio, född 17 april 2011 på Hanover Shoe Farms i Hanover, Pennsylvania, är en hingst av rasen amerikansk travare, mest känd för sin seger i Elitloppet 2016.
Nuncio tränades under större delen av sin tävlingskarriär av Stefan Melander på gården Tillinge-Åby utanför Enköping, och sköttes av sambon Catarina Lundström. Hästen köptes av Melander för 7 000 dollar den 6 november 2012 på en hästauktion i Harrisburg, Pennsylvania men sedan december 2017 är även Menhammar stuteri delägare. Som två- och treåring tävlade Nuncio i Nordamerika där han först stod i träning hos Jim Oscarsson och sedan hos Jimmy Takter. I februari 2015 överfördes han till Sverige och placerades i Melanders egen träning där han sedan stannade karriären ut.
Nuncio tävlade åren 2013–2017 och tillhörde under denna period travets världselit. Han gjorde totalt 63 starter vilket resulterade i 42 segrar, 14 andraplatser och 4 tredjeplatser. Han sprang in 28,8 miljoner kronor – siffror som gör honom till Andover Halls vinstrikaste avkomma och Melanders genom tiderna vinstrikaste häst. Fram till och med karriärens 54:e start var han aldrig sämre än trea i ett lopp (39 vinster, 13 andraplatser, 2 tredjeplatser). Han tog 15 raka segrar från november 2015 till mars 2017. Nuncio var obesegrad under hela 2016 då han också blev årets vinstrikaste häst i Sverige där han följdriktigt också utsågs till "Årets Häst" samma år. År 2020 hyllades han genom att få ett eget travlopp på Solvalla uppkallat efter sig, Nuncios Lopp.
Nuncio tog karriärens största seger i Elitloppet 2016. Bland andra stora segrar räknas Kentucky Futurity (2014), Yonkers Trot (2014), Sprintermästaren (2015), Breeders' Crown (2015), Solvalla Grand Prix (2015), Oslo Grand Prix (2016), Årjängs Stora Sprinterlopp (2016), Jubileumspokalen (2016), Sundsvall Open Trot (2016) och UET Trotting Masters (2016). Han kom även på andraplats i Peter Haughton Memorial (2013) och Hambletonian Stakes (2014) samt på tredjeplats i Elitloppet (2015).
Nuncio är en hingst med mankhöjden 161 cm. Han har lång smal hals, lång markerad manke, smal bringa, liggande bogar, djup i bålen, ett smalt och något sluttande toppigt kors. Långa kotor, korta skenor fram och långa skenor bak, bred has och något tåvid bak.
Nuncio är svartbrun med ett par signalement. På huvudet har han en stjärn, vilket är en vit fläck mellan ögonen. På höger ben fram har han en oregelbunden vit krona med svarta fläckar. På vänster ben fram en oregelbunden vit kota med svarta fläckar. På vänster ben bak en vit halvstrumpa med svarta fläckar.
Nuncio föddes på Hanover Shoe Farms i Hanover i Pennsylvania, vilket är ett av världens största stuterier. Hanover Shoe Farms säljer varje år i början av november sina åringar på hästauktionen i Harrisburg, vilken varar i sex dagar och är Nordamerikas största auktion. Stefan Melander brukade besöka den i travkretsar välkända auktionen och hade tidigare ropat in stjärnhästar som Scarlet Knight och Super Photo Kosmos där. Han besökte auktionen återigen 2012, och ropade då in nummer 544 Nuncio för 7 000 dollar (motsvarande cirka 50 000 kronor med dåvarande växelkurs) under auktionens andra dag den 6 november. Melander har förklarat att han inte förstod det låga priset för Nuncio och att han hade varit beredd att gå högre i budgivningen. Han ska vid köpet ha sagt till den person som visade upp Nuncio att "den här hästen kommer att vinna Hambletonian".
För att sätta priset i perspektiv kan konstateras att det under den andra dagen av auktionen såldes totalt över 300 hästar och Nuncio tillhörde de 50 billigaste. Totalt under dag två såldes 260 hästar för en högre summa än Nuncio och 46 såldes för en lägre summa (43) eller samma summa (3) som Nuncio. Den dyraste hästen under dag två köptes för 275 000 dollar. Den dyraste hästen under hela 2012 års hästauktion på Harrisburg köptes för 380 000 dollar. Totalt köpte Melander sex hästar under auktionen i Harrisburg 2012 – Nuncio (dag 2), Simple Solution (dag 2), Bella Beluga (dag 3), Viking Eagle (dag 3), Stirling Cheer (dag 4) och Party Boat Hanover (dag 4). Nuncio var billigast av dessa medan Party Boat Hanover, som köptes för 32 000 dollar, var dyrast.
Efter att Melander köpt Nuncio vid hästauktionen i Harrisburg var planen att ta med honom hem till Sverige för träning i egen regi. Det visade sig dock att Nuncio inte var importberättigad till Sverige eftersom hans mor Nicole Isabelle inte hade ett tillräckligt snabbt löpningsrekord i tävlingssammanhang för gångarten trav (1.13,4 som slagen). Detta gjorde att Melander blev tvungen att hitta en tränare i Nordamerika till Nuncio, vilket blev den svenske tränaren Jim Oscarsson som under denna tid var verksam vid träningsanläggningen Palema Trotting Center i Vero Beach i Florida.
Nuncio gick ett första kvallopp på Meadowlands Racetrack i East Rutherford i New Jersey den 1 juni 2012, där han kördes av Oscarssons son Kevin. Nuncio gjorde därefter sin första start och tog sin första seger den 12 juli 2013 i ett tvååringslopp på Meadowlands Racetrack tillsammans med kusken John Campbell. Två veckor senare följdes segern i debutloppet upp med en start i ett försökslopp till världens största tvååringslopp Peter Haughton Memorial. Han slutade på andraplats bakom Father Patrick i försöket, och kvalificerade sig därmed för final den 3 augusti under 2013 års Hambletoniandag på Meadowlands. I finalen kom han återigen på andraplats bakom Father Patrick. Efter andraplatsen i Peter Haughton Memorial följde två raka segrar, varav den ena i Reynolds Memorial Stakes den 5 september på Vernon Downs i Vernon i New York där han segrade på nytt banrekord för tvååringar. Nästa start gjordes i semifinalen av amerikanska Breeders Crown för tvååriga hingstar och valacker den 11 oktober på Pocono Downs i Wilkes-Barre i Pennsylvania. Där kom han på andraplats efter Father Patrick. Andraplatsen innebar dock att Nuncio kvalificerade sig för finalen, som gick av stapeln den 19 oktober. I finalen placerade han sig återigen på andraplats slagen av Father Patrick.
Efter Breeders Crown tvingades ägaren Stefan Melander i november att flytta Nuncio från Jim Oscarssons till Scott Andrews träning. Detta eftersom Oscarsson valde att flytta sin verksamhet tillbaka till Sverige. I de två första starterna hos Andrews vann Nuncio både försöks- och finalloppen av Matron Stakes för tvååringar på Dover Downs Racetrack i Dover i Delaware. I finalloppet den 17 november 2013 satte Nuncio och kusken Campbell nytt banrekord för tvååringar på Dover Downs. I nästa start avslutade Nuncio säsongen med en andraplats i Valley Victory Trot den 30 november 2013 på Meadowlands. Totalt sprang Nuncio in över 400 000 dollar på tio starter under debutsäsongen, vilket gjorde honom till säsongens näst vinstrikaste tvååriga travhäst i Nordamerika.
Inför säsongen 2014 flyttade ägare Melander i december 2013 Nuncio till Jimmy Takters träning. Den 2 augusti 2014 på Meadowlands Racetrack kom Nuncio på andraplats i Hambletonian Stakes, slagen av stallkamraten Trixton med en halv längd. I samband med detta satte han även sitt personliga löpningsrekord 1:50.3 över sprinterdistansen 1609 meter. Drygt två månader efter andraplatsen i Hambletonian vann han i oktober Kentucky Futurity på The Red Mile i Lexington. Denna seger följdes upp med en seger i även Yonkers Trot den 25 oktober 2014 på Yonkers Raceway i Yonkers. Efter två raka storloppssegrar tog Nuncio den tredje raka storloppssegern när han den 6 november 2014 vann Matron Stakes för treåringar på Dover Downs. Efter loppet påpekade kusken John Campbell hur Nuncio "aldrig gör ett dåligt lopp" utan är en av de jämnaste hästar han kört. Nuncio gjorde säsongens sista start den 22 november 2014 på Meadowlands i amerikanska Breeders Crown för treåriga hingstar och valacker, där han slutade på tredjeplats.
Nuncio var den näst vinstrikaste travhästen i kullen i Nordamerika under säsongen 2014. Endast Father Patrick var vinstrikare. Totalt sprang Nuncio in 1,5 miljoner amerikanska dollar på 17 starter under året. Vid en sammanfattning av säsongen bör även nämnas att Nuncio var den som dittills varit närmast att ta en Triple Crown inom amerikansk travsport sedan Glidemaster 2006. Detta då Nuncio vann de två Triple Crownloppen Kentucky Futurity och Yonkers Trot men däremot inte Hambletonian Stakes, utan var där som tvåa slagen med en halv längd. Utöver Glidemaster har endast sju andra travare sedan starten 1955 lyckats med bedriften att ta en Triple Crown.
Efter två framgångsrika säsonger som unghäst i Nordamerika beslutade ägare Melander att importera Nuncio till Sverige. Den 11 februari 2015 genomfördes importen och Melander placerade Nuncio i sin egen träning på gården Tillinge-Åby utanför Enköping. I The Onions Lopp på den nya hemmabanan Solvalla den 22 april 2015 debuterade Nuncio på svensk mark. Han startade från spår 9 med Melander i sulkyn och segrade med två längder från positionen utvändigt om ledaren. Segern i debutloppet följdes upp med ytterligare en seger, tagen den 6 maj i Dartster F:s Lopp på Solvalla. Efter den andra raka segern på svensk mark blev fyraårige Nuncio inbjuden till 2015 års upplaga av Elitloppet. Elitloppet gick av stapeln den 31 maj på Solvalla. Nuncio startade i det första av de två försöken och slutade i detta på andraplats bakom vinnande Royal Fighter, vilket innebar att han kvalificerade sig för finalloppet som kördes senare under eftermiddagen. I finalen slutade han på tredjeplats, slagen av vinnaren Magic Tonight och tvåan Mosaique Face med en halv längd. Nuncio travade i tredjespår under hela finalloppet, och han ansågs därför av sin ägare, tränare och kusk Melander vara "den moraliska vinnaren" av loppet. Nuncio blev med sitt deltagande i Elitloppet 2015 den 48:e fyraåringen att delta i loppet. Med sin tredjeplats i finalen tillhör han även skaran av de mest framgångsrika fyraåringarna i loppets historia – enbart Mack Lobell som segrade 1988 och Peace Corps som slutade på andraplats 1990 har som fyraåringar lyckats bättre.
Tredjeplatsen i Elitloppet följdes upp med segrar både i försöks- och finallopp av Sprintermästaren den 2 juli 2015 på Halmstadtravet. Segern var hans första seger i ett Grupp 1-lopp i Europa. Därefter startade han den 5 augusti i ett fyraåringslopp på Solvalla, där han segrade på nytt svenskt rekord för utländska fyraåringar efter en lång upploppsspurt förbi loppets ledare Daley Lovin. Drygt två veckor senare, den 19 augusti, segrade han i ett fyraåringslopp inom V75 på Solvalla. Den 10 september startade han i Fyraåringsstjärnan på Gävletravet. I loppet kördes han barfota runt om för första gången i karriären och segrade på löpningsrekordet 1.09,6 över sprinterdistansen 1640 meter med autostart. Han tog sin sjätte raka seger sedan tredjeplatsen i Elitloppet den 7 oktober i Cancerfondens Lopp på Solvalla. Med sex raka segrar i ryggen startade han i semifinalen av Breeders' Crown för fyraåriga hingstar och valacker den 25 oktober på Solvalla. Han travade i ledningen men besegrades med en hals av storskrällen Owen Face som kördes av Adrian Kolgjini. Med andraplatsen kvalificerade han sig dock för final. Finalen gick av stapeln den 8 november på Sundbyholms travbana utanför Eskilstuna. Han vann finalen och tog därmed också sin andra raka seger i ett europeiskt Grupp 1-lopp. Han avslutade sedan säsongen med en seger i Solvalla Grand Prix på Solvalla den 14 november. Med denna seger, värd 400 000 kronor, gick Nuncio om Scarlet Knight som Melanders genom tiderna näst vinstrikaste häst (endast efter Gigant Neo). Totalt sprang Nuncio in 3,6 miljoner kronor på 13 starter varav 10 segrar under sin första säsong i Sverige, vilket gjorde honom till den svenska travsäsongens vinst- och segerrikaste fyraåring och femte vinstrikaste travhäst. På topplistan över säsongens 30 vinstrikaste hästar var han och Readly Express de enda som aldrig var sämre än trea i något lopp under året.
Nuncio inledde säsongen 2016 med årsdebut i Kentucky Fibbers lopp den 30 mars på Solvalla. Han vann årsdebuten och segermarginalen beskrevs som "många längder". Årsdebuten följdes upp med segrar i The Onions Lopp den 13 april och Dartster F:s Lopp den 27 april på Solvalla, vilket innebar att Nuncio försvarade sina segrar i dessa lopp från föregående år. Segern i Dartster F:s Lopp togs på tiden 1.09,9 över sprinterdistansen 1640 meter, vilket var den dittills snabbaste tiden i Europa under 2016.
Säsongens fjärde start gjordes den 11 maj i Meadow Roads Lopp på Solvalla. Efter segern i loppet fick Nuncio en inbjudan till att delta i Elitloppet den 29 maj 2016 på Solvalla. Den 22 maj 2016 blev det officiellt att tränare Melander satte upp Örjan Kihlström som kusk att köra Nuncio i Elitloppet istället för sig själv. Kihlström valde att köra Nuncio framför sin fjolårsvinnare av Elitloppet, Magic Tonight. Elitloppet 2016 gick av stapeln den 29 maj. I försöksloppet skar Nuncio mållinjen på andraplats, och kvalificerade sig därmed för final. I efterhand framkom det dock att försöksvinnaren Un Mec d'Héripré (tränad av Fabrice Souloy) varit dopad i loppet, varför Nuncio i efterhand tilldelades segern i loppet. I finalloppet vann Nuncio från utvändigt ledaren på tiden 1.09,2 över sprinterdistansen 1609 meter, vilket var den dittills snabbaste segertiden någonsin i en Elitloppsfinal. Det tidigare rekordet låg på 1.09,5, vilket Timoko travade från ledningen i 2014 års upplaga. I och med segern, som var värd tre miljoner kronor, gick Nuncio även om Gigant Neo som tränare Melanders vinstrikaste häst genom tiderna samt Donato Hanover som hingsten Andover Halls vinstrikaste avkomma.
Den 4 juni blev det klart att Nuncio skulle följa upp sin Elitloppsseger med start i Oslo Grand Prix den 12 juni på Bjerke Travbane i Oslo. Nuncio skar mållinjen på andraplats, slagen med en hals av Your Highness, efter att ha travat utvändigt om loppets ledare Mosaique Face. Nuncio satte nytt personligt löpningsrekord över medeldistans med autostart med tiden 1.10,5. Liksom i Elitloppet kördes han av Kihlström, som vid denna tid kunde betraktas som hans förstekusk. I efterhand framkom det dock att vinnaren Your Highness (tränad av Fabrice Souloy) varit dopad, varför Nuncio tillskrevs segern i Oslo Grand Prix. Hans segertid 1.10,5 blev därmed också den snabbaste segertiden i loppets historia.
Nästa start gjordes den 16 juli i Årjängs Stora Sprinterlopp på Årjängstravet, där Nuncio vann loppet från utvändigt ledaren. Segern innebar en inbjudan till Hugo Åbergs Memorial, men tränare Melander tackade nej till förmån för Jubileumspokalen. Den 3 augusti skulle Nuncio ha startat i ett kvallopp till Jubileumspokalen på Solvalla. Under förmiddagen den 3 augusti ströks dock Nuncio från loppet, då han inte kunde delta på grund av feber. Trots det missade kvalloppet kom Nuncio med i finalen av Jubileumspokalen, tack vare sina höga startpoäng. Loppet gick av stapeln den 17 augusti på Solvalla. Nuncio vann loppet från andra utvändigt. Vinnartiden skrevs till 1.10,7 över 2140 meter med autostart, vilket innebar att Nuncio slog Varennes tidigare rekord i Jubileumspokalen. Vinnartiden innebar även nytt svenskt rekord och nytt personligt rekord över distansen. Segern i Jubileumspokalen följdes upp med en start i Sundsvall Open Trot den 27 augusti på Bergsåker travbana. Nuncio vann loppet från ledningen. Efter segern påtalade kusken Kihlström hur Nuncio har "the total package" – med startsnabbhet, styrka och löphuvud.
Den 18 september gjorde Nuncio säsongens sista start då han tillsammans med kusken Kihlström deltog i finalen av 2016 års UET Trotting Masters på Bjerke. Nuncio segrade från ledningen, i vad som kom att bli hans sista seger i ett grupplopp. Han var i loppet spelad till vinnaroddset 1.18, vilket är det lägsta vinnaroddset och största favoritskapet någonsin i en final av UET Trotting Masters. Det tidigare lägsta vinnaroddset var 1.70, vilket Ready Cash var spelad till i 2013 års upplaga. Vid en summering av säsongen 2016 kan konstateras att Nuncio var obesegrad under hela säsongen med segrar i samtliga elva starter. Han var dessutom fortsatt obesegrad i karriären med kusken Kihlström, då ekipaget dittills hade vunnit sju av sju starter tillsammans. Totalt sprang Nuncio in 9,4 miljoner kronor på 11 starter och lika många segrar under säsongen 2016, vilket gjorde honom till den svenska travsäsongens såväl vinstrikaste som segerrikaste travhäst.
Säsongen 2017 årsdebuterade Nuncio den 18 februari i ett Gulddivisionslopp inom V75 på Axevalla travbana. Nuncio vann loppet med fem längder från ledningen tillsammans med kusken Örjan Kihlström. Årsdebuten följdes upp med ytterligare en seger den 22 mars i Kentucky Fibbers lopp på Solvalla, vilket innebar att han nu hade 15 raka segrar sedan oktober 2015.
Den 1 april 2017 startade han i Gulddivisionens final (som också var ett av uttagningsloppen till Olympiatravet) på Solvalla och besegrades där av Kadett C.D. Nuncios segersvit med 15 raka segrar blev därmed bruten. Efter att ha tilldelats ett wild card, startade Nuncio den 29 april i finalen av Olympiatravet på Åbytravet i vad som var hans 55:e start i karriären. Han galopperade i startrusningen och slutade oplacerad. Detta var första gången som han galopperade i ett lopp och även första gången som han slutade oplacerad. Fram till och med karriärens 54:e start hade Nuncio nämligen aldrig kommit sämre än trea i ett lopp. Förlusten i Olympiatravet var även första gången som Nuncio, under sin tid i Sverige, förlorade ett lopp utanför hemmabanan Solvalla. Säsongens femte start gjordes den 10 maj i Meadow Roads Lopp på Solvalla. Nuncio lyckades inte försvara sin seger i loppet från föregående år, utan slutade på tredjeplats. Tredjeplatsen innebar tre raka lopp utan seger, vilket endast hänt en gång tidigare i Nuncios karriär – vid skiftet mellan säsongerna 2013 och 2014, då han kom på andraplats i säsongens sista start 2013, och andra- respektive tredjeplats i de två första starterna 2014.
Nuncio deltog i Elitloppet för tredje gången i karriären den 28 maj 2017. Han vann sitt försökslopp före Propulsion och Timoko, och kvalificerade sig därmed för sin tredje raka Elitloppsfinal. Det andra försöksloppet vanns av Bold Eagle, en häst som Nuncio aldrig tidigare mött och det talades om en "drömduell" dem emellan inför finalen. Finalen vanns dock av Timoko, som med segertiden 1.09,0 aak (amerikansk autostart) från ledningen, också slog Nuncios rekord från 2016 års upplaga med den snabbaste segertiden någonsin i en Elitloppsfinal. Nuncio skar mållinjen som femma efter att ha travat utvändigt om ledaren Timoko. I efterhand fråntogs Propulsion sin andraplats (liksom alla sina andra resultat på svensk mark) då det 2020 framkom att han varit nervsnittad i sina hovar och inte varit startberättigad. Nuncios femteplats blev därför en fjärdeplats.
Elitloppet följdes upp med start i Midsommarloppet på Rättviks travbana den 24 juni 2017. Han slutade på tredjeplats bakom vinnaren On Track Piraten. Den 15 juli skulle han enligt sin tränare Stefan Melanders planering ha startat i Årjängs Stora Sprinterlopp, för att försvara sin seger i loppet från föregående år. Inför anmälan till loppet, drygt en vecka innan det skulle gå av stapeln, meddelade dock Nuncios dåvarande ordinariekusk Örjan Kihlström att han valde att köra Propulsion för tränare Daniel Redén framför Nuncio i loppet. Detta resulterade i att tränare Melander inte anmälde Nuncio till loppet. Det fick även till följd att samarbetet mellan Melander och Kihlström blev svagare. Från att ha varit förstavalet som kusk för Melander fick inte Kihlström någon förfrågan att köra ett enda travlopp med någon häst från Melanders Stall TZ mellan den 8 juli 2017 och den 30 maj 2018. Melander anlitade istället främst Johnny Takter och Ulf Ohlsson eller körde själv. Den 30 maj 2018 körde Kihlström återigen lopp för Stall TZ då han var tillbaka som kusk till Digital Ink i Gösta Bergengrens Minneslopp. Han körde även Melanders Zack's Zoomer till seger i Ina Scots Ära den 2 juni 2018.
Efter tre månaders tävlingsuppehåll gjorde Nuncio comeback den 5 oktober 2017 i John Deeres Pokal på Bollnästravet. I loppet kördes han, för första gången sedan maj 2016, av tränare Melander själv och de segrade med fyra längder från ledningen. I segerintervjun efter loppet bekräftade Melander att Nuncio matchas mot Frankrike och det franska vintermeetinget med målet att starta i världens största travlopp Prix d'Amérique i januari 2018. Detta var också anledningen till att Nuncio i loppet tävlade i en europeisk sulky istället för en amerikansk sulky för första gången i karriären. De så kallade "jänkarvagnarna" är nämligen förbjudna i Frankrike. Nästa start gjordes den 21 oktober i Express Gaxes Lopp på Örebrotravet. Loppet kördes som ett Gulddivisionslopp inom V75. Nuncio kom femma efter att ha travat utvändigt om loppets ledare Day or Night In. Starten i Örebro följdes upp med ytterligare en start i Gulddivisionen den 4 november i Hilda Zonetts Lopp på Bergsåker. Han segrade från ledningen på tiden 1.12,0 över distansen 2140 meter. Segern kom att bli den sista i karriären. Med denna seger passerade Nuncio även en miljon kronor insprunget under 2017.
Den 13 november 2017 blev det offentligt att Nuncio preliminäranmälts till Prix de Bretagne, ett lopp som skulle köras den 19 november på Vincennesbanan i Paris som det första av de fyra så kallade "B-loppen" inför Prix d'Amérique. Fram till den 15 november hade dock tränare möjlighet att dra tillbaka anmälningar, vilket Melander valde att göra på grund av bättre väderförhållanden hemma i Enköping än väntat. Melanders plan för Nuncio var istället att starta i Prix du Bourbonnais den 10 december. Nuncio anmäldes senare inte till Prix du Bourbonnais utan Melander ändrade sig och valde istället att anmäla honom till en start i Gösta Nordins Lopp på hemmabanan Solvalla den 13 december. Han slutade på andraplats, slagen med ett huvuds marginal av Food Money (efter målfoto). Nästa start skulle ha blivit Prix de Bourgogne den 31 december, men under julhelgen visade det sig att han drabbats av en infektion varför han inte anmäldes dit och den planerade transporten ner till Frankrike den 27 december fick ställas in. Totalt sprang Nuncio in 1,2 miljoner kronor på tolv starter varav fem segrar, två andraplatser och två tredjeplatser under 2017. Han tjänade minst femsiffriga belopp i samtliga elva felfria starter. Han hamnade emellertid endast på plats 62 över den svenska travsäsongens vinstrikaste hästar, vilket var hans sämsta placering i karriären efter att 2016 ha varit den vinstrikaste hästen och 2015 den femte vinstrikaste.
Den 6 januari 2018 meddelade Melander i det direktsända tv-programmet V75 Direkt att Nuncio avslutar tävlingskarriären och blir avelshingst. Andraplatsen på Solvalla den 13 december 2017 blev därmed karriärens sista start. Totalt gjorde Nuncio 63 starter under sin fyra år långa karriär (2013–2017) och tog 42 segrar, 14 andraplatser och 4 tredjeplatser. Fram till och med karriärens 54:e start var han aldrig sämre än trea i ett lopp (39 segrar, 13 andraplatser, 2 tredjeplatser). Han sprang in totalt 28,8 miljoner kronor – siffror som gör honom till hingsten Andover Halls vinstrikaste avkomma (före Donato Hanover) och tränare Melanders genom tiderna vinstrikaste häst (före Scarlet Knight).
Efter att Nuncio importerats till Sverige i februari 2015 gjordes den 15 mars 2015 inför avelsvärderingsnämnden i Eskilstuna en första avelsvärdering för att värdera hans avelsvärde. Nuncio fick i avelsvärderingen 82 av 100 möjliga poäng, vilket innebär "högt skattat avelsvärde" (71-85 poäng). I värderingen gjordes bedömningar av hans härstamning, tävlingsprestationer, temperament och exteriör. Vidare gjordes en veterinärundersökning med röntgentagning.
Under vintern 2017 fick ägare Stefan Melander flera erbjudanden från amerikanska Hanover Shoe Farms, som ville ha Nuncio som avelshingst från och med avelssäsongen 2018. Den 30 december 2017 meddelade dock Melander i det direktsända tv-programmet V75 Direkt att han valt att tacka nej till förmån för svenska Menhammar stuteri i Ekerö. Melander lät stuteriets ägare Margareta Wallenius-Kleberg köpa in sig som delägare i Nuncio. Efter nyheten kom information om kostnaden för Nuncio i aveln upp på stuteriets hemsida. Intresset för Nuncio visade sig vara mycket stort, han blev snabbt fullbokad för året och stuteriet beskrev i nyhetsmedia att de blivit nedringda om Nuncios tjänster efter beskedet att han ska verka i aveln där. Det stora intresset ledde till att Melander den 6 januari 2018 meddelade beslutet att Nuncio inte kommer att tävla mer, utan från och med januari 2018 stallas upp vid stuteriet för att ägna sig åt avelsverksamhet på heltid.
Nuncios debutkull från 2019 innehåller 101 svenskfödda hästar. Han fick sin första avkomma natten den 6 februari 2019, då Ursula Knick (efter Ready Cash) hos Lena Martell i Stånga på Gotland nedkom med ett hingstföl efter honom. Fölet fick senare namnet King Kennedy, döpt efter fotbollsspelaren Kennedy Bakircioglü. Sin första avkomma i USA fick Nuncio den 11 mars 2019, då Tuonela (efter Cantab Hall) hos hans gamla uppfödare Russell C. Williams på Hanover Shoe Farms i Pennsylvania nedkom med ett hingstföl efter honom. Den första avkomman till Nuncio som registrerades hos Svensk Travsport var Ytowns Skylark, ett sto (fux) som föddes den 2 april 2019, undan Unter Uns (efter Viking Kronos). Hon dog senare under året.
Nuncios avkommor från debutkullen var ute på hästauktioner under 2020. Den dyraste avkomman blev hingsten Roadtohana (undan Coco Truffles) som klubbades för 900 000 kronor på Solvalla Yearling Sales den 27 augusti 2020. Han var den femte dyraste hästen på hela auktionen. På Kriterieauktionen den 28 september 2020 blev avkomman Perkins, en hingst undan Lightning Kronos, hela auktionens dyraste häst. Han köptes för 775 000 kronor av Stefan Hultman. Även utanför Sverige har det funnits ett stort intresse för Nuncios avkommor. På den årliga finska hästauktionen Varsahuutokauppa den 11 september 2020 såldes hingsten Ignacio (undan Locksweeper) för 36 000 euro, vilket gjorde honom till den näst dyraste ettåringen genom tiderna i Finland. Nuncios dyraste avkomma vid hästauktionen i Lexington i Kentucky i oktober 2020 blev stoet Penthouse (undan Ruby Trap) som köptes för 60 000 dollar av Stefan Melander genom Stall TZ.
Nuncios första startande avkomma blev Joygo, som debuterade den 29 maj 2021 på Lebanon Raceway i Kentucky i USA. Han vann debuten i överlägsen stil från ledningen. Nuncios hittills vinstrikaste avkomma är hingsten Following som sprungit in 2,9 miljoner kronor.
Nuncios andra kull från 2020 innehåller 97 svenskfödda hästar. Kullen var ute på hästauktioner under 2021. På Elitauktionen under Elitloppshelgen 2021 blev stoet Twigs Khaleesi (undan Twigs Likepine) den dyraste Nuncio-avkomman och hela auktionens fjortonde dyraste häst. Hon köptes för 400 000 kronor av Daniel Redén.
Nuncios tredje kull från 2021 innehåller 65 svenskfödda hästar.
Nuncios fjärde kull från 2022 innehåller 95 svenskfödda hästar.
Vid den svenska Hästgalan 2015 var Nuncio en av de fyra nominerade hästarna i kategorin "Årets Häst". Nuncio förlorade utmärkelsen till Delicious U.S. som fick flest antal tittarröster medan Nuncio fick näst flest röster. Nuncio var återigen en av fyra nominerade i kategorin "Årets Häst" vid Hästgalan 2016, och denna gång vann han utmärkelsen. Nuncios kusk Örjan Kihlström vann dessutom utmärkelsen "Årets kusk" efter att ha segrat i flera stora lopp med Nuncio, bland annat Elitloppet.
Under Elitloppshelgen 2018 hyllades Nuncio den 27 maj 2018 på Solvalla för sin framgångsrika tävlingskarriär. Vid hyllningen närvarade Nuncio själv, tränare och ägare Stefan Melander, skötare Catarina Lundström och Nuncios två kuskar John Campbell och Örjan Kihlström.
Nuncio har hedrats med att få ett eget travlopp på hemmabanan Solvalla uppkallat efter sig, Nuncios Lopp. Premiärvinnaren den 11 november 2020 blev Nuncios tidigare stallkamrat Disco Volante.
Hoffman, Dean A. (2003) (på engelska). Quest for Excellence: Hanover Shoe Farms, The First 75 Years. Neenah, WI, USA: Russell Meerdink Company. ISBN 0-9293-4674-2. https://archive.org/details/questforexcellen0000hoff
Wikimedia Commons har media som rör Nuncio (travhäst).
Stall TZ:s officiella webbplats
Nuncio hos Svensk Travsport
Nuncios hingstprofil hos Menhammar stuteri
Det danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710 var ett danskt fälttåg mot Sverige under stora nordiska kriget. Fälttåget ägde rum mellan 2 november 1709 och 5 mars 1710 enligt den svenska kalendern; 1 november 1709 till 4 mars 1710 enligt den julianska kalendern; och 12 november 1709 till 15 mars 1710 enligt den gregorianska kalendern. Det slutliga målet var att återta Skånelandskapen (Skåne, Halland och Blekinge), som förlorats vid freden i Roskilde 1658.
Den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat ett anfall mot Sverige, trots att freden i Traventhal år 1700 hade tvingat Danmark ur stora nordiska kriget. Problemet var att för att kunna försörja en stor stående armé under fredstid hade man tvingats hyra ut en stor del av denna till konflikter i Europa, främst spanska tronföljdskriget. De svenska styrkorna hade däremot länge varit upptagna i Ryssland och det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 gjorde dessutom läget allt mer fördelaktigt för en invasion. Efter förhandlingar om att föra tillbaka de uthyrda trupperna från kontinenten, samt förhandlingar med de allierade Ryssland och Sachsen-Polen för att säkra deras stöd, kunde planerna till slut sättas i verket och den danska krigsförklaringen nådde det svenska riksrådet den 18 oktober 1709.
Den 2 november samma år landsteg den 16 000 man starka danska invasionsarmén under befäl av general Christian Ditlev Reventlow vid Råå söder om Helsingborg. Då de svenska styrkorna i Skåne, ledda av guvernör Magnus Stenbock, vid tillfället inte var starka nog att motstå den danska armén tvingades de slå till reträtt och danskarna kunde snabbt överta stora delar av landskapet. Helsingborg och Lund erövrades utan motstånd och de viktiga fästningsstäderna Landskrona och Malmö belägrades. Svenskarna trycktes tillbaka till Blekinge, men samtidigt pågick det från den svenska defensionskommissionens sida en intensiv verksamhet för att rekrytera och träna nya trupper för att ersätta de som hade utplånats vid Poltava. I januari 1710 kunde Stenbock tåga in i Skåne med sin armé och Reventlow ansåg sig tvungen att dra sig tillbaka med den efter hand allt mer försvagade danska invasionsarmén.
Under det danska återtåget insjuknade Reventlow och ersattes av generallöjtnant Jørgen Rantzau som drog tillbaka trupperna till Helsingborg. De två arméerna möttes slutligen vid Ringstorp utanför Helsingborg den 28 februari 1710, vilket slutade med en avgörande svensk seger. De danska trupperna flydde tillbaka innanför Helsingborgs befästningar och kunde därifrån evakueras till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Fälttåget blev Danmarks sista större försök att återta Skånelandskapen.
Danmark hade tvingats ur det stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Dock hade Danmark sedan 1701 varit inblandat i spanska tronföljdskriget genom att man hade lånat ut totalt omkring 18 000 man till de allierade mot Frankrike och Ludvig XIV. Ungefär 12 000 man var utlånade till Storbritannien och Nederländerna och stred i Nederländerna och Frankrike, medan närmare 6 000 man var utlånade till den tysk-romerske kejsaren Josef I och stred i Ungern. Den danska statskassan var inte heller redo för ett krig. Flottan saknade sjömän, krut och proviant, rytteriet saknade hästar, infanteriet saknade skor och kläder och artilleriet saknade hästar och krut. Finansminister Johan Georg Holstein och överkrigssekreterare Christian von Lente argumenterade emot en invasion med ekonomin och arméns bristande beredskap som argument. De menade att innan man kunde förklara krig skulle man förvissa sig om tillräcklig hjälp från sina allierade i Ryssland och Sachsen-Polen. Större delen av kungens rådgivare var däremot för en invasion, däribland general Christian Ditlev Reventlow och generalmajor Valentin von Eickstedt, som ansåg att Sverige borde vara helt uttömt på stridsdugligt folk och att en erövring av Skånelandskapen skulle bli en enkel sak. I slutändan valde kungen att lyssna på de rådgivare som förordade krig.
Även om krigsförberedelserna redan hade varit påtänkta i början av 1709, hade ännu ingen konkret upprustning företagits till sommaren det året. Fredrik IV hade julen 1708 åkt på en resa till Italien och var inte åter i Danmark förrän i juli 1709. Under hans bortavaro hade alla förberedelser stått stilla eftersom alla sådana beslut behövde godkännas av kungen under det danska enväldet. Ryssland hade året innan gett Danmark ett erbjudande om ett ekonomiskt stöd på en miljon daler, 10 000 man fotfolk avlönade av ryska kronan, samt beck, tjära och hampa till flottan, i utbyte mot att de åter skulle gå med i kriget mot Sverige. Men den danska regeringen avstod då man ville invänta utgången av Karl XII:s infall i Ryssland. Medan Fredrik IV vistades i Italien förnyade tsar Peter den stores sändebud i Venedig erbjudandet och meddelades att danske kungen skulle underteckna förbundet när han på sin hemresa besökte Dresden. Den 18 juni i Dresden ingick Fredrik IV i ett försvars- och angreppsförbund med August den starke av Sachsen där han förband sig att invadera Sverige så fort Danmark nått ett fördelaktigt avtal med Ryssland. Anledningen till det sista förbehållet var att det ryska sändebudet saknade fullmakt från tsaren för sitt tidigare erbjudande, vilket gjorde den sachsiske kurfursten något mer försiktig. Ett avtal ingicks den 5 juli även med Preussen, där de ålade sig att neka svenska trupper genomfart genom landet, men gick med på att förklara Sverige krig enbart om övertalningen av tsaren att dela upp Polen mellan Preussen, Sachsen och Ryssland lyckades.
Vid sin återkomst till Danmark den 16 juli tryckte kungen på för ett fördrag med Ryssland, men på grund av det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 drog Peter den store tvärt tillbaka erbjudandet om ekonomiskt och militärt understöd till en dansk invasion. Han ansåg sig efter denna seger inte längre vara i behov av Danmarks stöd i kriget. Återigen anmodade storkansler Holstein och överkrigssekreterare von Lente kungen om att vänta med sin krigsförklaring, då man med alla utlånade trupper inte ansåg sig redo för krig utan stöd utifrån. Förhandlingar hade redan påbörjats under 1708 om att föra tillbaka trupperna i Ungern till Danmark med målsättningen att använda dem i invasionen av Skånelandskapen. Den tysk-romerske kejsaren hade inte längre råd att betala dem.
Sommaren 1709 påbörjade trupperna sin marsch hemåt och efter den långa tiden i Centraleuropa bestod förbandet mestadels av tyskar och ungrare. Dessa trupper förväntades däremot inte nå dansk mark förrän sent in på hösten. Den 8 augusti förklarade August av Sachsen krig mot Sverige och ryckte den 14 augusti in i Polen där han snart därefter hade fördrivit den svenska lydkungen. Nya förhandlingar inleddes senare mellan de allierade, och Ryssland och Danmark nådde slutligen ett avtal den 12 oktober i Köpenhamn. Båda länderna förband sig till att inte sluta någon enskild fred med Sverige, att garantera varandras av Sverige erövrade besittningar, och bekräftade August av Sachsens anspråk på Polens tron. Ryssland lovade även att sända 6 000 hjälptrupper till invasionen av Skånelandskapen och för att invadera Finland.
I slutet av juli 1709 hade den danska regeringen börjat värva sjömän utomlands och tusentals tyskar och nederländare lockades till att ta värvning. Trupperna som marscherade från Ungern var utslitna och decimerade och förbanden erhöll därför rikliga rekryteringspengar för att återfå sin styrka. Soldater värvades även från Tyskland och Nederländerna och hästar köptes in för att komplettera rytteriet. En invasionsflotta började ansamlas och alla länsherrar ålades att sända alla båtar och pråmar som kunde användas till att skeppa trupper. I Köpenhamn låg till hösten 128 olika typer av trupptransportfartyg i väntan på klartecken. Den danska flottan saknade inte krigsdugliga skepp att skydda dem med, utan hade 40 linjeskepp, 10 fregatter och runt 50 mindre skepp. Den 19 augusti skickade Fredrik IV order till överbefälhavaren för de norska trupperna, generallöjtnant Hans Ernst von Tritzschler, att förbereda sig för att dra in i Sverige från Norge. I slutet av oktober hade 6 000 man samlats vid Svinesund och 1 400 man vid Kongsvinger, även om trupperna ännu inte var i stridbart skick.
De danska avsikterna gick inte den svenska ambassadören i Köpenhamn, Anders Leijoncloo, förbi. Han varnade vid flera tillfällen i början av 1709 det svenska riksrådet om de danska krigsförberedelserna. De svenska spioner som verkade i Köpenhamn kunde också bekräfta uppgifterna. Även Helsingborgs borgmästare Gabriel Löfgren, hade tillsammans med kommendanten på Helsingborg slott, regementskvartermästaren Peter Bäfverfeldt, på eget bevåg spionerat på danskarnas verksamhet. De skickade en inspektor Magnus Aulin till Helsingör varifrån denne kunde rapportera om hur danskarna börjat utrusta sina krigsskepp och hur man i Köpenhamn värvade soldater. Det avtal som Preussen tecknat med Danmark hade dessutom hamnat i svenska händer genom att den svenske generalen Mauritz Vellingk erhållit en avskrift från greve Ditlev Reventlow, kusin till danske generalen Reventlow. Redan på våren hade guvernören i Skåne, general Magnus Stenbock, påbörjat upprustningar av befästningarna i Landskrona och Malmö. Helsingborgs och Kristianstads befästningar, som till största delen nedrivits till följd Skånska kriget var däremot i så illa skick att inte mycket kunde göras åt dem.
Efter nederlaget i slaget vid Poltava var hotet om krig uppenbart från flera håll: Ryssland, Danmark, Sachsen och Preussen smidde alla krigsplaner. Den 22 augusti skickade Stenbock en underrättelse till defensionskommissionen om att det finns en överhängande fara för en dansk invasion. Stora delar av den svenska krigsmakten hade dock gått under vid Poltava; när det kom till de skånska förbanden hade till exempel både Norra skånska kavalleriregementet och Södra skånska kavalleriregementet upphört att existera. Det enda regementet i full styrka var Göran Gyllenstiernas Skånska tre- och femmänningsregemente som av försörjningsskäl vid tillfället var utspritt och soldaterna inkvarterade hos sina rusthållare. Regementet led dessutom av en långvarig brist på utrustning, då resurserna istället hade gått till de två ordinarie skånska regementena som stred i fältarmén i Ryssland. Bristen på trupper var akut och man saknade både pengar och hästar till kavalleriet. För att förstärka försvaret skickades Västgöta tre- och femmänningsregemente under överste Gustaf Fredrik Lewenhaupt och Västgöta kavalleriregemente under överste Lars Hierta till Skåne. Vid tillfället hade man fått ihop totalt 1 300 man.
Arbetet med att ersätta de regementen som förgåtts vid Poltava påbörjades också så fort som möjligt och i motsats till vad de danska rådsherrarna antog fanns det tillräckligt med dugligt folk i lämplig ålder kvar i Sverige att fylla upp de återskapade regementena med. Stenbock själv blev överraskad över skåningarnas vilja att låta sig värvas, men vågade trots detta inte samla regementena förrän de uppsvenska regementena anlänt. Stenbock betvivlade generellt de skånska regementenas lojalitet och behandlade dem ständigt med försiktighet. Han var även orolig för att en snapphanerörelse likt den som uppstått under Skånska kriget skulle bildas igen. Han lät därför den 11 september utfärda en proklamation som varnade om att all form av snapphaneri, landsflykt, samt flykt upp i skogarna i norra Skåne skulle ses som landsförräderi och vara straffbart med döden. Det svåra när det kom till att återskapa nya regementen kom istället att bli tillgången till officerare, då tillräckligt erfarna sådana saknades efter alla år av krig. För att lösa detta tog man in flera yngre och otränade ungdomar i universitetsålder och från adelssläkter.
Det uppstod också svårigheter att skaffa utrustning och mundering åt de nya krigarna. När inga andra medel fanns att tillgå i det utarmade landet tvingades man ta de ännu ej utbetalta avlöningsmedlen för de soldater som var fångna i Ryssland, eller som stupat eller frusit ihjäl. På detta sätt tillgrep man alltså medel som egentligen skulle tillkomma soldaternas hustrur och barn. Det var, som ett av riksråden sade, att "kläda den nye soldaten med den gamles svett och blod". Nästan alla regementena kunde också beklädas med den vanliga blå karolinska uniformen, fast en del av dessa kläder inte hann fram till regementena förrän mot krigets slut, vilket ledde till att vissa av Stenbocks soldater fick slåss i sina grå vadmalskläder. Inom några av de äldre regementena fick åtskilliga ryttare också rida i getskinnspälsar. På fötterna hade somliga av dessa ryttare inte annat än träskor som de band fast vid foten med bast. Danskarna talade också föraktfullt skämtande om "Bocken och hans getapågar". På Kalmar regemente räckte beklädnadsmedlen inte till varken för kappor eller ränslar; och såväl strumpor och skor som skjortor fick soldaten själv skaffa sig så gott han förmådde. Detta regemente fick under fälttåget också en mycket hög sjuk- och dödlighetssiffra. På sommaren 1710 uppgavs det att av 1 100 man hade "på marschen och i landet" 341 dött, och 434 låg sjuka. Till tross åt de nya regementena räckte tillgångarna så gott som inte alls. Varken proviant- eller ammunitionsvagnar, och inte heller tält kunde man förse dem med. Bristen på utrustning var så mycket kännbarare med tanke på att det var ett vinterfälttåg som förestod. De nyuppsatta regementenas hästar var i allmänhet små och oansenliga, och ett ögonvittne påstod att de "nästan kunde krypa under buken på de stora danska hästarna". Stenbock skrev till regeringen: "I 26 år, som jag tjänat, har jag aldrig sett en armé i slätare tillstånd; dock låter jag icke modet falla." Han ansåg sig nämligen veta att det i soldaternas bröst bodde "ett frimodigt hjärta, fastän kroppen var betäckt med utslitna vallmars- och allehanda brokota kläder". De unga rekryterna visade också "en stor lust att gå till Skåne" och "stark åtrå att slåss med fienden", enligt Stenbock.
I oktober hade både Norra skånska kavalleriregementet och Södra skånska kavalleriregementet återuppsatts och den skånska Adelsfanan hade åter nått upp till full styrka. I och med detta hade det skånska försvaret förstärkts till att omfatta 3 550 man. En upprustning av norska trupper hade också noterats längs gränsen till Bohuslän och generallöjtnant Karl Nieroth sändes dit för att möta upp ett eventuellt angrepp.
Planen enligt fördraget i Dresden var att det danska anfallet skulle ske mot Sveriges skandinaviska landområde och inte mot de svenska besittningarna i Tyskland. Anledningen var att Storbritannien och Nederländerna fruktade att det stora nordiska kriget annars skulle sprida sig till de tyska staterna, vilket riskerade att betyda att de tyska stater som deltagit i spanska tronföljdskriget skulle tvingas att återvända hem. Det var illa nog att Danmark och Sachsen, som försåg dessa länder med trupper i kriget, skulle låsas i stridigheter på annan plats. Den 18 oktober 1709 nådde krigsförklaringen det svenska riksrådet och som grund hade danskarna angivit att Sverige hade fuskat med Öresundstullen, samt att befolkningen i de forna danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hade behandlats illa.
Fredrik IV godkände i september 1709 invasionshärens sammansättning. Denna bestod av 15 000 man indelade i sex kavalleriregementen, fyra dragonregementen, åtta infanteriregementen, sex artillerikompanier, samt träng. Den endast 39 år gamla greve Christian Ditlev Reventlow, son till den avlidne tidigare storkanslern, utsågs som chef för invasionshären. Reventlow hade visat sin duglighet i fält under spanska tronföljdskriget under både Eugen av Savojen och Vilhelm av Oranien och var en kunglig favorit. Trots sin ringa ålder åtnjöt Reventlow uppenbarligen de äldre generalernas respekt, då inga av dem ska ha protesterat mot utnämningen. Reventlow hade dock inte mycket inflytande över hur fälttåget skulle utföras då den delen styrdes hårt från Fredrik IV. Trots detta hade Reventlow inte fått någon tydlig fälttågsplan från kungen. Instruktionerna sträckte sig bara till att så snart som möjligt inta Landskrona. Tidpunkten för invasionen var inte den bästa då man i största mån ville undvika ett vinterfälttåg, men eftersom man ville ta vara på den uppfattade svenska svagheten så mycket som möjligt och inte ge dess armé någon tid att återhämta sig ansåg man sig tvungna att ta tillfället i akt.
Ansamlingen av danska fartyg hade inte undgått de svenska trupperna på den skånska sidan av Öresund. Stridsledningen hade identifierat tre tänkbara landstigningsplatser: Barsebäck, Råå och Helsingborg. Stenbock hade placerat ut sina tre kavalleriregementen längs skånska västkusten och gett order att olika antal signalskott skulle avfyras från Landskronas eller Malmös befästningar så fort det stod klart var landstigningen ska ske rum och att kavalleriregementena genast skulle bege sig till angiven plats. De första danska trupperna började embarkera trupptransportfartygen den 24 oktober och slutligen den 31 oktober avseglade en flotta bestående av mer än 250 civila skepp skyddade av 12 linjeskepp och 5 fregatter, ledd av kungens halvbror, generalamiral Ulrik Christian Gyldenløve på flaggskeppet Dannebroge, från Köpenhamn norrut genom Öresund.
När de svenska trupperna såg flottan passera Landskrona citadell avfyrade fästningens kanoner sex skott: signalen för att landstigningen kommer att ske vid Råå, på samma plats som de danska styrkorna landstigit år 1676 i början av Skånska kriget. Vid ljudet av signalskotten begav sig kavalleriregementena mot platsen och placerade ut sig vid Raus kyrka, Rya och Katslösa. Stenbock själv hade sitt huvudkvarter i Rya.
Vid tretiden på eftermiddagen den 1 november ankrade den danska flottan på redden utanför fiskeläget och krigsråd hölls på Dannebroge mellan Reventlow och hans närmaste befälhavare, där dessa erhöll sina order. Från skeppen kunde danskarna se hur vårdkasar tändes längs de skånska stränderna och kyrkklockorna började ringa för att meddela om krigets ankomst. Tidigt på morgonen den 2 november rodde Reventlow, tillsammans med generalmajor Valentin von Eickstedt ur Grenadjärkåren, generaladjutant Lothar Adolf Henrik Klepping samt en mindre eskort, i land söder om Råå. Väl där såg de inte några större hinder. De skymtade endast en grupp svenska ryttare på en höjd längre inåt land, men dessa vände om och red i riktning mot Landskrona.
Klockan åtta på morgonen anslöt Fredrik IV till landstigningsflottan och alla dess bestyckade fartyg avgav salut på 27 skott vardera. Med kungen väl på plats kunde landstigningen påbörjas. De första att landsättas blev bataljoner ur Grenadjärkåren, Gardet och Drottningens livregemente, som fördes i land i kanonslupar, specialbyggda flatbottnade båtar med en kanon i fören som skydd. Den totalt 2 000 man stora styrkan anfördes av Reventlows nästkommenderande, generallöjtnant Frederik Gersdorff. Landstigningen täcktes av beskjutning från de danska linjeskeppen som låg med bredsidorna vända mot stranden. De landstigna trupperna intog ställningar för att försvara brofästet, grenadjärkåren längs Råån inåt land, Gardet mot norr och Drottningens livregemente mot söder. Därefter påbörjades överskeppningen av resterande delar av det danska infanteriet och på kvällen hade man hunnit föra över totalt 5 000 man.
Klockan 14 den 2 november landsteg Fredrik IV och inspekterade de redan landstigna truppernas försvarspositioner, innan han inkvarterade sig på Råå värdshus. Där övernattade han för att dagen efter bege sig ut för att rekognoscera tillsammans med sina generaler. Samma dag slog vädret om till storm och regn, vilket gjorde att landstigningen av de resterande trupperna gick trögt. På förmiddagen den 3 november hade nästan allt det danska fotfolket skeppats i land, men man hade stora svårigheter att få i land kavalleriet och dess hästar i den höga sjön.
Den 4 november kunde till slut de sista delarna av kavalleriet stiga i land. Därefter började man föra över tross och annan utrustning. De svenska trupperna var inte tillräckligt många för att bjuda den danska invasionshären motstånd. Stenbock skickade ryttmästare Henrik Hammarberg till Stockholm för att underrätta defensionskommissionen om invasionen och att han inte hade tillräckligt med trupper för att möta den. Han gav order till kavalleriregementena att dra sig tillbaka ner förbi Glumslöv och Landskrona ner till Kävlinge för att där nå andra sidan av Lödde å. På vägen rev man broarna vid Kävlinge och Getinge.
Det första målet för invasionshären var att säkra Helsingborg, och den 3 november anlände en delegation från Helsingborg som erbjöd att överlämna staden åt danskarna i utbyte mot deras beskydd, då borgarna hört rykten om att de svenska trupperna skulle bränna ner staden för att förneka de danska trupperna möjligheten att använda den för inkvartering. Samtidigt meddelade de att den skrala svenska garnisonen på Helsingborgs slott, som bestod av endast 36 man ur William Sinclairs Västgöta femmänningsinfanteriregemente, hade övergett staden. Garnisonens befälhavare, regementskvartermästare Bäfverfeldt, hade från Kärnans topp kunnat följa den danska landstigningen och hade blivit så avskräckt att han beordrade sina män att nagla igen de åtta kanonerna på Kärnans tak för att sedan lämna staden med sina trupper. Man hade även rivit upp alla brädor på stadens skeppsbro. Natten till den 5 november ryckte överste Albrecht Philip von Eynden med Fynska regementet in i staden och mötte där inget motstånd. Senare under dagen anlände Prinsen av Hessens regemente för att bilda garnison i staden och man hissade en enorm Dannebrog på Kärnans topp. Chefen för fortifikationen, överstelöjtnant Marcus Heinsohn, sändes den 6 november till staden för att besiktiga och förbättra dess befästningar.
Den danske kungen reste på kvällen den 5 november till Helsingborg, eskorterad av 50 man ur Livgardet till häst. På väg dit hälsades han av dansk lösen (tre skott) från kanonerna på Kärnans topp, kanoner som hade borrats upp av de danska trupperna under dagen. Han bosatte sig tillsammans med sitt följe på 200 personer i den danskvänliga rådmannen Herman Schlyters gård, numera Henckelska gården på Norra Storgatan. I och med att Helsingborg säkrats hade danskarna tillgång till stadens skeppsbro, över vilken man efter att den reparerats, enklare kunde föra över proviant och manskap från Danmark. När överskeppningen av utrustningen från landstigningsflottan var klar skickades de större transportfartygen tillbaka till Köpenhamn, medan de mindre transportskeppen skickades till Helsingör för att därifrån kunna föra över resterande materiel direkt till Helsingborg. Det handlade i första hand om det viktiga fältartilleriet. Örlogsskeppen låg kvar utanför kusten fram till den 15 november innan de till slut återvände till Köpenhamn. Helsingborgs svenskfödda borgmästare, Gabriel Löfgren, hade vid invasionen lämnat staden och Schlyter utsågs till tillförordnad borgmästare. Han lät inventera alla borgares vapeninnehav, och dessa vapen kom senare att beslagtas av de danska trupperna. Genom ett plakat som upplästes från predikstolen i Mariakyrkan lät Fredrik IV proklamera att han tagit Skåne i "skydd och besittning". Stadens 170 borgare svor den danske kungen trohet, vilket även borgarna i Ängelholm, samt allmogen i Luggude, Rönneberga och Onsjö härader gjorde. Helsingborgs kyrkoherde, Olof Troilius, vägrade dock läsa upp den danska kungens plakat och bad istället den vanliga förbönen för Karl XII, varefter även han flydde staden. Troilius uppsökte därefter Stenbocks armé, där han utsågs till dess generalstabspräst.
Koordineringen av den danska överfarten hade inte varit helt smärtfri. De 25 kanoner som togs i land kunde inte användas då man försummat att föra över draghästar för dessa. Den ursprungligen planerade artilleriparken på 42 tunga och 56 lätta kanoner, 23 mörsare och 6 haubitsar saknade bemanning då manskapet fortfarande var kvar i Köpenhamn. Proviantmängden räckte också bara till 14 dagar och började snabbt sina och för att få in förnödenheter lockade man den skånska allmogen med betalning i "klingande mynt" för den proviant de kunde förse den danska armén med. De danska finanserna var dock i så dåligt skick att man fann att man inte kunde hålla detta löfte och när allmogen ankom med proviant fick de istället betalt i kvittenser och meddelades att dessa skulle avräknas mot den planerade krigsskatt man ämnade samla in. Reventlow hade varnat den danska kungen att det skulle skada det danska anseendet hos Skånes befolkning om de inte höll sitt löfte om betalning, men detta ignorerades. Ett annat problem var den danska byråkratin, som krävde att tull skulle tillföras på alla varor som fördes över Öresund, även för utrustning och proviant åt den danska armén. Administrationen av detta gjorde att viktig försörjning från Danmark ständigt försenades. Reventlow anmodade om att få undslippa avgifterna, men fick i den frågan inget gehör från de danska myndigheterna.
Den danska hären bröt den 16 och 17 november upp från landstigningsplatsen vid Råå för att inkvarteras i byarna omkring Helsingborg och Landskrona. Reventlow förlade sitt högkvarter till godset Bälteberga strax norr om Rååns dalgång. Som gränslinje i söder valde man Lödde å, medan den nordöstra gränslinjen utgjordes av Vege å. Vädret var dock eländigt och ständigt regn gjorde vägarna leriga och oanvändbara för några större truppförflyttningar. Mestadels var det besvärligt för tross och artilleri.
I slutet av november satte till slut frosten in och det blev lättare för den danska armén att manövrera i landskapet. Den 25 november påbörjades den danska belägringen av Landskrona genom att överste von Eyndens Fynska regemente förflyttades till staden. Eftersom inneslutningen begränsade sig till att bara bevaka infartsvägarna var denna inte särskilt effektiv. Någon örlogsblockad från sjösidan utfördes inte heller, vilket gjorde att garnisonen fritt kunde kommunicera med Malmö genom sjövägen. Då belägringen inte startats tidigare hade kommendanten på Landskrona Citadell, överste Sinclair, dessutom haft tre veckor på sig efter den danska landstigningen att samla proviant för att klara just en sådan.
Den 28 november höll Fredrik IV ett sista krigsråd innan han återvände till Själland. Kungen fortsatte därefter att styra fälttåget genom korrespondens. I ett brev gav han order om att Reventlow skulle röra sig mot Kristianstad och sedan till Karlskrona för att förstöra den svenska flottan. Reventlow föredrog hellre att inta Landskrona och Malmö för att på så sätt ha ryggen fri och säkra sina försörjningslinjer innan offensiven. Något bifall fick Reventlow inte, utan kungen följde istället ett förslag från Rantzau om att innesluta städerna fram till våren. I början av december gjordes en dansk truppförflyttning mot Rönne å. Vid Röstånga stod tre svenska kavalleriregementen under generalmajor Göran Gyllenstierna med order om att bevaka övergångarna vid Rönne å och Lödde å. Gyllenstierna valde vid beskedet om danskarnas ankomst att retirera till Kristianstad. Den 8 december korsade generalmajor Ditlev Brockdorff med Första jylländska kavalleriregementet Lödde å och marscherade med en trupp in Lund med målet att besätta det bördiga Söderslätt. Väl där plundrade de danska trupperna stadens kornförråd och Brockdorff installerade sig i professor Johan Hörlings gård med ett följe på 18 personer. Någon aktion mot Malmö hade ännu inte företagits. Vädret hade slagit om till regn igen och vägarna var åter ofarbara.
Magnus Stenbock hade den 5 november anlänt till Malmö där det fanns 20 välbehövliga kanoner och där även hans gravida hustru och parets barn bebodde en våning av Malmöhus slott. Han fann att stadens försvarsförmåga var god och den 9 november utsågs Stenbock till överbefälhavare för de trupper som skulle verka i Skåne. Den 1 december bröt Stenbock upp från Malmö och förflyttade sig till Kristianstad, där han övertog befälet från Gyllenstierna. De kanoner som fanns i Malmö lyckades han dock inte få med sig då han saknade tross att transportera dem med. I början av december kontrollerade danskarna praktiskt taget hela mellersta Skåne utom Landskrona och Malmö. Runt nyår 1710 återvände frosten och i början av januari 1710 fick generalmajor Brockdorff order om att marschera mot Malmö med omkring 2 000 man, bestående av två skvadroner ur Själländska lantdragonregementet och två bataljoner ut Drottningens livregemente. Dessa posterades ut ungefär en mil från Malmös befästningar, vid landsvägarna som ledde in till staden. Därmed var det fortfarande möjligt att ta sig in och ut ur staden genom mindre stigar. Inte heller denna stad blockerades från sjösidan och blockaden var därför lika verkanslös som den av Landskrona. De danska trupperna saknade dessutom både belägringsartilleri och en duglig belägringsingenjör.
För att rycka fram mot Kristianstad ansåg sig Reventlow behöva ytterligare förstärkningar. Många av de danska trupperna var upplåtna för belägringarna av Malmö och Landskrona och en stor del av trupperna behövde stanna i Helsingborg för att försvara mot svenska trupper som skulle kunna anfalla från Halland. Båda sidorna hade goda underrättelsenätverk och fick snabbt bud om läget hos sina motståndare. Reventlow hade fått tydliga uppgifter om styrkan i den svenska armé som höll på att byggas upp och enligt hans bedömning hade han med sina ungefär 6 700 tillgängliga soldater inte tillräckligt för att möta den svenska armén i en avgörande drabbning. Han ansåg att han på sin höjd kunde använda sina trupper till att blockera ytterligare svenska förstärkningar från Småland.
Reventlow meddelande den danske kungen om sina farhågor och anmodade om att de danska regementen som för tillfället stod sysslolösa i Holstein skulle skickas till Skåne. Han ville även att kungen skulle utöva påtryckningar på Ryssland om att de skulle efterleva sin del av fördraget genom den utlovade hjälpkåren och invasionen av Finland. Slutligen yrkade Reventlow återigen om att man skulle inta Malmö och Landskrona och ville att städerna skulle bombarderas av flottan. Inga av dessa förfrågningar kom att hörsammas. Det var bal- och maskeradsäsong i Köpenhamn och Fredrik IV sysselsatte sig hellre med dessa nöjen tillsammans med sin unga älskarinna Charlotte Helene von Schindel än med invasionen av Skåne. Många av Reventlows förfrågningar förblev till och med obesvarade. Den danska statsledningen såg fortfarande invasionen som en enkel sak, men inte heller statsledningen kunde bevilja några förstärkningar utan kungens godkännande.
Reventlow ansåg sig även ha brist på dugliga officerare. Två av hans mer kapabla befälhavare hade på kungliga order förflyttats från den danska armén till Skåne: hans nästkommenderande, generallöjtnant Frederik Gersdorff, som utsetts till befälhavare för de danska hjälptrupperna i Flandern, samt generalmajor Frederik Leegaard som sänts till Holstein. Lyckligtvis hade Gersdorff ersatts av den erfarne Frantz Joachim von Dewitz. Om von Dewitz skrev Reventlow i ett brev till Fredrik IV att han var "den enda ledaren som givits mig i armén" och att han "säkert vet hur man beställer och reglerar gemene man såväl som [är] en man vilken man borde fortsätta att beakta". I övrigt var Reventlow mycket kritisk till de officerare han hade tilldelats. Han hade inga högre tankar om generalmajor Valentin von Eickstedts militära egenskaper och var av åsikten att generalmajor Christian Rodsteen (Leegaards ersättare) helt borde avlägsnas från armén då denne hade ett alltför ängsligt lynne för att effektivt kunna anföra manskapet. Utöver detta hade Reventlow drabbats av en envis förkylning.
Den ursprungliga invasionsplanen angav att de trupper som var baserade i Norge snart skulle dra in i Sverige för att öppna en andra front, och Reventlow ansåg därför att hotet norrifrån kunde bortses från. Han lät ändå ge order om att förstärka försvaret längs Rönne å, något som försvagade hans armé ytterligare. Efter att vädret blivit mer gynnsamt under de första dagarna av 1710 bröt Reventlow den 3 januari upp från sitt högkvarter i Bälteberga och beordrade de trupper han ansåg sig kunna undvara att marschera mot Kristianstad. Expeditionskåren bestod av tre infanteriregementen: Livgarden till fots, Prins Christians regemente och Marinregementet; fyra kavalleriregementen: Första och Tredje själländska kavalleriregementet, Andra fynska kavalleriregementet, och Första jylländska kavalleriregementet; samt 200 man från artilleriet som medtog sex fyrpunds fältkanoner, två haubitsar, pontonmaterial och 50 trossvagnar. Armén marscherade ner mot Lödde å, där den sedan kunde nyttja landsvägen som gick från Malmö upp till Kristianstad (motsvarande dagens Europaväg 22).
I Kristianstad fanns ungefär 3 500 svenska trupper. Dessa bestod mestadels av kavalleri genom Västgöta kavalleriregemente, Västgöta tre- och femmänningsregemente till häst, samt Skånska tre- och femmänningsregementet till häst. Det enda infanteri på plats var en bataljon ur Sachsiska infanteriregementet bestående av 494 sachsiska krigsfångar som valt att gå i svensk tjänst. Dessa hade anlänt till Kristianstad den 17 december som några av de första förstärkningarna norrifrån. Stenbock ansåg inte att Kristianstad, vars vallar hade rivits efter Skånska kriget, hade något större strategiskt värde och planerade istället att mota den danska armen vid passen vid Norje och Mörrumsån. Kristianstads befästningar förstärktes så gott det gick, men huvuddelen av arméförråden förflyttades till Karlshamn, dit Stenbock begett sig den 10 januari efter att ha överlämnat befälet av staden till Gyllenstierna. Det viktiga krutbruket i Torsebro norr om Kristianstad hade för säkerhets skull tömts på inventarier för att inte falla i danskarnas händer. Stenbock gav också order om att alla broar skulle förstöras för att sakta ner fiendens framfart.
Den 12 januari anlände Reventlow till Vä sydväst om Kristianstad, men valde att inte anfalla staden. Eftersom armén skulle bli tvungen att korsa den 200 meter långa och smala Långebro för att ta sig till stadens portar skulle den vara alldeles för blottad för kanoneld från stadens palissader, och ett anfall på Kristianstad skulle enligt Reventlow bli alltför blodigt. I stället skickade han överstelöjtnant Scheel med 50 dragoner till Torsebro för att se om det var möjligt att korsa Helge å vid denna plats. På så sätt skulle han kunna inringa staden och skära av dess garnison från Blekinge. Bron vid Torsebro bevakades av 60 man ur Sachsiska infanteriregementet under kapten Johan von Rohr, samt 150 ryttare ur Västgöta tre- och femmänningsregemente till häst under ryttmästare Sven Hierta. Med sig hade trupperna två kanoner som på grund av avsaknad av kanonkulor var laddade med blyskrot.
Framme vid bron beordrade Scheel sina trupper att sitta av och trupperna började utbyta musköteld från vardera sida av ån. Efter ungefär en timmes strid hade danskarna mist fem soldater, medan svenskarna förlorat tre, och Scheel tvingades dra sig tillbaka. Reventlow skickade generaladjutant Hartvig Huitfeldt till platsen och han ankom mitt under eldstriden. Scheel underrättade honom om läget och då det fanns en god chans att erövra Torsebro red Huitfeldt i full galopp tillbaka till Reventlow och avgav rapport. Reventlow gav order till huvudstyrkan i Härlöv om att bege sig till platsen. Han tog själv de 700 ryttare han hade med sig och red mot Torsebro, men då han kom fram hade mörkret redan börjat lägga sig. Från den svenska sidan hade Hierta sänt en kurir till Kristianstad för att underrätta Gyllenstierna om läget och samtidigt satte man eld på bron, som dock inte förstördes helt. Vid beskedet gav Gyllenstierna order om att förstärka vakten under natten.
På morgonen den 13 januari hade huvuddelen av den danska styrkan hunnit fram och tagit ställning vid Helge ås västra strand. Marinregementet stod uppställt med 300 man och så fort det ljusnade öppnade man eld med fältartilleriet. Den inledande salvan dödade tre svenska ryttare och resterande styrkor tvingades att söka skydd. Samtidigt vadade trupper från Livregementets dragoner över ån vid vadställen norr och söder om bron och kunde beskjuta de svenska styrkorna från sidorna. Under täckande eld från resterande delar av regementet stormade sedan 80 soldater ur Marinregementet tillsammans med generaladjutanterna Bendix Meyer och Lothar Adolf Henrik Klepping resterna av bron vid Torsebro, som fortfarande var överfarbar. När de danska styrkorna nått över bron flydde de svenska ryttarna och omringade tvingades de sachsiska trupperna att överlämna sig. Klockan var halv nio på förmiddagen och de danska ingenjörstrupperna satte genast igång med att reparera bron. Ungefär två timmar senare kunde den danska huvudstyrkan korsa Helge å.
Gyllenstierna hade vid gryningen låtit sina trupper ta ställning vid Nosaby medan han själv stannat kvar i Kristianstad för att överse evakueringen av staden samt förstörelsen av Långebro. Efter erövringen av Torsebro sände Reventlow iväg Livregementets dragoner under Christian Rodsteen för att jaga efter de flyende svenska ryttarna. Runt lunchtid nådde ryttmästare Hierta fram till Gyllenstierna och kunde berätta att danskarna hade reparerat bron och att huvuddelen av armén var på väg över. Då Gyllenstierna insåg att hans styrka snart skulle vara underlägsen den danska gav han order om reträtt och lämnade Kristianstad. En förtrupp ur Livregementets dragoner om 150 man nådde ifatt Gyllenstiernas trupper strax innan Fjälkinge. För att sakta ner danskarnas framfart gav han order till Hierta att ta ställning strax öster om Fjälkinge med Västgöta kavalleriregemente och bataljonen ur Sachsiska infanteriregementet för att förhindra att bli kringränd av de danska trupperna. Förtruppens befälhavare, överstelöjtnant Koppelau, rapporterade tillbaka om svenskarnas ställning och Rodsteen beordrade sina trupper att göra halt medan han skickade generaladjutant Huitfeldt till Reventlow för att fråga om han skulle gå till anfall. Reventlow skickade genast tillbaka order om att Rodsteen omedelbart skulle gå till anfall.
Anfallet utfördes vid skymningstid och vid åsynen av de anfallande danskarna tog de svenska ryttarna till flykten och lämnade de sachsiska fotsoldaterna ensamma kvar. Rodsteens livdragoner fortsatte att jaga efter de svenska ryttarna medan nästa danska trupp, ledda av generallöjtnant von Dewitz, nådde sachsarna och erbjöd dem att överlämna sig, vilket de gjorde. Öster om Fjälkinge träffade Rodsteens trupper på Västgöta tre- och femmänningsregemente till häst, som överrumplades och flydde hals över huvud, vilket skapade oordning i de övriga skvadronerna. Snart anlände dessutom von Dewitz med sina trupper. Gyllenstierna försökte organisera ett motanfall och fick samlat ihop 300 ryttare, men vid det tillfället hade det redan hunnit bli mörkt och istället fick han ge upp och fortsätta sin reträtt. Mörkret gjorde även att Reventlow avblåste de danska kavalleritruppernas jakt på svenskarna. I och med den svenska reträtten hade danskarna säkrat övergången vid Helge å.
Stenbock stod vid Sissebäck vid Valje på gränsen mellan Skåne och Blekinge och lyckades där fånga upp största delen av de flyende svenska trupperna, även om vissa av dem inte stannade förrän de nått Karlshamn. Ovetande om att Reventlow dragit tillbaka sina trupper lät han tända vakteldar för att ge intryck av att hans styrka var större än den egentligen var och drog sig tillbaka till Sölvesborg. Där möttes han av 500 man från Skånska tre- och femmänningsregementet till häst som varit stationerat i Åhus och senare ankom även de mindre vaktstyrkor som varit utplacerade längs Helge å.
Från Sölvesborg drog sig Stenbock vidare mot Norje, där landsvägen var inklämd mellan sjön Vesan och havet vilket var en utmärkt försvarsposition för trupper i numerärt underläge. Dock hade vinterkylan gjort att isarna frusit på sjön och träsken däromkring, vilket fick Stenbock att inse att det inte längre var möjligt att försvara dessa ställningar. Han gav den 14 januari order om att ställningen vid Norje skulle överges och drog sig tillbaka till Mörrumsån. Även här hade vattnet frusit till is till den grad att man kunde ta sig över ån med häst och släde. Dessutom gjorde kylan att man inte kunde bygga några befästningar i den frusna jorden. Stenbock kallade till krigsråd med alla sina regementschefer där även amiralgeneralen Hans Wachtmeister som anlänt från Karlskrona deltog. Bedömningen gjordes att man inte kunde hålla ställningen och dessutom var trupperna utmattade och moralen låg efter nederlagen vid Torsebro och Fjälkinge. Man insåg att man inte kunde hindra danskarna att ta sig in i Blekinge och beslutet togs att överge Mörrumsställningen och återsamla armén i Ronneby. Alla broar på vägen till Karlskrona skulle brännas för att ge tid åt stadens försvar att göra sig redo.
Den danska kåren slog läger öster om Fjälkinge och Reventlow tog högkvarter i Ljungbygård (nuvarande Trolle Ljungby slott) och trupperna fick vila ut sig några dagar. Där uppsöktes han av det danska sändebudet till Stockholm, Johan Diderik Grüner, som hade utvisats från Sverige till följd av den danska krigsförklaringen. Innan Grüner hade tvingats lämna den svenska huvudstaden hade han nåtts av säkra underrättelser om svenskarnas återuppsättande av nya regementen och hur dessa snart skulle kunna vara på väg. Efter beskedet skickade Reventlow förnyade uppmaningar till Fredrik IV om förstärkningar. Morgonen den 19 januari bröt Reventlow upp från Ljungbygård och marscherade mot Norje. Där fann de bron sönderbränd, men inga svenska trupper. Reventlow antog därför att Stenbock hade valt att hålla stånd vid Mörrumspasset, men väl där mötte han inte heller då något motstånd.
Karlshamn hade i och med detta lämnats helt öppet för danskarna och den 19 januari kunde Reventlow tåga in i staden oemotstridd. Man undvek däremot att göra ett försök att inta Karlshamns kastell som låg på en ö utanför staden. Kastellet bemannades av 70 svenska soldater förstärkta av 145 trossdrängar. Den danska överbefälhavaren installerade sig i köpmannen Peter Mestertons gård och till en början var ockupationen närmast vänskaplig. Soldaterna uppförde sig väl och officerarna roade sig på stadens gästgiveri. Danskarna hade dock fått reda på att svenska förråd skulle ha förvarats i staden, men kunde inte påträffa några sådana trots att man förhört rådmannen Gislou Pijhlgard om saken. Därför beordrades en total genomsökning av staden och all proviant som påträffades togs i beslag vare sig det var i privat ägo eller svenska statens.
Den danske kungens önskan om att inta Karlskrona ansåg Reventlow skulle bli svårt att uppfylla. Stadens befästningar hade dessutom förstärkts och örlogsflottans skepp med uppemot 1 800 kanoner samt de omkring 4 000 sjömän som var stationerade på fartygen kunde användas till stadens försvar. På grund av oron för att bli avskuren av den nyuppsatta svenska armén norrifrån hade han varit tvungen att lämna kvar flera eftertrupper för att bevaka de olika passen vid Norje och Mörrum och hade därför endast kvar två infanteribataljoner och ett fåtal artilleripjäser. Dessa skulle inte räcka för att inta staden och trots att han utöver infanteriet hade ett stort kavalleri lämpade detta inte sig för att storma en befäst stad. Dessutom hade de danska trupperna töjt sina försörjningslinjer och började få slut på proviant. Bedömningen gjordes att den svenska armé som började ansamlas i Småland skulle användas för att återta Helsingborg och bryta belägringarna av Malmö och Landskrona och därför valde Reventlow att vända tillbaka till Kristianstad. Dessutom fick Reventlow fortfarande inga förstärkningar från dansk sida, vilket innebar att hans styrka sakta vittrade bort, medan den svenska armén byggde sig allt starkare.
För att säkra resurstillgången sammankallades Karlshamns borgare den 23 januari och presenterades med ett ultimatum att betala 20 000 riksdaler i brandskatt för att undvika att danskarna brände ner staden. En så stor summa bedyrade stadens borgare att de inte kunde frambringa och Reventlow gick med på att sänka summan till 12 000 riksdaler. Av detta förmådde Karlshamnsborna samma dag få fram 6 000. För att säkra betalning av resterande del av summan togs borgarna Peter Masterton, Jörgen Hegardt, Jacob Wildschiött, Peter Jacobsson och Carl Aschenborg som gisslan och fördes via Helsingborg hela vägen till Korsør. De släpptes dock slutligen fria i juni samma år. Den 24 januari påbörjades marschen tillbaka till Skåne och på vägen rev man de nylagade broarna vid Mörrum, Norje och Nymölla.
Den 27 januari anlände Reventlow åter till Ljungbygård och den danska armén inkvarterades i och kring Kristianstad. Där fick han den 28 besked om hur svenska trupper ur den armé som var placerad i Dalsland och Bohuslän för att skydda mot ett anfall från Norge var på väg söderut för att antingen ansluta sig till Stenbocks armé eller skära av försörjningslinjen från Helsingborg. Det blev uppenbart för Reventlow att han inte kunde lita på någon andra front från generallöjtnant von Tritzschler. Denne hade visat sig vara synnerligen handlingsförlamad när det kom till att bryta in i Bohuslän. När hans trupper stod redo att korsa Svinesund upptäckte han att armén saknade bröd och beordrade halt. En månad senare upptäcktes vid en inspektion att den skärgårdsflotta som samlats för att skydda överfarten saknade bestyckning. Förtvivlat skrev Reventlow åter till Fredrik IV:
Något svar från Fredrik IV på sin anmodan fick Reventlow inte. Under dessa dagar arrangerade kungen en karusellridning i Köpenhamn inför sin älskarinna och verkade inte villig att skänka en tanke på fälttåget i Sverige. I bittert sarkastiska brev till ledande ämbetsmän bad Reventlow ironiskt vederbörande att tala med kungen om krigshärens angelägna behov "efter karusellen, ty för närvarande är det ju ej tid därtill" och tänka på saken "efter karnevalen".
Den 8 november 1709, sex dagar efter den danska landstigningen vid Råå, hade ryttmästare Henrik Hammarberg ankommit till Stockholm och avgett sin rapport till defensionskommissionen. Denna gav genast order om att de helt nyuppsatta Kronobergs, Jönköpings, Kalmar, Östgöta och Södermanlands infanteriregementen, samt Smålands och Östgöta kavalleriregementen så fort som möjligt skulle göras redo att marschera ner mot Skåne och den avtalade mötesplatsen vid Loshult. Besked om ytterligare trupper i form av Upplands fyr- och femmänningsregemente till häst, Västmanlands infanteriregemente och Älvsborgs regemente nådde Stenbock den 6 december. Stenbock lämnade Ronneby och anlände den 21 januari i Växjö där de svenska trupperna hade börjat ansamlas. Dagligen lät man de oerfarna trupperna öva på isen på en frusen sjö utanför staden och snart fick soldaterna även uniformer hämtade ur militärförråden. Hästar och proviant hade också börjat samlas in från omgivningarna, även om kavalleriet kom att få klara sig med vanliga bondhästar.
Defensionskommissionen kunde i januari skicka även Upplands regemente, Adelsfanan och Livregementet till häst till Stenbocks förfogande. Den myt som senare uppkom om "Måns Bocks getapojkar", där man föreställde sig hur den snabbt ihopskrapade armén bestod av dåligt utrustade bonddrängar, som slogs i trätofflor för att försvara landet mot den lede dansken var långt från sanningen. Rekryterna var friska och starka män mellan 20 och 30 år som tilldelats moderna skjutvapen. Dock fanns det en brist på värjor och endast pikenarna utrustades med sådana medan övriga tilldelades bajonetter att sätta på musköterna. Den snabbhet med vilken den nya armén sattes upp visade på indelningsverkets effektivitet.
När det kom till att hitta officerare till den nya armén hade flera pensionerade officerare tidigt anmält sig för tjänstgöring, bland annat överste Jacob Grundel, som utsågs till chef för Södermanlands infanteriregemente, och överste Lamoral van der Noth, som utsågs till chef för Upplands fyr- och femmänningsregemente. Dessutom dök flera veteraner från Karl XII:s armé i Poltava upp månaderna efter slaget då de antingen utväxlats eller flytt från krigsfångenskapen i Ryssland. Bland dessa kan man hitta generalmajor Johan August Meijerfeldt och artillerimajoren Carl Cronstedt, som båda kom att spela avgörande roller för utkomsten av kriget i Skåne. Meijerfeldt hade erbjudits platsen som generallöjtnant under Stenbock, men avstod på grund av ett inte helt läkt benbrott och tjänade istället som generalmajor i Stenbocks generalstab. Andra var överste Gustaf Adam Taube som befordrades till generalmajor och blev del av Stenbocks generalstab, samt Vilhelm Bennet som utsågs till chef för Upplands fyr- och femmänningsregemente till häst. I den svenska arméns generalstab ingick, förutom Meijerfeldt och Taube, generallöjtnant Jacob Burensköld, landshövding i Östergötland vilken Stenbock själv begärt från defensionskommissionen då de tjänat tillsammans i början av stora nordiska kriget i Kurland, och Magnus Palmqvist, som senast varit kommendant i Wismar.
Innan alla regementen hade hunnit sluta upp i Växjö bröt Stenbock den 31 januari upp och marscherade med en stor del av armén mot Osby. Anledningen var att trakten kring Växjö nästan var helt tömd på proviant och inte längre kunde försörja trupperna. Man behövde ta sig ner till det mer bördiga Skåne för att säkra tillgången på proviant. De förband som inte hunnit fram fick order om att följa efter. Den 3 februari anlände de första trupperna till Osby och Stenbock skickade genast ut trupper för att säkra broarna över Helgå å vid Hönjarum och Hasslaröd. Den 8 februari anlände generalmajor Christian Ludvig von Ascheberg med ytterligare trupper från Bohuslän och den 11 februari anlände Gyllenstierna med de tre kavalleriregementen som hade kvarstannat i Blekinge. Till slut hade Stenbock här samlat en styrka på 19 regementen och över 16 000 man.
Försörjningssituationen var kritisk för både den danska och den svenska armén. Den 3 februari nåddes Reventlow av beskedet att Stenbocks armé var i rörelse och dagen efter siktade en spaningspatrull de svenska vakttrupperna vid Hasslaröds bro. Målsättningen blev nu att förhindra att den svenska armén kunde rycka ner i det proviantrika Skåne och hålla emot till dess att förstärkningar skulle kunna komma från Norge eller Danmark. Reventlow placerade ut sina disponibla trupper i en linje som sträckte sig från Kristianstad i öster till Hässleholm och vidare till Herrevads kloster längst i väster. Den östra flanken skyddades på så sätt av Helge å medan den huvudsakliga västra flanken skyddades av Almaån och Finjasjön. I ryggen hade man Nävlingeåsen.
Denna gång var det danskarnas tur att få sina väl lagda försvarsplaner kullkastade av kylan, då frosten fick de flesta vattendragen i trakten att frysa till is. Därför koncentrerade Reventlow istället sina trupper till en kortare linje söder om Almaån och de två arméerna stod nu omkring 23 km från varandra. Han gjorde även bedömningen att det skulle bli väldigt svårt för Stenbock att ta sin armé öster om Helge å då detta skulle bli en väldigt lång marsch där flera sjöar utgjorde naturliga hinder och flyttade därför den 6 februari sitt huvudkvarter till Sinclairsholms slott. Därifrån skickade han flera rekognosceringspatruller för att underrätta sig om de svenska truppförflyttningarna. När det stod klart att de svenska trupperna från Bohuslän inte var något hot mot Helsingborg, skickades Prinsen av Hessens regemente och Fynska infanteriregementet från sin position vid Ängelholm österut för att ansluta den danska huvudarmén. Med dessa förstärkningar disponerade Reventlow över runt 9 000 man. Några besked om ytterligare förstärkningar från Danmark eller Norge uteblev och den 8 februari skickade Reventlow ett skarpt formulerat brev till överkrigssekreterare von Lente där han skrev:
Reventlows anmodan förmedlades något nedtonad till Fredrik IV av von Lente. Helt oväntat hade kungen vid detta tillfälle vaknat till liv och engagerade sig plötsligt väldigt mycket i den skånska kampanjen. Kungen meddelade att flottan hade fått order om att påbörja en blockad och bombardemang av Malmö från sjösidan. Förstärkningar skulle också ordnas fram, dels genom rytteriregementen från Själland, men kungen planerade även att så fort vädret tillät det låta flottan skeppa ner styrkorna i Norge och hämta trupper från Holstein. Det enda av detta som kom att bli av var att delar av Östsjälländska och Västsjälländska lantmiliserna skeppades över till Helsingborg i början av februari för att avlösa trupperna där.
Stenbock lade fram en fälttågsplan vars mål var att manövrera bort den danska armén från Skånes inre och tvinga dem tillbaka till Helsingborg. För att göra detta var han tvungen att röra sig söderut ner mot Kävlingeån och vidare till Malmö för att på så sätt säkra upp de sydskånska slätterna med deras rika tillgång på proviant. I Malmö fanns dessutom 20 kanoner som Stenbock desperat var i behov av. Om planen lyckades skulle den svenska armén erhålla ett stort förplägningsområde och dessutom stöd från fästningarna i Malmö och Landskrona. Stenbock påbörjade sin framryckning från Osby den 12 februari med armén uppdelad i två kolonner. Den östra rörde sig ner mot Glimminge, medan den västra marscherade mot Hästveda. Trupprörelserna var en skenmanöver från Stenbocks sida och en del i planen att få Reventlow att röra sig västerut mot Helsingborg för att öppna upp de södra slätterna.
För att ta reda på vad den svenska armén hade för sig skickade Reventlow på morgonen den 12 februari en trupp på 200 dragoner under generallöjtnant Rantzau norrut från Sinclairsholm. Med sig hade han generalmajorerna Rodsteen och von Dewitz. Vid Hästveda påträffade rekognosceringstruppen en förtrupp till den svenska västra kolonnen om 30 man. Den lilla truppen tog till flykten och danskarna följde efter, men snart kunde de se hur den svenska huvudstyrkan närmade sig. En trupp på 50 man lämnades kvar för att sakta ner svenskarna. Vägen kantades med jämna intervall av vinkelräta stengärdesgårdar som vardera var försedda med grindar som skärmade av vägen. De avsuttna dragonerna barrikaderade den första grinden vid Bäckaröd så gott det gick och tog ställning bakom stengärdet på vardera sida grinden.
Det första svenska regementet att nå fram var Östgöta kavalleriregemente följt av en skvadron på 300 ryttare från Västgöta kavalleriregemente. En eldstrid utbröt och de danska dragonerna drog sig tillbaka med de svenska styrkorna efter sig för att sedan ta skydd bakom nästa stengärde där de avlossade en salva och drog sig tillbaka till stengärdet där bakom. Detta fortsatte stengärde efter stengärde hela vägen till Rävninge. Striderna saktade ner de svenska styrkorna avsevärt, vilket gav de danska generalerna möjlighet att sätta sig i säkerhet då de annars var i verklig fara för att bli tillfångatagna. Under striderna stupade 13 danska dragoner medan 16 togs till fånga och därutöver tillfångatogs även truppens chef, överstelöjtnant Hans Henrik Bibow som fallit från sin häst under striderna.
När Reventlow underrättades om striden och den svenska arméns förflyttning tolkade han det som att Stenbock planerade att marschera mot Kristianstad för att sedan anfalla den danska armén i ryggen. Den fortsatta frosten gjorde också att den danska armén inte kunde lita på vattendragen som skydd. För att inte blotta sig för ett anfall drog han därför tillbaka sina trupper till Vä och sedan till Västra Vram, där ett tillfälligt högkvarter etablerades. I stället för att dra sig mot Helsingborg som Stenbock hoppades på drog Reventlow sig alltså åt söder. Livgardet, som förlagt i Kristianstad, fick den 13 februari order om att lämna staden och återsluta sig till armén. Innan man lämnade staden meddelades borgarna att de skulle vara tvungna att betala en brandskatt på 9 000 riksdaler. Denna summa kunde staden inte frambringa, men danskarna gav staden en kredit och tog åtta av dess mest framstående borgare som gisslan: Anton Cortmejer, Paul Friis, Ludolph Plattfuss, Johan Wegman, Jöns Dunckler, Jöns Munck, Anders Munck och Jöns Kockum. Dessa kom att föras till Korsør på samma sätt som de borgare som tagits som gisslan från Karlshamn.
I Västra Vram höll Reventlow den 12 februari krigsråd med sina generaler. Reventlow förordade att skapa en ny försörjningslinje till Själland över Barsebäck där han hoppades kunna få förstärkningar och, om det värsta skulle inträffa, varifrån den danska armén skulle kunna skeppas hem igen. Reventlow ville också skapa en försvarslinje vid Lödde å och genom denna skära av Stenbock från Malmö och de sydskånska slätterna. På så sätt skulle han kunna tvinga Stenbock till drabbning i centrala Skåne, något som den svenska generalen helst ville undvika. Rantzau och von Dewitz ansåg att man skulle möta den svenska armén i ett avgörande slag så snart hela armén var samlad och hade fått tillräckliga förstärkningar och ville att man skulle gå mot Ystad, där det fanns gott om proviant. Rodsteen förordade att man skulle bryta belägringarna av Landskrona och Malmö och ställa sig i en linje längs Rönne å. Reventlow beslutade att följa sin egen intuition och armén beordrades att fortsätta över Linderödsåsen mot Skarhult söder om Eslöv.
Armén var framme den 16 februari och inkvarterades så att den var skyddad av Rönne å, vars kraftiga vattenflöde gjort att den inte frusit i kylan, och Ringsjön på vänsterflanken och Vombsjön och Lödde å på högerflanken. Den envisa förkylning som Reventlow lidit av under hela kampanjen blev under den nattliga förflyttningen ner till Skarhult ännu värre och natten till den 17 februari drabbades han av svåra ryggsmärtor och feber. På morgonen kunde han knappt röra sig och lät därför åderlåta sig, men då han inte blev bättre insåg han att han inte längre kunde utföra sin plikt som befälhavare för armén och sände samma dag ett brev till kungen där han meddelade sin avgång. Som sin ställföreträdare hade han utsett generallöjtnant Jørgen Rantzau.
De ytterligare förstärkningar kungen utlovat hade fortfarande inte setts till. De hade uppenbarligen blivit försenade på grund av sådana bagatellartade detaljer som att regementenas igenkänningsfärger på foder och uppslag inte hade rätt nyans. Reventlow skickade återigen ett syrligt brev till kungen där han försäkrade om att det i stridens hetta inte har någon betydelse om vapenrocken har en mörkare blå eller ljusare blå nyans. Reventlow inkvarterades efter sjukdomsutbrottet i Lund för att där få vård.
Efter träffningen vid Hästveda rörde Stenbock sig den 14 februari mot Vankiva vid dagens Hässleholm med avsikten att säkra det strategiskt viktiga Möllerödspasset. Målsättningen var nu att röra sig ner till mitten av Skåne för att skära av den danska arméns förbindelse med Helsingborg. Vid Vankiva slog armén läger och armén fick ett drygt dygns vila medan Stenbock skickade iväg Gyllenstierna med 1 000 man västerut för att säkra så många broar som möjligt på väg till Rönne å. Man lyckades säkra bron vid Riseberga och en spaningsstyrka skickades till Hasslebro vid Stockamöllan där huvudvägen mellan Kristianstad och Helsingborg korsade Rönne å. Då danskarna hade sparat bron för att behålla sina kommunikationer österut fann man den oskadd, men efter rykten om att den danska armén var på väg beordrade befälet för spaningsstyrkan att bron skulle rivas.
Den 16 februari bröt armén upp och rörde sig söderut. De svenska trupperna var i akut behov av proviant. Enligt Stenbock hade manskapet inte fått bröd på fyra dagar och både soldater och hästar började kuva under av hunger. Vid beskedet om att Hasslebro hade förstörts gjordes halt vid Norra Rörum den 17 februari. Senare inkom rapporter från spaningspatruller att de siktat danska trupper på andra sidan av Rönne å. Trupperna de sett kom från Bülows ungerska dragonregementet, vilka tillsammans med Tredje själländska kavalleriregementet och Själlands lantdragonregemente låg utplacerade längst åt norr, ohållbart långt från den danska huvudstyrkan. Stenbock såg en möjlighet att överrumpla dessa och utarbetade en plan som innebar att Jacob Burensköld skulle säkra Forestads bro och korsa Rönne å med en mindre styrka, antingen över bron eller vid det kända vadstället, för att angripa danskarna i ryggen medan Stenbock själv anföll vid Hasslebro.
Stenbock skickade bud till Burensköld om sin plan, men på grund av kommunikationsproblem missförstod denne Stenbocks order och när anfallet skulle utföras stod han kvar på östra sidan om Rönne å. När Stenbock på morgonen den 18 februari trots den förstörda bron vid Hasslebro lyckades korsa ån med Upplands fyr- och femmänningsregemente till häst fann han därför inga trupper från Burensköld. Istället träffade han på Bülows ungerska dragoner under befäl av överstelöjtnant Magnus Ernst von Prehn. Den danska generalstaben, medvetna om att Stenbock närmade sig och de tre nordligt placerade ryttarregementenas utsatthet, hade natten innan gett order om att dessa skulle röra sig längre söderut. När Stenbock väl utförde sitt anfall hade de ungerska dragonerna ännu inte hunnit bege sig, men de hann se hur svenskarna korsade Rönne å och begav sig då snabbt söderut. En skvadron på 300 svenska ryttare satte efter dem ner mot Bosarp.
Vid Bosarp stod Tredje själländska kavalleriregementet och gjorde sig klart för avmarsch och deras befälhavare, överste Hans Frederik Leegel, kunde se de rödklädda ungerska dragonerna komma ridande efterföljda av blåklädda ryttare. Först antog han att dessa var Själlands lantdragonregemente, då de också bar blå uniformer, men snart insåg han att det var svenskar och beordrade sina trupper att anfalla för att skydda de danska ryttarna. På håll kunde Stenbock uppfatta faran och tog personligen befälet över de resterande delarna av Upplands fyr- och femmänningsregemente till häst för att anfalla Leegels regemente i ryggen. När Leegel såg Stenbocks trupper avbröt han sitt anfall och drog sig tillbaka österut, men hanns upp av svenskarna och lyckades endast efter svåra strider och stora förluster ta sig tillbaka till det danska högkvarteret, mycket tack vare mörkrets inbrott som fick svenskarna att avbryta sin jakt. De ungerska dragonerna jagades till Gullarps kyrka, där överstelöjtnant Prehn beordrade en del av sitt regemente att sitta av och ta täckning bakom kyrkogårdsmuren, medan resterande del tog ställning i skydd av kyrkan. När de svenska ryttarna anlände avlossade de avsuttna dragonerna en muskötsalva varefter de beridna trupperna gick till anfall. Sex svenska ryttare dödades och sex sårades och togs till fånga, medan resten av de jagande trupperna drevs tillbaka.
Under tiden som ryttarstriderna pågick hade en provisorisk bro över ån uppförts vid Hasslebro och det svenska infanteriet hade under dagen börjat korsa över. Senare anslöt även Burensköld till huvudarmén då han slutligen lyckats korsa ån vid Forestad med sina trupper. Armén återsamlades vid Eriksholm (nuvarande Trolleholm), där de uttröttade ryttarna och deras hästar fick vila ut efter en lång dag. Rantzau hade meddelats om att svenskarna korsat Rönne å och skickade en kurir till Köpenhamn för att rådfråga kungen om vad han skulle göra. Under tiden fortsatte han enligt Reventlows ursprungliga plan att söka drabbning så fort som möjligt i centrala Skåne och han letade en lämplig position att möta svenskarna på söder om Eslöv. Han lät också säkra ställningen vid Getinge bro över Kävlingeån och generaladjutant Huitfeldt skickades för att beordra generalmajor Brockdorff att bryta belägringen och ansluta sina trupper till huvudarmén. Brockdorff hade samtidigt fått order från kungen att förstärka belägringen av Malmö, som gett besked om att en bataljon ur Viborg-lolländska lantmilisregementet hade skickats som förstärkning. Brockdorff valde att följa Rantzaus order och drog sig mot Skarhult. Under natten skickades den sängliggande Reventlow för säkerhets skull från Lund till Helsingborg.
På morgonen den 19 februari ställde sig den danska armén i slagordning i öst-västlig riktning vid den utvalda platsen mellan byarna Roslöv och Skreglinge söder om Skarhult, men några svenska trupper dök inte upp. Vid middagstid kallade Rantzau sina befälhavare till krigsråd. I och med den svenska positionen hade oron att Stenbock planerade att skära av de danska försörjningslinjerna från Helsingborg ökat. Rantzau, som tillsammans med von Dewitz tidigare hade förordat ett avgörande slag så fort som möjligt, sällade sig nu till den majoritet av staben som ansåg att man skulle dra sig tillbaka till Helsingborg. Den danska armén bröt upp och förflyttade sig österut med målet att ta sig till Annelöv. Trupperna som belägrade Landskrona fick också order om att avbryta sin inneslutning och förena sig med huvudarmén. Den danska armén hann under dagen endast till Stora Harrie norr om Kävlinge där man inför natten åter ställde upp sig i slagordning.
På kvällen återkom kuriren från Köpenhamn med en skrivelse från Fredrik IV undertecknad den 18 februari med svar på Rantzaus förfrågan. I denna godkände kungen Rantzaus utnämning till ny befälhavare och gav sitt tillstånd för armén att möta svenskarna i ett avgörande slag. Han varnade också för att armén inte skulle dra sig för långt från Helsingborg, då Stenbock riskerar kunna skära av denna från stadens proviantförråd och de nya förstärkningarna. I samma skrivelse uppmanade kungen också befälhavarna att välja terrängen för slaget med stor noggrannhet då det svenska kavalleriet var starkare än det danska. Beskedet från kungen sågs av den danska arméledningen som en bekräftelse av beslutet att dra sig mot Helsingborg.
Stenbock nåddes på kvällen den 19 februari av beskedet om den danska arméns läge vid Stora Harrie, knappt en mil söder om Eriksholm. Då Stenbock var osäker på om den danska armén var på väg mot Helsingborg eller planerade anfalla hans position gav han order till armén att ställa sig i slagordning. Ett krigsråd sammankallades klockan tre på morgonen där det beslutades att det var dags att möta den danska armén i ett avgörande slag så fort som möjligt och armén sattes i rörelse. På morgonen den 20 inkom underrättelser om att den danska armén redan avmarscherat och rörde sig mot Landskrona. Den synbara danska tillbakaryckningen till Helsingborg mottogs med glädje och förvåning av Stenbock eftersom danskarna hade gett honom fri lejd till södra Skåne. I en försändelse till Karl XII hade Stenbock skrivit att han inte vågat skära av den danska arméns från Helsingborg på grund av "om på den händelse fienden ej hade satt sig bakom Kjeflinge bro och således sökt evitera all combat och att blifva mästare af slätten, hvarigenom hela mitt propos hade studsat". Danskarna hade alltså genom att dra sig tillbaka till Helsingborg spelat Stenbock i händerna.
På morgonen den 20 februari bröt den danska armén upp från Stora Harrie och marscherade norrut i vinterkylan. Omkring klockan 11 passerade de Annelöv med målet att ta sig över Braån vid bron vid Norra Möinge (mellan Asmundtorp och Billeberga). Stenbock såg en möjlighet att trakassera den danska armén då den skulle vara sårbar medan den korsade bron, kanske till och med få den att helt stanna upp. Han skickade tidigt på morgonen ut överste Vilhelm Bennet med de mest utvilade kavalleriförbanden för att bita den danska armén i hälarna medan huvudarmén sattes i marsch efter.
Den danska armén hade på eftermiddagen nått fram till bron vid Norra Möinge och påbörjat överfarten av sina trupper. Generalmajor Rodsteen var chef för det danska arriärgardet (eftertruppen) och ansvarade som sådan för försvaret av bron. Längst bak gick Livregementets dragoner under befäl av generalmajor Brockdorff. Denna påträffades av Bennets trupper längs vägen och strider utbröt. Brockdorffs dragoner satt av och tog skydd bakom de pilevallar som genombröt landskapet. Generaladjutant Huitfeldt, som ridit med Brockdorffs trupp, skickades till Rantzau med besked om striderna. Där fick Huitfledt instruktioner om att rida till Rodsteen och beordra honom att ställa upp sina trupper till försvar på norra sidan av Braån. Rodsteen körde fram fältkanonerna och beordrade sin styrka på 400 man från Själländska lantdragonregementet att förskansa sig medan han även skickade ut spanare för att underrätta sig om var den svenska huvudarmén var.
Efter att ha sakta stridit sig fram från pilevall till pilevall medan de danska dragonerna taktiskt drog sig tillbaka nådde Bennets trupper vid solnedgången fram till bron. Vid denna tidpunkt hade nästan hela den danska armén hunnit passera över bron, så när som på delar av trossen och en liten trupp dragoner, och de svenska trupperna lyckades erövra flera bagage- och proviantvagnar och tillfångata de danska trupperna. Danskarna på andra sidan ån öppnade eld med fältartilleriet och de svenska ryttarna tog skydd på södra sidan i väntan på att resten av armén skulle anlända. När mörkret fallit på utan att den svenska huvudstyrkan dykt upp valde Bennet att dra tillbaka sina trupper. Rantzau beordrade vid 18-tiden generalmajor von Eickstedt att ta infanteriet och artilleriet och marschera till Råå. Vid klockan ett på natten drog sedan även Rantzau sig med kavalleriet mot Råå, men lämnade kvar en eftertrupp på 200 man som fortsatte beskjuta de svenska posteringarna under natten. Inte förrän klockan tre drog även denna sig tillbaka.
Natten till den 21 februari anlände Rantzau med sin armé till Råå och därigenom var den danska armén efter fyra månader tillbaka vid landstigningsplatsen. Armén var helt utmattad då detta var tredje natten i rad utan vila och till råga på allt hade trossen skickats i förväg till Helsingborg vilket innebar att man saknade tält när man slog läger. Fälttåget hade slitit hårt på armén och över tusen av de danska soldaterna fick skeppas över till Helsingör för vård så fort som möjligt. På förmiddagen ställdes armén upp i slagordning i en linje från bron över Råån till Glumslöv för att vara redo för ett eventuellt svenskt anfall. Rapporter från rekognosceringspatruller berättade dock snart att den svenska armén inte hade förföljt danska armén mot Helsingborg.
Den utökade tidsfristen utnyttjade Rantzau genom att hålla krigsråd där man noga valde ut arméns positioner med hänsyn till terrängen. Att armén skulle placeras i nära anknytning till Helsingborg stod klart, men var en sådan ställning i relation till staden var bäst kunde diskuteras. Generalmajor Ditlev Brockdorff förespråkade att armén skulle ställa sig med ena flanken vid resterna av de gamla befästningarna (vid nuvarande lasarettet), för att sedan sträcka sig över Bollbrolyckan ner till stranden. Efter en inspektion av terrängen drog Rantzau slutsatsen att detta läge skulle bli alltför trångt och svårmanövrerat och förslog vid ett nytt krigsråd att armén skulle ställas i linje på den öppna slätten bakom mossen mellan Kropp och Välluv för att därigenom ha större manöverutrymme. De danska befälhavarna fruktade att en ställning så långt från Helsingborg skulle försvåra försörjningen av armén och föreslog att man istället placera armén närmare staden, på höjderna utanför befästningsverken. Rantzau godtog förslaget och den 23 februari slog den danska hären läger nordöst om staden, tvärs över landsvägen mot Ängelholm, mellan Ringstorpshöjden och Fredriksdal.
Samma dag anlände oväntat Fredrik IV till Helsingborg för att bese arméns förberedelser. Där höll han en timmes möte bakom stängda dörrar med den sjuke Reventlow och red därefter ut för att inspektera de danska ställningarna. Nöjd med vad han såg återvände han följande dag till Köpenhamn, men innan han reste såg han till att förse Rantzau med ytterligare förstärkningar. Mellan den 25 och 27 februari anlände Första fynska kavalleriregementet och Gardet till häst i omgångar från Danmark. Eventuella hopp om att Reventlow skulle hinna friskna till innan avgörandet tynade allt eftersom bort, och generalen skeppades över till Helsingör den 26 februari.
Efter den danska arméns tillbakadragande valde Stenbock att låta sina utmattade trupper vila ut och armén inkvarterades i Västra Karaby, Norrvidinge och Skrävlinge där de äntligen kunde återhämta sig och få en mindre mängd mat. När det stod klart att danskarna hade övergett belägringen av Malmö red Stenbock genast dit för att hämta de 20 kanoner som stått där och väntat tillsammans ett stort förråd av proviant. Där återförenades han även med sin familj. Efter några dagars vila bröt den svenska armén den 26 februari upp från sina lägerplatser och marscherade norrut och korsade Råån vid Tågarp varefter man fortsatte till Gedsholm och Hässlunda. Här stannade man för natten och Stenbock inkvarterade sig på Gedsholms herrgård. För att underrätta sig om svenskarnas position skickade Rantzau ut spaningspatruller i flera olika riktningar: Ramlösa, Hässlunda, Filborna, Kropps socken och Pålsjö. Truppen från Hässlunda kunde rapportera att de där siktat lägereldar, vilket innebar att svenskarna korsat Råån.
På morgonen den 27 februari var Stenbocks plan att vända västerut för att anfalla den danska armén från öster, mellan Välluv och Kropp, på grund av terrängens försvarsmöjligheter. När besked kom att det inte stod någon dansk armé vid denna plats valde han på grund av terrängens svårframkomlighet att istället marschera ytterligare norrut mot Kropp och Fleninge nordost om Helsingborg. Stenbock hade därefter föredragit att fortsätta mot Helsingborg och gå till anfall direkt, men avstod eftersom det var söndag. Istället slog armén läger för natten och Stenbock etablerade sitt högkvarter i Hjälmshults kungsgård några kilometer västerut. Då trossen hade hamnat på efterkälken tvingades de svenska trupperna att sova utan tält genom den regniga och vindpinade natten.
Efter kvällens vila under bar himmel var den svenska armén klockan två natten till den 28 februari marschfärdig och formerades i fem kolonner med artilleriet i mitten omgivet på båda sidor av infanteriet och med kavalleriet på flankerna. Stenbock utgick från att den danska armén skulle stå i slagordning tvärs över den nordostliga landsvägen mellan Brohuset och Väla. Han valde därför att, istället för att marschera längs landsvägen in mot Helsingborg, låta armén röra sig åt väster mot Allerum, för att sedan svänga söderut mot Pilshult. Den landsväg armén färdades på var så smal att endast artilleriet kunde utnyttja den vilket innebar att infanteriet och kavalleriet tvingades marschera genom den täta skog som gick ända fram till vägkanten.
När solen började gå upp på morgonen den 28 februari föll en tät dimma över hela området. Rantzau red klockan sex på morgonen ut med sina generaler för att rekognoscera och konstaterade att dimman var så tät att han inte kunde se tre hästlängder framför sig. Tillsammans med generaliteten nådde han slutsatsen att de svenska styrkorna omöjligen kunde förflytta sig i så dålig sikt och att ett anfall troligen inte skulle ske förrän om flera timmar. Klockan tio på förmiddagen började dimman lätta och de danska spejarna kunde då se de första svenska trupperna marschera fram genom skogen vid Pilshult. Tidigare underrättelser hade gjort givande att den svenska armén låg nordost om staden och den danska stridsledningen hade antagit det som mest troligt att den svenska armén skulle komma längs landsvägen från nordost. Att den svenska armén kom marscherande rakt norrifrån kom därför som en stor överraskning. Den danska armén ryckte ut och klockan elva stod den uppställd och klar för strid. Även Stenbock överraskades när han såg att den danska positionen var mycket mer fördelaktig än han tänkt då den stod närmre Helsingborg med vänstra flanken väl skyddad på Ringstorpshöjden och centern skyddad av svagt frusna kärr.
Då den svenska armén kom från en mer nordlig riktning än Rantzau väntat sig och dess högra flank sträckte sig ner till Pålsjö, antog han att det svenska huvudangreppet skulle ske mot hans vänstra flank. Rantzau gav därför order om att två infanteribataljoner skulle förflyttas från andra linjen i centern till vänstra flygeln för att förstärka artilleriställningen på Ringstorpshöjden. Medan den svenska armén fortfarande formerade sig påbörjade de danska kanonerna på Ringstorpshöjden vid klockan halv tolv sin beskjutning. Stenbock såg att den danska positionen på Ringstorpshöjden var alltför stark för att gå till direkt angrepp och beordrade därför hela armén att göra en rörelse österut. Han började även vrida armén något söderut med målet att så småningom kunna stå parallellt med den danska linjen och möjliggöra en utflankering av den danska högra flygeln. Stenbock gav order till Burenskiöld att bege sig med sina kavalleriregementen fram mot Brohuset och Filborna för att säkra vänsterflanken. Den svenska centern utvecklade sig samtidigt över våtmarkerna norr om landsvägen och började sakta rycka fram under ständig kanoneld med cheferna till häst framför linjerna.
Rantzau satt till häst framför den danska centern och iakttog de svenska trupprörelserna. När han såg hur armén rörde sig österut insåg han att det svenska huvudanfallet inte skulle ske vid Ringstorpshöjden utan att Stenbock sökte drabbning över hela slaglinjen. Det stod också klart att den svenska vänsterflygelns framryckning mot Brohuset hotade att utflankera den danska högerflygeln. Rantzau var väl medveten om att hans flyglar var svagare än sina svenska motsvarigheter på grund av det danska kavalleriets numerära underläge. Han beordrade genast Rodsteen matt han skulle förflytta sina trupper på högerflygeln mot Filborna för att möta den svenska kavalleristyrkan.
I denna stund gjorde sig Rantzaus ovana som härförare påmind, då han förbisåg att sända bud till resten av sina generaler om att denna förflyttning endast gällde högra flygeln. När Rodsteen påbörjade sin framryckning mot Filborna skapade detta en stor lucka mellan centern och högerflygeln, vilken snart var en kilometer stor. Luckan i linjen gjorde chefen för den danska centern, von Eickstedt, orolig och han gav därför på eget initiativ order om en generell framryckning och rörelse åt höger av den danska centern. Då den danska vänsterflygeln på Ringstorpshöjden däremot höll sina ställningar började den danska armén att töjas ut och vred sig till att stå längs med landsvägen åt nordost.
Strax efter klockan tolv hade Burenskiöld tagit fram sig till Brohuset och ställde upp sina trupper i formation vid en lång stengärdesgård som avskilde Brohuset från Filborna. Rodsteen hade vid ungefär samma tid nått Filborna och ryckte därefter fram mot Brohuset, där de svenska trupperna höll på att formera sig. Rodsteen avancerade och började ta ställning vid en 150 meter bred lucka mellan en stengärdesgård och ett moras, nu mycket nära de svenska trupperna. Burenskiöld kunde inte tillåta det danska kavalleriet att stänga öppningen mot Filborna och så fort han såg det danska kavalleriet rusa fram från höjden beordrade han sina tillgängliga trupper att gå till motanfall.
När Rantzau nådde fram till Filborna övertog han befälet över de danska kavalleristyrkorna under anfallet. Hans långa vana av att leda kavallerianfall tog i denna stund överhanden, då han som överbefälhavare istället borde ha stannat kvar vid centern för att hålla uppsikt över hela sin här. Det svenska kavalleriet drabbade snart samman med den danska fronten, ledd av Livgardet till häst. De numerärt överlägsna danska trupperna tryckte dock snart tillbaka svenskarna mot stengärdesgården. Under stridens togs Burenskiöld till fånga och fördes till Helsingborg. De svenska trupperna skingrades och retirerade, men många fastnade vid ett grindhål i gärdesgården och stacks i trängseln ner av de förföljande själländska lantdragonerna. Total förlorade svenskarna under denna del av slaget 147 man i stupade och 401 man i sårade.
Den svenska vänsterflygelns resterande trupper började efter hand anlända till platsen och generalmajor Göran Gyllenstierna lyckades samla ihop de flyende resterna av Västgöta och Östgöta kavalleriregementen och begav sig sedan genast in i striden med sina trupper. Under tiden hade Stenbock stått vid centern och sett hur de svenska trupperna tryckts tillbaka. För att stärka upp vänsterflanken beordrade han befälhavaren för andra linjen på högerflygeln, överste Carl Gustaf Dücker, skulle ta 1 200 trupper och rida bort till Brohuset. När Rantzau såg att allt fler svenska regementen började ansluta sig återsamlade han sina trupper och beordrade anfall. Den första danska anfallsvågen lyckades åter trycka tillbaka de svenska trupperna, men efter hand som att allt fler svenska regementen började ansluta sig till striderna stannades framryckningen av och striderna blev allt mer desperata. Bud skickades till von Dewitz på den danska vänsterflygeln med anhållan om förstärkningar och han skickade över 600 ryttare till högerflygeln.
I de hårda striderna skadades danska Livgardets chef svårt och både Livregementets dragoners och Själländska lantdragonregementets chefer stupade under de hårda stridigheterna. Generaladjutant Bildstein lyckades samla ihop en trupp flyende svenska ryttare, vända dem till anfall och överraskade Livregementets dragoner i flanken. Ytterligare svenska trupper anslöt och regementet började ta till flykten. Vid den tidpunkten ankom ännu fler svenska trupper och anföll resten av det danska kavalleriet i flanken som även det började retirera. Rantzau lyckades stanna upp en del av de flyende trupperna och samlade dem till ett motanfall, men blev under handgemänget skjuten genom skuldran och bröstet av en svensk fänrik. Den danska högerflygeln var dock redan bruten och flykten mot Helsingborg gick inte att hindra.
Ungefär samtidigt som den andra ryttarstriden närmade sig sin början vid Brohuset började de två arméernas centrar närma sig varandra. Den danska positionen stod högre än den svenska och var väl skyddad bakom spanska ryttare som medtagits under framryckningen. Den svenska centern rörde sig så fort det över huvud taget gick över de frusna våtmarkerna men terrängen gjorde dock att avancemanget gick långsamt och under tiden fortsatte beskjutningen från det danska artilleriet. De svenska regementskanonerna hade stora svårigheter att ta sig fram genom morasen och flera gånger tvingades den svenska frammarschen stannas av i väntan på att artilleriet skulle kunna medföras.
Den första infanterisammandrabbningen skedde vid östra delen, mellan Smålands och Upplands femmänningsregementen, samt Sachsiska regementet på svenska sidan, och Livgardet till fots och Drottningens livregemente på den danska. När de svenska regementena kom inom 10 till 15 meter från den danska linjen avfyrades massiva salvor av druvhagel- och karteschladdningar från regementskanonerna samtidigt som infanteriet unisont avfyrade sina vapen. Strax efter föll det svenska infanteriet in mot danskarna med pikar och blanka vapen. Drottningens regemente drabbades särskilt hårt av den svenska artillerielden och regementschefen träffades av artillerield och föll ner död. Samtidigt såg några av soldaterna i det bakre ledet hur danska kavallerister från högerflanken flydde mot Helsingborg jagade av svenska ryttare och fruktan att stängas av från Helsingborg fick soldaterna att ta till flykten. Det närmaste regementena till vänster, Fynska regementet och Jylländska regementet, drogs med i flykten.
Kvar i första linjen stod endast Livgardet till fots vid högerflygeln och Grenadjärkåren vid vänsterflygeln, som bjöd envist motstånd mot de svenska trupperna. I stridens hetta träffades Livgardets regementschef av kanoneld som slog av hans ben i knähöjd. Under en kort tid fortsatte han ändock att kommendera sina trupper, men stacks till slut ner av en svensk pikenär. Snart anslöt sig Södermanlands regemente till de anfallande svenska trupperna och Livgardets situation blev ohållbar. Regementets förluster var oerhörda. Med 500 döda eller sårade och 490 tillfångatagna blev hela förbandet i praktiken upplöst.
I den västra delen av slagfältet stod även Grenadjärkåren isolerat efter mittenregementenas flykt. Detta regemente stod emot det svenska trupperna lika obstinat som Livgardet och häftiga strider utspelade sig mellan dem och Älvsborgs regemente. Efter hand som fler svenska infanteritrupper ryckte fram mot Grenadjärkåren blev deras ställning blev allt mer trängd. När försvagade danska kavalleriet på vänsterflygeln tvingades till flykten av det numerärt överlägsna svenskt kavalleri insåg generalmajor von Eickstedt att vidare motstånd var lönlöst och beordrade dansk reträtt.
Runt klockan tre på eftermiddagen var huvuddelen av slaget över. Enstaka mindre strider utspelade sig utanför Helsingborgs vallar. De sista striderna bedarrade slutligen vid halv fyra-tiden. De danska förlusterna var förödande. Närmare 7 500 man hade stupat, sårats eller tillfångatagits och dessutom var artilleriet i svenska händer. Mellan 1 500 och 2 000 hade stupat och mellan 3 000 och 3 500 sårades under slaget. Antalet tillfångatagna uppgick till 2 677. Förlusterna för den svenska armén uppgick till 810 döda och 2 098 sårade, totalt 2 908.
Resterna av den danska armén sökte sin tillflykt innanför de hastigt uppförda vallarna kring Helsingborg. Under generalmajor von Eickstedts befäl fördelades delar av infanteriet till att besätta olika delar av Helsingborgs förskansningar för att skydda mot ett möjligt svensk anfall mot staden. Något svenskt anfall kom dock inte då Stenbock trots sitt övertag valde att inte genast anfalla Helsingborg de det skulle kräva alltför stor manspillan, vilket man inte hade råd med. En kurir skickades till Köpenhamn med besked om nederlaget och senare under dagen ankom en eskader av örlogsskepp för att beskydda Helsingborg från kustsidan.
Den 1 mars förde svenskarna ner ett batteri på 10 kanoner, 2 haubitsar och 2 mörsare till stranden nedanför Pålsjö för att därifrån beskjuta Helsingborg och den danska flotteskadern. Någon större effekt hade beskjutningen dock inte och elden besvarades av de danska örlogsskeppen. Den 3 mars ryckte svenskt kavalleri och infanteri fram mot Helsingborg, troligen vid Ängelholmsporten, men då danskarna öppnade eld från kanonerna på Kärnans topp drog de svenska trupperna sig tillbaka. Samtidigt fortsatte eldgivningen från det svenska batteriet på udden norr om Kullaporten, dels mot staden och dels mot skeppsbryggan och de danska skeppen. En av de svenska artilleripjäserna lyckades träffa det danska huvudmagasinet för krut och ammunition som var inhyst i ett hus i närheten av Mariakyrkan, vilket resulterade i en våldsam explosion som utplånade ett helt kvarter och en hög eldkvast reste sig över staden. Granaterna fortsatte att brisera i serier och smällarna skapade stor förvirring och oro då många av de danska trupperna trodde att svenskarna hade brutit sig in i staden.
Evakueringen av trupperna till Helsingör påbörjades den 4 mars. Det stod klart att det inte skulle vara möjligt att inom rimlig tid föra med sig det omfattande proviantförråd som samlats i Helsingborg, trossen och dess vagnar, samt större delen av arméns hästar. Då man inte ville att detta skulle falla i svenskarnas händer började man redan samma kväll bränna upp trossens rustvagnar och ammunitionsvagnar. De första beväpnade trupperna att föras över var kavalleriet. Bedömningen gjorde att man inte hade möjlighet att skeppa över alla kavalleriets hästar eller de hästar som följt med trossen. Då man inte ville att dessa skulle falla i fiendens händer valde man att sticka eller skjuta ihjäl dessa, totalt runt 5 000. Endast officerarnas hästar skonades och fördes över till Danmark. För att vålla så stort besvär som möjligt för svenskarna hade hästarna till och med släpats ner i källare och släppts ner i brunnar.
Den 5 mars överskeppades dragonerna och infanteriet. Under evakueringen tog danskarna all proviant som samlats i stadens förråd, runt 10 000 tunnor råg, korn och havre, och dumpade ut det på stadens gator. Där blandades det med gyttja, hästblod och hästavföring och blev fullständigt oanvändbart. Resterande 22 kanoner förnaglades och allt kvarvarande krut ströddes ut på marken. Klockan nio på kvällen steg von Dewitz tillsammans med generaladjutant Huitfeldt och trettio man ur Tredje själländska kavalleriregementet som stannat kvar vid foten av skeppsbron ner i den sista slupen och därmed lämnade de sista danska trupperna Helsingborg och Skåne.
De flesta historiker pekar på den danske kungens passivitet som en stor anledning till att fälttåget blev ett sådant misslyckande. Både den i synen på fälttåget banbrytande historikern Arthur Stille och den mer sentida historikern Anders Blidberg lyfter i sina respektive böcker fram flera exempel där Reventlow vädjar till Fredrik IV om förstärkningar och fler resurser men att dessa till största delen går obesvarade från Fredrik IV. Blidberg spekulerar att pressen från alla beslut som krävde den danske kungens godkännande blev honom övermäktig och att han då istället valde att distrahera sig med sin älskarinna eller maskeradbaler.
Hur det danska fälttåget skötts pekas också ut att ha haft stor betydelse. Den danske historikern Karsten Skjold Petersen pekar i sin bok om fälttåget på det faktum att Reventlow inte fick gehör för sina krav att Malmö och Landskrona skulle intas, vilket hade kunnat frigöra många trupper för fälttåget mot Karlskrona. Eftersom dessa städer var befästa hade de också varit säkrare brohuvuden för överföring av förstärkningar och materiel. Utöver det hade man förnekat Stenbock tillgång till de 20 kanoner som fanns på Malmöhus slott. Även Stille påpekar att danske kungen borde ha följt Reventlows råd och intagit städerna. Blidberg, Stille och Claes-Göran Isacson menar alla att Reventlows sjukdom och det faktum att han ersattes av Rantzau hade ödesdigra konsekvenser för fälttåget. Reträtten till Helsingborg, som till största delen var Rantzaus beslut, understödd av Fredrik IV, har också kritiserats historiskt sett. Den långa reträtten tillbaka till Helsingborg, föranledd av just bristen på trupper av att många var uppbundna vid belägringarna, anser både Stille och Skjold Petersen bör ha brutit ner den danska arméns moral. Artur Stille, som var den första historikern i Sverige att egentligen se till hela fälttågets betydelse och inte bara slaget vid Helsingborg, framhäver också hur framgångsrik Stenbocks fälttågsplan var och hur han lyckades manövrera motståndararmén dit han ville ha den innan det avgörande slaget. Rantzaus brist på fältherreerfarenhet och det faktum att han ska ha saknat det lugn och känsla för överblick som Reventlow besatte är några punkter som förs fram för betydelsen för utkomsten av slaget vid Helsingborg. Detta kom sedan i uttryck av två mycket konkreta misstag från Rantzaus sida under slaget.
En annan faktor som framhålls är den svenska statsapparatens effektivitet när det kom till att mobilisera resurser och sätta upp nya förband. Även om Sverige hade en enväldig monark i Karl XII, hade denne delegerat ansvaret för landets försvar till defensionskommissionen, ledd av Arvid Horn, och Stenbock fick gott om stöd från denna. Blidberg framhäver även betydelsen av Stenbocks egen organisationsförmåga. Lars Ericson Wolke visar i sin artikel i Militärhistorisk tidskrift 2009–2010 att om tidsfaktorn krävde det kunde landshövdingar och guvernörer på eget initiativ besluta om egna krigsbördor på sin befolkning, något som Stenbock utnyttjade till hög grad. Handlingskraften inom de svenska myndigheterna sätts av Blidberg i kontrast till den danska beslutsgången, som fortfarande innebar att kungen skulle tillfrågas inom alla ärenden. Då kungen som nämnts tidigare hellre tillbringade sin tid på andra aktiviteter kom detta att länge lamslå det danska fälttåget.
Efter Stenbocks seger vid Helsingborg började en hjältekult växa kring honom i det svenska riket. Han fick personliga gratulationer från änkedrottningen Hedvig Eleonora, prinsessan Ulrika Eleonora, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, kung Stanisław Leszczyński och hertigen av Marlborough. Över hela riket firades Stenbocks seger med hyllningstal, skrifter och konstnärliga verk, och i en allmän tacksägelseceremoni den 18 mars lovprisades Stenbocks namn. I april reste Stenbock till Stockholm för att informera riksrådet om det nya strategiska läget. Vid ankomsten dit hyllades han av stadens invånare och han höll flera segertal inför präst- och bondestånden. Rikets ständer skänkte honom Bååtska palatset och den 21 maj utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk, och skickade fullmakten till Karl XII:s högkvarter i Bender för kungens underskrift. Kungen underlät däremot att besvara fullmakten och utnämnde i stället Stenbock till riksråd, vilket betydde att han motvilligt fick avsäga sig sin tjänst som guvernör över Skåne. Kungen ändrade sig dock och stadfäste fältmarskalksutnämningen två år senare.
Från danska sidan konstaterades att fälttåget hade varit en katastrof och Fredrik IV begärde in redogörelser från alla i den danska generalstaben för att reda ut vad som gått fel. Särskilt ville han veta vilka order som getts och huruvida dessa efterföljts. Klart var att det var tid att utpeka syndabockar. Rantzau kritiserades hårt för sin insats under slaget, särskilt av överkrigssekreteraren von Lente, men bedömningen gjordes att han trots allt visat på initiativ och personligt mod, och han undkom större konsekvenser. Han fick 1711 ansvaret för inneslutningen av Wismar. Skulden föll i stället på Reventlow, som avskedades som överbefälhavare den 12 april. Reventlow togs dock i nåder igen och våren 1712 gick han i kungens tjänst som diplomat och var Danmarks sändebud till Peter den store och August den starke inför slaget vid Gadebusch. Efter Stenbocks seger var han avgörande då han lyckades övertala en uppgiven Peter den store att inte avbryta sitt fälttåg och återvända till Ryssland. Det visade sig att Reventlow hade drabbats av gikt och generalen blev sängliggande i sju månader efter fälttåget. Samtidigt med Reventlow avskedades chefen för det danska förplägnadsväsendet, justitieråd Christoffer Joachim Giese. Han fick något mer rättmätigt skulden för de senfärdiga materiel och proviantleveranserna. Den 17 maj avskedades överkrigssekreteraren von Lente och ersattes på tjänsten av Valentin von Eickstedt. Befälhavaren i Norge, von Tritzschler, avskedades för sin oförmåga att öppna en andra front i norr och utreddes utöver detta för landsförräderi, men utredningen nådde aldrig till rättegång.
Stora nordiska kriget rullade dock på och den danska armén var trots förlusten i Helsingborg fortfarande i stridbart skick vilket gjorde att hotet om ytterligare invasioner fortfarande var påtagligt. Danskarna fortsatte göra flotträder längs Öresundskusten för att sabotera för svenskarna. Till exempel anfölls Båstad den 25 juli och brandskattades och den 25 augusti anfölls Råå och plundrades. Då hotet inte var helt över inkvarterades den svenska armén under våren runt om i Skåne. Meningen var att de skånska bönderna skulle förse de svenska trupperna med den mat de behövde, men efter att ha försörjt två arméer på totalt över 30 000 under två vintermånader var proviantbristen stor. Till råga på allt drabbades Skåne sommaren 1710 av missväxt och de svenska soldaterna hemföll åt stöld för att överleva. Uppgivet beklagade sig Stenbock till vännen Hans Wachtmeister:
I september 1710 lyckades den svenska flottan under Hans Wachtmeister att överraska den danska flottan vid sjöslaget vid Köge bukt och därefter genskjuta en transportflotta menad för att transportera 6 000 ryska soldater från Gdańsk till Själland. Under slaget fattade linjeskeppet Dannebroge, som varit flaggskepp för invasionsflottan vid Råå 1709, eld och exploderade. Slaget gav ytterligare andrum för Sverige och minskade under en period hotet för invasion, vilken innebar att en del av trupperna i Skåne kunde lämna landskapet. För att långsiktigt förhindra fler landstigningar vid Råå beordrade Karl XII att en lång befästning i form av ett retranchement skulle uppföras längs kuststräckan norr om fiskeläget. Retranchementet, som numera benämns Råå vallar, stod klart 1713, men kom aldrig till användning. Olyckorna fortsatte dock för den hårt prövade skånska befolkningen och i september 1710 nådde den pestepidemi som härjat runt Östersjön sedan 1709 landskapet.
Ännu år 1716 planerade Danmark att återta Skåne med hjälp av ryska och brittiska trupper. Detta företag blåstes dock av av Peter av Ryssland i september med hänvisning till försörjningsläget och den förestående vintern. De bakomliggande orsakerna till den inställda invasionen torde dock varit de allierades samstämmiga intressen och osäkerhet om vilken riktning de svenska motanfallen kunde tänkas rikta sig. De allierade hade inte helt samstämmiga intressen och läget var otydligt: den dansk-norska flottan bands upp till den norska kusten och det gick rykten i Europa om att Sverige planerade landsätta trupper i Skottland för att stödja huset Stuarts försök att återta den skotska tronen vilket band upp brittiska trupper. I oktober lämnade de ryska trupperna som hade avsetts delta i invasionstrupperna Själland. Denna inställda invasion var det sista konkreta försöket av Danmark att återta sina forna östra provinser.
Blidberg, Anders (2018), Sista striden om Skåne, Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld, ISBN 978-91-88439-26-0
Ericson Wolke, Lars (2011), ”Mellan Poltava och Tönningen : Svenska operativa förutsättningar och resursmobiliseringen 1709–1713”, i Nilsson, Mikael, Militärhistorisk tidskrift 2009–2010, Militärhistorisk tidskrift, Stockholm: Försvarshögskolan, s. 45–71, ISSN 0283-8400, http://fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:1234145/FULLTEXT01.pdf
Hårdstedt, Martin; Iko, Per; Ericson Wolke, Lars; Sjöblom, Ingvar; Åselius, Gunnar (2003), ”Helsingborg 1710: Danskarna lämnar Skåne”, Svenska slagfält, Stockholm: Medströms Bokförlag, ISBN 91-46-21087-3
Isacson, Claes-Göran (2000), Vinterbrand: Fälttåget i Skåne 1709–1710 och slaget vid Helsingborg, Helsingborg: Helsingborgs museiförening, ISBN 91-87274-22-1
Johannesson, Gösta, red. (1969), Hälsingborgs historia, del IV:1 : Försvenskningen, Stockholm: Almqvist & Wiksell
Liljegren, Bengt (2000), Karl XII: en biografi, Lund: Historiska media, ISBN 91-85377-14-7
Skjold Petersen, Karsten (2017), Det ulykkelige slag : Helsingborg 1710, Köpenhamn: Gads forlag, ISBN 978-87-12-05413-9
Stille, Arthur (1903), Kriget i Skåne 1709–1710, Stockholm: Militärlitteraturföreningens förlag, https://www.tacitus.nu/karoliner/kallor/Stille/index.htm
Vaupell, Otto Frederik (1872), Den dansk-norske hærs historie indtil 1814, Köpenhamn: Gyldendal
Larsson, Olle (2009). Stormaktens sista krig : Sverige och stora nordiska kriget 1700-1721. Lund: Historiska Media. ISBN 9789185873593
Persson, Bodil E. B. (1997). ”1710 års fältsjuka i Skåne.”. Förhandlingar från XVI Nordiska medicinhistoriska kongressen (Stockholm : Fören. för utgivande av Svensk medicinhistorisk tidskrift, 1997): sid. 195-209 : diagr.. Libris 2797653
Tuxen, A. P.; With, C. L.; Hansen, A. L. (1903). Felttoget i Skaane 1709–1710. Bidrag til Den Store Nordiske Krigs Historie. "2. Bind". Köpenhamn: Det Nordiske Forlag. http://www.marinehist.dk/orlogsbib/SNK/SNK-bind2.pdf
Gunnar, Wetterberg (2009). Skånes historia, del 2 : 1376–1720. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. ISBN 9789100142070
Åberg, Alf; Göransson Göte (1976). Karoliner. Höganäs: Bra Böcker. Libris 128073
Wikimedia Commons har media som rör Stora nordiska kriget.
Wikisource har originalverk som rör Danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710.
Helsingborgs Museum. Arkeologiska fynd från Slaget vid Helsingborg
Kriget i Skåne 1709-10. Korrespondens mellan svenska tjänstemän inför och under fälttåget.
Li Si (李斯; Lǐ Sī), född cirka 280 f.Kr., död 208 f.Kr., var en framstående kinesisk politiker, filosof och kalligraf.
Li Si verkade som Kinas försteminister från 221 f.Kr. till 209 f.Kr. och hade en betydande roll under Kinas enande under Qins föreningskrig. Han var en tung maktfaktor under stora delar av Qindynastin (221 f.Kr.–206 f.Kr.) och var förespråkare för legalismen. Li Si låg bakom den omtalade bokbränningen och begravningen av akademiker och hade även en central roll i tronföljdskonspirationen efter att kejsar Qin Shi Huangdi avlidit. Li Si avrättades 208 f.Kr. efter att ha protesterat mot maktkoncentrationen runt kejsar Qin Er Shi.
Li Si föddes ungefär 280 f.Kr. under tiden för De stridande staterna. Han kom från Shangcai i dagens Henan som tillhörde staten Chu. Li Si lärde sig statsvetenskap av den kända konfucianska filosofen Xun Zi där han studerade tillsammans med Han Feizi. Som färdigutbildad bedömde han att det bara var i staten Qin som det fanns någon framtid eftersom Qin såg ut att vara den starkaste av de sju staterna som stred om makten över Kina. Li Si begav sig därför mot Qin med ambitioner att bli rådgivare åt dess kung, och han anlände till Qin 247 f.Kr. i samband med att Qins kung Zhuangxiang just avlidit. Li Si sökte jobb hos Lü Buwei som då var Försteminister (丞相). Efter att kungen avlidit tillsattes 246 f.Kr. den trettonåriga Ying Zheng som kung av Qin. Lü Buwei fortsatte som försteminister och Li Si utsågs till Ministerns tjänare (舍人).
I samband med kungens myndighetsdag 238 f.Kr. uppdagades att markis Lao Ai planerade ett uppror, vilket slogs ner efter ett blodigt motangrepp. År 237 f.Kr. blev Lü Buwei avsatt som försteminister på grund av sitt samröre med Lao Ai, och Li Si fick en starkare position och kom närmare kungen. Han steg snabbt i graderna och utsågs till Översekreterare (长史) och därefter till Gästminister (客卿).
År 237 f.Kr. i samband med gästingenjören Zheng Guo från Hans kostsamma uppförande av Zhengguokanalen blev kungafamiljen och flera ministrar misstänksamma mot alla gästarbetare och beskyllde dem för att vara spioner och krävde deras utvisning. Även Li Si nämndes som tänkbar spion, och han skrev då en lång framställan till kungen där han förklarade hur stora historiska fördelar som Qin haft av gästarbetare såsom till exempel filosofen Shang Yang. Kungen tog till sig Li Sis argument och inga gästarbetare utvisades.
Li Si övertygade kungen om vikten av att erövra de övriga konkurrerande staterna, vilket genomfördes under Qins föreningskrig 230 f.Kr. till 221 f.Kr. Li Si befordrades också till Justitieminister (廷尉).
När Qin 221 f.Kr. besegrat och erövrat alla konkurrerande staterna utropade sig kungen till kejsare Qin Shi Huangdi, och Li Si blev upphöjd till försteminister.
Det var många i hovet som förespråkade att kejsaren skulle återinföra ett feodalsystem likt den tidigare Zhoudynastin (1046 f.Kr.–256 f.Kr.) där kungens familjemedlemmar styrde olika regioner i landet, men Li Si övertygade kejsaren om att inte göra om Zhoudynastins misstag. I stället delades det nya riket upp i provinser vilka var för sig styrdes av en guvernör, en militär befälhavare och en inspektör.
År 213 f.Kr drev Li Si tesen att Qindynastin hade trätt in i en ny tid där allt hade fått en fast form. Han menade att tidigare dygder och akademiker som hänvisar till antiken bara skulle förvilla folket. Lärda hade tidigare i historien använt sin kunskap för att revoltera mot överheten. Folk som ägnar sig åt självstudier kommer att ifrågasätta lagar. Li Si drev igenom förslaget att bränna alla historiska verk som inte var skrivna av Qin-historiker. Böcker såsom Sångernas bok, Dokumentens bok och andra filosofiska verk från de "hundra skolorna" skulle brännas, och att diskutera Sångernas bok skulle leda till avrättning. Året efter bokbränningen utfördes stora mängder förhör med akademikerna i Qindynastins huvudstad Xianyang om hur påbuden om förbjuden litteratur hade respekterats. Många akademiker angav varandra och kejsaren valde ut 460 personer som bedömdes ha brutit mot de nya lagarna. Dessa avrättades, och information om händelsen spreds som ett varnande exempel.
Under hemresan på kejsar Qin Shi Huangdis femte inspektionsresa 210 f.Kr. blev kejsaren allvarligt sjuk. Kejsare Qin Shi Huangdi insåg att han var döende och skrev ett brev till kronprinsen Fu Su att denne skulle ta över makten och överlämna armén till general Meng Tian. Brevet överlämnades till eunucken Zhao Gao som var ansvarig för postgången. För att undvika att något oförutsett skulle ske med prinsarna eller landet beslöt Li Si att dödsfallet skulle hållas hemligt.
Eunucken Zhao Gao skickade dock aldrig iväg brevet och han hade även tillgång till kejsarens sigill. Med på resan var även kejsarens yngre son Ying Huhai. Eunucken Zhao Gao och kejsarens yngre son Ying Huhai beslutade att förfalska tronföljdsbrevet, men insåg att de även behövde få med Li Si på konspirationen. Zhao Gao övertygade Li Si om att ifall kronprinsen Fu Su skulle komma till makten skulle den högt meriterade Meng Tian bli försteminister, och att avskedade försteministrar alltid blir avrättade. Med tårar i ögonen accepterade Li Si konspirationen. När de återkom till huvudstaden tillträdde Ying Huhai som kejsare under namnet Qin Er Shi
Li Si är den första dokumenterade kinesiska kalligrafen, och det var Li Si som skapade stilen Liten sigillskrift efter att Kina enats 221 f.Kr. Ett känt exempel på Li Sis kalligrafi är en stentavla i ett tempel vid foten av det heliga berget Taishan. Stentavlan restes ursprungligen på toppen av berget.
Li Si behöll sin position som försteminister under kejsar Qin Er Shi, men Zhao Gao hade blivit en betydande maktfaktor i hovet. Under kejsarens andra regentår 209 f.Kr. styrdes landet enbart av kejsaren och Zhao Gao. Li Si lämnade tillsammans med minister Quji och general Feng Jie in protester mot parets beslut. Protesterna ledde till att Quji och Feng Ji begick självmord för att de inte accepterade förödmjukelsen att förbises i maktordningen. Li Si fängslades och torterades med "de fem straffen" (五刑). Zhao Gao utsågs till försteminister, och Li Si avrättades 208 f.Kr. genom att offentligt huggas i två delar, och tre generationer av hans familj avrättades (三族).
Sima, Qian (2016). Kinas förste kejsare. övers. Pettersson, Bengt. Natur & Kultur. ISBN 9789127143029. http://www.adlibris.com/se/bok/kinas-forste-kejsare-9789127143029
张, 英聘 (2003) (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. ISBN 7-5073-1360-3. http://www.amazon.com/History-Civilization-China-Zhang-Yingpin/dp/7507313603
Loewe, Michael (1999) (på engelska). The Cambridge History of Ancient China: From the Origins of Civilization to 221 BC. Cambridge University Press. ISBN 978-0521470308. https://www.amazon.co.uk/Cambridge-History-Ancient-China-Civilization/dp/0521470307/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1479241132&sr=1-1&keywords=9780521470308
Chen, Tingyou (2011) (på engelska). Chinese Calligraphy. Cambridge University Press. ISBN 978-0521186452. https://www.amazon.co.uk/Chinese-Calligraphy-Introductions-Culture/dp/0521186455/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1483429400&sr=1-1&keywords=9780521186452
Hakarps kyrka är en kyrkobyggnad i Hakarps socken i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hakarps församling i Huskvarna pastorat. Kyrkan ligger i Hakarps kyrkby och är en rosa korskyrka och sevärdhetskyrka som byggdes 1694. Det har före stenkyrkan funnits två kyrkor: en stavkyrka, som byggts under 1100-talets mitt, samt en kyrka byggd av liggande timmerstockar, vilken uppförts omkring 1283. Timmerkyrkan från 1200-talet revs samtidigt som den nuvarande stenkyrkan byggdes. I den nya kyrkan finns bland annat ett krucifix som tros ha tillhört kyrkan sedan den första byggdes.
När stenkyrkan skulle byggas 1694 hade församlingen bevljats en kollekt, som togs upp under påsken. Dock räckte inte pengarna från kollekten till nybyggnationen, och generaltullinspektör Nils Arvidsson Hägerflycht bekostade då den nya kyrkan. Hägerflycht anställde Johan Olsson Ståhle som arbetsledare och en möjlig arkitekt var Erik Dahlbergh.
Hägerflycht bekostade den nya kyrkan med 6 000 daler kopparmynt samt 1 700 daler kopparmynt för orgeln och andra inventarier.
I enlighet med den trend som rådde i övriga Sverige under 1800-talet målades många av kyrkans inventarier och möbler över med vit färg, något som emellertid togs bort vid kyrkans 200-årsjubileum 1894.
Från och med 2014 ingår Hakarps församling i Huskvarna pastorat.
Det exakta byggnadsåret för Hakarps första kyrka är inte känt, inte heller varför kyrkan placerades där den gjorde. Man tror dock att kyrkan är samtida med kristnandet av området och grundandet av Linköpings stift, dit kyrkan först hörde. Linköpings stift grundades i mitten av 1100-talet. Under den första tiden efter kristnandet i området förrättades förmodligen gudstjänsterna utomhus med ett enkelt träkors som symbol, då Hakarp var för glesbebott för att ha råd med en egen kyrka. Ville man gå till en kyrka kunde man gå till Sanda kyrka som låg nere vid Vätterstranden vilket lär ha varit en av Södra vätterbygdens tidigaste kyrkor. Invånarna i Hakarp ville emellertid ha en kyrka och man timrade upp en träkyrka mitt i Hakarp, eller Hakatorp som det då hette. Det var både dyrt och tungt att bygga en egen kyrka och man tror att en församling därför bildades i samband med bygget. Man hade inte råd med en egen kyrkoherde utan man var en annexförsamling till Skärstads församling till 1566. Klockaren förrättade de gudstjänster som firades i kyrkan, vilket var fallet till in på 1500-talet. Den äldsta befintliga uppgiften om Hakarps kyrka är från Gustav Vasas klockuppbörd 1530.
Man vet ändock att det omkring 1100-talets mitt, efter 1141, uppfördes en stavkyrka. 2012 kom det fram uppgifter om att den nuvarande kyrkan kan ha haft två föregångare. När man skulle ta bort hussvamp 2011-2012 fann man kraftiga ekplankor. Undersökningar visade att några plankorna avverkades 1141. Detta tyder på att kyrkan har haft två föregångare, och att virke från båda återanvänts i den nuvarande kyrkan. Den första kyrkan var förmodligen en stavkyrka. Det finns ett trettiotal liknande fynd av rivna stavkyrkor i Sverige, och ekplankorna från Hakarps första kyrka motsvarar andra småländska kyrkor i Aringsås, Sjösås och Nöttja.
Från omkring samma tid är triumfkrucifixet som än finns kvar i kyrkan, samt en sandstensdopfunt. Det är osäkert om dessa ursprungligen kommer från Hakarps kyrka eller Sanda kyrka, som lades ned efter reformationen - varpå inventarierna delades upp mellan de närliggande kyrkorna. 1283 plockas stavkyrkan ner och ersätts av en timmerkyrka. Delar av materialet från stavkyrkan användes också för timmerkyrkan - förmodligen i golvet.
1283, enligt de dendrokronologiska dateringar man kan göra, plockades stavkyrkan ner, antingen för att den var uttjänt eller för trång. Den ersattes av en timmerkyrka. Delar av materialet från stavkyrkan återanvänds, förmodligen i golvet. Timmerkyrkan består av furutimmer som huggits i fyrkanter, samt ektimmer till golv och syllar. Fasaderna hade klätts med spån.
När man byggde den nya stenkyrkan stod den gamla träkyrkan kvar innanför de murade väggarna och man kan därför på ett ungefär uppskatta den gamla kyrkans storlek. Man använde mer än 120 sträckmeter virke från timmerkyrkan till stenkyrkans tak. Kyrkan hade en romansk plan. Långhuset var 9,45x6,6m, och det mindre koret 5,75x5,15m. Landytan uppskattas ha varit runt 60 km² och med 20-30 gårdar i församlingen vid den tiden bör alla ha fått plats i kyrkan. Kyrkan låg med koret åt öster och andra sidan åt väster. Den var uppförd av liggande timmer med synliga knutskallar. Uppskattningsvis hade kyrkan fem fönster och två dörrar. Huvudingången låg i den södra långväggens västra del och trappstenen utanför dörren bar inskriptionen MARIA.
En hel del av virket från timmerkyrkan ligger på stenkyrkans vind och är dekorerade med motiv från den bibliska historien. Konterfejarens namn är inte känt, men man ser likheter i bilderna på virket i Grännas, Säbys, Askeryds, Marbäcks och Ölmstads kyrkor. Målningarna tillkom vid en om- eller tillbyggnad år 1508. Konstnären kan ha varit lärjunge till Amund men var inte lika skicklig som denne, vilket framgår om man jämför foton från bilder gjorda av Amund i Gränna kyrka från innan kyrkan brann ner i slutet av 1800-talet. Vissa detaljer i bilderna från Hakarps kyrka liknar målningarna i Södra Råda kyrka. Efter detta stod förmodligen kyrkan relativt oförändrad fram till dess att den rivs 1694.
1556 ändrades kyrkans förutsättningar när Sanna socken upplöstes och ett antal av socknens gårdar överfördes till Hakarps församling som därigenom ökade i folkmängd. Församlingen fick då råd med en egen kyrkoherde. Anledningen till att Sanna socken upplöstes var att landhöjningen som pågått sedan inlandsisens avsmältning, med följden att Vättern kantrar åt söder, medförde att kyrkan riskerade att översvämmas. Socknens invånare ansåg sig inte ha råd att bygga en ny kyrka. Inkorporeringen gjorde att Hakarp kunde bilda ett eget pastorat. Den förste kyrkoherden blev Haqvinius Laurenti (Håkan Larsson).
De tidigare kyrkorna hade en dopfunt som dateras till runt 1150. På dopfunten, som är gjord av sandsten, är en biskop avbildad med en kräkla. Det fanns även ett krucifix som är bevarat från den gamla kyrkan och som idag står i den nuvarande kyrkan. Krucifixet anses härstamma från slutet av 1100-talet. Krucifixet kan ha kommit till Hakarp först runt 1500-talets mitt, från Sanda kyrka.
Under golvet i den gamla kyrkan fanns ett antal gravar övertäckta med släta hällar av kalksten med inskriptioner om vilka som ligger begravda. Kvar från den gamla kyrkan finns även ett altarskåp med figurer som glänste i guld och silver. På dörrarna till altarskåpet är Sankt Erik och Sankt Olof avbildade. En nattvardskalk, brudkrona och ljuskrona anses också vara kvar sedan den gamla kyrkan.
I slutet av 1600-talet började en reparation av kyrkan bli nödvändig. År 1675 skrev prästen Nicolaus Ingemari en vädjan om bidrag. Församlingen var liten, resurserna små och tjuvar hade stulit undansatta pengar. I en annan vädjan från 1690 stod det "att kyrkotaket är alldeles förruttet och odugligt". Ytterligare en vädjan från sockenbönder till landshövdingen löd:
Den 29 maj 1691 beviljades en kollekt för byggandet av en stenkyrka i Hakarps socken. I Huskvarna anlades emellertid ett bruk vilket ledde till folkökning och en kyrka planerades att byggas. Konungen godkände förslaget om bruket och kyrkan och Hakarpsborna blev oroade att de inte skulle kunna underhålla sin gamla kyrka, och inte heller ha råd med en kyrkoherde. Oron visade sig dock vara obefogad. Kollekten upptogs i kyrkorna i Växjö stift på annandag påsk 1694 och den nya kyrkan kunde börja byggas.
När kyrkan skulle byggas hade precis två år av missväxt passerat och församlingen hade inte råd att reparera sin kyrka eller bygga en ny. Problemet löstes när ägaren till Hakarps säteri, generaltullinspektör Nils Arvidsson Hägerflycht, åtog sig att bekosta den nya kyrkans byggnation. Hägerflycht var vid den tiden ägare till nästan halva Hakarps socken och en mycket rik man. Hägerflycht blev adlad 1675. Han tog sitt efternamn när han tillsammans med Karl XI med en lodbössa sköt ner en häger. Som de flesta andra adelsmän försökte man få sin familj begraven i en familjegrav inne i kyrkan. Då Hägerflycht började bli gammal är det troligt att löften om gravplats i kyrkan bidrog till att han bekostade kyrkbygget.
Man vet inte säkert hur lång tid kyrkan tog att bygga men det gick väldigt fort. Den 13 maj 1693 hade man inte börjat bygga kyrkan och 11 månader senare var väggarna klara och taket lagt. Att taket var lagt till påsk 1694 vet man av ett brev som den dåvarande kyrkoherden, Lars Lilliander, skrev.
Den nya kyrkan var inte helt klar och pengarna som kom in via den påbjudna stiftskollekten användes till de sista detaljerna. Den 2 december 1694 invigdes Hakarps nuvarande kyrka av biskopen.
Medan man byggde den nya kyrkan stod den gamla ännu kvar innanför murarna på den nya. Under byggnationstiden användes den gamla kyrkan som gudstjänstlokal. När den nya var klar slogs väggarna på den gamla in och bars ut genom porten. Kyrkan uppfördes enligt en grekisk korsplan, vilket var vanligt på barockkyrkor. Kyrkan är försedd med en sluten lanternin som spänner över det spåntäckta takets korsmitt. Från medeltidskyrkan har ett romanskt triumfkrucifix och en dopfunt bevarats. Edvard Orm målade 1729 de plana brädtaken, samt bibliska gestalter på sidoläktarna. På bänkarna är den ursprungliga bemålningen framtagen. Altaruppsatsen och predikstolen kommer från Eksjö kyrka.
Man vet inte vem som var arkitekt för kyrkan men en möjlighet är att det var Erik Dahlbergh. Arbetsledare för byggnaden var Johan Olsson Ståhle. Hägerflycht bekostade bygget med 6 000 daler kopparmynt samt 1 700 daler för orgel och andra inventarier. Han skänkte ett område till bostad för klockaren och bidrog med 114 daler till förflyttningen av prästgården. Hägerflycht och hans familj begravdes under altaret i kyrkan och till vänster om altaret sattes en minnestavla upp som än är kvar. Hans son, Arvid Hägerflycht, fick patronatsrätt vilket innebar att han fick tillsätta präst i pastoratet, något som följde med äganderätten till Hakarps säteri fram till mitten av 1800-talet. Därmed blev kyrkan vad som kallas en patronatskyrka. Altartavlan och predikstolen kom till kyrkan först fem år efter invigningen, 1699.
Ett antal saker såsom takmålningar vars färger flagnade, sprickor i stöttepelare, från muren fallande murbruk och så vidare gjorde att en renovering och restaurering under slutet av 1900-talet blev nödvändig. På grund av kyrkans kulturhistoriska värde behövde vissa försiktighetsåtgärder tas. Man anställde arkitekten Per Rudenstam och konservatorn Sven Wahlgren. Konservatorns arbete omfattade takmålningarna framförallt samt en allmän översyn på övriga inventarier. Ett förslag till renovering gavs av arkitekten till kyrkorådet den 24 juni 1969, vilket godkändes av alla berörda parter med enbart vissa små ändringar av Landsantikvarien och domkapitlet. Ett slutgiltigt förslag drevs igenom den 5 maj 1970. Arbetet kunde emellertid inte sättas igång förrän 1 september samma år på grund av att noggranna förberedelser krävdes. Arbetet beräknades vara klart vid midsommar 1971. Vid restaureringen av murbruket uppdagades att kyrkan tidigare varit tonad i rosa, vilket landsantikvarier med flera önskade. Kyrkorådet ville behålla den vita färgen och en kompromiss gjordes att färgen är vit med väldigt lätt rosa toning.
Då värmesystemet var en del av anledningen till att kyrkan var tvungen att restaureras valde man med omsorg ut det nya värmesystemet. Till slut valde man ett värmesystem konstruerat av dansken Horwath som användes i en del kyrkor. Det är konstruerat så att värmen inte stannar under taket och torkar sönder målningarna. Den 5 september 1971 öppnades kyrkan igen. Biskop Olof Sundby återinvigde kyrkan samt höll ett installationstal. Redan 1991 kunde man emellertid se att även detta danska värmesystem orsakade skador på kyrkan. Därför infördes elvärme i form av bänkvärmare av modell EVECO. Takmålningarna konserverades och ett vapenhus uppfördes. 2008 upptäckte man återigen skador, nu på takmåleri och under korgolv. Därför infördes ett nytt styrsystem, JEFF CC Kyrka El, för värme 2011-2012, tillsammans med ett omfattande konserveringsarbete.
När golvet vid restaureringen under 1900-talets andra hälft bröts upp för att läggas nytt upptäckte man plankor som tillhörde den gamla kyrkan. Plankorna kunde inte användas till golvet men togs tillvara. Man blottlade även en gravkammare som innehöll två kistor och som liknade gravkammaren där Hägerflycht begravdes. På grund av de upptäckta föremålen krävdes en oförutsedd arkeologisk utgrävning vilket försenade arbetet till att istället för midsommar vara klart i början av september. Av den arkeologiska utgrävningen framkom delar av något man tror var en kista, sju gravvalv innehållande gravstenar varav en del idag kan beskådas utanför kyrkan. Ett antal skelettdelar upptäcktes. Järn, spikar, mynt, mässingskedjor, glasögon, böcker, psalmböcker med mera upptäcktes också under utgrävningen.
Påträffade mynt:
Vid restaurationerna 2011 gjordes flera nya byggnadsarkeologiska rön. Altaret hade restaurerats tidigare 1953. Man fann dock att under putsen var det mesta av konstruktionen ursprunglig. Originalkonstruktionen bestod av huvudsakligen otuktade fältstenar i kalkbruk, med visst inslag av sandsten. Krönet hade sandstenshällar som man hittade rester av kalkputs på, avfärgade med vit och grå kalkfärg. Det var uppmurat på två grova ekplankor, som i sin tur vilade på tre ekbjälkar. En ekbjälke låg inmurad i originalkonstruktionen. Denna visades bära en ornering. Man fann även, när altarringen hade avlägsnats, spår av muralmåleri där altaret mötte väggen i norr. Måleriet var förmodligen en drapering som bröstning i ockra och järnoxid. Under altaret påträffade man, när man tog bort det gamla bjälklaget, ett kranium, ett lårben, en knapp, ett öre kopparmynt (Ulrika Eleonora) från 1719 och ett fragment av dekorationsmålad puts.
Det främsta fyndet utgjorde emellertid det äldre ekmaterialet. Tidigare hade man trott att det funnits en medeltidskyrka. Genom dendroanalys kunde man emellertid finna att det funnits två tidigare kyrkor. Det finns dessutom på en av plankorna svårtolkade uthuggningar, och på båda spår av brännmärken. Ytorna har bearbetats noggrant och väl, och det finns spår av sågmärken och hyvling. En av plankorna kunde man fastställa har fällts någon gång efter 1141. Förmodligen var plankorna väggplankor i en stavkyrka. Det finns likheter mellan dem och plankor som funnits i andra kyrkor. Väggplankorna har förmodligen stått i en syll och hållits samman av ett hammarband i ovankant. Genom nåtar som det har passats in lösa fjädrar i hölls plankorna ihop. Den bäst bevarade av plankorna exponeras i kyrkorummet, och den skadade togs till länsmuseets samlingar.
Motivet på den ristade bjälken utgörs av tre arkader. På dessa är människor framställda. Tre av dessa har tydlig gloria. Arkaden i mitten är tre decimeter bred. De omgivande har inga avslutande pelare. I den vänstra arkaden står två helgon vända mot höger. Dessa bär var sitt ljus. I den mittersta arkaden står ett helgon med toga. Helgonet gör en gest, vänd åt vänster. I den högra arkaden avbildas fyra gestalter, av vilka de till vänster vänds mot varandra. En av dem har förmodligen ett barn i famnen. De till höger är vända åt höger. En av dem håller ett föremål i höger hand. Den andra går inte att urskilja, eftersom bjälken har bearbetats här med yxa. Det fanns bunden tjära i virket. Det tyder på att bjälken var placerad på timmerkyrkans – den andra kyrkans – utsida. Den utgjorde, såsom var vanligt på medeltida stavkyrkor, därför förmodligen en del av ett hammarband. Det finns emellertid inga sådana med framställningar av människor, vilket gör dessa ristningar i så fall unika. Det finns växtornament och drakar på Kumlaby och Väversunda kyrka. Dessa är gjorda på 1100-talet. Det annorlunda motivet kan tyda på att dessa ristningar gjorts i gotisk tid, efter 1200-talets mitt. Den spräckning som förekommer kan ha orsakats vid den förmodade ombyggnaden 1508.
Från timmerkyrkan kom förmodligen de fyra bjälkar av ek man fann under altaret. Två av dem är förmodligen nedhuggna omkring vintern 1282-1283, enligt dendrokronologiska analyser. Den längre bjälken har en tydlig sprättäljning, om var en teknik som användes under tidig medeltid. En av ekbjälarna daterades till vintern 1507-1508, och en till 1509±7. Dessa tyder på att en ombyggnation ägt rum omkring 1508. Av de ekbjälkar man fann 1971 fanns fem bevarade på Hakarps säteri (de övriga svarvades till ekljusstakar saluförda som 'tusenårig ek från Hakarps kyrka'). De liknar syllbjälkarna, med ett undantag som har urtag - förmodligen för bindbjälkar.
Slutsatsen som länsarkeolog Robin Gullbrandsson drar från fynden är att det förmodligen restes en stavkyrka i Hakarp omkring 1100-talets mitt. Denna kyrkas väggar var gjorda av kluvna ekstockar, som bearbetats fint och satts i en syll. De var dessutom förmodligen sammanfogade med lösa fjädrar i långsidornas spår. Ett hammarband höll samman dem upptill. Detta liknar stavkyrkorna i Nöttja, Aringsås och Sjösås. Nöttjas kyrka uppfördes omkring 1146 och Sjösås omkring 1229, vilket innebär att man använt liknande teknik under nästan ett sekel i Småland. Denna stavkyrkas planform eller mått finns det ingen kunskap om.
Hakarps kyrka är en typisk korskyrka byggt med grekisk korsplan i ljusrosa och med väggar av sten. Stilmässigt är den en blandning av barock och rokoko. Korsmitten bär upp ett torn som, i likhet med takkonstruktionen i övrigt, är av trävirke. Kyrkan har två fönster i varje korsarm. Koret är i den östra delen som i många andra kyrkor. Kyrkans längd är 21 meter och bredden 20 meter. Murarna är runt sex meter höga. Tornet har en förgylld kyrktupp på toppen av en spira.
Läktaren är uppdelad i tre delar. Den norra var avsedd för fabriksarbetare och den södra för drängar och ungdomar. Den mittersta läktaren är avsedd för orgeln. Vid mitten av 1700-talet fanns även en läktare över den södra utgången och en ovanför orgelläktaren. Båda dessa togs dock bort 1858.
I början hängde kyrkklockorna i kyrktornet men det var för tungt och taket påfrestades när man ringde i klockorna. År 1747 byggdes därför en fristående klockstapel där de båda medeltida klockorna och en ny klocka hängdes upp. År 1991 infördes elektrisk ringning.
I början av 1800-talet upptäckte man röta i bjälkarna som bär upp kyrktornet, och man var tvungen att sätta upp stöttepelare. För att få stabilt underlag för pelarna var man tvungen att fylla de gravar som fanns i den norra korsarmens östra del. Stoftet efter de avlidna begravdes i kyrkogårdens nordöstra hörn.
År 1858 målades altartavlan, predikstolen, taklister, tavelramar och kyrkbänkar över med vit färg, såsom trenden var i Sverige. Vissa detaljer på predikstolen och altartavlan blev förgyllda med guld. Till kyrkans 200-årsjubileum 1894 rentvättades dock kyrkan från det vita.
År 1729 bekostade församlingen en konstnärlig utsmyckning av kyrkan. Gränna kyrka hade försetts med takmålningar tio år tidigare av Edvard Orm (f. 1670) och man bestämde sig för att anlita samma konterfejare. Hans målningar har inte bara ett dekorativt syfte utan skulle även för en icke läskunnig illustrera bibelns berättelser.
Paradiset
Norra korsarmens takmålning föreställer paradiset med Adam och Eva sittande under kunskapens träd. Längst till höger ser man hur de blir utdrivna ur lustgården.
Försoningen
En takmålning föreställande försoningen är placerad rakt ovanför altaret där Fadern, Sonen och den Helige Ande är omgivna av änglar som bär redskap som användes vid korsfästelsen och nedtagningen från korset. Texten på ett papper som en mörk figur ger till Jesus lyder Wärldens synder.
Uppståndelsen
Ovanför orgelläktaren är två kyrkor avbildade: den ena Hakarps nuvarande kyrka och den andra förmodligen den gamla kyrkan. Det är dessutom tre kors på en kulle avbildade varifrån kropparna är borttagna. Flera gestalter reser sig upp ur gravarna på Hakarps kyrkogård, för att symbolisera uppståndelsen.
Pinorummet
I södra delen av kyrkan har Orm avbildat helvetet. En kyrklig konstkännare ska ha sagt att det är den förskräckligaste bild av helvetet i hela Sverige. Det påstås även att konstnären har avbildat ett par smeder ifrån Huskvarna som han var osams med.
Den yttersta domen
I mitten av kyrkan i spegelvalvet har Orm avbildat Kristus i en 2,5 meter i diameter stor cirkel. Målningen föreställer den yttersta domen. Taklisterna och annat i trä runtomkring är prytt med bibelspråk och liknande.
Övriga målningar
På läktaren har Orm avbildat ett antal för kristendomen viktiga personer såsom de 12 lärjungarna, evangelisterna, Johannes Döparen och så vidare. Flera av dem är avbildade tillsammans med symboler för de sätt på vilka de dog som martyrer.
För sitt målningsarbete i Hakarps kyrka erhöll Edvard Orm 400 daler silvermynt, men vid en proteststämma behjärtade församlingen en förhöjning med ytterligare 60 daler silvermynt – på grund av Orms ”usla och släta tillstånd”.
Altartavlan var en gåva från Nils Hägerflycht. Den inköptes för 360 daler silvermynt från Eksjö stads kyrka.
Längst ner står texten "Kommer Ty Allting Är Nu Redo" och ovanför det avbildas de fyra evangelisterna. De omges och åtskiljs av byster som antagligen är porträtt av personer som bidrog till tavlans tillkomst under 1600-talet. Ovanför det syns reliefbilder med motiv från den bibliska historien; Syndafallet, Isaks offrande, herdarnas tillbedjan, Jesu dop, frestelse och hans kamp i Getsemane, påskalammsmåltiden och nattvardens instiftande. Ovanför det finns tre bilder omgivna av fyra pelare som avbildar korsfästelsen, nedtagningen från korset och gravläggningen. Längst upp på tavlan ser man Jesu uppståndelse.
Även predikstolen köptes in från Eksjö och bekostades av Hägerflycht. Både predikstolen och altartavlan är från 1636. De fyra evangelisterna som sitter bakom pulpeter och skriver är avbildade på predikstolens sidor. Nära sakristian hänger en målning i olja. Tavlan fanns redan när Anders Ståhl blev kyrkoherde 1712. Ursprunget är okänt men den är antagligen målad av en holländare eller fransman. Vid renoveringen av kyrkan 1894 försågs tavlan med en text.
Kyrkans dopängel hänger drygt två meter över golvnivån. Vid dop sänker man den. I ena handen håller ängeln en dopskål gjord av silver. Dopskålen är en gåva från KJ Gustafssons dödsbo. Dopängeln skänktes till kyrkan 1759 av P. Bremer. Den hamnade därefter hos Norra Smålands Fornminnesförenings museum innan den gavs tillbaka till Hakarps kyrka i samband med 250-årsjubileet 1944.
Det finns ett antal gamla ljuskronor.
Man vet inte om den gamla träkyrkan hade ett orgelverk eller inte. Inspektor Nils Arvidsson Hägerflycht skänkte till den nuvarande kyrkan en femstämmig orgel 1691/1694 till en kostnad av 500 daler silvermynt.
År 1775 diskuterade man huruvida man skulle bygga om orgelverket. Andra åtgärder på kyrkan hade emellertid kostat så mycket pengar att man av ekonomiska skäl sköt upp ombyggnationen. År 1783 togs frågan upp igen. Beslutet blev att man skulle renovera det gamla positivet. Man tillkallade den kände orgelbyggaren Per Schiörlin från Linköping för att undersöka orgeln. Hans uttalande var att orgelns pipor, bälg, klaver och regeringar var så slitna, förfallna och förmultnade att det inte gick att reparera och således tecknades med Schiörlin ett kontrakt på ett bygge av ett nytt orgelverk våren 1783. Orgeln blir färdig 1784 och har då 6 stämmor. Orgeln renoverades omfattande igen år 1864 av Erik Nordström.
År 1905 byggdes en ny, niostämmig orgel av Åkerman och Lund till en kostnad av 4 800 kr. Delar av den gamla orgeln såldes till Båraryds kyrka i Gislaveds församling, varpå den flyttades runt innan den revs våren 1982.
År 1948 renoverades och utökades orgeln från Åkerman och Lund med sju stämmor av Olof Hammarberg till en kostnad av 12.300 kr. Då orgeln på grund av pneumatisk traktur hade kort livslängd var man tvungen att redan 1975 bygga en ny orgel. Detta var dock inte lätt då Riksantikvarieämbetet hade synpunkter på utformningen och disponeringen av orgelverket. Till slut fick församlingen dock börja bygga och orgeln stod klar till pingsten 1982. Orgelläktaren är dock den ursprungliga från 1784 och likaså piporna som sitter i fasaden. Orgelns traktur är idag mekanisk och har därför mycket lång hållbarhet. Orgeln har 19 stämmor. Orgeln är mekanisk och har en cymbelstjärna.
Disposition:
1965 byggde J. Künkels Orgelverkstad en mekanisk kororgel.
Hakarps kyrkas äldsta skrud, en rödbrun sidenbrokad sådan med invävda blommor, är från 1741 alternativt 1734 och återbördades till kyrkan 1952 efter att ha varit på Norra Smålands Fornminnesförening. Den svarta skruden av sammet med silverbroderier, härstammar från 1800-talet. Alla andra är gjorda på 1900-talet.
A Dopfunten finns idag på Länsmuseet i Jönköping.
B Sanda kyrkas romanska dopfunt finns också bevarad på Länsmuseet.
C Gravstenarna står idag utanför kyrkan.
D Från en viss vinkel ser man att taket buktar inåt på grund av den tunga kyrkklockan.
E Anordning för clusterspel finns och cymbelstjärna med variabel hastighet.
Listorna över komministrar och kyrkoherdar innehåller enbart födelse- och dödsdatum om sådant finns tillgängligt. Annars är det ersatt med -.
Andersson, Per-Åke; Jonzon, Per-Axel; Karlsmo, Ragnar m.fl. (1994). Till minnet av Hakarps kyrka 300 år. Libris 2004711
Möllerström, Harald; Redaktionen (1971). Hakarps krönika 1970-1971. Libris 3617433
Bergenblad, Harry; Redaktionen (1972). Hakarps krönika 1971. Libris 10558833
Gullbrandsson, Robin (2012). Hakarps kyrka: sanering och renovering av korgolv : Hakarps socken i Jönköpings kommun, Jönköpings län, Växjö stift : antikvarisk medverkan. Byggnadsvårdsrapport (Jönköpings läns museum) ; 2012:18. Jönköping: Jönköpings läns museum. Libris 13619736
Hakarps krönika. 1952-2005
Johansson, Hans (1967, andra upplagan utgiven 1996). ”En kristen tro; En kyrka byggs”. Hakarps socken genom tiderna
Tore Johansson, red (1988). Inventarium över svenska orglar: 1988:II, Växjö stift. Tostared: Förlag Svenska orglar. Libris 4108784
Wikimedia Commons har media som rör Hakarps kyrka.
In Utero är det amerikanska grungebandet Nirvanas tredje och sista studioalbum, släppt den 1 september 1993 via skivbolaget Geffen Records. Efter framgångarna med bandets tidigare album Nevermind ville Kurt Cobain göra ett mer extremt album med ett råare sound. Nirvana kontaktade därför Steve Albini, som hade sina rötter i noiserockbandet Big Black, för att se om han var intresserad av att producera albumet, vilket han var. Cobain, som skrev samtliga låtar på albumet, var imponerad av två av Albinis tidigare produktioner, Surfer Rosa av Pixies och Pod av The Breeders, och ville utnyttja Albinis teknik att fånga upp den naturliga atmosfären i inspelningsstudion med hjälp av flera olika mikrofoner utplacerade runt om i studion.
In Utero, som är latin för "i livmodern", gick från början under namnet I Hate Myself and I Want to Die och senare Verse Chorus Verse innan det slutligen bestämdes att albumet skulle heta just In Utero. Inspelningen av albumet skedde i februari 1993 i Pachyderm Studio i Cannon Falls, Minnesota och Nirvana och Albini satte själva en deadline på två veckor för inspelningen av In Utero. Albini ville undvika all sorts inblandning av skivbolaget DGC Records vid producerandet av albumet och föreslog därför att Nirvana själva skulle betala för inspelningssessionerna, vilket de gick med på. Efter att inspelningen och mixningen av albumet var färdigställda kände Cobain att han inte var helt nöjd med slutresultatet. Nirvana kontaktade därför producenten Scott Litt och mixade tillsammans med honom om låtarna "Heart-Shaped Box" och "All Apologies" i Bad Animals Studio i Seattle, Washington. Albini var kritisk till den nya mixningen av albumet och ansåg att slutproduktionen inte alls lät som den han och Nirvana hade spelat in tidigare.
När In Utero lanserades fick det främst positiva reaktioner även om vissa recensenter var kluvna till albumet. Recensionerna handlade främst om hur olika In Utero och Nevermind var och att det verkade beröra de problem Cobain hade med att hantera berömmelsen han fick i och med Nirvanas genombrott två år tidigare. Albumet har i efterhand benämnts både som Cobains självmordsbrev och hans svanesång eftersom han avled i april 1994, drygt ett halvår efter lanseringen av In Utero. Albumet nådde som bäst plats 1 i USA, Sverige och Storbritannien samt nådde upp på topp 10 i länder såsom Kanada, Australien, Finland och Norge. In Utero har certifierats för 6× platina i Kanada, 5× platina i USA och platina i Frankrike. I Sverige har albumet certifierats för guld. In Utero kom på plats 435 på Rolling Stones lista "The 500 Greatest Albums of All Time" och nominerades i kategorin Best Alternative Music Album vid Grammy Awards 1994. 2013, tjugo år efter albumets ursprungliga lansering, släpptes In Utero i en 20th Anniversary Edition, en 20th Anniversary Deluxe Edition och en 20th Anniversary Super Deluxe Edition innehållande flera tidigare outgivna låtar av Nirvana.
Nirvana (bestående av Kurt Cobain, Krist Novoselic och Dave Grohl) fick sitt genombrott med albumet Nevermind, som gavs ut 1991. Från början hade Geffen Records hoppats att Nevermind skulle sälja runt 250 000 exemplar, ungefär samma försäljningssiffror som skivbolaget haft med Sonic Youths album Goo. Geffen Records största förhoppningar var att om alla inblandade arbetade hårt kunde Nevermind möjligtvis nå upp till att bli certifierad guld i USA till september 1992. Dock sålde albumet över allas förväntningar och certifierades för både guld och platina i USA i november 1991 av Recording Industry Association of America och för diamant i mars 1999. Nevermind har sagts vara det album som gjorde alternativ rock till en mainstreamgenre i början av 1990-talet, men trots alla framgångar var Nirvana inte helt nöjda med albumet. De klagade särskilt över mixningen av Nevermind, vilken utfördes av Andy Wallace. Även om Nirvana hade tyckt om mixningen från början uttryckte de missnöje med den vid senare tillfällen då de ansåg den var alldeles för polerad. Cobain har sagt att när han såg tillbaka på Nevermind skämdes han över hur albumet lät och han tyckte att det lät mer som ett album Mötley Crüe hade kunnat släppa än som ett punkrockalbum.
Cobain sade i en intervju med Rolling Stone under våren 1992 att Nirvanas nästa album skulle bli mer "extremt" och att albumet skulle innehålla ett råare sound, men även låtar som skulle gränsa till att klassas som tuggummipop. Cobain nämnde även att albumet inte skulle vara lika endimensionellt som Nevermind och under en intervju senare samma år sade Cobain att han förväntade sig att Nirvana skulle förlora en hel del fans när de släppte sitt nya album. Cobain ville börja arbeta med det nya albumet redan under sommaren 1992, men då bandmedlemmarna bodde i olika städer vid tillfället hade de svårt att få ihop detta. Dessutom var Cobains fru Courtney Love gravid med deras dotter Frances Bean Cobain, vilket påverkade planeringen av albumet. Nirvanas skivbolag DGC Records hade hoppats att Nirvana skulle ha det nya albumet färdigt att lanseras till julhelgen 1992, men när de märkte att detta inte skulle vara möjligt bestämde de sig istället för att släppa samlingsalbumet Incesticide i december detta år.
I en intervju i juli 1992 sade Cobain att han var intresserad av att spela in det nya albumet tillsammans med Jack Endino (som tidigare hade arbetat med Nirvana på deras debutalbum Bleach) och Steve Albini (tidigare sångare i noiserockbandet Big Black). Cobain sade även att han efter inspelningarna skulle välja ut det bästa låtmaterialet och sätta ihop detta till Nirvanas nästa album. I oktober 1992 spelade bandet in några demolåtar under en inspelningssession med Endino i Seattle, Washington, där flera av dessa låtar senare skulle spelas in igen för det tredje studioalbumet. Alla dessa demolåtar var vid tillfället helt instrumentella utom "Rape Me" under vilken Cobain sjöng, sittande med sin nyfödda dotter Frances Bean i knäet. Nirvana valde inte Endino för att producera In Utero. Endino kom ihåg att bandet hade många diskussioner om de verkligen ville ha Albini som producent. Nirvana spelade in ytterligare demolåtar när de var på en turné i Brasilien i januari 1993. En av låtarna från denna inspelningssession var "Gallons of Rubbing Alcohol Flow Through the Strip" som släpptes som sista låten på albumet, men enbart på de utgåvor som trycktes utanför USA.
Till slut bestämde sig Nirvana för att ta in Albini som producent för In Utero eftersom han hade ett gott rykte inom indiegenren. Cobain har även sagt att de valde att arbeta med Albini eftersom han hade producerat två av Cobains favoritalbum: Surfer Rosa av Pixies och Pod av The Breeders. Inspirerad av dessa album ville Cobain utnyttja Albinis teknik att fånga upp den naturliga atmosfären i inspelningsstudion, vilket gjordes med hjälp av flera olika mikrofoner utplacerade runt om i studion. Detta var något Nirvanas föregående producenter hade varit motståndare till att försöka sig på. Flera månader innan Nirvana ens hade tagit kontakt med Albini cirkulerade det rykten om att han var påtänkt att producera In Utero. Albini tog då kontakt med den brittiska pressen och förklarade för dem att han inte hade någon som helst inblandning i produktionen av albumet, vilket skedde enbart några få dagar innan han officiellt blev tillfrågad att producera In Utero. Albini ansåg vid tillfället att Nirvana lät snarlikt R.E.M., fast med ett mer förvrängt ljud, och han tyckte även att bandet var ett praktexempel på det sound som kom från Seattle. Albini sade att han accepterade att arbeta med Nirvana eftersom han tyckte synd om dem och han förväntade sig att de skulle vara som vilka andra artister han arbetat med tidigare. Innan själva huvudinspelningen av In Utero påbörjades skickade Nirvana en demokassett med de låtar de tidigare spelat in i Brasilien till Albini och i gengäld skickade Albini ett exemplar av PJ Harveys album Rid of Me till Cobain, för att på så sätt ge honom en känsla för vad det var för sorts studio de skulle spela in albumet i.
Nirvana och Albini satte själva en deadline på två veckor för inspelningen av In Utero. Albini ville undvika inblandning av DGC Records och föreslog att Nirvana skulle betala för inspelningssessionerna, vilket bandet gick med på. Inspelningskostnaderna uppgick till $24 000 medan Albini hade en fast avgift på $100 000 för sina tjänster. Albini vägrade ta emot royalties för albumet, trots att han blev rekommenderad att göra så då dessa uppgick till runt $500 000, eftersom han kände att detta hade varit omoraliskt och en förolämpning mot Nirvana.
I februari 1993 tog sig Nirvana till Pachyderm Studio i Cannon Falls, Minnesota för att påbörja inspelningen av In Utero. För att undvika opåkallad uppmärksamhet bokades studion i bandnamnet The Simon Ritchie Bluegrass Ensemble istället för Nirvana; det påhittade bandnamnet var en anspelning på Sid Vicious födelsenamn John Simon Ritchie. Albini hade inte träffat bandmedlemmarna tidigare, även om de hade pratat tillsammans om vilket sorts album de ville producera. Albini kände av att Nirvana ville spela in precis den sortens album han själv var bekväm med att producera. Bandmedlemmarna bodde i ett hus i närheten av studion under dagarna de spelade in In Utero. Novoselic jämförde deras levnadsförhållanden med det sovjetiska systemet av koncentrationsläger kallat "gulag" och sade att det enda de gjorde under tiden de var där var att arbeta. Under större delen av inspelningen var det bara Nirvana, Albini och teknikern Bob Weston som var närvarande i studion. Nirvana gjorde det klart för DGC Records att de inte ville att skivbolaget skulle lägga sig i produktionen av In Utero och de gick så långt att de vägrade spela upp något låtmaterial för DGC Records A&R-representanter. Albini införde en policy att ignorera alla som inte var medlemmar av Nirvana, för att på så sätt få bort skivbolagets inblandning. Albini förklarade att alla som hade med Nirvana att göra, men inte var medlemmar av bandet var "de största skitstövlarna jag någonsin träffat" och han har även benämnt dem som "parasiter".
Början av inspelningen gick långsamt för Nirvana och Albini. Bandet anlände till Pachyderm Studio utan instrument och de första tre dagarna gick åt till att vänta på att de skulle anlända med posten. När instrumenten väl hade kommit fortskred inspelningen i ett relativt högt tempo. Inspelningsdagarna följde ungefär samma rutin där Nirvana började spela in mitt på dagen, gjorde ett uppehåll för lunch och middag och sedan spelade in igen fram till midnatt. Cobain, Novoselic och Grohl spelade in sina instrumentslingor tillsammans för nästan alla låtar. Undantagen var låtarna "Very Ape" och "tourette's", där Grohls trumslinga spelades in i ett kök i närheten av studion på grund av dess naturliga reverb. Albini använde sig av ungefär trettio stycken mikrofoner som han ställde runtomkring Grohls trumset när han spelade in trumslingorna. Cobain arbetade med att först spela in gitarrslingorna, sedan sina gitarrsolon och till sist sin sång. Nirvana gjorde sig inte av med något av det material de spelade in utan använde i slutändan nästan allt som spelats in i studion. Albini har sagt att han kände sig mer som en tekniker än en producent och trots sina egna åsikter lät han oftast Nirvana välja ut vilka tagningar de ville använda sig av i slutproduktionen. Albini sade även att Cobain visste vad han tyckte var acceptabelt och att Cobain visste hur han skulle förbättra de tagningar som var oacceptabla. Cobain spelade in all sin sång på runt sex timmar. Albumet var färdiginspelat den 18 februari, sex dagar efter inspelningsstart. Cobain hade från början trott att inspelningen skulle bli komplicerad (eftersom han hade hört rykten om att Albini skulle vara ett "sexistiskt svin"), men sade efteråt att inspelningen av In Utero var den lättaste inspelningen bandet någonsin hade haft. Det enda störande momentet skedde efter cirka en vecka när Courtney Love kom förbi studion, då hon ska ha saknat Cobain. Varken Nirvana, Love eller Albini har velat gå in på detaljer precis vad som hände när Love dök upp, men Westons flickvän (som skötte om matlagningen i studion) sade att Love skapade en negativ stämning i studion eftersom hon kritiserade Cobains arbete och konfronterade de andra bandmedlemmarna och Albini i tid och otid.
Mixningen tog fem dagar att genomföra och var klar den 26 februari. Enligt Nirvanas standard var detta en ganska snabb mixningsprocess, men för Albini var det tvärtom eftersom han brukade mixa hela album på en eller två dagar. När Nirvana och Albini körde fast i mixningsprocessen bestämde de sig för att ta ledigt resten av dagen och under dessa tillfällen tittade de på naturfilmer, tände eld på saker eller busringde.
Efter att inspelningen av In Utero var färdigställd skickades de omastrade versionerna av låtarna till flera personer, bland annat Geffen Records dåvarande VD Ed Rosenblatt. Cobain har sagt att den feedback Nirvana fick på dessa versioner främst var negativ. Cobain fick klagomål på att hans förmåga att skriva låttexter inte var tillräckligt bra, att In Utero inte gick att lyssna på och att det inte var säkert att albumet skulle bli lika uppskattat som Nevermind. Från början hade få personer från Geffen Records tyckt att Nirvana överhuvudtaget skulle spela in något tillsammans med Albini och Cobain kände det som att detta var ett outtalat meddelande till honom att slänga bort allt material de spelat in med Albini och börja om från början igen. Cobain blev upprörd över detta, men kände att han hade skapat ett album som han själv kunde tänka sig att lyssna på när han var hemma. Några av bandmedlemmarnas vänner gav dock låtmaterialet tummen upp och i april 1993 kände Nirvana att de ville släppa In Utero som det var. Cobain sade att det fanns många personer som ville att albumet skulle ha låtit som Nevermind, men att han inte hade några som helst planer på att spela in ytterligare ett sådant album.
Nirvana började ändå vid denna tidpunkt att tvivla på albumets sound. Cobain sade att den första gången han lyssnade igenom albumet kände han direkt att något inte stod rätt till. Han sade att under den första veckan lyssnade han knappt på In Utero eftersom han inte var intresserad av albumet. Cobain sade även att detta inte brukade hända och att han inte kände någon känslomässig anknytning till In Utero. Bandet kände att det främst var fel på basljudet och att det knappt gick att höra vad Cobain sjöng. De kontaktade Albini för att fråga honom om han kunde hjälpa dem att göra en ny mixning av In Utero. Albini vägrade göra detta eftersom han var rädd för att om han mixade om albumet skulle detta bara leda till mer oro från Nirvana i framtiden, vilket i sin tur skulle leda till att albumet aldrig blev helt färdigt. Nirvana kontaktade då istället Bob Ludwig som hjälpte dem att göra en ny mixning av albumet. Novoselic var nöjd med Ludwigs mixning, men Cobain hade fortfarande sina tvivel.
I en intervju med Chicago Tribune i april 1993 sade Albini att han var osäker på om Geffen Records skulle lansera albumet överhuvudtaget. Albini kommenterade flera år senare att hans uttalande var förhastat och att det var grundat på andrahandsinformation. Albinis uttalande i Chicago Tribune väckte inte några direkta reaktioner från varken Geffen Records eller Nirvana, men ett liknande uttalande i Newsweek en kort tid därefter fick större uppmärksamhet. Nirvana dementerade ryktena om att Geffen Records tvingade dem att ändra albumets sound och de sade att artikelns författare hade misstolkat vad som sagts. Bandet valde även att trycka upp sitt svar på en helsida i tidskriften Billboard. Rosenblatt gick ut med ett pressmeddelande där det klart och tydligt stod att Geffen Records skulle lansera Nirvanas nästa album och skivbolagets grundare, David Geffen, gjorde något så ovanligt som att personligen ringa upp Newsweek för att klaga på deras artikel.
Nirvana var fortfarande inte helt nöjda med albumet och de ville fortsätta arbeta med det. De funderade på att ta in producenten Scott Litt och för att mixa låtarna ville de ta hjälp av Andy Wallace, som tidigare hade arbetat med bandet på Nevermind. Albini blev upprörd över detta och sade att Nirvana inte fick lov att ändra på några låtar utan att han var inblandad i processen. Albini vägrade till en början att ge ifrån sig masterversionerna av låtarna, men gick med på det efter att Novoselic hade ringt upp honom. Nirvana valde att inte arbeta med Wallace utan istället att bara ta hjälp av Litt. I maj 1993 träffades Nirvana och Litt för att mixa om och förbättra låtarna "Heart-Shaped Box" och "All Apologies" i Bad Animals Studio i Seattle, Washington. En låt, "I Hate Myself and Want to Die", valdes bort från albumet eftersom Cobain kände att det redan fanns för många låtar på In Utero som till större delen bestod av oljud. I övrigt lämnades albumet som det tidigare var förutom att basljudet förstärkdes och att Cobains sång höjdes med cirka tre decibel. Albini var kritisk till den nya mixningen av albumet och ansåg att slutproduktionen inte alls lät som det han och Nirvana hade spelat in.
Albini ville producera ett album som lät helt olikt Nevermind. Han tyckte att Neverminds sound var alldeles för kommersiellt och att det lät som vilket album som helst, något han inte tyckte var smickrande för Nirvana. Albinis avsikt var istället att spela in ett album med ett mer naturligt och känslomässigt sound. Albini vägrade använda sig av dubblering, vilket var något Nirvana hade använt sig av mycket på Nevermind. Albini fick istället Cobain att spela in sin sång ensam i ett resonantrikt rum. Albini märkte hur intensiv och kraftfull Cobains röst var och han nämnde att Cobain i slutet av låtarna "Milk It" och "Rape Me" ville skrika ut sin sång för att på så sätt överrösta resten av bandet. Albini fick fram det glesa trumljudet genom att använda ungefär trettio stycken mikrofoner, som han ställde runtomkring Grohls trumset när han spelade in trumslingorna. Albini lyckades då även fånga upp rummets naturliga reverb och han kommenterade med att säga: "Om du tar en bra trumslagare och sätter honom framför ett trumset som låter bra akustiskt och sedan bara spelar in det, då har du gjort ditt jobb."
Nirvanas levnadstecknare Michael Azerrad har skrivit att In Utero reflekterade de omvälvande känslor Cobain uppvisade innan albumet var färdigställt. Azerrad tog särskilt fasta på hur olika låtarna på albumet var, där han kallade "Dumb" för en typisk The Beatles-inspirerad låt och "Milk It" för ett exempel på en punkrocklåt. Azerrad uppmärksammade även hur den lugna "All Apologies" var helt skild från den apoplektiska "Scentless Apprentice" och skrev att det verkade som att Cobain hade gett upp den poppunk-blandning som han hade använt sig av på Nevermind. Cobain själv ansåg dock att In Utero varken var musikaliskt tyngre eller mer känslosamt än de album Nirvana tidigare hade lanserat. Novoselic höll med om Azerrads argument att In Utero var mer aggressivt och konstnärligt än något av bandets tidigare album. Han förklarade det med följande ord: "Det har alltid funnits låtar [av Nirvana] som 'About a Girl' och det har alltid funnits låtar som 'Paper Cuts' [...] Nevermind lät mer som 'About a Girl' medan detta album låter mer som 'Paper Cuts'." Cobain använde "Milk It" som exempel på en låt som var mer aggressiv och experimentell och att det var åt det hållet som Nirvanas musik lutade månaderna innan de började spela in In Utero. Novoselic ansåg att "All Apologies" och "Heart-Shaped Box" var inkörsportar som gav de andra låtarna på albumet ett mer strävt ljud. Novoselic har sagt i en intervju att när man lyssnade på In Utero skulle man känna av hur aggressivt albumet egentligen var.
Flera av låtarna på In Utero är skrivna flera år innan de spelades in och vissa av dem kan dateras till 1990. Cobain arbetade med låttexterna även när Nirvana spelade in i Pachyderm Studio. Han har dock sagt att han fokuserade mer på låttexterna under arbetet med In Utero än han tidigare hade gjort med både Bleach och Nevermind. Azerrad hävdade att låttexterna på In Utero var mer rakt på sak och inte lika impressionistiska som Nirvanas tidigare låttexter. Azerrad lade även märke till att mer eller mindre varenda låt berörde sjukdomar på ett eller annat sätt. Några av låtarna var inspirerade av böcker som Cobain hade läst: "Frances Farmer Will Have Her Revenge on Seattle" hämtade inspiration från William Arnolds bok Shadowland från 1978, vilken är en biografi om skådespelerskan Frances Farmer. Cobain hade varit fascinerad av boken ända sedan han läste den i sin ungdom och med titeln "Frances Farmer Will Have Her Revenge on Seattle" ville Cobain ha ett långt låtnamn för att gå emot den dåvarande trenden att använda sig av låtnamn som innehöll enbart ett ord. "Scentless Apprentice" var baserad på Patrick Süskinds bok Parfymen – berättelsen om en mördare. Denna bok handlar om parfymören Jean-Baptiste Grenouille, som är isolerad på grund av den känsla av obehag han väcker eftersom han saknar kroppslukt. Dock utvecklar Grenouille ett särdeles luktsinne och blir besatt av dofter och för att skapa parfymer mördar han unga flickor för att extrahera deras kroppsdofter.
Cobain sade i en intervju att det mesta av låtmaterialet från In Utero var väldigt opersonligt. Han sade även att fastän han precis själv hade blivit far var alla bilder på spädbarn och födslar på albumet där av en ren tillfällighet. Dock ansåg Azerrad att In Utero visst hade vissa personliga kopplingar och han fick medhåll av Grohl om detta. Grohl hade sagt att mycket av låtmaterialet på albumet handlade om sådant som Cobain själv hade upplevt och han sade även att det nu inte rörde sig om "tonårsångest" längre utan "rockstjärneångest". Cobain sade att trots att han hade blivit en världsstjärna ansåg han inte att han hade haft ett särskilt spännande liv. Han berättade för Azerrad att han inte kände för att skriva någon låt som handlade om hans avsky för massmedias rapportering om hans privatliv, men Azerrad påpekade att låten "Rape Me" verkade handla om just detta. Även om Cobain säger att låten skrevs innan det kom fram att han hade drogproblem visade han förståelse för att låten kunde tolkas på detta sätt. Cobain har dock sagt att refrängen i "Heart-Shaped Box" ("Hey, wait, I've got a new complaint") var ett exempel på hur han uppfattades av just massmedia. "All Apologies" var tillägnad Cobains fru Courtney Love och deras dotter Frances Bean Cobain. Cobain har sagt att även om låten i sig inte handlar om varken hans fru eller dotter, så menade han att stämningen i låten (som han beskrev som "lugn, lycklig och bekväm") var menad för dem. "Serve the Servants" innehåller kopplingar både till Cobains uppväxt och till hans liv som vuxen. Låtens öppningsrader "Teenage angst has paid off well, now I'm bored and old" visade vad Cobain kände över det faktum att Nirvana hade blivit populära. Cobain refererade även till sina föräldrars skilsmässa med både raderna "That legendary divorce is such a bore" och "I tried hard to have a father, but instead I had a dad, I just want you to know that I don't hate you anymore, there is nothing I could say that I haven't thought before". Cobain kommenterade detta genom att säga att han ville att hans far skulle veta att han inte hatade honom, men att han ändå inte hade någon lust att prata med honom.
Cobain ville från början att namnet på albumet skulle vara I Hate Myself and I Want to Die, vilket var en mening som började dyka upp i hans dagbok runt mitten av 1992. Vid denna tidpunkt hade Cobain börjat använda meningen som svar när någon frågade honom hur han mådde. Cobain har dock sagt att detta albumnamn skulle ses som ett skämt eftersom han var trött på att alla, även han själv, tog Nirvana på så stort allvar. Novoselic övertygade Cobain att ändra albumnamnet då han var rädd att det annars skulle kunna resultera i en stämning av Nirvana. Namnet I Hate Myself and I Want to Die låg istället till grund för låten "I Hate Myself and Want to Die" som spelades in för albumet, men som togs bort från slutproduktionen; låten var från början placerad mellan "tourette's" och "All Apologies". Bandet funderade senare på att använda namnet Verse Chorus Verse, vilket var ett namn på en av Nirvanas låtar och även ett tidigare arbetsnamn för låten "Sappy", innan de slutligen bestämde sig för In Utero. Detta namn kom från en dikt skriven av Love.
Robert Fisher, albumets reklamformgivare, hade arbetat med Nirvana under hela deras tid på DGC Records. Han sade att Cobain brukade komma på idéerna för vad han ville ha för illustrationer och fotografier på albumen och singlarna, men att han sedan sade åt Fisher att det var upp till honom att göra något med hans idéer. Till singeln "All Apologies/Rape Me" sade Cobain till exempel bara till Fisher att han ville ha "något med sjöhästar" på skivomslaget. På skivomslaget av In Utero syns en transparent, anatomiskt korrekt docka med änglavingar fastsatta på ryggen. På baksidan syns ett kollage skapat av Cobain som består av konstgjorda foster och kroppsdelar som ligger utspridda på en bädd av orkidéer och liljor. Cobain själv beskrev albumets baksida med orden: "Sex och kvinna och In Utero och slidor och födslar och död." Cobain satte ihop kollaget hemma hos sig och det fotograferades av Charles Peterson som hävdade att han blev ditkallad efter ett oväntat telefonsamtal från Cobain. Albumets låtlista och symboler positionerades runt kanten av baksidan, med inspiration hämtad från Barbara G. Walkers bok The Woman's Dictionary of Symbols and Sacred Objects från 1988.
In Utero släpptes den 1 september 1993 i Storbritannien, den 13 september 1993 i Sverige och den 21 september 1993 i USA. För att albumet inte skulle få för stor hype runt sig valde DGC Records att inte marknadsföra albumet på något storslaget sätt. I en intervju med Billboard förklarade skivbolagets marknadsföringschef att de främst tänkte stå bredvid och låta albumet sälja sig självt, som de tidigare hade gjort med Nevermind. Albumets marknad ansågs främst vara fans av alternativ rock samt pressen och därför trycktes albumet upp i LP-format för att möta efterfrågan därifrån. Till skillnad från de flesta av singlarna från Nevermind valde DGC Records att inte ha någon officiell lansering av någon av singlarna från In Utero i USA. Istället skickades promosingeln "Heart-Shaped Box" ut till flera olika radiostationer i början av september 1993, men DGC Records hade inte som mål att denna skulle ta sig upp på topp fyrtio på någon av topplistorna. Nirvana var säkra på att In Utero inte skulle sälja lika bra som Nevermind. Cobain sade att han var övertygad om att In Utero inte skulle uppnå en fjärdel av Neverminds försäljningssiffror, men han tog detta med ro eftersom han verkligen tyckte om albumet. Bandmedlemmarna marknadsförde albumet genom att spela in en trettio sekunder lång TV-reklam tillsammans med komikern Bobcat Goldthwait. Goldthwait var även öppningsakt åt Nirvana under deras In Utero-turné.
In Utero gick in på plats 1 på topplistan Billboard 200 och albumet sålde 180 000 exemplar i USA under den första veckan efter lanseringen. Dock vägrade butikskedjor som Walmart och Kmart att sälja albumet. Enligt The New York Times köpte inte Walmart in albumet på grund av för liten efterfrågan medan anställda på Kmart ansåg att albumet inte passade in i deras utbud. Sanningen var dock att båda butikskedjorna var rädda för att deras kunder skulle ta illa upp på grund av albumets baksida. DGC Records tog därför fram en annorlunda version av In Utero som började säljas i mars 1994. På dessa utgåvor är de konstgjorda fostren och kroppsdelarna borttagna och låten "Rape Me" är omdöpt till "Waif Me"; Cobain försökte dock från en början få låten omdöpt till "Sexually Assault Me". En talesman för Nirvana berättade att när Cobain och Novoselic var barn kunde de bara få tag på sin musik via de större butikskedjorna och det var därför de gick med på att censurera albumets baksida för att ge fler barn möjligheten att köpa deras album.
I oktober 1993 gav sig Nirvana ut på sin första USA-turné på två år. Albumets andra singel, "All Apologies/Rape Me", släpptes sedan i december samma år. I februari 1994 begav sig Nirvana ut på en tänkt sexveckors Europaturné, men delar av turnén ställdes in efter att Cobain tagit en drogöverdos i Rom, Italien den 6 mars. Cobain gick med på att gå igenom drogrehabilitering på Exodus Recovery Center i Los Angeles, Kalifornien, men kort efteråt rymde han därifrån. Han hittades död i sitt hem i Seattle, Washington den 8 april 1994 och dödsorsaken var ett hagelgevärsskott mot huvudet. Lanseringen av den tredje singeln från In Utero, "Pennyroyal Tea", drogs tillbaka efter att Cobain hade avlidit. Ett begränsat antal kopior av singeln hann dock säljas i Tyskland. I och med Cobains död klättrade In Utero upp på topplistan Billboard 200 igen, från plats 72 till plats 27.
2013, tjugo år efter albumets ursprungliga lansering, släppte Geffen Records tre olika utgåvor av albumet: en 20th Anniversary Edition innehållande tre LP, en 20th Anniversary Deluxe Edition innehållande två CD och en 20th Anniversary Super Deluxe Edition innehållande tre CD och en DVD. Under åtta timmar den 24 september 2013 erbjöd tre skivbutiker i USA sina kunder att få en gratis tatuering av Nirvanas smileylogotyp i samband med återlanseringen av In Utero. 2023, trettio år efter albumets ursprungliga lansering, släppte Geffen Records en 30th Anniversary Edition av In Utero.
När In Utero lanserades fick albumet främst positiva reaktioner, även om vissa recensenter var kluvna till albumet. Stephen Thomas Erlewine från Allmusic skrev att albumet kändes som "Cobains självmordsbrev" och han ansåg att Albinis sound passade perfekt samman med Cobains nihilistiska texter. Erlewine skrev även att han tyckte att det var synd att låtar som "Verse Chorus Verse" och "I Hate Myself and Want to Die" förpassades till samlingsalbum istället för att vara med på In Utero men att han i slutändan ändå ansåg att detta album var uppsåtligen svårhanterligt, vilket han menade på ett positivt sätt. Erlewine gav albumet betyget 5 av 5. Eamonn Stack från BBC Music ansåg att med detta album kunde Nirvana vara sig själva igen och han beskrev dem som antihjältar. Stack skrev i sin positiva recension av albumet att med In Utero får man följa med in under Cobains hud till alla de demoner han slogs mot dagligen och han beskrev albumet som en dagbok fylld med alla de konsekvenser som uppstår i och med att man blir världskänd. Raziq Rauf från Drowned in Sound beskrev In Utero som Nirvanas mest kommersiella album även om han skrev att Cobain med en viss desperation inte ville göra en direkt uppföljare till Nevermind. Rauf fortsatte sin positiva recension med att skriva att albumet visar att Nirvana har mognat jämfört med tidigare album och att In Utero har en viss mångfald som varken Bleach eller Nevermind hade. David Browne från Entertainment Weekly skrev att även om albumet saknar en låt i samma klass som "Smells Like Teen Spirit" ansåg han att låtarna "Frances Farmer Will Have Her Revenge on Seattle" och "Pennyroyal Tea" var några av bandets mest kraftfulla låtar någonsin. Browne ansåg även att vissa delar av "Heart-Shaped Box" uppvisade en ny och mer ömsint sida av Nirvana. Browne gav albumet betyget B+.
John Mulvey från New Musical Express beskrev In Utero som ett väldigt förvirrat album. Han skrev att det varken var självdestruktivt, nihilistiskt eller en direkt uppföljare till Nevermind. Mulvey ansåg att In Utero var ett kärleksbrev som skriks ut av den man som är rädd för den belåtenhet han hittat i livet. Mulvey gav albumet 8 av 10 i betyg, men han skrev samtidigt att albumet inte var lika revolutionerande som Nevermind. David Fricke från Rolling Stone kallade albumet för lysande, rasande och tankeväckande men att det mer än något annat visar på viljans triumf. Fricke skriver att In Utero är fullt med påhopp mot både fans och media och han kallar Cobain för "Generation X:s John Lennon". Fricke gav albumet 4,5 av 5 i betyg. Ben Thompson från The Independent skrev i sin positiva recension att In Utero mycket oftare var ett vackert album snarare än ett fult, rent musikaliskt sett. Han var glad över att Nirvana valde att negligera den typiska punkrocken för något som han tyckte var mer passande. Robert Christgau från The Village Voice kallade In Utero för ett svårt album, men gav det ändå betyget A-; ett betyg som senare ändrades till ett A. Christopher John Farley från Time anser att Nirvana med detta album blev pånyttfödda. Farley skrev att Nirvana med Nevermind byggde upp grungekulturen och med In Utero rev ned den. Farley avslutade sin positiva recension med att säga att "Nirvana kanske inte betyder himmelriket, men trions senaste album är väldigt nära att vara gudomligt."
In Utero hamnade överst på Rolling Stones lista över de bästa albumen från 1993 och på plats två på The Village Voices motsvarande lista Pazz & Jop. The New York Times tog med albumet på sin lista över de tio bästa albumen från 1993 och albumet nominerades i kategorin Best Alternative Music Album vid Grammy Awards 1994. 2003, tio år efter albumets ursprungliga lansering, uppmärksammades albumet i en artikel i tidskriften Guitar World. I artikeln kallade Nirvanas levnadstecknare Charles R. Cross In Utero för ett bättre album än Nevermind och skrev att det än idag fortsätter att influera andra band. Samma år utsåg Pitchfork In Utero till det trettonde bästa albumet från 1990-talet och året efter hamnade albumet på plats 94 på Blenders lista "100 Greatest American Albums of All Time". Q placerade In Utero på plats 20 på deras lista "The Best 50 CD's of the Last 15 Years" och samma tidskrift har även listat albumet på listorna "Q Readers All Time Top 100 Albums" (plats 63), "Q Readers 100 Greatest Albums Ever" (plats 11), "Q Readers Best Albums Ever" (plats 22) "Album of the Year" 1993 samt att In Utero placerade sig som ett av albumen på listan "In Our Lifetime: Q's 100 Best Albums" och på listan "50 Heaviest Albums of All Time". 2005 satte Spin albumet på plats 51 på sin lista "100 Greatest Albums 1985–2005" och tio år senare placerade tidskriften albumet på plats 28 på listan "The 300 Best Albums of the Past 30 Years (1985–2014)". Rolling Stone hade med In Utero på plats 435 när de gjorde sin lista "The 500 Greatest Albums of All Time". In Utero har certifierats för 6× platina i Kanada, 5× platina i USA och platina i Frankrike. I Sverige har In Utero certifierats för guld.
Alla låtar är skrivna och komponerade av Kurt Cobain, om inte annat anges.
Kurt Cobain – sång, sologitarr, fotografi och design
Krist Novoselic – elbas
Dave Grohl – trummor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, In Utero (album), 31 juli 2012.
Azerrad, Michael (1994) (på engelska). Come as You Are: The Story of Nirvana. New York: Doubleday. ISBN 0385471998
Berkenstadt, Jim; Cross, Charles (1998) (på engelska). Classic Rock Albums: Nirvana - Nevermind. Schirmer. ISBN 0028647750
Cross, Charles R. (2001) (på engelska). Heavier Than Heaven: A Biography of Kurt Cobain. Hyperion. ISBN 0786884029
DeRogatis, Jim (2003) (på engelska). Milk It!: Collected Musings on the Alternative Music Explosion of the 90's. Cambridge: Da Capo. ISBN 0306812711. https://archive.org/details/milkitcollectedm00dero
Gaar, Gillian G. (2006) (på engelska). In Utero 33⅓. Continuum International Publishing Group. ISBN 0826417760. https://archive.org/details/inutero0000gaar
Kent, David (1993; 2006) (på engelska). Australian Chart Book 1970-1992; Australian Chart Book 1993-2005. St Ives; Turramurra: Australian Chart Book Pty Ltd. ISBN 0646119176
Oricon (2006) (på japanska). Album Chart-Book Complete Edition 1970~2005. Orikonmāketingupuromōshon (オリコン・マーケティング・プロモーション,). ISBN 4871310779
Pennanen, Timo (2003) (på finska). Sisältää hitin: levyt ja esittäjät Suomen musiikkilistoilla vuodesta 1972. Otava Publishing Company Ltd. ISBN 951121053X
Roberts, David (2006) (på engelska). British Hit Singles & Albums (19). HIT Entertainment. ISBN 1904994105
Scapolo, Dean (2001) (på engelska). New Zealand Music Charts, 1975-2000: Albums. ISBN 0908876343
Skånska kriget (danska/norska: Skånske Krig; tyska: Schonischer Krieg) var ett krig som huvudsakligen utkämpades mellan 1675 och 1679. Det var nära förbundet med det fransk-nederländska kriget (1672–1678) och ingick i den större europeiska maktkampen. Sverige stod på Frankrikes sida, medan Danmark-Norge anslöt sig till Frankrikes motståndare. För Danmark var ett viktigt mål att återta de tidigare danska landskap i Skåneland som hade förlorats till Sverige genom frederna i Roskilde och Köpenhamn. Sverige försökte samtidigt försvara sina nya områden och sin stormaktsställning kring Östersjön.
Trots namnet var kriget inte begränsat till Skåne. Det hade sin upptakt i Tyskland, där svenska trupper gick in i Brandenburg i slutet av 1674. Efter det svenska nederlaget i slaget vid Fehrbellin i juni 1675 anslöt sig flera av Frankrikes fiender i kriget mot Sverige. Därmed utvecklades konflikten till ett flerfrontskrig. Sveriges besittningar i Pommern, Bremen-Verden och Wismar angreps, samtidigt som Sverige förlorade herraväldet till sjöss efter nederlagen mot den dansk-nederländska flottan vid Öland 1676 och Köge bukt 1677. Det danska sjöherraväldet gjorde det möjligt att erövra Gotland och att landsätta en armé vid Råå i Skåne den 29 juni 1676.
Den danska armén ryckte därefter snabbt fram genom Skåne och Blekinge och erövrade flera viktiga städer. Den svenska armén under Karl XI tvingades först retirera, men kriget vände efter segrarna vid slaget vid Halmstad och det blodiga slaget vid Lund 1676. Efter slaget vid Landskrona 1677 behöll Sverige det militära initiativet i stora delar av Skåne. Samtidigt angreps Sverige från Norge under Ulrik Frederik Gyldenløve, främst i Bohuslän och Jämtland. I delar av Skåne och Blekinge fördes dessutom ett lokalt gerillakrig av snapphanar och danska friskyttar, vilket möttes av hårda svenska motåtgärder.
Medan Sverige återtog initiativet i Skåne fortsatte motgångarna i Tyskland. Brandenburg och dess allierade erövrade stora delar av de svenska besittningarna, och 1678 hade Sverige förlorat huvuddelen av Svenska Pommern. Under vintern 1678–1679 slog Brandenburg även tillbaka ett svenskt angrepp mot Ostpreussen. Kriget avslutades 1679 framför allt genom fransk diplomati. Genom frederna i Saint-Germain, Fontainebleau och Lund återfick Sverige i stort sett de områden som hade gått förlorade, medan Danmark inte fick några territoriella vinster.
Kriget orsakade omfattande förstörelse, särskilt i Skåneland och de svenska besittningarna i Tyskland. Det visade också på svagheter i Sveriges armé, flotta, finanser och förvaltning. Under Karl XI:s fortsatta regering genomfördes därför omfattande reformer, bland annat reduktionen, utvecklingen av indelningsverket, uppbyggnaden av flottbasen i Karlskrona och en starkare integrering av Skåne i det svenska riket. Samtidigt stärktes kungamakten genom det karolinska enväldet. Erfarenheterna från kriget bidrog därmed till omformningen av Sverige till en starkare men också mer militärt organiserad stormakt.
Bakgrunden till skånska kriget låg dels i den långvariga maktkampen mellan Danmark-Norge och Sverige om herraväldet i Norden och Östersjöområdet, dels i den större europeiska konflikten mellan stormakten Frankrike och sjömakten Nederländerna. Från 1500-talets senare del hade Sverige stegvis stärkt sin ställning genom erövringar i Baltikum, Ingermanland och Livland. Genom trettioåriga kriget och Westfaliska freden 1648 fick Sverige även besittningar i Nordtyskland, vilket gav riket strategiska positioner runt Östersjön och befäste dess ställning som europeisk stormakt. Den svenska expansionen hotade samtidigt Danmarks ställning, eftersom Östersjöhandeln och kontrollen över Öresund med dess värdefulla tull var av central ekonomisk och strategisk betydelse för det danska riket.
Vid 1600-talets mitt hade Danmark successivt förlorat ett flertal provinser till Sverige. Genom frederna i Brömsebro (1645), Roskilde (1658) och Köpenhamn (1660) hade Danmark avträtt Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel, Bohuslän, Ven, Skåne, Blekinge och Halland. Trondheims län och Bornholm återlämnades dock till Danmark 1660. För Danmark-Norge blev revanschfrågan därför central, särskilt när Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän förblev under svensk kontroll efter 1660. Relationerna mellan länderna präglades därefter av ett spänt status quo, där Sverige ville bevara sina erövringar medan Danmark sökte möjligheter att bryta den svenska dominansen. Motsättningarna förstärktes av frågan om Holstein-Gottorp, som styrdes av hertigen Kristian Albrekt, vars nära band till Sverige uppfattades som ett hot mot Danmarks säkerhetspolitiska ställning. Samtidigt var Sverige beroende av den europeiska stormaktspolitiken. Riket hade fortfarande betydande militär prestige, men var i praktiken försvagat. De svenska besittningarna var geografiskt utspridda, flera av de erövrade områdena var ännu svagt integrerade och statsfinanserna var ansträngda efter de nordiska krigen under Karl X Gustavs regeringstid (1655–1660). Under den förmyndarregering som styrde under Karl XI:s minderårighet var dessutom armén, flottan och befästningsväsendet eftersatta.
Sverige slöt den 4 april 1672 ett förbund med Frankrike. Sverige åtog sig att ingripa mot tyska furstar som stödde Nederländerna mot Frankrike och fick i gengäld franska subsidier samt en garanti om att Frankrike inte skulle stödja ett danskt angrepp. För Sverige var subsidierna av stor betydelse, eftersom de bidrog till att upprätthålla rikets militära beredskap och stormaktsställning. Det svenska agerandet följde därför i hög grad av beroendet av franskt stöd och av de förpliktelser som alliansen medförde. När Frankrike och England inledde krig mot Nederländerna 1672 försökte Sverige först undvika att bli direkt indraget. Den svenska regeringen ville behålla de franska subsidierna utan att gå in i ett öppet krig, särskilt eftersom Sverige saknade resurser för en större konflikt. Läget förändrades när flera tyska furstar och Brandenburg-Preussen närmade sig den franskfientliga sidan. Det franska sändebudet Isaac de Feuquières pressade då den svenska ledningen att sända trupper till Tyskland för att binda Frankrikes fiender. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie försökte vinna tid, men efter misslyckade fredsförsök och ett försämrat franskt läge ökade trycket på Sverige.
Under 1674 övertalades den svenska regeringen att överföra trupper till de tyska besittningarna. Beslutet mötte invändningar i riksrådet, eftersom Sverige saknade resurser för ett större krig och eftersom ett danskt ingripande kunde hota förbindelserna över Östersjön. Trots detta drevs politiken vidare av Frankrikes krav, subsidierna och Karl XI:s växande stöd för ett mer aktivt ingripande. Svenska trupper samlades därför i Svenska Pommern inför ett fälttåg i norra Tyskland. Danmark, under ledning av kung Kristian V, kunde samtidigt inte stå på samma sida som Sverige och närmade sig därför den antifranska koalitionen, där bland annat Nederländerna, Brandenburg-Preussen, Tysk-romerska riket och flera nordtyska furstar ingick. Särskilt viktigt blev stödet från den nederländska flottan, som senare fick stor betydelse för krigföringen i Östersjön. Svenska förhandlingar i Köpenhamn ledde visserligen till att Danmark tills vidare försäkrade sin neutralitet, men den danska ledningen var splittrad i frågan om ett nytt krig mot Sverige.
Eftersom relationerna med Danmark var osäkra övervägde den svenska krigsledningen ett förebyggande angrepp mot Holstein. Planen stöddes av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel, men stoppades eftersom Frankrike, som under sommaren 1674 stred mot kejserliga och brandenburgska trupper i Rhenlandet, prioriterade ett svenskt angrepp mot Brandenburg. I september 1674 förband sig de svenska förhandlarna att låta trupperna rycka över Brandenburgs gräns mot Frankrikes fiender, mot ytterligare franska penningförskott. I december samma år förberedde sig Wrangel för att gå in i Brandenburg med en svensk här. Därmed blev ett större krig i praktiken oundvikligt, och utvecklingen ledde fram till det krig som i svensk historieskrivning blev känt som ”skånska kriget”. Karl XI hade nyligen blivit myndig när kriget inleddes. Den unge kungen hade inledningsvis begränsad erfarenhet av krig och statsledning, men konflikten kom att få stor betydelse för hans utveckling som regent och för hans senare maktkoncentration inom det svenska riket.
Styrkeförhållandena under skånska kriget skiftade mellan olika fronter och år, eftersom kriget fördes samtidigt på flera fronter. På svensk sida uppgick landsstridskrafterna 1674 till omkring 40 000 man. Av dessa fanns cirka 15 500 man i Sverige och Finland, 6 000 i Svenska Livland och 18 500 i de tyska besittningarna. När garnisoner hade lagts in i de tyska fästningarna återstod en fältarmé på omkring 11 000–13 000 man. Den svenska försvarsplanen hösten 1675 byggde på att minska garnisonerna och samla större rörliga styrkor. Enligt planen skulle garnisonsstyrkorna reduceras till omkring 14 000 man, medan de rörliga trupperna skulle koncentreras till minst 22 000 man i Tyskland, omkring 12 000 man vid västgränsen mot Norge och omkring 4 000 man i Livland. Totalt räknade planen med 13 000 kavallerister, 4 500 dragoner och 37 000 fotsoldater, sammanlagt 54 500 man. Planen var dock mer ambitiös än vad Sverige i praktiken kunde genomföra, eftersom bristen på manskap, utrustning och samordning var betydande. Till sjöss var Sverige beroende av att flottan kunde hålla förbindelserna över Östersjön öppna. Under 1676 rustades den svenska örlogsflottan till 25 linjeskepp och 35 andra örlogsfartyg, med omkring 2 000 kanoner och cirka 10 000 man, vilket var en av de största flottor som någonsin utrustats i Sverige.
Danmark-Norge hade inför kriget påbörjat omfattande rustningar. Under våren 1675 planerades en dansk fältstyrka på 16 000 man för operationer i Holstein. Den danska stående armén uppgick enligt en samtida sammanställning till omkring 29 200 man, fördelade på cirka 20 000 fotsoldater, 8 000 ryttare och 1 200 dragoner. Alla dessa kunde dock inte användas som rörlig fältarmé, eftersom en del av manskapet behövdes till fästningsbesättningar, kustförsvar och andra bevakningsuppgifter. Den norska armén organiserades samtidigt för operationer mot Sverige från väster. Styrkan angavs först till drygt 11 000 man, men ökade efter organisatoriska förändringar till omkring 12 000 man.
I Nordtyskland samlades drygt 20 000 brandenburgska och kejserliga soldater, en styrka som kunde växa till som mest mellan 30 000 och 45 000 man. I den allierade krigsplaneringen våren 1675 räknade man dessutom med att omkring 20 000 brandenburgare, 5 000–6 000 münsterska soldater, 10 000 kejserliga trupper och 14 000 lüneburgska trupper skulle sättas in mot Sverige i Nordtyskland. Dessa planer ändrades under förhandlingarnas gång, och siffrorna bör därför ses som planerade eller mobiliserade kontingenter snarare än som en exakt totalsumma över de styrkor som faktiskt var i strid samtidigt.
Till sjöss understöddes Danmark-Norge av Nederländerna. I den ursprungliga planeringen våren 1675 räknade man med att 16 danska och 9 nederländska örlogsfartyg skulle operera gemensamt i Östersjön, även om den första förenade flottstyrkan endast omfattade 7 danska och 7 nederländska örlogsfartyg. Under 1676 och 1677 fortsatte samarbetet med nederländska eskadrar under bland andra Cornelis Tromp, Philip van Almonde och Willem Bastiaensz Schepers. Den allierade flottan bestod då av 26 danska örlogsfartyg under amiral Niels Juels ledning, medan den nederländska hjälpflottan omfattade omkring 10 örlogsfartyg. Under 1678 och 1679 redovisades däremot främst dansk-norska flottstyrkor, med 80 fartyg 1678 och 107 örlogsfartyg 1679.
Enligt Sveriges avtal med Frankrike skulle Karl XI ingripa mot stater inom det Tysk-romerska riket. Efter franska påtryckningar gick svenska trupper den 25 december 1674 från Svenska Pommern in i Uckermark i Brandenburg utan krigsförklaring. Inmarschen motiverades främst av Sveriges förpliktelser gentemot Frankrike och syftade till att binda Brandenburgs styrkor för att avlasta Frankrike vid Rhenfronten. Fälttåget leddes av Carl Gustaf Wrangel och dennes halvbror Wolmar Wrangel, och den svenska armén kunde till en början rycka fram utan större motstånd eftersom Brandenburgs huvudarmé befann sig på annat håll. Den svenska framryckningen blev dock försiktig och präglades av bristande disciplin, låg moral och försörjningsproblem. Armén bestod delvis av värvade soldater från Pommern och andra europeiska områden, och obetalda löner samt svårigheter att skaffa proviant försvagade truppernas sammanhållning. Den svenska närvaron drabbade också civilbefolkningen hårt genom inkvarteringar, plundringar och övergrepp, vilket bidrog till lokalt motstånd mot svenska patruller och mindre avdelningar.
Under våren 1675 planerade svenskarna att gå över Elbe och förena sig med en allierad styrka från Braunschweig-Lüneburg för att sedan ockupera Havelland. Kurfursten Fredrik Vilhelm I beslutade då att först driva ut svenskarna ur Brandenburg innan han återvände till kriget mot Frankrike. Nederländerna och Spanien förklarade krig mot Sverige, men Brandenburg fick inget omedelbart militärt stöd från vare sig Danmark eller kejsaren Leopold I. I juni 1675 ryckte den brandenburgska armén fram under ledning av Fredrik Vilhelm och fältmarskalk Georg von Derfflinger. Genom snabba anfall utnyttjade brandenburgarna att den svenska armén var splittrad. Efter ett överraskande anfall vid Rathenow och en skärmytsling vid Nauen tvingades svenskarna till reträtt mot Fehrbellin. I slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675 led den svenska armén ett kännbart nederlag. Slaget var inte militärt förintande, men fick stor politisk och psykologisk betydelse. Svenskarna tvingades retirera mot Svenska Pommern, och den svenska arméns rykte som närmast oövervinnerlig skadades. Segern stärkte Brandenburg-Preussens militära anseende och uppmuntrade flera av Sveriges motståndare att ansluta sig till kriget.
Slaget vid Fehrbellin fick allvarliga följder för Sverige. Det visade att rikets krigsplanering var osäker och att Sveriges ställning som offensiv stormakt hade försvagats. Karl XI svarade med ett omfattande upprustningsprogram, där armén och särskilt flottan prioriterades. Efter Fehrbellin stärktes den svenskfientliga koalitionen. Leopold I förklarade Sverige som fiende till det Tysk-romerska riket, och flera tyska furstar vände sig mot Sverige eller intog en neutral hållning. Även Danmark anslöt sig till Sveriges fiender och såg en möjlighet att återta områden som tidigare förlorats till Sverige. Därmed vidgades konflikten från ett svenskt ingripande i Brandenburg till ett större krig på flera fronter: i norra Tyskland, i Östersjön, i Skåneland och vid gränsen mot Norge.
Efter slaget vid Fehrbellin riktades uppmärksamheten mot Sveriges nordtyska besittningar. Danmark ville begränsa Sveriges inflytande i norra Tyskland, särskilt i Holstein-Gottorp. Genom Rendsburgrecessen den 10 juli 1675 tvingades hertig Kristian Albrekt avstå från sin suveränitet och sina utländska allianser, varefter den gottorpska delen av Schleswig ockuperades av Danmark fram till krigsslutet. Därefter kunde Danmark rikta större militära ansträngningar mot de svenska stödjepunkterna i norra Tyskland. När Danmark den 2 september 1675 öppet anslöt sig till Sveriges fiender stod Sverige inför ett flerfrontskrig. Danmark fick stöd av bland andra Brandenburg-Preussen, Münster och Braunschweig-Lüneburg, medan även Nederländerna och kejsaren ingick i den bredare svenskfientliga koalitionen. Samarbetet mellan Sveriges fiender präglades av skilda intressen, men tvingade ändå Sverige att försvara flera utspridda fronter samtidigt. Sveriges strategiska svaghet var att riket och dess besittningar var geografiskt splittrade. Försvaret byggde på att flottan kunde hålla förbindelserna öppna och flytta trupper mellan olika fronter. När Danmark och dess allierade angrep från flera håll blev denna utspridda stormaktsställning en allvarlig belastning för Sverige.
Wismar och Svenska Pommern var Sveriges viktigaste besittningar i Tyskland, där den senare omfattade de befästa städerna Stralsund, Greifswald, Stettin, Wolgast, Anklam och Demmin. När danska, brandenburgska och kejserliga styrkor gick till angrepp hösten 1675 drog sig de svenska styrkorna tillbaka mot fästningarna. Försvaret försvagades av splittrad ledning, bristande samordning och flottans misslyckade försök att ingripa. De svenska styrkorna tvingades successivt tillbaka. Stora delar av de svenska områdena i Pommern gick förlorade, däribland Tribsees, Usedom, Wolin och Wolgast, som förstördes i samband med kapitulationen den 10 november 1675. Vid årets slut hade Sverige endast kvar några större fästen i Svenska Pommern, bland annat Stralsund, Stettin, Greifswald och Rügen. Även Wismar belägrades av danska styrkor hösten 1675. Staden var en viktig svensk bas vid södra Östersjön, men blev isolerad när svensk undsättning inte längre kunde väntas. Efter en längre belägring och hård beskjutning kapitulerade Wismar den 24 december 1675. Fallet blev ett allvarligt bakslag för Sverige och försvagade sambandet mellan de svenska områdena i Tyskland.
Vid slutet av 1675 var Sveriges militära läge allvarligt. Wismar hade fallit, Pommern var utsatt och flottans svaghet gjorde det svårt att föra över förstärkningar. Samtidigt växte hoten mot andra svenska områden, däribland Bremen-Verden, Skåne och gränsen mot Norge. Kriget hade därmed utvecklats från ett svenskt ingripande i Brandenburg till ett flerfrontskrig där även rikets eget försvar stod på spel.
Ett mindre men viktigt delavsnitt av kriget utkämpades i den svenska besittningen Bremen-Verden. Området hade begränsat ekonomiskt värde men stor strategisk betydelse genom sitt läge nära Nordsjön och som ett svenskt brohuvud i västra Tyskland. När kriget utvecklades blev det dock svårt att försvara. Den svenske fältmarskalken Henrik Horn hade begränsade styrkor, medan fienden kunde angripa från flera håll.
År 1675 angreps Bremen-Verden av styrkor från Münster, Brandenburg-Preussen, Danmark och Braunschweig-Lüneburg under gemensam ledning av furstbiskopen Christoph Bernhard von Galen och hertigen Georg Wilhelm av Sachsen-Lauenburg. De svenska styrkorna pressades gradvis tillbaka, bland annat genom deserteringar bland tyska soldater i svensk tjänst, och tvingades överge landsbygden och dra sig tillbaka mot Stade. Under oktober föll Ottersberg, Buxtehude och Bremervörde till de allierade styrkorna. Vid årets slut återstod i praktiken endast några starkare svenska fästen, främst Stade och Carlsburg.
Under 1676 försämrades läget ytterligare. Stade led brist på förnödenheter, och den svenska flottan kunde inte bryta blockaden eller undsätta området. Efter belägring kapitulerade Horn den 13 augusti 1676, varefter de återstående svenska fästena föll i de allierades händer. Sverige förlorade därmed i praktiken kontrollen över Bremen-Verden. Förlusten minskade Sveriges handlingsutrymme i norra Tyskland. Danmark behövde inte längre oroa sig för ett svenskt hot från söder, och de allierade kunde rikta större uppmärksamhet mot Sveriges återstående besittningar i Pommern. Samtidigt gjorde dansk kontroll över sjöförbindelserna det svårt för Sverige att sända förstärkningar, vilket bidrog till att de svenska styrkorna i Nordtyskland blev alltmer isolerade.
Det dansk-nederländska sjöherraväldet i Östersjön gjorde det svårt för Sverige att försörja och undsätta sina trupper i Svenska Pommern. Kriget i de tyska provinserna fick därför främst karaktären av ett belägrings- och fästningskrig. De svenska styrkorna var utspridda och beroende av sjöförbindelser som fienden i stor utsträckning kunde hota eller skära av. Under 1676 och 1677 fortsatte de svenska positionerna i Pommern att falla. Brandenburg erövrade flera viktiga platser, däribland Peenemünde, Anklam och Demmin. Till slut återstod främst Stralsund och Stettin som större svenska fästen i området.
Stettin blev därefter ett av Brandenburgs huvudmål. Belägringen återupptogs i juli 1677 med större styrkor och tungt artilleri. Stadens försvar leddes av Jacob Johann von Wulffen, men efter flera månaders strider, bombardemang och omfattande förstörelse kapitulerade den svenska garnisonen den 26 december 1677. Förlusten av Stettin blev ett av Sveriges allvarligaste nederlag i den tyska delen av kriget. Samtidigt fortsatte striderna om Rügen. Danska trupper landsteg på Rügen den 17 september 1677, men svenska styrkor under Otto Wilhelm von Königsmarck återtog ön den 8 januari 1678 efter slaget vid Warksow. Framgången blev dock kortvarig. Under september 1678 genomförde Danmark och Brandenburg en ny landstigning på Rügen, och ön föll snabbt åter i de allierades händer. Därmed blev Stralsunds ställning alltmer utsatt.
Efter Rügens fall riktades huvudanfallet mot Stralsund. Staden belägrades i september 1678 och utsattes för kraftig artilleribeskjutning. Königsmarck försvarade staden, men de allierades överlägsenhet i manskap och artilleri gjorde läget ohållbart. Den svenska garnisonen kapitulerade den 11 oktober och fick lämna staden med militär heder. Kort därefter återstod endast Greifswald som Sveriges sista större fäste i Pommern. Staden kapitulerade den 7 november 1678. Därmed hade Sverige förlorat sina sista större fästen i Svenska Pommern, och det svenska försvaret av området var i praktiken avslutat.
Under natten mellan den 4 och 5 december 1678 inträffade sjökatastrofen vid Bornholm, när en svensk transportflotta var på väg från Pommern till Sverige. I hårt vinterväder misstolkade flera fartyg ljuset från Sose på Bornholms västkust, drev in mot land och strandade. Katastrofen ledde till stora förluster i människor, fartyg och krigsmateriel och blev ytterligare ett svårt slag mot Sverige efter motgångarna i Nordtyskland.
När Sveriges besittningar i Nordtyskland höll på att gå förlorade försökte Sverige öppna en ny front längre österut. Syftet var att avlasta de svenska trupperna i Pommern genom ett fälttåg från Livland in i Ostpreussen och därmed tvinga Brandenburg-Preussen att sprida sina styrkor. Sverige hoppades även på stöd från Polen-Litauen, men kung Johan III Sobieski avstod från att gå in i kriget på svensk sida. Befälet gavs till Henrik Horn, som i oktober 1678 marscherade från Riga med omkring 12 000 man. Den svenska styrkan gick in i Preussen den 15 november och intog bland annat Tilsit. När Stralsund föll kunde Brandenburg dock frigöra styrkor från Pommern, vilket gjorde att fälttåget förlorade sitt ursprungliga syfte. Horn beordrades därför att avbryta framryckningen mot Königsberg och dra sig tillbaka eller inta vinterkvarter.
Fälttåget utvecklades därefter till ett nytt svenskt nederlag. Den svenska armén led av kyla, sjukdomar och brist på förnödenheter, medan kurfurst Fredrik Vilhelm I samlade sina styrkor för ett motangrepp. Genom ett snabbt vinterfälttåg, där brandenburgska trupper bland annat rörde sig över den frusna Kuriska sjön, kunde de nå fram till svenskarna. Horn beslöt då att retirera mot Livland. Svenskarna undvek ett större fältslag men led svåra förluster under förföljelsen och i skärmytslingarna vid Tilsit, Splitter och Telschi. När Horn återvände till Riga i februari 1679 återstod endast omkring 2 000 soldater av den ursprungliga styrkan. Fälttåget hade därmed kostat Sverige stora förluster utan att uppnå något strategiskt resultat. För Brandenburg blev vinteroperationen däremot en framgång som ytterligare stärkte Fredrik Vilhelms militära anseende.
Under skånska kriget fick kontrollen över sjövägarna stor strategisk betydelse. Sveriges tyska besittningar låg längs Östersjöns södra kust och var beroende av sjöförbindelser med Sverige för trupper, förnödenheter och förstärkningar. För Sverige gällde det därför att hålla förbindelserna öppna, skydda Skåne från invasion och hindra dansk-nederländsk samverkan. Danmark försökte i stället bryta de svenska transportlederna, isolera de tyska besittningarna och skapa förutsättningar för en invasion av Skåne. Utgångsläget var dock ojämnt. Danmark hade större sjömilitär erfarenhet, ett mer gynnsamt basläge i Köpenhamn och kunde dessutom få stöd av Nederländerna, en av Europas främsta sjömakter. Sverige hade visserligen byggt upp en stor örlogsflotta, men den led av brist på erfarna sjömän, svag organisation, otillräckligt underhåll och ledningsproblem. Den svenska huvudbasen vid Stockholm låg dessutom långt från krigsskådeplatsen och påverkades av långa transportvägar genom skärgården och av isförhållanden. När Danmark gick in i kriget 1675 försökte den danska flottan utnyttja dessa svagheter. Den svenska flottan låg vid Dalarö och var på papperet stark, men hade svårt att snabbt bli stridsklar. En svensk expedition försenades, drabbades av stormar och återvände utan att ha nått sitt mål. Därmed isolerades de svenska besittningarna i Nordtyskland i ett tidigt skede och fick inte det stöd sjövägen som behövdes.
Inför 1676 års fälttåg byggde den svenska strategin på att flottan först skulle föra förstärkningar till Tyskland och därefter blockera de danska farvattnen. Karl XI planerade samtidigt en offensiv mot de danska öarna, med en tänkt landstigning på Själland. På dansk sida blev erövringen av Gotland ett viktigt mål, eftersom ön kunde stärka Danmarks ställning inför en större invasion av Skåne.
Den svenska flottans ledning var samtidigt försvagad. Riksamiralen Gustaf Otto Stenbock hade misslyckats med att få flottan till sjöss 1675 och ersattes av riksrådet Lorentz Creutz, som utsågs till amiralgeneral. Creutz hade administrativ erfarenhet men saknade större sjömilitär bakgrund, vilket blev en svaghet när flottan skulle användas i ett avgörande skede av kriget. Våren 1676 gick den danska flottan under amiral Niels Juel till sjöss och förenade sig med en nederländsk eskader under Cornelis Tromp och Philips van Almonde. Ett svenskt försök att hävda kontrollen över Östersjön ledde först till ett oavgjort resultat i slaget mellan Bornholm och Rügen den 25–26 maj, men utan att förändra styrkeförhållandena till svensk fördel.
Den 1 juni 1676 möttes de svenska och dansk-nederländska flottorna i slaget vid Ölands södra udde, som blev ett svårt svenskt nederlag. Den svenska flottan splittrades av svag samordning, hårt väder och bristande sjövana. Amiralgeneral Creutz stupade när regalskeppet Kronan kantrade och exploderade efter en misslyckad manöver, och kort därefter förlorades även amiral Claes Ugglas fartyg Svärdet. Flera andra svenska fartyg förstördes, erövrades eller tvingades dra sig undan, och flottan drog sig tillbaka mot Stockholms skärgård. Nederlaget vid Öland fick stora följder. Sverige förlorade inte hela flottan, men dess handlingsfrihet i Östersjön minskade kraftigt. Danmark och Nederländerna fick övertaget i Öresund och södra Östersjön, vilket försvårade Sveriges förbindelser med de tyska besittningarna. Därmed fanns det inte längre något större hinder för en dansk landstigning i Skåne. Kriget försköts därmed från att främst ha berört Sveriges områden i norra Tyskland till att direkt hota svenskt territorium i södra Sverige. Under resten av 1676 behöll den danska flottan initiativet och kunde operera vid bland annat Rügen och Blekingekusten. Den danska sjödominansen bidrog till att hota de svenska förbindelserna i södra Östersjön, men kunde inte ensam avgöra kriget.
År 1677 var Danmark beroende av säkra förbindelser över Öresund för att kunna försörja och förstärka sina trupper i Skåne. Sverige försökte därför återta initiativet till sjöss och bryta de danska försörjningslinjerna. Den svenska flottan hade dock fortfarande problem med manskap, utrustning och sjöduglighet. En svensk eskader under amiral Erik Carlsson Sjöblad seglade från Göteborg för att förena sig med huvudflottan, men mötte i stället en starkare dansk eskader under Niels Juel vid Møn. I slaget vid Møn den 1 juni 1677 besegrades den svenska eskadern. Flera svenska fartyg erövrades eller gick förlorade, och många sjömän och soldater togs till fånga. Nederlaget försvagade Sveriges möjligheter att störa de danska sjöförbindelserna och stärkte Danmarks sjöherravälde. Den 1 juli 1677 möttes de svenska och danska huvudflottorna i slaget vid Köge bukt. Den svenska flottan under Henrik Horn hade till uppgift att bryta Danmarks förbindelser över Öresund, men slaget slutade med ett avgörande svenskt nederlag. Den svenska flottan hamnade i oordning, flera fartyg gick på grund eller blev avskurna, och danskarna utnyttjade skickligt sitt övertag. Efter segern vid Köge bukt befästes Danmarks sjödominans. Sverige kunde inte längre på allvar utmana Danmark till havs under krigets fortsättning och fick svårt att undsätta Pommern sjövägen. De danska sjösegrarna gjorde det möjligt att fortsätta stödja armén i Skåne över Öresund, medan Sverige fick svårare att isolera de danska styrkorna i landskapet. Samtidigt försvårades kontakterna med de svenska besittningarna i Tyskland, och svensk handel utsattes för danska kapare.
Under 1678 och 1679 fortsatte Danmark att dominera Östersjön, men krigets politiska utveckling begränsade flottans betydelse. Den svenska flottan undvek större avgöranden till sjöss och hölls i huvudsak i skyddade positioner, medan den danska flottan försökte bevaka Kalmarsund, hindra svenska transporter och angripa svenska fartyg. Sammantaget gjorde sjökriget invasionen av Skåne möjlig och försvårade Sveriges försvar av sina utspridda besittningar, men sjöherraväldet räckte inte för att Danmark skulle kunna framtvinga ett avgörande nederlag för Sverige.
Efter de svenska motgångarna till sjöss 1676 kunde Danmark föra över trupper till svenska områden. Den svenska ledningen hade räknat med att Skåne kunde angripas, men försvaret var otillräckligt. De svenska styrkorna var få och utspridda, flera fästningar var svagt bemannade och armén saknade resurser för att möta en större dansk landstigning. Ett av Danmarks första mål blev Gotland, som hade strategisk betydelse genom sitt läge i Östersjön. Det svenska försvaret på ön var svagt, och när en dansk styrka under Niels Juel landsteg vid Klintehamn i slutet av april 1676 kunde inget effektivt motstånd organiseras. Visborgs slott kapitulerade den 1 maj, och Gotland föll snabbt i danska händer. Ön förblev därefter under dansk kontroll under större delen av kriget, även om den inte präglades av samma våldsamma krigföring som Skåne.
Efter Gotlands fall blev Skåne huvudfront. Det dansk-nederländska sjöherraväldet öppnade vägen för den planerade invasionen. Den danska huvudstyrkan samlades på Själland och fördes över under skydd av flottan. En mindre landstigning vid Ystad genomfördes den 27 juni 1676, men huvudlandstigningen skedde den 29 juni vid Råå söder om Helsingborg. Den danska armén uppgick till omkring 14 000–15 000 man och stod under befäl av kung Kristian V och hertig Johan Adolf av Holstein-Plön. Landstigningen mötte begränsat motstånd. De svenska styrkorna i Skåne var för svaga för att hindra övergången, och Karl XI:s fältstyrka på 5 000 man drog sig tillbaka österut och norrut för att undvika att bli instängd i västra Skåne. Efter landstigningen försökte Kristian V vinna stöd i landskapet genom kungörelser, krav på trohetsed och manifest där invasionen framställdes som en befrielse från svenskt styre.
Den danska framryckningen gick snabbt. Ängelholm intogs i samband med landstigningen, och Helsingborg föll den 30 juni utan större strid. Även stadens slott kapitulerade den 4 juli, vilket väckte stark kritik från svensk sida. Under sommaren föll flera andra viktiga fästen. Landskrona intogs den 3 augusti 1676 och blev en viktig dansk bas i västra Skåne. I Blekinge kapitulerade Karlshamn den 7 augusti och Kristianopel den 25 september, vilket stärkte den danska ställningen där och försvagade Sveriges försvar i de södra landskapen. Därefter riktades offensiven mot Kristianstad, en viktig befäst stad i nordöstra Skåne. Efter hårda strider natten mellan den 14 och 15 augusti föll staden, och en dansk garnison lades in där. Därmed hade Danmark på kort tid erövrat flera centrala orter i Skåne och Blekinge. Den svenska huvudarmén drog sig tillbaka mot Småland, samtidigt som Karl XI även behövde hantera hotet från norsk-danska styrkor i Västsverige. Efter den danska offensiven återstod i praktiken Malmö som den viktigaste större svenska stödjepunkten i Skåne.
Efter den danska landstigningen i Skåne föll den svenska kontrollen över landskapet snabbt samman. Kristian V framställde sig som landskapets befriare, och större delen av Skåne hamnade under dansk kontroll, även om Malmö fortsatte att hålla stånd. Sveriges läge var samtidigt allvarligt: Danmark och Nederländerna hade övertaget till sjöss, de svenska besittningarna i Nordtyskland var hotade och dansk-norska angrepp väntades från väster.
Ett första viktigt svenskt motangrepp kom vid slaget vid Halmstad, även kallat slaget vid Fyllebro, den 17 augusti 1676. En dansk styrka under general Jakob Duncan hade sänts mot Halmstad för att verka i Halland och därefter förena sig med dansk-norska styrkor västerifrån. Karl XI och fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt hann dock fram med en svensk styrka och tvingade fram strid innan danskarna kunde fullfölja planen. Slaget slutade med svensk seger, och Duncan togs till fånga. Segern fick stor moralisk betydelse och försvårade de danska planerna på att samordna offensiverna i Halland, Bohuslän och Västergötland. Trots segern var Sveriges läge fortsatt pressat. Den danska huvudarmén stod kvar i Skåne, medan de svenska trupperna led av brist på proviant och förstärkningar. Samtidigt utnyttjade Danmark inte sitt övertag fullt ut. Kristian V valde att avvakta, bland annat sedan Frankrike förklarat krig mot Danmark, vilket gav Karl XI tid att samla nya styrkor. Under hösten 1676 gick den svenska armén söderut för att undsätta Malmö och möta den danska huvudarmén. Fälttåget försvårades av regn, dåliga vägar och försörjningsproblem, men svenskarna lyckades ändå föra kriget tillbaka in i Skåne.
Vid slutet av 1676 befann sig båda arméerna i ett svårt läge med sjukdom, hunger och bristande försörjning. Karl XI övervägde reträtt, men beslöt i stället att försöka nå Malmö eller tvinga fram ett avgörande. När vintern kom frös vattendragen, vilket gjorde det möjligt för svenskarna att korsa Kävlingeån och överraska danskarnas ställning vid Lund. Den 4 december 1676 möttes de svenska och danska huvudarméerna i slaget vid Lund. Den svenska armén gick över Kävlingeån under natten och anföll den större danska armén i gryningen. Slaget blev ett av de blodigaste i Nordens historia och utvecklades till en lång och kaotisk strid där initiativet växlade flera gånger. Den svenska armén hamnade periodvis i ett mycket svårt läge, men efter hårda strider bröt den danska arméns sammanhållning samman, och danskarna tvingades retirera till Landskrona. Den danske överbefälhavaren Carl von Arenstorff stupade efter slaget.
Segern vid Lund fick stor betydelse för krigets fortsättning. Den danska offensiven förlorade sin kraft, Malmö var inte längre lika isolerat och Sverige kunde återta initiativet i Skåne och Blekinge. För Karl XI stärkte segern kungens auktoritet och gav den svenska armén nytt handlingsutrymme. Kriget var dock inte avgjort. Danmark behöll viktiga fästen, bland annat Landskrona och Kristianstad, och striderna fortsatte på flera fronter. Efter segern vid Lund riktade Karl XI åter uppmärksamheten mot Kristianstad och Helsingborg, där danskt rytteri hade dragit sig tillbaka. Helsingborg föll till svenskarna den 30 december 1676, vilket avslutade året med ytterligare en svensk framgång i Skåne.
Skånska kriget drabbade Skånelands städer och landsbygd hårt. I de tidigare danska landskapen uppstod tidigt lokalt motstånd mot de svenska styrkorna, särskilt i norra Skåne och Blekinge, men även i delar av Bohuslän. Motståndet berodde delvis på fortsatt starka band till Danmark, men förstärktes också av inkvarteringar, utskrivningar, proviantkrav och den svenska statens försök att knyta de erövrade landskapen närmare riket. Danmark försökte utnyttja missnöjet genom att framställa Kristian V som landskapens befriare och uppmana befolkningen att stödja den danska krigföringen.
I svensk terminologi kallades de väpnade grupperna ofta ”snapphanar”, medan danskarna hellre använde beteckningen ”friskyttar” för grupper som ansågs strida på dansk sida. Begreppet snapphanar var dock oklart och kunde syfta på deltagare i bondeuppbåd, lokala partisaner, danska friskyttar, fredlösa, förrymda soldater eller stråtrövare. I svenska källor framställdes de ofta som landsförrädare och rövare, medan dansk och senare lokal tradition ibland har beskrivit dem som patrioter eller frihetskämpar. Rörelsen var inte enhetlig. Under krigets första fas fanns inslag av lokalt bondeuppror och självförsvar, medan verksamheten senare delvis organiserades som friskyttekompanier i dansk tjänst. Deltagarna kom ofta från småbrukar-, tjänstefolks- och obesuttna grupper, vilket visar att motståndet även hade sociala och lokala orsaker. Många i gränsbygderna agerade dessutom pragmatiskt och försökte framför allt överleva i ett krigsläge där de pressades av både svenska och danska krav.
Ett av de mest uppmärksammade exemplen på det lokala motståndet var Loshultskuppen den 24 juli 1676, då lokala göingebönder, småländska bönder och andra beväpnade grupper överföll svenska trosstransporter och lade beslag på krigskassan. Händelsen fick stor symbolisk betydelse och visade att den svenska reträtten och den danska framryckningen hade skapat ett maktvakuum i delar av gränsbygderna. Den visade också att kriget inte enbart utkämpades mellan reguljära arméer, utan även genom lokala uppror, bakhåll och plundringar. Snapphaneverksamheten blev särskilt betydelsefull i Skåne och Blekinge, där lokala friskyttar angrep svenska transporter, patruller, ämbetsmän, soldater och försörjningslinjer. Enligt bevarade danska mönsterrullor fanns 17 friskyttekompanier med sammanlagt 949 man, medan svenska och danska uppskattningar angav mellan 1 200 och 1 500 man; så många var dock sannolikt inte aktiva samtidigt. Danskarna försökte organisera sådana grupper och använda dem som stöd för sina militära operationer. Friskyttarna uppträdde ofta i små grupper och kunde fungera som spejare, vägvisare och störande förband i skogsbygderna. Deras militära värde var dock begränsat på längre sikt, eftersom många deltagare främst försvarade sina hemtrakter eller deltog i tillfälliga aktioner. Gerillakrigföringen försvårade ändå den svenska kontrollen över landsbygden och bidrog till att konflikten i Skåne fick en särskilt hård karaktär.
Efter den svenska segern vid Lund skärptes politiken mot snapphanarna. Karl XI och den svenska ledningen bedömde att rörelsen måste isoleras från civilbefolkningen. Den svenska motstrategin växlade mellan amnesti och hårda repressalier: plakat erbjöd förlåtelse åt dem som underkastade sig men hotade samtidigt med stränga straff mot dem som stödde snapphanar eller danska styrkor. Johan Göransson Gyllenstierna, Karl XI:s gunstling vid denna tid, fick en central roll genom det så kallade ”edkrävartåget”, då befolkningen i delar av Blekinge och Skåne tvingades avlägga trohetseder till den svenska kronan och lova att inte bistå väpnade grupper. Den svenska politiken fick efter hand effekt, särskilt när Sveriges militära ställning i Skåne förbättrades och det öppna stödet till snapphanarna minskade. Samtidigt drabbades civilbefolkningen hårt. Misstänkta snapphanar, friskyttar och medhjälpare kunde dömas till stränga straff, och avrättningar användes som avskräckning. Det hårdaste exemplet var åtgärderna mot Örkeneds socken under april 1678, där gårdar brändes, boskap och livsmedel fördes bort och flera invånare dödades eller avrättades. Syftet var att slå mot snapphanarnas stöd och visa att kronan var beredd att använda hårda medel mot väpnat motstånd.
Mot slutet av kriget minskade snapphanerörelsen i omfattning. När det stod klart att Skåne skulle förbli svenskt försvagades stödet från den bofasta befolkningen, och de kvarvarande grupperna kom i högre grad att bestå av stråtrövare, fredlösa och förrymda soldater. En del följde med de danska trupperna tillbaka, medan andra försökte återvända hem eller höll sig gömda. Snapphanekriget avgjorde inte skånska kriget militärt, men bidrog till att den svenska staten efter kriget skärpte kontrollen över de erövrade landskapen och drev på deras inordning i det svenska riket.
Under vintern och våren 1677 förberedde båda sidor nya operationer i Skåne och Blekinge. Sverige försökte stärka sina förband, återta förlorade positioner och bekämpa snapphanarna, medan Danmark samlade en ny armé i Landskrona. Under vintern hade svenskarna återtagit bland annat Helsingborg, Kristianopel och Karlshamn, men hade fortsatt brist på pengar, utrustning, förnödenheter och sjöförbindelser.
Våren 1677 återtog Danmark initiativet i Skåne. Svenska styrkor tvingades avbryta belägringen av Kristianstad, och stora delar av landskapet kom åter under dansk kontroll. I maj stod Karl XI vid Rönneberga med en mindre svensk styrka på 5 000 man mot Kristian V:s överlägsna armé på 12 000 man, men trots sitt övertag lyckades danskarna inte utnyttja situationen fullt ut. Svenskarna kunde dra sig undan, samtidigt som snapphaneverksamheten fortsatte på landsbygden. Därefter riktades den danska offensiven mot Malmö. Malmö var ett av Sveriges viktigaste kvarvarande fästen i Skåne. Under fältmarskalk Fabian von Fersen förstärktes försvaret, men staden var utsatt eftersom danskarna kontrollerade stora delar av landskapet. Kristian V inledde belägringen av Malmö den 11 juni 1677 med omkring 14 000 man. Ett större danskt stormningsförsök natten mellan den 25 och 26 juni slogs tillbaka med svåra förluster. Misslyckandet blev ett betydande bakslag för Danmark, och den 5 juli drog sig danskarna tillbaka mot Lund och Landskrona. Malmö förblev därmed i svenska händer.
Efter försvaret av Malmö marscherade Karl XI norrut med 13 000 man för att möta Kristian V:s huvudarmé, som hade dragit sig tillbaka mot Landskrona. Den 14 juli 1677 möttes arméerna i slaget vid Landskrona, även kallat slaget vid Tirup eller Ylleshed. Slaget blev krigets sista stora fältslag och slutade med svensk seger. Den danska armén drog sig tillbaka innanför Landskronas murar och senare mot Kristianstad. Segern vid Landskrona hindrade Danmark från att snabbt återta initiativet efter nederlaget vid Malmö, men den avgjorde inte kriget. De svenska förlusterna var stora, och Karl XI saknade resurser för att driva ut danskarna ur Skåne eller belägra Landskrona under längre tid. Efter slaget mattades de större fältrörelserna av, medan striderna kring Kristianstad och snapphanekriget fortsatte. Kriget i Skåne övergick därmed till ett utdraget kraftprov där båda sidor försökte behålla eller återta kontrollen över landskapet.
Efter de svenska framgångarna på land fortsatte Danmark och Nederländerna att utnyttja sitt sjöherravälde. Den svenske riksamiralen Hans Wachtmeister förlade därför en del av flottan till Kalmarsund, där farvattnet och Kalmars fästningsartilleri gav visst skydd. I augusti 1677 genomförde den allierade flottan under Niels Juel och Cornelis Tromp ett angrepp mot området. Ett försök att hota Kalmar misslyckades, men danska och nederländska styrkor kunde därefter genomföra landstigningar och plundringar på Öland och längs Smålandskusten. Mellan den 10 och 18 augusti 1677 utsattes Öland för omfattande härjningar. Gårdar, hus och kvarnar brändes, boskap och livsmedel fördes bort och flera ölänningar tvångsrekryterades till de allierade fartygen. Borgholms fästning hotades men kunde inte intas, sedan Wachtmeister den 18 augusti gått över Kalmarsund med en mindre styrka och överraskat danskarna. Efter nederlagen vid Borgholm och på norra Öland fortsatte danskarna med strandhugg längs Smålandskusten, där bland annat Västervik drabbades. Räderna fick svåra följder för Öland, som drabbades av hungersnöd vintern 1677–1678 och därefter inte längre kunde bidra ekonomiskt till den svenska krigsledningen på samma sätt. De danska operationerna mot Kalmar, Öland och Smålandskusten visade att Danmarks styrka främst låg i rörlig sjömakt och förmågan att hota utsatta svenska kustbygder. Samtidigt kunde danskarna inte inta Kalmar eller Borgholm, och räderna ledde därför inte till något avgörande militärt resultat i Skåne.
Samtidigt som skånska kriget fördes i Skåneland, Nordtyskland och Östersjön pågick även strider i Västsverige och längs gränsen mot Norge. Denna del av konflikten har i historieskrivningen kallats ”Gyldenløvefejden”, efter den dansk-norske ståthållaren Ulrik Frederik Gyldenløve. Den dansk-norska krigsledningen ville utnyttja Sveriges utsatta läge genom att angripa från väster, binda svenska styrkor och hota Bohuslän, Västergötland och den svenska västkusten. Inför kriget hade Gyldenløve stärkt försvaret i Norge, organiserat armén och förbättrat fästningarna. Den svenska sidan var däremot svagt förberedd i gränsområdena. Krigföringen inleddes med räder och mindre anfall, men utvecklades snart till större operationer. I oktober 1675 gick Gyldenløve till anfall mot Bohuslän, men han stoppades vid Kvistrum av general Rutger von Ascheberg och tvingades retirera.
År 1676 gick Gyldenløve till nytt anfall mot Bohuslän och Västergötland. Under juni och juli det året intog dansk-norska styrkor bland annat Uddevalla och Vänersborg och besegrade svenska bondeuppbåd vid slaget vid Vänersborg och slaget vid Hunneberg. Den fortsatta framryckningen söderut hindrades dock av Bohus fästning, som spärrade vägen mot Göteborg och Göta älv. Gyldenløve belägrade fästningen i augusti, men garnisonen under Harald Stake höll stånd. När det svenska motståndet hårdnade avbröts belägringen i september, och de dansk-norska styrkorna drog sig tillbaka mot Norge.
Sommaren 1677 fortsatte de dansk-norska operationerna mot Bohuslän. Det viktigaste målet blev Marstrand och den strategiskt viktiga Carlstens fästning, som hade stor betydelse för kontrollen över västkusten och hotet mot Göteborg. Efter hårda strider kapitulerade fästningen den 23 juli 1677. Marstrands fall blev en betydande dansk-norsk framgång och gav Gyldenløve både militär och symbolisk prestige. Efter Marstrands fall försökte den svenska ledningen hejda den dansk-norska framryckningen. Förstärkningar skickades till Bohuslän under Magnus Gabriel De la Gardie, men det svenska försvaret försvagades av bristande samordning och försörjningsproblem. I slaget vid Uddevalla den 28 augusti 1677 led svenskarna ett nytt nederlag, vilket blottade svagheterna i försvaret av västra Sverige. Trots framgångarna kunde Gyldenløve inte utnyttja läget fullt ut och drog sig senare tillbaka mot Norge.
Kriget berörde även de nordligare gränsområdena. I augusti 1677 ryckte norska styrkor in i Jämtland, där det svenska motståndet var svagt. Vid Oviken vägrade jämtska soldater att strida för Sverige och gick i stället över till den norsk-danska sidan. Svenskarna drevs snabbt ut ur landskapet, men den dansk-norska kontrollen blev kortvarig. När de norska styrkorna drog sig tillbaka under hösten kunde Sverige återta Jämtland.
År 1678 riktades den dansk-norska offensiven åter mot Bohuslän. Det viktigaste målet blev på nytt Bohus fästning. Belägringen inleddes den 4 juni och blev hård, men den svenska garnisonen under Friedrich Börstell lyckades hålla stånd trots omfattande skador. När svenska förstärkningar under Gustaf Otto Stenbock nådde fram blev belägrarnas läge allt svårare, och den 21 juli drog sig Gyldenløve tillbaka. Fästningen förblev därmed i svensk hand. Under krigets sista år fortsatte dansk-norska operationer i västra Sverige, bland annat i Dalsland, Värmland och Bohuslän. Stora delar av landsbygden drabbades av plundring, bränder och förstörelse, medan svenska försök att återta initiativet förblev begränsade. Även längre norrut förekom svenska motangrepp mot Norge, bland annat mot Røros, men dessa ledde inte till någon avgörande framgång. Gyldenløvefejden fick därmed karaktären av ett utdraget gränskrig som band svenska resurser och slog hårt mot civilbefolkningen, men utan att leda till något avgörande genombrott för Danmark-Norge.
Efter de första årens danska framgångar hade kriget utvecklats till ett utdraget utnötningskrig. Danmark hade fortfarande övertaget till sjöss och höll viktiga stödjepunkter i Skåne, särskilt Landskrona och Kristianstad. De svenska segrarna vid Halmstad, Lund och Landskrona hade dock hindrat Danmark från att avgöra kriget på land. Konflikten blev därför långvarig och hårt belastande för civilbefolkningen. I början av 1678 hölls riksdag i Halmstad, där Karl XI begärde nya utskrivningar och större krigsansträngningar. Trots motgångar i Pommern och till sjöss ville kungen fortsätta kriget och hålla fast vid förbundet med Frankrike. Riksdagen gick med på nya uppoffringar, men önskade samtidigt att kungen skulle verka för fred så länge kriget mot Danmark fortsatte.
Under 1678 försökte Danmark återta initiativet i Skåne, medan svenskarna pressade Kristianstad och bevakade Landskrona. Helsingborg blev en viktig stödjepunkt och utsattes för dansk belägring den 9 juni. Genom list fick danskarna den svenska garnisonen att kapitulera den 27 juni, vilket tillfälligt tvingade Karl XI att avbryta rörelsen mot Kristianstad. Området mellan Helsingborg och Landskrona fortsatte därefter att vara ett utsatt krigsområde, med härjningar och mindre strider som slaget vid Örja utanför Landskrona den 2 september. Samtidigt fortsatte den danska flottan att genomföra räder längs de skånska kusterna och försvåra svensk försörjning.
Krigets viktigaste händelse i Skåne 1678 blev kampen om Kristianstad. Karl XI försökte nu pressa fram ett avgörande genom att göra ett nytt försök att belägra staden och samtidigt tvinga Kristian V till strid. Den danska armén var dock försvagad och undvek ett större fältslag, medan svenska styrkor under bland andra Rutger von Ascheberg gradvis inneslöt fästningen. Den danska garnisonen i Kristianstad höll länge stånd, men försvagades av strider, sjukdomar och bristande försörjning. Danska försök att undsätta staden fördröjdes av långsamhet och oenighet i krigsledningen, och den 4 augusti 1678 kapitulerade Kristianstad till svenskarna. Därmed förlorade Danmark en central bas i Skåne, vilket stärkte Sveriges militära läge inför krigets slutskede. Efter Kristianstads fall drog sig danskarna under generallöjtnant Friedrich von Arenstorffs ledning tillbaka mot Helsingborg och senare över till Själland. Arenstorffs reträtt följdes av omfattande förstörelse, där byar, gårdar, slott och städer såsom Lund, Ystad och Ängelholm brändes eller plundrades. Denna brända jord-politik syftade till att försvåra svensk kontroll och försörjning, men förvärrade också civilbefolkningens lidande. Årets fälttåg i Skåne hade därmed i huvudsak slutat till svensk fördel.
I början av 1679 hade Karl XI omkring 11 000 man i Skåne, och omkring 7 000 man hölls mot Gyldenløves styrkor vid västgränsen. Samtidigt planerade Karl XI ett svenskt anfall mot Själland för att tvinga Danmark till fred. Planen förutsatte dock stöd av en stark flotta, och eftersom den väntade franska flottan aldrig kom till Östersjön övergavs landstigningen. Under samma år påverkades kriget alltmer av diplomatin, då Frankrike pressade fram stillestånd och fredsavtal med flera av Sveriges fiender. I Skåne höll danskarna till slut endast Helsingborg och Landskrona, medan det större europeiska kriget närmade sig en uppgörelse.
Fredsförhandlingarna påverkades starkt av att skånska kriget var en del av den större europeiska konflikten mellan Frankrike, Nederländerna, Brandenburg och flera andra makter. Sedan 1676 hade Frankrike och Nederländerna förhandlat i Nijmegen, och när fred slöts mellan dem den 10 augusti 1678 stärktes Frankrikes ställning. Detta gynnade Sverige, eftersom Ludvig XIV inte ville att den svenska bundsförvanten skulle förlora områden efter ett krig som i hög grad hade förts för franska intressen.
Flera separata fredsavtal banade väg för slutuppgörelsen, inklusive med det Tysk-romerska riket den 26 januari 1679, med furstbiskopen av Münster den 19 mars 1679 och med Nederländerna den 2 oktober 1679. Frankrike drev linjen att de territoriella bestämmelserna från Westfaliska freden skulle ligga fast, vilket gynnade Sverige i de tyska besittningarna. I freden i Celle den 26 januari 1679 tvingades Sverige dock avträda Dörverden och Thedinghausen till furstarna av Lüneburg. Sveriges krig med Spanien avslutades inte genom ett särskilt fredsfördrag, utan genom att en gemensam svensk-spansk fredsförklaring ratificerades den 6 augusti 1679. Brandenburg-Preussen hade haft stora framgångar mot Sverige i Svenska Pommern, men blev under fredsprocessen isolerat. När Fredrik Vilhelm I vägrade återlämna sina erövringar satte Frankrike militärt tryck på Brandenburgs västliga besittningar vid Rhen. Genom freden i Saint-Germain den 29 juni 1679 tvingades Brandenburg återlämna större delen av de områden som hade erövrats från Sverige i Svenska Pommern. Sverige behöll därmed huvuddelen av sina tyska besittningar, även om vissa mindre gränsjusteringar gjordes till Brandenburgs fördel. Genom fredsavtalet ergavs Brandenburg en landremsa i Hinterpommern öster om Oder med orterna Kammin, Greifenhagen och Bahn, med undantag för orterna Damm och Gollnow.
Därmed försvagades Danmarks läge, eftersom landet stod kvar nästan ensamt mot Sverige. Karl XI försökte få till stånd direkta fredsförhandlingar med Danmark i Lund, men förhandlingarna präglades av misstro och hårda krav från båda sidor. Danmark ville behålla strategiska positioner och begränsa Sveriges militära möjligheter i Skåne, medan Sverige krävde full restitution för både sig självt och hertig Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp. Frankrike kom att spela en avgörande roll även i fredsslutet med Danmark. Genom militärt och diplomatiskt tryck mot Danmark kunde Ludvig XIV tvinga fram en uppgörelse på villkor som i huvudsak gynnade Sverige. Den 2 september 1679 slöts freden i Fontainebleau, som innebar att Danmark skulle återlämna de områden som hade erövrats under kriget. Bestämmelserna från Westfaliska freden, freden i Roskilde och freden i Köpenhamn skulle fortsatt gälla, och även Sverige skulle återlämna sina erövringar.
Förhandlingarna fortsatte därefter i Lund, där villkoren bekräftades och kompletterades med försök att förbättra relationerna mellan Sverige och Danmark. Freden i Lund den 26 september 1679 blev därför i hög grad en bekräftelse på de villkor som redan hade fastställts genom franskt inflytande, snarare än ett resultat av helt fria dansk-svenska förhandlingar. Fredsslutet innebar att kriget avslutades i status quo ante bellum, utan större territoriella förändringar mellan Sverige och Danmark.
Fredsslutet innebar att Danmark inte lyckades återvinna sina förlorade provinser i Skåneland, trots de stora framgångarna i krigets inledning. Sverige behöll även huvuddelen av sina tyska besittningar, men kriget hade skadat bilden av landet som en militärt oövervinnerlig stormakt. Danmark hade under kriget erövrat flera viktiga områden och fästen, däribland Gotland, Landskrona, Helsingborg, Marstrand, Rügen och Wismar, men fick inte behålla någon av dessa erövringar. Krigets utgång och fredens villkor blev därmed en stor besvikelse för Danmark; en präst i Köpenhamn kallade det för ”en skiden og skammelig fred”.
Kriget lämnade efter sig omfattande mänskliga och materiella skador, särskilt i Skånelandskapen, Bohuslän och Öland. I de drabbade områdena återstod brända gårdar, skadade städer, förstörd sjöfart och en befolkning som under flera år hade pressats av truppförflyttningar, försörjningskrav, inkvarteringar och återkommande våld. Många som hade flytt eller samarbetat med den danska sidan hamnade efter freden i en osäker situation, medan den svenska staten skärpte kontrollen över tidigare oroliga områden och motverkade fortsatt snapphaneverksamhet och danskvänliga kontakter.
Som ett led i fredsprocessen fullföljdes äktenskapet mellan Karl XI och Kristian V:s syster, prinsessan Ulrika Eleonora. Bröllopet genomfördes på Skottorps slott den 6 maj 1680 och fick politisk betydelse som en symbolisk bekräftelse på att kriget var avslutat. Samtidigt slöts ett svensk-danskt försvarsförbund som syftade till att minska motsättningarna mellan rikena. Misstron mellan Sverige och Danmark bestod dock, särskilt kring Holstein-Gottorp och maktställningen i Östersjöområdet.
Efter kriget genomförde Karl XI omfattande inrikespolitiska reformer. Erfarenheterna från skånska kriget bidrog till att stärka kungamakten på bekostnad av riksrådet och högadeln. Vid riksdagen 1680 lades grunden för det karolinska enväldet, samtidigt som reduktionen ökade kronans inkomster och bröt stora delar av högadelns ekonomiska och politiska makt. Kriget blottlade också svagheter i Sveriges militära organisation. Den äldre ordningen med utskrivningar och värvade trupper hade visat sig otillräcklig när riket tvingades försvara både det svenska kärnlandet och utspridda besittningar. En central del av reformerna blev därför det yngre indelningsverket, där bönder i regel befriades från utskrivning mot att de genom rotar eller rusthåll svarade för soldaters och ryttares underhåll. Systemet skulle ge Sverige en mer permanent och snabbare mobiliserbar krigsmakt. Även flottan reformerades. Karl XI lät bygga upp flottan på nytt och anlägga Karlskrona som ny flottbas 1680, närmare de viktigaste operationsområdena. Samtidigt utvecklades båtsmanshållet för att ge flottan en fastare bemanning.
I de tidigare danska landskapen bidrog krigserfarenheterna till en starkare svensk integrering, i synnerhet i Skåne. Processen inriktades särskilt på kyrkan, språket, undervisningen och den lokala förvaltningen, samtidigt som myndigheterna övervakade tidigare snapphaneområden och försökte hindra olovliga kontakter med Danmark. Svensk lag, kyrklig ordning och förvaltning infördes successivt, och Skånelandskapen knöts därigenom närmare den svenska staten. Reformerna gjorde den svenska krigsmakten mer stabil och bättre förberedd än före skånska kriget, men de byggde fortfarande på lokala resurser och hade begränsad flexibilitet vid större kriser. Trots detta kom indelningsverket, den nya flottbasen och den karolinska taktiken att prägla Sveriges militära organisation under Karl XI:s senare regeringstid och vid inledningen av stora nordiska kriget (1700–1721). För Karl XI blev skånska kriget en avgörande erfarenhet, och Danmark förblev i hans ögon Sveriges huvudfiende.
Carlson, Fredrik Ferdinand (1856) (på engelska). Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset − Andra delen − Carl XI. Stockholm: Norstedt. Libris 392240
Essen, Michael Fredholm von (2019) (på engelska). Charles XI's War: The Scanian War Between Sweden and Denmark, 1675-1679. Warwick: Helion & Company. Libris p0w3sbgdmz429xw5. ISBN 978-1-911628-00-2
Florén, Anders; Dahlgren, Stellan; Lindegren, Jan (1992). Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Stockholm: Atlantis. Libris 8374783. ISBN 91-7486-992-2
Lindbergh, Katarina Harrison (11 mars 2026). ”Den brutala grannfejden”. Populär Historia. Arkiverad från originalet den 12 april 2026. https://web.archive.org/web/20260412132916/https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/den-brutala-grannfejden. Läst 12 april 2026.
Lindqvist, Herman (1995). Historien om Sverige – Storhet och fall. Stockholm: Norstedt. Libris 1502998. ISBN 91-1-951282-1
Lunde, Henrik O. (2014) (på engelska). A Warrior Dynasty: The Rise and Decline of Sweden as a Military Superpower. Stockholm: Norstedt. ISBN 978-1514632680
Starbäck, Carl Georg; Bäckström, Per Olof (1886). Berättelser ur svenska historien: Sjette bandet – Carl X Gustaf. Carl XI. Stockholm: F. & G. Beijers förlag. Libris 8225055. https://runeberg.org/sverhist/6/
Wahlöö, Claes; Larsson, Göran (1998). Slaget vid Lund: ett mord och icke ett fältslag. Illustrerad historia, 99-2734324-8. Lund: Historiska media. Libris 7776573. ISBN 91-88930-38-6
Wimarson, Nils (1912). Sveriges krig i Tyskland 1675-1679. Lund: Gleerups förlag. Libris 1234768
Wikimedia Commons har media som rör Skånska kriget.
Sarah Margaret Fuller Ossoli, känd som Margaret Fuller, född 23 maj 1810 i Cambridge i Massachusetts, död 19 juli 1850 i ett skeppsbrott utanför Fire Island i Suffolk County i New York, var en amerikansk författare, lärare, journalist, kritiker och feminist med anknytning till den amerikanska transcendentala rörelsen. Hon var den första kvinnliga bokrecensenten på heltid inom journalistiken. Hennes bok Woman in the Nineteenth Century betraktas som det första större feministiska verket i USA.
Hon föddes i Cambridge, Massachusetts och hon gavs tidigt en omfattande undervisning av sin far Timothy Fuller. Senare fick hon en mer formell utbildning och blev lärare, innan hon 1839 började leda vad hon kallade "konversationer", det vill säga diskussioner bland kvinnor som syftade till att kompensera för deras bristande tillgång på högre utbildning. Hon blev 1840 den första redaktören för den transcendentala publikationen The Dial innan hon ingick i redaktionen för New York Tribune under Horace Greeley 1844. Vid den tid då hon var i 30-årsåldern hade Fuller fått rykte om sig som den mest belästa personen i New England och blev den första kvinnan som tilläts använda biblioteket i Harvard College. Hennes betydelsefulla verk Woman in the Nineteenth Century publicerades 1845. Ett år senare skickades hon till Europa för Tribune som dess första kvinnliga korrespondent. Hon blev snart inblandad i revolutionen i Italien och allierade sig med Giuseppe Mazzini. Hon mötte också Giovanni Ossoli, som hon fick ett barn med. Alla tre dog i ett skeppsbrott utanför Fire Island i New York när de reste tillbaka till USA 1850; Fullers lik återfanns aldrig. Postumt utgavs hennes Memoirs (två band, 1851) och Julia Ward Howe utgav 1903 hennes Love Letters.
Fuller var en förespråkare för kvinnors rättigheter och i synnerhet kvinnors utbildning och rätten till anställning. Hon uppmuntrade också många andra reformer i samhället, däribland fängelsereformer och frigörandet av slavar i USA. Många andra förespråkare för kvinnors rättigheter och feminism, däribland Susan B. Anthony, nämner Fuller som inspirationskälla. Få av hennes samtida gav dock samma stöd, däribland hennes tidigare vän Harriet Martineau som sade att Fuller var en talare snarare än en aktivist. Kort efter Fullers död bleknade hennes betydelse. De redaktörer som beredde hennes brev för publicering trodde att hennes berömmelse skulle bli kortlivad och brydde sig inte om korrekthet och censurerade eller ändrade stora delar av hennes texter före publicering.
Sarah Margaret Fuller föddes den 23 maj 1810, i Cambridgeport i Massachusetts, som första barn till Timothy Fuller och Margaret Crane Fuller. Hon fick sitt namn efter sin farmor och mor, dock slutade hon använda sig av namnet "Sarah" vid nio års ålder och krävde att kallas "Margaret". Huset där hon föddes finns kvar än idag. Hennes far lärde Fuller att läsa och skriva vid tre och ett halvt års ålder, kort efter att parets andra dotter, Julia Adelaide, hade dött vid fjorton månaders ålder. Han erbjöd henne en utbildning som var lika rigorös som någon samtida pojkes och förbjöd henne att läsa den typiska kvinnliga repertoaren såsom etikettsböcker och sentimentala romaner. Han tog också med latin i undervisningen kort efter att parets son, Eugene, föddes i maj 1815 och snart översatte hon enkla stycken från Vergilius. Under dagarna tillbringade den unga Margaret tid med sin mor, som lärde henne hushållssysslor och sömnad. 1817 föddes hennes bror William Henry Fuller och hennes far valdes in i representanthuset i USA:s kongress. Under de kommande åtta åren skulle han tillbringa fyra till sex månader om året i Washington, D.C. Vid 10 års ålder skrev Fuller en kryptisk lapp som hennes far bevarade: "På den 23 maj 1810 föddes en som var dömd till sorg och smärta och liksom andra att utstå olyckor."
1824 skickades Fuller till skolan för unga damer i Groton på inrådan av släktingar, fastän hon gjorde motstånd mot idén till en början. Medan hon var i Groton ställde Timothy Fuller inte upp för omval utan valde istället att hjälpa John Quincy Adams med hans presidentvalskampanj 1824. Han hoppades att Adams skulle gengälda tjänsten med någon sorts statlig utnämning. Den 17 juni 1825 närvarade Fuller vid ceremonin då hjälten från det amerikanska frihetskriget, Gilbert du Motier, markis av Lafayette, lade hörnstenen till Bunker Hill-monumentet 50 år efter slaget. Fuller lämnade skolan i Groton och återvände hem vid 16 års ålder efter att ha studerat där i två år. Hemma studerade hon de klassiska ämnena och övade sig på flera moderna språk och olika exempel på världslitteraturen. Vid denna tid insåg Fuller att hon inte passade in med andra unga kvinnor i hennes ålder. Hon skrev: "Jag har känt att jag inte föddes till det vanliga kvinnliga ödet." Eliza Farrar, hustru till Harvardprofessorn John Farrar och författare till The Young Lady's Friend (1836), försökte öva henne i kvinnlig etikett tills hon var 20 år, men hon nådde aldrig fullständig framgång.
Fuller var en flitig läsare och när hon var i trettioårsåldern hade hon fått rykte om sig som den mest belästa personen i New England. Hon använde sin kunskap till att ge privatlektioner baserade på Elizabeth Palmer Peabodys undervisningsstil. Fuller hoppades kunna försörja sig på journalistik och översättande. Hennes första publicerade verk, ett svar till historikern George Bancroft, trycktes i november 1834 i North American Review. När hon var 23 gick hennes fars advokatpraktik omkull och han flyttade med familjen till en gård i Groton. Den 20 februari 1835 bad både Frederick Henry Hedge och James Freeman Clarke om skriftliga bidrag från henne för att publicera i sina respektive tidskrifter. Clarke hjälpte henne att publicera sin första litteraturrecension i Western Messenger i juni: kritik av nyligen utgivna biografier om George Crabbe och Hannah More. På hösten det året drabbades hon av en förfärlig migrän med feber som varade i nio dagar. Fuller skulle ofta plågas av huvudvärk under hela sitt liv. Medan hon fortfarande återhämtade sig dog hennes far av kolera den 2 oktober 1835. Hon påverkades djupt av hans död: "Bilden av min far följer mig ständigt" skrev hon senare. Hon lovade att träda in som familjens överhuvud och ta hand om sin mor och sina yngre syskon. Hennes far hade inte efterlämnat något testamente. Två av hennes farbröder fick kontroll över hans egendom och finanser (som senare värderades till $18 098,15) och tvingade familjen att förlita sig på dem för sin försörjning. Förödmjukad av det sätt som hennes farbröder behandlade familjen skrev Fuller att hon beklagade att hon tillhörde "det mjukare könet och aldrig mer än nu".
Omkring denna tid hade Fuller hoppats att färdigställa en biografi om Johann Wolfgang von Goethe, men kände att hon bara kunde arbeta på den om hon reste till Europa. Hennes fars död och hennes plötsliga ansvarsställning för sin familj fick henne att överge denna idé. 1836 blev Fuller anställd som lärare vid Bronson Alcott's Temple School i Boston, där hon stannade i ett år. Sedan tackade hon ja till en inbjudan om att undervisa vid Greene Street School i Providence i Rhode Island i april 1837 för en lön på $1 000 om året. Hennes familj sålde gården i Groton och Fuller flyttade med dem till Jamaica Plain i Massachusetts. Den 6 november 1839 höll Fuller den första av sina "konversationer", det vill säga diskussioner bland lokala kvinnor som träffades i Peabodys hem i Boston. Fuller tänkte sig att dessa möten skulle kompensera för kvinnors bristande tillgång till utbildning, med diskussioner och debatter som inriktades på ämnen som de sköna konsterna, historia, mytologi, litteratur och natur. Fuller fungerade som "konversationens kärna" och ämnade också besvara de "stora frågor" som kvinnor ställdes inför: "Vad är vi födda för att göra? Hur ska vid göra det? som så få någonsin frågar sig innan deras bästa år har förflutit". Ett antal viktiga personer i rörelsen för kvinnors rättigheter deltog i dessa "konversationer", däribland Sophia Dana Ripley, Caroline Sturgis och Maria White Lowell.
I oktober 1839 sökte Ralph Waldo Emerson en redaktör till sin transcendentala tidskrift The Dial och, efter att flera hade avböjt erbjöd han posten till Fuller, som han beskrev som "min livliga vän". Emerson hade mött Fuller första gången i Cambridge 1835. Om det mötet medgav han att "hon fick mig att skratta mer än jag ville". Följande sommar tillbringade Fuller två veckor i Emersons hem i Concord där deras vänskap växte. Fuller tackade ja till Emersons erbjudande om att redigera The Dial den 20 oktober 1839 men började inte arbeta förrän första veckan 1840, samma år som tidskriften började publiceras. Hon redigerade tidskriften under de första två åren av dess existens från 1840 till 1842, men hennes utlovade årslön på $200 utbetalades aldrig. På grund av sin roll erkändes hon snart som en av de viktigaste personerna i den transcendentala rörelsen och bjöds in till George Ripleys kollektivexperiment Brook Farm. Hon blev aldrig officiellt medlem av kollektivet, men besökte det ofta och tillbringade ofta nyårsafton där. På sommaren 1843 reste hon till Chicago, Milwaukee, Niagarafallen och Buffalo. Medan hon var där träffade hon flera indianer, däribland medlemmar av ottawastammen och ojibwastammen. Hon beskrev sina erfarenheter i en bok med titeln Summer on the Lakes, som hon skrev färdigt på sin 34-årsdag 1844. Kritikern Evert Augustus Duyckinck kallade den "den enda genuina bok jag kan tänka mig denna säsong". Hon hade använt biblioteket i Harvard University för ytterligare bakgrundsinformation om Stora sjöområdet och blev därmed den första kvinnan som tilläts använda Harvards bibliotek.
Ett av Fullers viktigaste verk, "The Great Lawsuit", skrevs i följetongsform för The Dial. Hon avsåg först att kalla verket "The Great Lawsuit: Man versus Men, Woman versus Women". När det utökades och publicerades oberoende 1845 kallades det istället Woman in the Nineteenth Century. Efter att hon färdigställt verket skrev hon till en vän: "Jag hade lagt en stor del av mitt sanna jag i det, som om, jag antar jag försvann nu, mitt fotavtryck skulle finnas kvar på jorden." Verket diskuterade den roll som kvinnor spelade i den amerikansk demokratin och Fullers åsikter om möjligheter till förbättring. Det har senare blivit ett av de främsta dokumenten i amerikansk feminism och betraktas som den första av sitt slag i USA.
Fuller lämnade The Dial 1844 delvis på grund av dålig hälsa, men också på grund av sin besvikelse över tidskriftens minskande antal prenumeranter. Hon flyttade till New York den hösten och gick med i Horace Greeleys New York Tribune som litteraturkritiker och blev därmed den första bokrecensenten på heltid inom journalistiken och var vid 1846 tidskriftens första kvinnliga redaktör. Hennes första artikel, en recension av en samling essäer av Emerson, trycktes i numret från 1 december 1844. Vid denna tid hade Tribune omkring 50 000 prenumeranter och Fuller tjänade $500 om året på sitt arbete. Förutom amerikanska böcker recenserade hon utländsk litteratur, konserter, föreläsningar och konstutställningar. Under sina första fyra år vid tidskriften publicerade hon mer än 250 kolumner, de flesta undertecknade med en asterisk (*) som signatur. I dessa kolumner diskuterade Fuller ämnen som sträckte sig från konst och litteratur till politiska och sociala frågor såsom slavarnas belägenhet och kvinnors rättigheter. Hon publicerade också poesi, dock har hennes dikter, utformade efter Emersons verk, inte samma intellektuella kraftfullhet som hennes kritik.
Omkring denna tid var hon också inblandad i ett skandal som rörde litteraturkritikerkollegan Edgar Allan Poe, som hade utfört en offentlig flört med den gifta poeten Frances Sargent Osgood. Samtidigt blev en annan poet, Elizabeth F. Ellet, förälskad i Poe och svartsjuk på Osgood och framförde att relationen mellan Poe och Osgood var mer än bara en oskyldig flört. Osgood skickade då Fuller och Anne Lynch Botta till Poes stuga å hennes vägnar för att be honom återlämna de personliga brev hon hade skickat honom. Poe blev ilsken över deras inblandning och kallade dem "busy-bodies" (det vill säga personer som lägger sig i andras privata affärer). En offentlig skandal utbröt och fortsatte tills Osgoodes frånseparerade make Samuel Stillman Osgood grep in och hotade med att stämma Ellet.
New York Tribune skickade Fuller till Europa år 1846, främst till England och Italien, som dess första kvinnliga utrikeskorrespondent. Hon reste från Boston till Liverpool i England i augusti på Cambria, ett fartyg som använde både segel och ånga till att korsa havet på tio dagar och sexton timmar. Under de följande fyra åren lämnade hon trettiosju rapporter från Europa. Hon intervjuade många framträdande författare, däribland George Sand och Thomas Carlyle, som hon upplevde som en besvikelse på grund av hans reaktionära politiska åsikter, bland andra saker. George Sand hade tidigare varit en av hennes idoler, men Fuller blev besviken när Sand beslöt att inte kandidera till Frankrikes nationalförsamling, med motiveringen att kvinnor inte var redo att rösta eller inneha politiska ämbeten. Fuller fick också ett introduktionsbrev från Cornelius Mathews för Elizabeth Barrett, men de två kvinnorna möttes inte då Barrett just hade rymt med Robert Browning. På våren 1846 i England mötte hon Giuseppe Mazzini, som hade varit i exil från Italien sedan 1837. Fuller mötte också den italienske revolutionären Giovanni Ossoli, en markis som hade gjorts arvslös av sin familj på grund av sitt stöd för Mazzini. Fuller och Ossoli flyttade ihop i Florens, troligen innan de var gifta, om de någonsin blev det. Fuller var först emot att gifta sig med honom, delvis på grund av deras olika religioner; hon var protestant och han var katolik. Emerson spekulerade att paret "gifte sig kanske i oktober, november eller december" 1847, men förklarade inte hur han kom fram till detta. Biografer har spekulerat om att paret gifte sig 4 april 1848, för att fira årsdagen av sitt första möte. Vid den tid då paret flyttade till Florens beskrevs de som man och hustru, men det är oklart om någon formell ceremoni ägde rum. Det tycks säkert att de inte var gifta när deras barn föddes. Fuller misstänkte att hon var gravid senast på nyårsdagen 1848, men höll det hemligt för Ossoli i flera veckor. Deras barn, Angelo Eugene Philip Ossoli, föddes i början av september 1848. De gav honom smeknamnet Angelino. Paret var mycket hemlighetsfulla om sitt förhållande, men efter att Angelino drabbats av en obestämd sjukdom kom de närmare varandra. Fuller berättade slutligen för sin mor om Ossoli och Angelino i augusti 1849. Brevet förklarade att hon hade tigit för att inte göra henne upprörd "men det har blivit nödvändigt, på grund av barnet, för oss att leva tillsammans offentligt och beständigt." Hennes mors svar gjorde det klart att hon kände till att inget juridiskt äktenskap hade ingåtts. Trots detta var hon lycklig för sin dotter och skrev: "Jag skickar min första kyss med min innerliga välsignelse till min dotterson." Moderna biografer är fortfarande osäkra på om Fuller och Ossoli någonsin gifte sig.
Paret stödde Giuseppe Mazzinis revolution för upprättandet av en romersk republik 1849; Ossoli deltog i kampen medan Fuller var volontär på ett stödjande sjukhus. Efter generationer då landet styrts av olika härskare, av vilka få var italienska, hade Italien lämnats utan en officiell central regering och olika bitar av landet styrdes av olika svaga regeringar, däribland en under påvedömets kontroll. När Pius IX utsågs till påve 1846 tog han små steg mot att upprätta en central italiensk demokratisk regering, men revolutionärer som Mazzini litade inte på påvens insatser. Den politiska oron var så stor att påven förklädde sig och flydde den 24 november 1848. En romersk republik med en representativ regering upprättades i februari 1849, bara för att bli krossad av en invasion från Frankrike några månader senare. Eftersom Fuller och Ossoli var på revolutionens sida blev de tvungna att fly från Italien när påven Pius IX återvände till Rom 1850 och de beslöt sig för att flytta till USA. Fuller hade för avsikt att använda sina erfarenheter till att skriva en bok om den romerska republikens historia, ett verk som hon kan ha påbörjat så tidigt som 1847, och hoppades hitta en amerikansk utgivare efter att en brittisk förläggare refuserat den. Hon ansåg att verket skulle bli hennes viktigaste och beskrev det i ett brev till sin bror Richard i mars 1849 som "något bra som kan överleva min besvärliga tillvaro."
I början av 1850 skrev Fuller till en vän: "Det har länge tyckts att i året 1850 skulle jag stå på någon viktig platå i livets uppförsbacke [...] Jag känner dock ingen markant eller viktig förändring än så länge." Samma år skrev Fuller: "Jag är absurt orolig och olika omen har samverkat till att ge mig en mörk känsla [...] Det tycks mig att min framtid på jorden snart kommer att avslutas [...] Jag har en vag förväntan om någon kris, men jag vet inte vad." Några dagar efter att hon skrev detta påbörjade Fuller, Ossoli och deras barn en fem veckors resa till USA på skeppet Elizabeth. Skeppet var ett amerikanskt handelsfartyg som var lastat med mestadels marmor från Carrara samt med en staty av John C. Calhoun skulpterad av Hiram Powers. Efter en kort fördröjning på grund av regn satte Elizabeth segel den 17 maj. På havet dog skeppets kapten, Seth Hasty, av smittkoppor. Fullers barn, Angelino, fick också sjukdomen men återhämtade sig.
Möjligen på grund av den oerfarna styrmannen, som nu tjänstgjorde som kapten, slog skeppet in i ett sandrev mindre än 100 meter från Fire Island i New York den 19 juli 1850, omkring 03.30 på morgonen. Många av de andra passagerarna och besättningsmedlemmarna lämnade skeppet. Styrmannen, herr Bangs, uppmanade Fuller och Ossoli att försöka rädda sig själva och sitt barn medan han själv hoppade överbord och hävdade senare att han trodde att Fuller hade velat lämnas att dö. På stranden anlände människor med vagnar i hopp om att dra fördel om någon last spolades iland. Ingen gjorde någon ansträngning att rädda besättningen eller passagerarna på Elizabeth, fastän de var mindre än 50 meter från stranden. Ossoli och Fuller och deras barn var några av de sista på skeppet. De flesta andra hade försökt simma iland. Slutligen kastades Ossoli överbord av en stor våg och efter att vågen passerat sade en besättningsman som bevittnade händelsen att Fuller inte var synlig.
Henry David Thoreau reste till New York, på Emersons uppmaning, för att genomsöka stranden men varken Fullers eller hennes makes lik återfanns någonsin. Endast Angelino hade spolats iland. Få av deras ägodelar hittades förutom några av barnets kläder och några brev. Fullers manuskript om romerska republikens historia gick också förlorat. Ett minnesmärke över Fuller restes på stranden på Fire Island 1901 genom Julia Ward Howes ansträngningar. En kenotaf över Fuller och Ossoli, under vilken Angelino är begravd, finns på Mount Auburn Cemetery i Cambridge i Massachusetts. Inskriften lyder till en del: :By birth a child of New England :By adoption a citizen of Rome :By genius belonging to the world
Inom en vecka efter hennes död föreslog Horace Greeley för Emerson att en biografi om Fuller, som skulle heta Margaret and Her Friends, skulle genomföras snabbt "innan intresset som har väckts av hennes tragiska bortgång har passerat". Många av hennes skrifter samlades snart ihop av hennes bror Arthur, som At Home and Abroad (1856) och Life Without and Life Within (1858). Han redigerade också en ny version av Woman in the Nineteenth Century 1855. I februari 1852 publicerades The Memoirs of Margaret Fuller Ossoli, redigerad av Emerson, James Freeman Clarke och William Henry Channing, men stora delar av verket hade censurerats eller omformulerats. Det utelämnade särskilt detaljer om hennes kärleksaffär med Ossoli och en tidigare relation med en man vid namn James Nathan. De tre redaktörerna, som trodde att allmänhetens intresse för Fuller skulle bli kortlivat och att hon inte skulle överleva som historisk person, brydde sig inte om dess korrekthet. Ändå var den en tid årtiondets mest sålda biografi och kom ut i tretton utgåvor före seklets slut. Boken fokuserade på hennes personlighet snarare än hennes verk och som en följd av detta ignorerade bokens belackare hennes status som kritiker och kritiserade istället hennes privatliv och hennes "okvinnliga" arrogans.
Fuller var en tidig företrädare för feminism och trodde särskilt på att ge utbildning åt kvinnor. När väl lika rättigheter till utbildning hade getts till kvinnorna, trodde hon, kunde kvinnorna kräva lika politiska rättigheter också. Hon förespråkade att kvinnor skulle söka vilket arbete de önskade, snarare än att sörja för tidens stereotypa "feminina" roller, såsom undervisning. Hon sade en gång: "Om du frågar mig vilken uppgift kvinnor skulle fylla, svarar jag: vilken som helst [...] låt dem vara sjökaptener om du vill. Jag tvivlar inte på att det finns kvinnor som är väl lämpade för en sådan uppgift." Hon hade stor tillit till alla kvinnor, men tvivlade på att en kvinna skulle åstadkomma ett bestående konstnärligt eller litterärt verk under hennes livstid och ogillade sin tids populära kvinnliga poeter. Fuller ville också att kvinnor skulle vara försiktiga med att gifta sig och se till att inte bli beroende av sina makar. Som hon skrev: "Jag önskar att kvinnan ska leva först för Guds skull. Då kommer hon inte att göra en ofullkomlig man till sin gud och därmed sänka sig till avgudadyrkan. Då kommer hon inte att ta det som inte förtjänar henne på grund av en känsla av svaghet och fattigdom". Senast 1832 hade hon gjort en personlig utfästelse att förbli ensamstående. Fuller ifrågasatte också att det fanns en definitiv gräns mellan manligt och kvinnligt: "Det finns ingen fullständigt maskulin man [...] ingen rent feminin" och menade att båda var närvarande i varje individ. Hon föreslog också att det inom en kvinna fanns två delar: den intellektuella sidan (som hon kallade Minerva) och den "lyriska" sidan eller "kvinnlighetssidan" (musan). Hon beundrade Emanuel Swedenborg, som ansåg att män och kvinnor delade "en änglalik ämbetstid" som hon skrev, liksom Charles Fourier, som satte "Kvinnan i fullständig jämlikhet med Mannen". Till skillnad från flera samtida kvinnliga författare, däribland "Mrs. Sigourney" och "Mrs. Stowe", omtalades hon förtroligt på ett mindre formellt sätt som "Margaret".
Fuller förespråkade även reformer på alla nivåer i samhället, inklusive fängelser. I oktober 1844 besökte hon Sing Sing och intervjuade de kvinnliga fångarna. Hon övernattade till och med där. Sing Sing höll på att utveckla ett mer humant system för sina kvinnliga interner, av vilka många var prostituerade. Fuller engagerade sig också för de hemlösa och de som levde i svår fattigdom särskilt i New York. Hon erkände också att, fastän hon hade uppfostrats till att tro "att indianen envist vägrade bli civiliserad", hennes resor i västra USA hade fått henne att inse att den vita mannen behandlade ursprungsbefolkningen orättvist. Hon såg indianerna som en viktig del av Amerikas arv. Hon stödde också afroamerikanernas rättigheter, talade om "denna slaveriets cancer" och föreslog att de som intresserade sig för abolitionism skulle följa samma tänkesätt när det gällde kvinnors rättigheter: "Såsom Negerns vän antar att en människa inte med rätt kan hålla en annan i slaveri, så borde Kvinnans Vän anta att Mannen inte med rätt kan lägga ens välmenande inskränkningar på Kvinnan." Hon framförde att de som talade mot slavarnas frigörelse var lika dem som inte stödde Italiens frigörelse.
Fuller instämde i transcendentalisternas omsorg om individens psykologiska välfärd, fastän hon aldrig kände sig hemma med att etiketteras som transcendentalist. Ändå skrev hon att om att kallas transcendentalist betyder "att jag har ett aktivt sinne som ofta ägnar sig åt stora ämnen hoppas jag att det är så." Hon kritiserade dock personer som Emerson för att inrikta sig för mycket på individuell bättring och inte tillräckligt på samhällsreform. Liksom andra medlemmar av den så kallade Transcendental Club gjorde hon uppror mot det förgångna och trodde på möjligheten till förändring. Till skillnad från andra i rörelsen var hennes uppror dock inte grundat på religion.
Fuller var särskilt känd under sin livstid för sin personlighet och i synnerhet för att vara överdrivet självsäker och ha ett dåligt humör. Denna personlighet var inspirationen till romanfiguren Hester Prynne i Nathaniel Hawthornes roman The Scarlet Letter, då särskilt hennes radikala tänkande om "hela kvinnosläktet". Hon kan också ha varit utgångspunkten för figuren Zenobia i ett annat av Hawthornes verk, The Blithedale Romance. Hawthorne och hans dåvarande fästmö Sophia Hawthorne hade mött Fuller för första gången i oktober 1839.
Hon var även en inspirationskälla för poeten Walt Whitman, som trodde på hennes uppmaning till skapandet av en ny nationell identitet och en sant amerikansk litteratur. Elizabeth Barrett Browning var också en stor beundrare, men trodde att Fullers okonventionella synsätt inte var uppskattade i USA och att hon därför hade det bättre som död. Hon sade också att Fullers historia om den romerska republiken skulle ha blivit hennes största verk: "Det verk som hon höll på att färdigställa om Italien skulle troligen mer ha motsvarat hennes förmåga än någonting som tidigare framställts av hennes penna (då hennes tidigare skrifter var märkligt underlägsna de intryck hon gav i samtal)." En essäsamling från 1860, Historical Pictures Retouched, av Caroline Healey Dall, kallade Fullers Woman in the Nineteenth Century "utan tvivel den mest briljanta, kompletta och lärda redogörelse som någonsin gjorts om ämnet". Trots sina personliga problem med Fuller skrev den typiskt stränga litteraturkritikern Edgar Allan Poe om boken som "en bok som få kvinnor i landet kunde ha skrivit, och ingen kvinna i landet skulle ha publicerat, med undantag för Miss Fuller", och noterade dess "oberoende" och "outspädda radikalism". Thoreau hade också höga tankar om boken och föreslog att dess styrka delvis kom från Fullers konversationsförmåga. Han kallade den "rikt oförberett skrivande, talande med pennan i handen"
En annan beundrare av Fuller var Susan B. Anthony, en pionjär för kvinnors rättigheter, som skrev att Fuller "ägde större inflytande på amerikanska kvinnors tänkande än någon kvinna före hennes tid". Fullers verk kan delvis ha inspirerat kvinnorättskonferensen i Seneca Falls 1848. Anthony skrev tillsammans med Elizabeth Cady Stanton och Matilda Joslyn Gage i sin History of Woman Suffrage att Fuller "var föregångaren till agitationen för kvinnors rättigheter". Moderna forskare har framkastat att Woman in the Nineteenth Century var det första större verket om kvinnors rättigheter sedan Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter (1792), men en tidigare jämförelse mellan de två kvinnorna kom från George Eliot 1855. Det är oklart om Fuller var bekant med Wollstonecrafts verk. Under hennes barndom hindrade hennes far henne från att läsa dem. 1995 installerades Fuller i National Women's Hall of Fame.
Fuller saknade dock inte kritiker. En tidigare vän, den engelska författaren Harriet Martineau, var en av hennes hårdaste belackare efter Fullers död. Martineau sade att Fuller var en talare snarare än en aktivist, att hon hade "ytlig högfärd" och ofta "såg ned på personer som handlade istället för att tala fint [...] och föraktade dem som, liksom jag själv, inte kunde anta hennes värderingsskala" Den inflytelserike redaktören Rufus Wilmot Griswold, som tyckte att hon gick emot hans föreställning om kvinnlig blygsamhet, talade om Woman in the Nineteenth Century som "ett vältaligt uttryck för hennes missnöje med att ha skapats som kvinna". New York-författaren Charles Frederick Briggs sade att hon "slösade med sina läsares tid", särskilt eftersom hon var en ogift kvinna och därför inte kunde "verkligt företräda den kvinnliga karaktären." Den engelske författaren och kritikern Matthew Arnold hånade Fullers konversationer också och sade "Min G-d, vilket strunt pratade hon och de andra kvinnliga hundarna i Boston om grekisk mytologi!" Nathaniel Hawthorne, som tidigare hade varit anhängare till Fuller, var kritisk mot henne efter att Woman of the Nineteenth Century hade utgivits:
Fuller hade förargat poet- och kritikerkollegan James Russell Lowell när hon recenserade hans verk. Hon kallade honom "absolut i avsaknad av poesins sanna anda och ton [...] hans vers är stereotyp, hans tänkande sonderar inga djup, och eftervärlden kommer inte att minnas honom." Som svar hämnades Lowell i sin satiriska A Fable for Critics, första gången publicerad i oktober 1848. Till en början övervägde han att utesluta henne helt och hållet, men slutligen gav han henne vad som kallades den "mest fullständigt negativa karakteriseringen" i verket. Lowell, som gav henne namnet Miranda, skrev att hon stal gamla idéer och presenterade dem som sina egna och bara var bara genuin i sin illvilja.
Kort efter Fullers död avtynade hennes betydelse. Som biografen Abby Slater skrev: "Margaret hade flyttats ned från position som betydelsefull i sig själv till en där hennes enda betydelse var genom sin umgängeskrets". Åratal senare skrev Hawthornes son Julian Hawthorne: "Flertalet läsare kommer, tror jag, inte vara otröstliga över att stackars Margaret Fuller slutligen har intagit sin plats bland de otaliga andra förskräckliga bluffar som fyller den mänskliga pretentionens och misslyckandets limbo." På 1980-talet skrev den amerikanska författaren Elizabeth Hardwick essän "The Genius of Margaret Fuller" (1986). Hon jämförde sin egen flytt från Boston till New York med Fullers och sade att Boston inte var ett bra ställe för intellektuella, trots antagandet att det var det skulle vara detta.
Summer on the Lakes (1844)
Woman in the Nineteenth Century (1845)
Papers on Literature and Art (1846)
Postumt utgivna
Memoirs of Margaret Fuller Ossoli (1852)
At Home and Abroad (1856)
Life Without and Life Within (1858)
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Margaret Fuller, 5 januari 2009.
Arvin, Newton (1963) (på engelska). Longfellow: His Life and Work. Boston: Little, Brown and Company. ISBN 0837195055. https://archive.org/details/longfellowhislif00arvi
Bayless, Joy (1943) (på engelska). Rufus Wilmot Griswold: Poe's Literary Executor. Nashville: Vanderbilt University Press
Blanchard, Paula (1987) (på engelska). Margaret Fuller: From Transcendentalism to Revolution. Reading, Massachusetts: Addison-Wesley Publishing Company. ISBN 020110458X. https://archive.org/details/margaretfullerfr0000blan
Brooks, Van Wyck (1952) (på engelska). The Flowering of New England. New York: E.P. Dutton and Company, Inc. ISBN 0395305225. https://archive.org/details/floweringofnewen0000broo_v7c2
Callow, Philip (1992) (på engelska). From Noon to Starry Night: A Life of Walt Whitman. Chicago: Ivan R. Dee. ISBN 0929587952. https://archive.org/details/bwb_P7-CZE-669
Cheever, Susan (2006) (på engelska). American Bloomsbury: Louisa May Alcott, Ralph Waldo Emerson, Margaret Fuller, Nathaniel Hawthorne, and Henry David Thoreau; Their Lives, Their Loves, Their Work. Detroit: Thorndike Press. ISBN 078629521X
Deiss, Joseph Jay (1969) (på engelska). The Roman Years of Margaret Fuller. New York: Thomas Y. Crowell Company. ISBN 0690010176. https://archive.org/details/romanyearsofmarg00deis
Dickenson, Donna (1993) (på engelska). Margaret Fuller: Writing a Woman's Life. New York: St. Martin's Press. ISBN 0312091451. https://archive.org/details/margaretfullerwr0000dick
Douglas, Ann (1977) (på engelska). The Feminization of American Culture. New York: Alfred A. Knopf. ISBN 0394405323. https://archive.org/details/feminizationofam0000doug_o5v8
Duberman, Martin (1966) (på engelska). James Russell Lowell. Boston: Houghton Mifflin Company. https://archive.org/details/jamesrusselllowe00dube
Ehrlich, Eugene; Carruth, Gorton (1982) (på engelska). The Oxford Illustrated Literary Guide to the United States. New York: Oxford University Press. ISBN 0195031865. https://archive.org/details/oxfordillustrate00euge
Gura, Philip F. (2007) (på engelska). American Transcendentalism: A History. New York: Hill & Wang. ISBN 0809034778. https://archive.org/details/americantranscen00gura
James, Laurie (1988) (på engelska). Why Margaret Fuller Ossoli Is Forgotten. New York: Golden Heritage Press. ISBN 0944382010. https://archive.org/details/whymargaretfulle0000jame
Kane, Paul (1995) (på engelska). Poetry of the American Renaissance. New York: George Braziller. ISBN 0807613983. https://archive.org/details/poetryofamerican00paul
Marshall, Megan (2005) (på engelska). The Peabody Sisters: Three Women Who Ignited American Romanticism. Boston: Houghton Mifflin Company. ISBN 9780618711697. https://archive.org/details/peabodysisters00mega
McFarland, Philip (2004) (på engelska). Hawthorne in Concord. New York: Grove Press. ISBN 0802117767. https://archive.org/details/hawthorneinconco00mcfa
Meyers, Jeffrey (1992) (på engelska). Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York: Cooper Square Press. ISBN 0815410387. https://archive.org/details/edgarallanpoehis0000meye_u7k6
Miller, Edwin Haviland (1991) (på engelska). Salem Is My Dwelling Place: A Life of Nathaniel Hawthorne. Iowa City: University of Iowa Press. ISBN 0877453322. https://archive.org/details/salemismydwellin00mill
Moss, Sidney P. (1969) (på engelska). Poe's Literary Battles: The Critic in the Context of His Literary Milieu. Southern Illinois University Press. ISBN 0809303515
Nelson, Randy F. (1981) (på engelska). The Almanac of American Letters. Los Altos, Kalifornien: William Kaufmann, Inc. ISBN 086576008X. https://archive.org/details/almanacofameric00nels
Rose, Anne C. (1981) (på engelska). Transcendentalism as a Social Movement, 1830–1850. New Haven, Connecticut: Yale University Press. ISBN 0300025874. https://archive.org/details/transcendentalis0000rose_p0o0
Silverman, Kenneth (1991) (på engelska). Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. New York: Harper Perennial. ISBN 0060923318. https://archive.org/details/edgarpoe00kenn
Slater, Abby (1978) (på engelska). In Search of Margaret Fuller. New York: Delacorte Press. ISBN 0440039444. https://archive.org/details/insearchofmargar0000slat
Stanton, Elizabeth Cady; Anthony, Susan B.; Gage, Matilda Joslyn (1881) (på engelska). History of Woman Suffrage. "1". New York: Fowler and Wells. ISBN 1274999456
von Mehren, Joan (1994) (på engelska). Minerva and the Muse: A Life of Margaret Fuller. Amherst: University of Massachusetts Press. ISBN 1558490159. https://archive.org/details/minervamuse00joan
Watts, Emily Stipes (1977) (på engelska). The poetry of American women from 1632 to 1945. Austin: University of Texas-Pan American. ISBN 0292764359. https://archive.org/details/poetryofamerican00emil
Wilson, Susan (2000) (på engelska). Literary Trail of Greater Boston. Boston: Houghton Mifflin Company. ISBN 0618050132. https://archive.org/details/literarytrailofg00wils
Wineapple, Brenda (2001). Larry J. Reynolds. red (på engelska). "Nathaniel Hawthorne 1804-1864: A Brief Biography" i A Historical Guide to Nathaniel Hawthorne. New York: Oxford University Press. ISBN 0195124146
Margaret Fuller Society
Margaret Fuller Neighborhood House
Margaret Fuller: Bicentennial 2010
Margaret Fuller Family Papers at Houghton Library, Harvard University
George Brinton McClellan, född 3 december 1826 i Philadelphia, död 29 oktober 1885 i Orange, var en amerikansk militär och politiker. McClellan var generalmajor i unionsarmén (Nordstaterna) under amerikanska inbördeskriget, Demokraternas presidentkandidat i presidentvalet 1864 mot Abraham Lincoln och guvernör i New Jersey 1878–1881.
Under det amerikanska inbördeskriget organiserade McClellan Potomac-armén och tjänstgjorde från november 1861 till mars 1862 som högste militäre befälhavare för unionsarmén. McClellan var en skicklig organisatör och spelade en viktig roll under krigets inledning genom att sätta upp en vältränad och välorganiserad armé för unionen, den så kallade Potomacarmén. På slagfältet var han dock passiv och avvaktande. Han övervärderade ofta motståndarnas styrkor och tvekade att använda sina reserver i lägen som kunde givit avgörande segrar. Som överbefälhavare var han ofta hånfull, arrogant och ohörsam mot presidenten.
General McClellan förlorade med tiden president Abraham Lincolns förtroende. Sedan han fråntagits sitt befäl blev han Demokraternas kandidat i presidentvalet 1864 och förlorade mot Lincoln. Hans parti hade ett antikrigsprogram med löfte om att avsluta kriget och förhandla med Konfederationen.
De flesta specialister på perioden ser i dag McClellan som en dålig general på slagfältet. Det finns dock även en minoritetsuppfattning att han egentligen var en duglig befälhavare, men att hans rykte solkades ned av anhängare till Lincoln, vilka behövde en syndabock för unionens misslyckanden.
Under amerikanska inbördeskriget organiserade McClellan Potomac-armén och tjänstgjorde en kort tid (november 1861 till mars 1862) som högste militäre befälhavare för unionsarmén. I krigets inledning spelade han en viktig roll för att sätta upp en vältränad och organiserad arme för unionen. McClellan var noggrann när han planerade och förberedde sig, men dessa personlighetsdrag kan ha begränsat hans förmåga att utmana aggressiva motståndare på ett högrörligt slagfält. Han övervärderade oftast motståndarnas styrkor och tvekade att använda större arméenheter, han lämnade ofta stora delar av sin armé sysslolös vid avgörande tillfällen.
McClellans insats i unionens militära offensiv mot Virginia Peninsula 1862, kallad Peninsula campaign, slutade i fiasko. I inledningen mötte han den lika försiktiga Joseph E. Johnston, som sårades och ersattes av general Robert E. Lee. Trots att denne hade en mindre armé tvingades McClellan till reträtt och hans mål att inta konfederationens huvudstad Richmond misslyckades. Hans insatser vid det blodiga slaget vid Antietam stoppade Lees invasion i Maryland, men tillät Lees numerärt underlägsna styrkor att undkomma. Resultatet blev att McClellans ledarskapsförmåga i strid blev ifrågasatt av president Abraham Lincoln, som efter en tid fråntog McClellan befälet. Först från uppdraget som högste befälhavare, sedan från Potomac-armén. Lincolns citat blev välkänt: ”Om general McClellan inte vill använda armén, skulle jag vilja låna den ett tag.” Trots detta var McClellan den mest populäre befälhavaren bland manskapet, som kände att han hade deras välgång som sin högsta prioritet.
General McClellan misslyckades också med att behålla Lincolns förtroende, och han var hånfull och ohörsam mot presidenten som överbefälhavare. Sedan han fråntagits sitt befäl, blev han Demokraternas kandidat i presidentvalet 1864 och förlorade mot Lincoln. Hans parti hade ett antikrigsprogram, med löfte om att avsluta kriget och förhandla med Konfederationen.
Han var guvernör i New Jersey från 1878 till 1881. Han blev senare författare och försvarade det han gjorde under inbördeskriget.
Trots att den stora majoriteten av nutida auktoriteter ser McClellan som en dålig general på slagfältet, finns det en liten skara historiker som menar att han egentligen var en mycket duglig befälhavare, men att hans rykte solkades ned av anhängare till Lincoln, som behövde en syndabock för unionens inledande misslyckanden. Det är därför inte lätt att värdera hans eftermäle. Efter kriget ombads Ulysses S. Grant att värdera McClellan som general. Han svarade: "McClellan är, för mig, ett av krigets mysterier."
McClellan föddes i Philadelphia. Han var son till en framstående oftalmolog, läkaren George McClellan, som grundade Jefferson Medical College. Hans mor var Elizabeth Steinmetz Brinton McClellan tillhörde en framstående familj i Pennsylvania. Paret fick fem barn, Frederica, John, George, Arthur och Mary. Deras farfar var generalen från amerikanska revolutionen Samuel McClellan från Woodstock, Connecticut. George B. McClellan började vid University of Pennsylvania 1840 vid 13 års ålder. Från början hade han tänkt sig att läsa juridik, men ändrade sig efter två år och ville bli militär. Med hjälp av ett brev från sin far till president John Tyler kom han in på militärakademin 1842, med ett undantag från den normala åldersgränsen på 16 år.
På United States Military Academy i West Point var han en energisk och ambitiös kadett, som var mycket intresserad av den undervisning som Dennis Hart Mahan gav och av Antoine-Henri Jominis strategiska principer. Hans närmaste vänner var aristokratiska sydstatare som James Stuart, Dabney Maury, Cadmus M. Wilcox och A.P. Hill. Dessa vänskapsband gav McClellan det som han såg som en insikt i sydstaternas sinnelag, en förståelse för de politiska och militära betydelserna av de skillnader inom USA som ledde till inbördeskriget. Han tog examen 1846, näst bäst i sin årskull av 59 kadetter, och förlorade förstaplatsen (till Charles Seaforth Stewart) bara för att han var dålig på att rita. Han fick tjänst i amerikanska arméns ingenjörtrupper.
McClellans första tjänst var vid ett ingenjörskompani vid West Point, men han fick snabbt order om att segla till Mexikanska kriget. Han anlände nära Rio Grandes mynning i oktober 1846, väl förberedd för strid med en dubbelpipig hagelbössa, två pistoler, en sabel, ett litet svärd och en Bowiekniv. Han klagade på att han hade kommit fram för sent för att delta i den amerikanska segern vid Monterrey i september. Under en tillfällig vapenvila där general Zachary Taylors styrkor väntade på att få delta i strid, fick McClellan dysenteri och malaria. Han blev därför kvar i sjukhus i närmare en månad. Malarian skulle komma tillbaka senare, han kallade den sin "mexikanska sjukdom" Han tjänstgjorde modigt som ingenjörsofficer under kriget, under fientlig eld vid flera tillfällen, och befordrades till premiärlöjtnant för slagen vid Contreras och Churubusco och till kapten för slaget vid Chapultepec, Han utförde rekognosering för generallöjtnant Winfield Scott, en nära vän till McClellans far.
McClellans erfarenheter under kriget gjorde att han utvecklade en del inställningar som påverkade hans senare militära och politiska karriärer. Han lärde sig att föredra att angripa flankerna framför frontalangrepp (vilket Scott använde vid slaget vid Cerro Gordo) och värdet av belägringar (Veracruz). Han bevittnade hur Scott framgångsrikt balanserade politiska och militära ting, och hans goda relationer med civilbefolkningen där han invaderade, med strikt disciplin hos sina soldater för att minimera skadorna på civil egendom. Han utvecklade också avsmak för frivilliga soldater och officerare, särskilt för politiker som inte brydde sig det minsta om disciplin eller träning.
McClellan återvände till West Point för att ta befäl över sitt ingenjörkompani, vilket var anslutet till militärhögskolan i syfte att träna kadetter i ingenjörsarbeten. Han tyckte inte om den tråkiga, fredstida tjänsten i garnison, trots att han fann stort nöje i det sociala livet. I juni 1851 fick han förflyttning till Fort Delaware, ett tegelbygge under konstruktion på en ö i Delawarefloden, 64 km nedströms Philadelphia. I mars 1852 fick han order att inställa sig hos kapten Randolph B. Marcy vid Fort Smith, Arkansas, för att vara andrebefäl vid en expedition för att upptäcka källorna till Red River. I juni nådde expeditionen källan till den norra förgreningen och Marcy gav en liten biflod namnet McClellan's Creek. Vid deras återkomst till civilisationen den 28 juli, blev de förbluffade över att upptäcka att de hade blivit uppgivna såsom döda. En sensationell historia hade nått pressen om att expeditionen hade hamnat i bakhåll av 2 000 comancher och dödad till siste man.
På hösten 1852 publicerade McClellan en manual om bajonettaktik, som han hade översatt från sitt franska original. Han fick också i uppdrag att undersöka floder och hamnar i Texas. År 1853 deltog han i undersökningar inför byggandet av Pacific Railroad, på befallning av USA:s krigsminister Jefferson Davis, för att välja en sträckning för den första transkontinentala järnvägen. McClellan undersökte en nordlig sträckning längs 47:e och 49:e breddgraderna från St. Paul, Minnesota, till Puget Sound. Under uppdragets gång visade han en tendens att vara ohörsam mot höga politiker. Isaac Stevens, guvernör i Washingtonterritoriet, blev missnöjd med McClellans resultat när han undersökte bergspass i Kaskadbergen. (McClellan valde Yakima Pass utan en noggrann rekognoscering och vägrade följa guvernörens order att ta en grupp genom passet i vinterväder, då han litade på felaktiga uppgifter om snödjupet i området. Han missade också tre mycket bättre bergspass i den omedelbara närheten, vilka skulle komma att bli de som användes för järnvägar och landsvägar.) Guvernören beordrade McClellan att lämna över expeditionens loggböcker, men McClellan vägrade styvnackat, förmodligen för att han skämdes över personliga kommentarer som han hade gjort genom hela loggböckerna.
När McClellan återvände österut, började han uppvakta Ellen Mary Marcy (1836–1915), dottern till hans tidigare befälhavare. Ellen, eller Nelly, tackade nej till McClellans första frieri, ett av nio som hon fick från olika män, inklusive McClellans vän från West Point, A.P. Hill. Ellen tackade ja till Hills frieri 1856, men hennes familj godkände honom inte och han drog tillbaka frieriet.
I juni 1854 skickades McClellan på ett hemligt rekognosceringsuppdrag till Santo Domingo på order från Jefferson Davis. McClellan bedömde den lokala försvarskapaciteten åt krigsministern. (Denna information användes inte förrän 1870, när president Ulysses S. Grant gjorde ett misslyckat försök att annektera Dominikanska republiken.) Davis började behandla McClellan nästan som en skyddsling, och hans nästa uppdrag var att bedöma den logistiska kapaciteten hos olika järnvägar i USA, än en gång med syftet att planera för en transkontinental järnväg. I mars 1855 befordrades McClellan till kapten och fick tjänst vid 1:a amerikanska kavalleriregementet.
På grund av sina politiska kontakter och sina kunskaper i franska fick McClellan uppdraget att vara officiell observatör av de europeiska arméerna i Krimkriget 1855. Han reste långa vägar och träffade de högsta militära befälen och kungliga familjer. Han observerade belägringen av Sevastopol (1854-1855). När han kom tillbaka till USA 1856 bad han om att få en tjänst i Philadelphia för att förbereda sin rapport, vilken omfattade en kritisk analys av belägringen och en lång beskrivning av hur de europeiska arméerna var organiserade. Han skrev också en handbok om kavalleritaktik, som baserade sig på ryska kavallerireglementen. Ett fel som krigets observatörer begick, även McClellan, var att de inte förklarade betydelsen av utvecklingen av vapen som kombinerade gevärens räfflade pipor, som gav stor träffsäkerhet på håll, med musköternas möjlighet att laddas om snabbare, och hur detta skulle kräva grundläggande förändringar i taktiken i det kommande inbördeskriget.
Armén antog McClellans kavallerihandbok och även hans konstruktion av en sadel, "McClellansadeln", som han sade att han hade sett användas av husarer i Preussen och Ungern. Den blev standardutrustning för kavalleriet så länge hästar användes och används fortfarande för ceremoniellt bruk.
McClellan tog avsked från sin officerstjänst den 16 januari 1857 och blev, tack vare sin erfarenhet från rekognoscering för järnvägar, chefsingenjör och vice verkställande direktör för järnvägen Illinois Central Railroad och dessutom verkställande direktör för Ohio and Mississippi Railroad 1860. Han gjorde väl ifrån sig på båda arbeten, och byggde ut Illinois Central Railroad till New Orleans och hjälpte Ohio and Mississippi Railroad att komma tillbaka efter den ekonomiska kraschen i USA 1857. Trots hans framgångar och goda lön ($10 000 per år), trivdes han inte med att vara civilt anställd och fortsatte studera klassisk militärstrategi. Under striderna mot mormonerna funderade han på att ta värvning i armén igen. Han hade också tankar på att stödja Benito Juárez i Mexiko.
Före amerikanska inbördeskrigets utbrott blev McClellan aktiv politiker och stödde Demokraternas presidentkandidat Stephen A. Douglas i presidentvalet 1860. Han hävdade att han hade stoppat ett försök till valfusk av Republikanerna, genom att beordra försening av ett tåg som förde med sig män som skulle rösta olagligt i ett annat county. Det gjorde att Douglas vann detta county.
I oktober 1859 kunde McClellan återuppta sin uppvaktning av Ellen Marcy. De gifte sig i Calvary Church i staden New York den 22 maj 1860.
Vid början av inbördeskriget gjorde McClellans kunskaper i vad som kallades "det storskaliga krigets vetenskap" och hans erfarenheter av järnvägar att han förmodades kunna spela stor roll i militär logistik. Det gjorde att han blev efterfrågad när unionsarmén mobiliserades. Guvernörerna i Ohio, Pennsylvania och New York, de tre största delstaterna i USA, bad honom att föra befäl över deras delstaters miliser. Ohios guvernör William Dennison var den mest ihärdige, så McClellan fick tjänst som generalmajor för frivilligstyrkorna och tog befälet över Ohiomilisen den 23 april 1861. Till skillnad från vissa av officerarna i unionsarmén, vilka kom från familjer av abolitionister, var han motståndare till federal inblandning i frågan om slaveri. Några av hans kolleger från Södern frågade honom informellt om han ville ta parti för Södern, men han kunde inte acceptera secession.
Den 3 maj återinträdde McClellan i federal tjänst genom att bli befälhavare för Ohio, Indiana, Illinois och, senare, västra Pennsylvania, västra Virginia och Missouri. Den 14 maj fick han rangen av generalmajor i den reguljära armén. Vid 34 års ålder hade han då en högre rang än alla andra i armén än generallöjtnant Winfield Scott, högste militäre befälhavaren. McClellans snabba befordran berodde delvis på hans bekantskap med Salmon P. Chase, USA:s finansminister och före detta guvernör i Ohio och senator.
Medan McClellan kämpade med att ta hand om alla de tusentals män som anmälde sig frivilligt för militärtjänst och med att sätta upp träningsläger, funderade han också på strategiska planer. Fyra dagar efter att han tagit befälet i Ohio skrev han brev till generallöjtnant Scott den 27 april, med det första förslaget för en samlad strategi för kriget. Det innehöll två alternativ, båda med honom själv som befälhavare. Det första innebar att 80 000 man skulle invadera Virginia genom dalgången längs Kanawhafloden mot Richmond. Det andra innebar att samma styrka skulle gå söderut i stället, in i Kentucky och Tennessee. Scott avfärdade bägge planer på grund av logistiska problem. Även om han berömde McClellan, svarade han i ett brev att de 80 000 man som McClellan skrev om skulle komma till bättre användning på en flodexpedition för att ta kontroll över Mississippifloden och splittra Konfederationen, tillsammans med en stark blockad av Söderns hamnar. Denna plan, som skulle ha krävt mycket tålamod hos nordstaternas befolkning, kallades nedsättande för Anacondaplanen i pressen, men kom till sist att bli grunden för den strategi som vann kriget. Relationen mellan McClellan och Scott blev mer och mer ansträngd under sommaren och hösten.
McClellans första militära insats var att ockupera den del av västra Virginia där en majoritet ville stanna kvar i unionen, och som skulle komma att bli delstaten West Virginia. Han hade den 26 maj fått underrättelserapporter om att de betydelsefulla broarna som tillhörde järnvägen Baltimore and Ohio Railroad i den delen av Virginia brändes. Medan han snabbt tog fram planer för att invadera regionen, satte han igång sin första allvarliga politiska kontrovers genom att uttala för dem som bodde där att hans styrkor inte hade någon önskan att blanda sig i frågor om enskild egendom — inklusive slavar. Han insåg snabbt att han hade gått för långt och bad om ursäkt i ett brev till president Lincoln. Problemet var inte att hans uttalande var diametralt motsatt regeringens politik vid den tiden, utan att han hade gått långt utöver sin strikt militära roll.
Hans styrkor förflyttade sig snabbt in i området genom Grafton och vann i den lilla strid som fick namnet slaget vid Philippi, troligen den första striden till lands i kriget. Hans första personliga befäl i strid var vid Rich Mountain, som han också vann, men inte förrän han hade visat stor försiktighet och en ovilja att använda reservstyrkor, vilket skulle bli hans kännetecken under resten av hans karriär. Hans underlydande, William S. Rosecrans, klagade bittert på att hans anfall inte följdes upp av förstärkningar, så som McClellan hade sagt. Dessa två mindre segrar gjorde ändå McClellan till nationalhjälte. New York Herald rubricerade en artikel om honom: "General McClellan, Napoleon i detta krig."
Efter unionsstyrkornas förlust vid Bull Run den 21 juli 1861, kallade Lincoln McClellan från västra Virginia, där McClellan hade givit nordstaterna det första som man kunde likna vid militära segrar. Han for med ett specialtåg från Wheeling via Pittsburgh, Philadelphia och Baltimore till Washington, D.C., och blev överväldigad av de entusiastiska folkmassor som slöt upp vid hans tåg längs vägen.
Carl Sandburg skrev: "McClellan var dagens man, utpekad av händelserna, och utvald av en överväldigande tyngd av allmän och enskildas opinion." Den 26 juli, samma dag som han kom fram till huvudstaden, blev McClellan utnämnd till befälhavare av det militära området för Potomac, den huvudsakliga unionsstyrkan som var ansvarig för att försvara Washington. Den 20 augusti lades flera militära enheter i Virginia under hans befäl, och han bildade Potomac-armén med sig själv som dess förste befälhavare. Han uppskattade den makt och berömmelse som han hade fått.
Under sommaren och hösten organiserade McClellan den nya armén och förbättrade dess stridsmoral avsevärt genom ständiga resor för att se över och uppmuntra styrkorna. Det var en enastående bedrift, som fick honom att personifiera Potomac-armén och smickrade hans män. Han skapade för Washington försvarsverk som var nästan ogenomträngliga, med 48 fort och styrkekoncentrationer samt 480 kanoner bemannade av 7 200 artillerister. Potomac-armén växte från 50 000 i juli till 168 000 i november och betraktades som den mest kolossala militära styrka som världen hade sett i modern tid. Detta var dock även en tid då han hade ansträngda relationer till det högsta befälet och han fortsatte att ofta gräla med regeringen och den högste militäre befälhavaren, generallöjtnant Scott, i frågor om strategi. McClellan avvisade Scotts Anacondaplan, han föredrog i stället ett stort fältslag av samma stil som under Napoleonkrigen. Han föreslog att hans armé skulle få växa till 273 000 man och 600 kanoner och "krossa rebellerna i ett enda fälttåg" Han föredrog ett krig som skulle ha liten påverkan på civilbefolkningen och inte skulle behöva medföra frigivandet av slavar.
McClellans motstånd mot frigivandet av slavar ökade pressen mot honom, och han fick bitter kritik från radikala republikaner i regeringen. Han såg slaveri som en institution erkänd av USA:s konstitution och som därför skulle få federalt skydd varhelst det fanns. Hans sätt att uttrycka sig efter kriget var typiskt för många från nordstaterna: "Jag erkänner att jag har fördomar till förmån för min egen ras, & kan inte lära mig att tycka om odören från varken getter eller niggrer." Han skrev dock i november 1861 till sin fru: "Jag kommer att, om jag lyckas, kasta mitt svärd på vågen för att tvinga fram förbättringar för de stackars svarta." Han skrev senare att om han hade fått förhandla om fredsvillkoren, skulle han ha insisterat på ett stegvis frigivande, för att bevaka både slavarnas och slavägarnas rättigheter, som del av uppgörelsen. Han var dock öppen med sitt motstånd mot de radikala republikanerna. Han sade till sin fru Ellen: "Jag tänker inte kämpa för abolitionisterna." Detta gav honom ett uppenbart handikapp, eftersom många politiker i ledande position ansåg att han försökte införa oppositionspartiets politik.
Det största problemet med McClellans krigsstrategi var att han var övertygad om att de konfedererade styrkorna stod redo att anfalla honom med överväldigande numerär. Den 8 augusti trodde han att de konfedererade hade över 100 000 man som stod mot hans trupper (trots att inte hade använt fler än 35 000 vid Bull Run några veckor tidigare), och han utfärdade höjd beredskap i huvudstaden. Den 19 augusti bedömde han att det stod 150 000 fiender framför hans front. McClellans följande operationer skulle komma att påverkas i hög grad av de uppförstorade bedömningarna om fiendens styrka som han fick av sin underrättelsechef, detektiven Allan Pinkerton. Uppskattningarna i augusti 1861 var dock helt och hållet McClellans egna. Resultatet blev en väldig försiktighet som tog initiativet från McClellans armé och orsakade hård kritik från regeringen. Historikern och levnadstecknaren Stephen W. Sears har kallat McClellans handlande "i grunden sunt" om han hade varit så numerärt underlägsen som han trodde, men McClellan hade faktiskt sällan mindre än ett numerärt överläge på två mot en under 1861 och 1862. Exempelvis hade Konfederationens styrkor den hösten en numerär på mellan 35 000 och 60 000, medan Potomac-armén hade 122 000 man i september och 170 000 tidigt i december, vid årets slut 192 000.
Oenigheten med Scott skulle komma att bli mycket personlig. Scott (tillsammans med många på krigsdepartementet) var ursinniga över att McClellan vägrade avslöja några detaljer om sina strategiska planer, eller ens enkla detaljer som truppstyrkors numerär eller utplaceringar. (För egen del hävdade McClellan att han inte litade på att någon i den högre ledningen skulle hålla hans planer hemliga för pressen, och därmed för fienden.) Medan de var oeniga om försvarsstyrkorna längs Potomacfloden, skrev McClellan till sin fru den 10 augusti, på ett sätt som var karakteristiskt för en del av hans mer privata korrespondens: "General Scott är det stora hindret - han kan inte inse faran & är antingen en förrädare eller inkompetent. Jag måste kämpa mig förbi honom." Scott blev så besviken på sitt förhållande till den unge generalmajoren att han lämnade in sin avskedsansökan till president Lincoln, som initialt vägrade att acceptera den. Det gick rykten i huvudstaden om att McClellan skulle kunna avgå, eller göra en militärkupp, om Scott inte avsattes. Lincolns regering sammanträdde den 18 oktober och gick med på att acceptera Scotts avsked av "hälsoskäl".
Den 1 november 1861 avgick Winfield Scott och McClellan blev högste militäre befälhavare för alla unionsarméer. Presidenten uttryckte sin oro över det arbete som den dubbla rollen av att vara befälhavare över en armé och högste militäre befälhavare innebar, men McClellan svarade: "jag kan göra allt detta".
Lincoln och många andra ledare i nordstaterna blev alltmer otåliga på grund av McClellans senfärdighet i att angripa de konfedererade styrkor som fortfarande stod koncentrerade nära Washington. Unionsstyrkornas förlust vid det mindre Slaget vid Ball's Bluff nära Leesburg i Virginia i oktober ökade på missnöjet och skadade indirekt McClellan. I december bildade kongressen en kommitté för förandet av kriget, vilket genom hela kriget kom att bli ett horn i sidan på många generaler. Kommittén anklagade dem för inkompetens och, i några fall, förräderi. McClellan kallades som första vittne den 23 december, men han fick tyfoidfeber och kunde inte komma. Hans närmaste underordnade officer vittnade i stället. Deras uttryckliga erkännanden att de saknade kännedom om strategier för att avancera mot de konfedererade gav upphov till många krav på McClellans avsked.
McClellan skadade sitt rykte ännu mer genom att inte lyda sin överbefälhavare. Han refererade privat till Lincoln, som han hade känt innan kriget när Lincoln var jurist för Illinois Central, som "inget mer än en välmenande babian", en "gorilla" och "ständigt ovärdig...sin höga position". Den 13 november förolämpade han presidenten, som besökte McClellans hem, genom att låta honom vänta i 30 minuter, bara för att sedan få besked om att generalen hade gått till sängs och inte kunde ta emot honom.
Den 12 januari 1862 kallades McClellan till Vita huset, där regeringen krävde att få kännedom om hans planer. För första gången avslöjade han sina planer att transportera Potomac-armén med fartyg till Urbanna, Virginia, längs Rappahannockfloden, för att kringgå de konfedererade styrkorna nära Washington och fortsätta 80 km till lands för att inta Richmond. Han vägrade att lämna några specifika detaljer om den föreslagna operationen, till och med till sin vän, den nyligen tillsatte krigsministern Edwin M. Stanton.
Den 27 januari utfärdade Lincoln en order som krävde att alla hans arméer skulle inleda offensiver den 22 februari, Washingtons födelsedag. Den 31 januari utfärdade han en kompletterande order om att Potomac-armén skulle förflytta sig till lands för att angripa de konfedererade vid Manassas Junction och Centreville. McClellan svarade omedelbart med ett 22 sidor långt brev, där han med många detaljer argumenterade emot presidentens order och förespråkade sin egen Urbannaplan i stället. Detta var den första skriftliga presentationen av planens detaljer för presidenten. Även om Lincoln ansåg att hans egen plan var överlägsen, var han lättad över att McClellan äntligen gick med på att börja förflytta sig, och gick motvilligt med på McClellans plan. Den 8 mars, då han tvekade över McClellans beslutsamhet, blandade sig Lincoln åter i arméns befälhavares beslutsrätt. Han kallade till ett krigsråd i Vita huset där McClellans underlydande blev tillfrågade om sin tilltro till Urbannaplanen. De uttryckte tilltro i varierande grad. Efter mötet utfärdade Lincoln en ny order, där han namngav enskilda officerare som kårbefälhavare, vilka skulle rapportera till McClellan (som tidigare hade varit tveksam till att göra på detta sätt för att utröna sina befälhavares effektivitet i strid, trots att detta skulle ha givit honom direkt översyn i de tolv divisionerna i fält).
Ytterligare två kriser skulle drabba McClellan innan han kunde sätta sina planer i verket. De konfedererade styrkorna under general Joseph E. Johnston drog sig tillbaka från sina positioner vid Washington och intog nya positioner söder om Rappahannockfloden, vilket omöjliggjorde Urbannaplanen. McClellan gjorde om sin plan så att hans trupper skulle avsegla från Fort Monroe, Virginia, och avancera längs Virginiahalvön till Richmond, en operation som skulle bli känd som halvökampanjen. McClellan fick dock utstå extrem kritik från pressen och kongressen när det kom fram att Johnstons styrkor inte bara hade retirerat obemärkt, utan att de i månader hade lurat unionsarmén genom att använda svartmålade stockar för att efterlikna kanoner, så kallade kväkarkanoner (Quaker Guns). Kongressens kommitté för krigföringen besökte de övergivna konfedererade linjerna och radikala republikaner lade förslag i kongressen om att avskeda McClellan, men detta förslag blev genom parlamentariska manövrer nedröstat med en liten majoritet. Den andra krisen var när konfederationens bepansrade fartyg CSS Virginia visade sig i strid, vilket ledde till panik i Washington och gjorde att örlogsflottans stödoperationer på Jamesfloden blev problematiska.
Den 11 mars 1862 avskedade Lincoln McClellan som högste militäre befälhavare. Han fick bara behålla befälet över Potomac-armén, formellt för att McClellan skulle bli fri att ägna all sin uppmärksamhet åt framryckningen mot Richmond. Lincolns order gjorde inte klart om McClellan skulle kunna återinsättas om operationen blev framgångsrik. Han blev inte ersatt av någon annan officer. Lincoln, Stanton och en grupp officerare som kallades "krigsstyrelsen" bestämde över strategin den våren. Även om McClellan fick uppmuntrande kommentarer från Lincoln, skulle han med tiden se förändringen i befälsordningen annorlunda. Han beskrev den som en del av ett intrigerande "för att säkerställa att den förestående operationen skulle misslyckas."
McClellans armé började överföras från Alexandria i Virginia den 17 mars. Det skedde på en armada som var större än alla tidigare amerikanska expeditioner, med transport av 121 500 man, 44 artilleribatterier, 1 150 vagnar, över 15 000 hästar och tonvis med materiel. En engelsk observatör anmärkte att det var "en jättes kliv" Arméns framryckning från Fort Monroe upp längs Virginiahalvön gick långsamt. McClellans plan att snabbt inta Yorktown misslyckades, när det kom fram att de konfedererade styrkorna hade befäst en sträcka tvärs över halvön, vilket fick honom att besluta att belägra staden, något som krävde mycket förberedelser.
McClellan fortsatte att tro på underrättelseinformation som sade att de konfedererade styrkorna hade två till tre gånger fler man än vad de verkligen hade. Tidigt under operationen försvarade den konfedererade generalen John B. "Prince John" Magruder med en mycket mindre styrka halvön mot McClellans offensiv. Han skapade en illusion av att ha många trupper bakom linjerna och ännu fler som var på väg. Han åstadkom detta genom att låta små grupper av soldater marschera flera gånger förbi samma platser, där de kunde observeras på långt håll eller var precis utom synhåll, tillsammans med mycket ljud och fanfarer. Under denna tid kunde general Johnston sända förstärkningar till Magruder, men även då hade Magruder mycket färre soldater än vad McClellan trodde.
Efter en månads förberedelser, precis innan han skulle gå till anfall mot de konfedererade försvarsverken vid Yorktown, fick McClellan veta att Johnston hade dragit sig tillbaka upp längs halvön mot Williamsburg. McClellan blev då tvungen att följa efter, utan att ha hjälp av det tunga artilleri som hade ställts upp framför Yorktown. Slaget vid Williamsburg den 5 maj betraktas som en seger för unionen - McClellans första - men den konfedererade armén var inte tillintetgjord och huvuddelen av dess styrkor kunde förflyttas förbi Williamsburg till Richmonds yttre försvarsverk medan slaget pågick och under de påföljande dagarna.
McClellan hade också hoppats på en samtida framryckning från flottan mot Richmond via Jamesfloden. Denna framryckning kom inte till stånd, på grund av unionsflottans nederlag den 15 maj i slaget vid Drewry's Bluff, omkring 11 km nedströms den konfedererade huvudstaden. Genom att placera artilleri på en strategisk höjd högt över en krök i floden, och genom att sänka båtar för att skapa en serie hinder i själva floden, hade de konfedererade effektivt blockerat denna möjliga framryckningsväg mot Richmond.
McClellans armé framskred under de följande tre veckorna försiktigt mot Richmond och nådde fram till ett avstånd av omkring 6 km från staden. McClellan satte upp en bas vid Pamunkeyfloden (en farbar biflod till Yorkfloden) vid White House Landing, där järnvägen Richmond and York River Railroad mot Richmond korsade floden, tog kontroll över järnvägen, och transporterade ånglok och vagnar dit via pråmar.
Den 31 maj, medan McClellan planerade en offensiv, blev hans armé överraskad av ett konfedererat angrepp. Johnston insåg att unionsarmén efter kraftiga regn var delad i två halvor av Chickahominyfloden och hoppades att kunna besegra delarna var och en för sig vid Seven Pines och Fair Oaks. McClellan kunde inte själv föra befäl, på grund av att hans malaria gjorde sig påmind igen, men hans underordnade lyckades slå tillbaka angreppen. McClellan fick ändå kritik från Washington för att inte gå till motangrepp, vilket några ansåg att han skulle ha kunnat göra att de hade intagit Richmond. Johnston skadades i slaget och general Robert E. Lee tog över befälet över Norra Virginias armé. McClellan ägnade de följande tre veckorna åt att omdisponera sina styrkor och vänta på utlovade förstärkningar. Han förlorade då värdefull tid medan Lee fortsatte att förstärka försvaret av Richmond.
I slutet av juni inledde Lee en serie angrepp som blev kända som sjudagarsslagen. Vid det första riktiga slaget, vid Mechanicsville, led de konfedererade av dåligt samarbete mellan Lee och hans underlydande, vilket ledde till stora förluster mot små taktiska framgångar. Slaget hade dock stor påverkan på McClellan. När generalmajor Stonewall Jacksons trupper överraskande dök upp i slaget (när de senast hade rapporterats vara flera kilometer bort i Shenandoah Valley) övertygades McClellan om att han var ännu mer numerärt underlägsen än vad han redan hade förmodat. (Han rapporterade till Washington att han stod mot 200 000 konfedererade soldater, men det fanns egentligen bara 85 000.)
Medan Lee fortsatte sin offensiv under Gaines' Mill i öster, spelade McClellan en passiv roll. Han tog inga initiativ utan väntade på hur händelserna skulle utvecklas. Han höll två tredjedelar av sin armé utanför striden, lurad än en gång av Magruders taktik att lura honom var det fanns konfedererade styrkor. Samma natt bestämde han sig för att dra tillbaka sin armé till en säkrare plats, långt nedanför Richmond, vid en del av Jamesfloden som kontrollerades av unionsflottan. När han gjorde så, kan han oförhappandes ha räddat sin armé. Lee hade förutsatt att unionsarmén skulle dra sig tillbaka österut mot sin existerande bas där, och McClellans förflyttning söderut fördröjde Lees svar med åtminstone 24 timmar. McClellan erkände dock samtidigt att han inte längre hade möjlighet att inta Richmond, vilket hade varit syftet med operationen. Det tunga artilleriet som behövdes till belägringen skulle vara nästan omöjligt att förflytta utan de järnvägsförbindelser som fanns från hans första bas vid Yorkfloden. I ett telegram till krigsministern Edwin Stanton, där han rapporterade om händelserna, skyllde McClellan sin reträtt på Lincolns regering. "Om jag skall kunna rädda denna armé nu, säger jag rent ut att jag inte står i tacksamhetsskuld till dig eller någon annan person i Washington. Ni har gjort ert bästa för att offra denna armé." Som tur var för McClellans omedelbara framtid, såg Lincoln aldrig detta nedsättande uttalande (i vart fall inte då), eftersom det var censurerat av krigsdepartementets telegrafist.
McClellan hade också tur i att även om operationen misslyckandes kvarstod hans armé ändå till stora delar intakt, för han var för det mesta frånvarande från striderna och försummade att utse en andreman som kunde kontrollera reträtten. Militärhistorikern Stephen W. Sears skrev: "När han övergav sin armé vid Glendale och Malvern Hill under sjudagarsslagen, försummade han sina plikter. Om Potomac-armén hade slagits i grunden vid någon av dessa platser (vid Glendale hade detta varit en reell risk), hade detta troligen vänts mot honom enligt krigslagarna." Vid Glendale var McClellan 8 km därifrån, bortom Malvern Hill, utan telegrafsamband och för långt bort för att föra befäl över armén. Vid Malvern Hill var han på en kanonbåt som vid ett tillfälle var 16 km bort längs Jamesfloden. Under båda slagen fördes det faktiska befälet av hans vän, brigadgeneralen Fitz John Porter. När allmänheten hörde talas om att han hade varit på kanonbåten, var det ännu en stor pinsamhet, jämförbar med kväkarkanonerna vid Manassas. Skämtteckningar under presidentvalet 1864 skulle komma att driva med McClellan för att han föredrog säkerheten på ett fartyg medan ett slag fördes på avstånd.)
McClellan återanslöt till sin armé vid Harrison's Landing vid Jamesfloden. Diskussioner fördes om huruvida armén skulle evakueras eller försöka återuppta offensiven mot Richmond. McClellan fortsatte att distansera sig från Abraham Lincoln genom att fortsätta be om förstärkningar och skriva ett långt brev där han föreslog en strategisk och politisk linje för kriget och fortsatte motsätta sig frigivandet eller omhändertagandet av slavar som taktik. Han avslutade brevet med att föreslå att han skulle återinsättas som högsta militära befälhavare, men Lincoln svarade med att utnämna generalmajor Henry W. Halleck tíll den positionen utan att rådfråga, eller ens informera, McClellan. Lincoln och Stanton erbjöd också befälet över Potomacarmén till generalmajor Ambrose Burnside, som tackade nej.
I Washington ledde en omorganisation av de militära enheterna till att Virginiaarmén skapades och ställdes under befäl av generalmajor John Pope, som fick order att rycka fram mot Richmond från nordost. McClellan motsatte sig uppmaningar att förstärka Popes armé och fördröjde återresan för Potomacarmén från halvön tillräckligt länge för att förstärkningarna skulle komma fram när offensiven redan hade satt igång. Han skrev till sin fru innan striden: "Pope kommer att bli tillintetgjord...& besegras [av Lee]. ...En sådan skurk som han är borde medföra förlust för var och en som tar hjälp av honom. Lee hade bedömt McClellans offensiva kvaliteter och tog risken att dra bort stora delar av styrkorna från Virginiahalvön för att angripa Pope, som blev slagen i grunden vid andra slaget vid Bull Run i augusti.
Efter Popes nederlag vid andra slaget vid Bull Run återkom president Lincoln motvilligt till den man som hade lagat en skadad armé förut. Han insåg att McClellan var en god organisatör och skicklig tränare av soldater, med möjlighet att införliva trupperna från Popes armé med Potomacarmén snabbare än någon annan. Den 2 september 1862 utnämnde Lincoln McClellan till att föra befälet över fortifikationerna kring Washington och de trupper som skulle försvara huvudstaden. Utnämningen var kontroversiell i regeringen, en majoritet av regeringens ledamöter skrev under en deklaration där de menade att "vår uttryckliga mening, vid denna tid, är att det inte är säkert att betro generalmajor McClellan med befälet över någon av USA:s arméer." Presidenten medgav att det inte var en god lösning, men sade till sin sekreterare John Hay: "Vi måste använda de verktyg vi har. Det finns ingen man i armén som kan bemanna dessa fortifikationer och få dessa trupper i stridbart skick hälften så bra som han. Om han inte kan slåss själv, är han exceptionellt bra på att göra andra redo för att slåss."
Den rädsla som fanns i nordstaterna över en fortsatt offensiv av Robert E. Lee visade sig besannas när han satte sin Marylandkampanj i verket den 4 september, med förhoppningen att få sympatier för sydstaterna i slavstaten Maryland. McClellan inledde sitt försvar den 5 september. Han marscherade mot Maryland med sex av hans omorganiserade armékårer, omkring 84 000 man, medan han lämnade två kårer för att försvara Washington. McClellan fick ett mycket varmt mottagande i Frederick, Maryland, då han marscherade mot Lees armé
Lee delade sina styrkor på flera kolumner, vida spridda, medan han förflyttade sig in i Maryland. Han planerade också att försöka inta unionsstyrkornas arsenal vid Harpers Ferry. Detta var en riskabel manöver för en mindre armé, men Lee räknade med sin kunskap om McClellans temperament. Han sade till en av sina generaler: "Han är en kapabel general, men en väldigt försiktig sådan. Hans armé är i ett väldigt demoraliserat och kaotiskt skick och kommer inte att vara beredd på offensiv - eller så kommer han inte att tro att den är det - på tre till fyra veckor. Innan så sker hoppas jag vara vid Susquehanna." Det här var inte en riktigt korrekt bedömning, men McClellans armé rörde sig sakta och kom bara framåt med i genomsnitt 6 km om dagen.
McClellan hade emellertid snart mirakulös tur. Unionssoldater råkade av en händelse hitta en kopia av Lees order om att dela upp hans armé och levererade dessa till McClellans högkvarter i Frederick den 13 september. När han insåg värdet i denna information, slog McClellan upp sina armar och utbrast: "Nu vet jag vad jag skall göra!" Han viftade med ordern mot sin gamle vän, brigadgeneralen John Gibbon, och sade: "Här är ett papper som, om jag inte kan slå Lee med det, är jag villig att resa hem." Han telegraferade till president Lincoln: "Jag har hela rebellstyrkan framför mig, men jag har tillförsikt, och ingen tid skall gå förlorad. Jag tror att Lee har begått ett stort misstag, och att han kommer att bli hårt slagen för det. Jag har rebellernas alla planer, och kommer att fånga dem i deras egen fälla om mina män klarar av det...Kommer att sända dig troféer."
Trots sina utspel i högkvarteret fortsatte McClellan sin försiktiga strategi. Sedan han hade telegraferat till presidenten mitt på dagen den 13 september beordrade han inte sina styrkor att ge sig av mot South Mountain direkt, utan att avmarsch skulle ske morgonen därpå. De 18 timmarnas fördröjning gav Lee tid att reagera, för han fick underrättelser från en sydstatssympatisör om att McClellan kände till hans planer. Förseningen dömde också unionsgarnisonen vid Harpers Ferry, eftersom undsättningsstyrkan som McClellan skickat dit inte nådde fram innan garnisonen kapitulerade för Stonewall Jackson. Under slaget vid South Mountain lyckades McClellans armé slå sig igenom de försvarade pass som skilde dem från Lee, men gav också Lee tillräckligt med tid för att koncentrera många av sina män vid Sharpsburg, Maryland.
Slaget vid South Mountain gav McClellan möjligheten till ett av de storslagna tillfällena i sin karriär.
Unionsarmén nådde fram till Antietam Creek, öster om Sharpsburg, på kvällen den 15 september. Ett anfall planerat till den 16 september sköts upp på grund av dimma tidigt på morgonen, vilket lät Lee förbereda sitt försvar med en armé mindre än hälften så stor som McClellans.
Slaget vid Antietam den 17 september 1862 blev den enskilt blodigaste dagen i amerikansk militär historia. De numerärt underlägsna konfedererade styrkorna slogs desperat och väl. Trots betydande numerärt överläge lyckades inte McClellan koncentrera sina styrkor på ett effektivt sätt, vilket betydde att Lee kunde förflytta sina försvarsstyrkor för att stå emot vart och ett av unionsstyrkornas angrepp, vilka sattes igång separat och vid olika tid mot de konfedererade styrkornas vänstra flank, center och till sist högra flank. McClellan var dessutom ovillig att använda sina stora reservstyrkor för att dra ytterligare fördelar av lokala framgångar. Historikern James M. McPherson har påpekat att de två kårer som McClellan höll i reserv var större än Lees hela styrka. Orsaken till McClellans tvekan var att han, precis som vid tidigare slag, var övertygad om att han hade ett numerärt underläge.
Taktiskt gav slaget inget avgörande, även om Lee tekniskt sett var slagen, eftersom han drog sig tillbaka först och retirerade till Virginia. McClellan telegraferade till Washington: "Vår seger var komplett. Fienden drevs tillbaka till Virginia." Det uppstod dock en tydlig besvikelse över att McClellan inte hade krossat Lee, som slogs med en mindre armé med ryggen mot Potomacfloden. Även om McClellans underlydande hade del i ansvaret för förseningarna (såsom Ambrose Burnsides olycksaliga händelser vid Burnside Bridge) och misstagen (Edwin V. Sumners anfall utan rekognoscering), var detta lokala problem som armén som helhet hade kunnat klara av. Precis som vid de avgörande slagen vid sjundedagsslagen, var McClellans högkvarter för långt bort för att låta hans personal ta kontroll över striden. Han använde inte sitt kavalleri för rekognoscering. Han delade inte med sig av sin stridsplan till befälhavarna för de olika kårerna, vilket hindrade dem från att ta initiativ utanför sina sektorer. Han var också alltför villig att ta hänsyn till råd om att vara försiktig och spara sina reserver, såsom när ett stort genombrott i de konfedererades centrala linjer kunde ha utnyttjats, men Fitz John Porter sägs ha sagt till McClellan: "Kom ihåg, general, att jag för befäl över den sista reserven i den sista armén i republiken."
Trots att slaget taktiskt slutade oavgjort, anses Antietam som en vändpunkt i kriget och en seger för unionen, eftersom den avbröt Lees strategiska operation (hans första invasion av nordstaterna) och det tillät president Lincoln att besluta om sin Emancipation Proclamation den 22 september, som trädde i kraft den 1 januari 1863. Även om Lincoln hade tänkt fatta beslutet tidigare, hade hans regering givit honom rådet att vänta till en unionsseger, för att undvika uppfattningen att det var ett beslut fattat i desperation. Unionssegern och Lincolns proklamation spelade stor roll för att avhålla regeringarna i Frankrike och Storbritannien från att erkänna Konfederationen; det fanns annars de som misstänkte att dessa länder planerade ett sådant erkännande efter ytterligare en unionsförlust. McClellan hade ingen kännedom innan slaget om att planen för emancipationsproklamationen vilade på hans framgångar på slagfältet.
Då McClellan inte förföljde Lee efter Antietam, beordrade Lincoln att han skulle fråntas befälet den 5 november. Generalmajor Ambrose Burnside tog befälet över Potomacarmén den 7 november. McClellan skrev till sin fru: "De vars bedömningar jag litar på, berättar för mig att jag genomförde slaget på ett utmärkt sätt och att det var ett mästerverk i krigskonsten. ...Jag känner att jag har gjort allt som kan begäras av mig genom att två gånger rädda landet. ...Jag känner en viss stolthet i att jag, med en slagen & demoraliserad armé, slog Lee på ett sådant definitivt sätt. ...Nå ja, endera dagen kommer historien göra mig rättvisa."
Krigsminister Stanton beordrade McClellan att infinna sig i Trenton, New Jersey, för att invänta vidare order, men inga kom. Medan kriget fortgick förekom det flera önskemål om att återinsätta McClellan i en framstående position, efter unionens förluster i Fredericksburg och Chancellorsville, när Robert E. Lee avancerade norrut i början av Gettysburgkampanjen, och när Jubal Early hotade Washington 1864. När Ulysses S. Grant blev högste militäre befälhavare, diskuterade han möjligheten att ge McClellan en ny, ospecificerad position. Alla dessa möjligheter var dock omöjliga, på grund av motståndet hos regeringen och vetskapen om att McClellan innebar ett möjligt politiskt hot. McClellan arbetade i flera månader på en lång rapport som beskrev hans två huvudsakliga kampanjer och hans framgångar vid organiserandet av armén, där han besvarade sina kritiker och rättfärdigade sina handlingar genom att beskylla regeringen för att ha sålt ut honom och nekat honom nödvändiga förstärkningar. Krigsdepartementet var tveksamt till att publicera rapporten därför att, strax efter att han hade gjort den klar i oktober 1863, McClellan gick ut öppet och sade att han hade givit sig in i politiken som demokrat.
McClellan nominerades av 1864 års Demokratiska nationella konvent för att kandidera mot Abraham Lincoln i presidentvalet 1864. Han följde Winfield Scotts exempel och kandiderade som armégeneral som fortfarande var i aktiv tjänst; han sade inte upp sig från sin tjänst i det militära förrän på valdagen, den 8 november 1864. Han stödde en fortsättning av kriget och ett återupprättande av unionen. Partiets valplattform, som var skriven av krigsmotståndaren Clement Vallandigham från Ohio, gick dock emot denna position. Plattformen agiterade för ett omedelbart slut på fientligheterna och en framförhandlad överenskommelse med Konfederationen. McClellan var tvungen att förkasta plattformen, vilket gjorde hans kampanj inkonsekvent och svår. Han fick inte heller hjälp av partiets val av vicepresidentkandidat, George H. Pendleton, en fredsförespråkande kandidat från Ohio.
Den djupa splittringen inom partiet, enigheten inom Republikanerna (som gick till val under namnet
"Nationella enighetspartiet"), och de militära framgångarna för unionens styrkor hösten 1864 dömde McClellans kandidatur. Lincoln vann valet enkelt, med 212 elektorsröster mot 21 och 403 000 röster totalt, eller 55 procent. Medan McClellan hade varit mycket populär hos sina soldater när han var befälhavare, röstade de för Lincoln med marginaler på 3-1 eller mer. Lincolns andel av rösterna från Potomacarmén var 70 procent.
Efter kriget reste McClellan och hans familj på en lång resa till Europa (från 1865 till 1868). Under denna tid engagerade han sig inte i politik. När han kom tillbaka, uttalade Demokratiska partiet ett visst intresse av att nominera honom till president igen, men när det blev klart att Ulysses S. Grant skulle bli Republikanernas kandidat försvann detta intresse. McClellan arbetade på ingenjörsprojekt i New York City och erbjöds tjänsten som chef för det nyligen instiftade University of California.
McClellan utnämndes till chefsingenjör för New York City Department of Docks 1870. Denna position krävde uppenbarligen inte hans fulla tid, för från 1872 tjänstgjorde han också som verkställande direktör för Atlantic and Great Western Railroad. Han återvände till Europa med sin familj från 1873 till 1875.
I mars 1877 nominerades McClellan av New Yorks guvernör Lucius Robinson till att bli den förste chefen för New York State Department of Public Works, men han godkändes inte av New Yorks senat, då han ansågs vara "inkompetent för denna position".
År 1877 nominerades McClellan av Demokraterna till att bli guvernör i New Jersey. Detta överraskade honom, eftersom han inte hade uttryckt något intresse av en sådan position. Han valdes och tjänstgjorde en treårig mandatperiod från 1878 till 1881. Hans mandatperiod utmärkte sig för försiktigt, konservativt verkställande arbete och minimal politisk oenighet.
Den avslutande delen av hans politiska karriär var ett starkt stöd för valet av Grover Cleveland i presidentvalet 1884. Han hoppades bli utsedd till krigsminister i Clevelands regering, en position som han skulle ha varit välmeriterad för, men politiska rivaler från New Jersey lyckades blockera nomineringen av honom.
McClellans sista år ägnade han åt att resa och skriva. Han rättfärdigade sin militära karriär i McClellan’s Own Story, utgiven postumt 1887. Han avled oväntat vid 58 års ålder i Orange, New Jersey, sedan han hade haft smärtor i bröstet i några veckor. Hans sista ord, klockan 3 på morgonen den 29 oktober 1885, var: "Jag känner mig lättad nu. Tack." Han är begravd på Riverview Cemetery i Trenton, New Jersey.
McClellans son, George B. McClellan Jr. (1865-1940), föddes i Dresden i Tyskland under familjens första resa i Europa. Han kallades för Max inom familjen och var också politiker. Han var ledamot av USA:s representanthus för delstaten New York och som borgmästare i New York City från 1904 till 1909. McClellans dotter, Mary ("May") (1861-1945), gifte sig med en fransk diplomat och tillbringade stora delar av sitt liv utomlands. Hans fru Ellen avled 1915 i Nice i Frankrike, när hon besökte May i "Villa Antietam". Varken Max eller May gav paret McClellan några barnbarn.
The New York Post kommenterade i McClellans dödsruna: "Troligen har ingen soldat som slogs så litet någonsin blivit så omdiskuterad, och vi kan lägga till, med sådan skärpa, för sina kvaliteter som befälhavare." Denna skarpa diskussion har fortsatt i över ett sekel. McClellan rankas oftast bland de sämsta generalerna i amerikanska inbördeskriget. Debatten om McClellans förmåga och talang fortsätter dock att vara ett ämne för många kontroverser bland historiker inriktade på inbördeskriget och militärhistoria. Han har berömts av alla för sin organisatoriska förmåga och sina mycket goda relationer till soldaterna. Hans soldater gav honom smeknamnet "Little Mac"; andra kallade honom den "unge Napoleon". Det har föreslagits att hans ovilja att gå i strid till en del berodde på en innerlig önskan att undvika att förlora sina mannar. Ironiskt nog ledde detta till att han misslyckades med att ta initiativet gentemot fienden och sålunda missade tillfällen till avgörande segrar, som kunde ha avslutat kriget tidigt och således kunde ha besparat tusentals soldaters liv som dog i senare bataljer. Generaler som var mer framgångsrika i kriget, som Lee och Grant, hade en tendens att vara mer aggressiva och mer villiga att ta risken för ett stort slag även när inte alla förberedelser var perfekt utförda.
McClellan ansåg själv att det rätta sättet att leda militära operationer var att inte göra förflyttningar förrän förberedelserna är så kompletta som omständigheterna tillåter och att aldrig utkämpa ett slag utan något definitivt skäl som är värt den sannolika förlusten.
McClellans försiktighet när det kom till att pressa fienden var troligen inte en fråga om personligt mod, vilket han visade tydligt nog i fientlig eld i Mexikanska kriget. Stephen Sears skrev att hans förmåga att leda försvann under press: "Vid Glendale och Malvern Hill [...] flydde han fältet för att slippa ta ansvar. Vid Antietam, där det inte fanns något ställe att fly till, blev han paralyserad av obeslutsamhet. Sett i ett längre perspektiv kunde general McClellan vara både bekväm med och framgångsrik som verkställande befälhavare och också, om än inte fullt så framgångsrik, som strateg. Som befälhavare på slagfältet var han dock i fel position."
Ett av skälen till att McClellans rykte har solkats är hans egna memoarer. Historikern Allan Nevins skrev: "Historiestudenter måste alltid vara tacksamma för att McClellan så rättframt visade sina egna svagheter i sin postuma bok." Doris Kearns Goodwin hävdar att en genomgång av hans personliga korrespondens under kriget avslöjar en tendens till självförhärligande. Hans ursprungliga manus var klart 1881, men det enda exemplaret brann upp. Han började skriva ett nytt manus som kom att ges ut postumt 1887, som McClellan's Own Story. Han avled dock innan den var halvfärdig och William C. Prime, som hade uppdraget att göra det klart och var redaktör på Journal of Commerce i New York som var anhängare av McClellan, tog med utdrag ur omkring 250 brev som McClellan skrev till sin fru under kriget, där han hade som vana att avslöja sina innersta känslor och åsikter.
Medan McClellans rykte har blivit sämre över tid, särskilt de senaste 75 åren, är det en liten skara inbördeskrigshistoriker som anser att han har blivit orättfärdigt bedömd på åtminstone fyra punkter. För det första säger McClellans anhängare att eftersom McClellan var en konservativ demokrat med stor personlig karisma, fanns det radikala republikaner som var rädda för hans politiska potential och därför medveten underminerade hans operationer i fält. För det andra, genom att de radikala republikanerna var vinnarna i inbördeskriget, kunde de skriva dess historia och sätta deras värste politiske fiende vid den tiden, McClellan, i värsta möjliga dager. För det tredje är historiker angelägna om att stödja Lincoln, när denne som USA:s största politiska helgon arbetade på att slå ut en annan politiker genom att skylla tidiga militära motgångar på McClellan snarare än Lincoln och krigsministern Edwin M. Stanton. För det fjärde att Lincoln och Stanton medvetet undergrävde McClellan på grund av hans mer medgörliga inställning till sydstaterna, vilket hade kunnat leda till ett mindre destruktivt slut på kriget om Richmond hade fallit som resultat av halvökampanjen. Förespråkare för denna historiesyn hävdar att McClellan kritiseras mer för sin helt klart stötande personlighet än för sina faktiska förmågor på fältet.
Flera geografiska platser har fått namn efter George B. McClellan. Bland dessa finns Fort McClellan i Alabama, McClellan Butte i Mount Baker-Snoqualmie National Forest, där han reste medan han genomförde undersökningen för Pacific Railroad 1853, McClellan Street i North Bend, Washington, McClellan Street i södra Philadelphia, McClellan Road i Cupertino, Kalifornien, McClellan Elementary School i Chicago, och en ryttarstaty i brons i Washington, D.C. En annan ryttarstaty av honom finns framför Philadelphia City Hall.
Demokratiska nationella konventet 1864:
George B. McClellan - 174 (77,33 procent)
Thomas H. Seymour - 38 (16,89 procent)
Horatio Seymour - 12 (5,33 procent)
Charles O'Conor - 1 (0,44 procent)
Franklin Pierce - 0 (0,00 procent)
USA:s presidentval 1864
Abraham Lincoln/Andrew Johnson (National Union Party) - 2 218 388 (55,0 procent) och 212 elektorer
George B. McClellan/George H. Pendleton (Demokraterna) - 1 812 807 (45,0 procent) och 21 elektorer (vann tre stater)
New Jerseys guvernörsval 1877:
George B. McClellan (Demokraterna) - 97 837 (51,65 procent)
William Augustus Newell (Republikanerna) - 85 094 (44,92 procent)
The Mexican War Diary of George B. McClellan (William Starr Myers, redaktör), utgiven postumt, 1917.
Bayonet Exercise, or School of the Infantry Soldier, in the Use of the Musket in Hand-To-Hand Conflicts (översatt från franska, Gomard), 1852. Återutgiven som Manual of Bayonet Exercise: Prepared for the Use of the Army of United States, 1862.
The Report of Captain George B. McClellan, One of the Officers Sent to the Seat of War in Europe, in 1855 and 1856, 1857. Återutgiven som The Armies of Europe, 1861.
European Cavalry, Including Details of the Organization of the Cavalry Service Among the Principal Nations of Europe, 1861.
Regulations and Instructions for the Field Service of the United States Cavalry in Time of War, 1861. Återutgiven som Regulations for the Field Service of Cavalry in Time of War, 1862.
McClellan's Own Story (William C. Prime, redaktör), 1887.
Lista över guvernörer i New Jersey
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, George B. McClellan, 22 oktober 2009.
Bailey, Ronald H., and the Editors of Time-Life Books, Forward to Richmond: McClellan's Peninsular Campaign, Time-Life Books, 1983, ISBN 0-8094-4720-7.
Bailey, Ronald H., and the Editors of Time-Life Books, The Bloodiest Day: The Battle of Antietam, Time-Life Books, 1984, ISBN 0-8094-4740-1.
Beagle, Jonathan M., "George Brinton McClellan", Encyclopedia of the American Civil War: A Political, Social, and Military History, Heidler, David S., and Heidler, Jeanne T., eds., W. W. Norton & Company, 2000, ISBN 0-393-04758-X.
Beatie, Russel H., Army of the Potomac: Birth of Command, November 1860 – September 1861, Da Capo Press, 2002, ISBN 0-306-81141-3.
Eckenrode, H. J., and Col. Bryan Conrad, George B. McClellan: The Man Who Saved the Union, University of North Carolina Press, 1941, ISBN 978-0-548-14788-7.
Eicher, John H., and Eicher, David J., Civil War High Commands, Stanford University Press, 2001, ISBN 0-8047-3641-3.
Goodwin, Doris Kearns, Team of Rivals, Simon & Schuster, 2005, ISBN 978-0-684-82490-1.
McPherson, James M., Battle Cry of Freedom: The Civil War Era (Oxford History of the United States), Oxford University Press, 1988, ISBN 0-19-503863-0.
McPherson, James M., Crossroads of Freedom: Antietam, The Battle That Changed the Course of the Civil War, Oxford University Press, 2002, ISBN 0-19-513521-0.
Nevins, Allan, The War for the Union, Vol. I: The Improvised War 1861 – 1862, Charles Scribner's Sons, 1959, ISBN 0-684-10426-1.
Rafuse, Ethan S., McClellan's War: The Failure of Moderation in the Struggle for the Union, Indiana University Press, 2005, ISBN 0-253-34532-4.
Rowland, Thomas J., "George Brinton McClellan", Leaders of the American Civil War: A Biographical and Historiographical Dictionary, Ritter, Charles F., and Wakelyn, Jon L., eds., Greenwood Press, 1998, ISBN 0-313-29560-3.
Rowland, Thomas J., George B. McClellan and Civil War History: In the Shadow of Grant and Sherman, Kent State University Press, 1998, ISBN 978-0-87338-989-1.
Sandburg, Carl, Storm Over the Land: A Profile of the Civil War, Harcourt Brace and Company, 1942, ISBN 978-0-8317-1433-8.
Sears, Stephen W., Controversies and Commanders: Dispatches from the Army of the Potomac, Houghton Mifflin Company, 1999, ISBN 0-395-86760-6.
Sears, Stephen W., George B. McClellan: The Young Napoleon, Da Capo Press, 1988, ISBN 0-306-80913-3.
Sears, Stephen W., Landscape Turned Red: The Battle of Antietam, Houghton Mifflin, 1983, ISBN 0-89919-172-X.
Sears, Stephen W., To the Gates of Richmond: The Peninsula Campaign, Ticknor and Fields, 1992, ISBN 0-89919-790-6.
Beatie, Russel H., Army of the Potomac: McClellan Takes Command, September 1861-February 1862, Da Capo Press, 2004, ISBN 0-306-81252-5.
Beatie, Russel H., Army of the Potomac: McClellan's First Campaign, March-May 1862, Savas Beatie, 2007, ISBN 978-1932714-25-8.
Burton, Brian K., Extraordinary Circumstances: The Seven Days Battles, Indiana University Press, 2001, ISBN 0-253-33963-4.
Cutrer, Thomas W., The Mexican War Diary and Correspondence of George B. McClellan, Louisiana State University Press, 2009, ISBN 978-0-8071-3451-1.
Ridgway, James M., Jr., Little Mac: Demise of an American Hero, Xlibris, 2000, ISBN 0-7388-0579-3.
McClellan Society
Georgia's Blue and Gray Trail McClellan timeline
Lincoln and Lee at Antietam
Mr. Lincoln and New York: George B. McClellan
National Park Service biography
Harper's Weekly political cartoon, October 27, 1877, "All Quiet on the Hudson", McClellan caricature in the campaign for governor of New Jersey
Marcy, Randolph B, assisted by McClellan, George B., Exploration of the Red River of Louisiana, in the year 1852 hosted by the Portal to Texas History
Biography of George B. McClellan (PDF), New Jersey State Library
New Jersey Governor George Brinton McClellan, National Governors Association
"L'il Mac" George McClellan Sångparodi
American Heritage on George McClellan's appointment
The Mexican War diary of George B. McClellan på www.archive.org
George Brinton McClellan på www.findagrave.com
Abraham Lincoln and George B. McClellan
The Comfort Zone är en låt framförd av den amerikanska sångaren Vanessa Williams, från hennes andra studioalbum med samma namn (1991). Låten skrevs av Williams tidigare samarbetspartner Kipper Jones i ett samarbete med Reggie Stewart och producerades av Jones och Gerry Brown. Wing Records gav ut "The Comfort Zone" som albumets andra musiksingel den 29 oktober 1991 genom att göra den tillgänglig kommersiellt på CD, 12" vinyl och kassettband. Den skickades till R&B-radio (urban contemporary) den 25 oktober medan popradio (contemporary hit radio) fick låten den 15 november.
"The Comfort Zone" är en R&B-komposition som innefattar influenser av jazz. Den utgår från ett medelsnabbt tempo och är sammansatt med flera instrument, däribland keyboardar, elbas, gitarr och slagverk. Den innehåller ett flöjtsolo av Hubert Laws och röstsamplingar från ett liveuppträdande av Run-DMC. Inspirationen bakom låttexten kom från samtal med Williams där hon beskrev för Jones hur hon kände sig glad och befann sig i en positiv fas i livet. Texten avhandlar sex utan att gå in på detaljer och hur hon bjuder in sin manliga partner till avslappning och trygghet i hans bekvämlighetszon.
"The Comfort Zone" mottog positiv respons från musikjournalister efter utgivningen, vilka lyfte fram Williams passionerade sånginsats och musiken, vilket sammantaget skapat en romantisk och sexig komposition. Låten blev en hit på den amerikanska R&B-marknaden. Billboard rankade låten på andraplatsen på singellistan Hot R&B Singles medan den intog förstaplatsen på Top Urban Contemporary sammansatt av Gavin Report. "The Comfort Zone" gav Williams hennes sjunde Grammy Award-nominering när den nominerades i kategorin Best Female R&B Vocal Performance år 1992. Musikvideon till låten regisserades av Ralph Ziman som tidigare jobbat med Williams på videon till singeln "Running Back to You".
Under år 1989 påbörjade Williams arbetet på en uppföljare till det guldsäljande debutalbumet The Right Stuff (1988) som genererade fyra musiksinglar som nådde topp-tio på den amerikanska R&B-topplistan. Skivbolagschefen Ed Eckstine, som hade befordrats till verkställande direktör för Mercury Records, fortsatte som chefsproducent och tillsammans med Williams valde de ut material till hennes andra studioalbum The Comfort Zone med större noggrannhet än tidigare. Eckstine kontaktade musikproducenten och låtskrivaren Kipper Jones som skapat Williams debutsingel "The Right Stuff" (1988) för att samarbeta med henne igen på ny musik. Jones berättade i en intervju: "[...] eftersom 'The Right Stuff' var en sådan stor framgång och hennes debutalbum gjorde riktigt bra ifrån sig så ringde han upp mig och sa 'Hej, vi borde jobba ihop på en andra låt. Vi bokar in ett möte med Vanessa och hör hur hon känner." Jones besökte Williams under inspelningen av den amerikanska långfilmen Another You (1991) som hon skådespelade i tillsammans med Richard Pryor och Gene Wilder. Jones samtalade med Williams och frågade henne om livet och hur hon kände sig varpå Williams sade: "Jag mår väldigt bra [...] allt i mitt liv är väldigt bra just nu. Jag är på en riktigt bekväm plats." Konversationen med Williams blev Jones inspiration inför skapandet av låttexten till "The Comfort Zone". I en intervju sade han:
"Det har blivit kännetecknet för mitt låtskrivande. Jag vill prata med dig först om jag skriver texter till dig. Jag vill sätta mig ner och utforska ditt sinne och lära mig hur du uttrycker dig. Jag vill veta vad som pågår för dig just nu, hur du mår. Vad känner du passion för just nu? Allt sådant är viktigt för jag vill kunna skriva med utgångspunkten att du som ska framföra låten känner dig bekväm och kan leverera rätt budskap."
Efter mötet med Williams begav sig Jones tillbaka till inspelningsstudion där han jobbade tillsammans med den yngre kollegan Reggie Stewart. Duon skrev texten till "The Comfort Zone" samma kväll och jobbade samtidigt på musiken tillsammans med Gerry Brown. Inspirationen i studion var vad Jones beskrev som "euro-soul" och musik utgiven av den brittiska sångaren Omar Lye-Fook, en artist som Williams tipsat honom om. Brown kom på iden med att inkludera ett flöjtsolo i låten varpå han ringde upp Hubert Laws som han var ytligt bekant med. Laws uttryckte att han gärna ville bidra till låten och besökte inspelningsstudion. Under skapandet bidrog Thomas Boje med elbas, Wah Wah Watson med gitarr, Eric Kupper spelade keyboardar och slagverk tillsammans med Randy Stern medan Terry Burrus spelade piano och stränginstrument. Låtens mastering sköttes av Herb Powers Jr. medan John Poppo arbetade som ljudtekniker. Efter att ha färdigställt en demo och spelat den för Williams gick hon med på att spela in låten.
Originalversionen av "The Comfort Zone" har en speltid på tre minuter och femtionio sekunder (3:59). Den har ett medelsnabbt tempo och utgår från 105 taktslag per minut. Den är skriven i tonarten e-moll. "The Comfort Zone" rör sig inom ramarna för R&B vars komposition även innefattar jazzinfluenser. Jones beskrev själv att låtens beats inspirerades av musikduon Soul II Soul då de var "riktigt heta" vid tidpunkten. "The Comfort Zone" inleds med ljudet av någon som söker rätt radiostation genom att vrida på en kanalväljare. På en station hörs en kort sekvens från Marvin Gayes version av "I Heard It Through the Grapevine" (1968). På en annan hörs en kvinna prata franska och säga "Bienvenue dans la zone de confort". En röstsampling från en man bryter in som säger "Hey, check this out". Den franska kvinnan var en språklärare och vän till Jones. Under ett telefonsamtal bad han henne säga "Välkommen till trygghetszonen" på franska och inkluderade inspelningen av hennes röst i låten. Den manliga röstsamplingen som upprepar "check this out" och "oh yeah" under låtens gång var från en livespelning av musikgruppen Run-DMC när dom framförde "Here We Go" (1994).
Michele Johnson från Classic Rock History noterade att låten har ett 1990-tals groove där keyboardar och flöjt är i framkant samtidigt som trumslagen bidrar till rytmiken. Johnson beskrev musiken som "sexig och romantisk" medan en annan musikjournalist ansåg att den förmedlar "feelgoodkänslor". Den brittiska webbplatsen On This Day in Pop ansåg att kompositionen badade i "eldig passion, finpolerade pianohouse-ackord och en förförisk refräng tillräckligt het för att smälta en glass."
Texten i "The Comfort Zone" avhandlar sex men går inte in detaljerat utan använder sig istället av antydningar. Williams bjuder in sin manliga partner till avslappning och trygghet i hans bekvämlighetszon. Den inleds med textversen: "Where do you go when there's a need to be loved like you need to be loved? I'll let you know just what to do and where to go". Musikjournalisten Carl Wiser ansåg att textens innebörd var intressant då det vanligtvis talas det om att "ta sig ur" sin bekvämlighetszon istället för att stanna i den. Om detta kommenterade Jones vid en tillbakablick från år 2022:
"Även om jag skriver åt en annan artist så är det ändå mycket av mig själv i texten. Vid den här tidpunkten i livet längtade jag efter något lugnande och familjärt. Något tryggt. Det var min impuls. Min avsikt var att gå mot något säkert. Nu är vi i ett nytt millennium och vi har lärt oss att om vi stannar kvar i vår bekvämlighetszon kommer vi aldrig få ut det vi vill av livet. Men detta var en annan tid och det var okej att vara i en bekväm och familjär plats. Det är en plats som jag tror många av oss fortfarande strävar att hitta. Man måste inte alltid tvinga sig ur sin bekvämlighetszon. Ibland behöver man hitta tillbaka till den och känna tröst."
Johnson noterade att "The Comfort Zone" passade Williams sångröst som mezzosopran och att hon tillämpade ett "passionerat, varmt och änglalikt" sånguttryck. Johnson konstaterade: "Hennes ton matchar den mjuka musiken perfekt. Hon behöver inte skrika för att höras. Hon sjunger passionerat. Hon sjunger en låt om sex, men hon låter inte vulgär. Hon förefaller ha klass och är samtidigt sexig." Mark Chappelle från Albumism skrev att Williams och Jones tillsammans skapat en "tabubelagd fantasi" som är väldigt ingående fram tills Williams slutar vara detaljrik vid versen: "No one ever has to know what turns you on".
Vid färdigställandet av The Comfort Zone ville Williams ge ut titelspåret som albumets huvudsingel, något som hennes skivbolag motsatte sig då de ville återintroducera Williams på musikmarknaden med en upptempolåt med "sommarkänsla" som skulle vara mer "popradiovänlig". Valet föll istället på danspopkompositionen "Running Back to You". I en intervju med Billboard sade Williams: "Den andra singeln kommer att bli '[The] Comfort Zone', den som jag egentligen hade sett som första singeln. Men 'Running Back [to You]' är väldigt popradiovänlig medan 'Comfort Zone' är mer R&B så dom [Wing] tyckte att vi skulle satsa på pop först som grund för att utnyttja min mångsidighet". "Running Back to You" blev en hit för Williams som nådde topp-tjugo på poplistan Billboard Hot 100 och förstaplatsen på R&B-listan. Albumet The Comfort Zone släpptes i augusti i USA och mottog positiv respons av musikjournalister och Chicago Tribune ansåg att Williams kunde "sjunga cirklar runt sina konkurrenter".
"The Comfort Zone" skickades till amerikansk R&B-radio (urban contemporary) den 25 oktober 1991 och till popradio (contemporary hit radio) den 15 november. Fysiska exemplar av singeln släpptes till skivaffärer den 29 oktober och gjordes tillgängliga på formaten CD-Maxi, "12 vinyl samt kassett. Två remixversioner skapades av låten som inkluderades på de fysiska utgåvorna. Phase 5 skapade "Vanessa's Vibe Mix" och "Comfortable Percapella It's A Late Nite Thing!" där den förstnämnda remixen gästades av den amerikanska rapparen J-Sun. Frankie Knuckles skapade "Frankie's Comfortable Mix". Musikvideon till låten regisserades av Ralph Ziman som även skapade videon för "Running Back to You". Den hade premiär den 7 december.
Alex Henderson från Allmusic var positiv till låten i sin recension av albumet The Comfort Zone och skrev: "Williams är som bäst på det sexiga, fängslande titelspåret". Han lyfte fram den som en av höjdpunkterna på albumet tillsammans med "Work to Do" och "Running Back to You". John Martinucci från Gavin Report var positiv till låten som han beskrev som en "sensuell midtempokomposition". Han fortsatte: "Denna flöjtfyllda groove är lugn och saktar ner tempot efter Ms. Williams förra utgivning. Vanessas inbjudande sång och tillbakalutade musikarrangemang kommer att tillfredsställa de som söker skydd i hennes 'trygghetszon'. Försök inte ens att justera kanalväljaren – låt henne göra det!"Vid en tillbakablick år 2016 beskrev den brittiska webbplatsen On This Day in Pop låten som en föregångare till Janet Jacksons "That's the Way Love Goes" (1993) och ansåg att Williams låt borde blivit en minst lika stor hit på amerikansk popradio. År 2021 rankade Classic Rock History låten på åttondeplatsen över Williams tio bästa låtar i karriären. Samma år recenserade Mark Chappelle från Albumism albumet och beskrev Laws flöjtsolo som "förstklassigt" och att det bidrog till låtens sensualism.
Vid den 35:e Grammy Awards-ceremonin år 1993 var Williams nominerad i kategorin Best Female R&B Vocal Performance tillsammans med Chaka Khan, Shanice, Whitney Houston och Oleta Adams. Williams förlorade utmärkelsen till Khan och hennes "The Woman I Am" (1991).
På amerikanska poplistan Billboard Hot 100 noterades "The Comfort Zone" för första gången den 30 november 1991 på plats 86. Tre veckor senare hade låten klättrat till plats 70. Den nådde som bäst plats 62 på listan den 18 januari 1992. Låten hade större framgång på R&B-marknaden. På singellistan Hot R&B Singles noterades den första gången den 2 november 1991. Den nådde andraplatsen på listan den 4 januari 1992 och blev hennes femte topp-tio-singel i karriären. Den toppade även "Sales"-kolumnen och nådde tredjeplatsen i "Airplay" kolumnen i Hot R&B Singles Sales & Airplay den 4 januari 1992. "The Comfort Zone" hade även framgång på danslistorna i USA. Den nådde som bäst plats 25 på Hot Dance Club Play. Låten gick in på plats 41 på topplistan 12-Inch Singles Sales den 7 december och tilldelades veckans "Hot Shot Debut"-titel. Följande vecka klättrade låten från plats 41 till plats 23 och fick då veckans "Power Pick"-titel. Den toppade listan den 25 januari 1992.
Enligt amerikanska musikpublikationer som enbart mätte radiospelningar var låten en framgång i kategorin R&B/Urban. I Gavin Report, i kategorin "Urban" den 25 oktober, var Williams den mest tillagda ("Most Added") nya artisten tillsammans med Shanice och hennes "I Love Your Smile" (1991). "The Comfort Zone" gick in på plats 39 på topplistan Urban Contemporary följande vecka och nådde topp-trettio den 8 november. Den nådde topp-tio den 29 november och klättrade till tredjeplatsen den 6 december. Låten toppade slutligen listan den 13 november. Även i R&R Magazine blev "The Comfort Zone" en av veckans mest populära nya singlar den 25 oktober. Följande vecka var Williams den fjärde mest tillagda artisten efter Lisa Stansfield, Prince och Luther Vandross. Den 1 november gick den in på plats 33 på radiotopplistan Urban Contemporary. Den nådde topp-tjugo den 22 november och topp-tio den 29 november. "The Comfort Zone" nådde andraplatsen på listan den 20 december vilket blev dess topposition. Williams blockerades från förstaplatsen av Shanice.
Enligt Discogs finns det 10 utgivningar av "The Comfort Zone". Nedan listas ett urval som ej är identiska.
Information hämtad från Discogs.
Malmö Fotbollförening, ofta förkortat Malmö FF eller MFF (även kallat Di Blåe), är en svensk fotbollsklubb från Malmö. De tävlar i Allsvenskan, den högsta divisionen i svensk fotboll, och spelar sina hemmamatcher på Eleda Stadion. Klubben har vunnit allsvenskan 27 gånger, blivit svenska mästare 24 gånger (flest SM-titlar av alla lag), senast 2024, och leder den allsvenska maratontabellen. De har även vunnit Svenska cupen 16 gånger.
Malmö FF grundades den 24 februari 1910 och gjorde sin första säsong i allsvenskan 1931/1932. De vann allsvenskan första gången 1944. Från och med mitten av 1940-talet och början av 1950-talet genomgick föreningen sin första storhetstid genom tre raka allsvenska guld (1949, 1950 och 1951).
Under 1970-talet vann klubben fem svenska mästerskap och fyra Svenska cupen-titlar. I Europacupen 1979 gick MFF till final och mötte där den engelska klubben Nottingham Forest, en match som slutade i förlust med 0–1, för denna prestation tilldelades föreningen Bragdguldet 1979. Malmö FF är den enda nordiska klubb som har varit representant vid Interkontinentala cupen (efterföljande av FIFA Club World Cup) där de tävlade om titeln 1979.
Sedan 2010-talet har klubben inlett vad som kan kallas sin tredje storhetstid då klubben tagit nio SM-titlar (2010, 2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021, 2023 och 2024); vunnit svenska cupen vid två tillfällen (2022 och 2024); kvalat in till gruppspelet i Champions League säsongerna 2014/2015, 2015/2016 och 2021/2022; samt gått till slutspel i Europa League säsongerna 2018/2019 och 2019/2020.
Malmö FF:s främsta rivaler är Helsingborgs IF och IFK Göteborg. Från och med början av 1910-talet fram till 1960-talet, i cirka femtio år, hade klubben en rivalitet med IFK Malmö. Klubben är medlem i Skånes Fotbollförbund. Den officiella supporterföreningen är MFF Support.
Klubben uppstod som ett kommunalt initiativ 1905 för att uppmuntra ungdomar i Malmö att spela organiserad fotboll. Ett av ungdomslagen, Bollklubben Idrott, även känt som BK Idrott, var en föregångare till Malmö FF. BK Idrott gick ihop med IFK Malmö i deras nyskapade fotbollsavdelning 1909, men lämnade rätt snabbt på grund av problem mellan de två klubbarna. Den 24 februari 1910 grundade de 19 medlemmarna i BK Idrott, Malmö FF. Den första ordförande i klubben var Werner Mårtensson.
Klubben tillbringade sina första tio år i lokala och regionala divisioner eftersom det inte fanns någon officiell nationell liga. De spelade de flesta av sina matcher i stadsdivisionen som kallades Malmömästerskapen. De tävlade även i regionala tävlingar i Skåne och spelade matcher mot danska klubbar. År 1916 nådde Malmö FF finalen i distriktsmästerskapen för första gången, där de förlorade med 3–4 mot rivalen Hälsingborgs IF. Klubben besegrade den lokala rivalen IFK Malmö tre gånger under säsongen, vilket gav dem den inofficiella men mycket åtråvärda titeln, Malmös bästa fotbollsklubb. År 1917 deltog Malmö FF i Svenska mästerskapet för första gången, en turnering i cupform där vinnaren blev utnämnd till svenska mästare. Malmö FF förlorade dock sin match i den andra kvalomgången med 1–4 mot IFK Malmö. Klubben fortsatte att spela i cupen fram tills 1922 och nådde kvartsfinalen 1920 då de slogs ut av Landskrona BoIS. Cupen avbröts slutligen och titeln svenska mästare gavs senare till vinnarna av Allsvenskan som först skapades inför säsongen 1924/1925.
År 1920 bjöd Svenska Fotbollförbundet in svenska fotbollsklubbar till att tävla i officiella nationella tävlingar. Malmö FF fick då en plats i Division 2 Sydsvenska Serien. De vann den divisionen och blev uppflyttade till Svenska Serien Västra, den högsta divisionen i fotboll i Sverige på den tiden. De blev dock nedflyttade efter en enda säsong och fick spela i Sydsvenska Serien i ett årtionde innan de ännu en gång blev uppflyttade i Allsvenskan 1931.
Klubben nådde mittenplaceringar i ligatabellen i två säsonger innan de 1934 blev nedflyttade som ett straff för att ha brutet mot amatörreglerna. Klubben hade betalat sina spelare en mindre summa pengar för varje match de spelade. Även om det var mot reglerna så var det vanligt på den tiden. Malmö FF var dock den enda klubben som visade upp det i sin bokföring. Utöver nedflyttningen till division 2, så blev hela styrelsen och tjugosex spelare avstängda. Den version av händelserna som berättades av Malmö FF och den lokala pressen var att det var den lokala rivalen IFK Malmö som anmält brottet till Svenska Fotbollförbundet. Detta tros ha bidragit till den långvariga rivaliteten mellan klubbarna.
Klubben tog sig tillbaka till Allsvenskan 1937 efter två säsonger i division 2. Samma år valdes Eric Persson till ordförande efter att varit sekreterare sedan 1929, och höll den positionen fram till 1974. Persson anses av klubbens ledare och fans som den viktigaste personen i klubbens historia, efter att han bland annat gjorde klubben till professionell på 1970-talet. Klubben gick även under hans ledning från att var titellösa 1937 till att ha vunnit svenska mästerskapet tio gånger fram till slutet av säsongen 1974. År 1939 nådde klubben sin dittills högsta position, en tredjeplats i Allsvenskan, nio poäng bakom mästarna IF Elfsborg. Första gången Malmö FF blev Svenska mästare var 1944 när klubben vann säsongens näst sista, och för guldet avgörande, match mot AIK inför 36 000 åskådare på Råsunda. Den sista matchen för säsongen vann klubben med 7–0 mot Halmstad BK.
Alla de nästkommande nio säsongerna slutade Malmö FF i topp tre i ligan. Klubben vann det svenska mästerskapet 1949, 1950, 1951 och 1953 och kom tvåa 1946, 1948 och 1952. Klubben vann även Svenska cupen 1944, 1946, 1947, 1951 och 1953 och slutade tvåa 1945. Mellan den 6 maj 1949 och den 1 juni 1951 var laget obesegrat i 49 matcher i följd, varav 23 vinster i rad.
Klubben slutade på andraplats i Allsvenskan ytterligare två gånger, 1956 och 1957. Följande år lämnade klubben Malmö IP för Malmö stadion, som hade byggts inför Världsmästerskapet i fotboll 1958 och blev hemmaarena för klubben de kommande 50 åren. År 1964 värvade Malmö FF den spanska tränaren Antonio Durán, vilket var det första i en rad förändringar som ledde till den mest framgångsrika eran i klubbens historia. Unga talanger som Lars Granström och Bo Larsson dök upp under tidigt 1960-tal och skulle visa sig vara viktiga spelare på 1970-talet. Klubben slutade tvåa 1964 men fortsatte med att vinna sitt sjätte svenska mästerskap 1965, när Bo Larsson gjorde 28 mål och slutade som ligans skyttekung. Malmö FF vann återigen Allsvenskan 1967, efter ett mindre lyckat år 1966. Klubbens unga spelare, samt talanger som köps in från närliggande klubbar i Skåne 1967, blev ett lag som konsekvent slutade bland de tre bästa i Allsvenskan.
Efter att ha slutat på andraplats i Allsvenskan de två sista åren på 1960-talet inledde Malmö FF sitt mest framgångsrika årtionde i historien med att vinna svenska mästerskapet 1970. Klubben vann Allsvenskan 1970, 1971, 1974, 1975 och 1977 samt Svenska cupen 1976 och 1978. Vinsten i Allsvenskan 1977 kvalificerade klubben för Europacupen 1978/1979 och efter segrar mot AS Monaco, Dynamo Kiev, Wisła Kraków och Austria Wien nådde de, som enda svenska fotbollsklubb någonsin, finalen i tävlingen. Finalen spelades på Olympiastadion i München mot Nottingham Forest. Inför finalen drabbades man dock av ett svårt bakslag då nyckelspelaren Bosse Larsson inte kunde spela på grund av en knäskada. Utan Larsson på planen saknade Malmö FF sin naturliga målskytt och Nottingham Forest vann med 1–0 efter att Trevor Francis gjort finalens enda mål. Trots förlusten är detta fortfarande den största framgången i Malmö FF:s historia. Laget fick Svenska Dagbladets guldmedalj samma år med motiveringen: ”För den serie av bragder som förde MFF som första svenska lag fram till finalen i europeiska mästarcupen i fotboll.”
Mycket av framgångarna under 1970-talet berodde på en ny taktik och nya träningsmetoder som kom till klubben genom engelsmannen Bob Houghton, som tränade klubben mellan 1974 och 1980. Eric Persson efterträddes som ordförande 1974 av Hans Cavalli-Björkman. Efter att laget inte presterat tillräckligt bra under tränarna Keith Blunt och Tord Grip i början av 1980-talet tog Roy Hodgson över 1985. Han ledde klubben till två svenska mästerskap, 1986 och 1988 och klubben vann Allsvenskan fem år i rad mellan 1985 och 1989. Vid den tiden beslutades mästaren genom playoff mellan de bästa lagen efter att den ordinarie säsongen spelats klart. Playoff användes mellan 1982 och 1992 och klubben nådde finalen fyra gånger mellan 1986 och 1989 och vann två gånger. Utöver detta vann klubben Svenska cupen 1984, 1986 och 1989.
Under 1990-talet följde en lång nedgång för klubben. Förutom en andraplats i Allsvenskan 1996 lyckades laget inte utmärka sig och man vann varken Allsvenskan eller Svenska cupen på hela årtiondet, som blev klubbens resultatmässigt sämsta sedan 1930-talet. Årtiondet avslutades dessutom 1999 med att MFF degraderades ner till Superettan efter 62 säsonger i Allsvenskan. Degraderingen ledde till omfattande förändringar i klubbens styrelse, Hans Cavalli-Björkman efterträddes som ordförande av Bengt Madsen 1999 och före detta spelaren Hasse Borg anlitades som ny sportchef. Dessa förändringar i verksamheten, liksom det faktum att man lyckades behålla nästan hela sin spelartrupp samt framväxten av den unga talangen Zlatan Ibrahimović, ledde klubben tillbaka till Allsvenskan 2001. Ibrahimović blev berömd och var en viktig spelare i klubbens försök att återvända till högsta ligan. Han såldes senare till Ajax 2001 och har sedan dess spelat för Juventus, Inter, Barcelona, AC Milan, Paris Saint Germain och Manchester United.
Även om 2001 inte gav laget några högre placeringar lyckades man slå AIK i den allsvenska premiären efter ett år i Superettan, med två mål gjorda av Zlatan Ibrahimović.
Återkomsten i Allsvenskan var starten på en framgångsrik inledning av 2000-talet, under ledning av Tom Prahl, där klubben slutade bland de tre bästa tre gånger i rad. År 2004 vann man Allsvenskan vilket var klubbens femtonde vinst i Svenska mästerskapet. Året efter nådde klubben den sista kvalomgången till Champions League men besegrades av Thun. Framgångsrikt sponsorarbete och försäljning av spelare gjorde Malmö FF till den rikaste klubben i Sverige; en position de fortfarande innehar 2023. Klubben flyttade från Malmö Stadion till Swedbank Stadion under 2009, en stadion helt byggd för fotboll som ligger intill den gamla.
År 2009 meddelade Madsen att han skulle avgå som ordförande och ersattes av Håkan Jeppsson i början av följande år. Under 2010 firade klubben sitt 100-årsjubileum med flera festliga evenemang i början av säsongen. På dagen av klubbens 100-årsjubileum förklarade den svenska fotbollstidningen Offside att Malmö FF var den största fotbollsklubben i svensk historia efter ha analyserat tillgänglig historisk statistik. Säsongen blev en stor succé för klubben som vann Allsvenskan för nittonde gången och blev svenska mästare för sextonde gången. Till skillnad från 2004 skedde inte några större övergångar innan säsongen, utan dessa framgångar kom med en trupp som bestod mestadels av yngre spelare. Klubben har fortsatt att vara en av de mest dominerande fotbollsklubbarna i Sverige. Under säsongen 2011 var klubben på förstaplats i den allsvenska maratontabellen. Malmö FF är även rekordhållare för antalet vinster i Allsvenskan och Svenska cupen.
År 2011 slog Malmö ut det skotska laget Rangers i Champions League-kvalet, med resultaten 0–1 borta och 1–1 hemma. De åkte sedan ut i playoff med sammanlagda resultatet 3–4 mot Dinamo Zagreb, efter ha förlorat med 1–4 på bortaplan och vunnit med 2–0 på hemmaplan. Säsongen 2012 slutade Malmö FF på en tredjeplats i Allsvenskan efter att ha varit inblandade i en rafflande guldstrid som till slut vanns av IF Elfsborg. Säsongen har dock i efterhand främst blivit känd på grund av de ekonomiska problem som förföljde klubben, samt att man återtog förstaplats i maratontabellen från IFK Göteborg.
År 2013 säkrade Malmö FF sin 17:e SM-titel när de besegrade IF Elfsborg borta i näst sista omgången. Stor guldhjälte var Guillermo Molins som återvände till klubben under sommaren. Han gjorde 8 mål på 11 matcher och båda målen mot IF Elfsborg i näst sista omgången.
Inför säsongen 2014 presenterades Daniel Andersson som ny sportchef för Malmö FF och Markus Rosenberg återvände till klubben från West Bromwich Albion. MFF ledde serien från omgång 1 ända till sista omgången och säkrade därmed sin 18:e SM-titel. I kvalspelet till Champions League vann MFF den andra rundan mot lettiska Ventspils med totalt 1–0 (0–0 hemma) och den tredje rundan mot tjeckiska Sparta Prag på bortamål (2–4, 2–0). I den fjärde och sista rundan (playoff) mot österrikiska Red Bull Salzburg vann MFF med 4–2 (1–2 borta och 3–0 hemma) och tog sig därmed till gruppspel. I gruppspelet vann klubben matchen hemma mot grekiska Olympiakos med 2–0 efter två mål av Markus Rosenberg, men förlorade övriga fem matcher och slutade sist i gruppen.
Inför och under säsongen 2015 såldes bland andra Isaac Kiese Thelin, Emil Forsberg, Magnus Eriksson, Markus Halsti, Erik Johansson, Filip Helander, Ricardinho och Robin Olsen. Dessa ersattes av norrmännen Jo Inge Berget, Magnus Wolff Eikrem och Andreas Vindheim, serberna Nikola Djurdjic och Vladimir Rodić, sydamerikanerna Yoshimar Yotun och Felipe Carvalho, landslagsmeriterade backen Rasmus Bengtsson samt U21-landslagsmannen Oscar Lewicki, den isländske landslagsbacken Kári Árnason och den rutinerade målvakten Johan Wiland. Trots denna spelaromsättning lyckades Malmö FF för andra året i rad vinna samtliga 3 omgångar i Champions League-kvalet och ännu en gång kvalificera sig för gruppspel. I kvalspelet besegrades Zalgiris Vilnius, Red Bull Salzburg och Celtic. I gruppspelet blev det ännu en gång 3 poäng och en sistaplats i gruppen efter hemmaseger och bortaförlust mot Sjachtar Donetsk samt dubbla förluster mot Real Madrid och Paris Saint-Germain. I Allsvenskan slutade MFF femma efter att ha förlorat hemma i sista omgången mot IFK Norrköping, som tog SM-titeln. I samband med säsongsavslutningen lämnade också tränaren Åge Hareide Malmö FF efter två mycket framgångsrika säsonger och ersattes av Allan Kuhn.
Inför säsongen 2016 fanns isländske anfallaren Vidar Örn Kjartansson och den danske mittfältaren Anders Christiansen med bland nyförvärven. Senare anslöt också den rutinerade backen Behrang Safari. Årets enda chans att få kvala in till Europaspel för Malmö FF:s del gick via Svenska cupen 2015/2016, där man gick till sin första final sedan 1996. Mot BK Häcken hemma på Swedbank Stadion förlorade laget till slut efter straffavgörande (2–2 efter ordinarie tid och förlängning) och därmed inget Europacupspel för Malmö. I Allsvenskan 2016 fick bortamötet mot IFK Göteborg avbrytas under kaosartade former, sedan en IFK Göteborgssupporter kastat in en banger (kraftig smällare) på MFF-spelaren Tobias Sana, tidigare i IFK Göteborg. Även en av linjedomarna som stod alldeles i närheten drabbades. Därtill sprang en person in på planen, som senare visade sig vara ishockeyspelaren Mats Rosseli Olsen (Frölunda HC). Matchen kom aldrig att återupptas, utan Malmö FF tilldömdes i efterhand segern med 3–0. Malmö kom att säkra sin 19:e SM-titel den 26 oktober 2016, då man bortabesegrade Falkenbergs FF med 3–0 och därmed gick Malmö FF definitivt förbi IFK Göteborg i kampen om Sveriges "Mesta Mästare". I november meddelades det att Malmö FF sade upp Allan Kuhns anställning som tränare i Malmö FF, vilken ersattes av Magnus Pehrsson.
Inför säsongen 2017 lämnade bland andra Enoch Kofi Adu och Kari Arnason, in kom Lasse Nielsen närmast från belgiska Gent. I juli påbörjade MFF kvalspelet till Champions League, där man i den andra kvalomgången mot makedonska Vardar till slut förlorade med totalt 2–4 (1–1 hemma och 1–3 borta). I Allsvenskan 2017 hade laget haft både upp- och nedgång under säsongen, innan den 20:e SM-titeln var säkrad den 16 oktober 2017 genom att bortabesegra IFK Norrköping med 3–1.
Efter att ha inlett Allsvenskan 2018 med fyra förluster och två oavgjorda matcher på nio matcher, samt förlorat med 0–3 mot Djurgårdens IF i finalen av Svenska cupen, valde MFF att sparka huvudtränaren Magnus Pehrsson och låta sportchefen Daniel Andersson gå in som tillfällig tränare. I juni presenterades sedan Uwe Rösler som ny huvudtränare i Malmö FF. Vidare följde en period under sommarmånaderna där MFF inte förlorade en enda av totalt 16 tävlingsmatcher. I kvalet till Champions League besegrade MFF Drita från Kosovo och rumänska Cluj innan man åkte ut i den tredje kvalomgången mot ungerska Vidi. Mot danska FC Midtjylland i playoff till Europa League följdes 2–2 hemma upp med en bortaseger (0–2), varför MFF var klara för gruppspel. Med turkiska Beşiktaş, belgiska Genk och norska Sarpsborg 08 i gruppen kom Malmö att nå sextondelsfinal. I Allsvenskan slutade MFF på tredjeplats, vilket innebar en ny kvalplats till Europa League. Fredagen den 7 december meddelades det att Malmö FF:s ordförande sedan år 2010, Håkan Jeppsson, hastigt hade avlidit i en ålder av 57 år. Anders Pålsson trädde in som tillförordnad ordförande och blev ordinarie i mars 2019.
Malmö FF inledde tävlingsåret 2019 med ett dubbelmöte mot Premier League-storklubben Chelsea i sextondelsfinal i Europa League; 1–2 hemma och 0–3 borta (Chelsea kom att vinna hela turneringen). I Svenska cupen med Degerfors IF, Falkenbergs FF och Östers IF i sin grupp missades chansen att gå vidare till slutspel. I Allsvenskan 2019 gick MFF till sommaruppehåll som Allsvenska serieledare. Efter sommaruppehållet kom laget in i en viss formsvacka och tappade förstaplaceringen. I kvalspelet till Europa League gick MFF vidare till gruppspel efter segrar i kvalet mot Ballymena United (Nordirland), Domžale (Slovenien), Zrinjski Mostar (Bosnien-Hercegovina) och slutligen Bnei Yehuda Tel Aviv (Israel). Med Dynamo Kiev (Ukraina), FC Köpenhamn (Danmark) och Lugano (Schweiz) som konkurrenter vann Malmö slutligen gruppen. I den sista allsvenska omgången var MFF i guldläge en bit in i andra halvlek genom att besegra Örebro SK borta (5–0) – men Djurgårdens IF lyckades dock ta den bortapoäng mot IFK Norrköping som krävdes och vann SM-titeln, en poäng före MFF. Hemmamötet med Dynamo Kiev i Europa League (som slutade 4–3 till Malmö efter avgörande i den sjätte tilläggsminuten) var Markus Rosenbergs näst sista match i karriären och den sista på hemmaplan i Malmö och hyllades som en av de viktigaste spelarna i klubbens historia.
Tävlingssäsongen 2020 inleddes precis som fjolåret med sextondelsfinal i Europa League, denna gång mot tyska Wolfsburg, med förlust 1–5 totalt. I Svenska cupen 2019/2020 gick MFF till sin tredje final på fem säsonger genom att i gruppspel och slutspel besegra Syrianska FC, FK Karlskrona, AFC Eskilstuna, AIK och Mjällby AIF. I finalen, som spelades på Gamla Ullevi i Göteborg, stod dock IFK Göteborg som slutsegrare. Allsvenskan kom igång först i juni månad på grund av coronaviruspandemin. I kvalspelet till Europa League 2020/2021 besegrade MFF i tur och ordning Cracovia, Budapest Honvéd och Lokomotiva Zagreb, men i playoff-mötet mot spanska Granada åkte man ut och missade därmed chansen till gruppspel i Europa denna säsong. I Allsvenskan säkrade MFF till slut sin 21:a SM-titel den 8 november genom att besegra IK Sirius med 4–0.
I inledningen av 2021 missade MFF slutspelet i Svenska cupen 2020/2021 efter att ha blivit blott grupptrea. Man inledde dock Allsvenskan med sex segrar, två oavgjorda matcher och en förlust fram till sommaruppehållet. I kvalspelet till Champions League 2021/2022 besegrades i tur och ordning Riga FC, HJK, Rangers och Ludogorets Razgrad varpå MFF var klara för gruppspel i Champions League 2021/2022. I gruppspelet hamnade MFF sist i sin grupp efter oavgjort hemma och bortaförlust mot Zenit Sankt Petersburg samt dubbla förluster mot Chelsea och Juventus. MFF stod dock till slut som slutsegrare i Allsvenskan 2021 och försvarade därmed SM-titeln från 2020 och tog sin 22:a mästartitel. I slutet av året lämnade Jon Dahl Tomasson sin tjänst som huvudtränare i Malmö FF efter två säsonger.
Säsongen 2022 inleddes med att Malmö FF gick till final i Svenska cupen, som man sedan vann mot Hammarby IF efter ett avgörande på straffar. I Allsvenskan gick laget obesegrat de första sju omgångarna, men tappade sedan successivt under säsongen och slutade till sist på en sjundeplats, 18 poäng efter segrande BK Häcken. I kvalet till Champions League slogs Malmö ut redan i den andra omgången av Žalgiris, men tog sig via seger i playoff mot Sivasspor till gruppspel i Europa League. Väl där blev man dock sist i sin grupp på 0 poäng efter dubbla förluster mot Union Saint-Gilloise, Union Berlin och Braga. Under säsongens gång hann MFF både anställa och avskeda Milos Milojevic som huvudtränare, samt ha såväl Andreas Georgson som Åge Hareide som tillförordnade tränare.
Inför säsongen 2023 tog Henrik Rydström över som ny huvudtränare i Malmö FF. Malmö FF inledde den allsvenska säsongen med åtta raka vinster. I Svenska cupen nådde man kvartsfinal, som förlorades mot Djurgården efter straffläggning. Malmö FF bärgade sin 23:e SM-titel den 12 november efter en 1–0-seger i en dramatisk match mot Elfsborg.
I slutet av januari fick Anders Christiansen sin comeback i säsongens första träningsmatch mot danska Silkeborg IF efter fjolårets hjärtstillestånd. Samtidigt presenterades säsongens första nyförvärv: Jens Stryger och Erik Botheim.
Den 30 mars inleddes fotbollsallsvenskan för Malmö FF:s del med en 5–1 vinst mot IFK Norrköping. MFF vann de sex inledande omgångarna. Årets hemmapremiär mot Hammarby IF (2–0) präglades av stök; både inför och efter matchen inträffade flera incidenter mellan supportrar och polis. Anklagelser om oprovocerat våld riktades mot ordningsmakten.
Under årets första månader vinner MFF sin grupp i svenska cupen följt av vinst i både kvartsfinal och semifinal mot IFK Norrköping respektive Halmstads BK. Finalen spelades på Eleda Stadion den 1 maj mot Djurgårdens IF där Malmö FF vinner på straffar. Matchhjälte blev Johan Dahlin som räddade två straffar. Detta blev klubbens sextonde cuptitel.
I slutet av maj drabbades MFF av säsongens största skandal: lagkaptenen Pontus Jansson förekom i en förundersökning där ett flertal huliganer misstänks för brott. Detta ledde till en internutredning där Jansson blev av med kaptensbindeln och stängdes av från spel i en match. Jansson, som i media anklagades för bl.a antisemitism, JO-anmälde händelsen då det visade sig att det offentliggjorda materialet inte var komplett.
Under sommaren såldes Derek Cornelius till Marseille vilket blev allsvenskans åttonde dåvarande dyraste försäljning genom tiderna. Dessutom säljs Sebastian Nanasi till Strasbourg för allsvensk rekordsumma. In kom Colin Rösler och Sead Hakšabanović, klubbens dyraste värvning genom tiderna.
Under sommaren inleddes säsongens europaspel, med vinst i dubbelmötet mot färöiska KÍ Klaksvik. Därefter spelades 2–2 hemma mot PAOK. I returmatchen i Thessaloniki kvitterade Nils Zätterström i slutminuterna, och assisterade Anders Christiansen till ledningsmålet i förlängningen. I sista kvalrundan för Champions League förlorade man mot tjeckiska Sparta Prag med 0–4 totalt. Detta innebar dock spel i Europa League. Där förlorade man sina två första hemmamatcher, mot Rangers (0–2) och Olympiakos (0–1). Ligans första vinst tog man borta efter en vändning mot Qarabağ (2–1).
Den 28 oktober säkrades klubbens 24:e SM-guld inför ett fullsatt Eleda Stadion. Efter underläge mot IFK Göteborg vände och vann Malmö FF efter mål av Taha Ali och Hugo Bolin.
Malmö FF är en förening med årsmötet som högsta beslutande organ. Mötet godkänner räkenskaper och revision samt utser styrelse och ordförande. År 2018 utsågs Anders Pålsson till tillförordnad ordförande efter Håkan Jeppssons oväntade bortgång, och blev ordinarie ordförande i mars 2019. Föreningens dagliga verksamhet handhas av klubbens verkställande direktör i samråd med ordföranden. Malmö FF hade i slutet av år 2022 ett eget kapital på drygt 700 miljoner kronor och var sett till detta Sveriges rikaste fotbollsklubb.
Malmö FF hade tidigare flera avdelningar, men endast herr- och damfotbollsavdelningen är kvar.
Malmö FF Hockey – ishockeyavdelningen, grundad 1944, blev Malmö IF och skildes från klubben 1972
Malmö FF Tennis – tennisavdelningen, grundad 1944, blev Bellevue TK och skildes från klubben 1977
Malmö FF Handboll – handbollsavdelningen, grundad 1944, gick samman med Dalhems IF och skildes från klubben 1982 för att bli Dalhem/MFF
Malmö FF Bridge – bridgeavdelningen, grundad 1948 och nedlagd 1964
Malmö FF Badminton – badmintonavdelningen, grundad 1948, blev Malmö BMK och skildes från klubben 1980
Malmö FF Bowling – bowlingavdelningen, grundad 1948 och nedlagd 2004
Malmö FF Dam – damfotbollsavdelningen, grundad 1970, blev 2007 LdB FC Malmö och skildes från klubben 2007 innan namnet 2013 ändrades till FC Rosengård. Återstartad 2019.
Malmö FF Bordtennis – bordtennisavdelningen, grundad 1975 och nedlagd 2006
Klubben är känd under smeknamnen Di blåe och Himmelsblått på grund av klubbfärgerna himmelsblått och vitt. Spelarna bär himmelsblåa tröjor, vita shorts och himmelsblåa strumpor. Bortafärgerna är röd- och vitrandiga tröjor, svarta shorts och röda strumpor. Olika alternativa kit har använts för internationellt spel, bland annat helvita som infördes på 1950-talet och helsvarta med himmelsblå och gyllene kanter och text som användes för europeiskt spel 2005.
Klubbfärgerna har inte alltid varit himmelsblåa. Klubbens föregångare BK Idrott bar blå- och vitrandiga tröjor och vita shorts, och detta användes fortfarande det första halvåret 1910 när Malmö FF bildats. Det ändrades senare till röd- och vitrandiga tröjor och svarta shorts för att symbolisera att Malmö FF var en ny klubb och ett liknande kit används nu som bortadräkt av dessa historiska skäl. Det nuvarande himmelsblåa kitet infördes 1920. Sedan 2010 finns en liten skånsk flagga med på baksidan av tröjan strax under nacken.
Klubbmärket består av en sköld med två vertikala himmelsblå fält på sidorna och ett vertikalt vitt fält i mitten. Nedanför skölden står det skrivet "Malmö FF" i himmelsblåa bokstäver med en himmelsblå stjärna under texten. I övre delen av skölden är ett vitt horisontellt fält över de tre vertikala fälten. Förkortningen "MFF" av klubbens namn skrivs ut med himmelsblåa bokstäver i detta fält. På toppen av skölden finns fem tornlika förlängningar av det vita fältet. Det nuvarande klubbmärket gjorde sin debut på tröjan på 1940-talet. Det fanns andra klubbmärken innan detta men de fanns aldrig med på tröjorna. Medan det första klubbmärket var svart och vitt så var det andra klubbmärket rött och vitt i enlighet med klubbens huvudfärger mellan 1910 och 1920. I det ursprungliga klubbmärket fanns inte klubbens namn och den himmelsblåa stjärnan under skölden med. Dessa lades till i efterhand då klubbens ordförande Eric Persson noterade att åskådare utomlands hade svårt att identifiera från vilken stad klubben kom enbart genom att titta på klubbmärket. Till klubbens 100-årsdag 2010 var årtalen 1910 och 2010 skrivna på varsin sida av skölden på ett himmelsblått band bakom skölden.
I modern tid har två guldstjärnor, mästerskapsstjärnor, lagts till över skölden, men endast på spelartröjorna. En stjärna symboliserar att klubben vunnit fler än tio inhemska titlar och är en tradition som tagits från italienska ligan. Malmö FF placerade två stjärnor över klubbmärket efter att de vunnit allsvenskan 2013. De hade då segrat i den svenska högsta serien 20 gånger. På 1980-talet blev inte allsvenskans seriesegrare svenska mästare, eftersom det avgjordes i ett slutspel bland de bästa i serien. De båda stjärnorna väckte en del kritik hos motståndarnas supporterklubbar, bland annat anmäldes Malmö FF till Reklamombudsmannen för "falsk marknadsföring" och IFK Göteborg skickade en matematikbok till klubben.
Efter guldet 2017 lades den andra stjärnan till igen, för att symbolisera den 20:e mästerskapsinteckningen
Under 2011 introducerade klubben ett nytt helt vitt bortakit för användning i europeiska cuper och Allsvenskan.
Malmö FF är välkända för sin stora publik. Klubben har flera supporterklubbar, varav den största är den officiella supporterklubben MFF Support, grundad 1992. MFF Support beskriver sig själv som "en ideell och opolitisk förening som arbetar mot våld och rasism". I september 2011 blev Magnus Ericsson vald till ordförande för MFF Support.
Det finns även flera mindre fristående supportergrupper. Den mest framträdande av dessa är Supras Malmö, som grundades 2003 av en samling mindre ultrasgrupper och hängivna fans. Namnet "Supras" kommer från orden supporter och ultras, där det senare indikerar att gruppen är inspirerad av en fankultur med rötter i länder kring Medelhavet. Supras Malmö är den synligaste gruppen på stadions läktare med sina banderoller och flaggor. En annan grupp med liknande mål är Rex Scania. MFF Tifosi 96 (MT96) är ett nätverk av supportrar som skapar tifos för speciella tillfällen och viktiga matcher.
Malmösystrar är Europas största kvinnliga supportergrupp med över 200 medlemmar.
Supportrar till Malmö FF har vänskap med bland annat supportrar till Hertha BSC.
På grund av geografisk närhet finns en viss rivalitet med Trelleborgs FF och Landskrona BoIS, som båda är belägna i Skåne. Klubbens främsta rivaler är Helsingborgs IF, IFK Göteborg och IFK Malmö. Rivaliteten mellan Helsingborgs IF och Malmö FF har funnits sedan Malmö FF gick upp till Allsvenskan på 1930-talet, och är främst av geografiska skäl då båda lagen är från Skåne. Rivaliteten mellan IFK Göteborg och Malmö FF relaterar i högre grad till slag om titlar de två lagen emellan, då de är de två mest framgångsrika klubbarna i svensk fotbollshistoria och de enda två som har spelat europeiska cupfinaler: IFK Göteborg i Uefacupen 1982 och 1987 samt Malmö FF i Europacupen 1979.
Under 2000-talet har en rivalitet mellan Malmö FF och FC Köpenhamn växt sig starkare. Rivaliteten handlar framför allt om geografisk närhet och att lagen mer frekvent har spelat mot varandra. Under en match i Royal League år 2005 på Parken i Köpenhamn fick mötet att få en större betydelse än tidigare, detta efter att dansk polis under oklara grunder delade ut slag med batonger mot Malmösupportrar på läktaren. Vilket resulterade i ett antal skadade supportrar där flera fick vårdas för sina skador på sjukhus med bland annat en spräckt mjälte och ett flertal fick sys.
Rivaliteten mellan IFK Malmö och Malmö FF är både geografisk och historisk. Klubbarna kommer från samma stad och spelade på samma stadion i början av 1900-talet. Troligtvis bidrogs det till stora spänningar när styrelseledamöter i IFK Malmö 1933 avslöjade Malmö FF:s brott mot amatörfotbollsreglerna till Svenska Fotbollförbundet. IFK Malmö har inte spelat i Allsvenskan sedan 1962, vilket gör matcher mellan de två klubbarna sällsynta.
Malmö FF:s första arena var Malmö IP som de delade med ärkerivalerna IFK Malmö. Laget spelade där från grundandet av klubben år 1910, fram tills 1958. Arenan existerar fortfarande idag, dock med lägre kapacitet, och används av damlaget FC Rosengård, som tidigare var Malmö FF:s damfotbollssektion. Kapaciteten 2012 är 7 600, men den var vanligen mycket högre när Malmö FF spelade där. Under den sista säsongen år 1957 var den genomsnittliga publiksiffran 15 500. Klubbens publikrekord på Malmö IP är 22 436 mot Helsingborgs IF den 1 juni 1956. Arenan anses fortfarande vara en viktig del av klubbens historia, då det var där som klubben grundades, spelade sina första 47 säsonger och vann fem svenska mästerskap. MFF, och IFK Malmö, spelade på Malmö IP även under säsongerna 1999 och 2000.
En ny arena började att byggas i Malmö efter att Sverige blivit värdland för Världsmästerskapet i fotboll 1958, namnet för arenan blev Malmö stadion. Malmö FF spelade sin första säsong på stadion 1958/1959. Första gången klubben vann svenska mästerskapet på arenan var säsongen 1965. En övre läktare lades till på arenan på 1980-talet och stod klar 1992. Klubben hade sin mest framgångsrika era på denna stadion, då de vann tio av sexton svenska mästerskap. Arenan hade ursprungligen en kapacitet på 30 000, men detta sänktes till 26 500 på grund av förändringar i säkerhetsbestämmelserna. Klubbens publikrekord på stadion var 29 328 mot Helsingborgs IF den 24 september 1967. Arenan delades med IFK Malmö.
Efter segern i Allsvenskan 2004 kom det planer på att bygga en ny arena. I juli 2005 meddelade Malmö FF att arbetet på Stadion hade börjat. Arenan var avsedd att ha 18 000 sittplatser och 6 000 ståplatser. Arenan kan även göras om så att den rymmer 21 000 åskådare, dock endast sittplatser, detta för europeiskt spel där ståplatser inte är tillåtet. Byggandet började 2007 och var klart 2009. Den nya arenan ligger bredvid Malmö Stadion. Även om byggandet fortfarande pågick runt om i arenan vid tidpunkten så invigdes arenan den 13 april 2009 i klubbens första hemmamatch för säsongen 2009 mot Örgryte IS; där Malmö FF:s Labinot Harbuzi gjorde det första målet i den 61:a minuten. Klubben vann Allsvenskan under sin andra säsong på arenan 2010, när klubben slog Mjällby AIF den 7 november i sista matchen för säsongen med 2–0. I samma match sattes publikrekordet på arenan till 24 148 personer. Stadion är en kategori 4 arena (högsta kategori) enl. UEFA:s ranking.
Malmö FF gjorde övergången från att vara en amatörklubb till att bli fullt professionella i slutet av 1970-talet under ledning av klubbens ordförande Eric Persson. Malmö FF är en öppen förening med årsstämman som högsta beslutande organ, där varje medlem har en röst. Mötet godkänner räkenskaper och revision, utser styrelse och ordförande samt beslutar om inkomsterna. År 2010 valdes Håkan Jeppsson till ny ordförande efter Bengt Madsen. Föreningens dagliga verksamhet handhas av klubbens verkställande direktör i samråd med ordföranden.
Med ett eget kapital på 92,2 miljoner kronor år 2013 var MFF den rikaste fotbollsklubben i Sverige. Omsättningen för 2012, exklusive spelarövergångar var 163,5 miljoner kronor. Åren 2014 och 2015 bidrog intäkter från spel i Uefa Champions League till ett sammanlagt resultat på 375 miljoner.
Den högsta övergångssumman som Malmö FF fått för en spelare var
omkring 135 miljoner kronor för Hugo Larsson, som såldes till Eintracht Frankfurt 2023. Det är den högsta övergångssumman som någonsin betalats till en svensk fotbollsklubb.
MFF hade 2015 Swedbank som namnpartner till Stadion, Puma som leverantör av matchställ och Rörläggaren som tröjsponsor. Officiella partners var AAK, Elitfönster, Eon, Gigantprint, Intersport, Länsförsäkringar Skåne, Svenska Spel, Sydsvenskan och Volkswagen Malmö.
Malmö FF har varit huvudämnet i flera filmer.
Klubben har i media uppmärksammats, bland annat för fotbollsdokumentärerna Blådårar, Blådårar 2 och Framåt Malmö, som visar klubben från både supportrarna och spelarnas perspektiv under säsongen 1997 och 2000. Blådårar 1 utspelar sig 1997, då klubben slutade trea i Allsvenskan. Filmen fokuserades på supportern Lasse, spelaren Anders Andersson, tidigare ordföranden Hans Cavalli-Björkman och andra personer.
Blådårar 2 utspelar sig 2000, året efter att klubben blivit degraderade till Superettan, och följer laget när de kämpar för sin återkomst till Allsvenskan. Den andra filmen fortsätter att följa Lasse, men har även ett stort fokus på Zlatan Ibrahimović, hans framsteg och hur han till slut såldes till AFC Ajax under säsongen 2001.
Klubben har även varit med i Mitt hjärtas Malmö, en serie dokumentärer som handlar om Malmös historia. Klipp som användes var matchbilder från 1940-talet (volym 7), och matchbilder från finalen i Europacupen i fotboll 1978/1979 som spelades i München från en supporters perspektiv (volym 8). Volym 9 av serien ägnades helt åt klubbens 100-årsjubileum år 2010.
I Om Sara, en svenska dramafilm från 2005, spelar Alexander Skarsgård den fiktiva fotbollsstjärnan Kalle Öberg, som spelar för Malmö FF.
En återkommande sketch i den andra säsongen av komediserien Hipp Hipp! involverade en grupp med Malmö FF-fans som sjunger samtidigt som de utför dagliga uppgifter.
Listkriterier:
spelaren har spelat mer än 500 matcher för klubben, eller
spelaren har vunnit Guldbollen, en officiell UEFA-utmärkelse eller
spelaren har varit med som en av de 11 bästa spelarna i det officiella Sydsvenskan-laget.
Listkriterier:
Listan inkluderar alla utländska spelare som representerat klubben.
Svenska spelare med dubbelt medborgarskap är inkluderade ifall de valt att representera sitt andra land.
Spelare i fet stil representerar klubben.
Styrelsen under 2026.
Uppdaterad 30 juni 2026
Detta är en lista över tränare som har vunnit en eller flera titlar med MFF
Malmö FF har spelat 88 säsonger (2023) i Allsvenskan. De enda klubbarna som har spelat fler säsonger är AIK med 95 stycken och IFK Göteborg med 91 stycken (2023). Klubben ligger trots detta på en förstaplats i Allsvenskans maratontabell. MFF är den enda svenska och enda nordiska klubben som har spelat i finalen av Europacupen, då de nådde denna 1979. Malmö FF är också den enda nordiska klubben som har varit representant vid Interkontinentala cupen (efterföljande av VM för klubblag) där de tävlade om 1979 års titel.
Malmö FF har vunnit inhemska, nationella och internationella titlar. Klubben innehar rekordet för flest titlar i Allsvenskan och Svenska cupen. Majoriteten av Malmö FF:s titlar är från 1970-talet. Senaste titeln klubben vann var 2024 när de vann Allsvenskan. Första gången MFF spelade i en europeisk turnering var under säsongen 1964/1965 i Europacupen och säsongen 2021/2022 var den senaste säsongen de spelade i Europa. Malmö FF kvalade för första gången in till Champions League säsongen 2014/2015. Klubben har även spelat i andra numera nedlagda europeiska tävlingar så som Cupvinnarcupen och Intertotocupen.
Svenska mästare
Vinnare (24): 1943/1944, 1948/1949, 1949/1950, 1950/1951, 1952/1953, 1965, 1967, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977, 1986, 1988, 2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024
Allsvenskan
Vinnare (27): 1943/1944, 1948/1949, 1949/1950, 1950/1951, 1952/1953, 1965, 1967, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977, 1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024
Andraplats (15): 1945/1946, 1947/1948, 1951/1952, 1955/1956, 1956/1957, 1964, 1968, 1969, 1976, 1978, 1980, 1983, 1996, 2002, 2019
Division 2 Sydsvenska Serien
Vinnare (1): 1920/1921
Andraplats (1): 1923/1924
Division 2 Södra
Vinnare (3): 1930/1931, 1934/1935, 1935/1936
Andraplats (1): 1929/1930
Superettan
Andraplats (1): 2000
Svenska cupen
Vinnare (16): 1944, 1946, 1947, 1951, 1953, 1967, 1972/1973, 1973/1974, 1974/1975, 1977/1978, 1979/1980, 1983/1984, 1985/1986, 1988/1989, 2021/2022, 2023/2024
Andraplats (6): 1945, 1970/1971, 1995/1996, 2016, 2018, 2020
Slutspel i Allsvenskan
Vinnare (2): 1986, 1988
Andraplats (2): 1987, 1989
Supercupen
Vinnare (2): 2013, 2014
Andraplats (1): 2011
Allsvenskan och Svenska cupen
Vinnare (9): 1943/1944, 1950/1951, 1952/1953, 1967, 1974, 1975, 1986, 1989, 2024
Johan Dahlin (2010, 2013, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024).
Krister Kristensson (1965, 1967, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977). (Han tilldelades ingen av de få medaljerna som delades ut 1965).
Anders Christiansen (2016, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024).
Oscar Lewicki (2016, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024).
Erdal Rakip (2013, 2014, 2016, 2017, 2020, 2021).
Bosse Larsson (1965, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977).
Pontus Jansson (2010, 2013, 2014, 2023, 2024).
Anton Tinnerholm (2014, 2016, 2017, 2023, 2024).
Roy Andersson (1970, 1971, 1974, 1975, 1977).
Tommy Andersson (1970, 1971, 1974, 1975, 1977).
Jan Möller (1970, 1971, 1974, 1975, 1977).
Staffan Tapper (1970, 1971, 1974, 1975, 1977).
Europacupen
Andraplats (1): 1978/1979
Interkontinentala cupen
Andraplats (1): 1979
Damlaget grundades den 7 september 1970, damerna vann fem mästerskapstitlar och två cuptitlar som Malmö FF innan damsektionen bröt sig ur föreningen 2007 och bildade LdB FC Malmö, som till säsongen 2014 blev FC Rosengårds damlag.
Den 26 november 2019 grundades ett damlag på nytt efter att Malmö FF haft ett extra insatt årsmöte, där medlemmarna röstade ja till att föreningen ska ha ett damlag igen, efter 12 års avsaknad. Detta efter att medlemmarna röstat nej till en sammanslagning med Limhamn Bunkeflos damlag, som då huserade i Damallsvenskan. Laget debuterade i Division 4 år 2020 och gick under säsongen obesegrade i serien med en målskillnad på 139–0. 2021 vann damlaget division 3 Sydvästra Skåne efter 18 raka vinster. 2022 vann de division 2 Södra Götaland, med 18 raka vinster och målskillnad på 143-5. 2023 spelade laget sig upp igenom division 1, södra till Elitettan 2024. Den 12 oktober 2024 säkrades uppflyttningen från elitettan till damallsvenskan.
Den portugisiske stjärnan Eusébio spelade en vänskapsmatch för Malmö FF:s A-lag den 12 juli 1971 mot Moskvas stadslag på Malmö stadion inför 12 000 åskådare. Eusébio gjorde själv ett mål, efter att först ha assisterat till Curt Olsbergs mål, och matchen slutade 2–2.
Smitt, Rikard (2009). Ända sedan gamla dagar-: [MFF:s jubileumsbok – 100 år]. Malmö: Malmö FF. Libris 11844810. ISBN 978-91-633-5767-1
Törner, Ole (2005). Malmö FF: en supporters handbok. Stockholm: Bokförlaget DN. Libris 9712913. ISBN 91-7588-683-9
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Malmö FF, 6 april 2012.
Wikimedia Commons har media som rör Malmö FF.
Officiell webbplats
Malmö FF Instagram
System of a Down är ett amerikanskt alternativt metalband, grundat 1994 i Hollywood, Kalifornien. Bandet består av sångaren Serj Tankian, gitarristen Daron Malakian, basisten Shavo Odadjian och trumslagaren John Dolmayan. System of a Down släppte sitt självbetitlade debutalbum 1998, men fick sitt kommersiella genombrott 2001 med Toxicity. Tre av bandets album (Toxicity, Mezmerize och Hypnotize) har debuterat på plats 1 på Billboard 200. System of a Downs senaste album Hypnotize lanserades i november 2005.
Bandmedlemmarna har armeniskt, ursprung. Samtliga bandmedlemmar har släktingar som mördades under det armeniska folkmordet och de tillhör den armeniska diasporan. Även om bandmedlemmar inte vill beskriva System of a Down som ett politiskt band har bandmedlemmar engagerat sig för att sprida kunskap om det armeniska folkmordet och propagerat mot amerikansk militarism och totalitarism.
System of a Down gjorde ett uppehåll med start den 13 augusti 2006 och under några år framöver arbetade bandmedlemmarna med olika sidoprojekt. Den 29 november 2010 meddelades det att System of a Down hade återförenats och den 10 maj 2011 hölls den första konserten på närmare fem år. Ett sjätte studioalbum har diskuterats inom bandet. Den 6 november 2020 släppte System of a Down två låtar, vilket var det första nya materialet på 15 år. Sedan sin debut har System of a Down sålt över 40 miljoner kopior världen över.
Rötterna till System of a Down ligger i det Los Angeles-baserade bandet Soil som Serj Tankian, Daron Malakian och Shavo Odadjian var med i. De hade alla gått på Rose and Alex Pilibos Armenian School, men på grund av åldersskillnaden dem emellan träffades de inte förrän 1993 när de arbetade på separata projekt i repetitions- och inspelningsstudion Nightingale Studios i Burbank, Kalifornien. Innan Soil grundades spelade Tankian keyboard i bandet Forever Young, Malakian var med i bandet Snowblind och Odadjian hade spelat i banden Roswell och Van Buren. Det var under sin tid i Forever Young som Tankian först träffade Malakian, där deras första samarbete var under låten "Waco Jesus", som Tankian hade skrivit rörande David Koresh.
Tankian och Malakian grundade Soil och de tog in två andra medlemmar: David "Dave" Hakopyan som basist och Domingo "Dingo" Laranio som trumslagare. Odadjian anslöt sig först till Soil som deras manager; han blev dock mot slutet av Soils verksamma karriär bandets kompgitarrist. Under 1994 lämnade Hakopyan och Laranio bandet eftersom de kände att det inte ledde någonvart. Soil hade då endast uppträtt under en konsert, vilket var på Café Club Fais Do-Do i Los Angeles. Soil spelade under 1995 in åtminstone en demokassett och bandets totala verksamma karriär var åtta månader.
Malakian har i efterhand sagt att han inte ansåg att Soil var det band som kändes rätt för honom utan att det först var när System of a Down grundades som han kände sig hemma. Tankian har beskrivit Soils låtar som väldigt komplexa och han hävdade att "man skulle kunna sätta ihop 7 eller 8 System-låtar till en enda Soil-låt." Malakian har sagt att Soils låtar var 6–7 minuter långa och att de var mer som riff snarare än färdiga låtar. Han har beskrivit Soils sound som om System of a Down skulle blandas med Rush och Frank Zappa. Det var när Malakian började komprimera Soils låtar och ge dem verser, refränger och melodislingor som System of a Downs musikstil skapades.
Soil skulle senare komma att bli namnet på en låt som inkluderades på System of a Downs debutalbum från 1998 och det är även namnet på en dikt i Tankians poesibok Cool Gardens från 2001.
Efter att Soil hade splittrats 1995 grundade Tankian, Malakian och Odadjian bandet System of a Down, vars namn är baserat på Malakians dikt Victims of a Down. Tankian och Odadjian ansåg dock att ordet "Victim" syftade på svaghet och Malakian föreslog då istället användningen av ordet "System", vilket de andra bandmedlemmarna godtog. Ursprungligen var Odadjian bandets manager, men han antog kort därefter rollen som bandets basist. Ontronik "Andy" Khachaturian fick rollen som trumslagare efter att System of a Down hade sökt en sådan i tre månader. Khachaturian kände Malakian sedan tidigare eftersom de hade spelat i Snowblind tillsammans. Dessa händelser ägde rum under 1994 fram till februari 1995, när bandet till sist hade en färdig uppsättning medlemmar.
System of a Down hade problem att få ett första gig eftersom de ännu inte hade släppt någon demoutgivning. Odadjian förklarade att "vi [System of a Down] inte hade några pengar, men vi ville uppträda. Jag jobbade på banken First Interstate och mellan kreditöverföringarna brukade jag ringa till Roxy [Theatre] och säga 'Kan du inte ge oss ett gig? Eddie, ge oss ett gig.' Han [Eddie] svarade då att 'Jag behöver en demokassett. Jag kan inte bara ge bort gig.' Fem minuter senare ringde jag igen. En dag fick Roxy nog och sade 'Okej då! Gå och sälj 75 biljetter.' Vi sålde 150 biljetter." Deras första uppträdande någonsin som System of a Down var på Roxy Theatre den 28 maj 1995.
System of a Down släppte fyra obetitlade demokassetter mellan 1995 och 1997. 1997 ådrog sig Khachaturian en handfraktur på fjärde och/eller femte metakarpalbenet efter att ha slagit hål i en vägg, vilket ledde till att han inte kunde spela trummor på minst ett år. Khachaturian valde då att lämna System of a Down för att istället grunda The Apex Theory tillsammans med bland annat den förre Soil-basisten David Hakopyan. System of a Down rekryterade en ny trumslagare vid namn John Dolmayan, som gick med i bandet tidigt under 1997. Enligt Odadjian var Dolmayan från början bara tänkt att vara en tillfällig medlem, men bandmedlemmarna blev imponerade av hans trumspelande och valde därför att behålla Dolmayan som en permanent medlem i System of a Down.
Under 1997 släpptes även bandets första albumlåt, i detta fall "P.L.U.C.K.", vilken lanserades på samlingsalbumet April 24. I juli detta år fick musikproducenten Rick Rubin upp ögonen för System of a Down efter deras konsert på The Viper Room i Hollywood, Kalifornien; bandmedlemmarna beskrev själva sina konsert under denna tid som "mörkröda upplevelser." Bandet började samarbeta med Rubin i september 1997 och samma år spelade de in en femte obetitlad demokassett, som låg till grund för deras debutalbum. System of a Down började även samarbeta med skivbolaget Velvet Hammer Music and Management Group och manager för bandet blev David "Beno" Benveniste, som hade påbörjat sitt samarbete med System of a Down under 1996.
I juni 1998 släppte bandet sitt självbetitlade debutalbum System of a Down, som bäst nådde plats 124 på den amerikanska Billboard 200-listan den 8 april 2000. Runt denna tid började System of a Down också att turnera och de var förband åt både Slayer och Metallica innan de själva fick möjligheten att uppträda på Ozzfest. I november 1998 medverkade System of a Down på Chef Aid: The South Park Album med låten "Will They Die 4 You" tillsammans med Mase, Puff Daddy och Lil' Kim. I maj 1999 lanserade bandet Sugar E.P., vilket var deras första EP.
Under en konsert på nattklubben The Troubadour i Los Angeles den 4 december 1999 fick Khachaturian, den tidigare trumslagaren, ersätta Tankian som sångare, då denne hade blivit sjuk och inte kunde uppträda. Khachaturian, som från början bara kom till konserten som en åskådare, förklarade att han fick lyssna in sig backstage på System of a Downs debutalbum och lära sig sjunga deras låtar på cirka 45 minuter innan han gick ut och uppträdde på scen. Han beskrev upplevelsen som "passande för dem [System of a Down] och rolig för mig." Andra gästsångare under denna konsert var Jared Gomes, John Garcia, Logan Mader och Jack Osbourne.
Under 2000 släppte bandet "Snowblind", vilket var en coverversion av låten med samma namn av Black Sabbath, på hyllningsalbumet Nativity in Black II: A Tribute to Black Sabbath. System of a Downs andra EP, Limited Edition Tour CD, lanserades även detta år och bandet gjorde sitt första TV-framträdande den 16 mars 2000, med låten "Spiders", på Late Night with Conan O'Brien. Under 2000 turnerade System of a Down på SnoCore Tour tillsammans med banden Incubus, Puya och Mr. Bungle. Detta år medverkade Odadjian och Dolmayan i musikvideon för "Angel's Son" och Tankian medverkade på "Starlit Eyes", där båda låtarna kom med på Snots andra studioalbum Strait Up.
Genombrottet för System of a Down kom 2001, när bandet den 4 september släppte sitt andra album Toxicity. Albumet debuterade på plats 1 på Billboard 200 och den 13 september 2001 rapporterades en försäljning av 222 000 kopior i USA. Albumet låg i topp på Billboard 200 samma vecka som 11 september-attackerna ägde rum och i kölvattnet av dessa attacker tog Clear Channel Communications, den dåvarande ägaren av flest radiostationer i USA, fram en kontroversiell lista under namnet "Clear Channel memorandum". Listan tog upp låtar med "tveksamma låttexter" och rekommenderade att dessa låtar inte skulle spelas på radio. "Chop Suey!" från Toxicity var en av över 150 låtar som nämndes på "Clear Channel memorandum". Trots detta blev "Chop Suey!" en hit och låten nominerades 2002 till en Grammy Award i kategorin Best Metal Performance, men förlorade mot Tools "Schism".
Den 3 september 2001, dagen innan Toxicity släpptes, tänkte System of a Down hålla en gratiskonsert för att tacka alla sina fans för deras stöd och denna konsert skulle äga rum på en parkeringsplats i Hollywood. Antalet personer som arrangörerna räknade med skulle få plats på parkeringsplatsen var 3 500 personer, men uppskattningsvis mellan 7 000 och 10 000 personer fanns på plats när konserten skulle börja. På grund av säkerhetsrisken som detta medförde bestämde sig arrangörerna för att ställa in konserten precis innan bandet skulle gå på scen. Dock meddelades inte fansen att konserten var inställd och bandmedlemmarna nekades av arrangörerna att gå upp på scen för att berätta att det inte skulle bli något uppträdande. Fansen väntade i över en timme efter utsatt tid på parkeringsplatsen i hopp om att konserten skulle börja och efter att spänningen hade stigit började fansen att storma scenen. Ett upplopp bröt ut som varade i två timmar och resulterade i att sex personer greps av polisen. Kostnaderna för skadorna efter upploppet uppskattades till cirka $30 000. För att undvika liknande upplopp valde West Hollywood att ställa in bandets konsert dagen efter, som skulle ha hållits i skivbutiken Tower Records på Sunset Boulevard. Odadjian har i en intervju sagt att denna gratiskonsert som aldrig ägde rum fick stor uppmärksamhet i de lokala medierna, vilket han ansåg kan ha varit en av orsakerna till albumets höga försäljningssiffror veckan efter.
Under 2001 var System of a Down på turné i USA och Mexiko tillsammans med Slipknot. Under konserten den 20 oktober 2001 på Van Andel Arena i Grand Rapids, Michigan blev Odadjian trakasserad, etniskt förolämpad och fysiskt misshandlad av några väktare bakom scenen. Han fick efter attacken medicinsk hjälp av arenapersonalen och av polisen på plats. I mars 2003 stämde Odadjian DuHadway Kendall Security, vilket var företaget väktarna ifråga arbetade för. Trots denna incident blev turnén i sin helhet en succé och System of a Down uppträdde på Pledge of Allegiance Tour tillsammans med band såsom Slipknot, Rammstein och Mudvayne.
Inför inspelningen av Toxicity hade 40 låtar skrivits och 33 av dem spelats in, där det slutgiltiga albumet innehöll 14 av dessa låtar. I maj 2002 läckte några av de övriga inspelade låtarna ut på internet under titeln Toxicity II. Denna läcka gjorde bandmedlemmarna mycket upprörda. Malakian beskrev det som att "vi hade förlorat kontrollen över våra egna låtar" och han jämförde det med att "sälja en konstnärs tavla som inte var färdigmålad." Malakian har även sagt att det inte var potentiell förlorad inkomst för bandmedlemmarna som gjorde dem upprörda utan att de låtar som hade läckt ut inte var de bästa versionerna som System of a Down kunde spela in. Bandet bestämde sig för att ta kontrollen över låtarna igen och de begav sig in i studion för att spela in nya versioner av flera av de läckta låtarna. Dessa släpptes sedan i november 2002 på albumet Steal This Album!, som bäst nådde plats 15 på Billboard 200-listan den 14 december 2002. Titeln på albumet är förmodligen inspirerad av Abbie Hoffmans bok Steal This Book, men kan även ses som en sorts respons till de personer som läckte Toxicity II. System of a Down valde att inte marknadsföra Steal This Album! i någon större utsträckning. Endast ett uppträdande skedde i samband med att albumet lanserades och det var en albumsignering på Tower Records i Glendale, Kalifornien. Utöver detta släpptes enbart en singel, "Innervision", från Steal This Album! och en musikvideo spelades in, vilket var till "Boom!".
Under denna tid arbetade även några av bandmedlemmarna med andra musikaliska projekt. 2002 grundade Tankian den ideella organisationen Axis of Justice tillsammans med Tom Morello. Enligt Morello uppstod idén om Axis of Justice efter att han och Tankian hade sett några personer i publiken på Ozzfest 2002 som förespråkade rasistiska bilder och symboler. Organisationen påbörjade ett samarbete med Anti-Racist Action kort därefter för att visa på att Axis of Justice främst stod för antirasism och antifascism. Livealbumet Axis of Justice: Concert Series Volume 1 släpptes sedan i november 2004. Tankian samarbetade även med Arto Tunçboyacıyan, vilket resulterade i lanseringen av albumet Serart i maj 2003 och detta år medverkade Tankian på albumet Bird Up: The Charlie Parker Remix Project med låten "Bird of Paradise". Malakian hade 2002 grundat bandet Scars on Broadway tillsammans med Casey Chaos och Zach Hill. I december detta år spelade de in några demolåtar på det som senare skulle bli känt som Ghetto Blaster Rehearsals. En av dessa låtar var en tidig version av "B.Y.O.B.", som System of a Down senare spelade in.
I mars 2003 sade Malakian i en intervju att han "inte hade för avsikt att låta de nästa System-albumen låta exakt som de tre tidigare." Under 2004 pågick inspelningen av vad som skulle bli två stycken album: Mezmerize och Hypnotize. Det första av dessa, Mezmerize, släpptes i maj 2005. På albumet finns bland annat den Grammy Award-vinnande låten "B.Y.O.B.", vilket är en protestlåt mot Irakkriget. Det andra albumet, Hypnotize, släpptes ett halvår senare. Båda albumen nådde plats 1 på den amerikanska Billboard 200-listan. Detta gjorde System of a Down till det femte bandet/artisten någonsin som har haft två album under samma år som debuterat på plats 1 på Billboard 200-listan; de andra fyra är The Beatles, Guns N' Roses, 2Pac och DMX.
Den 7 maj 2005 uppträdde System of a Down på Saturday Night Live. De framförde "B.Y.O.B." som innehåller en del svordomar, bland annat raden "Where the fuck are you?". Svordomarna censurerades av programmets producenter, men mot slutet av låten skrek Malakian ut "Fuck yeah!", vilket inte censurerades. Detta väckte en viss uppståndelse i USA och svordomen har censurerats i senare sändningar av programmet. System of a Down har sedan dess inte uppträtt på Saturday Night Live och det har ryktats om att de är bannlysta från programmet på obestämd tid.
Under sommaren 2006 gav sig System of a Down ut på en avslutande turné för Mezmerize och Hypnotize. Den 13 augusti 2006 spelade bandet sin sista konsert tillsammans innan uppehållet, som skulle vara i nästan fem år. Denna konsert ägde rum i West Palm Beach, Florida, där bandmedlemmarna förklarade att även om de gjorde ett uppehåll från varandra skulle de återförenas i framtiden. Malakian förklarade det som att "vi [System of a Down] gör inte ett uppbrott. [...] Vi kommer att ta ett långt uppehåll ifrån varandra efter Ozzfest [2006] och göra våra egna saker. Vi har varit System i över 10 år och jag tror att det är hälsosamt för oss att vara ifrån det ett tag och sedan komma tillbaka till det senare." I juli 2018 förklarade Tankian att han var anledningen till att System of a Down gjorde ett uppehåll, vilket till stor del berodde på att han inte var nöjd med den riktning bandet var på väg. Tankian uppgav att det som låg till grund för hans missnöje gällde både den konstnärliga processen och jämlikheten inom bandet, främst berörande ägarskapet av andelarna till System of a Downs låtkatalog.
Några månader efter bandets uppehåll hade dokumentärfilmen Screamers premiär. Dokumentären, som syftar till att väcka uppmärksamhet runt det armeniska folkmordet som ägde rum 1915–1923, innehåller intervjuer och konsertmaterial med System of a Down, men Tankian ville göra det klart att det inte var en dokumentärfilm om själva bandet utan att filmens fokus ligger på det armeniska folkmordet. Screamers innehåller även en intervju med en av Tankians släktingar som överlevde folkmordet och det var tack vare denna intervju som Tankian själv valde att medverka i dokumentären. System of a Downs medverkan i dokumentären beskrevs av Ken Hachikian, dåvarande ordförande för Armenian National Committee of America (ANCA), som "väldigt väsentlig i kampen om att för evigt kunna få slut på cykeln av folkmord."
2007 nominerades låten "Lonely Day" till en Grammy Award i kategorin Best Hard Rock Performance, men förlorade mot Wolfmothers låt "Woman".
Under 2006 valde Malakian att starta upp Scars on Broadway igen dock utan Chaos och Hill, som hade varit med i bandet under 2002–2003. Dolmayan anslöt sig till Scars on Broadway kort därefter och de båda började söka efter andra medlemmar till bandet. Franky Perez, Danny Shamoun och Dominic Cifarelli gick med i Scars on Broadway och tillsammans uppträdde de för första gången den 11 april 2008 på Whisky a Go Go. Scars on Broadway hade några veckor tidigare släppt sin första singel, "They Say", efter en nedräkning på deras hemsida. Scars on Broadway släppte sitt självbetitlade debutalbum i slutet av juli 2008, men i oktober samma år tog Malakian en paus från bandet eftersom han kände att "han inte var sugen på att turnera." Kort därefter hävdade både Cifarelli och Dolmayan att Scars on Broadway hade upplösts; dock svarade Dolmayan i maj 2009 på ett mer tvetydigt sätt när han fick frågan om Scars on Broadway någonsin kommer att spela in något mer material, då han sade att han inte var säker på om detta kommer att hända men att han saknar det. I augusti 2009 åkte Dolmayan, Perez, Shamoun och Cifarelli till Irak för att uppträda på en USO-konsert. Perez skrev sedan följande på sin Twitter-sida: "Repetitionen gick bra. Jag laddar upp låtlistan innan vi sticker härifrån. Scars-låtarna låter fantastiska, men det är inte detsamma utan D...". Den 16 mars 2010 skrev Greg Watermann, bandets fotograf, på sin Myspace-sida att Scars on Broadway skulle spela ihop igen snart, men att han inte vill bekräfta något mer. Bandmedlemmarna själva meddelade den 13 april 2010 att de skulle uppträda live på The Troubadour i Hollywood den 2 maj samma år. På konserten var Odadjian närvarande under två av låtarna. Den 29 juli 2010 släppte bandet singeln "Fucking".
Utöver Scars on Broadway medverkade Malakian på låten "Trouble Seeker" på Cypress Hills album Rise Up från 2010. Dolmayan medverkade 2007 på några låtar på Tankians debutalbum som soloartist, Elect the Dead. I april 2009 rapporterades det att Dolmayan hade provspelat för The Smashing Pumpkins, efter att Jimmy Chamberlin hade lämnat bandet. I juni samma år var Dolmayan med om att starta upp bandet Indicator tillsammans med vännerna Tom Capossela, Ryan Huber och Ryan Murphy. De spelade sin första konsert tillsammans den 22 juli 2009 på The Bitter End i New York. Dolmayan grundade även Torpedo Comics, en återförsäljare av serietidningar, under 2007. Bolaget hade dock vissa ekonomiska svårigheter och under 2010 auktionerades Torpedo Comics lagervaror ut på internet för att kunna betala av sina skulder.
2005, året innan uppehållet, medverkade Tankian på tre av låtarna på Bucketheads album Enter the Chicken, som lanserades via Tankians skivbolag Serjical Strike Records. Det var via detta skivbolag, tillsammans med Reprise Records, som Tankian i oktober 2007 släppte sitt debutalbum som soloartist, Elect the Dead. På albumet spelade Tankian de flesta instrument själv, men han tog hjälp av bland annat Dolmayan för trumspelandet och under liveuppträdanden medverkade kompbandet The F.C.C. Tankian var en av presentatörerna under MTV Europe Music Awards den 1 november 2007. Under de följande åren turnerade Tankian med låtarna från Elect the Dead fast i mars 2010 lanserades livealbumet Elect the Dead Symphony, som hade spelats in den 16 mars 2009 tillsammans med Auckland Philharmonia Orchestra. I september 2010 släppte Tankian sitt andra soloalbum, Imperfect Harmonies.
Odadjian valde att grunda det experimentella hiphopbandet Achozen i maj 2006 tillsammans med RZA, Kinetic-9 och Reverend William Burke. Deras första konsert hölls den 1 december 2006 på Key Club i Los Angeles. Deras första singel "Deuces" lanserades den 22 april 2008 och låten spelas i början av filmen Babylon A.D. från 2008. Den andra låten som Achozen släppte var "Salute/Sacrifice" den 13 november 2009. Ett debutalbum planerades av Achozen under denna tid, men det dröjde till juli 2015 innan några nya låtar släpptes.
Förutom arbetet med Achozen startade Odadjian även en konst- och musikportal vid namn urSESSION i början av 2008. Han uppträdde även som discjockey, då under någon av pseudonymerna DJ Tactic eller DJ DecompozeR. Den 27 februari 2009 mottog Odadjian, tillsammans med filmskaparen Carla Garapedian, utmärkelsen GenNext's Community Hero Award av Armenian General Benevolent Union (AGBU) för sitt filantropiska arbete som en förebild för unga armenier i USA.
I september 2006 hävdade Casey Chaos, en av de ursprungliga medlemmarna i Scars on Broadway, att han var en av upphovsmännen till "B.Y.O.B.", som hade lanserats som en singel av System of a Down året innan. Genom Maxwood Music Ltd. krävde han 50 procent royalties istället för de två procent han tidigare hade fått i gåva av Malakian. Maxwood Music Ltd. hade den 2 juni 2006 köpt upp Chaos upphovsrättigheter till "B.Y.O.B.", för $50 000 plus eventuella royalties, och det var nu upp till en domstol att avgöra om Chaos verkligen hade någon upphovsrätt till låten. Upphovsrättsansökan lämnades in till domstol av Maxwood Music Ltd. den 21 februari 2008 och den huvudsakliga rättegången varade mellan 30 november till 8 december 2009. Slutpläderingen i rättegången ägde rum den 4 februari 2010 och den 17 maj samma år kom domslutet, nämligen att Chaos hade förlorat tvistemålet och kvar som de rättmätiga upphovsmännen stod Malakian och Tankian.
I augusti 2008 började rykten spridas om en möjlig återförening av System of a Down inför Eurovision Song Contest 2009, som skulle hållas i Moskva, Ryssland. Tankian förnekade inte dessa rykten utan sade istället att han kunde tänka sig att återförenas med resten av bandmedlemmarna fast på ett villkor, nämligen att bandet skulle få sjunga om det armeniska folkmordet. Tankian kommenterade att "Eurovision skulle bli ett perfekt sätt att få fram detta budskap. Vi måste verkligen tänka igenom detta." Något uppträdande eller någon återförening skedde dock inte vid Eurovision Song Contest 2009. Tankian har vid senare tillfällen sagt att Eurovision förmodligen inte längre är aktuellt för bandet men att det ur ett politiskt perspektiv hade varit en bra idé att vara med där, även om det är förbjudet att ha politiska budskap i låtarna vid Eurovision Song Contest.
Den 31 oktober 2009 uppträdde Malakian, Dolmayan, Odadjian och Perez på Odadjians Halloweenfest på Roxy Theatre och de spelade bland annat System of a Down-låten "Suite-Pee" och Scars on Broadway-låten "They Say". Den 20 november samma år uppträdde Malakian, Odadjian och Dolmayan under Chi Cheng Benefit Show i Hollywood. Anledningen till detta var att få ihop finansiellt stöd åt Chi Cheng, tidigare basist i Deftones, som hade legat i koma sedan en bilolycka i början av november 2008. Tankian medverkade inte under konserten utan bidrog istället genom att auktionera ut signerade utgåvor av sin diktbok Cool Gardens, sitt debutalbum Elect the Dead samt en Elect the Dead-affisch. System of a Down-låtar som spelades under konserten var "Aerials" och "Toxicity".
Den 29 november 2010 meddelade System of a Down att de hade återförenats. Dolmayan beskrev den första tiden efter återföreningen som "konstig" och att han själv kände sig obekväm. Enligt Dolmayan dröjde det månader innan bandmedlemmarna kände att det var roligt att uppträda tillsammans igen. Deras första konsert tillsammans på nästan fem år ägde rum i Edmonton, Kanada den 10 maj 2011. Malakian, Odadjian och Dolmayan uppträdde på hyllningskonserten Linkin Park and Friends - Celebrate Life In Honor of Chester Bennington den 27 oktober 2017 på Hollywood Bowl i Los Angeles, Kalifornien till minne av Chester Bennington, som hade avlidit den 20 juli samma år.
Under 10 års tid var det oklart om System of a Down skulle spela in nytt material tillsammans. Odadjian skrev den 20 maj 2013 på bandets Facebook-sida att han, Malakian och Dolmayan gärna ville släppa ett nytt album. Odadjian skrev även att det var Tankian som hindrade dem från att spela in nya låtar tillsammans och han ställde frågan om de resterande bandmedlemmarna skulle söka efter en ny sångare. Detta inlägg raderades kort därefter och ett officiellt uttalande lades istället ut, i vilket det stod att om System of a Down skulle spela in nytt material tillsammans skulle det göras med de medlemmar de hade i dagsläget. Malakian, Odadjian och Dolmayan tog in en potentiell ersättare till Tankian för en provspelning, men i slutändan valde de att forsätta med samma bandmedlemmar som tidigare.
I juni 2013 sade Tankian att ett nytt album krävde att bandet hängivet arbetade med det under tre års tid, något han inte såg att han hade tid med vid tillfället. I juli 2014 uttryckte Dolmayan sitt missnöje över att System of a Down inte hade varit i en inspelningsstudio på över nio år och han sade att han själv gärna ville spela in nytt material med resten av bandet. Dolmayan förklarade att en av anledningarna till att System of a Down inte hade spelat in några nya låtar tillsammans var på grund av personliga anledningar. I november 2016 sade Dolmayan att System of a Down arbetade med ett nytt album och att de hade gjort så under de senaste sex månaderna. Vid tillfället fanns det 15 låtar som potentiellt kunde komma med på det nya albumet, men Dolmayan sade att dessa skulle låta annorlunda jämfört med tidigare låtar släppta av bandet. Den 2 juli 2017 sade Odadjian att ett nytt album med System of a Down inte fanns med i planerna inom en snar framtid, vilket även bekräftades av Malakian i maj 2018 och Tankian i augusti samma år. I december 2019 visade Tankian intresse för att lansera tidigare inspelat material med System of a Down, men enligt honom var de andra bandmedlemmarna inte övertygade om denna idé. I maj 2020 berättade Tankian att bandmedlemmarna hade skrivit låtar ett par år tidigare för ett potentiellt nytt album, men att de inte kunde komma överens om vilken musikalisk riktning de skulle ta.
10 år efter återföreningen och 15 år efter att bandet lanserade sitt senaste studioalbum, Hypnotize, släppte System of a Down den 6 november 2020 en singel som innehöll låtarna "Protect the Land" och "Genocidal Humanoidz". Låtarna syftar till att väcka uppmärksamhet och ekonomiskt bistå Armenien och republiken Artsach/Nagorno-Karabach under kriget som rådde mellan republiken och Azerbajdzjan.
I januari 2023 lyfte Dolmayan återigen de oenigheter som bandmedlemmarna hade gällande ett potentiellt sjätte studioalbum. Enligt Dolmayan hade låtar skrivits för cirka fem år sedan som var redo att spelas in, men han menade på att Tankian inte visade något intresse för att genomföra studioinspelningarna.
System of a Down är ett band som gärna experimenterar med olika musikstilar. De brukar främst klassas som ett alternativt metalband, men de har även kategoriserats inom genrerna hårdrock, heavy metal, experimentell rock, nu metal, progressiv metal, progressiv rock, thrash metal, konstrock och avant-garde metal. Malakian sade i en intervju från 2005 att han inte tyckte att System of a Down enbart tillhörde en genre och i en intervju från 2003 sade han följande: "Vi är inte ett armeniskt band, vi är inte ett heavy metalband och vi är inte ett nu metalband. Vi är System of a Down. Folk verkar alltid vilja placera oss inom en viss kategori, men vi passar inte in i någon kategori. Vi är vad rockmusiken har utvecklats till." Malakian har även sagt att han inte tycker om vissa aspekter med gitarrspelandet inom nu metalgenren och att han var glad över att System of a Down inte hade fallit in under denna genre. Tankian har sagt att han tyckte att bandets musikaliska stil kunde jämföras med popmusiken vad det gällde arrangemanget och han ansåg inte att System of a Down var ett progressivt band. Tankian nämnde även att bandet lägger ned mycket tid på att få sin musik att låta som något som ingen har hört förut. Odadjian har sagt att han inte bryr sig om vilka System of a Down jämförs med och att de etiketter som vissa människor sätter på bandet inte har någon som helst effekt på deras musik.
System of a Downs låttexter har beskrivits som indirekta, skeva och dadaistiska. Tankian har sagt att han först skriver musiken till en låt för att sedan hitta ett tema eller en känsla denna musik vill förmedla. Därefter söker han främst bland de dikter han har skrivit tidigare för att få ihop låttexterna. System of a Down inkorporerar en varierande mängd instrument i sin musik såsom keyboard, elektrisk mandolin, elgitarr, akustisk gitarr, barytongitarr, 12-strängad gitarr, sitar och oud.
Malakian har sagt att han personligen har influerats av band såsom Wham!, The Beatles, Slayer, The Dead Boys, The Damned, Fleetwood Mac och Yes medan Odadjian och Tankian nämner Dead Kennedys, Bad Brains, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Metallica och Korn som inspirationskällor. Tankian har även influerats av jazzmusikerna Thelonious Monk, Chet Baker och Miles Davis. Dolmayan har blivit influerad av band och artister såsom Madonna, Lionel Richie, Kiss, Keith Moon, John Bonham, Stewart Copeland, Neil Peart och sin egen far, som var en saxofonspelare. Khachaturian har sagt sig blivit inspirerad av armenisk, grekisk och libanesisk musik samt Wolfgang Amadeus Mozart, Michael Jackson, Stevie Wonder, The Beatles, Pink Floyd, Björk, Metallica, The Prodigy, The Crystal Method, The Chemical Brothers och Underworld. Utöver dessa tidigare nämnda band och artister kan det även spåras influenser av Primus, Suicidal Tendencies och Frank Zappa i System of a Downs musikstil.
System of a Down agerar mycket i antipropagandasyfte inte minst vad gäller det kontroversiella armeniska folkmordet, då samtliga bandmedlemmar har haft släktingar som blev mördade i detta folkmord. Bandet har gjort ett aktivt val att aldrig hålla en konsert i Turkiet eftersom Turkiets regering hävdar att det armeniska folkmordet aldrig ägde rum. Tankian har sagt att om System of a Down skulle ha haft en konsert i Turkiet hade de varit tvungna att tala om det armeniska folkmordet, vilket hade fått dem fängslade. Tankian sade även att ifall bandmedlemmarna hade avstått från att tala om det armeniska folkmordet vid en möjlig konsert i Turkiet hade det varit hyckleri. I en intervju från 2015 nämnde Tankian att han hade ansökt om tillstånd från den turkiska regeringen för att System of a Down skulle få hålla en konsert i landet, men han fick aldrig något svar. Bandet medverkade 2006 i Screamers, vilket är en dokumentärfilm som fokuserar på det armeniska folkmordet, samt att bandmedlemmarna, med fokus på Tankian, medverkade i dokumentärfilmen Truth to Power (2021), vilken även den berör folkmordet. Tankian uppmanade USA:s dåvarande president Barack Obama att erkänna det armeniska folkmordet, vilket han var motvillig till att göra offentligt. När president Joe Biden den 24 april 2021 offentligt erkände det armeniska folkmordet tackade bandmedlemmarna i System of a Down honom kort därefter och benämnde erkännandet som en "oerhört viktig milstolpe mot rättvisa". System of a Down uppträdde 2015 på Wake Up the Souls-turnén som uppmärksammade att det var hundra år sedan det armeniska folkmordet ägde rum och den 23 april detta år höll bandet sin första konsert i Armenien någonsin.
Tankian har sagt att budskapet i System of a Downs låtar handlar om att bryta de sociala normer som finns i samhället och att förmedla känslomässiga upplevelser. System of a Down har öppet protesterat mot USA:s politiska inställning till krig. Låtarna "Temper", "A.D.D. (American Dream Denial)" och "Tentative" är exempel på antikrigslåtar medan "Boom!" och "B.Y.O.B." riktar stark kritik mot USA:s agerande under Irakkriget.
Bandmedlemmarna har ett flertal gånger dementerat ryktet om att System of a Down skulle vara ett politiskt band. Odadjian sade i en intervju från 1997 att System of a Down inte var ett politiskt band och Tankian kommenterade att han personligen var emot totalitarism, men att det inte gjorde dem till ett politiskt band. Odadjian har sedan dess upprepade gånger stått fast vid detta uttalande och sagt att bandet skriver om sådant som händer i dagens samhälle och att politik spelar en stor roll i människors liv, men att System of a Down även tar upp andra ämnen såsom sex, droger, livet och döden. Malakian sade i en intervju från 2003 att alla som hävdade att System of a Down var ett politiskt band inte hade lyssnat tillräckligt noga på bandets låtar och i en intervju från 2005 sade han att System of a Downs låtar mer förmedlar ett socialt budskap snarare än ett politiskt budskap. Tankian kommenterade i en intervju från 2000 att System of a Down inte var ett sociopolitiskt band och att de inte hade som avsikt att vara detta heller. Dolmayan hävdade i en intervju från 2020 att cirka 12 procent av System of a Downs låtar grundade sig i politik. Trots detta har System of a Down ansetts radikalisera unga lyssnare och bandmedlemmarna själva har sagt att de har "avvikande [politiska] åsikter [inom bandet]".
System of a Down tar upp ämnen såsom religion och mystik i bland annat låtarna "Science", "Tentative" och "Forest", där den senare har tolkats handla om Bibeln. Tankian har sagt att han "har samma religion som ett träd", vilket han förklarade bestod av den som USA:s ursprungsbefolkning har blandat med buddhism och transcendentala idéer. Malakian sade i en intervju att han ansåg att religion kan vara något underbart för en individ, men att han tyckte det blev problematiskt så fort religionen blev organiserad. Dolmayan har sagt att alla religioner är lika trovärdiga och att lärdomen om att religioner kräver att en människa måste mörda andra människor för sin egen överlevnad eller för att skydda landgränser enbart är baserad på rädsla.
Berelian, Essi (2005) (på engelska). The Rough Guide to Heavy Metal. Rough Guides. ISBN 1843534150. https://archive.org/details/roughguidetoheav0000bere_t6b9
Bertoncelli, Riccardo; Thellung, Cris (2006) (på italienska). Ventiquattromila dischi: Guida a tutti i dischi degli artisti e gruppi più importanti. Baldini Castoldi Dalai. ISBN 9788860181510
Della Cioppa, Gianni (2010) (på italienska). Heavy Metal: I Contemporanei. Giunti Editore. ISBN 9788809749627
Hovanissian, Richard (2007) (på engelska). The Armenian genocide: Cultural and ethical legacies. New Brunswick, New Jersey: Transaction Publishers. ISBN 9781412806190. https://archive.org/details/armeniangenocide0000unse
Myers, Ben (2007) (på engelska). System of a Down: Right Here in Hollywood. The Disinformation Company. ISBN 1932857885
Perry, Megan (2004) (på engelska). "Daron's Guitar Tunings" i Wired: Musicians' Home Studios: Tools & Techniques of the Musical Mavericks. Hal Leonard Corporation. ISBN 0879307943. https://archive.org/details/wiredmusiciansho0000perr
Tankian, Serj (2001) (på engelska). Cool Gardens. MTV Books. ISBN 9780743457415
Wikimedia Commons har media som rör System of a Down.
System of a Down på Facebook
System of a Down på X
Slaget vid Poltava var ett fältslag, som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.
Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var den enda deltagaren som fortfarande var obesegrad. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och gjorde överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa etablera goda vinterkvarter i Lillryssland.
Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta staden korsade Peter I, med en stor rysk armé, floden till den svenska sidan i mitten av juni. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr som kungen, Mazepa samt ett par tusen svenskar och kosacker korsade för att undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709.
Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, vilket till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.
Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i den svenska provinsen Livland. Samtidigt med August II:s angrepp beordrade kung Fredrik IV av Danmark sina danska trupper att invadera hertigdömet Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant sedan flera år tillbaka. Ryssland bröt freden först i augusti samma år. I september invaderade ryska trupper under tsar Peter I den svenska provinsen Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland. Dessa tre länder hade i hemlighet enats om en gemensam pakt som gick ut på att anfalla Sverige från tre fronter, och vart och ett hade som syfte att vinna tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under tidigare krig.
Den svenska armén under kung Karl XII:s befäl avvärjde först det danska hotet genom en framgångsrik landstigning vid Humlebæk på Själland den 25 juli 1700, vilket tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti samma år under freden i Traventhal. Därefter tvingades ryssarna utrymma Ingermanland efter deras förkrossande nederlag mot Karl XII:s huvudarmé i slaget vid Narva den 20 november. Året efter den 9 juli slog Karl XII en allierad sachsisk-polsk-rysk armé i slaget vid Düna, varefter han beslutade att invadera Polen för att avsätta kung August II som polsk kung. Efter flera sachsiska nederlag i slagen vid Kliszów, Pułtusk och Thorn blev August II slutligen avsatt av den storpolska konfederationen, och Karl XII lät välja adelsmannen Stanisław Leszczyński som sin marionett på den polska tronen. Under tiden som Karl XII stred mot Sachsen-Polen tog Peter I tillfället att omgruppera och omorganisera sina trupper, och genomförde ett förnyat fälttåg mot både Ingermanland och Livland. Efter ryssarnas segrar vid Errastfer, Hummelshof och Nöteborg fick de tillgång till Ingermanland 1703, där Peter I erövrade den svenska fästningen Nyenskans som bevakade floden Neva. Där kunde han grunda staden Sankt Petersburg, döpt efter hans skyddshelgon aposteln Petrus. Ryssarna erövrade efteråt Dorpat och Narva men deras fortsatta fälttåg mot Sveriges baltiska provinser förhindrades av general Adam Ludwig Lewenhaupt, befälhavaren för den "kurländska armén", och dennes segrar vid Saladen, Jakobstadt och Gemauerthof.
Mellan 1704 och 1706 utspelades en avgörande maktkamp mellan Sverige och Ryssland i Polen, där Peter I grep in med full kraft för att sätta August II tillbaka på sin tron. Efter svenskarnas segrar vid Warszawa, Grodno, Fraustadt och Kletsk lyckades Karl XII besegra och jaga bort sina fiender från polsk mark. Den svenska armén marscherade sedan in i Sachsen där August II tvingades underteckna freden i Altranstädt den 14 september 1706 och erkänna Stanisław Leszczyński som ny kung. Karl XII och hans armé förlades under ett år i Sachsen, där man rustade upp trupperna inför en slutlig konfrontation med Peter I i ryskt territorium.
I augusti 1707 lämnade Karl XII Sachsen med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé på omkring 33 000 soldater, där Carl Gustaf Rehnskiöld i egenskap av fältmarskalk stod närmast kungen som dess högsta befäl. Kvar i Sverige och i övriga svenska provinser stationerades omkring 65 000 man. Rehnskiöld och den svenska arméledningen var ovetande om Karl XII:s planer för det ryska fälttåget, som denne höll för sig själv, men de kom överens om en preliminär marschriktning mot Rysslands huvudstad Moskva, där Peter I hade samlat majoriteten av sina försvarskrafter. Kvar i Polen detacherade kungen 8 000 svenska trupper under generalmajor Ernst Detlof von Krassow för att bistå kung Stanisław samt för att kunna skickas som förstärkningar tillsammans med polska styrkor följande år. Tsaren förfogade över en rysk armé på totalt omkring 100 000 reguljära och irreguljära trupper stationerade i Polen, Ingermanland, Livland och Lillryssland. Karl XII gav order till general Lewenhaupt att bryta upp och ansluta sig till huvudarmén i marschen mot Moskva. Lewenhaupt fick även uppdraget att skaffa en stor mängd proviant och trossvagnar som den kurländska armén skulle transportera till huvudarmén. I avvaktan på Lewenhaupts anslutning framryckte den svenska huvudarmén långsamt mot den ryska gränsen. Senare under året, vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn i juli 1708, stötte svenska förtrupper på en rysk armé som stod i försvarsposition på motsatta stranden. I slaget vid Holowczyn den 4 juli drevs de ryska försvarstrupperna under fältmarskalk Boris Sjeremetev och furst Aleksandr Mensjikov bort efter en åtta timmar lång strid, men slaget fick inga strategiska följder då den ryska armén lyckades undkomma mestadels intakt.
Efter denna seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnepr och dess biflod Sozj, och väntade på Lewenhaupts försenade ankomst. Lewenhaupts uppgift var mycket komplicerad, och under halva vägen till huvudarmén blev hans armé på 12 000 man upphunnen av en rysk armé på 30 000 man under Peter I:s personliga ledning. Det resulterande slaget vid Lesna den 29 september slutade oavgjort, där båda parterna led stora förluster. För att förhindra att trossen skulle falla i ryska händer beslutade Lewenhaupt att bränna upp trossvagnarna och huvuddelen av provianten och avmarschera med sina resterande trupper. Den 23 oktober kunde Lewenhaupt till slut ansluta sig till huvudarmén, men bara med 6 500 man och utan den nödvändiga provianten. Armén led brist på livsmedel och tvingades förflytta sig till trakter där de kunde livnära sig; Peter I hade systematiskt låtit ryska strövkårer förhärja sitt eget land för att försvåra den svenska huvudarméns marsch mot Moskva. Under en överläggning mellan Karl XII, Rehnskiöld, kanslichefen Carl Piper och generalkvartermästaren Axel Gyllenkrok togs beslutet att armén skulle gå söderut till Severien, i riktning mot Lillryssland. Där skulle svenskarna kunna få goda vinterkvarter, proviant och truppförstärkningar genom en allians mellan Karl XII och zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa.
Peter I fick höra om Mazepas allians med Karl XII, och skickade en straffexpedition under furst Mensjikov till att intaga och bränna ner Mazepas huvudstad Baturin och avrätta de kosacker som stod på Mazepas sida. De kosacker som avvisade Mazepa valde Ivan Skoropadskyj som ny hetman den 11 november 1708. Därmed hade Mazepa förlorat stora delar av sitt stöd hos zaporogerna och kunde förena sig med svenskarna med bara några tusen kosacker, utan den stora armé och de rikliga livsmedelstillgångarna han tidigare utlovade. I december 1708 kom dessutom en hård vinter som drabbade hela Europa, där tusentals svenska och ryska soldater dukade under för den bitande kylan. Svenska armén gick i bivack i början av december i trakterna kring Gadjatj. I närheten av staden låg fästningen Vepryk som spärrade vägen av den svenska framryckningen. Karl XII beslutade att storma fästningen den 7 januari 1709, som slutade med att den ryska garnisonen kapitulerade efter hårda strider där de svenska förlusterna var mycket omfattande. Den svenska armén stannade i trakterna runt Veprik innan den kunde röra sig i slutet av februari. Den marscherade söderut till en stark position mellan Dneprs bifloder Vorskla och Psiol för att där kunna ta hjälp av zaporogernas områden till att upprätta förbindelser med krimtatarerna, osmanerna och polackerna. I början av mars gick 4 000 zaporoger under deras hövding Kost Gordejenko över till Karl XII:s armé, och svenskarna byggde broar över nedre Vorskla för att kunna inleda militär samverkan med zaporogerna. När Peter I fick underrättelser om detta detacherade han ryska dragoner för att utföra straffexpeditioner. Den 19 april brändes byn Perevolotjna vid Vorsklas inlopp till Dnepr, liksom andra zaporogbyar uppströms Perevolotjna och ett flertal båtar. Den 15 maj stormades zaporogernas befästa läger Setj, beskyddad av omkring 2 000 zaporoger. Lägret brändes ner, 300 zaporoger togs tillfånga medan de övriga dödades eller lyckades fly.
Under mitten av våren gick trupperna över till Vorskla och anvisades kvarter längs floden mot staden Poltava och dess angränsande byar. Karl XII planerade att innesluta Poltavas fästning i ett försök att locka ut Peter I till en öppen strid. Poltava beskyddades av en ryskdominerad garnison under ledning av överste Aleksej Stepanovitj Kelin, som tillträdde kommendanttjänsten den 18 januari 1709 sedan Peter I efter Mazepas förräderi inte längre litade på fästningens tidigare kosackgarnison. Vid ankomsten till Poltava placerade Karl XII en vakt på 200 man som inneslöt hela staden och Gyllenkrok fick order att göra en ritning av staden och skapa en belägringsplan. De svenska regementena förflyttades till byarna runtom Poltava och med kungens tillstånd öppnade Gyllenkrok löpgravarna den 1 maj 1709. Arbetet gick långsamt eftersom svenskarna hade brist på skyfflar och eftersom infanteriet var svagt överläts arbetet till Mazepas kosacker. Då dessa var förskräckta av den ryska garnisonens beskjutning och flydde från löpgravarna var Gyllenkrok tvungen att hota dem med dödsstraff ifall de flydde på nytt. Från svenskt håll saknade man belägringsartilleri och ammunition för att kunna skapa en bräsch i fästningsvallen. Under belägringens gång utkämpade det svenska och ryska kavalleriet, tillsammans med sina allierade kosacker, flera skärmytslingar om kontrollen av de omkringliggande byarna och deras förnödenheter. Belägringen drog ut över sex veckor och för var dag blev flera svenska soldater dödsskjutna av ryska skarpskyttar eller av fästningens kanoner. Gyllenkrok övervägde olika metoder för att nå ett snabbt avgörande, men som slutade med misslyckade minsprängningar nära fästningsvallen och en planerad generalstormning som avblåstes på grund av brist på artilleriammunition.
På andra sidan Vorskla grupperade en större rysk styrka som steg för steg grävde löpgravar och byggde framskjutna fältbefästningar i form av skansar och redutter på den östra stranden för att skapa förbindelser med Poltavas garnison. För att motverka detta lät Gyllenkrok gräva löpgravar och bygga fältbefästningar längs floden söder, öster och väster om Poltava. När ryssarna genomförde olika aktioner för att skicka förnödenheter och truppförstärkningar till staden utvecklades situationen på de båda sidorna av floden till ett skyttegravskrig längs en nio kilometer lång frontlinje. Svenska insatsstyrkor låg stridsberedda uppe på högplatåerna nära floden för att snabbt kunna genomföra motanfall mot ryska trupprörelser. Dalgången var dock vattensjuk och under början av juni 1709 kom kraftiga regnfall som översvämmade båda stränderna. Den 5 juni anlände Peter I med ryska rekryter till de ryska fältbefästningarna på den östra stranden. Från detta håll kunde han inte uträtta något. Den ryska ledningen påbörjade ett flertal rekognosceringsturer längs floden för att leta efter en lämplig plats att föra över hela armén till den svenska sidan av Vorskla. Den 15 juni fattade ledningen beslutet om att genomföra en stor anfallsrörelse på flera ställen samtidigt mot de svenska posteringarna längs Vorskla. På kvällen innan det planerade anfallet proklamerade tsaren följande order:
På morgonen den 17 juni anföll Peter I:s armé de svenska och zaporogiska posteringarna vid Nizjnje Mlyny, Poltava och Petrovka. Vid Poltava anföll ryssarna vid det gamla broläget på en under natten byggd kavelbro, men som slogs tillbaka strax efter middagstid. Ryssarna återupptog striden samma kväll innan de utrymde sina ställningar på sin sida av Vorskla-floden. Vid byn Nizjnje Mlyny drygt tre kilometer söder om Poltavas fästning höll ett svenskt detachement ur Livdragonregementet ett par redutter. Dessa angreps av general Ludwig Nicolaus von Hallarts trupper, som under natten korsat Vorsklas huvudfåra och upprättat ett litet brohuvud. Anfallet slogs tillbaka när Karl XII kom dit med Dalregementets livbataljon. När Karl XII därefter var på väg tillbaka till Poltava träffades han i vänster fotblad av en muskötkula. Vid fästningen fortsatte han att övervaka verksamheten tills han matt av blodförlust måste låta fältskären Melchior Neumann behandla hans skottskada. Kungen insjuknade snabbt och under några dagar svävade hans liv i fara till följd av sårfeber och kraftig blodförgiftning. Då Karl XII inte som brukligt var kunde föra befälet övertogs det direkta befälet över den svenska armén till Rehnskiöld, som förhöll trupperna passiva vid Poltavas närhet. Under dagarna led den svenska armén av livsmedelsbrist och deserteringar. Den 21 juni hade den ryska huvudstyrkan hunnit över Vorskla och slagit läger vid byn Semjonovka. Den 22 juni fick Karl XII underrättelser om att situationen för kung Stanisław och generalmajor Krassow i Polen var mycket brydsam och att någon hjälp från dem inte var att vänta. Natten till den 26 juni flyttade Peter I sin armé söderut och slog läger vid byn Jakovtsi, fem kilometer norr om Poltava. Framför lägrets sydvästra hörn och vid Jakovtsi beordrade tsaren sina trupper att bygga ett antal redutter.
Det svenska högkvarterets vetskap om att inga förstärkningar var på väg, att ett ryskt storanfall skulle igångsättas inom kort och att underhållssituationen raskt förvärrades lämnades anfall som det enda tänkbara handlingsalternativet. Någon möjlighet att vänta ytterligare i hopp om att kungen skulle bli så återställd att han själv kunde leda sin armé på slagfältet fanns inte. Inte heller fanns möjlighet att pressa eller locka ryssarna till att anfalla först. På söndagen den 27 juni efter fältgudstjänsten tog Karl XII, som sakta började återhämta sig från sin feber, beslutet att gå till anfall följande morgon. Närvarande i beslutet var fältmarskalk Rehnskiöld, fältkanslichefen Piper och tjänstgörande "stabschefen" överste Gustaf Henrik von Siegroth, chef för Dalregementet. Kungen beordrade senare Gyllenkrok att indela infanteriet i fyra kolonner och ansvara för dess gruppering inför den kommande drabbningen. Rehnskiöld skulle senare sköta Gyllenkroks uppgift att rekognoscera slagfältet, och i slaget skulle Gyllenkrok fungera som observatör och sambandsofficer, fri från ansvar. Den svenska stridsplanen utformades av Rehnskiöld i samråd med kungen. Planen gick ut på att det svenska infanteriet skulle delas upp i fyra kolonner som innan gryningen skulle genomföra en överraskande genomrusning av det ryska reduttsystemet i form av ett kombinerat infanteri- och kavallerianfall. Det svenska kavalleriet skulle följa infanteriet bakom, uppdelade i sex kolonner, och driva bort det ryska kavalleriet stationerade bakom redutterna, för att därefter skära av de ryska reträttvägarna norr om det ryska lägret. Efter att infanterikolonnerna passerat redutterna skulle de anfalla det ryska fältlägrets västra front, samtidigt som de svenska ryttarna opererade mot lägrets norra front. Infanteriet skulle utdela huvudstöten i detta avslutande anfall mot lägret, varefter den ryska förskansade armén skulle stå instängd med ryggen mot floden och hotas av total undergång.
Enligt det svenska generalstabsverkets beräkningar kommenderade Karl XII vid Poltava och dess omnejd över 24 700 svenska reguljära trupper, varav 22 450 stridsdugliga, och omkring 6 000 irreguljära kosacktrupper och zaporoger. Det reguljära svenska infanteriet bestod av totalt 11 270 man, varav 1 070 underofficerare, med en effektiv stridande styrka på 9 300 man. Det reguljära svenska kavalleriet bestod av 6 840 ryttare och 6 240 dragoner, totalt 13 080 man, med en effektiv stridande styrka på 11 900 man. Antalet svenska officerare uppskattades till mellan 1 850 och 2 000. Mazepas och Gordejenkos trupper beordrades att stanna kvar i sitt härläger vid Pusjkarjovka. Inför huvuddrabbningen skulle den anfallande svenska huvudstyrkan bestå av 8 170 fotsoldater fördelade mellan 18 bataljoner och 7 800 ryttare och dragoner fördelade mellan 109 skvadroner. De i slaget deltagande officerarna uppskattades till 290 kavalleriofficerare, 240−290 dragonofficerare och omkring 680 infanteriofficerare eller totalt 1 210−1 260 officerare. Endast fyra 3-pundiga regementskanoner och fyra ammunitionsvagnar, betjänade av omkring 30 artillerister under kapten Hans Clerckberg, skulle medföras inför drabbningen. Innan drabbningen skulle inledas genomförde omkring 1 000 irreguljära valakryttare under överste Sandul Koltza ett avledande anfall mot de två ryska redutterna vid Jakovtsi för att dra ryssarnas uppmärksamhet från den svenska huvudstyrkan. De svenska trupperna var samlade med högkvarteret, Livgardet och infanteriet vid och väster om "klosterhöjden" nordöst om Poltava. Kavalleriet fanns i öppna läger mellan byarna Ribitsi och Pusjkarjovka, ett par kilometer väster om infanteriet.
I huvudstyrkan skulle det svenska infanteriet marschera på fyra kolonner under befäl av, från vänster till höger, av generalmajorerna Axel Sparre, Berndt Otto Stackelberg, Carl Gustaf Roos och Anders Lagercrona. Kavalleriet skulle ställas upp bakom infanteriet och indelas i sex kolonner. Den vänstra kavalleriflygelns tre kolonner skulle ledas av generalmajor Hugo Johan Hamilton och den högra av generalmajor Carl Gustaf Creutz. Rehnskiöld förde det högsta befälet, Lewenhaupt skulle leda infanteriet och kavalleriet skulle främst ansvaras av generalmajor Wolmar Anton von Schlippenbach. Karl XII ville iaktta striden personligen och lät sig bäras vid infanteriet på en bår som spänts mellan två hästar, tillverkad av Mora kompani i Dalregementet. En avdelning bestående av 24 särskilt utvalda soldater ur Livgardet och 15 ur Drabantkåren under befäl av drabantlöjtnant Johan Giertta skulle verka som kungens egen livvakt. I kungens uppvaktning som medföljde på slagfältet ingick hovstaten under överseende av hovintendent Gustaf von Düben, fältkansliet under Piper och statssekreteraren Olof Hermelin, utländska sändebud och militärer såsom Stanisław Poniatowski och James Jefferyes, hovpredikanten Jöran Nordberg samt flera adjutanter, läkare, taffeltäckare, pager och lakejer.
Den första infanterikolonnen längst till vänster under generalmajor Sparre bestod av Västmanlands regementes två bataljoner på 1 100 man under Erik Sparre, Närke-Värmlands regementes två bataljoner på 1 200 man, samt en bataljon på 300 man ur Jönköpings regemente under Georg von Buschwaldt. Den andra kolonnen under generalmajor Stackelberg bestod av Västerbottens regementes två bataljoner på 600 man under Gideon Fock, en bataljon på 380 man ur Östgöta infanteriregemente under Anders Appelgren samt Upplands regementes två bataljoner på 690 man under Gustav Stiernhöök. Den tredje kolonnen under generalmajor Roos bestod av Dalregementets två bataljoner på 1 100 man under Gustaf Henrik von Siegroth samt två bataljoner ur Livgardet. Den fjärde kolonnen längst till höger under generalmajor Lagercrona bestod av en bataljon på 500 man ur Kalmars regemente under Gustaf Ranck, en bataljon på 500 man ur Skaraborgs regemente under Carl Gustav Ulfsparre, samt två ytterligare bataljoner ur Livgardet. Livgardet bestod av sammanlagt 1 800 man under Carl Magnus Posse.
Den vänstra kavalleriflygelns tre kolonner under generalmajor Hamilton bestod av Skånska ståndsdragonregementets 8 eller 10 skvadroner under prins Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental, Östgöta kavalleriregementes 8 skvadroner under Hamilton, Nylands kavalleriregementes 10 skvadroner under Anders Torstenson, Åbo och Björneborgs läns kavalleriregementes 8 skvadroner under Gustaf Eneskjöld, Upplands ståndsdragonregementes 8 skvadroner under Anders Wennerstedt, 10 skvadroner ur Nils Gyllenstiernas dragonregemente samt 10 skvadroner ur Carl Gustaf Dückers dragonregemente. Den högra kavalleriflygelns tre kolonner under generalmajor Creutz bestod av 1 skvadron ur Drabantkåren under Carl Gustaf Hårdh, Livdragonregementets 8 skvadroner under Philip Örnestedt, 12 skvadroner ur Livregementet till häst under Creutz, Smålands kavalleriregementes 8 skvadroner under Johan Valentin von Daldorff, 8 skvadroner var ur Norra respektive Södra skånska kavalleriregementen under Gustaf Horn respektive Carl Gustaf Örnestedt, 8 eller 10 skvadroner ur Nils Hielms dragonregemente samt 8 skvadroner ur Gustaf Adam Taubes dragonregemente.
Både Karl XII och Rehnskiöld ansåg att de resterande 8 000 svenska trupperna inte skulle behövas inför striden och beordrade dessa att bevaka trossen, belägringsverken vid Poltava och förbindelserna längs Vorskla. Vid Poltava stod en belägringsstyrka på 1 300 man, bestående av en bataljon vardera ur Södermanlands respektive Kronobergs infanteriregementen under Gabriel von Weidenhaijn respektive Johan Cronman, 4 skvadroner ur Livdragonregementet och belägringsartilleriet, liksom en fältvakt på 30 ryttare vid Poltavas förstad. Det fanns en postering vid Nizjnje Mlyny bestående av en bataljon på 200 man ur Livgardet under Gabriel Johan Lagerhjelm, medan en postering vid Bulanovka tolv kilometer söder om staden, bestående av 30 dragoner under sekundlöjtnant Carl von Roland, drogs in den 27 juni. Vid Novyje Sanzjary stod generalmajor Johan August Meijerfeldts dragonregemente på 1 000 man och sedan 26 juni artilleriets bakre trossdelar. Längs Vorskla nedströms fästningen fanns svenska posteringar vid Bilyki, Kobeljaki och Sokolki, liksom svenskvänliga kosacker och zaporoger längs Psiols nedre lopp. Vid Bilyki stod 300 ryttare huvudsakligen från Dückers dragoner under överstelöjtnant Thomas Funck, och vid Kobeljaki och Stokolkow stod 500 ryttare huvudsakligen från Södra skånska kavalleriregementet under överstelöjtnant Göran Silfverhielm.
Kvar i det svenska högkvarteret vid Pusjkarjovka fanns 2 200 svenska soldater, mestadels sjuka och sårade, 28 varierande pjäser ur fältartilleriet och Mazepas och Gordejenkos kosacker och zaporoger. Trossen bestod av Adelsfanans fyra skvadroner under Anders Ramsvärd, en skvadron ur Livländska adelsfanan, fyra skvadroner var ur Karelska kavalleriregementet respektive Upplands ståndsdragonregemente under Carl Kruse, fyra skvadroner ur Schlippenbachs dragonregemente under överstelöjtnant Arvid Johan von Kaulbars, fyra skvadroner ur Gustaf Carl von Schreiterfelts dragonregemente samt 4 skvadroner ur Henrik Otto von Albedyls dragonregemente. Artilleriet under befäl av överste Rudolf von Bünow bestod av sexton 3-pundskanoner med 150 skott, fem 6-pundskanoner med 110 skott per eldrör, två haubitser på 16 pund med 45 skott per eldrör och fem mörsare på 6 pund med 15 granater per eldrör.
Peter I kommenderade över 51 000 reguljära ryska trupper och 23 000 irreguljära kosacker och kalmucker. Det ryska reguljära infanteriet räknade högst 24 500 man i slaglinjen inför huvuddrabbningen. Det ryska reguljära kavalleriet bestod inför huvuddrabbningen av omkring 14 600 dragoner. Av de ryska trupperna befann sig omkring 60 bataljoner, omkring 27 000 man, och artilleriet inom det befästa lägret. Där fanns även Peter I:s stab och uppvaktning. Två infanteriregementen stod som säkerhetsbesättning i det gamla lägret vid Semjonovka och redutterna vid Petrovka. De sjuka och sårade ryska soldaterna var bortförda från lägret, medan antalet hästar och civila är oklart. Som skyddstrupp vid den ryska tross som förts norrut till Rubljovka fanns minst ett regemente. Det ryska reguljära kavalleriet, som bestod av omkring 30 dragon- och dragongrenadjärregementen med 20–23 haubitser och kanoner, totalt omkring 20 000 dragoner var förlagda längs Maloje Budisjtjeskogens bryn, strax norr om reduttlinjen och väster om Jakovtsilägrets västra front. Kavalleriet leddes av Aleksandr Mensjikov i samverkan med generallöjtnant Carl Ewald von Rönne. Under generalmajoren furst Grigorij Semjonovitj Volkonskij avdelades sex dragonregementen eller omkring 4 000 dragoner för samverkan med Skoropadskyjs irreguljära kavalleri.
Under senare delen av slaget detacherades från lägret en särskild stridsgrupp som under Mensjikovs befäl skulle anfalla eventuella svenska reservtrupper. Gruppen bestod av 6 299 man fördelade mellan 3 813 dragoner under generalmajor Johan Kristian Heinske och 2 486 fotsoldater under generallöjtnant Samuel Rentzel. Kavalleriet utgjordes av Troitska regementets sju skvadroner på 771 man, Smolenska regementets tio skvadroner på 992 man, Jamburgska regementets sex skvadroner på 617 man, Sankt Petersburgska regementets sju skvadroner på 723 man samt Kargopolska regementets sju skvadroner på 710 man. Infanteriet utgjordes av Tobolska regementets två bataljoner på 1 006 man, Koporska regementets bataljon på 517 man, Andrej Jurivitj Inglis regementes bataljon på 654 man samt Fichtenheimska regementets bataljon på 309 man.
Enligt den rysk-ukrainske historikern Valerij Moltusovs studier ska de tolv redutterna utanför det ryska lägret ha bemannats av 4 730 man från sex infanteriregementen under brigadör Savva Vasiljevitj Ajgustov. Styrkan bestod av Belgorodska regementets två bataljoner på 1 067 man under Vasilij Jakovlevitj Levasjov, Netjajevs regementes två bataljoner på 634 man under Ivan Konstantinovitj Netjajev, Nelidovs regemente 2 bataljoner på 749 man under Ivan Fjodorovitj Nelidov, Nekljudovs regementes två bataljoner på 705 man under Matvej Nekljudov, Jamburgska regementets två bataljoner på 682 man under Jakov Jurievitj Vestov samt von Deldins regementes två bataljoner på 893 man under Jeremej Vilimovitj von Deldin. De två redutterna belägna vid Jakovtsi bemannades med 1 700 soldater, medan de tio övriga redutterna ska bemannades av i genomsnitt 300 soldater vardera. De sex första anlagda redutterna i baslinjen hade en besättning på 200 soldater vardera. Varje långsida skulle ha bemannats av 50 man, men i verkligheten skulle endast 25 aktiva skyttar ha stått i beredskap medan den halva styrkan skulle ladda om skyttarnas vapen. Vidare bestyckades redutterna av mellan 15 och 20 medeltunga kanoner och bakom den tvärgående reduttlinjen placerades 13 stycken 3-pundiga mörsare. Bakom tvärlinjen grupperades omkring 10 000 ryska dragoner eller 16 dragonregementen under Mensjikovs befäl, formerade mellan 74 skvadroner på tre linjer bakom varandra. Kavalleriet till vänster kommenderades av generallöjtnant Rönne, i mitten av generalmajor Heinske och till höger av generallöjtnant Rudolf Felix Bauer. Ett beridet grenadjärregemente ställdes på båda sidorna av kavalleriet som flankskydd.
I Poltavas fästning fanns omkring 3 000 soldater under kommendant Kelins befäl, chef för Tverska regementet. På fästningens vallar fanns 28 mindre kanoner med omkring 100 artillerister under fortifikationschef Jean de Terson. I belägringens inledning bestod garnisonen av fyra bataljoner ur Kelins regemente och Ustiuzjska regementet under överste Ivan von Mengden. Natten mellan den 15 och 16 maj förstärktes garnisonen med en avdelning om 900 man under befäl av brigadören Aleksej Aleksejevitj Golovin. I avdelningen ingick tre mindre bataljoner ur Fichtenheimska regementet under överste Ivan Samuilovitj Fichtenheim, Nevska eller Apraksins regemente under överstelöjtnant Vasilij Pestrikov och Permska regementet under överste Timofej Ivanovitj Treiden. Av Poltavska kosackregementet under överste Ivan Prokofievitj Levenet ingick under belägringen några kompanier i Poltavas garnison, medan de övriga var disponerade på andra håll.
Valplatsen låg på den västra sidan av floden Vorskla, som rann i sydlig riktning mot Dnepr. Floden var uppdelad i flera biflöden, åar och bäckar som slöt upp längs en sank och sumpig flodsänka som bildade en mindre dal, mellan en och två kilometer vid. Väster om Vorsklafloden reste sig en vidsträckt slätt och som bildade ett stort, flackt platålandskap som genomkorsades av flera skogbevuxna raviner. Söder om valplatsen, på platån alldeles vid de höga sluttningarna ned mot den västra stranden av Vorskla, låg staden Poltava. Staden hade sitt läge där den gamla leden mellan Kiev och Kharkov klev över Vorskla, och var omgiven av raviner och byar. Hela stadsområdet inklusive förstaden omfattade något över en kvadratkilometers yta. Själva fästningsområdet och den del av stadsbebyggelsen som det inneslöt var cirka 1 000 × 600 meter. Befästningsområdet klövs i två delar av en ravin som genomkorsade landskapet. Av befästningsområdets två delar var den norra större och rymde den egentliga staden, medan den södra utgjordes av den mindre förstaden Masurovka. Sluttningarna upp mot Masurovka kläddes av körsbärslundar. Strax nordväst om fästningen låg på slätten en under belägringens gång nedbränd förstad som omgavs av en lång bågformad jordvall.
Strax öster om fästningen ledde branta skogbeväxta backar ner till floden och ett drygt en kvadratkilometer stort fält, som översvämmades varje år. Söder om Poltava löpte en lång ravin där belägringstrupperna hade sin bivack. Norr om staden skar en lång och bred ravin in i höglandet ovan floden som löpte i nord-sydlig riktning mot den vidsträckta Jakovtsiskogen, med ett ravinsystem fyllda av bäckar och små tjärnar. Skogen sträckte sig från Poltavas utkanter i söder till byn Jakovtsi med det ryska huvudlägret i norr, byarna Pavlenki och Maloje Pavlenki i väst och sluttningarna till floden Vorskla i öst. Drygt en kilometer nordväst om Poltava reste sig en långsträckt höjd som slöt an till Jakovtsiskogen, och dess sluttningar var täckta av vindruvsodlingar och stora körsbärsträdgårdar. På denna höjds södra spets låg ett kloster där den svenska ledningen hade sitt högkvarter. Vid klosterhöjden hade också det svenska infanteriet sitt bivack dagarna innan slaget. Drygt fyra kilometer väster om infanteriets läger låg det svenska kavalleriets vidsträckta läger på den vågiga slätten mellan byarna Ribitsi och Pusjkarjovka. Söder om Pusjkarjovka stod större delen av arméns tross med dess tusentals vagnar uppställda delvis i skydd av en stor ravin.
Slätten som omgav det ryska lägret i väst och norr var relativt platt och svagt lutande, och täcktes av torr lössjord. Ungefär en kilometer väst om lägret bildade böljorna i terrängen en stor sänka i närheten av byn Pobivanka. Precis intill den låg det vidsträckta Maloje Budisjtjeskogen. Denna sträckte sig norrut och i en vid båge åt nordväst, där den följde Ivantjinskijbäcken som kröp fram i en svag sänka kallad "Lilla moraset", vars botten var fylld av gyttjiga moras och en del små dammar. Utspridda i trakterna fanns det också en stor mängd jordkulor, i vilka befolkningen förvarade sina livsmedel, och som utgjorde farliga hinder för förbipasserande ryttare. Vid bäckens flöde stod byarna Maloje Budisjtje och Ivantjinskij med stugor gjorda av lera och halmtak, omgivna av gärdesgårdar och körsbärsträd. Mellan Maloje Budisjtje- och Jakovtsiskogarna fanns en mellan 1 200 och 1 500 meter bred korridor, beväxt med en del buskar och en och annan trädgrupp. I dess längdriktning löpte en svag ås som skilde Maloje Budisjtjeskogen från den så kallade "Stora ouvragen", ett skogbeklätt ravinsystem med byarna Tachtaulov, Osmatjiki och Zjuki utanför dess norra skogsbryn. Korridoren mellan Maloje Budisjtje- och Jakovtsiskogarna var den enda raka vägen som svenska trupper kunde använda för att angripa det ryska lägret. Då den ryska ledningen förstod korridorens betydelse beslutade Peter I att anlägga befästningar för att blockera svenskarnas marschväg. Först anlades sex redutter tvärs över öppningen mellan de två skogarna. Sedan gavs order om att bygga fyra ytterligare redutter i rät vinkel ut från baslinjen i riktning mot svenskarna.
Klockan tjugotre den 27 juni gav Rehnskiöld order om uppbrott. Innan marschen höll armén korum med bön, varefter soldaterna sjöng tyst vers 6 ur psalm 96 från 1695 års psalmbok. Strax efter klockan ett på natten begav sig de svenska kolonnerna iväg under tystnad mot de ryska redutterna, samtidigt som Koltza med sitt utgångsläge från klosterhöjden genomförde sitt avledningsanfall utmed Vorskla mot byn Jakovtsi. Redan från början blev marschen problemfylld då en del enheter på grund av nattmörkret hamnade på fel plats, varefter Rehnskiöld hade ett häftigt meningsutbyte med Lewenhaupt. Längst ut på den vänstra flanken red generalmajor Hamilton fel med sina kavalleriavdelningar. Infanteriet som kom först på plats blev tvungna att stanna kvar i sina formationer. Vid denna tidpunkt gav sig generalmajor Schlippenbach ut på en rekognosceringstur för att bilda sig en uppfattning om terrängen och kavalleriets anfallsvägar. Han försvann dock bland de ryska linjerna och kvar på platsen var generalmajor Creutz, som nu i praktiken fick leda det svenska kavalleriet under resten av dagen. Vid gryningen gick det svenska infanteriet över till linjeformation.
På natten till den 28 juni red Rönne med en rysk rekognosceringspatrull mot det svenska lägret, där han upptäckte en tyst, men febril aktivitet. Han var övertygad om att svenskarna gjorde sig redo för utmarsch och återvände med sin patrull till reduttlinjen. Han beordrade sina dragoner att göra sig redo för strid och runtomkring honom pågick arbeten med att bygga nya redutter.
Under natten begav sig Gyllenkrok med några fortifikationsofficerare på en rekognosceringstur när han fick höra ett huggande och bultande ljud i horisonten. När han red ut på fältet för att undersöka ljudet upptäckte han att ryssarna under natten hade byggt fyra redutter som låg i en rät vinkel framför svenskarnas marschrutt. På vägen tillbaka stötte han på Rehnskiöld ensam på fältet och rapporterade för honom om hans upptäckt, som blev fullständigt överraskad och tvingades lägga om sin stridsplan. Rehnskiöld red tillbaka till infanteriet och beordrade dem att återigen ställa upp i marschordning i fyra kolonner. Gyllenkrok fortsatte sin rekognosceringstur utanför de ryska redutterna och avbröts plötsligt av pistolskott, följt av trumvirvlar. De ryska besättningarna som arbetade på de fyra nybyggda redutterna kastade ifrån sig sina verktyg och intog sina eldställningar. Rönnes dragoner rullade sina kanoner i ställning mellan redutterna och avfyrade sina första skott, som dödade två svenska ryttare. Ungefär samtidigt slog ryssarna larm vid de två redutterna nära Jakovtsi, där ryssarna fällde muskötsalvor mot Koltzas valakregemente. Anfallet slogs tillbaka och Koltza blev tillfångatagen, men aktionen gjorde att den ryska ledningen blev osäkra om var den svenska armén skulle kraftsamla sitt anfall.
Den svenska huvudstyrkan hade därmed förlorat överraskningsmomentet och den svenska ledningen blev osäkra över nästa drag. Armén saknade material och tungt eldunderstöd för att kunna storma de ryska fältbefästningarna, men samtidigt var arméns försörjningsläge i fortsatt nödläge. Efter ett rådslag med Karl XII, Piper och Lewenhaupt fattade Rehnskiöld beslutet att fullfölja anfallsrörelsen, som skedde klockan fyra på morgonen den 28 juni. På grund av tidsbristen för ordergivningen till de inblandade kolonnbefälhavarna och till regements- och bataljonscheferna blev resultatet att dessa fick tvetydiga tolkningar av sina uppgifter, där en del uppfattade att man skulle anfalla och genom en öppning slå sig förbi reduttlinjen, medan andra menade att man skulle neutralisera hotet från redutterna. En rusning genom den tvärgående reduttlinjen försvårades av de fyra nybyggda redutterna, som stod längs med den svenska anfallsriktningen. De svenska kolonnerna skulle därför marschera i behörigt avstånd från varandra och mellan redutterna, vilket gjorde att dessa riskerade artillerield från en längslinje som sträckte sig i en och en halv kilometer, och med en marschtakt om 75 meter per minut skulle kolonnerna riskera tjugo minuters eld i flanken.
Ryska posteringar hade omedelbart och i god tid meddelat svenskarnas rörelser mot reduttsystemet till Mensjikov, som vidarebefordrade nyheterna till Peter I och Sjeremetev. Mensjikov beordrade sedan det ryska kavalleriet att sitta upp och göra sig stridsberedda. I lägret beordrade Peter I de förskansade bataljonerna att göra sig färdiga till batalj. Dessa aktioner verkställdes redan innan de första svenska bataljonerna nådde fram till det ryska reduttsystemet.
Klockan fyra på morgonen avfyrade de fyra svenska regementskanonerna dubbel svensk lösen, och det svenska infanteriet med kavalleriet bakom sig började marschera mot de ryska redutterna. Vid anfallets inledning rådde förvirring i de svenska leden, då det rådde oklarhet om förbandens formering, vilket resulterade i att flera bataljoner inte kunnat slutföra sina formeringsrörelser under stridens inledning, och genom kavalleriets felridningar hade hela armén råkat i akut tidsnöd. När fälten skådade dagens ljus befann sig det svenska infanteriet inom räckvidd för de främsta redutternas kanoner, som påbörjade sin bombardemang på längsta skottvidden och dödade enstaka svenska fotsoldater, inklusive två gardister invid kungens hästbår.
De två mittersta kolonnernas anfall var oredigt från början och bataljonerna kom snabbt att skiljas från varandra, men trots detta gick de främsta förbanden raskt framåt. Den främsta redutten angreps från vänster av generalmajor Stackelberg med Västerbottens regementes två bataljoner och från höger av överste Siegroth med Dalregementets två bataljoner. Dessa fick även understöd från Livdragonregementets fyra skvadroner, som anföll en mindre rysk styrka som stod i mellanrummet till nästa redutt. Redutten hade inte byggts färdig och intogs snabbt, och de flesta i besättningen dödades medan de överlevande flydde in i nästa redutt. Den andra redutten var bättre förstärkt men den intogs på kort tid av Dalregementet och hela dess besättning dödades. Samtidigt som detta skedde framryckte kolonnernas bakre bataljoner, två gardesbataljoner ur Roos kolonn och en östgötsk och två uppländska bataljoner ur Stackelbergs kolonn, och strömmade förbi till vänster. De ryska redutterna sköt ihållande musköt- och kanoneld mot de anryckande svenska kolonnerna, som led svåra förluster, vilket skapade stora moln av fet krutrök som täckte hela slagfältet och försvårande de svenska officerarnas överseende.
Karl XII ihop med sitt följe och generalstaben följde med den fjärde kolonnen längst till höger, som under sin framryckning hade dragit sig längre högerut, in i Jakovtsiskogen, för att snabbare kunna ta sig förbi redutterna. Vid det här laget anmärkte generalmajor Roos att han förlorat kontakten med de två gardesbataljonerna som ingick i hans kolonn. Han fick därefter veta att bataljonerna, av någon outgrundlig anledning, fick order om att ansluta sig till generalmajor Lagercronas fjärde kolonn av Livgardets chef, överste Posse. Samtidigt fortsatte Siegroth och Roos framåt med Dalregementet för att understödja två bataljoner från Jönköpings och Närke-Värmlands regementen som påbörjat anfallet av en tredje och starkare befäst redutt. Tillsammans med Västerbottens regementes två bataljoner från Stackelbergs kolonn genomförde Roos tre anfall mot den starka redutten och samtliga slogs tillbaka av dess besättning. I samtliga sex svenska bataljoner som deltog i reduttstriden blev manfallet stort. I rask takt stupade Jönköpingsbataljonens regementschef Buschwaldt, liksom överstelöjtnant Natt och Dag och major Oxe, vilket lämnade kapten Mörner som kommenderande officer. I närheten blev även överste Siegroth dödligt sårad. Då denne var en av ytterst få officerare som varit med när kungen meddelade sin stridsplan, blev Roos och hans bataljoner kvarstående bland redutterna och saknade nya anvisningar.
Under tiden som de övriga tre kolonnerna efter anfallets inledning var på väg att passera reduttlinjen, var Roos trupper fortfarande kvar i den invecklade striden mot den tredje redutten. Med omkring 40 procent eller 1 100 i antalet stupade och sårade bland trupperna, blev löjtnant Olof Pommerijn från Dalregementet tvungen att uppsöka Roos och anhålla om att trupperna borde avbryta anfallet och dra sig tillbaka. Roos gav med sig och drog sedan slutsatsen att besättningen i den tredje redutten var för stark. Vid sextiden beordrade Roos att de överlevande förbanden skulle återsamlas österut i brynet av Jakovtsiskogen nära Maloje Pavlenki, där han sett sårade svenskar krypa till. Då flera officerare hade stupat blev Roos tvungen att själv omorganisera hans återstående 1 500 soldater. Dalregementets och Västerbottens regementes respektive två bataljoner slogs ihop till en enda, vilket lämnade Roos med en bataljon vardera från Dal-, Västerbottens, Närke-Värmlands och Jönköpings regementen. Kort därefter anlände på fältet generalmajor Schlippenbach och hans spaningsavdelning, åtföljd av kapten Nils Bonde, som brutit sig igenom och kom från Rehnskiöld för att visa vägen till armén. Roos bad Bonde att avvakta tills han organiserat sina trupper till strid.
Under hela den svenska framryckningen låg svenskarna under eldgivning från Rönnes dragonartilleri. Även hans chef Mensjikov hade kommit på plats för att rida till motangrepp med dragonerna. Dessa framryckte genom den bakre reduttlinjen och angav karakollartade karbinsalvor mot de anryckande svenska kolonnerna. Den svenska högra kavalleriflygeln under Creutz var i oordning och pressades ut till höger av artillerielden. Utrymmet var mycket trångt mellan det svenska infanteriet, redutterna och skogen. Creutz beordrade dock ett omedelbart motanfall och de svenska skvadronerna travade igenom trängseln för att möta de ryska dragonerna i strid. Dessa anföll svenskarna i omgångar och hade några lokala framgångar genom att kasta tillbaka de första svenska skvadronerna, vilket fick Mensjikov att anhålla för Peter I om att han kunde hejda det svenska anfallet ifall han fick stöd från det ryska infanteriet. Tsaren ville dock inte riskera sitt infanteri och ville först avvakta stridens utveckling. Först när svenska skarpskyttar från infanterikolonnerna började tillstöta de ryska dragonerna började dessa pressas bakåt mellan redutterna under mycket hårda strider.
Den svenska vänstra kavalleriflygeln under Hamilton anföll Bauers ryska dragoner på en bredare front än den högra. Den sträckte sig från Maloje Budisjtje i väst och mellan de närmast intill belägna redutterna nära skogsbrynet i öst. Samtidigt hittade Hamilton där en väg för att kunna kringgå tvärlinjens yttersta redutt. Generalmajor Sparre medföljde Hamilton med Västmanlands regementes båda bataljoner och en bataljon av Närke-Värmlands regemente, medan resten av hans kolonn var indragen i striden mot den tredje redutten. Även här var framkomligheten svår för den vänstra kavalleriflygeln, och både fotsoldaterna och ryttarna tvingades ta sig igenom skog med nedhuggna träd, moras, dolda jordkulor och Maloje Budisjtje. När ryttarna kom förbi reduttlinjen red dessa till anfall mot det ryska kavalleriet på denna flank. Efter en kort strid tvingades ryssarna retirera och pressades långsamt bakåt av de svenska ryttarna.
Hamiltons framgångsrika anfall sprängde flera ryska förband och skapade panik bland ryssarnas irreguljära förband. Vid ett tillfälle gick en parlamentär för en stor grupp kosacker fram till Skånska dragonregementets chef, prins Maximilian, och erbjöd att med kungens medgivande gå över till den svenska sidan med 2 000 kosacker. Parlamentären fick dock vända tillbaka efter att prinsen själv inte kunde bevilja dennes anbud, och besvarade: "emedan vår nådige konung under aktionen blivit från oss separerad och nu intet tillstädes var, att man hans nådige vilja häröver kunde inhämta."
Kavalleristriden på den svenska högra flygeln böljade fram och tillbaka och kunde avgöras till svensk fördel först efter ett antal kavallerichocker. Peter I hörde med stigande oro ljudet av de hårda striderna från reduttlinjen och beordrade Mensjikov att retirera. Mensjikov ville dock fortsätta striden och skickade 14 erövrade svenska fälttecken till tsaren ihop med en önskan om förstärkning. Men Peter I lät sig inte övertygas och gav en skarp tillsägelse till Mensjikov om att dra sig tillbaka. Efter en timslång strid vek det ryska kavalleriet bakåt och Creutz började förfölja dem tvärs över det öppna fältet mellan det ryska lägret och Maloje Budisjtjeskogen. Mensjikov lät skicka större delen av kavalleriet under Bauer till huvudlägrets norra flank och drog sig själv med en mindre avdelning tillbaka till lägrets västra och södra flank. De ryska kanonerna på lägervallarna avfyrade bakom de retirerande ryska ryttarna för att förhindra Creutz ryttare från mer energiskt förföljande. Jakten mot Bauers ryttare gick dock vidare förbi det ryska lägret mot den stora ouvragen. När omkring en kilometer återstod till ouvragen fick de svenska ryttarna order av Rehnskiöld att avbryta sin förföljelse och återvända till slagfältet. Genom denna befallning räddades det ryska kavalleriet ur en svår knipa och kunde dra sig undan till och vid lägret för att omgruppera sig. Kavalleriets förluster under slagets första skede räknade omkring 1 000 i antalet stupade och sårade. Bland de senare var generallöjtnant Rönne, som överlämnade sitt befäl till Bauer.
Medan kavalleristriderna pågick kunde det svenska infanteriet med ryttarnas understöd ordna sina led och fortsätta sin framryckning, trots den mördande elden från redutterna. Parallellt med Creutz förföljelse av det ryska kavalleriet stormades och erövrades en av de mellersta redutterna av tvärlinjen av Östgöta och Upplands infanteriregementen från den andra kolonnen, med understöd från en bataljon av Närke-Värmlands regemente ur Sparres kolonn, som därefter marscherade vidare åt nordväst. Parallellt med Hamiltons kavallerianfall till vänster gick Sparre och Västmanlands regemente rakt på och erövrade redutten längst till vänster av tvärlinjen och fortsatte vidare genom Maloje Budisjtjeskogen. Lewenhaupt som marscherade längst till höger med Lagercronas kolonn och Livgardets samlade styrka upptäckte att man gick fram för snabbt och att de övriga kolonnerna till vänster fortfarande satt fast bland redutterna, vilket gjorde att ett glapp uppstod i formationen. Lewenhaupt anhöll för Rehnskiöld om att man borde bromsa samtliga kolonner för att kunna invänta de övriga bataljonerna och åter ordna stridslinjen; ett förslag som delades av Gyllenkrok. Men Rehnskiöld som var i närheten beordrade full fart framåt för att inte ge ryssarna betänketid, en uppfattning som delades av Stackelberg. Därmed kom de bataljoner som stred mot den tredje redutten att bli efter och att till slut tappa kontakten med huvudstyrkan.
Under rådande omständigheter beslöt Lewenhaupt att med sina samlade sex bataljoner gå mot det ryska huvudlägrets södra flank, där han upptäckte en svag punkt i fältbefästningen. De passerade en ravin framför lägret och på omkring en kilometers avstånd förberedde man sig för att storma det ryska lägrets södra fältverk. De ryska artilleripjäserna som upptäckte vad som föregick nära lägret började beskjuta Lewenhaupts bataljoner, liksom det framstormande svenska kavalleriet som jagade fram över slätten. Samtidigt påbörjade åtskilliga ryska infanteriförband på Peter I:s order en utrymning av det ryska lägret över till den andra sidan av floden Vorskla.
Rehnskiöld var orolig över den utvecklade situationen. Han upptäckte att den vänstra infanteriflygeln hade hunnit en bit bort från redutterna, men att Roos bataljoner hade sackat efter och som fortfarande var invecklad i striden mot den tredje redutten och förlorat flera soldater bland sina led. I stället för Lewenhaupts påbörjade inbrytning av det ryska lägret hamnade stridens fokus på Roos onödiga kamp mot den tredje redutten, vilket gjorde att den svenska ledningen förlorade tyglarna över striden till förmån för ryssarna. Rehnskiöld ville nu hålla armén så tätt samlad som möjligt och skickade adjutanter till både Hamilton, Creutz och Lewenhaupt med strikta kontraorder om att avbryta sina anfall. Han beordrade dessa att marschera västerut och återsamla sig till Pobivankasänkan väst om det ryska lägret, i närheten av Maloje Budisjtjeskogen.
Under framryckningen förbi redutterna hade Karl XII och hans följe marscherat en bit bakom Lewenhaupts bataljoner. Följet blev ansatta av kosacker på alla sidor, men dessa utgjorde inget större hot och blev sedan bortdrivna av en livdragonskvadron. När följet sedan marscherade samma väg som de svenska ryttarna råkade man hamna i korseld från reduttlinjen. Hästbårens högra bärstång blev avskjuten vilket gjorde att båren behövde hastigt repareras mitt på slagfältet. Dessa reparationsarbeten skedde under kraftig rysk beskjutning som fällde 8 drabanter och 10 gardessoldater, medan kungen själv klarade sig med minsta möjliga marginal. När båren var reparerad följde Karl XII med Östgöta infanteriregemente i den andra kolonnen. Vid sextiden började Creutz kavalleri och Lewenhaupts bataljoner lämna sina utsatta positioner och armén samlades i Pobivankasänkan. Sparre som tagit en omväg genom skogen till vänster var den förste som kom till rätta med Västmanlands regemente. Det saknades dock infanteri från tre av de fyra kolonnerna. Rehnskiöld beordrade Sparre att marschera tillbaka mot reduttsystemet med sitt regemente och med Hielms dragonregemente för att leta efter Roos trupper och försöka lotsa dem tillbaka till huvudstyrkan, som nu började samlas vid sänkans norra ände i närheten av lilla moraset. Den samlade skaran soldater passade på att vila på sina strama formeringar, samtidigt som Karl XII slöt upp och gratulerades av sin uppvaktning till de vunna framgångarna.
Enligt Moltusovs studier hade ryssarna fått underrättelseunderlag som pekade på att en andra svensk anfallsväg var på väg med reservtrupper och fältartilleriet. Mensjikov fick order av Peter I att möta det förmodade hotet med en stridsgrupp, bestående av Samuel Rentzels fem infanteribataljoner och Heinskes fem dragonregementen. Rentzels bataljoner gick genom skogen samtidigt som Heinskes dragoner tog vägen via redutterna. Ryska bataljoner från lägret återbesatte de redutter som tidigare erövrats under morgonens strider. Detta tycks ha hänt samtidigt som Rehnskiöld försökte samla sina splittrade enheter. Någon ankommande svensk artilleristyrka kom inte, men av en händelse träffade Mensjikov i stället på Roos bataljoner i skogsudden. Han beslöt att omedelbart gå till anfall, i tron om att dessa var de svenska reservtrupperna.
Roos upptäckte de hotande ryska dragonerna på fältet och de ryska bataljonerna som framstack sig genom skogen och längs fältkanten. Han beordrade sina kvarvarande fyra bataljoner att formera sig i en öppen fyrkant; Jönköpingsbataljonen ställdes upp i rät vinkel mot Närke-Värmlands bataljon som ställdes upp med front mot de ryska bataljonerna. Invid dessa rangerades västerbottningarnas bataljon, medan dalkarlabataljonen ställdes upp på den vänstra kanten, som med sin vänstra flygel begravd i en liten hasseldunge fick uppdraget att hindra de ryska dragonerna från att anfalla svenskarna i ryggen. Några skvadroner under Heinskes befäl red an mot svenskarna, svepte in och vände om i en upprepad procedur utan skottlossning, i syfte att rekognoscera de svenska dispositionerna. Dessutom nåddes svenskarna fortfarande av artillerield från redutterna. Vid detta tillfälle bestämde sig Schlippenbach att lämna oordningen på platsen för att leta efter Karl XII och resten av armén. Hans avdelning red dock strax in i några ryska förband som höll på att anfalla Roos trupper. Efter en kort strid kastade ryssarna de svenska ryttarna över ända och tillfångatog Schlippenbach. Gardeskaptenen Carl Palmfelt lyckades dock komma undan och fortsätta sin vilda ritt mot resten av armén. Samtidigt anfölls Roos från två håll.
På grund av ryssarnas överlägsenhet i både manskap och material, liksom att nästan samtliga officerare hade stupat, tvingades Roos att med sin illa tilltygade skara retirera från skogsbrynet och gå längre in i Jakovtsiskogen mot det svenska infanteriets tidigare förläggning i söder, i hopp om att där kunna finna undsättning. Mensjikov beslöt därefter att överlämna befälet till Rentzel och återvända till tsaren, då han ansåg sig ha löst sin uppgift. Rentzels trupper förföljde svenskarna obönhörligt från flera sidor genom skogen, och emellanåt gjorde Roos halt för att sätta sig till motvärn mot förföljarna. Efter ojämna skottsalvor mot alla sidor satte svenskarna snabbt i rörelse igen. I det svenska infanteriets tomma förläggningsområde hade Heinskes dragoner hunnit före Roos trupper, varpå Roos drog sig vidare mot belägringstrupperna vid Poltava. De kom till klosterhöjden och hittade en liten grupp svenskar som barrikaderat sig inne i klostret. Roos uppmanade gruppen att ansluta sig till återtåget, men dessa vägrade att följa med. När Roos och hans trupper kom nedför backen mot belägringsverken blev dessa blockerade av fyra ryska bataljoner som marscherat ut från staden och ryckte an mot Vorskla, Roos till mötes. Svenskarna tvingades därför dra sig ned till någon av de övergivna befästningsverken vid Vorsklas strand. Den som låg närmast dem var den 120 × 140 meter stora gardesskansen, som låg ungefär 500–600 meter nordöst om klostret. Roos lät sina resterande trupper besätta skansens vallar och utsåg en reservstyrka, men de flesta var sårade och det rådde brist på vapen och ammunition.
Skansen omringades snart av 2 000 ryska fotsoldater och Rentzel lät skicka överstelöjtnant Alexej Kirov med en trumslagare som parlamentär till Roos för att erbjuda honom en hedersam kapitulation. Roos tvekade och begärde att få två timmars betänketid, vilket beviljades av Rentzel. Roos kallade då samman sina få överlevande officerare till ett krigsråd. Då man befann sig utan ammunition och andra medel för att stå emot ett ryskt stormanfall, beslutade Roos vid halv tio på förmiddagen att kapitulera, på villkoren att han ville få ackordet i skriftlig form, att samtliga sårade svenskar skulle få vård och att de skulle få behålla och bära sina värjor. Rentzel accepterade Roos villkor och lovade att hålla dem "som om de vore skrivna på över 100 ark papper". Kapitulationen blev nu ett faktum, och villkoren skulle av ryssarna efteråt följas till punkt och pricka. Av 2 600 man eller sex bataljoner som Roos kommenderade i striden mot den tredje redutten återstod nu endast 400 man, som nu skulle hamna i rysk fångenskap. Resten hade stupat, tillfångatagits eller lämnats dödligt sårade på slagfältet eller på vägen till gardesskansen. En tredjedel av den svenska huvudstyrkans infanteri var nu förlorad.
Ungefär samtidigt som Mensjikov fick sin anfallsorder mot Roos trupper utskickades från det ryska lägret ett mindre detachement under överste Ivan Michajlovitj Golovin, som med tre bataljoner skulle erövra klosterhöjden för att därifrån kunna upprätta kommunikation med Poltava. Uppdraget fullföljdes utan större svårighet eftersom det svenska artilleriet som var placerat där hade dragits tillbaka redan några dagar tidigare. Den grupp svenskar som barrikaderat sig själva i klostret kunde inte bjuda något nämnvärt motstånd. Golovin lät Rostovska regementet under överste Aleksej Mjakinin befästa sig i klosterruinerna och gruppera sitt regementes nya trepundiga kanoner. Genom Mensjikovs, Rentzels och Golovins aktioner öppnades en fri väg från det ryska lägret till Poltavas fästning redan innan slaget var över.
I det belägrade Poltava hade kommendant Kelin på morgonen nåtts av beskedet att undsättning var på väg och gjorde sin garnison redo för strid. Både Södermanlands och Kronobergs regementen var under tiden förskansade i belägringsverken sydväst om staden, och små avdelningar av livdragoner och zaporoger posterades runt staden för att uppehålla skenet om att staden var inringat. Sedan Kelins fyra bataljoner tvingat Roos att fly till gardesskansen och Golovins och Rentzels trupper etablerat kontakt med Kelins garnison blev situationen för de svenska belägringstrupperna allt svårare. Vid underrättelsen om Roos kapitulation genomförde Kelin ett större utfall med sina fyra bataljoner och tvingade en svensk stjärnskans nära Vorskla med en besättning på 40 man från Södermanlands regemente under sukundkapten Jesper Hård af Segerstad till kapitulation. Kelin utförde därefter mindre utfall mot de övriga belägringstrupperna. 140 man från Kronobergs regemente under sekundkapten Carl von Rango som var posterad på Masurovkahöjden tvingades ge vika av de ryska bataljonerna. Sedan fick Kelin understöd av allierade kosacker och Heinske som med fyra dragonregementen rensade upp runt Poltavas fästning. Regementschefen Cronman beordrade sina trupper att dra ihop sig och inrätta sig i löpgravarna utanför stadens murar och avvärja ett dubbelt omfattande ryskt anfall. När ryssarna tog sig till löpgravarna utvecklades striderna till ett slags skyttegravskrig. Ryssarna lyckades erövra ett svenskt batteri på två kanoner på en erövrad del av fältvallen, och regementschefen Weidenhaijn dödades av en kanonkula avlossad från ett av blockhusen nära fästningsvallen. Efter ett tag ebbade striderna ut; bortsett från att man förlorade kanonbatteriet på fältvallen lyckades de svenska soldaterna försvara sina ställningar. Vid ett tillfälle ville kapten Christoffer Adolf Wenden vid Södermanlands regemente förhandla om kapitulation med en rysk parlamentär, men han blev nedskjuten av egen trupp då han utan regementschefens tillstånd hade inlåtit sig i underhandlingar med ryssarna. Samma ryska parlamentär förhandlade sedan med överste Cronman, men han vägrade att kapitulera, och en strid bröt ut så fort parlamentären var tillbaka hos ryssarna.
Kampen var växlingsrik eftersom ryssarna vid flera tillfällen bytte anfallsförband. Flera anfall slogs ut mot svenskarna och stundtals gjorde ryssarna ett mindre avancemang, bara för att senare bli drivna tillbaka efter en svensk motstöt. I omkring en halvtimme böljade striden fram och tillbaka innan den ryska anfallskraften var slut. Framemot eftermiddagen avbröt svenskarna striden och på Cronmans order drog sig belägringstrupperna från löpgravarna, ned i den bakomliggande ravinen där de hade sitt läger. Isolerade svenska förband tvingades kämpa sig genom de överväldigande ryska trupperna i löpgravarna, innan de efter svåra förluster var i säkerhet nere i ravinen. Där fick soldaterna träffa dragonkaptenen Carl Gustaf von Trautwetter, som med kungliga order bad dem att förena sig med Livgardets postering vid Nizjnje Mlyny, för att sedan tillsammans marschera vidare till trossen vid Pusjkarjovka. När Cronmans soldater marscherade iväg förföljde ryssarna inte. Södermanlands regemente hade lidit de största förlusterna vid fästningen, men även Kronobergs regemente förlorade en stor del av sitt manskap och befäl. Totalt låg omkring 160 stupade svenskar kvar i löpgravarna, i körsbärslundarna och nedanför Poltavas palissader.
Efter klockan sex på morgonen blev slagets förste skede till ända och det inträdde en slags stridspaus bland de båda arméerna, som vid denna tid förhöll sig passiva. Kungens trupper befann sig i Pobivankasänkan nära Maloje Budisjtjeskogen medan tsarens trupper höll sig vid och i sitt läger samt i redutterna. För den ryska ledningen blev man lättad över att det svenska överraskningsanfallet hade misslyckats, att den ryska armén var intakt och att både lägret och stora delar av reduttsystemet fortfarande var i rysk hand. Dessutom hade de ryska dragonernas självförtroende ökat efter morgonens strider och de ryska förband som börjat sätta sig i säkerhet på andra sidan floden kallades tillbaka. Lägrets försvar hade säkrats genom att 10 bataljoner på sydsidan och 13 bataljoner på nordsidan ryckte ut från lägrets två sidor och rangerades i två linjer, där man dessutom etablerade kontakt med dragonförbanden på flyglarna. Irreguljärt kavalleri under Skoropadskyj, med understöd av Volkonskijs dragonregementen, förflyttade sig från Maloje Budisjtje till Tachtaulov i ett utmärkt utgångsläge för flank- eller rygganfall. Trots dessa framgångar var den ryska ledningen övertygad om att den svenska armén fortfarande var obesegrad, och man var osäker på var samtliga svenska trupper och dess artilleri befann sig.
Under stridspausen samlade den ryska ledningen underrättelserapporter från läget i Poltava, Semjonovka, Petrovka och längs Pobivankasänkan, och genomförde olika stridsförberedelser för att stå emot ett förnyat svenskt anfall. När läget hade klarnat sig kallade Peter I sina generaler till ett krigsråd omkring klockan sju på morgonen. Där diskuterade man olika strategier för att besvara svenskarnas numera passiva situation, såväl dess risker som konsekvenser. Uppdelade mellan två falanger yrkade de ryska generalerna på att den ryska armén antingen skulle stanna kvar bakom de skyddande lägervallarna eller att ta initiativet genom att marschera ut ur lägret och formera en regelrätt slagordning på det öppna fältet. General Hallart skildrade krigsrådet enligt följande: "Hans Tsariska Höghet höll krigsråd sittande till häst och beslöt att sedan vi nu slagit tillbaka det fientliga anfallet måste vi utnyttja detta för att uppnå seger."
Strax efter klockan sju tog Peter I beslutet att låta sina trupper marschera ut från lägret mot den plana öppna marken framför det ryska lägrets västra sida. Ungefär två timmar efter att beslutet fattades tillbringade ryssarna med att vidarebefordra tsarens order och genomföra en ordnad utmarsch. Från två håll rörde sig det ryska infanteriet från lägret mot mitten för att mötas framför lägrets västra front. Tsaren själv skulle kommendera trupperna med stöd av Sjeremetev, som hade det direkta ansvaret för infanteriet. Under uppställningen placerades den ryska gardesdivisionen (12–13 bataljoner) under befäl av generallöjtnant Michail Golitsyn platsen till höger, general Anikita Repnins division (14 bataljoner) placerades i mitten och general Hallarts division (15 bataljoner) på platsen till vänster. Peter I beordrade att trupperna skulle grupperas i två linjer. Den första ryska linjen utgjordes av 10 000 man fördelade i 24 bataljoner och i linjen 300 steg bakom stod 8 000 man fördelade i 18 bataljoner. Bataljonerna i varje linje skulle stå på fyra led och med tio meters luckor mellan bataljonerna, vilket gjorde den första linjen 200 meter bredare än den svenska linjen. 14 bataljoner beordrades tills vidare att stanna kvar i lägret som taktisk reserv, varur Rentzels och Golovins bataljoner detacherades mot Roos trupper.
Generallöjtnant Golitsyns division bestod av Preobrazjenskijregementets fyra bataljoner, Semjonovskijregementets tre bataljoner, Ingermanländska regementets fyra bataljoner samt Astrachanska regementets två bataljoner. General Repnins division bestod av två bataljoner ur Grenadjärregementet Taylor/Lacy, Kievska regementets tre bataljoner, Narvska regementets tre bataljoner, Schlüsselburgska regementets två bataljoner, Novgorodska regementets två bataljoner samt Batyrska regementets två bataljoner. General Hallarts division bestod av Moskovska regementets tre bataljoner, Pskovska regementets två bataljoner, Vologodska regementets två bataljoner, Kazanska regementets två bataljoner, Nizjnij Novgorodska regementets två bataljoner, Sibiriska regementets två bataljoner samt två bataljoner ur Grenadjärregementet Busch.
Mellan bataljonerna i den första linjen grupperades 25 lätta trepundiga regementsstycken som åtföljde infanteriet över slagfältet. De större kanonerna blev kvar i lägret under befäl av överste Günther. Flera av dem var av typen haubitser och mörsare vilka med sina höga kastbanor riskfritt kunde skjuta över den egna infanterilinjen. Andra direktskjutande pjäser stod upphöjda på plattformar av uppkastad jord. Placeringen tillät artilleristerna att i relativ flack bana kunna skjuta över huvudet på infanteriet och understödja dem ända fram till en eventuell närstrid. Inalles förfogade man över 70 artilleripjäser inför huvuddrabbningen.
På infanteriets båda flanker grupperades de ryska dragonerna, som räknade mellan 9 000 och 9 500 man fördelade på 73 skvadroner efter förlusterna i slagets första skede. 43 skvadroner utgjorde den högra kavalleriflygeln under ledning av generallöjtnant Bauer, medan den vänstra kavalleriflygeln bestod av 30 skvadroner under Mensjikovs direkta ledning. Den högra kavalleriflygeln grupperades i två linjer söder om Pobivanka by och ravin. Den första linjen bestod av Generalskvadronens fyra skvadroner, Sjeremetevs livskvadron, 3:e dragongrenadjärregementets tre skvadroner, Moskovska dragonregementets fem skvadroner, Novotroitska dragonregementets fem skvadroner samt Archangelska dragonregementets fem skvadroner. Den andra linjen bestod av fem skvadroner var ur Vladimirska, Vologodska, Nevska respektive Nizjnij Novgorodska dragonregementen. Den vänstra kavalleriflygeln grupperades på en enda linje och bestod av fem skvadroner var ur Livregementet samt Jaroslavska, Kievska, Ingermanländska, Vjatska respektive Novgorodska dragonregementen.
Under två timmar väntade den samlade huvudstyrkan i Pobivankasänkan, tills man vid åttatiden på långt håll fick syn på några bataljoner som den svenska ledningen trodde tillhörde Roos. Med denna övertygelse ville Rehnskiöld fullborda uppmarschen inför anfallet mot det ryska lägret, genom att från en position norr om lilla moraset slå ut ett anfall med både infanteri och kavalleri för att kunna skära av de ryska reträttvägarna mot norr. Från en ställning på andra sidan lilla moraset skulle huvudstyrkan dessutom kunna skilja huvuddelen av det ryska kavalleriet i norr från de ryska bataljonerna i lägret, för att därefter slå ut dessa grupper en efter en. För att genomföra denna anfallsmanöver beslutade den svenska ledningen att kalla på svenska förstärkningar och fältartilleriet från trossen, ett uppdrag som anförtroddes generaladjutant Anders Gideon Gyldenklou. Under tiden beslutade ledningen att det samlade infanteriet genast skulle marschera norrut över lilla moraset mot en liten skogsdunge på andra sidan av Tachtaulovbäcken, där man skymtade ryskt kavalleri, liksom några kosacker något tillbakadragna vid Osmatjiki. De marscherande bataljonerna blev plötsligt beskjutna av kosackiska krypskyttar, som hade sina eldställningar bakom de omkringliggande gärdesgårdarna. 50 svenskar skickades ut för att driva bort krypskyttarna, samtidigt som Närkebataljonen omgrupperade från kolonn till linjeformation för att möta det ryska kavalleriet. Samtidigt som de svenska bataljonerna marscherade vidare, avvaktade det egna kavalleriet invid kärrets norrsida, där de fick stridskontakt med några retirerande ryska skvadroner som svepte fram alldeles nära dem. Vissa svenska förband jagade efter dem innan de fick kontraorder av Rehnskiöld.
Strax efteråt fick Rehnskiöld rapport från Gyldenklou, som under sin ritt söderut mot trossen råkade stöta på ryska bataljoner, som den svenska ledningen tidigare trodde var Roos trupper. Han galopperade direkt tillbaka till huvudstyrkan för att berätta om denna upptäckt. I samma veva ankom underrättelser om att Västmanlands regemente och Hielms dragoner, som var i strid med irreguljärt ryskt kavalleri, misslyckades med att komma fram till Roos trupper. Kapten Palmfelt rapporterade till Rehnskiöld om var Roos bataljoner stod att finna och Sparre rapporterade att "generalmajor Roos står i en skog och defenderar sig bra."
Vid niotiden rapporterade både Creutz och drabantlöjtnant Giertta till Rehnskiöld om att de från en liten kulle nära sänkan fick syn på flera ryska bataljoner som marscherat ut från lägret och börjat rangera sig i slaglinje. På grund av sin starka övertygelse om att ryssarna skulle agera mycket passivt och inte var djärva nog att utmana svenskarna i en allmän drabbning, var Rehnskiöld inte övertygad över dessa uppgifter. Han gav sig iväg till kullen för att med egna ögon bekräfta dessa uppgifter. När det uppdagades att ryssarna verkligen rangerat sig för drabbning lät Rehnskiöld, med hänsyn till huvudstyrkans ofördelaktiga terräng, snabbt rida ner från kullen och avge rapport till Karl XII.
Rehnskiöld beslutade att den svenska huvudstyrkan skulle omedelbart marschera söderut och tillbaka mot det gamla återsamlingsområdet kring Pobivankasänkan, för att därifrån kunna ta upp kampen mot det ryska infanteriet. När infanterikolonnerna var framme, beordrade han Lewenhaupt att omgruppera dessa till linjeformation med front mot den ryska linjen, som vid den tiden stod omkring en kilometer bort. Resterna av det svenska infanteriet ställdes upp på en tunn linje, mellan 1 400 och 1 500 meter lång, med femtio meter breda luckor mellan bataljonerna i syfte att tänja ut linjen så långt man vågade för att förebygga rysk överflygling. Linjen bestod av totalt 4 000 man fördelade på 10 bataljoner. Schablonmässigt hade varje bataljon till följd av reduttstriderna en förlustsiffra på omkring 50 stupade och sårade, vilket gjorde att varje bataljon i medeltal räknade mellan 300 och 400 man vardera. Från höger flygel räknat placerades längst ut på kanten Livgardets första bataljon under kapten Gustaf Gadde, följt av Livgardets grenadjärbataljon under kapten Libert Rosenstierna, Skaraborgsbataljonen under Ulfsparre, Kalmarbataljonen under Ranck, Livgardets andra och tredje bataljon under kapten Hans Mannersvärd respektive major Erik Gyllenstierna, Upplands regementes två bataljoner under Stiernhöök respektive överstelöjtnant Arendt Fredrik von Post, Östgötabataljonen under Appelgren samt Närke-Värmlands andra bataljon under överste Georg Johan Wrangel på den vänstra kanten. Västmanlands regementes två bataljoner hade ännu inte hunnit tillbaka efter sina försök att undsätta Roos trupper.
Det svenska kavalleriet hade dock problem med att rangera sig och säkra det svenska infanteriets båda flanker. Hamiltons kavalleri hade tills vidare beordrats att bilda flankskydd mot Volkonskijs och Skoropadskyjs kavalleri vid den stora ouvragen, men Hamilton skulle senare inte vända tillbaka i tid för att ställa sig bredvid infanteriets vänsterflank under den kommande drabbningen. På den högra sidan hade Creutz kavalleri ett mycket litet manöverutrymme och blev stående inklämda mellan infanteriet på ena sidan och Maloje Budisjtjeskogen med sina lundar och småmoras på den andra. Creutz fick order att tills vidare rangera på det knappa fältet bakom infanterilinjen. För att underlätta kavalleriet gav Rehnskiöld order till Lewenhaupt att flytta infanterilinjen i höjd med en liten skogslund till höger om linjen. Lewenhaupt misstolkade dock denna order genom att göra en högerrörelse mot skogslunden, vilket hotade att proppa igen den lilla passage ut mot det trånga fältet bakom dem som kavalleriet hade att tillgå. Rehnskiöld hann dock stoppa manövern innan infanteriet hunnit marschera något större stycke, varefter han gav en ursinnig utskällning mot Lewenhaupt. Oredan bland Creutz kavalleri tilltog under denna manöver och de klämdes ihop i den trånga terrängen.
En kort stund efter sitt gräl med Lewenhaupt över den missförstådda rättningsrörelsen, lät Rehnskiöld behärska sitt arga humör. Han red fram till Lewenhaupt, fattade generalen vid handen och gav honom anfallsorder.
Omkring klockan kvart i tio började de 10 svenska bataljonerna rycka fram över fältet mot den första ryska infanterilinjen. Avståndet var mellan 700 och 800 meter, och den svenska framryckningen tillryggalades på omkring nio minuter. De ryska kanonjärerna bombarderade dem med stor kraft medan dessa närmade sig i stadig takt. Samtidigt svängde Mensjikovs kavalleri fram mellan några av redutterna i tvärlinjen och Bauers kavalleri utnyttjade den torra och fasta höjdryggen vid Pobivanka by för att obehindrad röra sig framåt strax utanför den svenska slagordningens vänstra hörn. Lewenhaupt ledde infanteriet från hästryggen på den högra infanteriflygeln och förbjöd dem från att avfyra sina musköter. När två hundra meter återstod mellan dem och den ryska linjen beordrade Lewenhaupt sina trupper att öka takten, och det ryska fältartilleriet på den första linjen gick över till att skjuta druvhagel. När svenskarna var ännu närmare skiftades laddningarna ut till kartescher, som på korthåll vräkte elände över den tunna svenska linjen. Från den ryska högra flygeln avlossades dessutom kanonkulor snett framåt, som studsade fram längs den svenska infanterilinjen. Med denna skjutvinkel kunde en enskild kanonkula slå omkull ett dussin soldater mot fyra för en frontalt avlossad kula. Den ryska artillerielden blev därför förödande för de svenska bataljonerna redan innan dessa nådde fram till den första linjen. På trettio stegs avstånd avfyrade svenskarna sina musköter mot den ryska linjen med blandat resultat. På vissa håll hade den samlade bredsidan god effekt, men på andra håll var krutet av så pass dålig kvalitet att salvan blev helt utan verkningar. Lewenhaupt lät omedelbart upphöra med skjutandet och så fort som möjligt storma ryssarna med värjor och bajonetter. Från samtliga fyra leden i den första ryska linjen avfyrades en koncentrerad salva när svenskarna redan var på omkring femtio stegs avstånd, som orsakade stort manfall i de svenska leden.
Karolinerna bröt sig in över den första ryska linjen. Till höger gjorde Livgardets andra och tredje bataljon samt Upplands, Kalmars och Skaraborgs regementen, samtliga under Lewenhaupts direkta ledning, ett direkt anfall som fick Hallarts division till vänster att hamna i obalans. Sprickor uppstod bland de oerfarna ryska regementena och svenskarna erövrade även några kanoner. Under häftig närstrid vek ryssarna framför Livgardets hänsynslösa anfall. Peter I lär själv ha kommenderat fram förband ur den andra ryska linjen vilket gjorde att det tog ett raskt stopp för de enheter ur den första linjen som var under press från svenskarna. Andra linjen kom att rent fysiskt göra det omöjligt att komma längre bakåt. Till vänster hade Östgöta och Närke-Värmlands regementen kommit efter och anfallet fick därför inte samma framgång som den till höger. Flera officerare hade dessutom redan i ett tidigt skede antingen stupat eller sårats under framryckningen över fältet. Den ryska gardesdivisionen med de erfarna Preobrazjenskij- och Semjonovskijregementena höll stånd genom att fälla sina pikar och ge kontinuerlig eld mot svenskarnas anfall. Detta skapade på så sätt en svängdörrseffekt: medan svenskarna ute på den högra flygeln gick raskt framåt mot den vänstra ryska flygeln, pressades den svenska vänstra flygeln bakåt av den ryska högra flygeln. Hela den svenska linjen hade töjts ut så att en stor lucka uppstod mellan de båda infanteriflyglarna och på vissa punkter mellan bataljonerna växte luckorna till uppemot 100–150 meter, samtidigt som de svenska förbanden till vänster började klumpa ihop sig. Ryska soldater hamnade plötsligt mellan de svenska bataljonerna, och omslöt den vänstra svenska infanteriflygeln på båda sidor. På kanten av flygeln blev situationen ohållbar och flera soldater ur Östgöta och Närke-Värmlands regementen kastade sina vapen och flydde bakåt.
Vid det här laget var Rehnskiöld framme vid Creutz på den högra kavalleriflygeln som var upptagen med att ta sig ur "ett elakt moras". Rehnskiöld manade dock på och Creutz formerade en stridsgrupp med vad som fanns tillhanda, skvadroner från Livregementet till häst, Norra skånska kavalleriregementet samt Nils Hielms dragoner. Creutz tog sikte på det ryska infanteriet som kringrände svenskarna längst till höger och försökte skapa panik i de ryska leden. De fyra bataljonerna ur grenadjärregementet Busch och Nizjnij Novgorodska regementet såg dem komma och stannade upp för att formera fyrkant. De ryska kanonerna vräkte stora karteschladdningar mot de ankommande svenska ryttarna. Creutz kunde inte uträtta något, men det gav Livgardets bataljoner en tillfällig respit. Samtidigt dök Mensjikovs dragoner upp bakifrån och på högersidan. Creutz växlade mål från infanteri till kavalleri, denna gång med bättre resultat. De ryska dragonerna retirerade med Creutz ryttare hack i häl. När Livgardets första bataljon och grenadjärbataljon på den högra kanten upptäckte att Creutz ryttare red bort från dem bröt soldaternas stridsmoral samman. Trots detta lyckades dock samtliga av gardesbataljonerna retirera i god ordning efter en mellan 15 och 20 minuter lång närstrid.
Lewenhaupt märkte vad som höll på att hända och satte av vänsterut där han uppmanade både generalmajor Sparre och den sårade överste Appelgren att få sina regementen att komma till stånd, men kaos och skräck härskade bland de flyende trupperna och Lewenhaupts och officerarnas skrik och slag ignorerades. Gyllenkrok hade under tiden kallat på en trupp ryttare från vänster för att bistå det sviktande fotfolket ute på vänstra kanten. När truppen red an möttes den av häftig rysk eld och tvingades ge vika. Även Rehnskiöld upptäckte den hotande katastrofen för infanteriet till vänster och störtade iväg till den vänstra kavalleriflygeln för att få fram förstärkning till de hårt ansatta fotsoldaterna. Men det svenska kavalleriet både till höger och till vänster var i oordning. Endast överste Torstenson vid Nylands regemente red till angrepp med två skvadroner för att försöka täppa till den stora luckan i infanterilinjen. De ryska gardessoldaterna upptäckte faran, formerade sig till fyrkant och kavalleriet störtade rakt in i fällda pikar och muskötsalvor. Torstenson och nästan hela manskapet i båda skvadronerna stupade under striden. När den vänstra svenska infanteriflygeln började fly i panik mot Maloje Budisjtjeskogen hamnade de mer framgångsrika svenska bataljonerna till höger i en dödsfälla. Det hela utvecklades till det som historikern Peter Englund kallade en variant av slaget vid Cannae, där ryssarnas tillbakavisning gjorde att svenskarnas flanker blev öppna för en omfattning, som dock var mer av en konsekvens efter det svenska infanteriets lyckade anfall snarare än en planerad manöver från rysk sida. Den oavbrutna ryska karteschelden från fältartilleriet skördade ytterligare offer bland de flyende karolinerna.
Åtskilliga svenska skvadroner, främst ur Hielms och Taubes dragonregementen, gick till angrepp mot den ryska massan för att skapa oreda hos dem och ge andrum för den retirerande svenska vänstra infanteriflygeln, men samtliga tvingades tillbaka av ryska muskötsalvor. Hamiltons vänstra kavalleriflygel, vid denna tid bestående av omkring 2 000 ryttare ur Skånska ståndsdragonregementet och Åbo läns och Östgöta kavalleriregementen, var under tiden upptagna med att avvärja Bauers och Volkonskijs avdelningar vid den stora ouvragen och förhindra dessa från att rida ner det svenska fotfolket. Kort efteråt blev prins Maximilians ståndsdragoner omringat av ryssar och man förlorade ett standar. Prinsen blev förargad över detta och i spetsen för sina dragoner och det bredvid stående Östgöta kavalleriregemente trängde han sig in i de avancerande ryssarna och på kort tid erövrade han fem ryska standar. Aktionen ledde dock till svåra förluster och prinsens manskap började ge vika, varefter Maximilian beslutade sig för att försöka slå sig igenom till Karl XII. Den vänstra svenska kavalleriflygelns befälhavare Hamilton blev tillfångatagen under den ojämna striden mot den ryska högerflygeln i skogsbrynet vid Maloje Budisjtje, och därefter lät flera kavalleriförband avbryta sina anfall och delta i den vänstra infanteriflygelns flykt. Lewenhaupt gav upp sina ansträngningar att förhindra den vänstra infanteriflygelns reträtt och försökte rida tillbaka till den högra infanteriflygeln. Denna var dock helt omringad av ryska trupper, som blockerade Lewenhaupts väg. I stället beslöt Lewenhaupt att följa de flyende in i Maloje Budisjtjeskogen och försökte samla de flyende trupperna till strid. Men han kunde varken hindra de flyende svenska fotsoldaterna eller den högra kavalleriflygeln som redan befann sig där och som följde med i flyktingströmmen. Generalmajor Lagercrona hade drabbats av panik och utdelat order som starkt bidrog till att lösa upp disciplinen vid ett antal redan vikande skvadroner.
På fältet stod fortfarande några svenska bataljoner, som nu var helt isolerade och mötte en flodvåg av ryska musköter, bajonetter och pikar. Av de tio svenska bataljonschefer som lett sina trupper i anfallet dödades sju inom loppet av en halvtimme, de övriga blev samtliga sårade. Major Gyllenstierna och kapten Mannersvärd stupade ihop med flera andra officerare i sina gardesbataljoner och Kalmarbataljonen förlorade nästan halva sitt manskap, tillika regementschefen Ranck. I Skaraborgsbataljonen stupade regementschefen Ulfsparre och av 500 man återstod efter slaget endast 40 man: varav 13 officerare och 27 meniga. Inom Upplands regemente tvingades de överlevande i manskapet till en skoningslös slutstrid, där både regementschefen Stiernhöök, överstelöjtnant Post, majoren, regementskvartermästaren, adjutanten, nästan samtliga kompanichefer och nästan hela manskapet var bland de stupade. Av 700 man i början av slaget återstod endast 14 man när slaget var över.
Flera flyende karoliner, till häst eller till fots, fastnade under flykten i moraset, hanns upp och dödades av de förföljande ryssarna. För att undvika denna massaker höll sig de ordnade svenska förbanden samman eller slöt sig till större avdelningar. Ungefär 30 soldater ur Västmanlands regementes första bataljon under överstelöjtnant Carl Anders Sinclair tog ställning bakom en gärdesgård, där man lyckades förhandla sig till krigsfångenskap hos Repnins division. I samma veva togs även Stackelberg, Appelgren och Josias Cederhielm som fångar.
Karl XII skickade två drabanter till Creutz med order om att avbryta sin förföljelse på Mensjikovs dragoner, som jagades iväg till husen i Maloje Budisjtje. Creutz gav omedelbart order om halt och samlade så många ryttare han kunde hitta, främst ur Norra skånska kavalleriregementet och några skvadroner ur Hielms dragoner, och genomförde en kringgående rörelse mellan de förföljande ryska trupperna till platsen där kungen befann sig. På fälten bistod Gyllenkrok överste Gyllenstierna och hans dragonregemente med att anfalla de ryska bataljoner som förföljde den högra svenska infanteriflygeln, och samtidigt uppmanade de flyende svenska fotsoldaterna att dra ihop sig. Ryssarna formerade sig till fyrkant och avfyrade en salva som fick de svenska dragonerna att retirera. Under virrvarret vid ett trångt passage var Gyllenkrok nära på att bli dödad av en rysk infanterist, som fattade tag i Gyllenkroks gehäng, men Gyllenkrok kunde slita sig loss och fly från platsen.
Karl XII hade med sitt följe marscherat med högra svenska infanteriflygeln i deras anfall, och stod på en liten kulle bakom flygeln beskyddad av 14 kvarlevande livgardister, 4 drabanter och resterna av Livdragonregementet och Livregementet till häst. En del ryssar gick till anfall mot kungens följe, men avvisades utan större problem. När flera svenska bataljoner inledde sin flykt från slagfältet red Rehnskiöld fram till kungen och berättade att "vårt infanteri löper!". Kungen var ifrågasättande kring denna utveckling, varpå Rehnskiöld innan han red iväg uppmanade de kvarlevande livgardisterna att "tagen väl vara på herren!". När krutröken och dammen började skingra sig på slagfältet upptäckte Karl XII och hans följe att infanteriet verkligen var borta och att de var de sista svenskarna som stod stillastående på slätten. När sällskapet snart blev kringränt av ryssarna gav kungen order om reträtt.
Följet rörde sig bort mot skogsbrynet 800 meter nordost om kyrkan i Maloje Budisjtje när deras reträtt hotades av en rysk kanonbestyckad bataljon. Creutz som var på plats med sina ryttare eskorterade kungens följe mellan den ryska bataljonen och skogen. De ryska soldaterna gjorde höger om och fällde muskötsalvor och karteschladdningar mot kungens avdelning. Reducerad fortsatte kungens följe in i skogen mot ett moras, förföljda av ryssarna strax efter dem. Kungens ekipage fastade dock i ett litet kärr, varefter ryssarna avfyrade en kanonkula som slog kungens hästbår i spillror och fick kungens båda hästar att kollapsa. Stående vid moraskanten avfyrade ryssarna muskötsalvor mot kungens följe, där flera offrade sina liv genom att agera måltavlor för att beskydda kungen från projektiler. Kungen lyftes ur den obrukbara båren och hjälptes upp på en häst som tillhörde livregementsryttaren Bass. Den nya hästen hann bara ta ett par steg framåt tills den träffades av en kanonkula som slet bort ett av benen. Kungen behövde en ny häst och beordrade den sårade drabantlöjtnanten Giertta att ge sin häst till honom. Denne lyftes av sadeln ned till marken och kungen lyftes till hästen. Vilandes på hästens hals red kungen, 3 av hans 24 livgardister och övriga överlevande från hans följe bort från dödsfällan vid kärret. Giertta lämnades stödjande på en gärdesgård, men han räddades i sista stund av hans bröder Adam och Christian Giertta. Kvar vid kärret stupade ett tjugotal livgardister och drabanter medan flera andra sårades och togs tillfånga. Av folket från hovet och kansliet stupade registratorn Stephan Hirschenstierna och kammarherren Gustaf Adlerfelt.
Drabantlöjtnant Hårdh red bort från kungens avdelning för att försöka mobilisera mer skydd åt kungen från de flyende trupperna. Efteråt träffade han Lewenhaupt och bad om hans hjälp, varpå generalen red till de flyende trupperna och manade dessa att hålla stånd eftersom kungen fanns i närheten. Med argumentet "överge icke er konung" lyckades Lewenhaupt stävja situationen runt honom och Karl XII; den flyende klungan av fotsoldater och ryttare kunde åter formeras till en visserligen retirerande, men ändå stridande enhet. Kungen frågade sedan Lewenhaupt vad de skulle göra härnäst. Efter en stunds överläggningar övertygade Lewenhaupt kungen att bege sig till trossen med sin eskort och ett par valakryttare som vägvisare. Lewenhaupt skickade en ryttare i förväg med en befallning till de regementen som fanns i trossen att genast rycka ut för att gå kungen till mötes. Under själva reträtten till trossområdet blev kungens sällskap endast oroad av några kringströvande kosackenheter som enkelt slogs tillbaka utan nämnvärda förluster. Efteråt anslöt sig den sårade fortifikationskaptenen Baltzar von Dahlheim till kungens följe och visade resten av vägen till trossen. Kungen och hans följe anlände dit vid klockan ett på eftermiddagen, där han togs emot av generalmajor Meijerfeldt och drabantlöjtnant Hårdh.
Även om större delen av den svenska huvudstyrkan befann sig på flykt i och kring Maloje Budisjtjeskogen fanns en del svenska förband fortfarande i strid ute på fältet. Skvadroner ur Taubes och Hielms dragonregementen fortsatte sina fördröjningsstrider mot de anryckande ryska dragonerna. Posterade bakom en brant hålväg avvärjde de svenska skvadronerna det ena anfallet efter det andra och hindrade ryssarna från att nå passagen bakom dem, som strömmades av flyende svenska förband. Efter ungefär en kvarts strid var passagen fri och de svenska skvadronerna deltog i återtåget med ryska soldater hack i häl. Creutz ledde sina skvadroner tillbaka genom skogen, passerade Maloje Budisjtje och kom ut på slätten. På vägen fastnade några ryttare från Norra skånska kavalleriregementet i de upptrampade morasen, liksom regementschefen Horn som gick ned sig och togs tillfånga. Vid denna tid återsamlades Taubes och Dückers överlevande dragoner nära Rehnskiöld och Piper; den senare uppmanade den numera förtvivlade fältmarskalken att få de flyende trupperna till stånd, varpå Rehnskiöld besvarade endast med meningen "Alles ist verloren" (Allt är förlorat). Båda stötte senare på Gyllenkrok, som undrade vad man skulle ta sig till. Alla tre red sedan åt var sitt håll. Rehnskiöld störtade i spetsen för en liten trupp till någon form av självmordsanfall i närheten av redutten närmast Maloje Budisjtjeskogen, under ett försök att vända de flyende mot de anstormande ryssarna. De omringades och Rehnskiöld togs tillfånga av dragoner ur Archangelska regementet; han överlämnade sin värja personligen till fältmarskalk Sjeremetev. Resterna av Skånska ståndsdragonregementet och Östgöta kavalleriregementet hade långt att rida till trossen. Prins Maximilian, som var lätt sårad och fått två hästar skjutna under sig, och hans kvarvarande 100 man råkade vara mitt i vägen för Volkonskijs och Skoropadskyjs kavalleri, totalt uppemot 2 000 man. Prinsen försökte dock förmå sitt manskap till en sista strid, men från alla håll trängde ryssarna hårt på, och snart blev det så trångt att man knappt kunde röra sig. Efter ytterligare en stunds desperat motstånd fick prinsen och hans återstående manskap ge sig tillfånga.
Enstaka svenska flyktingar tog sig ut ur Maloje Budisjtjeskogen och ut på fälten, där växande grupper av infanteri och kavalleri samlades. Vid elvatiden försökte Gyllenkrok, Lagercrona och andra officerare att samla det överblivna kavalleriet. Det rådde ett temporärt lugn bland trupperna eftersom ryssarnas förföljelse verkade ha upphört. Tre ryska skvadroner hade dock ridit runt de svenska ryttarna och dök i stället upp bakom dem, invid Maloje Budisjtje. Dessa bildade front mot svenskarna nära en liten bro som flyende svenskar utnyttjat och blockerade passagen. Gyllenkrok och Lagercrona försökte mana de svenska skvadronerna att avhysa de ryska skvadronerna, men på grund av missförstånd och brist på officerare flydde de svenska ryttarna söderut mot trossen. Uppgiven red Gyllenkrok till trossen i full galopp. Skvadronerna i Creutz grupp marscherade sakta mot söder, i syfte att ge eftersläntrande svenskar en chans att ansluta sig till dem.
Vid tolvtiden beordrade Peter I att det ryska infanteriet och att Mensjikovs och Bauers dragoner skulle återvända till huvudlägret. Den ryska ledningen ville inte riskera sina ryska förband att dras in i svårkontrollerade skärmytslingar i Maloje Budisjtjeskogen. De ryska förbanden hade till dess redan hamnat i oordning under försöken att hinna ikapp de retirerande svenska trupperna, samtidigt som flera soldater varit upptagna med att plundra de svenska liken och samla ihop de svenska fångarna i stora flockar. De reguljära ryska trupperna ställdes upp på slagfältet framför lägret för att hålla gudstjänst och tsaren red i sakta skritt utefter fronten och tackade sina soldater för deras tappra hållning under striderna. Under tiden övertogs förföljelsen av Volkonskijs dragoner och Skoropadskyjs kosacker och kalmucker, som kretsade runt för att attackera enstaka grupper och eftersläntrare. När Heinske var färdig med att rensa upp runt Poltavas fästning insattes även hans dragoner i förföljelsen. När man några timmar senare nådde lägret vid Pusjkarjovka tvingades ryssarna avstanna, då lägret visade sig vara befäst och bestyckat med omkring trettio kanoner. I Maloje Budisjtjeskogen påträffades Karl XII:s blodiga hästbår, vilket fick Peter I och ledningen att dra slutsatsen att kungen hade stupat. Efter åtskilliga timmar klarnade bilden för den ryska ledningen och på kvällen verkställdes en större upplagd förföljelse. Ett beridet detachement under Golitsyns befäl, bestående av hans gardesdivision och Bauers tio dragonregementen, fick i uppdrag att försöka hinna ifatt svenskarna och ta både fångar, hästar och materiel. Senare ankom Mensjikov som anförde resten av förföljelsen under hårda ilmarscher. Vissa av gardesdivisionens grenadjärkompanier hölls dock kvar som tsarens närskyddstrupp.
Senare på kvällen slog sig Peter I ned i sitt tält och skrev ett kort brev till sin älskarinna Katarina:
Den 29 juni inleddes uppstädningen av slagfältet och sex ryska officerare fick uppgiften att räkna samman förlusterna. Förlusterna för den ryska armén uppgick till 1 345 i antalet stupade och 3 290 i antalet sårade, totalt 4 635. Ryssarnas förluster var förhållandevis små eftersom de hade utkämpat slaget från försvarsställningar och att de ryska soldaterna hade ett överflöd av ammunition, eldvapen och kanoner, vars samlade eldkraft vräkte oerhörda förluster inom den svenska huvudstyrkan. Enligt den skotske generalmajoren Alexander Gordon, som tjänade i Peter I:s armé, uppgick de ryska förlusterna till 5 953 i antalet stupade och sårade. Ryssarna beordrade de svenska krigsfångarna att samla ihop och begrava samtliga lik. Två stora massgravar, fördelade mellan ryska officerare respektive meniga, grävdes drygt 500 meter sydväst om det befästa lägret, mitt mellan lägrets vallar och reduttsystemet. De döda ryssarna samlades ihop och fraktades till denna plats. Runt massgravarna stod en hedersvakt och regementspräster från samtliga ryska förband. Peter I höll ett tal vid gravarna och infanteriet sköt tre salvor salut. En stor jordhög kastades upp över gravarna, som fick det felmärkta namnet "svenska graven".
Enligt ryska relationer uppgick det ryska kavalleriets förluster till en överstelöjtnant, 2 majorer, 12 kaptener, 7 löjtnanter, 8 underlöjtnanter och kornetter samt 593 underofficerare och meniga i antalet stupade. I antalet sårade inbegrep generallöjtnant Rönne, 2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 4 majorer, 26 kaptener, 18 löjtnanter, 19 underlöjtnanter och kornetter samt 1 381 underofficerare och meniga. Kavalleriets förlustandel uppgick till mellan 4 och 6 procent stupade och 10–16 procent sårade. Det ryska infanteriets förluster uppgick till 691 i antalet stupade och 1 784 i antalet sårade, en förlustandel på omkring 2 procent stupade och 6 procent sårade.
Det svenska nederlaget vid Poltava innebar den mest förlustbringande militära sammandrabbningen i Sveriges historia. Den totala förlustsiffran varierar mellan olika verk. Enligt det svenska generalstabsverket uppgick de svenska förlusterna till 301 stupade officerare och ungefär 6 600 döda eller dödligt sårade underofficerare och meniga, totalt omkring 6 900 man, vilket utgör en tredjedel av de deltagande svenska soldaterna. Enligt beräkningar av den svenske historikern Bertil Wennerholm, baserat på olika relationer, stupade mellan 8 610 och 9 224 svenska soldater. Enligt olika ryska källor ska mellan 8 000 och 10 000 svenska soldater ha legat stupade på slagfältet, inklusive döda kosacker, valaker och zaporoger i Poltavas närhet och längs vägen söderut. På platser där de hårdaste striderna förekom låg de döda kropparna tätt. Exempelvis runt omkring den tredje redutten uppgavs att uppemot 1 000 lik ha legat på en yta av ungefär 250 kvadratmeter. Bland de stupade regementscheferna var överstarna Buschwaldt, Ranck, Siegroth, Stiernhöök, Torstenson, Ulfsparre och Weidenhaijn. Samtliga svenska regementen led mycket stora förluster efter slaget, några rentav förintades. Bataljonerna ur Skaraborgs, Upplands och Västmanlands regementen uppgavs av ryssarna ha haft 97–98 procent förluster.
Enligt generalstabsverket blev omkring 2 800 svenska soldater tillfångatagna efter slaget. Med generalstabens siffror på 6 900 stupade soldater och 2 800 tillfångatagna innebar att de svenska totalförlusterna uppgick till 9 700 man, en förlustandel på 49 procent eller varannan svensk soldat som deltog i slaget. Enligt vissa beräkningar ska omkring 1 500 sårade soldater ha deltagit i reträtten från Poltava. Inkluderas denna uppgift skulle den totala förlustsiffran uppgå till 11 200 man, en förlustandel på 57 procent. Inte mindre än 9 svenska adelsätter ska ha blivit utslocknade på slagfältet, då de sista i deras respektive ätt stupade.
Enligt Wennerholms beräkningar tillfångatogs mellan 2 874 (varav 2 587 underofficerare och meniga) och 2 977 man (varav 2 729 underofficerare och meniga). Vidare har Wennerholm uppskattat att det svenska infanteriets förluster efter slaget uppgick till omkring 6 700 och 6 800 underofficerare och meniga i antalet stupade och tillfångatagna. För de beridna trupperna uppgick deras förluster efter slaget till omkring 3 300–4 100 underofficerare och meniga. Adderas dessa siffror uppgick totalförlusterna till mellan 10 000 och 10 700 man, varav 7 300 och 8 100 man i antalet stupade underofficerare och meniga från samtliga truppslag. Bland de stupade officerarna var 43 kavalleriofficerare, 35 dragonofficerare och 204 infanteriofficerare.
Bland de tillfångatagna svenska officerarna var fältmarskalk Rehnskiöld, prins Maximilian, generalmajorerna Hamilton, Roos, Schlippenbach och Stackelberg, samt överstarna Appelgren, Fock, Gyllenstierna, Horn och Taube. Kanslichefen Carl Piper ihop med hovpredikanten Nordberg, kanslisten Joachim von Dittmer och sekreteraren Joachim von Düben gick under reträtten vilse på slagfältet och för att rädda sina liv begav de sig till Poltava och överlämnade sig som fångar inför kommendant Kelin. Kort efter slaget anordnade Peter I en festmiddag med Rehnskiöld, Piper och de övriga svenska generalerna som gäster, där han kom att ställa en rad frågor till församlingen och utbringade en skål för sina svenska "lärare i krigskonsten". Flera av de tillfångatagna soldaterna var sårade och plundrades grundligt av de ryska soldaterna.
Under senhösten 1709 förflyttades de svenska krigsfångarna till Moskva, där Peter I den 23 december 1709 anordnade ett stort triumftåg till firandet av segern vid Poltava. Krigsfångarnas tåg som omfattade omkring 20 000 svenska soldater ställdes upp i rangordning, där Rehnskiöld och Piper gick sist i tåget. Efter dem fördes alla erövrade krigstroféer, inklusive 300 svenska fanor som släpades längs marken och Karl XII:s sönderskjutna hästbår. Triumfmarschen avslutades av Peter I som red i spetsen för Preobrazjenskijregementet. Marschen gick genom sju triumfportar bemålade med teman från slaget vid Poltava. De svenska generalerna och Piper deltog i tsarens festmåltid i Uspenskijkatedralen, medan de svenska soldaterna och underofficerarna tvingades stå stilla i den isande kylan utan mat och dryck. Efter triumftåget internerades de svenska krigsfångarna till tvångsarbete i flera städer och orter runtom i Ryssland. Rehnskiöld och Piper stannade kvar i Moskva där de inrättade ett förvaltningskontor för att tillvarata de svenska krigsfångarnas intressen och föra deras talan.
Den besegrade svenska huvudstyrkan återsamlades vid trossen. När Gyllenkrok anlände dit samlade han ihop 300 man som fick ställa sig till artilleriets understöd, och ställde upp bagaget och artilleriet på vägen söderut längs Vorskla. Karl XII fick sitt fotsår omlagt och fick underrättelser om att Piper och Rehnskiöld var borta och att hela armén var fullkomligt sönderslagen. Kungen beordrade att kvarlevorna ur armén, som räknade omkring 15 000 man inklusive all trosspersonal och flera sjuka och sårade soldater, samt Mazepas och Gordejenkos kosacker och zaporoger skulle dra sig tillbaka söderut. Gyllenkrok beordrades att leda bagagetåget till överstelöjtnant Funcks postering i Bilyki. Gyllenkrok gav överstelöjtnant Niklas Rappe uppdraget att avtåga med bagaget först och senare med artilleriet. När Gyllenkrok rapporterade att bagaget och artilleriet var på väg fick han order av Karl XII att bege sig i förväg till Funck. Gyllenkrok anlände först till byn Novye Sanzjary där han beordrade överstelöjtnant Johan Reinhold von Trautvetter att sända en dragon för att hämta Funck. Dagen efter kom bud om att ryska trupper var i närheten, och Gyllenkrok red i förväg för att träffa Funck utanför byn och gjorde honom sällskap till kungens stuga i Bilyki. Gyllenkrok fick upplysning av en kosack att fortsätta vägen nedför Vorskla till staden Koleberda, där han träffade överstelöjtnant Silfverhielm som försäkrade att han kände trakten väl och kunde ta armén över Dnepr. Gyllenkrok skickade bud till Lewenhaupt, som nu hade det närmaste kommandot under Karl XII, om att skicka timmermän och artillerister med broslagningsredskap till den nedbrända byn Perevolotjna.
När Gyllenkrok kom till Perevolotjna anmälde sig 14 timmermän hos honom, beväpnade med yxor men utan andra redskap. Från byn Kischenka utanför Perevolotjna hade Gyllenkrok flyttat åtta pråmar, och vandrade längs Dneprs strand ihop med timmermännen för att leta efter bräder till nya pråmar. När han insåg att Dnepr var för bred att föra över en hel armé försökte han hitta ett vadställe över Vorskla. Ett vadställe fanns vid Kischenka och han skickade genast en trupp med order att hindra kungens vagn tills han fick tillfälle att föredra sina förslag inför kungen. Den 30 juni fick han besök av generaladjutanten Gyldenklou, som berättade att kungen hade anlänt till Perevolotjna ihop med täten av armén. Där träffade han Karl XII och fick tillfälle att informera att armén i stället borde korsa floden Vorskla vid vadstället nära Kischenka. Efteråt anlände resterna av armén till Perevolotjna, och förläggningen där var alldeles för trång och instängd mellan två floder. Lewenhaupt och Sparre uppvaktade kungen och vädjade honom att rädda sig över Dnepr. Kungen frågade då Gyllenkrok om vart armén borde gå härnäst. Gyllenkrok svarade att det fanns tre utvägar: att armén borde gå tillbaka genom Ukraina och söka kontakt med trupperna i Polen; att marschera genom ödemarken till Tatariet; eller att göra en förnyad strid mot Peter I. Kungen kommenterade att hans soldater skulle strida när han befaller dem, varpå Gyllenkrok besvarade:
Då kungen fördröjde sitt beslut vädjade Gyllenkrok till kungen och bad att han skulle rädda sin höga person så att armén skulle göra sitt bästa för att rädda sig. Lewenhaupt och Sparre instämde med Gyllenkrok, men kungen lät sig inte övertygas. Till slut lyckades Creutz beveka kungen, som påpekade att ifall armén skulle besegras och tillfångatas av ryssarna skulle kungen ha större möjligheter att hjälpa dem om kungen var fri och kunde upprätta sitt folk. Efteråt fick Gyllenkrok besked från hovintendenten von Düben om att kungen beslutade sig för att rädda sin person och resa över Dnepr. När Gyllenkrok mötte kungen fick han order att meddela Mazepa, Lagercrona, Lewenhaupt och Sparre samt kansliet, hovstaterna och drabanterna att de skulle följa med kungen, medan Creutz skulle stanna kvar och ta befälet över de resterande trupperna ihop med gardesöversten Posse. Under natten till den 1 juli passerade Karl XII och Mazepa floden med de pråmar som Gyllenkrok anskaffat. I deras följe fanns 1 300 stridande och 200 icke-stridande svenskar och 1 500 kosacker och zaporoger. Under dagarna efter att ha passerat Dnepr trädde kungens och Mazepas följe in i osmanskt territorium och kungen mottogs med stora hedersbetygelser i hamnstaden Otjakov mellan 35 och 40 mil söder om Perevolotjna. Under några dagar kunde de vila ut tills den 14 juli, då de bröt upp igen och marscherade till staden Bender där kungen fått inbjudan att slå sig ner. Den 24 juli tågade kungen och hans följe in i Bender, senare till den närliggande byn Varnitza där han kom att stanna de följande två åren.
Lewenhaupt skulle enligt Karl XII:s önskan medföljt över Dnepr, men fick på sin egen begäran stanna kvar och föra befälet över armén. Han fick order att föra armén över Vorskla in på krimtatarernas territorium och återförenas med kungen i Otjakov. Klockan två på morgonen den 1 juli anlände Mensjikov med en rysk styrka på omkring 9 000 beridna soldater och några kanoner, som besatte höjderna runt Perevolotjna och rangerade sig i en halvmåneformad slagordning. Ryska kosackförband svepte ned mot stranden, där de attackerade de splittrade svenska skarorna och plundrade bland alla vagnar. Förvirringen bland svenskarna var under denna tid mycket stor och flera försökte ta sig över floden med primitiva flottar eller med de återvändande pråmar som släppt av kungens följe. Lewenhaupt ville dock inte ta strid mot ryssarna, utan efter överläggningar med Mensjikov och omröstningar mellan de högre svenska officerarna beslutade Lewenhaupt att armén klockan 11 på förmiddagen skulle kapitulera. Enligt kapitulationsöverenskommelsen skulle samtliga svenskar hamna i rysk fångenskap; att dessa skulle överlämna alla vapen, krigsutrustning, fälttecken och regementskassor; samt att svenskarna förband sig lämna ut samtliga allierade zaporoger och kosacker. De svenska officerarna och civilmilitärerna fick behålla sitt bagage och sitt tjänstefolk, och officerarna garanterades en "honett" behandling och fick på hedersord möjligheten att resa hem. Lewenhaupts beslut om kapitulationen har debatterats bland historiker.
Den reguljära svenska armén som gick i fångenskap vid Perevolotjna räknade omkring 20 000 personer. Bland dessa var 983 officerare och 12 575 soldater, fördelade mellan 9 152 ryttare, 3 286 fotsoldater och 137 artillerister. Bland officerarna var general Lewenhaupt, generalmajorerna Creutz och Kruse, 11 överstar, 16 överstelöjtnanter, 23 majorer, en fälttygmästare, 256 ryttmästare och kaptener, en kaptenlöjtnant, 304 löjtnanter, 323 kornetter och fänrikar, 18 regementskvartermästare, två generaladjutanter och 25 adjutanter. Tillägger man de drygt 2 800 som togs tillfånga vid Poltava hamnar det totala antalet svenska fångar till omkring 23 000 personer. Totalt 11 kavalleriregementen, 11 dragonregementen och 12 infanteriregementen föll i fångenskap. Av dessa var 16 358 soldater och officerare, 1 407 civilmilitärer (varav 945 var hantverkare, kuskar och trossdrängar), 3 402 civila tjänare och arbetare och 1 657 kvinnor och barn. Mindre än var fjärde av de 23 000 fångarna skulle återvända till hemlandet efter fredsslutet 1721. De överlevande kosacker och zaporoger som inte hunnit fly över floden eller som var kvarlämnade vid Poltava blev avrättade och torterade av ryssarna; en del gjorde utsiktslöst motstånd eller dränkte sig i Dnepr. Den ryske överlöparen Maximilian Heinrich Mühlenfels, som sedan 1708 underrättat Karl XII om den ryska inrikessituationen, spetsades på en påle framför ditkommenderade svenska krigsfångar.
Budskapet om Peter I:s seger vid Poltava och den svenska huvudarméns kapitulation vid Perevolotjna väckte uppseende över hela Europa. Trots att de väst- och centraleuropeiska stormakterna sedan länge var fullt upptagna av spanska tronföljdskriget, som sedan 1701 löpte parallellt med stora nordiska kriget, hade regeringarna och den tidens press fortlöpande rapporterat om Karl XII:s fälttåg inåt Ryssland; om kungens nederlag och flykt till Bender ihop med Mazepas kosacker; och att tsar Peter I nu hade handlingsfrihet att kunna bekriga de svenska trupperna i väster och nordväst.
Vid underrättelsen om Karl XII:s förlust vid Poltava förklarade Fredrik IV av Danmark redan den 8 augusti 1709 krig med Sverige och landsteg med en dansk armé vid Helsingborg den 1 november. Kung August II mobiliserade sina sachsiska trupper och, med understöd från ryska förband från öster, återerövrade han sin polska krona från Stanisław Leszczyński, som tvingades fly till Svenska Pommern eskorterad av generalmajor Krassows trupper. General Magnus Stenbock mobiliserade Skånelands försvar för att bekämpa den danska invasionsarmén, som han slutligen besegrade i slaget vid Helsingborg i februari 1710, och flera av de regementen som utplånades vid Poltava och Perevolotjna återuppsattes. Anfallsförbundet mot Sverige från år 1700 återuppväcktes efter Rysslands seger vid Poltava, som nu räknades som förbundets militärt starkaste och mest pådrivande partner. Även Preussen, Hannover och Mecklenburg övervägde att ingå i anfallsförbundet. Osmanska riket fruktade nya försök från Peter I:s sida att stänga Azovska sjön genom erövring av Kertj. Ryska galärflottan i Voronezj, Taganrog och Azov kunde i så fall genom detta sund få tillträde till Svarta havet. När Peter I i november 1710 anföll riket via floden Prut möttes de ryska trupperna av en stor turkisk motoffensiv. Under hotet att bli helt innesluten av de osmanska trupperna valde Peter I att sluta fred, och fredsavtalet som ingicks medförde inga större konsekvenser för Ryssland.
Segern vid Poltava och dess omedelbara följer gav Peter I möjlighet att återuppta sin offensiva krigföring både mot Livland och Finland och därigenom säkra Sankt Petersburg från båda sidorna av Finska viken. Under år 1710 erövrade ryssarna Elbing, Riga, Dünamünde, Pernau, Reval, Viborg och Kexholm från Sverige. Hamnstäderna gav Peter I örlogsbaser för offensiva krigsföretag mot den svenska flottan, såväl skärgårdskrig med galärer som sjökrig på öppna havet med örlogsfartyg. På så vis hade kriget efter Poltava gått in i ett nytt skede i vilken Ryssland, Danmark och Sachsen hade initiativet medan Karl XII från Bender förgäves försökte återta initiativet genom att verka för en mot tsaren riktad samordnad operation från osmanskt och polskt territorium. Magnus Stenbocks kapitulation vid fästningen Tönning satte stopp för dessa planer, och efter påtryckningar från osmansk sida valde Karl XII att återvända till sitt rike och anlände till Stralsund i november 1714. Han flydde till Skåne efter Stralsunds fall i december 1715 och både Pommern och Sveriges övriga provinser i Tyskland ockuperades av trupper från Danmark, Preussen och Sachsen. Från sitt högkvarter i Lund skapade Karl XII en ny armé för att genom en invasion av Norge tvinga Danmark till fred. Efter två misslyckade fälttåg blev Karl XII skjuten till döds den 30 november 1718 under belägringen av Fredrikstens fästning. Först efter ryska härjningar längs den svenska östkusten påskyndades fredsarbetet med samtliga parter. I freden i Nystad den 30 augusti 1721 slöt Sverige och Ryssland fred med varandra, och Peter I lät utropa Ryssland till ett kejsardöme med honom som dess förste kejsare.
Till åminnelse av slaget har det ryska kejsardömet rest flera segermonument och minnesmärken både i Poltava och på valplatsen. I samband med hundraårsfirandet av slaget restes den 16 meter höga "Minneskolonnen" (ukrainska: Монумент Слави, Monument Slavy) på Runda torget i staden, som invigdes den 27 juni 1811. På initiativ av Ivan Frantsevitj Pavlovskij, historielärare till en kadettskola i Poltava, öppnades ett slagfältsmuseum på valplatsen under tvåhundraårsfirandet av slaget 1909. Museet stängdes i samband med bildandet av Sovjetunionen 1922, men fick förnyad uppmärksamhet efter andra världskriget. På samma plats öppnades 1950 ett militärmuseum vars primära syfte var att framhäva Rysslands militära makt och att främja rysk nationalism, patriotism och den sovjetiska nationalitetspolitiken. Efter invigningen försökte olika svenska intresseorganisationer göra samarbetssamtal med museet i syfte att utbyta museiföremål, men den sovjetiska regeringen förbjöd samtliga kontakter. Först efter Sovjetunionens upplösning 1991 kunde museet skapa kontakt med olika svenska historieföreningar, inklusive med Krigsarkivet i Stockholm. Museet fick därefter regelbundna besök av svenska delegationer, liksom under slagets trehundraårsjubileum år 2009, där man genomförde ett historiskt återskapande av slaget med omkring 200 skådespelare och en ceremoniell invigning av "Försoningsmonumentet", en kupol av tre sammanfogade bågar till minne av alla stupade soldater från både Ukraina, Ryssland och Sverige. Den tyske historikern Guido Hausmann beskrev Poltava som en "imperialistisk minnesplats" för Ryssland och observerade att slagfältsmuseet skildrade slaget uteslutande från ett ryskt och ukrainskt perspektiv, medan de svenska och polska synvinklarna var underrepresenterade. Den ukrainska regeringen planerade att bygga statyer av både Karl XII och Ivan Mazepa bredvid den nuvarande statyn av Peter I. Rysslands ambassadör i Ukraina Viktor Tjernomyrdin jämförde detta med en hypotetisk staty av Adolf Hitler i Stalingrad. 1994 restes ett minnesmonument till de zaporizjakosacker som stupade i slaget, som enligt Hausmann "återspeglar den nya betydelsen och relevansen kring den tidigmoderna kosacktiden och kosackerna själva för nationellt medvetande i samtidens Ukraina."
I den ukrainska dramafilmen Molitva za hetmana Mazepu från 2002, som skildrar kosackhetmanen Ivan Mazepas kamp om zaporizjakosackernas självständighet, dyker slaget vid Poltava upp i en scen där Mazepa och Peter I sitter på ett matbord på slagfältet och diskuterar om Lillrysslands framtid.
1819 skrev den engelske författaren Lord Byron dikten Mazeppa, som skildrar Ivan Mazepa i början av sin karriär och som inleds med hans och Karl XII:s reträtt från Poltava. Den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin ansåg att dikten gav en alltför romantisk bild av Mazepa och 1829 svarade han med en egen dikt, Poltava, som skildrar hetmanen ur ett enligt Pusjkin mer historiskt korrekt perspektiv. Dikten varvar en kärleksberättelse mellan Mazepa och Maria med en redogörelse av Mazepas svek mot Peter I och tsarens seger vid Poltava. Dikten inspirerade till Pjotr Tjajkovskijs opera Mazeppa från 1884.
Slaget skildras i den biografiska filmen Peter den Store (ryska: Пётр Первый, Pyotr pervyy) från 1937 regisserad av Vladimir Petrov och med Nikolai Simonov i rollen som Peter I. 2007 regisserade Oleg Ryaskov filmen Slaget vid Poltava (på ryska: Слуга Государев (Sluga Gosudarev), översatt till Härskarens tjänare). Filmen skildrar två franska adelsmän som beordras av kung Ludvig XIV att tjäna som observatörer i Peter I:s respektive Karl XII:s läger, och som kulminerar med att båda deltar i Poltavaslaget. Andrey Sukhov och Ed Fleroff spelar rollerna som Peter I respektive Karl XII.
Slaget gav dessutom upphov till det ryska talesättet "Som en svensk vid Poltava" (ryska: Как швед под Полтавой, Кak shved pod Poltavoy) för att beskriva någon som är helt handfallen och maktlös.
Den mest populära skildringen av slaget från svensk kontext har sedan 1988 tillskrivits Peter Englunds debutroman Poltava: berättelsen om en armés undergång, som Englund beskriver som "ett historiskt verk med en minimal vetenskaplig apparat". Boken har i olika upplagor sålt över en kvarts miljon exemplar och har översatts till flera språk. Englund är även upphovsman till konfliktspelet Peter the Great, en simulering av slaget vid Poltava. Slaget har även skildrats i ett kapitel i den första delen av Verner von Heidenstams skönlitterära verk Karolinerna från 1897–1898. Karolinerna sålde i olika upplagor över 120 000 exemplar och blev så småningom obligatorisk läsning i den svenska folkskolan. Elsi Rydsjö skrev 1992 boken Karolinas Poltava, den första delen i bokserien Karolinernas kvinnor, som skildrar soldathustrun Karolina Bäck och hennes liv och umbäranden efter hennes makes död vid Poltava. Vera Efrons bok Karolinerna efter Poltava från 2017 skildrar livet i fångenskapen för olika svenska soldater som stred vid Poltava, främst om kartografen Philip Johan von Strahlenberg och hans resor runt det ryska riket. Slaget nämns i den 78:e strofen av Anders Odels propagandaverk Sinclairvisan från 1739.
På den svenska teaterscenen citeras slaget i inledningen av August Strindbergs pjäs Karl XII från 1901. I rörlig bild har slaget skildrats i John W. Brunius film Karl XII/senare delen från 1925, med Gösta Ekman den äldre i rollen som Karl XII och Nicolai de Seversky i rollen som Peter I. I Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron från 2014, den tredje delen i Anderssons "en trilogi om att vara människa", skildras Karl XII i två scener. I en scen rider kungen in i en bar med några karoliner och beställer ett glas mineralvatten, samtidigt som hans armé marscherar förbi mot Poltava. I en annan scen återvänder Karl XII med sina soldater till baren, svårt tilltygade efter nederlaget vid Poltava. En bartender går sedan fram till de gråtande kvinnliga bargästerna och säger: "Änka blev du i Poltava. Ett änkedok fick du."
Det svenska vikingarockbandet Ultima Thule skrev låten "Poltava", som ingår i albumet För fäderslandet från 1992.
Det svenska power metal-bandet Sabaton skildrade slaget i låten "Poltava", som ingår både i svensk och engelsk version i albumet Carolus Rex som släpptes i maj 2012. Texterna i albumets låtar faktagranskades av historikern Bengt Liljegren.
I England rapporterades slaget vid Poltava av Daniel Defoe under sommaren 1715 i hans bok The History of the Wars, som fem år senare skulle bli underlag till hans senare biografi om Karl XII. Berättelsen om slaget, skildrad av en döende soldat, återberättas i Al Stewarts låt "The Coldest Winter in Memory", som ingår i albumet Seemed Like a Good Idea at the Time från 1996. Slaget skildras i det tredje avsnittet av den amerikanska miniserien Peter the Great från 1986, baserad på biografin skriven av Robert Kinloch Massie.
Backscheider, Paula R. (1992) (på engelska). Daniel Defoe: His Life. Taylor & Francis. ISBN 978-0801845123
Besters-Dilger, Juliane (2009). Ukraine on Its Way to Europe: Interim Results of the Orange Revolution. Franfurt am Main: Peter Lang. ISBN 978-3-631-58889-5
Carlson, Ernst (1910). Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset − Åttonde delen − Carl XII. Stockholm: Norstedt. Libris 392246
Dahlberg, Alexander Magnus (1911). En karolins lefnadslopp, som i lifstiden af honom själf blifvit i pennan författadt. Stockholm: Hugo Gebers förlag. Libris 12604066. https://runeberg.org/dahlkarol/
Englund, Peter (1988). Poltava: Berättelsen om en armés undergång. Stockholm: Atlantis. Libris 751738. ISBN 978-91-7353-461-1
Floderus, Gustaf (1819). Handlingar hörande till konung Carl XII:s Historia. − Första delen. Stockholm: Zacharias Hæggström. Libris 8230918
From, Peter (2007). Katastrofen vid Poltava. Karl XII:s ryska fälttåg 1707–1709. Lund: Historiska Media. Libris 10266190. ISBN 9789185377701
Gedin, Per I. (2006). Verner von Heidenstam: ett liv. Stockholm: Bonnier. Libris 10136281. ISBN 91-0-011132-5
Gordon, Alexander (1755) (på engelska). The History of Peter the Great, Emperor of Russia: To which is Prefixed a Short General History of the Country from the Rise of that Monarchy: and an Account of the Author's Life, Volume 1. Aberdeen: F. Douglass & W. Murray. ISBN 9781140726463
Hausmann, Guido (2009). Poltava 2009: Deimperializing an Imperial Site of Memory. Cambridge, Massachusetts: Harvard Ukrainian Research Institute. http://shron1.chtyvo.org.ua/Guido_Hausmann/Poltava_2009_Deimperializing_an_Imperial_Site_of_Memory_anhl.pdf
von Heidenstam, Verner (2002). ”Poltava”. Karolinerna. Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-16607-6
Karolinska förbundet (2001). Karolinska förbundets årsbok 2000. Lund. Libris 11356260
Konow, Jan von (2001). Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk. Stockholm: J. von Konow. Libris 613872. ISBN 91-631-1606-5
Kuvaja, Christer (2008). Karolinska krigare 1660–1721. Helsingfors: Schildts. Libris 11229569. ISBN 978-951-50-1823-6
Lewenhaupt, Adam Ludwig; Hultman, Johan (1987). Karolinska krigare berättar – Adam Ludvig Lewenhaupts berättelse. Stockholm: Rediviva. Libris 613872. ISBN 91-7120-203-X
Liljegren, Bengt (2000). Karl XII: en biografi. Lund: Historiska Media. Libris 7776628. ISBN 91-89442-65-2
Mandzy, Adrian; Knarrström, Bo; Nilsson, J.P. (2017). Poltava: Karl XII:s karoliner och stormaktens undergång. Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 21639218. ISBN 978-91-88053-60-2
Massie, Robert Kinloch (1986). Peter den store: hans liv och värld. Stockholm: Bonniers. Libris 7247016. ISBN 91-34-50718-3
Moltusov, Valerij Alekseevič; Eriksson, Bengt (översättare) (2010). Poltava 1709 – vändpunkten. Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 21639218. ISBN 978-91-85789-75-7
Quennerstedt, August (1903). Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. II, J. Lyths & L. Wisocki-Hochmuths dagböcker. Lund: Berlingska boktryckeriet. Libris 1563130. https://runeberg.org/karolikrig/2/
Quennerstedt, August (1907). Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. III. Lund: Gleerups förlag. Libris 1563131. https://runeberg.org/karolikrig/3/
Quennerstedt, August (1909). Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. V. Lund: Gleerups förlag. Libris 1563133. https://runeberg.org/karolikrig/5/
Quennerstedt, August (1913). Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. VIII. Lund: Gleerups förlag. Libris 1563136. https://runeberg.org/karolikrig/8/
Rosander, Lars (2003). Sveriges fältmarskalkar: svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte. Lund: Historiska media. Libris 7779602. ISBN 9189442059
Strindberg, August (1916). Engelbrekt – Carl XII. Stockholm: Albert Bonniers förlag. https://runeberg.org/strindbg/engelbr/
Sundberg, Ulf (2010). Sveriges krig 1630–1814. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 11856268. ISBN 978-91-85789-63-4
Ullgren, Peter (2008). Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall. Stockholm: Prisma. Libris 10736897. ISBN 978-91-518-5107-5
Wennerholm, Bertil; Nordlander, Ingegerd (2000). Emporterade troféer: Karl XII:s ryska fälttåg 1708-1709 i belysning av uppgifter om förluster av svenska fälttecken. Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 8379606. ISBN 91-85266-68-X
Wolke, Lars Ericson; Åselius, Gunnar (2003). ”Poltava 1709 – "Avbräck uti ett fältslag"”. Svenska slagfält. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8858346. ISBN 91-46-21087-3
Åberg, Alf (1998). Av annan mening: karolinen Axel Gyllenkrok. Stockholm: Natur & Kultur. Libris 7230117. ISBN 91-27-07251-7. https://archive.org/details/avannanmeningkar0000aber
Bidrag till det carolinska tidehvarfvets vittra literatur ur Lunds universitets handskriftsamling. 1, Sånger af en svensk fånge i Simbirsk. Lund. 1868. Libris 1842773. https://runeberg.org/svsf/11/0003.html
Carlson, Sten; Rosén, Jerker (1967). ”Slaget vid Poltava”. Den svenska historien – Karolinska tiden 1654–1718. Stockholm: Bonniers. sid. 265. Libris 8075047
Christensen, Else (2009). ”Döden vid Poltava”. Världens historia (10): sid. 64−71. ISSN 0806-4709.
Eriksson, Bo (2009). ”Poltava 1709: här sänkte ryssarna stormakten Sverige”. Allt om historia (nr. 6): sid. 22–27.
Fryxell, Anders (1868). Berättelser ur Svenska Historien, Del 22 (andra upplagan). Stockholm: L. J. Hiertas Förlag. sid. 193−203. Libris 382333. https://runeberg.org/svhistfry/22/
Grimberg, Carl (1922). Svenska folkets underbara öden – Band 4, Karl XI:s och Karl XII:s tid t.o.m. år 1709. Stockholm: Norstedt. sid. 728-741. Libris 385266. https://runeberg.org/sfubon/4/
Grimberg, Carl (1914). Svenska krigarbragder. Stockholm: Norstedt. sid. 288−299. Libris 2002639
Harrison, Dick (25 september 2019). ”Tre nycklar – så kunde Sverige segrat vid Poltava”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/tre-nycklar--sa-kunde-sverige-segrat-vid-poltava. Läst 17 maj 2020.
Larsdotter, Anna (20 mars 2009). ”Slaget vid Poltava – vägen mot undergången”. Populär Historia (Sverige) (5). http://www.popularhistoria.se/artiklar/slaget-vid-poltava/. Läst 17 maj 2020.
Laurén, Anna-Lena (26 juni 2009). ”Poltava - 300 år senare”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/poltava-300-%C3%A5r-senare-1.1076947. Läst 17 maj 2020.
Lindqvist, Herman (1995). Historien om Sverige – Storhet och fall. Stockholm: Norstedt. sid. 442–489. ISBN 91-1-300608-8
Lindqvist, Herman (2014). När Finland var Sverige: historien om de 700 åren innan riket sprängdes (Ny utg.). Stockholm: Bonnier. Libris 16489037. ISBN 978-91-0-014277-3
Starbäck, Carl Georg; Bäckström, Per Olof (1886). Berättelser ur Svenska Historien, Sjunde Bandet – Carl XII. Stockholm: F. & G. Beijers förlag. sid. 159−162. Libris 8225056. https://runeberg.org/sverhist/7/
Svanelid, Tobias (18 juni 2009). ”Poltava 300 år”. Vetenskapsradion Historia. Sveriges Radio P1. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/81135?programid=407. Läst 17 maj 2020.
Wilson, Derek (9 mars 2009). Poltava: the Battle that Changed the World. "59". London. sid. 23–29. https://archive.org/details/sim_history-today_2009-03_59_3/page/23.
Wikimedia Commons har media som rör slaget vid Poltava.
Poltavas slagfältsmuseum
Slaget vid Poltava hos Tacitus.se
Berömda svenska slag, Poltava 28 juni 1709. Av Hans Högman
You Know You're Right är en promosingel från 2002 av det amerikanska grungebandet Nirvana, vilken släpptes som huvudsingeln från bandets självbetitlade samlingsalbum Nirvana. "You Know You're Right", som är skriven av bandets sångare Kurt Cobain, nådde första plats på topplistorna Hot Mainstream Rock Tracks och Modern Rock Tracks, men den tog sig även upp till plats 45 på Billboard Hot 100 och Finlands officiella lista.
"You Know You're Right" är den sista låten Nirvana spelade in tillsammans i en studio, vilket ägde rum den 30 januari 1994. Då Cobain påträffades död i sitt hem den 8 april samma år upplöstes bandet och all möjlig lansering av låten lades på is. Efter att Krist Novoselic och Dave Grohl bestämt sig för att grunda ett bolag under namnet Nirvana LLC ville de få Cobains änka Courtney Love att representera Cobains dödsbo vid beslut om lanseringar av tidigare outgivet låtmaterial av Nirvana. Love motsatte sig bolagets planer och en rättslig tvist ägde rum under 2001–2002, som i synnerhet gällde lanseringen av "You Know You're Right". I september 2002 rapporterades det att parterna hade förlikats och låten lanserades månaden därpå på samlingsalbumet Nirvana.
Musikvideon regisserades av Chris Hafner och består helt av klipp från diverse intervjuer, konserter och tidigare musikvideor med Nirvana. "You Know You're Right" blev ett av Hafners sista musikvideoprojekt och journalisten Alex Young på Consequence of Sound ansåg att den förmodligen var Hafners mest anmärkningsvärda verk någonsin och anmärkte att trots alla juridiska problem som hade genomsyrat lanseringen av låten gav musikvideon Cobain ett värdigt avslut.
Efter att Nirvanas tredje studioalbum, In Utero, hade lanserats i september 1993 började bandet turnera igen. Under en konsert den 23 oktober 1993 vid Aragon Ballroom i Chicago, USA genomförde Nirvana sitt enda uppträdande med den då okända låten "You Know You're Right". Precis innan bandet började spela "You Know You're Right" introducerade Dave Grohl låten genom att säga: "[d]etta är vår sista låt. Den heter 'All Apologies'"; Grohl var vid tillfället ovetandes om att Cobain redan hade börjat spela på "You Know You're Right". Detta missförstånd ledde till att Nirvanas fans felaktigt tolkade Grohls uttalande och på grund av konsertinspelningens lo-fi blev låten benämnd under de inofficiella namnen "Autopilot" och "On a Mountain". Under en intervju med musikjournalisten David Fricke två dagar efter konserten på Aragon Ballroom anmärkte Fricke att Cobain mer eller mindre förnekade låtens existens genom att säga att han inte hade några nya låtar på gång vid tillfället och att han var tvungen att börja om från början. Cobain visade även osäkerhet på Nirvanas musikaliska framtid och i en intervju med Rolling Stone i januari 1994 sade Cobain att han kände att Nirvana var på väg att bli ett repetitivt band. Cobain förklarade att Nirvanas fans inte hade något att se fram emot utan att bandets bästa tid hade passerat. Han sade att Nirvana skulle lansera fler studioalbum, men att han inte var säker på ifall dessa skulle bli grungealbum.
Cobain ville gå in Studio X i Seattle, Washington och se om Nirvana kunde spela in några improviserade låtar. Grohl tipsade honom istället om Robert Lang Studios i Shoreline, Washington eftersom den låg närmare hans hem och han tyckte den lät intressant. Cobain infann sig i inspelningsstudion den 30 januari 1994 för att spela in "You Know You're Right". Krist Novoselic och Grohl hade väntat på Cobain i studion i två dagar (någon riktig förklaring till varför Cobain var sen gavs aldrig) och under tiden de väntade spelade de in några låtar skrivna av Grohl, däribland "February Stars", "Exhausted" och "Big Me". Nirvana spelade tillsammans under hela dagen den 30 januari men lyckades bara färdigställa en låt, nämligen "You Know You're Right"; låten hade vid tillfället titeln "Kurt's Song #1". De slutförde större delen av låten i en tagning och Cobain behövde enbart komplettera med lite mer sång och gitarr efteråt. Denna inspelningssession blev den sista någonsin för Nirvana då Cobain hittades död i sitt hem den 8 april 1994 och i och med denna händelse upplöstes Nirvana.
En akustisk demoversion av "You Know You're Right" spelades in av Cobain under antingen 1993 eller 1994 och denna version släpptes senare på samlingsboxen With the Lights Out och samlingsalbumet Sliver: The Best of the Box.
Nirvana hade sedan tidigare använt sig av en musikstil som gick ut på att de skiftade mellan tysta och högljudda stycken, där "You Know You're Right" är ett exempel på en "klassisk Nirvana[-låt] med en långsamt krypande vers som exploderar i en ordlös, plågsamt renande och onekligen medryckande refräng." Musikrecensenten Jim DeRogatis beskrev låtens intro som "lynnig [och] uppbyggd runt några konstiga, ekande övertoner" och han påpekade även att gitarrsolot i "You Know You're Right" var ett av Cobains bästa någonsin. Även institutionen Rock and Roll Hall of Fame and Museum lyfte fram Cobains gitarrspelande i låten och kallade det för "uttrycksfullt" och "nyanserat".
Cobain förklarade att han under en längre tid var självmordsbenägen, främst på grund av de buksmärtor han upplevde, men att han runt tiden för inspelningen av "You Know You're Right" kände sig lyckligare än han hade varit på länge. Fricke har i efterhand tolkat Cobains låttext för "You Know You're Right" som att det var uppenbart att han inte mådde bra och att hans hälsa och sinnesstämning bara blev sämre. Jeremy Allen från The Guardian ansåg att handlingen i låten och det upprepande användandet av ordet "pain" (engelska för "smärta") visade på att Cobain misstänkte att hans dåvarande fru Courtney Love hade ett hemligt förhållande med sin tidigare pojkvän Billy Corgan. Både DeRogatis och Rock and Roll Hall of Fame and Museum påpekade att textraderna "Things have never been so swell and I have never felt this well" var gripande på grund av Cobains död så pass kort efter låtens inspelning samt att dessa textrader visade på hans "kärva kvickhet" som låtskrivare. Låttexten på liveversion från den 23 oktober 1993 är väldigt olik studioversionens låttext, där den tidigare innehöll textrader såsom "I just don't think it's worth it. I don't really love her. I don't think I want her. Ain't gonna take to love again. It's the way your love hurts. It's the way you're mad again."
I en intervju med The Guardian, publicerad den 16 augusti 2019, sade Grohl att han hade hört "You Know You're Right" för första gången på 10 år och att det var tufft för honom att lyssna på låten. Han kommenterade att tidpunkten då låten skrevs var en svår period för Nirvana, där Cobains mående varierade kraftigt och där Grohl själv upplevde depression för första gången i sitt liv. Grohl ansåg att Cobains låttext var "hjärtskärande" och att "You Know You're Right" musikaliskt sett var "renande".
"You Know You're Right" släpptes som en promosingel och huvudsingel från Nirvanas självbetitlade samlingsalbum Nirvana i oktober 2002. Singeln nådde första plats på topplistorna Hot Mainstream Rock Tracks och Modern Rock Tracks, men tog sig även upp till plats 45 på Billboard Hot 100 och Finlands officiella lista. Några månader före den officiella lanseringen av singeln hade "You Know You're Right" läckt ut på internet och börjat spelas på radio, trots att radiokanalerna hade hotats med så kallade cease and desist-brev ifall de försökte spela upp låten i förväg. Journalisten Alex Young på Consequence of Sound kallade lanseringen av "You Know You're Right" för "en av de sista bastionerna av episka, globala singelpremiärer på radio och TV." "You Know You're Right" släpptes senare även på samlingsalbumet Icon i augusti 2010.
I maj 2020 avslöjade Cameron Crowe att han mixade in "You Know You're Right" i Vanilla Sky, vilken hade premiär knappt året före singeln släpptes. Crowe hade fått tillgång till låten via Love, som hade bett honom att gömma den i filmen.
Rock and Roll Hall of Fame and Museum placerade "You Know You're Right" på plats 10 på deras lista "10 Essential Nirvana Songs". 2004 kom låten på plats 20 när New Musical Express listade de tjugo bästa Nirvana-låtarna någonsin och 2011 placerade tidskriften "You Know You're Right" på plats 10 på listan "Nirvana: Ten Best Songs". Loudwire placerade låten på plats 3 på listan "10 Best Nirvana Songs" och den hamnade på plats 10 på listan "15 Greatest Nirvana Songs" av Slant Magazine. "You Know You're Right" listades på plats 8 på "10 Best Nirvana Songs" av Diffuser.fm och kom även med på listan "The 15 Best Nirvana Songs Not On Nevermind" från 2011 av Paste. Jeremy Allen från The Guardian tog med "You Know You're Right" på sin lista över de tio bästa låtarna av Nirvana någonsin. Entertainment Weekly kallade "You Know You're Right" för "ryslig" och "skrämmande rå". Tidskriften gav låten betyget B+ och lyfte fram Cobains rossliga röst och smärtsamma sarkasm som höjdpunkterna. Charles Aaron från Spin placerade "You Know You're Right" på plats 5 över de bästa singlarna från 2002.
I februari 2003 tilldelades "You Know You're Right" en BDS Spin Award för 100 000 spelningar på radiostationer i USA.
Före lanseringen av "You Know You're Right" uppstod en rättslig tvist som främst involverade Novoselic, Grohl och Cobains änka Courtney Love. DeRogatis menade att grunden till denna dispyt lades redan våren 1992, när Cobain hotade att lämna Nirvana om inte Novoselic och Grohl gick med på de nya royaltykrav han ställde. Tidigare hade de tre fått lika mycket av royaltyintäkterna, men Cobains nya krav var att han i framtiden skulle få 75 procent av intäkterna för musiken medan Novoselic och Grohl fick dela på de resterande 25 procenten samt att för låtskrivandet skulle Cobain få 100 procent av royaltyintäkterna, vilket även skulle gälla retroaktivt sedan grundandet av Nirvana. Novoselic och Grohl var missnöjda med de nya kraven, men godtog dem för att undvika att bandet skulle splittras. De hyste sedan agg mot Love, som Cobain hade gift sig med i februari 1992, eftersom de ansåg att det var hon som hade fått Cobain att ställa nya royaltykrav; enligt Rosemary Carroll, Nirvanas advokat vid tillfället, var det i själva verket Cobain som var upphovsman till de nya kraven och inte Love. Cobain fick till slut 91 procent av royaltyintäkterna för låtskrivandet, där fem procent gick till Nirvanas före detta trumslagare Chad Channing och två procent vardera gick till Novoselic och Grohl.
Efter Cobains död i april 1994 efterlämnades mycket låtmaterial av Nirvana som aldrig hade offentliggjorts tidigare. För att ha möjlighet att hantera potentiella lanseringar av detta material föreslog Novoselic och Grohl att ett bolag under namnet Nirvana LLC skulle skapas, i vilket de båda samt Love (som representant för Cobains dödsbo) skulle ha lika rösträttigheter för hur hanteringen av bandets efterlämnade låtmaterial skulle gå till. Love var inte nöjd med detta förslag eftersom hon ansåg att det fanns advokater som var intressenter i bolaget och som hade kopplingar till Novoselic och Grohl sedan tidigare, vilket ledde till att hon redan från början ansåg sig vara i underläge. Love accepterade dock förslaget 1997, vilket hon i efterhand har sett som ett "stort misstag".
Novoselic planerade att lansera en samlingsbox med 45 Nirvana-låtar under hösten 2001, men i juni samma år lämnade Love in en stämning till domstolen Kings County i Washington i syfte att upplösa Nirvana LLC. I och med detta lades planerna att lansera samlingsboxen på is och istället påbörjades en rättstvist mellan Novoselic, Grohl och Love. Love ansåg att Nirvana LLC lät Nirvanas eftermäle förtvina och att det vore förkastligt att släppa "You Know You're Right" på en samlingsbox istället för ett samlingsalbum i stil med The Beatles 1. Novoselic har sagt att han förstod vad Love menade och att han alltid har försökt samarbeta med henne, men att han hade fått nog. Novoselic och Grohl valde att lämna in en egen stämning i december 2001, i vilken de hävdade att Love var "irrationell, livlig, egocentrisk, ohanterlig, inkonsekvent och oförutsägbar." De ansåg även att Loves stämning borde ogillas eftersom hon inte hade någon respekt för Nirvanas eftermäle utan enbart var ute efter publicitet och uppmärksamhet. Love förhindrade att "You Know You're Right" lanserades innan parterna hade gjort upp i domstol, men i september 2002 framkom det att Novoselic, Grohl och Love hade förlikats. Detta banade väg för lanseringen av samlingsalbumet Nirvana, som innehåller "You Know You're Right", i oktober 2002 samt samlingsboxen With the Lights Out, som släpptes i november 2004.
Musikvideon till "You Know You're Right" regisserades av Chris Hafner, vilket blev ett av hans sista musikvideoprojekt. Efter Cobains död i april 1994 upplöstes Nirvana och Hafner var tvungen att använda sig av tidigare inspelat videomaterial med bandet för att kunna redigera ihop musikvideon. I musikvideon syns klipp från diverse intervjuer, konserter (såsom den vid MTV Unplugged), tidigare musikvideor (såsom den för "Sliver") samt ett kortare bildspel med Nirvana. Mot slutet av musikvideon zoomar kameran in på en stillbild av Cobain när han håller på att slå sönder sin elgitarr och bilden övergår till myrornas krig och blir svart.
Musikvideon publicerades på MTV:s hemsida den 11 oktober 2002, hade premiär på MTV den 14 oktober och på MTV Europe den 15 oktober. Young ansåg att musikvideon förmodligen var Hafners mest anmärkningsvärda verk någonsin och att trots alla rättsliga problem som hade genomsyrat lanseringen av "You Know You're Right" gav den Cobain ett värdigt avslut. Musikvideon nominerades i kategorin Best Video vid NME Carling Awards 2003, men förlorade till Black Rebel Motorcycle Clubs "Whatever Happened to My Rock 'n' Roll (Punk Song)".
Flera artister har gjort coverversioner av "You Know You're Right". Den tidigaste kända coverversionen av låten är från Holes uppträdande på MTV Unplugged den 14 februari 1995, som sändes på MTV den 17 april samma år. Holes sångerska, Courtney Love, var Cobains änka och när Hole uppträdde med låten var det under titeln "You've Got No Right", där vissa textrader även hade ändrats av Love. Love erbjöd under 1995 låten till Mark Lanegan, som hade varit vän med Cobain, för att han skulle kunna spela in den med sitt dåvarande band Screaming Trees. I boken Lanegan berättade Gary Lee Conner, gitarrist i Screaming Trees, att under inspelningen av bandets sjunde studioalbum Dust hade Lanegan berättat för de övriga bandmedlemmarna att Love ville att de skulle spela in "You Know You're Right". De lärde sig låten, men när det väl var dags för Lanegan att börja sjunga den hade han ändrat åsikt och i slutändan valde bandmedlemmarna att inte spela in "You Know You're Right".
Ro Ransom gjorde en tolkning av "You Know You're Right" till sin Hidden Freestyle-serie och Richard Christ släppte sin version av låten på albumet Gorgeous than Evil-Stronger than Christ. Artister som har uppträtt med "You Know You're Right" under konserter är bland annat Limp Bizkit, Breaking Benjamin och Seether.
Alla låtar är skrivna och komponerade av Kurt Cobain, om inte annat anges.
Berkenstadt, Jim; Cross, Charles (1998) (på engelska). Classic Rock Albums: Nirvana - Nevermind. Schirmer. ISBN 0028647750
Pennanen, Timo (2003) (på finska). Sisältää hitin: levyt ja esittäjät Suomen musiikkilistoilla vuodesta 1972. Otava Publishing Company Ltd. ISBN 951121053X
Lisbeth Salander är en fiktiv person som är skapad av den svenske författaren och journalisten Stieg Larsson. Hon förekommer i Larssons bästsäljande trilogi Millennium: Män som hatar kvinnor (2005), Flickan som lekte med elden (2006) och Luftslottet som sprängdes (2007), i David Lagercrantz officiella uppföljare Det som inte dödar oss (2015) och Mannen som sökte sin skugga (2017), samt i de franska seriealbumen med uppföljaren Millénium Saga av Sylvain Runberg och Bélen Ortega. Försäljningssiffrorna, och de fem filmer som hittills producerats med henne som en av huvudpersonerna, gör henne till en av de internationellt mest kända svenska rollfigurerna.
Salander är en inåtvänd hacker som jobbar som utredare på säkerhetsföretaget Milton Security. Tillsammans med journalisten Mikael Blomkvist löser hon mysteriet med den försvunna Harriet Vanger, och i samband därmed tvingas hon med våld att konfrontera sin ondskefulle förvaltare och därefter hela sin uppväxt då hon var inspärrad på mentalsjukhus. Hennes hämndhistoria får konsekvenser för såväl stora företagskoncerner som Sveriges kontraspionageorganisationer, och sägs bland annat vara Millennium-seriens största behållning. Hon har beskrivits som en "vänsterfeministisk actionfigur, som attackerar skärningspunkten mellan männens och företagens makt [...] en antifascist i vagt fascistiska symboler".
Bland hennes yttre attribut märks en stor tatuering av en drake på ryggen, svartfärgat hår och punk-influerade kläder.
I den svenska filmatiseringen av trilogin Millennium (2009) spelas Salander av Noomi Rapace. I Hollywood-versionen (2011) spelas rollen av Rooney Mara. Claire Foy spelar rollen i filmatiseringen av den fjärde boken The Girl in the Spider's Web.
De engelska översättningarnas titlar syftar alla på Salander.
Upprinnelsen till hela serien om Millennium är komplex, men Larsson började att skriva mer fokuserat på den under sommaren 2002, då han och sambon Eva Gabrielsson semestrade på en skärgårdsö och Larsson sökte något att skriva om. Ursprunget till Lisbeth Salander är lika invecklat, men kan särskiljas till följande huvudspår: feminism, Pippi Långstrump, andra deckarförfattare, framväxten av hackerkulturen och några personer i Larssons närhet.
Flera biografier har rapporterat om hur Larsson förändrades i sin syn på mänskligheten då han i 15-årsåldern bevittnade en våldtäkt på en flicka, där förövarna var tre av Larssons vänner (enligt en intervju med vännen Kurdo Baksi hette offret Lisbeth, men namnet förekommer inte i Baksis bok Min vän Stieg Larsson). Larsson hade inte agerat under våldtäkten, eftersom han upplevde delad lojalitet. I efterhand kontaktade han därför offret och bad om ursäkt, men blev avvisad som en medlöpare. Larsson sade upp bekantskapen med vännerna. Senare har historien ifrågasatts, eftersom Larsson enligt en kollega på Expo berättat att han hört någon annan berätta om gängvåldtäkten, men Larssons sambo Eva Gabrielsson menar att hon är den enda som Larsson berättade om händelsen för.
Kring årsskiftet 2001–2002 skedde två mord som påverkade Stieg Larsson starkt: Melissa Nordell, som torterades och mördades av sin pojkvän efter att hon ville separera, och Fadime Sahindal, vars far mördade henne eftersom han ogillade hennes livsstil. Till skillnad från den debatt om hederskultur och hedersmord som uppstod, ville Larsson komma bort ifrån den rasistiska åtskillnad som gjordes mellan svenskfödda och utlandsfödda förövare; den stora likheten var istället att offren varit kvinnor som förövarna velat utöva makt över och, när det inte fungerat, torterat och mördat. Larsson deltog bland annat i en antologi, Debatten om hedersmord. I samband med de morden (samt styckmordet på Catrine da Costa som aktualiserades flera gånger under 1990- och 2000-talen) lusläste Larsson polisrapporter och domar. Våldet han läste om tog han med som en del i böckerna, inklusive våldtäkten av Salander i Män som hatar kvinnor, men han skrev också kvinnoporträtt såsom han själv såg kvinnor: "fria, modiga, och starka nog att förändra sin värld genom att vägra bli offer."
Till skillnad från många andra författare identifierade sig Larsson starkare med sin huvudperson av motsatt kön än med den av samma kön. Även om det finns vissa attribut som Larsson delar med Mikael Blomkvist (journalist, chefredaktör för samhällsgranskande tidning, utan långsiktiga engagemang) har han gett Salander flera av sina personliga egenskaper: storrökare, dricker dåligt kaffe, "ursinnigt moralisk", saknar förtroende för myndigheter, ovilja att diskutera sin bakgrund, och duktig researcher.
I de tre böckerna förekommer korta inledande texter på vissa kapitel. Texterna kretsar kring krigiska kvinnor med exempel från det amerikanska inbördeskriget eller amasonerna. Däremot förekommer anmärkningsvärt nog inga nordiska exempel.
Under Stieg Larssons tid på Tidningarnas Telegrambyrå (1977–1999) diskuterade han ofta med sin chef Kenneth Ahlborn om populärkultur, såsom Tvillingdetektiverna och Wahlströms detektivserie, samt Enid Blytons Fem-böcker. De kom överens om att skriva varsin bok om hur det skulle gå för böckernas ungdomshjältar när de blev vuxna. "Stieg Larsson var för sin del helt inne på att han skulle skriva om DAMP-barnet Pippi Långstrump och vad som händer henne när hon kommer upp i tjugoårsåldern. Antagligen skulle hon råka ganska illa ut i det moderna samhället, bli inlåst på någon institution, kanske bli utsatt för fysisk och psykisk skändning och komma ut full av hämndlystnad." The New York Times räknar upp flera likheter: "modig och lojal men definitivt inte en förebild", "udda utseende" och "fantastiska förmågor". Dessutom bor Salander stundom under pseudonymen "V. Kulla", en tydlig anspelning på Pippi Långstrumps Villa Villekulla. Tanken var att hon inte skulle känna någon eller ha några sociala färdigheter. Även om Mikael Blomkvist också var modellerad på en Astrid Lindgren-figur, den unge besserwissern Kalle Blomkvist, var tanken att Salander skulle vara böckernas huvudperson. Salander har rött hår, som hon färgar svart, och i läsarens första möte med henne bär hon röd-gröna strumpor som påminner om Pippis ovanliga långstrumpor.
I Män som hatar kvinnor nämns dessutom Pippi Långstrump och Kalle Blomkvist explicit: "[Mikael Blomkvist] avskyr smeknamnet [Kalle Blomkvist], vilket man kan förstå. Någon skulle få en fläskläpp om jag blev kallad Pippi Långstrump på en löpsedel.” Pippi Långstrump nämns även senare när hon stulit en stor mängd pengar: "Hon stal nästan tre miljarder kronor. Hon torde inte behöva svälta. Precis som Pippi Långstrump har hon en kista med guld."
Larsson var en van deckarläsare. Trots att han läste "nästan allt som skrivits i genren under de senaste tvåhundra åren" och väl kände till numera mindre kända deckarförfattare som Erskine Childers och John Buchan skrev han för TT bara några artiklar om tips på deckare inför jul- och sommarledigheterna samt genomförde två intervjuer: med Harlan Ellison och med Elizabeth George (som han kallade "deckardrottning"). Bland hans stora favoriter märks mestadels kvinnliga författare, såsom Sara Paretsky, Patricia Cornwell, Val McDermid, Dorothy Sayers och Liza Cody. Troligen har dessa påverkat och inspirerat hans skrivande. Inte minst har Larssons tankar kring Salander påverkats av Elizabeth Georges utvikningsrika böcker om Lord Thomas Lynley och hans "besvärliga" medhjälpare Barbara Havers, samt av Sara Paretskys mer hårdkokta, samhällskritiska böcker där den kvinnliga privatdetektiven V.I. Warshawski tvingas konfrontera hänsynslösa storföretag. Peter O'Donnells serie om Modesty Blaise sägs också vara en förebild, till exempel vad gäller hennes tvetydiga sexualitet, hennes ovanliga sätt att hantera brott och att hennes manlige partner (Willie Garvin/Mikael Blomkvist) är nöjd med att spela andrafiolen. Överhuvudtaget var Larsson mest intresserad av de hårdkokta deckarna, i form av Dashiell Hammett, Raymond Chandler och Ross Macdonald, bland annat för att de inkluderade problemet att det inte alltid gick att avgöra vilka som var de värsta skurkarna: brottslingarna eller polisen.
Både Stieg Larsson och Eva Gabrielsson läste sedan barndomen stora mängder science fiction (framför allt Robert Heinlein och Isaac Asimov). Heinleins roman Friday (1982) handlar om en övermänniskofigur som möter fördomar från resten av samhället, och dessutom har kompromisslöst sex. Larsson skrev själv om Joan D. Vinges böcker, där hon ofta använder huvudpersoner från andra världar med utifrånperspektiv, ibland med ett kritiskt öga till samhället.
Ungefär samtidigt som Larsson började skriva serien Millennium hade IT-bubblan spruckit, men i kölvattnet av detta växte både efterfrågan och behovet av fler programmerare och datorvana personer, eftersom det stod klart att många affärer skulle ske via internet framöver. I samband med de högljudda diskussionerna om trackersajten The Pirate Bay (som grundades 2003) och senare Piratpartiet (som grundades 2006) kom också fler hackers ut i det offentliga ljuset. Larsson fascinerades av hackerkulturen, även om han själv inte var särskilt duktig på datorer, och beslöt att låta en av huvudpersonerna ha en bakgrund som hacker. Trots hans egen okunnighet på området har Larssons beskrivningar jämförts fördelaktigt med exempelvis Dan Browns IT-kompetens i Gåtornas palats (1998).
Larsson inspirerades bland annat av Neal Stephenson och då särskilt böckerna Snow Crash (1992) och The Diamond Age: or A Young Lady's Illustrated Primer (1995). Inte minst hämtade han därifrån en del idéer till nätverket Hacker Republic som en "distribuerad republik".
Stieg Larsson har också använt delar av flera verkliga personer i sin närhet som inspirationskällor till Salander. Flera av dessa är omstridda eller har oklart inflytande.
En sådan inspirationskälla var Larssons brorsdotter, Therese Larsson. Det var hon som hade övervägt en tatuering av en drake. Under skrivprocessen frågade Stieg Larsson ofta sin brorsdotter om hennes liv, inklusive hennes passion för kickboxning, hennes anorexi och hennes svarta smink och kläder. Det är dock obekräftade uppgifter: e-postkonversationen förlorades i en hårddiskkrasch och i den enda intervju som gjordes med Larsson nämner han enbart Pippi Långstrump, men Larsson kan ha velat skydda sin brorsdotter som då var i tonåren.
Enligt Kurdo Baksi arbetade en researcher och datahacker på Expo under dess första år. Hackern lär ha imponerat på Stieg Larsson med sin arbetskapacitet och talang, varit tatuerad och smal. Larsson avbröt dock deras arbete när det blev känt att hackern polisanmälts för skadegörelse och förföljelse av sin sambo. Baksi menar att Larsson bearbetade sorgen genom att ta med honom i boken, fast i något förändrad form. Denna inspirationskälla har dock ifrågasatts av flera kolleger på Expo, som menar att personen i fråga nöjde sig med en skrivmaskin och dessutom ägde de klandervärda händelserna rum 18 månader efter Stiegs död, och sju år efter att "hackern" lämnat Expo.
Enligt Eva Gabrielsson är Salander "en syntes av de människor vi kände [...] Män och kvinnor. Hon är ihopplockad för att vara den hon är. Jag tycker att hon är positivt excentrisk, en positiv nörd helt enkelt, och det var såna vi hade omkring oss, nördar."
Lisbeth Salander föddes den 30 april 1978 (hon är 24 år gammal i Män som hatar kvinnor) och har en tvillingsyster som heter Camilla, men systrarna har ingen kontakt. Flickornas mor heter Agneta Sofia Sjölander (född 1960). Deras far heter Alexander Zalachenko och är en avhoppad sovjetisk spion. Zalachenko misshandlade ofta mamman, något som slutligen ledde till att hon ådrog sig grava hjärnskador. I slutet av romanen Män som hatar kvinnor avlider modern av dessa hjärnskador efter flera år på ett vårdhem.
När Lisbeth var 12 år gammal och fadern hade misshandlat modern svårt, tände Lisbeth eld på sin far med hjälp av ett mjölkpaket som hon fyllt med bensin. Efter detta hamnade hon på Sankt Stefans barnpsykiatriska klinik. Fadern överlevde attentatet. På sin 18-årsdag sattes hon under förvaltarskap, officiellt på grund av händelserna under uppväxten, men egentligen för att skydda hennes fars verkliga identitet.
Fyra år före händelserna i Män som hatar kvinnor hade Salander fått jobb på Milton Security. Hon är en framstående hacker som på nätet går under pseudonymen Wasp.
I Män som hatar kvinnor arbetar Salander som researcher på Milton Security. Hon får av affärsmannen Henrik Vanger i uppdrag att kolla upp den nyligen nedsvärtade journalisten Mikael Blomkvist. Vanger har tänkt att anlita Blomkvist för att lösa ett gammalt försvinnande. När Blomkvist kör fast i sitt uppdrag, sammanför Vangers advokat honom med Salander. Hon bidrar till utredningen och upptäcker spår som leder tillbaka till flera gamla olösta, brutala mord. Under samarbetet blir Salander och Blomkvist tillfälligt ett par.
Efter att Salanders förmyndare Holger Palmgren fått en stroke, påtvingas hon en ny förmyndare, Nils Bjurman. Bjurman visar sig vara sadist, och vid första mötet tilltvingar han sig oralsex av Salander i utbyte mot att hon ska få tillgång till sina egna pengar. Under det andra mötet våldtar Bjurman henne brutalt, omedveten om att Salander filmar allting med dold kamera. Några dagar senare återkommer Salander till Bjurmans lägenhet, bedövar honom, binder fast honom med hans egen utrustning och berättar att hon tänker offentliggöra filmen om han bryter mot hennes regler som ska säkerställa att hon blir friskförklarad. Därefter tatuerar hon in texten "Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman" på hans bröst och mage.
Salander och Blomkvist lyckas lista ut hur Harriet Vanger försvann, men utredningen leder till att Salander och Blomkvist hittar en seriemördare. Denne fångar Blomkvist och avser att döda honom, men i sista stund ingriper Salander och lyckas rädda honom. Hon använder sedan sina hackertalanger för att ta reda på de verkliga omständigheterna kring Blomkvists nedsvärtning och för att stjäla en stor summa pengar av den skyldige.
I slutet av boken erkänner Salander för sig själv att hon är kär i Blomkvist, men får se honom tillsammans med hans återkommande älskarinna, Erika Berg, och klipper då kontakten med honom.
I Flickan som lekte med elden har Salander varit på rundresa i världen under ett år. Hennes vistelse i Grenada och en kort romans förkortas av en orkan, som också blir klimax på ett mordförsök, där Salander räddar livet på det tilltänkta offret. Hon återvänder därefter till Sverige och besöker sin tidigare flickvän, Miriam Wu, och sin tidigare förmyndare, Palmgren, som hon inte visste fortfarande var i livet. Efter ett slumpmässigt möte med Blomkvist hackar hon sig in i hans dator och upptäcker att tidskriften Millennium håller på med en bok om en prostitutionsverksamhet. Salander möter även Bjurman, vilket gör att hon beslutar sig för att konfrontera honom med hans agerande sedan deras senaste möte.
Strax mördas den nyanställde medarbetaren på Millennium, Dag Svensson (som arbetade med prostitutionshistorien) och dennes sambo. Polisen upptäcker att vapnet som användes ägs av advokat Bjurman – vilken också hittas mördad. Flera omständigheter gör att Lisbeth Salander blir misstänkt för morden. Kvällspressen lyckas ta reda på att Salander är misstänkt och publicerar efterlysningar på löpsedlarna tillsammans med besvärande detaljer ur hennes liv.
Trots detta tror både VD:n för Milton Security och Mikael Blomkvist på hennes oskuld. Blomkvist skickar meddelande till Salander som svarar att personen som ligger bakom morden heter Zala, ett namn som också förekommer i Dag Svenssons material. Salander spårar polisutredningen genom att hacka sig in i åklagarens dator. Hon upptäcker att en av torskarna i Millenniums utredning haft kontakt med Zala och tillfångatar och hotar honom till livet för att få reda på mer. Därefter tar hon sig till Bjurmans sommarstuga, där denne gömt material om henne som säger att den psykiater som plågat henne under hennes uppväxt varit kopplad till flera andra personer i konspirationen. Hon överraskas av två MC-knuttar som är där för att bränna ner huset, men lyckas övermanna dem och fly.
Blomkvist pratar med Holger Palmgren, som berättar att Zala egentligen heter Zalachenko och är Lisbeth Salanders far, något som Blomkvist kopplar ihop med tidigare uppgifter om att Zalachenko varit en rysk avhoppare som SÄPO hemlighållit. När Salander får veta att en blond jätte anfallit Miriam Wu, spårar hon jätten som heter Ronald Niedermann till Göteborgstrakten. Hon får upp ett spår och upptäcker att jätten befinner sig tillsammans med Zalachenko. Hon konfronterar dem, men blir tillfångatagen, skjuten och begravd. Salander överlever, lyckas gräva sig upp, överfaller Zalachenko med en yxa och skrämmer iväg Niedermann. Blomkvist fångar in Niedermann och ringer SOS Alarm.
I början på Luftslottet som sprängdes förs Salander och Zalachenko till Sahlgrenska sjukhuset. Salander är svårt skadad, men grips för de tre morden. Blomkvist övertalar sin syster, advokaten Annika Giannini, att ta sig an Salanders fall. Strax därpå mördas Zalachenko av den hemliga grupp inom Säpo som kallas Sektionen, som också försöker döda Salander. Giannini lyckas dock spärra dörren, varpå mördaren begår självmord.
Eftersom Salander misstror auktoriteter vägrar hon först att samarbeta med Giannini och förlitar sig istället på sina vänner i den svenska hackergemenskapen. De hjälper så småningom Blomkvist att få reda på den fulla omfattningen av Sektionens konspiration. Blomkvist tänker publicera ett specialnummer av Millennium om Salander, vilket gör att han hamnar i Sektionens fokus. Till slut skriver dock Salander en exakt beskrivning av de sexuella övergreppen som Bjurman utsatte henne för.
Likaså vägrar Salander att samarbeta under rättegången. Åklagaren, som använder psykiatern Peter Teleborian som huvudvittne, försöker porträttera henne som psykiskt instabil och i behov av långvarig vård. Giannini visar dock upp Salanders inspelning av våldtäkten och därmed att allt hon sagt varit sant, Blomkvists utredning av Sektionen och därefter avslöjas att Teleborians dator är full med barnpornografi. Rättegången avslutas och Salander frias.
Efter att Salander har återknutit kontakten med Miriam Wu meddelar Giannini att Salander ärvt en av Zalachenkos egendomar. Hon åker till den övergivna fabriken. Där attackeras hon av Niedermann som gömt sig där sedan deras senaste konfrontation. Hon lyckas mot alla odds att fånga Niedermann och meddelar MC-gänget (ur vilket Niedermann dödat flera) var han befinner sig. Hon ringer därefter polisen och meddelar var såväl MC-gänget som Niedermann befinner sig.
Samma kväll kommer Blomkvist till Salanders lägenhet och de förnyar sin vänskap.
I boken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz möter läsaren åter Salander och Blomkvist, som hamnar mitt i aktuella frågor om nationell och internationell övervakning, mediekris och industrispionage. Blomkvist får ett tips om den tillbakadragne professorn Frans Balder och dennes autistiske son August. Balder är en ledande forskare inom artificiell intelligens, vilket inte intresserar Blomkvist förrän han förstår att en hacker som stämmer in på Lisbeth Salanders profil har ett finger med i spelet. Men även NSA har hittat hennes profil. Dessutom återkommer Lisbeths tvillingsyster Camilla.
Lagercrantz utvecklar Stieg Larssons porträtt av såväl den stenhårda och iskalla Lisbeth Salander som den evigt engagerade Mikael Blomkvist till att få nya och mjukare, inte fullt så överdrivna karaktärsdrag.
Salander framställs som ett geni med fotografiskt minne och i Flickan som lekte med elden löser hon det klassiska matematikproblemet Fermats gåta. Hennes övriga agerande (”tar fullständigt avstånd från samhällets regler och normer och ägnar sig åt beteenden som både är antisociala och illegala”) har dock fått vissa att föreslå att Salander kan vara en ”framgångsrik psykopat”, men att hon troligen har för mycket samvete för att vara en psykopat. Hennes personlighet har också fått vissa recensenter att göra jämförelser med Aspergers syndrom. Detta avstyrs av Larsson i Luftslottet som sprängdes, i och med att Salander friskförklaras efter domstolsscenen. Andra menar att Salander är en rollfigur i stil med Isaac Asimovs Wendell Urth eller Adrian Monk ur TV-serien Monk, med "övermänsklig förmåga att dra slutsatser, vars analytiska styrkor balanseras upp av en stor mängd känslomässig idioti".
Andra har fokuserat på Salanders hämndhistoria och angett den som en anledning till att Salander blivit en så populär rollfigur. Att hon istället för att gå till polisen efter att Bjurman våldtagit henne, ger igen med samma mynt kan verka som en gammeltestamentlig hämnd. Hennes hämnd, berättigad eller ej, är riktad mot upplysningsidén om rättsstaten, vilket gör att hämndhistorien går att uppfattas antingen som tillfredsställande eller som en riskabel glidning emot ett samhälle likt de i de fornisländska sagorna. Andra jämför med de grekiska dramerna:
Salanders etik förs exempelvis fram i hennes ”Salanders princip” (Män som hatar kvinnor, kapitel 18): ”Jag menar att en fähund alltid är en fähund och om jag kan skada en sådan genom att gräva upp skit om honom så har han förtjänat det. Jag betalar bara tillbaka. [...] Men saken är den att när jag gör en PU [Personundersökning] så tittar jag också på vad jag tycker om människan. Jag är inte neutral. Om det verkar vara en bra människa kan jag tona ner min rapport.” Hon har förlorat förtroendet för polismakten, vilket gör att hon inte kontaktar dem när hon blir utsatt för brott. Enligt Salanders etik avhåller hon sig också från att döda andra människor, men sätter däremot igång processer som leder till sina fienders död: finansmannen Wennerström, som hon spårat via hans dator, anger hon till den colombianska drogkartellen som han inte lyckats betala sin skuld till; Martin Vanger jagar hon tills han begår självmord genom att krocka med en bil; Niederman fångar hon och anger var han finns till det motorcykelgäng som han gjort sig ovän med.
Efter att ha stulit pengar från den bedräglige Wennerström och flyttat utomlands försöker Salander att förändra sig. Hon försöker såväl skaffa vänner som att leva ett vanligt liv. Det experimentet avslutas dock snart, och efter att ha återvänt till Sverige återtar hon snart sitt tuffare enstöringsliv.
Salanders roll som kvinnlig detektiv gör att hon i likhet med andra kvinnliga detektiver ständigt måste bevisa sin kompetens. "[Hennes] arbete på Milton Security beskrivs som närmast överambitiöst, rapporterna hon skriver om de personundersökningar hon gjort är alltid utförliga och korrekta med tydliga källhänvisningar."
Trots att Salander är mager och mycket späd äter hon stora mängder mat, ofta färdigmat.
Även om Salander har ett par relationer i trilogin − såsom hennes flickvän/väninna Miriam Wu, hennes förmyndare Palmgren, hennes chef Armanskij och vännerna i Hacker Republic − är den relation som har fått mest utrymme i böckerna den med journalisten Mikael Blomkvist. Deras relation löper genom hela trilogin och har liknats vid kontrasten mellan babyboom-generationen på 1940- och 1950-talen och Millenniegenerationen.
Blomkvist representerar då den generation som vill förändra samhället genom sina ideal (likt författaren Stieg Larsson), medan Salander representerar den generation som löser enskilda problem och felaktigheter. Den liknar relationen med Armanskij som är i ungefär samma ålder som Blomkvist, men Armanskij är beskyddande på ett sätt som gör att Salander känner att hon måste avvisa honom: "Jag är inte omedveten om vad du gjort för mig och jag är inte otacksam. Jag uppskattar att du visade dig vara större än dina fördomar och har gett mig en chans här. Men jag vill inte ha dig som min älskare och du är inte min farsa." Blomkvist visar å andra sidan Salander stor respekt och ger henne frihet, delvis beroende på att han redan har en deltidsrelation med Erika Berger.
I böckerna är Salander i 25-årsåldern, 150 centimeter lång och väger cirka 40 kilo. Hon har ett stort antal piercingar och nio tatueringar.
Den största är en drake som täcker nästan hela hennes rygg. Storleken på draktatueringen varierar mellan det svenska originalet och de engelskspråkiga översättningarna (där tatueringen till och med fått ge namn åt den första boken, The Girl With The Dragon Tattoo). I det svenska originalet betonas flera gånger storleken, från skuldrorna ner till stjärten och vidare till låret, medan storleken kan ha tonats ner i översättningarna för att bättre passa ihop med omslaget till en av böckerna, något som dock gör titelbytet mer oförståeligt och dessutom påverkar bilden av Lisbeth Salander. Eftersom den engelska översättningen fungerat som förlaga för vidare översättningar har detta påverkat bilden av Salander även internationellt.
Dessutom har hon en tatuering av en geting på sin nacke, en ögla kring sin ena ankel och en annan kring sin ena biceps, ett kinesiskt tecken på ena höften, och en ros på ena vaden. De flesta tatueringarna står för någon som på något sätt skadat henne, och är en påminnelse om hämnd. Vem eller vad draken på ryggen står för är okänt. Innan handlingen inleds i Flickan som lekte med elden har hon tagit bort getingen.
Hennes hår är egentligen rött, men hon har färgat det svart och klippt det mycket kort. Det röda håret "placerar Lisbeth [Salander] i en lång tradition av rödhåriga kvinnor som har blivit inordnade i ett fack som mycket intelligenta, starka, äventyrliga och passionerade."
Det korta håret och hennes smala kropp har fått en del recensenter att likna henne vid en pojke, eller en "gamine" (ett retsamt barn, i stil med Audrey Hepburn). Hon har även jämförts med Enid Blytons rollfigur George i Fem-böckerna, flickan som är klädd i pojkkläder och har andra manliga attribut.
I filmatiseringarna har Salander visserligen svart hår, men det är halvlångt, friserat i olika former av spikes, goth-frisyrer eller uppåtstående frisyrer.
Efter sin nyfunna rikedom och emigration byter Salander delvis utseende: hon tar bort tatueringen av en geting och gör en bröstförstoring. Anledningen till att hon förstorar sin tidigare ganska platta byst är ett ämne som förorsakat viss diskussion, men Larsson gör det tämligen klart att operationen har med hennes självbild att göra, snarare än att vilja behaga någon tänkt publik.
Hon är också trots sin ringa kroppsliga storlek en bra närstridskämpe, inte enbart för att hon använder ett elchockvapen utan för att hon har tränat boxning med Paolo Roberto.
Den brittiske författaren Brian Davis gjorde 2012 ett försök till fantombild på Lisbeth Salander, baserat på Larssons beskrivning. Davis arbete har bland annat rapporterats om av BBC.
Under 2011 diskuterades H&M:s kampanj med Lisbeth Salander-inspirerade kläder, framför allt framfördes kritik över att Salander inte skulle ha velat kommersialiseras och att hennes "look" är en våldtäktsöverlevares. Kampanjen kan ses som ett trivialiserande av ett stort trauma. H&M svarade att deras "Stockholm collection" hyllar Salander som är en stark kvinna, men härmar inte Salander specifikt och att det är ganska vanliga kläder som bärs på ett rebelliskt sätt.
2012 kvalade Salander in på tidskriften Forbes lista över de 15 mest förmögna fiktiva rollfigurerna.
En omdiskuterad del av Salanders person är hennes sexualitet. Hon har sex med såväl män som kvinnor i böckerna. "Som sexuell varelse kan hon inte etiketteras som vare sig homo-, hetero- eller bisexuell", menar Nina Björk. Eva Gabrielsson kommenterar att Salander inte kan etiketteras som något annat än bisexuell. Hon menar att när böckerna skulle filmas manade hon på producenterna att provspela killar i rollen. Salanders sexualitet är så komplex att hon bland annat kallats "erotiskt polymorf" Hon gillar att använda sexleksaker och har en förkärlek för äldre män.
Vid Gaygalan 2008 tilldelades Stieg Larsson postumt pris för Årets bok (Luftslottet som sprängdes). Enligt Eva Gabrielsson fick Larsson priset för rollfiguren Lisbeth Salander. Gabrielsson sa att "hon kommit till galan för Stiegs skull, eftersom Stieg skulle ha kommit, men för Lisbeths skull."
I den svenska filmatiseringen av trilogin Millennium spelas den vuxna Salander av Noomi Rapace. Rollbesättningsprocessen var längre än vanligt för regissören Niels Arden Oplev, och Rapace ville göra Salander till sin egen roll. Rapace genomgick en hårdbantning, tränade kickboxning, och lärde sig köra motorcykel. Dessutom skaffade hon flera piercingar. Rapace beskrev Salander så här: "Lisbeth Salander har genomgått så många hemska saker och folk har utsatt henne för mycket. Men ändå ser hon sig inte som ett offer. Hon tycker inte synd om sig själv. Hon hittar alltid ett sätt att ställa sig upp och besluta sig för vad hon vill göra och vilken sorts liv som hon vill ha, och hon gör det och ger aldrig upp." Rapace har senare blivit förknippad med rollen, och säger att producenter och andra blir förvånade över att hon, Rapace, inte är lik Salander i verkligheten. Rapace fick mycket goda omdömen även internationellt för sin rollprestation.
I de korta återblickarna som barn spelades Salander i de svenska filmatiseringarna av Tehilla Blad. Stuntscenerna i den svenska filmversionen utförs av Pernilla Ribeiro Novais, till vardags friskvårdskonsulent och tidigare elitidrottare inom judo (bland annat med deltagande i olympiska sommarspelen 2000).
Filmrättigheterna till böckerna köptes av Sony Pictures, bland annat på inrådan av Amy Pascal, en av de få filmbolagschefer som är kvinnor, som menade att trilogin skulle bli en central filmserie för Sony Pictures, och menade att Salander är en roll som alla kvinnliga skådespelare vill ha. Med tanke på att Salander är så olik övriga kvinnliga rollfigurer i Hollywood, och hur illa Hollywood brukar behandla kvinnliga rollfigurer, oroade sig många av Salanders beundrare för hur mycket filmerna skulle avvika från böckerna. I Hollywood-versionen spelas rollen av den tidigare praktiskt taget okända Rooney Mara. Även hon genomgick en hård träningsperiod inför inspelningen och piercade sig.
På grund av de stora internationella framgångarna för de skandinaviska filmatiseringarna kom flera jämförelser mellan Rapaces och Maras respektive tolkningar av Salander, där man bland annat menade att filmskaparna fokuserat på olika delar av Salanders egenskaper Den svenska journalisten Emelie Roslund menade att David Fincher/Rooney Maras version var mer objektiviserande, medan brittiska Alice Jones menade att Maras Salander var i paritet med Sigourney Weavers gestaltning av Ellen Ripley i Alien-filmerna.
I Danmark blev Män som hatar kvinnor efter långa förhandlingar teaterpjäs på Nørrebro teater i Köpenhamn 2010, i regi av Kim Bjarke, med Signe Egholm Olsen som Salander. Eva Gabrielsson var konsult under projektet, som snarare var ett urval scener ur boken med fokus på "maktmissbruk, diskriminering och våld mot kvinnor".
År 2011 blev Salander föremål för en facktext-antologi, Secrets of the Tattooed Girl av Daniel Burstein, Arne J. De Keijzer och John-Henri Holmberg, med bidrag av bland andra Christopher Hitchens, Mikael Ekman, Daniel Poohl och ambassadör Matthew Barzun.
Samma år kom också en parodi, The Dragon with the Girl Tattoo.
Böckerna har även adapterats som tecknade serier i olika omgångar. En amerikansk med manus av Denise Mina och bild av Leonardo Manco och Andrea Mutti, samt en fransk med manus av Sylvain Runberg och bild av José Homs och Manolo Carot. Den franska har även fått den fristående uppföljaren "Millennium Saga", med manus av Sylvain Runberg och bild av Belén Ortega.
Salander anges ibland som den största orsaken till att böckerna om Millennium och filmerna fått så stora framgångar. Hon har bland annat beskrivits som "den digitala ålderns första verkliga hjältinna". Stephen King har kallat henne "en av de stora rollfigurerna inom litteraturen, helvetiskt farlig trots att hon påminner om ett borttappat barn; hon sparkar karate lika bra som hon hackar datorer".
Den kritik som har förts mot henne kretsar exempelvis kring hennes "återuppståndelse" (efter att ha dödats och begravits av Zalachenko i bok 2) tillsammans med hennes närmast övermänskliga förmågor, som dock mildrats av att Salander samtidigt är socialt okunnig. Katarina Wennstam kritiserar såväl Salanders stöld från finansmannen Wennerström (även om hon också skriver att Salanders tilltag kan betraktas som ett Robin Hood-beteende som då blir "ursäktbart"), som det märkliga med att självständiga Salander skulle lägga sina pengar på att förstora sina bröst. Hon menar också att feminism inte handlar om att slå ner folk. Dessutom kritiseras Salanders funktion för att vara ett "onani-material för killar som vill låtsas att de inte är snuskiga".
I Stieg Larssons hemkommun Skellefteå finns sedan 2015 Lisbeth Salanders gata (och kvarteret Luftslottet).
stieglarsson.info: Liv och verk – Stieg Larsson, mannen bakom Lisbeth Salander
Moss Järnverk var ett järnverk i Moss i Norge, grundat 1704. Verket var i många år stadens största industri, och med kraft från Mossefossen blev malm, huvudsakligen från Arendalsfältet i nuvarande Arendals kommun, nersmält och bearbetad till en mängd olika produkter. Från mitten av 1700-talet var verket Norges ledande försvarsindustri och göt hundratals tunga kanoner i järn. Norges första valsverk för järn anlades också där.
Moss Järnverk hade flera framträdande ägare, bland andra Bernt Anker och Herman Wedel-Jarlsberg, och särskilt under den förstnämndes ägande var verket något av en attraktion för besökande. Moss Järnverks administrationsbyggnad, den så kallade Konventionsgården, är känd för att den användes under förhandlingarna av Konventionen i Moss år 1814.
Vid mitten av 1800-talet fick verket ökad konkurrens från svenska och engelska järnverk. I kombination med stigande priser på träkol försvann lönsamheten varvid järnverksdelen lades ner år 1873. Moss Järnverk såldes för 115 000 spesiedaler (en gammal norsk myntenhet) år 1875, och området verket låg på togs över av vad som sedan blev emballagefabriken M. Peterson & Søn (senare Peterson), som drev verksamhet där till dess företaget försattes i konkurs 2012. Idag ägs marken av rederiet Leif Höegh & Co.[källa behövs]
I vad som idag är Norge har järn utvunnits och bearbetats i över tiotusen år. Den första järnproduktionen använde limonit som förädlades, med en metod kallad järnutvinning, till råjärn för ytterligare bearbetning. Sådan tillverkning av järn var emellertid lokal och skedde i liten skala. Mycket arbete krävdes för att utvinna små kvantiteter av järn.
På 1500-talet växte intresset för utvinning av malm i Europa, och grunden för modern bergsvetenskap lades av tysken Georgius Agricola. I den norska delen av Danmark-Norge hittades bland annat förekomst av järnmalm. I södra Norge var järnfynden rikast i Arendalsfältet vid Arendal, men på grund av behovet av trä till produktionen av träkol för masugnarna och vattenkraften för att driva masugnarnas blåsbälgar, anlades ofta järnverk på andra platser än vid malmgruvorna. Vid Moss var det god tillgång på kraft från Mossefossen, det fanns mycket skog och läget vid fjorden gjorde inskeppning av råvaror och utskeppning av färdiga produkter enkel.
År 1704 började den danske ämbets- och förrättningsmannen Ernst Ulrich Dose arbetet med att etablera ett järnverk vid Moss, och samma år besökte den dansk-norske kungen Frederik IV Moss två gånger, något som påverkade etableringen positivt. Utöver att köpa upp tomter och få tilldelat sig fallrätt och tillgång till järnmalm, fick det planerade verket en så kallad cirkumferens, ett område med en radie på cirka 2,5 mil där bönderna var tvungna att producera och leverera träkol och andra råvaror till verket. I november 1704 blev Moss med omnejd besiktigat av anställda från oberbergamtet i Kongsberg, och de utsåg Moss Järnverks privilegiebrev den 6 december samma år. Brevet innehöll totalt 24 punkter om Moss Järnverks privilegier för skog, vatten, areal för själva verket, tillgång till körväg, malm, tullfrihet och flera andra punkter.
Särskilt intressant för samtiden är att funktionärer och arbetare var fritagna från skatter och militärtjänst, de skulle dömas av bergretten (en egen rätt för bergverk och bergverksanställde i Kongsberg), och vid behov av fackmän kunde de hämtas från utlandet, utan hänsyn till vilken nation de tillhörde. Med sina omfattande kungliga privilegier var alltså Moss Järnverk vid upprättelsen en stat i staten.
Den driftige Ernst Ulrich Dose fick aldrig uppleva vanlig verksamhet vid Moss Järnverk, han dog redan år 1706.
Efter Doses död lades järnverket ut på auktion och i maj 1708 såldes det till Jacob von Hübsch (3/4) och Henrich Ichsen (1/4). Tidpunkten för övertagandet av verket var gynnsam; kriget hotade och Moss Järnverk låg nära de tre stora fästningarna i Østlandet: Akershus, Fredrikstad och Fredriksten. Hübsch berättade själv år 1713 att han köpte det ofärdiga verket för att utrusta kungens styrkor med kanoner, ammunition och gevär. Kriget bröt ut år 1709, och 1711 levererade Moss Järnverk granater (kanonkulor i järn i olika storlekar) till ett fälttåg in i Sverige. Fälttåget blev kortvarigt, utan bruk av ammunition, och Hübsch hade stora problem med att få en uppgörelse för leveransen.
Ett av privilegierna som Moss Järnverk fick vid etableringen var tiondefrihet i tre år efter att masugnen var i kontinuerlig drift. Verket blev av generalkrigskommissarie H. C. von Platen stämt av bergretten i Kongsberg 1712 för att driva in tionde, men på grund av kolbristen var masugnen i drift endast periodvis. Bönderna blev ålagda att leverera 4 733 läster (en läst är cirka 2 m³) träkol årligen, men år 1714 hade verket hela 24 600 läster kol till godo hos bönderna. Böndernas pliktleverering av träkol var otvivelaktigt en extraskatt, och bönderna försökte undvika att leverera. Verket blev på grund av problem vid starten beviljat tiondefrihet för åren fram till och med 1715.
År 1716 blev Norge invaderat av svenskarna och den 17 mars blev Moss och järnverket erövrat av svenska trupper. Redan den 26 mars vid det första slaget om Moss kördes ockupanterna bort av norska trupper, men dagen efter erövrades verket igen och ockuperades i fem veckor. Under denna tid plundrades verket av de svenska trupperna. Krigsåren var svåra för verket. Förutom plundring var bönderna upptagna med transporter för trupperna och hade liten kapacitet till produktion och transport av träkol. Under tiden som de andra norska järnverken tjänade mycket pengar på kriget, gick det dåligt för Moss Järnverk och dess huvudägare Hübsch. På grund av alla problem ansökte Hübsch hos kungen för fler tiondefria år och fick det till och med år 1722, år 1723 var verket tvunget att betala 300 riksdaler och från år 1724 samma summa som de andra järnverken, alltså 400 riksdaler.
I oktober 1724 dog Jacob von Hübsch och hans änka, Elisabeth Hübsch (född Holst), tog över verket. Detta blev en tung börda för en ensam kvinna med sju barn. För att kunna följa upp verksamheten flyttade hon och barnen från Köpenhamn till Moss. Konkurrensen från billigt, svenskt järn var ödeläggande och många norska järnverk upphörde med verksamheten. Fru Hübsch var tvungen att ta stora lån för att driva verket och borgenärerna blev så småningom påstridiga. Trots att det från år 1730 infördes ett monopol för norska järnverk att leverera järn till Danmark var verkets ekonomi fortsatt ansträngd.
Verkets minoritetsägare, etatsråd Ochsen, måste ständigt täcka oundvikliga utgifter, och år 1738 var hans tålamod slut. Ochsen skickade sin personlige fullmäktige Jens Bondorph från Köpenhamn för att verkställa en så kallad kvarstadsförrättning (beslagstagning) för att få kontroll över företaget. Elisabeth Hübsch försökte avslå och förhala det hela och i rättsarkiven är verkets verksamhet och skuldsituation ganska grundligt dokumenterat. Den 21 januari 1739 bestämde oberbergamtet i Kongsberg att Jens Bondorph skulle, å Ochsens vägnar, driva den del av verket som tillhörde fru Hübsch, tills tvisten mellan de två var avgjord. Efter ytterligare några års rättslig strid lades Moss Järnverk ut på auktion och Henrich Ochsen övertog hela verksamheten.
Ett järnverk på 1700-talet representerade en kapitalintensiv tung industri av stor vikt för landet och det fanns en rad utmaningar för att få en tillfredsställande drift. Vid kvarstadsförrättningen år 1738 nedtecknades Moss Järnverks rörelsetillgångar, något som med förvaltaren Knud Wendelboes rapport till eftervärlden ger en bra bild av verksamheten. I styckena under beskrivs de olika sidorna av verksamheten på verket, från upprättandet år 1704 till nedläggningen 1874.
De gruvor som enligt verkets privilegier var förpliktade att leverera malm kunde inte leverera tillräckliga mängder, så verkets direktör Peter Windt blev år 1706 försäkrad att Løvold gruva i Arendal årligen skulle leverera 1 000 tunnor malm. Kvalitén på den levererade malmen var så varierande att det gick till rätten, detta slutade med att två bergskunniga skulle kontrollera att malmen var fritt från gråberg. Gruvorna i Arendal var de viktigaste för de norska järnverken då de levererade ungefär två tredjedelar av all järnmalm. Trots att de viktigaste gruvorna låg långt ifrån Moss Järnverk blev transporten ändå billig eftersom den skedde sjövägen.
I sin rapport om verkets tillstånd från år 1723 påpekar förvaltaren Knud Wendelboes att man måste spara malm i 2–3 år för att få tillräckligt till en blåsning. År 1736 var, förutom några mindre lokala gruvor i Moss, också de större gruvorna Østre Buøy, Vestre Buøy, Langsæ och Bråstad i Agder tillhörande Arendalsfältet underordnade Moss Järnverk. Verkets ledning var dock inte uppmärksam nog med att följa upp att gruvorna levererade malm av tillräckligt god kvalité.
År 1749 nämns också Weding gruva i Arnedal. Malm därifrån utmärkte sig för sin allsidighet och kännetecknades som verkets bästa. Vid sidan om gruvorna i Arendal var Skien ett centrum för verkets gruvverksamhet, och en rad olika gruvor drevs där. Verket hade ombud i Skien och Arnedal som följde upp gruvorna, betalade gruvarbetarna och såg till så att de så kallade mutingsbrevene (drifttillstånden) inte löpte ut. I de många år som Lars Semb var föreståndare på verket reste han nästan varje år till malmfälten och bodde hos de ombud som var verkets lokala representanter.
Verket var helt beroende av träkol som bönderna runt verket producerade i kolmilor. I slutet av vintern 1719–1720 hade eftersläpningen i böndernas leverering av träkol nått totalt 28 000 läster, alltså en restskuld på 33 726 läster. De saknade leveranserna skylldes dels på att skogen var nerhuggen, dels på kriget men också på att bönderna var motvilliga att efterleva levereringsplikten.
Bristen på träkol fortsatte under Ancher & Wærn, trots att de betalade bättre än andra verk och gav bonusar till dem som levererade mer än begärt parti. Den största orsaken till dåliga leveranser var att kolbrytning nästan alltid var mindre lönsamt än annan användning av skogen. Under Bernt Anker försökte verket att få myndigheternas tillåtelse till repartering (ett bestämt parti per gård). Det fick han inte igenom och det var tydligt att myndigheterna inte önskade att gå för hårt åt bönderna för att få dem till att efterleva levereringsplikten. För hela perioden 1750-1808 tog verket i genomsnitt emot 6 000 läster träkol medan behovet i full drift var över det dubbla. Det mesta av träkolet blev bränt och levererat av bönderna på vintern och då transporterna var endast en läst blev det många turer för att få allt levererat.
Wendelboe påpekade i sin rapport från år 1723 att det var brist på vatten. Detta skylldes dels på att forsen var utan damm som kunde samla upp svämvattnet, och dels på de andra användarna av forsen (kvarnar och sågverk) använde den mer än de skulle. Avstannade vattentillförseln till masugnsbälgarna skulle ugnen snart slockna, vilket skulle medföra stora förluster.
Med de stora arbetena år 1750 fick verket en stor vattenränna som gick över kungsvägen, den föregående hade gått under vägen. Vattenrännan var 8-9 fot bred, 6 fot djup och fallhöjden var 48 fot. Vattenbristen blev ett mindre problem än det hade varit verkets första år, men under en ovanlig torka 1795 började man att spränga i Krapfors och bygga dammar ovanför, något föreståndare Lars Semb menade borde ha gjorts för länge sen. På själva järnverket (inte innefattande kvarnar och sågverk) var det runt år 1810 totalt 24 vattenhjul, en del av dem var väldigt stora.
Själva järnverket bestod av en rad byggnader norr om älven i Moss. Huset med masugnarna var den centrala byggnaden. Här stod det två 31 fot (ungefär 9,5 meter) höga ugnar under samma tak men endast den östra var i bruk. Förutom själva masugnen fanns olika tyngre utrustningar, till exempel en vinsch för hantering av tunga gjutstycken. Öster om masugnen låg formhuset där det flytande järnet göts. Vid masugnshuset låg ett stenhammarhus med en vattendriven hammare för att krossa malmen. Det var två kolhus till masugnen, den västra mätte 56 × 25 alnar (ungefär 550 m2) medan det östra mätte 45 × 20 alnar (ungefär 350 m2).
Brandrisken var stor så det fanns också en brandstation med en dubbel brandspruta (två slangar) på området. Öster om formhuset fanns en smedja där finare smidesarbeten utfördes. Vid sjön anlades en brygga med en stor åttakantig knuttimrad sjöbod med två överloft. Verkets ägare bodde i en stor huvudbyggnad med nio rum och två våningar. I ett annat tvåvåningshus var det skrivkammare, alltså kontor. Vid sidan om fanns andra byggnader, som uthus för hästar, lada, höloft och tio hus åt arbetarna. Viktigt för verket var också brosågen, där det var tillåtet att såga nödvändigt timmer för nybyggen, reparationer och så vidare. Verket kunde såga 12 900 bord på brosågen, vidareförsäljning var dock strängt förbjudet och medförde avstängning.
Förutom de olika utbyggnader och förnyelser genom de 170 år verket var i bruk, var delar av verket tvunget att återuppbyggas efter bränder. På 1760-talet brann till exempel det dyrbara hammarverket och den nedre hammaren stod nyrest år 1766.
På flera områden var Moss Järnverk tekniskt framstående, det var det första verket i Norge med höga masugnar, kanongjutning, spikfabrik och valsverk, det sista restes år 1755 efter en engelsk förebild och till den betydliga kostnaden av runt 12 00 riksdaler.
Vid etableringen av Moss Järnverk var ammunitionsproduktion planerad. Enligt Wendelboe gick det mesta av järnet fram till år 1723 till granater och kulor, endast en mindre del av det gråa tackjärnet gick vidare till bearbetning med hammare. I en översikt från Landetatens Generalkommissariat (landsförsvaret) den 2 maj 1720 gavs följande översikt:
Priset för den grovkalibrerade ammunitionen angavs vara 11,5 riksdaler för skeppundet, medan det för smågranater var 14,5 riksdaler, alltså ganska stora summor totalt. Enligt kontrakten från år 1716 levererade verket fram till år 1720 totalt runt 2 500 skeppund till ett värde av nästan 30 000 riksdaler. År 1713 producerades också 1 000 gevärspipor.
Vid sidan om den militära produktionen fanns det en mindre och varierande civil produktion. Moss Järnverk producerade städ, hjulstokkringer (ringar i järn till hjulen på hästkärror), smidde sågblad, göt grytor, munkpannor, våffeljärn och bryggpannor. Verket levererade också specialbeställningar, som en hel sockerugn till ett större sockerraffinaderi i Fredrikshald på 1750-talet. På 1800-talet gjorde de också strykjärn. Under Bernt Ankers tid, var tunnbandsjärn en av huvudprodukterna, som också exporterades.
Verkets produktion av järnugnar (ofta felaktigt kallade kakelugnar) är särskilt intressant, både på grund av att flera är bevarade och för deras konstnärliga dekorationer. Flera av ugnarna blev av konsthistorikern och riksantikvarien Arne Nygård-Nilssen uppskattade att vara formgivna av Torsten Hoff, en erkänd ugnskonstnär, som tog burskap som bildhuggare i Christiania 1711 och verkade där fram till hans död 1754.
Ancher & Wærn investerade också i upprustning av ugnsproduktionen, och genom en av sina förbindelser i Köpenhamn fick de Henrik Lorentzen Bech (1718–1776) att komma till Moss där han arbetade med ugnsutformningar från sankt Hans (midsommar) 1750 till året efter, och därefter nästan hela år 1769. Från Bechs sista tid vid verket är tre främsta utformningar kända; ”Medaljongen”, ”Herkules” och ”Altertavlen”, Moss Järnverk producerade dessa mycket populära former åren som kom.
Förutom kanonleveranserna i tabellen ovanför producerades 29 stycken 12-pundskanoner som sjönk vid en transport år 1759. Kvalitén på kanonerna hade från Bernt Ankers tid varit bra, enligt Lars Semb hade ingen spruckit på 30 år. Under Ancher & Wærn blev kanonerna märkta ”AW”, medan senare användes ”MW”. En vanlig inskription på kanonerna var Liberalitate optimi (med största generositet), som visade på privilegiet och det stora lånet från statskassan.
Moss Järnverk levererade kanoner upp till 36 pund, men också 1/8 punds kanoner producerades, som kunde anses som en leksak. År 1789 började man misstänkta att 18- och 12-pundskanonerna inte var pålitliga och provskjutning i flera städer bekräftade misstanken. Detta bidrog till att man gick över till svenska kanoner, och kanonerna från Moss fasades ut. Så sent som vid Slesvig-holsteinska kriget 1848–1850 blev emellertid bastionerna vid Fredericia i Danmark beskjutna av 12-pundskanoner från Moss Järnverk.
Moss Järnverk var ett samhälle i sig självt där det låg norr om staden Moss. Förmannen på verksamheten blev vanligtvis betecknad som förvaltare, och den första var Niels Michelsen Thune, från verkets start till 1716. Vid sidan om Thune var en Peter Windt direktör åren 1706–1708. Efter Thune övertog sannolikt Knud Wendelboe, som skrev flera utfyllande rapporter om verket. Efter kvarstadsförrättningen tog Jens Bondorph över, men då Ochsen sålde verket hette förvaltaren Wichman.
Arbetarna på verket var mer anonyma, men typiskt för den högteknologi som dåtidens järnverk hade så kom de flesta av dem från andra länder, namnen bär spår av Sverige och Tyskland. Hur viktiga yrkesarbetarna var för verket visade sig när Hübsch i ett brev till kungen 27 december 1719 berättar att han, under tiden krigen pågick och verket var overksamt, alltjämt måste betala sina arbetare för att inte förlora dem.
På 1730-talet var det brist på arbetskraft, och arbetarna på Moss Järnverk utnyttjade detta genom att strejka och kräva högre lön vid kvarstadsförrättningen år 1738. Förhållanden för arbetarna var trots det magra. Carl Hübsch skrev år 1738 att verket inte förde någon översikt över arbetarna som byggde hus på verkets mark, då de var så fattiga att man ändå inte kunde få någon markhyra av dem.
Järnverkssamfundet hade på flera sätt ett ansträngt förhållande till staden Moss; ett var verkets privilegier med tullfri införsel av matvaror, när stadens medborgare måste betala konsumtionsskatt på alla varor som passerade stadsgränsen. Ett annat var både användandet av vattnet i Mossefossen och bron över forsen, underhållet av den var bekostat av stadens medborgare, något de fann orättvist. Förutom dessa friktionspunkter fanns också juridiken. Järnverket hade en domstolsmyndighet över sina arbetare, med bergamtsretten i Kongsberg som överklagarinstans, vilket rådhuset ogillade. I praktiken blev rättssaker nästan alltid avgjorda lokalt, med ett så kallat verksdom. Två pojkar som hade stulit potatis från en bondgård blev av föräldrarna straffade med piska i verkets fängelse, något föräldrarna till synes var nöjda med och: ”ödmjukt anhåller om att straffen inte blir annorlunda och att pojkarna blir befriade från att resa till Kongsberg för att bli bestraffade där”.
Kyrkoherden Christian Grave i Rygge och Moss var inte heller positiv till verket, något han visar i ett uttalande från år 1743:
Verket hade också ett stort behov av outbildad arbetskraft, och många kvinnor arbetade där, till exempel rullade en Thore Olsdatter slagg, jord och stenkol för 10 skilling om dagen. Bara i det kyrkliga var järnverksarbetarna underlägsna den lokala administrationen. De var friade från militärtjänst, men bildade en egen kår i oroliga tider. Verket gav år 1786 tillåtelse till två värdshushållare att driva sin verksamhet innanför verkets område, efter uppföranderegler och mot en årlig avgift som skulle gå till verkets fattiga. Värdshushållaren fick inte skänka alkohol mot matvaror; hembränning, kortspel och dans var också förbjudet och värdshusen måste stänga klockan 22 på kvällen.
Föreståndare Lars Semb upplyste år 1809 att skolan på verket var upprättat ungefär 40 år tidigare, alltså runt 1770. Innan dess hade barnen gått i skola inne i Moss. Från andra skildrare är det emellertid känt att verket redan år 1758 betalade skollärare Andreas Glafstrøm 6 riksdaler i månaden. År 1796 annonserade verket efter en lärare, och i annonsen stod det bland annat att han skulle kunna: ”påvisa goda intyg om sin skicklighet och duglighet till att lära barn läsa, skriva och räkna”.
Moss Järnverk hade från slutet av 1700-talet en ”skola- och fattigkassa”, arbetarna drog in ungefär 2 % till denna, de fick då gratis läkarvård och mediciner, men bara för sig själva, inte till deras familjer. År 1790 sändes en kvinna från verket till Köpenhamn för att utbildas till barnmorska. Hon arbetade sedan som barnmorska på verket och i området fram till 1816.
Verkets fattigkassa gav ett litet underhåll till änkor, barn och utarbetade arbetare – mest i form av husrum och tjänster. Det verkade som att verkets ledning inte önskade fasta regler för stöden, de skulle komma som nådegåvor, och Bernt Anker var svag för sådana gester. Antal fattiga ändrades över tiden, år 1820 angav Lars Semb till exempel antalet till 30. Verkets många gruvarbetare hade inga plikter eller rättigheter till skola- och fattigkassan, men verkets ägare tog hand om dem.
Efter århundradeskiftet blev antalet utländska arbetare vid verket färre. Mantalet år 1872 visade att det var 270 personer som arbetade på verket, åtta svenskar och två tyskfödda: förvaltare Ignatius Wankel och hans bror Frantz. År 1845 gick flera av arbetarna med i Moss stads Maadeholdsselskab (ett sällskap som förespråkade måttlighet med alkoholhaltiga drycker) och året efter var antalet verksarbetare i föreningen hela 30 stycken. Arbetarna från verket var också aktiva i Thranebevegelsen (ett sällskap som förespråkade rösträtt för arbetare). Det bildades en lokal förening efter Marcus Thranes besök i staden 16 december 1849.
Ochsen sålde verket år 1748 för 16 000 riksdaler till Erich Ancher och Mathias Wærn som båda kom från Fredrikshald där de drev en framstående verksamhet med tobaksfabrik och sågproduktion. Det kan ha funnits flera orsaker till att Ancher & Wærn köpte verket; det gav prestige, det gav firman ytterligare en förutsättning i dåliga tider, tullpolitiken kunde ändras så att införsel av varor från Sverige blev dyrare, men det viktigaste var nog verkets potential för produktion av krigsmaterial.
Då Ancher & Wærn köpte verket var det i dåligt skick och de var tvungna att investera mycket för att kunna producera stora kanoner. Redan i april 1740 skrev de till Landetatens Generalkommissariat om att få anlägga ett kanongjuteri vid verket. Kung Frederik V av Danmark var positiv, men enligt Anchers senare berättelser skedde genombrottet under kungens besök i Norge sommaren 1749. Kungen besökte Erich Ancher i Fredrikshald och var hela tre gånger i Moss, så det är rimligt att tro att kungen både besökte järnverket och blev introducerad för planerna om kanonproduktion.
Under hösten 1749 fick Ancher & Wærn sin ansökan om privilegier till kanonproduktion behandlad av Landetatens Generalkommisariat, stödd av företagets representant Johan Frederik Classen. Den 5 november 1749 fick Ancher & Wærn privilegium exclusivum, en 20 år lång exklusiv rätt till gjutning av järnkanoner och mörsare. Detaljerna i kontraktet upprättades 7 februari 1750.
Bland de många punkterna i kontraktet var ett förskott på 20 000 riksdaler (14 000 omedelbart och 6 000 efter provgjutning) och krav på att två 12-pundskanoner skulle produceras och prövas innan hela förskottet utbetalades. Varje år skulle minst 20 stycken 18-punds- och 30 stycken 12-pundskanoner prövas av kunniga artilleriofficerare innan leverering. Priset blev satt till 12 riksdaler och 48 skilling per skeppund.
Arbetet med kanonproduktionen började redan år 1749. Två kanoner blev gjutna, men båda sprack under provskjutningen. Under våren och sommaren 1750 pågick ett arbete för att möjliggöra en utökning av verket. Anställda vid verket blev skickade utomlands för att lära sig processerna, och yrkesarbetare hämtades från utlandet. Det producerades mindre kanoner det året, men gjutning av 12- och 18-pundskanoner till den avgörande provskjutningen stod still på grund av den ständiga kolbristen; till produktionen av så tungt artilleri krävdes båda masugnarna. Frampå vintern och våren 1751 uppstod ytterligare problem och de två första 12-pundskanonerna var inte färdiggjutna och klara för provskjutning förrän vid årets slut. Den 18 december kom överste Kaasbøll från Christiania för att följa provskjutningen, resultatet blev emellertid att båda kanonerna sprack vid den kraftigaste laddningen. Verket skyllde på bristen på yrkesarbetare och Mathias Wærn bad i ett brev den 14 april 1751 hans bror Morten Wærn, på resa i Frankrike, att försöka få tag i en erfaren kanongjutare.
I januari 1752 skrev Erich Ancher ett långt brev till generalkommissariatet, som handlade om de olika problemen vid kanonproduktionen, med förslag till lösningar. Kanonerna borde gjutas med tjockare gods, mindre villkorlig prövning och ett fast räntefritt förskott på 50 000 riksdaler (inklusive de utbetalade 14 000 och de utlovade 6 000). Enligt Erich Ancher hade företaget förlorat runt 10 000 riksdaler på verksamheten, och om myndigheterna i Köpenhamn så önskar, kunde de gärna avbryta, kanonproduktionen hade inletts för fäderneslandets bästa. Den 30 augusti 1752 gavs ett kungligt beslut att Moss Järnverk skulle få ett utöka förskott, med pant i verket och med lyckade provskjutningar, nu i Köpenhamn, som villkor.
Den 17 april 1753 blev två 12-pundskanoner från verket provskjutna i Köpenhamn, den ena sprack medan den andra höll. För att få tillfredsställande leveranser av kol arbetade verket med att utöka omkretsen, och den 27 augusti 1753 var en kommission i Moss för att förhöra fogdar, länsmän och andra om gårdar, skog och avstånd till verket. I ett kungligt beslut 20 maj 1754 bekräftades emellertid endast verkets gamla cirkumferens, det blev alltså ingen utökning, och området som var angett vid upprättelsen förblev oförändrat till verket lades ner.
Avslaget och de många andra problemen gjorde att Ancher sände en längre petition till kungen personligen, daterat 28 juli 1754, där han gav en utförlig beskrivning av alla svårigheter verket hade mött vid etableringen av kanonproduktionen. Petitionen innehöll följande sorgsna mening:
Efter en längre utredning begärde Ancher kungen i petitionen om en ny cirkumferens, eftergivning av tionden och att verket skulle få tillbaka gamla kasserade kanoner (de kunde smältas ner och järnet användas på nytt). I november 1754 tog kungen ställning till saken, återföring av kasserade kanoner blev godkänt, men i huvudsak var svaret ja till mindre viktiga punkter och beslut om de avgörande punkterna sköts upp. Från år 1755 gick det successivt bättre med gjutningen. Trots att det år 1756 inte göts en enda större kanon som blev godkänd, var kampen mellan järnverksägarna och generalkommissariatet på väg att upphöra.
Medan Erich Ancher bodde i Fredrikshald och skötte kompanjonens fabriker där, var det Mathias Wærn som från år 1750 ledde det dagliga arbetet på Moss Järnverk. Det är sannolikt att Ancher gav Wærn skulden för problemen med kanonproduktionen, i varje fall blev verksamheten i Fredrikshall såld år 1756 och Ancher flyttade till Moss. Totalt antal levererade kanoner åren 1749–1756 under Wærn var inte fler än 32. Verket ska ha haft en skuld på 150 000 riksdaler då Ancher flyttade dit år 1756.
Under Anchers ledning tycktes verket gå bättre. Åren 1757–1759 göts det 86, 99 och 106 stycken 12-pundskanoner utan fel, men först år 1760 levererades det ett större antal 18-pundskanoner. Ancher sände sina söner (Carsten Anker och Peter Anker) utomlands för att studera. I Glasgow blev de utnämnda till stadens hedersmedborgare, och den kände professorn Adam Smith skrev erkännande om dem. På bergseminariet i Freiberg fick de en grundlig utbildning för senare arbete vid järnverket.
Förhållandet mellan Erich Ancher och Mathias Wærn blev dåligt efter att Ancher flyttat till verket, och år 1716 ansökte Ancher till kungen om en delning mellan dem, något som blev bifallet den 5 juni 1761, med ett påföljande preliminärt avtal tio dagar senare. Wærn gick emellertid strax ifrån förlikningen och en årslång process påbörjades, där flera framstående personer blev involverade, bland annat den erkände juristen Henrik Stampe. Konflikten mellan de två affärspartnerna blev först slutligen avgjord i Anchers favör av bergamtsretten år 1765, och en slutlig uppgörelse mellan parterna skrevs under den 17 mars 1766. Från och med då var Erich Ancher helägare av Moss Järnverk. Moss Järnverk drevs på den tiden bra och blev rosande omtalad av en känd fransk bergverkskunnig.
På 1760-talet minskade orderna för kanonproduktion, Danmark-Norge hade dåliga statsfinanser, något som kom att drabba Moss Järnverk särskilt då det var beroende av rustningsproduktionen. Verket hade stora skulder, och Erich Ancher var beroende av sin bror Christian, och efter dennes död, hans brors firma Karen. Christian Anchers & Sønner. I enlighet med det slutgiltiga avtalet med Mathias Wærn var Erich Ancher tvungen att utfärda en pantobligation som senare skulle ge honom mycket problem.
I samband med pantobligationerna var Ancher tvungen att ge upp bergamtsretten och underlägga sig staden Moss jurisdiktion. Flera tillgångar blev också pantsatta. Verket fick tiondefrihet för åren 1765–1770, det betydde dock lite då det var en kompensation för ett kostbart hammarverk som hade brunnit ner. Frampå 1770-talet ökade Erich Anchers skuldproblem med järnverksverksamheten, hans egendomar blev undan för undan pantsatta eller sålda, innan han till sist gav upp den 22 november 1776 och överlät Moss Järnverk till sina syskonbarn Bernt och Jess Anker.
Med bröderna Bernt och Jess Anker fick Moss Järnverk ägare med en helt annan finansiell stabilitet än föregångarna. Bröderna Anker försökte trots allt att få så gynnsamma villkor som möjligt från sin viktigaste affärskontakt, som var staten, och då var kusinen Carsten Anker som ämbetsman paradoxalt nog (med tanke på verkets förra ägare var Carstens far) bra att ty sig till. Då deras monopol på kanongjutning hade gått ut var verket också tvunget att slåss mot konkurrens, särskilt från Fritzøe Jernverk. De första åren bodde den yngre brodern, Jess Anker, på järnverket, med titeln Proprietair af Moss Werk. Jess fullföljde uppbyggnaden av huvudbyggnaden som påbörjades av hans farbror Erich Ancher.
Efter några års uppehåll tog, från år 1776, kanongjutningen under de nya ägarna fart, och det förbrukades mer kol än någonsin, nära 10 000 läster om året. I samband med ett arrenderingskontrakt som Jess Anker ingick med familjeföretaget år 1781, gav verkets redovisning ett nettovärde värderat till 177 689 riksdaler. Bröderna Anker hade inte gjort upp med boet efter sin far Christian Anchers död 1767: i praktiken styrdes det av Bernt Anker, och han löste ut sin bror år 1783 och tog då också över Moss Järnverk för en summa på 80 000 riksdaler till Jess Anker.
Bernt Ankers omedelbara övertagande av Moss Järnverk (han hade i verkligheten kontrollerat verksamheten redan från den tid hans farbror sålde) markerade verkets sista storhetsperiod, och det var också en tydlig förändring i och med att ägaren inte bodde på verket. Den första föreståndaren på verket var Lars Semb, en dansk från Thyholm på Jylland. Han var vid verket hela sitt arbetsliv, och hans första verksamhetsanteckningar ger en bra bild av verksamheten. År 1793 var det 278 människor som bodde på verket; det var mellan 150 och 200 personer på Verlesanden, i Moss stad och på Jeløyen som levde av företaget. Till det kom alla som arbetade med att bryta malm i gruvorna, timmerhuggning och bränning av träkol.
I Bernt Ankers stora samling av olika egendomar anknutet till skogsbruk och malmutvinning var Moss Järnverk den med störst värde.
Mot värdelistan ovanför stod skuld, totalt 15 långivare med 89 000 riksdaler utlånade, där den största posten var det fasta lånet på 50 000 från statskassan. Förutom det var Moss Järnverk skyldig moderföretaget Karen sal. Christian Anchers & Sønner 26 680 riksdaler. Totalt låg alltså värdet runt 170 000 riksdaler i Moss Järnverk i början av år 1791.
Anker hävdade att företaget hade förlorat 150 000 riksdaler på verket då han tog över det ensam, och han genomförde en nedskärning av arbetsutgifterna. Dessutom överfördes större arbetskapital till olika besparingar. Under Anker nådde verket aldrig tillbaka till tidigare produktionsvolym, innovation och konstnärlig utsmyckning, men ekonomisk gick det bra de första åren, som tabellen nedan visar.
Produktionen av järn blev främst styrt av tillgången på träkol; när det var goda tider för trävirkeshandeln, levererade bönderna hellre timmer till sågarna än producera träkol och trotsade därmed levereringsplikten. Tabellen ovan visar också att Moss Järnverks intäkter var ungefär lika fördelade mellan produktion av järn och trävirke. År 1793 var verket tvunget att låta en order på 22 kanoner gå till konkurrenten Fritzøe Verk på grund av brist på träkol. Den största orsaken till de goda ekonomiska tiderna var, som tabellen visar, oroligheterna i Europa, Franska revolutionskriget (1792–1802) och Napoleonkriget (1803–1815), och att kungariket Danmark-Norge klarade att hålla sig neutralt till år 1807.
För eftervärlden har Moss Järnverks tid under Bernt Anker varit den största, bland annat på grund av omnämningar som dessa: ”En av de vackraste anläggningarna i staden, som besökare beundrar, är Moss Järnverk.” För kanonproduktionens del hade höjdpunkten passerat, den var aldrig så omfattande under Bernt Ankers tid, och det göts inte några grovkalibrerade kanoner mellan åren 1789 och 1797. Det mesta av produktionen tycktes ha varit tunnbandsjärn, spikar och obearbetat järn. Det skedde heller inga större förbättringar eller tillbyggnader; de två masugnarna som länge ansetts vara i dåligt skick, fick duga så länge Bernt Anker levde.
Efter Bernt Ankers död år 1805 lades hans företagsimperium in i ett fideikommiss (en typ av stiftelse), där föreståndaren Lars Semb från Moss Järnverk var en av tre i styrelsen. För åren som kom fick Semb tämligen fria händer när det gällde skötseln av verket. 1805 var ett väldigt bra år för verket men år 1807 ändrades situationen när Danmark-Norge attackerades av Royal Navys (slaget om Köpenhamn) och blev indraget i Napoleonkriget. Moss Järnverk blev en central industri under krigsåren då behovet av kanoner till krigsskepp, fästningar och armén var stort. På grund av förlorade krigsskepp i attacken måste nya, mindre krigsskepp byggas för det så kallade Kanonbåtskriget, och en väsentlig del av dem fick kanoner från verket. Med utbrottet av krigen försvann också problemen med bristen på träkol, dels på grund av minskad träkolsexport och dels på grund av böndernas patriotiska sinnelag.
Föreståndaren Semb började redan hösten 1807 gjutning av 3- och 6-pundskanoner, och under vintern gjordes masugnarna i ordning så att gjutning av stora 24-pundskanoner till flottan kunde börja i februari. Det fanns också ett behov för kanoner till fartygen som byggdes för kaparna, till exempel till kaparen "Christiania" levererade verket två stycken 6-pundskanoner, fem stycken 12-pundskanoner och fyra stycken 18-pundskarronader (korta skeppskanoner). Det göts 18-pundskanoner till landetaten, som bland annat Slevik batteri i Onsøy utrustades med.
År 1808 var ekonomiskt ett bra år för verket, men på grund av det hårda arbetet och den tidiga starten på vintern så slets masugnarna hårt, den östra användes för sista gången år 1809. Detta år gav ett västentligt dåligt resultat, det var kolbrist igen, och undernäring gjorde att en stor del av de anställda blev sjuka och dog i epidemier. Föreståndare Semb uppgav att en fjärdedel av arbetarna dog år 1809, däribland en kanonborrare och den bästa kanongjutaren. En del produkter måste för en lång tid utgå ur produktionen på grund av brist på arbetare eller yrkesmän. År 1810 göts det runt 50 korta 18-pundskanoner för utrustning av några briggar; dessa var de sista kanoner av grov kaliber som gjordes på Moss Järnverk.
Trots att förhållandena var dåliga, så var det Moss Järnverk som dessa år gav överskottet till fideikommissen, mot slutet av kriget var det baserat på timret som sågarna levererade. När det gällde själva verket, så var masugnarna inte i drift från april 1812 till juli 1814, produktionen i smedjan drevs av järn från lager eller från andra norska järnverk, särskilt från Hakadals verk. Utrustningsproblemen var till stor del på grund av blockaden av den brittiska flottan (Kontinentalsystemet), den lokale redaren David Chrysties brigg ”Refsnes” togs till exempel i besittning vid ett försök att hämta en större last med korn i Ålborg.
Vid freden i Kiel, då Danmark var tvungna att ge Norge till Sverige, uppstod en ny situation och Sjökrigskommissariatet i Christiania förhörde sig om verkets kapacitet för vapen till landets försvar. Moss Järnverk var emellertid så slitet att det år 1814 bara kunde leverera en del ammunition. En del tunnringar producerades, och verket fick ett överskott på 37 000 riksdaler, en summa som emellertid inte kunde liknas med föregående år, då inflationen på grund av kriget var stor.
Efter att freden slöts år 1814 förvärrades situationen för verket igen. När Danmark-Norge upplöstes avskaffades järnmonopolet, och konkurrensen från svenska och särskilt engelska järnverk, som producerade järn på nya och billigare sätt, var svår. Det var också dåliga tider för trävirkeshandeln, och år 1817 var överskottet inte mer än 6 000 spesiedaler, det sämsta resultatet föreståndare Lars Semb hade levererat på de 33 år han skötte verket.
Den ekonomiska situationen för Bernt Ankers fideikommiss blev stadigt sämre under och efter Napoleonkriget, och den 13 december 1819 var föreståndare Lars Semb tillsammans med de andra administratörerna tvungen att skriva under en ansökan till kungen om konkurs för verksamheten. En del av verksamheten vid Moss Järnverk såldes på auktion, men Bernt Ankers bror Peder Anker, med svärsonen Herman Wedel-Jarlsberg, köpte huvuddelen för 30 330 spesiedaler.
Moss Järnverk var några år till knutet till familjen Anker. Peder Anker bodde dock aldrig på verket, utan på den gedigna Bogstad gård, och företaget drevs av Lars Sembs son Andreas Semb, tillsammans med Ankers svärson greve Herman Wedel-Jarlsberg. Anker ägde redan Bærum Jernverk, och arbetet på Moss blev anpassat efter detta. År 1824 blev en ny masugn byggd, bortsett från detta så skedde inte mycket vid verket under Peder Ankers år vid verket. Vid Ankers död övertogs Moss Järnverk av dottern Karen och hennes man Herman Wedel-Jarlsberg.
För staden Moss med omnejd var verket otvivelaktigt av stor betydelse, både för den växande industrin och för lantbruket. En rad olika redskap kunde produceras; några serieproducerades, medan andra gjordes på beställning. Verkets tekniska kompetens var troligtvis också en drivkraft i områdets näringsutveckling.
Moss Järnverk var inte bara en verksamhet som bearbetade järnmalm, det var också en mötesplats för dåtidens ledande skikt inom näringsliv, kultur och politik. Sitt första kungabesök fick verket med stor sannolikhet redan etableringsåret 1704, då den dansk-norske kungen Fredrik IV besökte Moss två gånger. Landsvägen till Christiania, Frederikshaldske Kongevei, gick dessutom tvärs genom bruket, och efter år 1760 var verket vitt omtalat i reselitteraturen.
Den nya huvudbyggnaden, Konventionsgården, stod färdigt år 1778, och var mycket representativ. Det måste också nämnas att speciellt Bernt Anker, landets rikaste man, var en mycket gästfri ägare. Bland de nöjen som Anker gav sina gäster var amatörteaterföreställningar på en teater han hade inrättat på verket. Bernt Anker spelade själv huvudrollen, var författare, regissör och skådespelare.
År 1787 var till exempel den sydamerikanske greven av Miranda gäst och besiktigade verket, forsen, parken och kanongjuteriet. År 1788 var kronprinsen (senare kung Fredrik VI av Danmark) och prins Karl II av Hessen-Kassel på besök. Detta var precis före fälttåget mot Sverige, som senare blev känt som Teaterkriget, och de kungliga fick både se kanongjutning, borrning och ett kanonprov där Bernt Anker själv avfyrade kanonen.
Moss Järnverk centrala position på denna tid bevisades med att Anker involverade det i nya och djärva framstötar, hösten 1791 låg till exempel den första norska ostindiefararen, ”Carl, Prince af Hessen”, vid verket för att utrustas. Företaget omfattades av ett enormt intresse, och tidningen Norske Intelligenssedler skrev med jämna mellanrum hyllningsdikter och nyheter om färden. Fartyget återvände med en stor last peppar, kaffe, socker, arrak och annat den 30 april 1793.
Gästfriheten vid verket fortsatte efter Ankers död, och vid Karl Augusts genomresa till Sverige år 1810, där han blev vald till tronföljare, ansträngde man sig mycket för att ge honom ett värdigt boende. Huvudbyggnaden fungerade eftersom som kungabostad, år 1816 bodde till exempel kronprinsen (senare kung Karl XIV Johan) på verket under ett besök i Moss.
Moss Järnverk gjorde en viktig insats för landet under krigen 1807–1814. Sommaren 1814 stod emellertid verket och huvudbyggnaden (Konventionsgården) mitt i händelserna centrum. Danmark hade avstått Norge till Sverige, ett norskt grundlagsmöte hölls, och den danska ståthållaren Kristian Frederik blev utnämn till kung.
Den 21 juli etablerade den nyvalde kungen sitt huvudkvarter på verket i väntan på en invasion från Sverige, och förhandlingar pågick, med hjälp av utsända från dåtidens stormakter, för att försöka att få till en fredlig lösning. De utsända kom till Moss med ett sista kompromissförslag den 27 juli, det blev förkastat av den norska sidan dagen efter, och Fälttåget mot Norge hade börjat. De överlägsna svenska styrkorna ryckte snabbt fram, omringade Fredrikshald och var klara att avancera vidare in i Smålenene (Østfold). Då statsråd blev hindrade vid huvudkvarteret i Moss den 3 augusti, var den norska ställningen kritisk.
Den 10 augusti började vapenförhandlingarna, och de svenska generalerna Magnus Björnstjerna och Anders Fredrik Skjöldebrand anlände till kungen och regeringens huvudkvarter på Moss Järnverk. De möttes av den norske förhandlaren Jonas Collett, och så småningom också Nils Aall. Efter förhandlingarna med de svenska utsända lades resultaten fram till regeringen vid statsrådet på Moss Järnverk den 13 augusti. Dagen efter, den 14 augusti, kom de till ett avgörande och avslutade förhandlingarna, där Norge accepterade att ingå i en union med Sverige, den norska grundlagen blev accepterad, och i en hemlig paragraf lovade Christian Frederik att överlåta Norge. Det hela blev senare känt som konventionen i Moss.
Christian Frederik uppehöll sig endast några dagar till på verket och skickade den 16 augusti ut en kungörelse till det norska folket, en kort men gripande tillkännagivande, som förklarade de sista månadernas händelser, vapenstilleståndet och konventionen. Dagen efter, den 17 augusti, seglade Christian Frederik från Moss till Bygdøy. Det norska huvudkvarteret fortsatte i några dagar att hålla till på verket, först den 31 augusti beslutade statsrådet, efter råd från generallöjtnant Arenfeldt, att flytta huvudkvarteret till Christiania.
I många år såg norrmännen det kortvariga kriget, nederlaget och de påföljande förhandlingarna i Moss som ett nederlag, och valde att hellre fokusera på Eidsvollsförhandlingarna. Gradvis ändrades synen på utkomsten, och historiken Yngvar Nielsen karakteriserade år 1887 händelserna i Moss som ”tyngdpunkten” av händelserna på den norska sidan år 1814.
Moss Järnverk blev i realiteten övertaget av greve Herman Wedel-Jarlsberg år 1824, men rent juridiskt ägde han det formellt först åren 1826 1829. Situationen för näringslivet var väldigt förändrat, och på 1820-talet förlorade de norska järnverken också det sista av tullskyddet mot svenskt järn. Av princip stämde greve Wedel för upphävelsen, som ägare av järnverk själv förlorade han stort personligen på utvidgandet av frihandeln. Efter övertagandet fick Wedel reda på att verket fortfarande var skyldig staten 50 000 riksdaler, det var fasta lånet från år 1755 som inte var återbetalat. Efter år av handläggning och rättegång dömde den norska högsta domstolen att skuldebrevet var giltigt, och oåterkalleligt så länge kanongjuteriet var igång.
Åren 1830–1831 byggdes det ett nytt stort vals- och skärverk, och 1834 byggdes det i masugnshyttan en kupolugn (en liten masugn) som efterhand bistod eller till viss del ersatte masugnen. I kupolugnen kunde det smältas avfallsjärn och metall. 1830-talet var en svår tid för järnverken i Norge, Moss Järnverk var inget undantag, och under femårsperioden 1836–1840 var masugnen ur drift i 3 år.
År 1840 dog greve Wedel och hans son Harald Wedel-Jarlsberg tog över hans fars företag, däribland Moss Järnverk. Verket drevs nu av föreståndaren, från år 1836 tysken Ignatius Wankel. De glada dagarna var förbi, och kungligheterna blev inte längre inlogerade i huvudbyggnaden när de reste genom Moss. Moss Järnverk blev allteftersom ett underbruk till Bærums Järnverk, särskilt efter år 1840. Marknadsförhållanden blev bättre på 1840-talet, norskt järn fick bland annat tillträde till Nordamerika, och förbättringar gjordes efter modeller av utländska verk.
Andra halvan av 1840-talet var marknadsmässigt bra för verket, och produktionen ökade kraftigt: malmutbytet och fördelningen mellan specialiteter mellan verken i Bærum och Moss fortsatte. Spikproduktionen upphörde till exempel i Moss på 1830-talet, medan valsverket var det klart största i Norge. I slutet av 1850-talet revs det gamla valsverket, och ett nytt och mycket större byggdes, bara för maskineriet betalades det år 1858 nästan 10 000 spesiedaler. Nu var dock den sista goda tiden för de norska järnverken över. Vid slutet av Krimkriget blev marknadsförhållanden väldigt dåliga, och de norska verken konkurrerade igen med de svenska och engelska.
Frampå 1860-talet lades de norska järnverken gradvis ner, pressade av billigt stål från den väldigt effektiva Bessemermetoden. Moss Järnverk höll ut i några år, troligtvis för att det nya valsverket var konkurrensdugligt, och mot slutet av 1860-talet kom det stora mängder järn från Bærum för valsning. Ett par år efter Fransk-tyska kriget (1870–1871) uppstod en ny kris med den långa depressionen; detta blev verkets nådastöt. Driften försvårades också av att järnbanan (Smaalensbanen), som blev godtagen år 1873, planerades att gå tvärs över verkets tomt. Det sista året järn bearbetades var 1873. Åren 1874 och 1875 var endast sågbruk, gårdsbruk och kvarn i bruk. Moss Järnverk såldes för 115 000 spesiedaler (460 000 norska kronor) år 1875 till den lokala firman M. Peterson & Søn. Området verket låg på togs över och används idag av emballagefabriken Peterson.
I över 150 år, från mitten av 1600-talet till runt år 1814, spelade de norska järnverken en mycket viktig roll i landets näringsliv, åren före och runt 1814 också i politik och andeliv. Tillsammans med trävirke, fisk och skeppning, var koppar och järn det Norge exporterade på den tiden. Järnverkens nationella betydelse kulminerade under Napoleonkriget, och medan åren före 1807 var förträffliga rent ekonomiskt, så var åren efter motsvarande dåliga. Tiden efter unionsupplösningen år 1814 var svår för järnverken något som en dramatisk nedgång i produktionsvolym också visade.
Samtidigt som verken efter norska mått mätt var stora verksamheter, var de små internationellt. Vid slutet av 1700-talet utgjorde världens samlade årliga förbrukning av järn ungefär 2/3 miljoner ton, varav de norska järnverken producerade runt 9 000 ton. Den svenska produktionen av järn var till exempel ungefär åtta gånger så stor som den norska.
Av de runt sexton järnverk i den sydostliga delen av Norge var Moss Järnverk ett av de mellanstora om man ser till själva järnproduktionen. Åren 1780–1800 var den årliga förbrukningen av träkol vid norska järnverk runt 140 000 läster (ungefär 270 000 m³), och av detta förbrukade Moss Järnverk under 10 000 läster.
Både under och efter tiden med järnverk drivna av träkol hävdades det att träkolsproduktionen bidrog till att utarma skogen, men enligt Vogts skildring i "De gamle norske jernverk" så verkar inte detta stämma, trävirkesexporten under samma tidsperiod var till exempel över sju gånger så stor. Samtidig var träkol den viktigaste faktorn, och det var de ökande träkolspriserna som till slut tvingade järnverken att slå igen.
Den dansk-norska staten såg järnverken som strategiskt viktiga och subventionerade dem på flera olika sätt, dels genom att verken fick ett område där bönderna som bodde innanför, var förpliktade att leverera träkol, dels genom en stor beskyddstull och dels genom statliga beställningar, som kanoner och ammunition till armén och flottan. Järnverken var tvungna att betala skatt, så kallat tionde: i praktiken var den ungefär 1,5 % av produktionsvärdet. Bortsett från relativt korta perioder under 1600-talet, då Bærums Jernverk och Eidsvolls Jernverk ägdes av respektive en nederländare och en furste från Kurland, var verken i dansk-norska händer.
I samtiden var Moss Järnverk särskilt känt för kanongjuteriet, vid etablering det första i landet. Bland dåtidens experter blev verket erkänt, fransmannen Gabriel Jars nämner till exempel år 1767 Moss Järnverk tillsammans med Fritzøe Jernverk och Kongsberg Jernverk som de främsta i Norge. Man har i efterhand erkänt järnverkets viktiga bidrag till införseln av teknologi och industrialiseringen av Norge; den kände juristen och socialekonomen Anton Martin Schweigaard skrev bland annat år 1840 att: ”Bergverksdriften har blivit en skola för mekaniska och tekniska färdigheter och kunskaper".
Det är inte mycket som står kvar efter Moss Järnverk, det mesta av byggnaderna från verket är rivna. Bland det som står kvar är administrationsbyggnaden (Konventionsgården) och arbetarbostäderna längs gatan norr om den. Kvarnen vid forsen har också blivit bevarad.
Lista över järnbruk i Sverige
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norskspråkiga Wikipedia.
J. Boydell, Picturesque Scenery of Norway, London, 1820
Cristophersen, H. O. 1974: Fra jernverkenes historie i Norge. Grøndahl & Søn, Oslo, ISBN 82-504-0077-1
Knut Dørum, «Opprør eller legitim politisk praksis?», Inlägg på Historiedagarna i Bergen 20 juni 2009. Också som ”Opprør eller legitim politisk praksis? : Kommunalisme og folkelige aksjoner i Norge ca. 1750–1850” I: Demokratisk teori og historisk praksis. Redigerad av Hilde Sandvik. Scandinavian Academic Press, 2010. ISBN 978-82-304-0054-8
Fritz Hodne, An Economic History of Norway 1815-1970, Tapir 1975, ISBN 82-519-0134-0
Fritz Hodne och Ola Honningdal Grytten, Norsk økonomi i det 19. århundre, Fagbokforlaget, Bergen, 2000, ISBN 82-7674-352-8
Oskar Kristiansen, Penge og kapital, næringsveie: Bidrag til Norges økonomiske historie 1815-1830, Cammermeyers boghandels forlag, Oslo 1925
Lauritz Opstad, Moss Jernverk, M. Peterson & søn, Moss, 1950
J.H.L. Vogt, De gamle norske jernverk[1], Norges Geologiske Undersøkelse nr. 46, Christiania 1908
Arne Nygård-Nilssen, Norsk jernskulptur, 2 bind., dr. avh., 1944, utgivning Næs jernverksmuseum, 1998 ISBN 978-82-7627-017-4
Om Moss Järnverk, från Moss stad- och industrimuseum (på norska)
Om Moss Järnverk, från Lokalhistoriewiki (på norska)
Bild av ugn tillverkad av Moss Järnverk, från digitaltmuseum.no
Arbetarbostäder Moss, från Kulturnett (på norska)
«Kanonen från Lyngør hamn», artikel på maritimt.net om en kanon från Moss Järnverk (på norska)
Harmens register över bruk
Manchester United Football Club är en fotbollsklubb från Stretford i Greater Manchester, England, som spelar i Premier League. Klubben ägs sedan maj 2005 av familjen Glazer och minoritetsinvesterare.
Klubben grundades år 1878 under namnet Newton Heath LYR Football Club, men bytte 1902 namn till Manchester United och har spelat på Old Trafford sedan 1910. År 1908 blev klubben engelska ligamästare för första gången och detta upprepades 1911. År 1931 räddade James W. Gibson Manchester United från konkurs, då klubben under 1920- och 1930-talen pendlade mellan den högsta och näst högsta divisionen. I flygolyckan i München 1958 dog åtta spelare i klubben, vid en tidpunkt då laget hade haft potential att göra Manchester United till ett av tidernas mästarlag i engelsk fotboll. År 1968 var Manchester United, med Matt Busby som tränare, den första engelska klubben att vinna Europacupen och var under några år i slutet på 1960-talet också ett av Englands topplag. 1970- och 1980-talen präglades mestadels av degraderingar, tränarbyten och återavancemang – innan klubbens mest framgångsrike tränare, Alex Ferguson, tog över i november 1986 som skulle komma att vinna totalt 38 titlar under 26 säsonger med klubben (och Manchester United slutade som topp tre i Premier League samtliga år med Ferguson från grundandet av ligan, det vill säga 1992–2013). Därefter har klubben varit mindre framgångsrik, med en handfull olika managers som rekryterats och sparkats.
Manchester United har bland annat blivit engelsk mästare 20 gånger och vunnit Uefa Champions League tre gånger (1968, 1999 och 2008), och tävlar med rivalen Liverpool om att bli Englands mest framgångsrika fotbollsklubb någonsin. Den utgör ett globalt varumärke och rankas internationellt som ekonomiskt en av de mest värdefulla i fotbollsindustrin; i maj 2024 rankade den amerikanska affärstidningen Forbes klubben som världens näst rikaste till ett värde av $6,55 miljarder. Manchester United är även världens mest supporterstödda klubb, till supportrar sett också den mest världstäckande klubben, och hade totalt 659 miljoner fans 2011. Ryan Giggs, Bobby Charlton, Paul Scholes och Wayne Rooney hör till de spelare som spelat flest matcher och gjort flest mål för Manchester United.
Klubben bildades år 1878 under namnet Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railway FC av järnvägsarbetare som arbetade vid Lancashire and Yorkshire Railway (LYR) vid Newton Heath. Klubben spelade flera matcher mot andra järnvägsbolag som även de hade fotbollslag, den 20 november 1880 spelade klubben sin första registrerade match, lagets matchkläder var järnvägsbolagets färger – grönt och guld – matchen slutade i förlust för klubben med 6–0 mot Bolton Wanderers reservlag. 1888 var klubben en av de grundande medlemmarna i The Combination, en regional fotbollsliga. Säsongen efter lades dock ligan ner och Newton Heath gick istället med i nygrundade Football Alliance, vilken var igång tre säsonger innan ligan gick ihop med Football League. Detta resulterade i att Newton Heath säsongen 1892/1893 spelade i högstadivisionen, klubben hade även då blivit oberoende av järnvägsbolaget och valde att ändra sitt namn till endast Newton Heath FC. Efter två säsonger i första divisionen degraderades klubben till andradivisionen.
I januari 1902 hade klubben skulder på £2 670 och var på väg mot konkurs. Dåvarande lagkaptenen Harry Stafford hittade då fyra lokala affärsmän, däribland John Henry Davies (som blev ordförande), som var villiga att investera £500 i utbyte mot ett direkt intresse av att driva klubben, senare bytte även männen namn på klubben och den 24 april 1902 föddes officiellt Manchester United. Med klubbens tränare Ernest Mangnall, som 1903 tog över som tränare, slutade laget på en andraplats i andra divisionen 1906 och säkrade en uppflyttning till högsta divisionen, vilken klubben vann 1908 – klubbens första ligatitel. Säsongen efter började med ännu en titel då klubben vann Charity Shield i början av säsongen, detta första gången som Charity Shield spelades och slutade med klubbens första FA Cup-titel. 1910 flyttade Manchester United från sin hemmaplan, Bank Street till dagens hemmaplan, Old Trafford. Manchester United vann sin andra ligatitel 1911, men i slutet av efterföljande säsong lämnade tränaren Mangnall klubben för att istället ta över Manchester City som tränare.
1922, tre år efter att fotbollen återupptagits efter första världskriget, degraderades klubben till andra divisionen i vilken klubben spelade fram tills återkomsten upp i förstadivisionen år 1925. Klubben degraderades återigen 1931 och var en så kallad "jojo-klubb", 1934 slutade klubben på lägsta ligaplacering någonsin, då på en tjugonde plats i andra divisionen. Efter att klubbens främste donator, John Henry Davies, avlidit i oktober 1927 försämrades klubbens ekonomi i sådan utsträckning att Manchester United troligen skulle ha gått i konkurs om det inte vore för James W. Gibson som i december 1931 investerade £2 000 och tog över klubben. Under säsongen 1938/1939, den sista säsongen som fotboll spelades innan andra världskriget bröt ut, slutade klubben på 14:e plats i den högsta divisionen.
I oktober 1945 återupptogs fotbollen igen efter andra världskriget. Den numera legendariske tränaren Matt Busby fick då stor makt över laget och fick bland annat bestämma transfers, trupputtagningar och träningarna. Busby ledde laget till tre andraplaceringar i ligan i rad (1947, 1948 och 1949), och han ledde även laget till vinst i FA-cupen 1947/1948. 1952 vann klubben titeln i den högsta divisionen, klubbens första ligatitel på 41 år. Med en medelålder på 22 år gav media 1956 smeknamnet "Busby Babes", som en hyllning till det unga storlaget. 1957 blev Manchester United det första engelska laget att konkurrera om en plats i Europacupen, trots invändning från The Football League som hade nekat Chelsea FC samma möjlighet föregående säsong. På vägen till semifinal, som segrades av Real Madrid, noterades klubbens största seger någonsin; 10–0 mot belgiska mästaren RSC Anderlecht.
Efter en Europacupmatch mot Röda Stjärnan i Belgrad den 6 februari 1958, mellanlandade Manchester United på München-Riem flygplats. När planet återigen skulle lyfta sladdade det av startbanan och tog eld. Sju Manchester United-spelare, åtta journalister och flera klubbrepresentanter dog i haveriet. Unga stjärnskottet Duncan Edwards avled senare på sjukhus. Matt Busby skadades svårt men överlevde, likaså storspelaren Bobby Charlton. Tio år senare skulle de bägge vara med då United vann Europacupen. Charlton fick även höja Julies-Rimet-pokalen på Wembley då England blev världsmästare 1966.
Efter att ha byggt ett av de mest topptippade lagen engelsk fotboll skådat, behövde Matt Busby i början på 1960-talet börja om från början. Flygolyckan hade tagit ifrån honom några av sin tids bäste fotbollsspelare, men direkt efter att han själv hade återhämtat sig från sina skador började Busby bygga ett nytt lag som skulle vara världsdominanta.
Stommen i det nya laget byggdes runt spelare som överlevt flygolyckan, bland andra Bill Foulkes och Bobby Charlton. Även spelare som Denis Law från Torino köptes. De första åren var av mindre framgång, men säsongen 1962/1963 tog sig laget hela vägen till Wembley och slog Leicester med 3–1 i finalen. Säsongen därpå hade truppen byggts vidare och vann FA-cupen, och samtidigt slogs om ligatiteln. Det slutade med en andraplats, fyra poäng bakom segrande Liverpool. En annan milstolpe i det nya lagbygget var förvärvet av George Best.
Sex år efter att laget som skulle ta över Europa hade slagits i bitar vann Manchester United ligan, och nådde semifinal i både Europacupen och FA-cupen. Denis Law utsågs till årets spelare i Europa. Säsongen 1966/1967 vann klubben ligan igen, efter att säsongen innan ha slutat fyra. Detta gjorde att laget garanterades en plats i europaspelet nästa säsong. Denna gång kunde inget stoppa Busbys lag från att gå hela vägen; Manchester United slog Benfica i finalen med 4–1, efter att matchen slutat 1–1 efter 90 minuter. I förlängningen kunde George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton göra var sitt mål och därmed tog klubben sin första europacuptitel någonsin, bara tio år efter Münchenkraschen. Kort efter detta blev Matt Busby adlad.
Trots en elfteplats i ligan och ingen titel säsongen efter segern i Europacupen kunde fansen se tillbaka på 1960-talet med ett leende.
Med Europaframgångarna bakom sig började klubben nu jobba för att fylla vakuumet efter Matt Busby. Busby hade givit klubben stora framgångar, men hade nu pensionerat sig och lämnat ett svårt uppdrag för styrelsen. Genom att lyfta upp en av Busbys hjälptränare, och även före detta United-spelare Wilf McGuinness, hittades en snabb första lösning. Åldrande spelare och allt mindre kontroll över laget gjorde att McGuinness hade Matt Busby hängande över axeln. Han satte spelare som Denis Law och Shay Brennan på transferlistan, vilket skapade oro i styrelsen. Samtidigt brottades en annan av lagets stora stjärnor, George Best, med stora problem vid sidan av planen vilket inte hjälpte den redan ansträngda situationen.
Annandag jul 1970 sades McGuinness upp från tränarjobbet med omedelbar verkan och Matt Busby fick komma tillbaka från sin pension tillfälligt under sökandet efter en ny tränare. I juni 1971 tillsatte styrelsen Frank O’Farrell som tränare, men 0–5 mot Crystal Palace en bit in på säsongen blev droppen och Frank fick sparken den 16 december 1972. O’Farrells tid som tränare var visserligen kort, men han lämnade ett litet avtryck i och med rekordvärvningen av Martin Buchan för £125 000. Den förre Aberdeen-kaptenen skulle bli en nyckelspelare för O’Farrells efterträdare, Tommy Docherty, som tillsattes julen 1972.
Dochertys första utmaning var att hålla kvar laget i högstadivisionen samtidigt som han skulle genomföra en generationsväxling från 1960-talshjältarna. Bobby Charlton hade meddelat att han skulle dra sig tillbaka efter säsongen 1972/1973, och George Best fortsatte med sina problem vid sidan av planen. Han släppte till slut den avdankade Denis Law gratis, vilket han skulle få ångra; Law gick till lokalkonkurrenten Manchester City, och i april 1974 gjorde han ett mål i matchen som definitivt skickade United ner i andradivisionen. United kom dock snabbt tillbaka och vann andradivisionen säsongen 1974/1975, och lagets anfallare Stuart "Pancho" Pearson vann skytteligan med 17 mål.
United lyckades sedermera ta sig till två raka FA-cupfinaler, förlorade mot Southampton 1976 men lyckades sedan slå Liverpool med 2–1 ett år senare. Segern förstörde Liverpools chans att bli det första engelska laget att vinna en trippel; Europacupen, ligan och FA-cupen samma säsong. Drygt 20 år senare skulle United istället bli det första engelska laget att lyckas med detta. Lyckan varade dock inte längre för Docherty, efter att han blivit påkommen med att ha klubbens sjukgymnasts fru som älskarinna.
Efter Docherty kom före detta QPR-managern Dave Sexton in på Uniteds bänk. De första två säsongerna kom laget på en tiondeplats i ligan, men lyckades ta laget till en FA-cupfinal 1979 – som förlorades mot Arsenal med 3–2, efter att Arsenals Alan Sunderland gjort det avgörande målet precis i slutet av matchen.
1980 slutade United till slut två poäng bakom Liverpool i titelracet, efter en säsong med en misslyckad inledning men laget spelade upp sig ju längre säsongen gick. Året efter avslutade United på åttonde plats – en placering som styrelsen inte tolererade, och den 30 april 1981 blev Sexton sparkad efter fyra år som tränare. Sextons ersättare, Ron Atkinson, handplockade Mick Brown som assisterande och Eric Harrison som ungdomstränare. Atkinson hade slagit brittiskt transferrekord när han köpte in Bryan Robson från West Bromwich Albion för £1 500 000, och runt £500 000 för Remi Moses, även han från West Bromwich. 1982, 1983 och 1984 slutade United ofta trea eller fyra i ligan, men var aldrig särskilt nära att rå på segraren Liverpool.
Uniteds chans på troféer var istället i de inhemska cuperna. 1983 hade klubben tagit sig till final i både ligacupen och FA-cupen. I ligacupen blev det förlust mot Liverpool med 2–1 efter att Liverpool avgjort i förlängning, men istället vanns FA-cupfinalen mot uppstickaren Brighton and Hove Albion över två matcher. Även 1985 vann United FA-cupen, finalvinst mot Everton med 1–0 då Whiteside gjorde matchens enda mål. Detta var Atkinsons andra FA-cuptitel på tre år, men 18 månader senare fick han sparken eftersom han misslyckats med att frånta den engelska fotbollstronen av Liverpool. Inte heller när hans United startade säsongen 1985/1986 med tio raka segrar lyckades laget ta hem ligatiteln.
I november 1986 anställdes en vinnande manager; Alex Ferguson kom senast från Aberdeen, där han vunnit allt som gick att vinna i skotsk fotboll plus att han även lett sitt lag till seger över Real Madrid i Europeiska cupvinnarcupen i fotboll. Ferguson visade sig ha talang för tränaryrket, men han behövde tid för att bygga laget. Klubben visade tålamod när laget bara slutade på elfte plats efter både första och andra säsongen. Efter att ha värvat ett par nya spelare visade det sig att tålamodet snart skulle betala sig.
Säsongen 1991/1992 hade Manchester United inte vunnit ligan på 25 år. Laget var stor favorit att vinna efter att ha varit i ledningen under större delen av säsongen men laget började svikta inför de avslutande matcherna. Med enbart tre omgångar kvar gick Leeds United för första gången upp i ledningen efter att Manchester United förlorat hemma mot Nottingham Forest samtidigt som Leeds vann sin match. Laget hade fortfarande saken i egna händer, med en match mindre spelad; en hängmatch borta mot redan nedflyttningsklara
West Ham. West Ham vann matchen med 1–0, och när Manchester United i omgången därefter även förlorade borta mot Liverpool samtidigt som Leeds United vann sin match blev Leeds klara mästare. Säsongen därefter inleddes klubbens hittills största och längsta glansperiod. För första gången på över ett kvarts sekel var Manchester United åter ligamästare i England. Sedan dess har bara fem andra lag (Blackburn, Arsenal, Chelsea och Manchester City, Leicester) lyckats vinna ligan enstaka år. United har sedan dess också vunnit engelska ligan 11 gånger av 17 möjliga, vunnit Champions League 2 gånger samt passerat Liverpool i den engelska maratontabellen.
1999 kom den största triumfen då Manchester United vann "trippeln" (Uefa Champions League, Premier League och FA-cupen). Manchester United vände Champions League-finalen genom två mål på övertid mot Bayern München, med Teddy Sheringham och norrmannen Ole Gunnar Solskjaer som matchvinnare. I laget spelade klubbens framgångsrika "75:or" som kommit upp från klubbens ungdomsled, såsom Gary Neville, Nicky Butt och David Beckham samt Paul Scholes (född 1974). Andra stora profiler i laget var den irländske mittfältaren Roy Keane och den walesiske vänsteryttern Ryan Giggs samt den danske stjärnmålvakten Peter Schmeichel.
2003 började Malcolm Glazer köpa aktier i Manchester United och 2005 stod det klart att Glazer med familj tagit över hela kontrollen av den anrika fotbollsklubben. Manchester United-fansen blev mycket upprörda och demonstrerade mot övertagandet. Som en opponering mot Malcolm Glazers maktövertagande av klubben skapade en skara fans en ny supporterklubb, FC United of Manchester. När Glazer köpte klubben fick han ta ett lån på fem miljarder kronor av de åtta miljarderna han betalade. För att han ska ha råd att betala tillbaka pengarna höjdes biljettpriserna med 12 procent till årets säsong.
Inför säsongen 2007/2008 var Chelsea FC favorittippade till ligasegern med Manchester United och Arsenal FC som främsta utmanare. Under säsongen kom ändå Manchester United att vinna både ligan och Champions League. Ligatiteln var klubbens 17:e totalt och den 10:e sedan 1993. Klubbens tredje seger i Champions League säkrades via straffsparksläggning mot Chelsea.
Säsongen 2008/2009 vann Manchester United återigen Premier League och gick även detta år vidare till finalen i Champions League, men denna gång blev det förlust 0–2 mot spanska FC Barcelona. 2009/2010 lyckades United bara vinna Carling Cup; Premier League vanns av Chelsea och i Champions League åkte United ut i kvartsfinalen mot tyska Bayern München. Säsongen efter, 2010/2011, vann Manchester United en ny Premier League-titel och passerade Liverpool i antal ligatitlar; 19 totalt, flest i den engelska fotbollshistorien. United lyckades även ta sig till sin tredje Champions League-final på fyra år, och ställdes likt senast mot Barcelona. Även denna gång vann Barcelona, slutresultat skrevs till 3–1.
Säsongen 2011/2012 besegrades United av den lokala konkurrenten Manchester City, som hamnade på samma poäng men hade bättre målskillnad. Inte heller i Champions League lyckades United nå några framgångar, utan slutade på tredje plats i gruppen och åkte ur redan innan slutspelet. Istället lyckades Manchester United säsongen därpå med fyra omgångar kvar säkra sin 13:e Premier League-titel, och klubben hade därmed gjort sig historisk genom att bli engelsk mästare för 20:e gången. Alex Ferguson fick i november 2012 en staty rest efter sig utanför Old Trafford som en hyllning då han hade valt att efter säsongen avsluta sin nästan 27 år långa era som manager för klubben, och höll ett avskedstal inför ett fullsatt Old Trafford direkt efter den sista hemmamatchen (2–1 mot Swansea den 12 maj 2013). I Champions League samma säsong vann Manchester United komfortabelt gruppen, men förlorade mot Real Madrid i åttondelsfinalen.
David Moyes från Everton efterträdde Ferguson inför säsongen 2013/2014, efter att personligen ha blivit utvald av Ferguson. United misslyckades med allt under transferfönstret och på transferfönstrets sista dag köptes Marouane Fellaini från Everton för £27,5 miljoner. Fellaini hade en utköpsklausul på £25 miljoner under transferfönstrets tidigare skede. David Moyes första tävlingsmatch var FA Community Shield-finalen mot Wigan, som Manchester United vann med 2–0. Resten av säsongen präglades av att Moyes testade olika laguppställningar under varje match utan några större framgångar (även om klubben nådde en kvartsfinalplats i Champions League). När fyra matcher återstod av Premier League-säsongen fick David Moyes sparken, och den nyavlagde spelaren Ryan Giggs blev tillfällig manager säsongen ut. Manchester United slutade på en fiaskoartad sjundeplats, efter att klubben under hela Premier Leagues existens dessförinnan alltid hade blivit topp tre.
Med floppsäsongen bakom sig värvade klubben Ander Herrera och Luke Shaw, efter att Louis van Gaal utnämnts till ny manager (med Giggs som assisterande tränare), under sommaren 2014. Efter Premier League-premiären värvades Marcos Rojo och Angel Di Maria (Di Maria för £60 miljoner), och Radamel Falcao säsongslånades från AS Monaco som tilltänkt sniper. Innan Falcao och Di Maria anlände hade van Gaals lag bland annat stått för nederlaget 0–4 borta mot tredjedivisionsklubben Milton Keynes Dons FC i Ligacupen den 26 augusti. Den 30 augusti värvades den nederländske mittfältaren Daley Blind som skulle visa sig lyfta anfallsspelet från mittfältet avsevärt. Försvaret hamnade i största fokus under säsongens gång, och bland annat dröjde klubbens första bortaseger i Premier League till matchen mot Arsenal den 22 november. Klubbens och van Gaals främsta målsättning under säsongen var en topp fyra-placering i Premier League för återavancemang till Uefa Champions League 2015/2016, vilket klubben nådde i och med sin slutgiltiga fjärdeplats. Efterföljande Champions League-kval i augusti 2015, med ungefär halva truppen förnyad inför säsongen, vanns med totalt 7–1 i dubbelmötet mot belgiska Club Brugge KV. I slutet av september var Manchester United serieledare i Premier League för första gången sedan Fergusons tid, och hade därefter varierande topp fyra-placeringar fram till slutet av november – innan formsvackan då ett skadedrabbat Manchester United dels åkte ur gruppspelet i Champions League, men kom också att sjunka till sjätte plats i Premier League-tabellen. Louis van Gaal hade spenderat motsvarande 2,8 miljarder kronor på spelare i klubben utan någon större framgång, och förutom all kritik i media yttrade sig före detta United-spelare som Peter Schmeichel om att laget uppträdde allt annat än kreativt och underhållande. I Europa League i februari 2016 förlorade klubben en match mot Midtjylland med 2–1, men van Gaals post räddades några dagar senare av en 3–0-seger mot Shrewsbury som tog klubben till kvartsfinal i FA-cupen. Manchester United slutade på femte plats i Premier League och gick därmed miste om spel i Champions League nästkommande säsong. Louis van Gaal fick dock slutligen jubla med klubben över dess första titel efter Ferguson; FA-cupfinalen den 21 maj 2016 vann Manchester United mot Crystal Palace FC med 2–1 efter förlängning.
Direkt efter cupvinsten presenterades portugisen José Mourinho som van Gaals efterträdare, efter frekventa rykten om detta sedan Mourinho sparkades från Chelsea mitt i säsongen. Vidare inledde klubben en förhandlingsprocess med den svenske storstjärnan Zlatan Ibrahimović, som den 30 juni meddelade sig tillhöra Mourinhos trupp kommande säsong. Värvningen av Paul Pogba den 9 augusti 2016 för motsvarande 1,1 miljard kronor blev fotbollsvärldens dittills dyraste spelarköp. Manchester United kom att vinna Ligacupen 2016/2017, men slutade Premier League-säsongen på sjätte plats och stod för rekordfå matchsegrar. Klubben nådde dock en plats i nästa säsongs Champions League genom att vinna Europa League för första gången (på så vis klubbens första europeiska titel sedan 2008). Finalen mot AFC Ajax (2–0) spelades på Friends Arena i Stockholms län den 24 maj 2017. Trots skadefrånvaro under säsongens tio sista matcher blev Zlatan Ibrahimović lagets främste målgörare (totalt 28 mål).
Ole Gunnar Solsjkaer tog över efter José Mourinho 2018. Norrmannen inledde med en lång förlustfri svit, som tog stopp i ett hemmamöte i Uefa Champions League mot PSG i åttondelsfinalen 2019. Manchester United vände dock i andra mötet, och gick vidare på bortamål. Han tog klubben till kvartsfinal i Champions League under 2018/2019. Säsongen 2019/2020 slutade laget på en tredjeplats i Premier League, samt en andra placering under 2020/2021. Den 2 februari 2021 noterades ett nytt Premier League-rekord för klubben i segermarginal, genom 9–0 hemma mot Southampton FC. Dessutom tog sig laget till final i Europa League efter att laget kom trea i sin Champions League-grupp tidigare på säsongen. Finalen förlorades mot Villareal på straffar. Fyra raka säsonger utan trofé gjorde att Solskjaer sparkades i november 2021, och efterträddes tillfälligt av Michael Carrick respektive Ralf Rangnick. Den 18 april 2021 hade Manchester United meddelat att ansluta sig till elva andra europeiska klubbar som grundande medlemmar av European Super League, en föreslagen turnering med 20 lag avsedd för att konkurrera med Uefa Champions League. Detta fick en betydande motreaktion från supportrar, andra klubbar, media, sponsorer, spelare och även brittiska regeringen, vilket tvingade klubben att dra sig ur bara två dagar senare. Misslyckandet med projektet ledde till att vice ordföranden Ed Woodward avgick, medan stora protester mot Woodward och familjen Glazer ledde till en planinvasion inför en ligamatch mot Liverpool den 2 maj 2021 – där en Premier League-match för första gången i tävlingens historia sköts upp på grund av supporterprotester.
Den 21 april 2022 utsågs nederländaren Erik ten Hag till ny manager med ett treårskontrakt från slutet av säsongen 2021/22. Han ledde klubben till seger i Engelska Ligacupen 2022/23, efter 2–0 mot Newcastle United FC. Veckan senare åkte klubben på sin största förlust någonsin inbördes mot ärkerivalen Liverpool, med slutresultatet 7–0 på Anfield. I slutet av säsongen 2023/24, efter att ha missat Europaspel och slutat åtta i ligan (klubbens lägsta placering någonsin i Premier League), kom laget att säkra titeln i FA-cupen med 2–1 i finalen mot Manchester City vilket sportsligt gav en kvalplats till Uefa Europa League 2024/2025. Efter att ha inlett säsongen 2024/25 i botten av tabellen fick ten Hag sparken den 28 Oktober 2024, dagen efter att klubben förlorat 1–2 borta mot West Ham United FC.
Efter att Ruud van Nistelrooy tagit över tillfälligt, två vinster och ett kryss, blev portugisen Rubén Amorim presenterad som ny huvudtränare. Han köptes loss från Sporting CP för €11,5 miljoner och presenterades officiellt den 1 november 2024 Amorim inledde med bland annat vinst 4–0 mot Everton och 2–1 borta mot lokalrivalerna Manchester City FC, men därefter föll laget ihop och slutade på 15:e plats. Mellan omgång 30 och 37 skrapade Manchester United ihop 2 poäng på 7 matcher med målskillnaden 5–14. Under den tiden låg fokuset dock inte på ligaspelet, utan på Europa League. Efter tre raka kryss under Erik ten Hag vann laget med Amorim de resterande fem matcherna i ligaspelet och slutade på en tredjeplats, vilket betydde att man hoppade över playoffrundan och istället gick direkt på åttondelsfinal. Där ställdes United mot Real Sociedad och efter 1–1 borta blev det 4–1 hemma i en match där tre straffsparkar tilldömdes (varav två för United). 2–2 slutade första kvartsfinalen borta Lyon, och returen hemma avgjordes i förlängning där ett uträknat Manchester United vände från 2–4 till 5–4 i slutminuterna. Efter en 3–0-vinst borta och 4–1 hemma mot Athletic Bilbao i semifinal var laget obesegrat i Europa League och ställdes mot Tottenham i finalen. Trots att Man United var favoriter skulle Brennan Johnson bli finalmatchens ende målskytt precis innan halvtid – där Tottenham vann sin första titel på 17 år. Säsongen 2025/26 inleddes med förlust 1–0 borta mot Arsenal på Emirates Stadium. Efter 8 ligamatcher hade United plockat ihop 13 poäng och låg på 9:e plats, 2 poäng från Champions League-plats.
Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.
Senast uppdaterad 22 januari 2017
Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.
Senast uppdaterad 22 januari 2017
Manchester United Football Club hör, förutom de sportsliga framgångarna, till superklubbarna såväl ekonomiskt och vad gäller supporterstöd. Klubben har sedan mitten av 1990-talet hört till världens allra rikaste, både vad gäller omsättning och marknadsvärde. Många år omsatte klubben mest pengar av alla klubbar men har sedan säsongen 2004/2005 tappat toppositionen till de spanska giganterna Real Madrid och FC Barcelona, med undantag för 2012 och 2017–2018. Klubben rankas även som den populäraste fotbollsklubben sett till dess världstäckande supporterstöd.
Manchester Uniteds ekonomiska styrka avspeglar sig tydligt i klubbens aktiviteter på transfermarknaden. I början av februari 2011 hade fyra av de tio dyraste köpen någonsin i Premier League haft Manchester United som köpare:
Dimitar Berbatov – £ 30,75 miljoner, från Tottenham 2008.
Rio Ferdinand – £ 29,1 miljoner, från Leeds United 2002.
Juan Sebastián Verón – £ 28,1 miljoner, från Lazio 2001.
Wayne Rooney – £ 25,6 miljoner, från Everton 2004.
Värvningen av Paul Pogba inför säsongen 2016/2017 på £93,2 miljoner (cirka 1,1 miljarder kronor) var världens dittills dyraste spelarköp.
Klubben är ofta världsdominerande vad gäller supporterstöd, med supporters i så gott som hela världen. Den lokala publiktillströmningen har klubben sedan lång tid tillbaka det högsta publiksnittet bland klubbarna i Premier League. De senaste åren har det legat på ungefär 76 000 vilket innebär att hemmaarenan Old Trafford är fullsatt praktiskt taget varje match. Old Traffords publikkapacitet har via utbyggnader ökat med över 30 000 sedan mitten av 1990-talet.
Trots uteblivna framgångar efter att Sir Alex Ferguson lämnade klubben 2013 har Manchester United fortsatt att vara en av klubbarna som tjänat mest pengar i världen. Trots en 15:e-plats säsongen 2024/25, finalförlust i Europa League finalen och inget kontinentalt spel under säsongen 2025/26 omsatte klubben $863 miljoner. Under 2023/24 var Manchester United den klubben med fjärde högst inkomst med $825 miljoner, före bland annat Bayern München, Liverpool och Arsenal. Detta trots att Man United kom på 8:e plats och åkte ut direkt i gruppspelet i Champions League medan Bayern München tog sig till semifinal.
Efter sommarfönstret 2025/26 passerat har Manchester United stått för 4 av de 20 dyraste köpen i ligans historia:
(10) Paul Pogba - £ 89.3 miljoner, från Juventus 2016/17
(15) Antony - £ 81.3 miljoner, från Ajax 2022/23
(18) Harry Maguire - £ 80 miljoner, från Leicester City 2019/20
(20) Jadon Sancho - £ 73 miljoner, från Borussia Dortmund 2021/22
Ursprungligen stod Lancashire and Yorkshire Railway Company för finansieringen, innan klubben 1892 blev ett aktiebolag och sålde aktier till lokala anhängare för £1 via en ansökningsblankett. 1902 skickades majoritetsägande till de fyra lokala affärsmän som investerat £500 för att rädda klubben från konkurs, inklusive klubbens då framtida president John Henry Davies. Efter hans död 1927 stod klubben ännu en gång inför konkurs, men räddades i december 1931 av James W. Gibson som tog kontroll över klubben efter en investering på £2 000. Gibson främjade sin son Alan i styrelsen 1948, och tre år senare dog James. Familjen Gibson behöll ägandet av klubben genom James hustru Lilian, men ordförandeposten tillgavs den före detta spelaren Harold Hoffman.
Louis Edwards, vän till Matt Busby, befordrades till styrelsen några dagar efter flygolyckan i München 1958 och började förvärva aktier i klubben; för en investering på £40 000 hade han samlat 54 procent av aktierna, och tog kontroll i januari 1964. När Lilian Gibson dog i januari 1971 skickades hennes aktier till Alan Gibson som sålde en procentsats av sina aktier till Louis Edwards son Martin Edwards 1978, som kom att bli ny ordförande vid Louis död 1980. Media-storpampen Robert Maxwell försökte köpa klubben 1984, men uppfyllde inte Edwards utgångspris. 1989 försökte Martin Edwards sälja klubben till Michael Knighton för £20 miljoner, men försäljningen föll igenom och Knighton gick med i styrelsen istället.
Manchester United noterades på börsen i juni 1991 (kapitalet steg med £6,7 miljoner) och fick ännu ett uppköpserbjudande 1998, denna gång av Rupert Murdrochs företag British Sky Broadcasting. Detta resulterade i bildandet av Shareholders United Against Murdoch – nu Manchester United Supporters Trust – som uppmuntrade anhängare att köpa aktier i klubben i ett försök att blockera alla fientliga köpare. Manchester Uniteds styrelse antog ett erbjudande på £623 miljoner, men övertagandet var blockerat av Storbritanniens konkurrenskommission på det sista hindret i april 1999. Några år senare uppstod en maktkamp mellan Alex Ferguson och hans hästkapplöpningspartners, John Magnier och J. P. McManus, som gradvis hade blivit majoritetsägare. I en tvist som härrörde från angripet ägande av hästen Rock of Gibraltar försökte Magnier och McManus få bort Ferguson som manager, och styrelsen svarade med att av närmande investerare minska den irländska majoriteten.
I maj 2005 köpte Malcolm Glazer 28,7 procent av aktierna som McManus och Magnier innehade, och därmed förvärvades en kontrollpost genom sin investering som förmedlade Red Football Limited i ett högt belånat övertagande att värdesätta klubben till £800 miljoner (senare $1,5 miljarder). I juli 2006 meddelade klubben sig ha en skuld på £660 miljoner av refinansieringspaketet, vilket resulterade i en minskning med 30 procent av årliga räntebetalningar till £62 miljoner. Med skulder på £716,5 miljoner ($1,17 miljarder) i januari 2010 refinansierades Manchester United ytterligare genom en obligationsemission värd £504 miljoner, som gav klubben möjlighet att betala av det mesta av de £509 miljoner gentemot internationella banker. Den årliga räntan på obligationerna – som sträcker sig till den 1 februari 2017 – är cirka £45 miljoner. Trots omstruktureringarna föranledde klubbens skulder till att fansen visade sitt missnöje på både Old Trafford och Trafford Training Centre den 23 januari 2010, och vidare fick förmögna fans funderingar på att köpa ut Glazers ur ledningen med bestämt inflytande.
I augusti 2011 tycktes Glazer ha kontaktat Credit Suisse i förberedelse för $1 miljard (cirka £600 miljoner) börsintroduktion på Singaporebörsen som skulle värdera klubben på £2 miljarder, men i juli 2012 meddelade klubben planera att lista sin börsintroduktion på New York-börsen istället. Trots efterföljande nedskärning i och med sänkta priser på aktier värdesattes Manchester United i augusti 2012 till £2,3 miljarder vilket utgjorde klubben till världens mest värdefulla.
I slutet av december 2023 köpte den brittiska kemijätten Ineos 25% av fotbollsklubben för omkring 1,3 miljarder pund.
Manchester Uniteds klassiska rivaler är Arsenal FC, Chelsea FC, Tottenham, Liverpool FC och Manchester City FC (som utgör det så kallade "Manchester-derbyt").
Rivaliteten med Liverpool har anknytningar till tidigare tävlingar mellan dessa städer under Industriella revolutionen när Manchester var känd för sin textilindustri medan Liverpool för sin stora hamn. Manchester United och Liverpool har i historiken också varit de två mest framgångsrika fotbollsklubbarna i England och slagits om ligatiteln mot varandra flera gånger.
Rivaliteten med Leeds, även kallat "Rosornas krig", bottnar i en historisk fejd på 1400-talet mellan distrikten Yorkshire och Lancashire. Det är cirka 60 kilometer mellan städerna vilket ger matcherna en karaktär av derby.
Rivaliteten med Arsenal härstammar från de flertal gånger som klubbarna, såväl också tränarna Alex Ferguson och Arsène Wenger, slagits om Premier League-titlar (Manchester United 20 stycken och Arsenal 13).
Manchester Uniteds klubbmärke härleds från vapenskölden hos Manchester United Council, och trots allt som återstår av detta på det aktuella märket har fartyget fulla segel. Djävulen med treudden kommer från klubbens smeknamn The Red Devils, som fanns med på klubbprogram och halsdukar under 1960-talet, och kom att ingå i klubbmärket från 1970 även om det dröjde till 1971 innan djävulen kom med på bröstmärket på matchställen (såvida inte laget spelade i en cupfinal).
Ett fotografi på Newton Heath-laget 1892 tros visa att laget bar röd-vita kvartströjor och blå shorts. Mellan 1894 och 1896 var tröjorna distinkt gröna och guldfärgade, som 1896 ersattes av vita tröjor med blå shorts. Efter namnbytet 1902 blev klubbens matchställsfärger ändrade till röda tröjor, vita shorts och svarta strumpor vilket blev hemmastandarden. Sedan dess fram till 1922 gjordes mycket få ändringar med matchstället tills klubben antog vita tröjor med ett mörkrött "V" kring halsen, som bestod fram till 1927. Under en period 1934 förändrades stället till körsbärsröda tröjor med vit ring, men den föregående röda tröjan återkallades året därpå när klubbens lägsta placering någonsin blev ett faktum (tjugonde plats i andra divisionen), ringen släpptes tillbaka. De svarta strumporna ändrades till vita 1959–1965, ändrades därefter till röda fram till 1971 och återgick till svarta. Svarta shorts och/eller vita strumpor bärs oftast i bortastället, ibland hemmastället om det finns en konflikt med motståndarens ställ. De nuvarande hemmatröjorna är röda med vitknäppt krage, och manschetter med svart och vit klippning.
Manchester Uniteds bortaställ har ofta bestått av en vit tröja, svarta shorts och vita strumpor men har funnits flera undantag; bland andra en helsvart remsa med blått och guldklippningar mellan 1993 och 1995, och den marinblå tröjan med horisontella silverkritstreck användes säsongen 1999/2000. Bortastället 2011/2012 bestod av en kungsblå kropp och tunnbandstillverkade ärmar av små midnatts-marinblå ränder, med svarta shorts och blå strumpor. Ett helgrått bortaställ bars säsongen 1995/1996, men släpptes tillbaks efter fem matcher eftersom spelarna hävdade sig ha svårt att hitta sina lagkamrater mot publiken. Till 100-årsjubileet av "Manchester United" 2001 fanns ett reversibelt vit-/guldställ, även om tröjorna i det faktiska stället inte var reversibla.
Klubbens tredjeställ är ofta helblått, vilket också fallet är 2015. Undantag inkluderar en halverad grön-/guldtröja 1992–1994, en blåvit-randig tröja 1994–1996 och en gång säsongen 1996/1997, ett helsvart ställ under trippelvinstsäsongen 1998/1999, samt vita tröjor med svart-röda horisontella kritstreck 2003–2005. Sedan 2006/2007 har tredjestället ofta varit den föregående säsongens bortaställ, med undantag för säsongen 2008/2009 och 2014/2015.
Newton Heath spelade inledningsvis på North Road med en publikkapacitet på 12 000 åskådare, men klubben ansåg att detta inte var tillräckligt för att få gå med i The Football League. En viss expansion beviljades 1887, och 1891 hade två ståplatsläktare gjorts för 1 000 platser vardera på en minimal finansiering av Newton Heath. I juni 1893 tvingades klubben byta till arenan Bank Street med plats för 10 000 åskådare, efter att klubben blivit vräkt av North Roads ägare. Även denna arena hade den bristfälliga standarden med ett underlag som kunde variera mellan grusplan och sumpmark. Klubbens nytillträdde ordförande John Henry Davies tyckte inte att Bank Streets plan var duglig för ett lag som nyss hade vunnit högsta ligan och FA Cupen, så han donerade pengar till klubben så att de skulle kunna bygga en ny arena. John Henry Davies letade själv runt i Manchester efter en lämplig plats innan han bestämde sig för att bygga arenan Old Trafford som stod klar 1910 vid Bridgewaterkanalen, norr om Warwick Road i Greater Manchester, Trafford.
Old Trafford formgavs av den skotska arkitekten Archibald Leitch som redan hade ritat ett flertal andra arenor. Det var ursprungligen tänkt att arenan skulle ha plats för 100 000 åskådare med sittplatser på den södra läktaren under tak och med ståplatsläktare utan tak på de andra tre sidorna. Inklusive tomten budgeterades det för £60 000 att bygga arenan. Under byggnationen ökade kostnaderna och det skulle krävas £30 000 extra för att nå upp till 100 000 platser i arenan. Efter ett förslag från klubbsekreteraren John Bentley beslutades det att reducera platserna till 80 000.
Old Traffords nuvarande publikkapacitet är 75 811 åskådare, och är Englands näst största fotbollsarena efter Wembley Stadium. Arenan har varit Manchester Uniteds hemmaarena sedan 1910, undantaget åren 1941–1949 då den fick stora skador under andra världskriget till följd av tyskarnas bombningar. Den har sedan dess byggts upp igen och kallas idag för The Theatre of Dreams ("Drömmarnas teater"), ett uttryck som Bobby Charlton myntade. Under denna period spelades matcherna på Maine Road vilket var och är de lokala rivalerna Manchester Citys hemmaplan. Arenans publikrekord på 76 962 åskådare sattes under FA Cupens semifinal mellan Wolverhampton Wanderers FC och Grimsby Town FC säsongen 1939. Även Premier Leagues publikrekord, 76 098 åskådare, är från Old Trafford och sattes när Manchester United mötte Blackburn Rovers den 31 mars 2007 och vann med 4–1.Arenan är klassificerad som en 5-stjärnig arena av Uefa. Old Trafford har en egen järnvägsstation, Manchester United Football Ground, vid vilken tågen stannar endast på matchdagar.
Korrekt per den 09 september 2026
Manchester United Football Club Under-23 kallas Manchester Uniteds reservlag, som spelar i Premier League 2 och deltar även i Manchester Senior Cup där laget på senare år har börjat använda ett stort antal juniorspelare.
Listkriterier:
Listan inkluderar alla icke-brittiska spelare (som ej kommer ifrån England, Nordirland, Skottland, Wales eller Irland) som representerat klubben.
Listan inkluderar enbart spelare som representerat klubben i ligamatcher.
Följande Manchester United-spelare har blivit skyttekungar i den engelska högstaligan:
* Delad förstaplats med Ron Davies (Southampton)** Delad förstaplats med Jimmy Floyd Hasselbaink (Leeds United) och Michael Owen (Liverpool)*** Delad förstaplats med Carlos Tevez (Manchester City)
Ägare: Familjen Glazer via Red Football Shareholder Limited och Sir Jim Ratcliffe
Hedersordförande: Martin Edwards
Manchester United Limited
Manchester United Football Club
Tränarstab för A-laget
Manchester United supporterklubb för damer startade sin verksamhet i slutet av 1970-talet och erkändes inofficiellt som klubbens seniorlag för damer. De blev grundande medlemmar av North West Women's Regional Football League 1989. Laget ingick ett officiellt partnerskap med Manchester United 2001 och blev klubbens officiella damlag – men efter Malcolm Glazers övertagande 2005 upplöstes klubben eftersom den ansågs vara "olönsam".
År 2018 bildade Manchester United ett nytt damlag, som debuterade i den engelska andradivisionen för damer 2018/19. Damlaget vann sin första större trofé den 12 maj 2024, i form av FA Women's Cup, efter 4–0 i finalen mot Tottenham.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Barnes, Justyn (2001). The Little Book of Manchester United. London: Manchester United Books, 2001. ISBN 978-0-233-99995-1
Bose, Mihir (2007). Manchester Disunited: Trouble and Takeover at the World's Richest Football Club. London: Aurum Press. ISBN 1-84513-121-5
Crick, Michael; Smith, David (1990). Manchester United – The Betrayal of a Legend. London: Pan Books. ISBN 0-330-31440-8. https://archive.org/details/manchesterunited0000cric_t8b6
Devlin, John (2005). True Colours: Football Kits from 1980 to the Present Day. London: A & C Black. ISBN 0-7136-7389-3. https://archive.org/details/truecoloursfootb0000devl
Dobson, Stephen; Goddard, John (2004). International Sports Economics Comparisons. Westport, CT: Praeger Publishers. ISBN 0-275-98032-4
Dunning, Eric (1999). Sport Matters: Sociological Studies of Sport, Violence and Civilisation. London: Routledge. ISBN 978-0-415-09378-1. https://archive.org/details/sportmatterssoci0000dunn
Inglis, Simon (1996) [1985]. Football Grounds of Britain (tredje upplagan). London: CollinsWillow. ISBN 0-00-218426-5. https://archive.org/details/footballgroundso0000ingl
James, Gary (2008). Manchester: A Football History. Halifax: James Ward. ISBN 978-0-9558127-0-5
McCartney, Iain (1996). Old Trafford – Theatre of Dreams. Harefield: Yore Publications. ISBN 1-874427-96-8
Murphy, Alex (2006). The Official Illustrated History of Manchester United. London: Orion Books. ISBN 0-7528-7603-1. https://archive.org/details/officialillustra0000unse
Tyrrell, Tom; Meek, David (1996) [1988]. The Hamlyn Illustrated History of Manchester United 1878–1996. London: Hamlyn. ISBN 0-600-59074-7
White, Jim (2008). Manchester United: The Biography. London: Sphere. ISBN 978-1-84744-088-4. https://archive.org/details/manchesterunited0000whit_w8i5
White, John (2007). The United Miscellany. London: Carlton Books. ISBN 978-1-84442-745-1. https://archive.org/details/unitedmiscellany0000whit_y9e1
Wikimedia Commons har media som rör Manchester United FC.
Officiell webbplats
Gustaf Richard Yngve Larsson ([ˈʏ̌ŋːvɛ ˈlɑ̌ːʂɔn] ), född 13 december 1881 i Sundsvalls församling, död 16 december 1977 i Oscars församling i Stockholm, var en svensk statsvetare, politiker (S, LP, FP), borgarråd, riksdagsledamot och ordförande för Stockholms stadskollegium.
Yngve Larsson avlade filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet och fortsatte statsvetenskapliga studier utomlands med inriktning mot kommunalpolitik. Från 1908 var Larsson en ledande kraft bakom Svenska stadsförbundets tidiga utveckling, och 1913 disputerade han för filosofie doktorsgrad på Inkorporeringsproblemet. Han var ursprungligen aktiv socialdemokrat, men uteslöts ur partiet av Hjalmar Branting på grund av sitt deltagande i Aktivistboken 1915. Larsson involverades som expert i Stockholms författningsreform och utsågs 1920 till stadssekreterare i Stockholms stad.
Larsson valdes till borgarråd i Stockholm 1924 och kvarstod i 22 år till 1946, från 1935 på det nya Folkpartiets mandat. Som gatu- och stadsbyggnadsborgarråd kom han att bli politiskt ledande bakom flera av stadens historiskt största stadsbyggnadsprojekt, däribland tunnelbanan, Norrmalmsregleringen och förorternas planering samt ett flertal centrala infrastrukturprojekt som Slussen, Bromma flygfält, Västerbron, Tranebergsbron och världsarvet Skogskyrkogården. Under andra världskrigsåren var Larsson även en framträdande nordisk antinazistisk opinionsbildare. Efter att ha avgått som borgarråd valdes han till riksdagsledamot för Folkpartiet och senare till ordförande för Stockholms stadskollegium. Han lämnade stadshuset 1954, men behöll centrala poster inom Stockholms stad fram till 1970, då 89 år fyllda.
Yngve Larsson erhöll flera svenska och utländska utmärkelser och blev mot slutet av sin karriär några gånger även omnämnd med epitetet "legendarisk". Han kom att kallas statsman, sitt århundrades främste stadsbyggare i Sverige och dess gigant i stockholmspolitiken. Larssons stora stadshistoriska verk och självbiografi Mitt liv i Stadshuset (1977) kom att kallas ett "monument över en epok i Stockholms historia".
Yngve Larsson föddes den 13 december 1881 i Sundsvall som son till grosshandlaren Axel Larsson (1854–1894) och Märtha Catharina Alida (Ida) Sundberg (1858–1950), dotter till sågverksägaren Fredrik Sundberg (1830–1913). Föräldrarna gifte sig 1879 och fick tre barn, utöver Yngve Larsson även sedermera direktören Lennart Larsson (1880–1966) och Ingrid Stieve (1884–1941), senare gift med den tyske diplomaten och författaren Friedrich Stieve. Yngve Larsson var även kusin till professorn och likaledes borgarrådet Halvar Sundberg och bland hans morbröder märks juristen och donatorn Embleton Sundberg.
1891 insjuknade fadern, varvid modern och barnen flyttade till Stockholm och Sibyllegatan 16 intill Östermalmstorg, och Larsson började på Palmgrenska samskolan. Axel Larsson avled 1894 och modern gifte 1895 om sig med grosshandlaren John Hallberg (1859–1919). Familjen bodde från 1898 på Nybrogatan 58 / Tyskbagargatan 1 på Östermalm och flyttade 1902 till Saltsjöbaden.
År 1900 tog Yngve Larsson mogenhetsexamen vid Norra Real i Stockholm, där han även hade varit ordförande för gymnasieföreningen Saga och stiftat livslång bekantskap med Otto Järte och sedermera svågern Tor Bonnier.
År 1900 påbörjade Yngve Larsson studier vid Uppsala universitet. I Uppsala umgicks han med läroverksvännerna Otto Järte och Tor Bonnier, och även de sedermera författarna Sigfrid Siwertz och Sven Lidman knöts till kretsen. Han studerade bland annat historia och statsvetenskap för Harald Hjärne respektive Simon Boëthius och blev fil. kand. 1903. Under några månader fick Larsson "vila överansträngda nerver" hos läkaren Ernst Westerlund i Enköping och fortsatte därefter licentiatstudier med utlandsperioder i Heidelberg och vid Handelshochschule Berlin, för bland andra Hugo Preuss, samt vid London School of Economics.
Larsson tog licentiatexamen i statsvetenskap 1909 för Simon Boëthius, och disputerade för filosofie doktorsgrad 1913 på avhandlingen Inkorporeringsproblemet på uppdrag av Svenska stadsförbundets styrelse, definierat som "frågan om det rättsliga stadsområdets anpassning till det faktiska". Avhandlingen omfattade 1234 sidor och behandlade de förvaltningspolitiska och juridiska problem som den snabba urbaniseringen ställde dåtidens svenska städer inför. Verket fick ett respektfullt mottagande även utomlands under sin tid, och hade alltjämt 1920 en ställning som standardverk.
Dessförinnan hade han publicerat undersökningar av stadsförvaltningarna i en lång rad europeiska länder för CSA och stadsförbundet (se nedan), och avhandlingen blev den första av en serie utredningar som kom att behandla samma ämne.
Yngve Larssons politiska intresse väcktes under de första studieåren, och han blev först aktiv medlem i den liberala studentföreningen Verdandi för att sedan gå över till det nya socialdemokratiska Laboremus som han var med om att starta. Hans första insats som ung debattör gällde Norrlandsfrågan i Verdandi, men han fördjupade sig sedan i frågor som låg närmare hans studier: bostadsfrågan, jordreform, kommunalpolitiken i Stockholm och kommunala organisationsproblem. Larsson var från 1903 skribent i tidningen Social-Demokraten med Hjalmar Branting som chefredaktör.
Yngve Larsson engagerade sig tidigt i Centralförbundet för Socialt Arbete, och blev 1906 kassör i dess Jordreformförening, i samarbete med bland andra Erik Palmstierna, Gustav Cassel, Carl Lindhagen och Adrian Molin. Larsson var en aktiv deltagare i den radikala politiska diskussionsklubben Palmstiernas klubb som grundades 1908, och han blev medlem av det socialdemokratiska partiet. Larsson var författaren av det socialdemokratiska partiets kommunalpolitiska program 1911, av arbetarrörelsens idéhistoriker Jan Lindhagen kallat "ett av de allra finaste i den långa raden av socialdemokratins program". 1912 stod Larsson och Järte bland namnen bakom stiftelseurkunden till arbetarrörelsens Nya Banken.
Larsson var under lång tid djupt engagerad i svensk bostadspolitik. Genom CSA publicerade han 1908 utredningen Kommunalsocialistisk bostadspolitik i utlandet. Han var senare en tongivande ledamot i Bostadskommissionen 1912–1918 och ordförande för den efterföljande Kommittén angående bostadssociala minimifordringar. Han medverkade även till bildandet av Stockholms Kooperativa Bostadsförening 1916, och var sekreterare för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning 1917.
Under första världskriget förespråkade Larsson jämte bland andra ungdomsvännen Otto Järte en tyskvänlig linje. De var båda medförfattare till den anonymt utgivna så kallade aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning (1915). Skriften var ett av de främsta uttrycken för första världskrigets svenska aktivism och reste krav på "en modig uppslutning vid Tysklands sida". Den tyske riksdagsledamoten Albert Südekum spelade en stor roll för författarna. Boken vållade upprörd debatt och ledde efter ingripande av ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting till Larssons uteslutning ur SAP.
Yngve Larsson medverkade även jämte Järte vid grundandet av Svenska aktivismens organ Svensk Lösen, och Larsson lämnade flera bidrag till tidskriften under 1916. 1917 var han även en av stiftarna av den nationalistiska klubben Brunkeberg.
År 1908 fick Larsson sin första tjänst inom Stockholms stad som amanuens under några månader för Josef Guinchard vid Stockholms stads statistiska kontor. Där fick han i uppdrag att utreda dels alkoholmissbrukets sociala verkningar, dels de kommunala tjänstemännens arbetstid. Larsson blev senare samma år vid grundandet av Svenska stadsförbundet (föregångaren till kommunförbundet) dess andre sekreterare samtidigt som vännen Erik Palmstierna utsågs till förbundets förste sekreterare. Larsson övertog senare Palmstiernas ledande roll; 1915 blev han förbundets förste sekreterare och 1918 dess direktör.
Som en följd av disputationen på inkorporeringsområdet 1913 blev Yngve Larsson samma år ledamot av Kommittén för kommunala nybildningar, vilken lämnade sitt betänkande 1918 och resulterade i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning 1919.
Larsson var den drivande kraften bakom grundandet av Stadshistoriska institutet (numera Stads- och kommunhistoriska institutet) 1919 i samarbete med historikerna Nils Ahnlund och Nils Herlitz. Sedan 1994 delar institutet ut Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse.
Redan 1912 engagerades Larsson i den stora författningsreformen i Stockholm 1920 som i hög grad bar hans prägel. Han hade som biträde till Pehr Rabe ett betydande inflytande över den Rabeska utredningen 1912–1914. Som sekreterare i Finansstyrelsekommittén kom han själv att utforma det slutliga förslag som godkändes av stadsfullmäktige den 16 juni 1919. Han valdes själv den 19 april 1920 av stadsfullmäktige till chef för stadskansliet i Stockholms stad; en betydelsefull roll för samordning av hela stadsförvaltningen som senare kom att kallas stadssekreterare. Chefen för stadskansliet hade sitt kontor i det nordvästra hörnrummet i rådsgången en våning upp i Stockholms stadshus. Som stadssekreterare förde Larsson bland annat protokollet för den utredning 1922 som resulterade i Stockholms stadsvapen. Den nyblivne kanslichefen kallades även av Socialstyrelsen till sakkunnig vid Bostadsräkningen 1920.
Larsson blev borgarråd 1924 och förblev det till 1946. Han hade ansvar för i tur och ordning administrativa roteln, gaturoteln (från och med 1932) och stadsbyggnadsroteln (från 1940), och hade en central roll i beslutsprocessen för bland annat Slussen och Södertunneln (1930–1935), Väster- och Tranebergsbroarna (1934–1935), Bromma flygplats (1935–1936), Stockholms tunnelbana (1941), flera förorter,, Henriksdalsverket (1941) samt den stora Norrmalmsregleringen (1945).
Larsson var från början vald på opolitiskt mandat, men anslöt sig i slutet av 1920-talet till Liberala partiet. Vid det Liberala partiets samgående med Frisinnade folkpartiet till det nybildade Folkpartiet inför kommunalvalet 1935 anmälde Larsson sitt inträde i detta, och han valdes då även in i Stockholms stadsfullmäktige som Folkpartiets första namn i en valkrets på Södermalm.
Som gatuborgarråd och ordförande i kyrkogårdsnämnden var han 1935–1940 beställare och byggherre för anläggningen Skogskrematoriet med Monumenthallen och Trons, Hoppets och Heliga Korsets kapell vid Skogskyrkogården, som 1994 upptogs på Unescos världsarvslista. Larsson var även under 16 år ordförande för Slakthus- och saluhallsstyrelsen.
I gatunämnden var Larsson som ordförande drivande för att tillsätta arkitekten och funktionalisten Osvald Almqvist som stadsträdgårdsmästare 1936, och två år senare den mångårige efterträdaren Holger Blom, som några år tidigare arbetat för Larsson i Slussbyggnadskommittén. Yngve Larsson hade 1935 gjort en studieresa i USA med besök vid parkanläggningar i New York-regionen och beskrev senare sina intryck i Tidskriften Arkitektur:
Bland Larssons borgarrådssekreterare märks den sedermera partiledaren och statsrådet Gösta Bohman, som på rekommendation av Anders Ahlén blev tillförordnad under några månader 1942, då den ordinarie sekreteraren blivit inkallad. Larsson föreslog därefter Bohman som biträdande sekreterare i Stockholms handelskammare. Gösta Bohman såg tillbaka på Yngve Larsson som en "stimulerande läromästare".
Under 1930-talet hade Larsson en ledande roll i den tidens stora ombyggnad av Slussen samtidigt med byggnationen av Södertunneln, stadens första tunnelbana. Han var ordförande för 1930 års trafikkommitté, vars förslag låg till grund för Stockholms stadsfullmäktiges investeringsbeslut 1931 att genomföra projekten. Utförandet uppdrog stadsfullmäktige åt gatuborgarrådet Larssons gatunämnd, vilken för ändamålet tillsatte Slussbyggnadskommittén med Larsson som ordförande. Kommittén porträtterades senare i en målning av konstnären John Hedberg, nu i Stadsmuseets samlingar.
Slussen invigdes den 15 oktober 1935 av kung Gustaf V och Yngve Larsson höll det inledande talet, där han bland annat myntade begreppet "en funkis-möbel i Mälardrottningens gemak" som beskrivning av Slussen.
Stockholms stad hade 1923 förvärvat Lindarängens flyghamn vid Ladugårdsgärde. Driften överläts först på Kungliga svenska aeroklubben, men 1928 tog staden över ansvaret för flyghamnen genom Flyghamnsstyrelsen med gatuborgarrådet Yngve Larsson som ordförande. Larsson var redan som barn teknikintresserad och hade tidigt intresserat sig för det begynnande trafikflyget, bland annat som flygbåtsresenär på sträckan Slite–Lindarängen 1925 och som deltagare jämte kommunikationsministern Carl Meurling vid invigningen av Stettins flygfält.
Larsson fick genom Flyghamnsstyrelsen 1928 ansvar för etableringen av ett nytt flygfält i Stockholm. Vid början av 1930-talet hade behovet stadigt växt. Flygfältet i Barkarby låg utanför stadsgränsen och relativt avsides. Sjöflygplanen som sedan 1920 startade och landade vid Lindarängen norr om Ladugårdsgärde kunde inte flyga vintertid på grund av is. Under 1920-talet hade det funnits planer på att upprätta en landflygplats vid Skarpnäck, men den 30 juni 1933 beslöt stadsfullmäktige att bygga ett flygfält vid Riksby i Bromma. Lördagen den 23 maj 1936 hölls invigningstalen i regn, rusk och dimma av Gustaf V och Yngve Larsson. Flygplatsen hade då kostat cirka 5,7 miljoner kronor.
Under de första beredskapsåren upprättade staden under Larssons flyghamnsstyrelse reservflygfält i Skarpnäck i sydöstra Stockholm och i Skå-Edeby på Ekerö. Larsson genomförde senare ett markbyte med Kronan av Bromma flygplats mot Gärdet i mitten av 1940-talet. Flyghamnsstyrelsen verkade till Larssons pensionering 1946, då Bromma flygplats övergick i statlig regi.
Yngve Larsson var ordförande för utredningen Tunnelbanedelegerade 1940, som ledde fram till att Stockholms stadsfullmäktige 1941 beslutade om utbyggnaden av ett tunnelbanesystem. Under decennierna efter kriget genomfördes detta enorma projekt som även innefattade byggandet av nya förorter kring de nya stationerna.
Denna satsning kunde genomföras i tämligen stor enighet mellan de inflytelserika aktörerna i staden kring visionen att tunnelbanan var den bästa lösningen både på stadens bostadsfråga och på problemet med tilltagande trängsel på innerstadens gator. Larsson var den främste strategen bakom denna lösning. Under mellankrigstiden beredde han först vägen för tunnelbaneutbyggnaden på många olika sätt, och därefter bidrog han till att skapa en bred enighet kring tunnelbanevisionen.
Yngve Larsson hade även en central roll i flera stora projekt för att inkorporera och bygga ut förorter till Stockholm under 1900-talet, något som även hade varit temat för hans doktorsavhandling Inkorporeringsproblemet 1912. Larsson initierade en Utredning angående stadsplanen för Gubbängen 1943 som har beskrivits som den första kvalificerade stadsplaneutredningen i Stockholm och fick stor betydelse för den fortsatta förortsplaneringen och överhuvudtaget för stadsplaneringen i Sverige under efterkrigstiden. Till Larssons insatser räknas även den första uppgörelsen om inkorporeringen av Spånga landskommun och Hässelby villastads köping 1944. Han var också i början av 1950-talet ordförande för den 1951 grundade Stor-Stockholms samarbetsdelegation.
Larssons roll i efterkrigstidens planering av Stockholm och de nya förorterna uppmärksammades internationellt. Den amerikanske stadsplaneraren Clarence Stein skrev bland annat att:
Larsson var från 1940-talet den drivande kraften bakom regleringen av Nedre Norrmalm, ansedd som den mest omfattande stadssaneringen i svensk historia. De gamla Klarakvarteren fick i en framstegsoptimistisk och modernistisk anda ge plats åt Stockholms moderna city med bland annat Sergels torg och Hötorgscity med Hötorgsskraporna, som han gav namnet "De fem trumpetstötarna".
På Larssons initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen (sedermera Sergels torg) och Hamngatan fattades därefter i stadsfullmäktige 1945 och resulterade i 1946 års cityplan. Det var vid stadsfullmäktiges behandling av ärendet som han i en framtidsvision myntade den bevingade musikaliska liknelsen om "fem trumpetstötar" för Hötorgsskraporna:
Under Larssons sista år på 1960- och 1970-talen kom han att känna en växande besvikelse över hur den ursprungliga planen förvaltades och utvecklades, och han kom att analysera om han glömt väsentliga frågor för att nå direkta resultat. Larsson kom tidigare än de flesta andra involverade i projektet att inse att en omprövning var nödvändig. Redan under 1950-talet försökte han som debattör att dämpa den fortsatta cityregleringen, och 1959 efterlyste han, med en ny bevingad musikalisk liknelse, "kammarmusik" i stället för trumpetstötar:
Norrmalmsregleringens senare utveckling kom att debatteras kritiskt i svenska medier och "rivningsraseriet" väckte protester med en kulmen under Almstriden 1971. Internationellt beundrades regleringen som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, och organisationen av stadsplaneringen i Stockholm under tiden kring och efter kriget belönades av Internationella arkitektunionen med Sir Patrick Abercrombie Prize när det delades ut för första gången 1961.
Under tiden för andra världskriget var Larsson ordförande för Stockholms stads kristidsnämnd och var verksam som politisk opinionsbildare med en klart antinazistisk, nordisk kurs.
Han var en av de ledande i Samfundet Nordens Frihet från dess start 1939 och styrelseledamot under hela dess verksamhetsperiod till 1945. Samfundet arbetade för att effektivisera det militära och humanitära stödet åt Finland, och senare då det strävade att stimulera den svenska försvarsviljan och motverka vad samfundet uppfattade som onödiga eftergifter åt tyska krav.
Som ordförande i Svensk-norska föreningen 1942–1948 arbetade han i samma anda och verkade bland annat för hjälp till flyktingar från det ockuperade Norge. Vid det Svensk-norska frivilligförbundets första opinionsmöte pläderade Yngve Larsson i ett tal för en stor och snabb insats av Sveriges krigsmakt: "en humanitär aktion i militär form, att sättas i verket i det fall kriget återvänder till Norge, med alla de härjningar och massakrer som följer med nazistisk krigföring". Talet publicerades även i Dagens Nyheter. På fredsdagen 1945 var Yngve Larsson jämte Gustaf Aulén en av de två svenska kulturpersoner som bjöds in att uttala sig om Nordens nyvunna frihet i Svenska Dagbladet. 1946 utnämndes Larsson av kung Håkon VII av Norge till kommendör med stjärna av Sankt Olavs orden "for særlig fremragende fortjenester av Norges sak under krigen".
Efter att ha avgått som borgarråd kom Larsson att få ytterligare drygt aktiva 30 år som en "äldre statsman" inom Stockholmspolitiken och riksdagen.
Larsson var riksdagsledamot 1946–1952. I riksdagen var han bland annat suppleant i konstitutionsutskottet och ledamot av statsutskottet och första tillfälliga utskottet samt kanslideputerad. Som riksdagsman blev han även ledamot av kommunallagskommittén och år 1948 ordförande för bostadskollektiva kommittén, som publicerade sitt första betänkande 1952 och slutbetänkande 1956.
Larsson var även aktiv som ledamot i styrelserna för bland annat Dagens Nyheter (1940–1966), Expressen och Svenska stadsförbundet (1942–1951).
Parallellt med riksdagsuppdraget behöll Larsson en stark förankring i Stockholmspolitiken, och kvarstod som ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande för Folkpartiets stadsfullmäktigegrupp 1946–1954. Kommunalvalet 1950 blev Folkpartiets mest framgångsrika någonsin i Stockholm, och Larsson blev då som ledare för det vinnande blocket ordförande för Stockholms stadskollegium (dåvarande kommunstyrelsen) efter femton år som ledamot. 1954 avgick han från denna post och lämnade samtidigt stadsfullmäktige, nära 73 år gammal.
1955 skulle byggnadsnämnden och stadsplanenämnden slås samman, och Larsson blev dess vice ordförande fram till 1960. Han kvarstod även som ledamot och till och med 1966 som vice ordförande för Generalplaneberedningen (ursprungligen Nedre Norrmalmsdelegationen) som han själv initierat 1951. 1961 engagerade han sig som medlare i Vårbyaffären, där han även författade den försoningskommuniké till försvar för borgarrådsinstitutionen som inkorporerings-affärens båda kontrahenter Gunnar Dalgren (fp) och Hjalmar Mehr (s) ställde sig bakom.
Larsson avgick från Generalplaneberedningen 1970, då 89 år fyllda. De sista åren kom han att betraktas med respekt och man lyssnade artigt på hans utförliga invändningar mot Norrmalmsregleringens utveckling, men hans reella inflytande hade minskat.
Efter borgarrådstiden kom Yngve Larsson även att verka som skribent och föredragshållare. 1947 var Larsson en av grundarna till Föreningen för Samhällsplanering, och blev ledamot av dess styrelse såväl som av redaktionskommittén för dess tidskrift PLAN, där han även författade den inledande artikeln i premiärnumret, på temat Regionplaneringens administrativa problem. 1958 var han inbjuden talare på temat Våra framtida städer vid Studentafton på Akademiska föreningen i Lund, vid sidan av arkitektur- och konstprofessorerna Sune Lindström, Peter Bredsdorff, Nils Ahrbom och Aron Borelius.
Ett par månader efter att organisationen av stadsplaneringen i Stockholm belönats med Sir Patrick Abercrombie Prize 1961 skrev Yngve Larsson artikeln Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm inför en konferens i Stockholm för Förenta nationernas expertgrupp för stadsplanering. Artikeln publicerades även i Journal of the American Institute of Planners 1962, samt som en av sju artiklar i boken Stockholm: regional and city planning utgiven av stadskollegiet 1964. I mitten av decenniet var Larsson Royer Visiting Professor vid University of California, där han publicerade essän Municipal, Regional, and National Planning in Sweden i en bok författad av, förutom Larsson, den amerikanske ekonomiprofessorn och presidentrådgivaren Lauchlin Currie och den holländske ekonomiprofessorn och direktören för Centraal Planbureau(nl), Pieter de Wolff(nl).
Under 21 år, 1949–1970, var Larsson ordförande för Stadshistoriska nämnden som han hade grundat 1919 (se ovan). 1950 hade stadsfullmäktige på initiativ av Yngve Larsson och bland andra finansborgarrådet Zeth Höglund beslutat att ställa medel till förfogande till stadskollegiets handsbokskommitté för vetenskapligt forsknings- och utredningsarbete av värde för Stockholm, och 1954 uppdrog fullmäktige åt handbokskommittén att låta utarbeta ett särskilt samlingsverk över Stockholms utveckling under de senaste hundra åren. Inom denna ram kom Larsson under sina sista år på 1960- och 1970-talen att på stadens uppdrag författa tre volymer om totalt 1 250 sidor: På marsch mot demokratin och Mitt liv i Stadshuset (två volymer). Mitt liv i Stadshuset kom även att bli hans självbiografi, vilken han fullbordade ett par veckor före sin bortgång. Verket presenterades av borgarrådet Paul Grabö som ett monument över en epok i Stockholms historia.
Yngve Larsson avled den 16 december 1977, tre dygn efter att han fyllt 96 år. Jordfästningen utfördes av Olof Lagercrantz i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården. Yngve och hustrun Elin Larsson är även begravda där, i grav nr 1A vid Trons kapell bredvid kyrkogårdens arkitekt Gunnar Asplund.
Yngve Larsson gifte sig 4 januari 1904 med Elin Bonnier (1884–1980), dotter till bokförläggaren Karl Otto Bonnier och Lisen Bonnier. Paret hade introducerats vid en gymnasistbal år 1899 eller 1900 av hans vän och hennes bror Tor Bonnier. Paret fick tillsammans sex barn: läraren och översättaren Verna Lindberg (1905), gift med professor Folke Lindberg; SAF-direktören Matts Bergom Larsson (1908); textilkonstnären Ester Berggren (1911), gift med teologen Erik Berggren; bokhandlaren och författaren Richard Larsson (1915); Yngve A. A. Larsson (1917) professor i pediatrik samt arkitekt Mårten Larsson (1919), gift med inredningsarkitekten Lena Larsson.
Bland de 23 barnbarnen märks Martin Berggren (skådespelare, teaterregissör), Tobias Berggren (författare, poet), Maria Bergom Larsson (författare, kritiker), Jakob Lindberg (departementsråd, överdirektör) och Kristina Torsson (modeskapare, entreprenör), och bland barnbarnsbarnen Johan Berggren (chefredaktör), Jesper Bergom Larsson (filmproducent), Sara Szyber (designer), Fabian Torsson (musikproducent) och Palle Torsson (konstnär).
Familjen bodde från 1905 på Bergsgatan 4 på Kungsholmen, och lät 1907 bygga Villa Yngve Larsson i Storängen i Nacka, granne med hennes föräldrars vänner Hanna och Georg Pauli och hans bror Lennart Larsson. Från 1909 och fram till Elin Larssons bortgång 70 år senare kom familjen dock att bo i Villa Mullberget på Djurgården intill hennes föräldrars hem, Nedre Manilla, som uppfördes under samma tid. Båda Stockholmsvillorna ritades av stadshus-arkitekten Ragnar Östberg i en utpräglat nationalromantisk stil. Sommartid vistades familjen från 1918 på sommarnöjet Barnarve i Ljugarn på Gotland.
Redan 1920 kallade tidskriften Hvar 8 dag Larsson för pioniär och auktoritet utan jämförelse på kommunalförvaltningens teori och praxis. Bland hans samtida författare omnämndes Larsson av Eyvind Johnson i Krilon-trilogin 1943.
Yngve Larsson fick mot slutet av sitt liv epitetet legendarisk, och kom att kallas sitt århundrades främste stadsbyggare i Sverige av bland andra sin politiske motståndare Hjalmar Mehr. Den amerikanske stadsplaneraren Clarence Stein refererade till Larsson som statsman. Svenska Dagbladet beskrev Yngve Larsson som Stockholms stadsfullmäktiges ojämförligt störste talare. Larssons stora stadshistoriska verk och självbiografi Mitt liv i Stadshuset (1977) sågs av stadskollegiets handbokskommitté som ett monument över en epok i Stockholms historia.
Dödsrunor över Yngve Larsson skrevs i Dagens Nyheter dels av Per Wästberg, dels av Hjalmar Mehr samt i Svenska Dagbladet av Gösta Selling. Larssons biografi i Svenskt biografiskt lexikon författades av tidigare stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh.
Sedan 1994 delar Stads- och kommunhistoriska institutet ut Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse. Under 2000-talet har den svenske urbanhistorikern Anders Gullberg kallat Yngve Larsson för 1900-talets gigant i stadshuset och stockholmspolitiken, och Tage William-Olssons biografer beskriver Larsson som kanske den mest inflytelserike politikern i Stadshuset under 1900-talet.
Efter en motion i maj 2014 i Stockholms stadsfullmäktige av dess vice ordförande Ulf Fridebäck om att få en central plats i Stockholm uppkallad efter Yngve Larsson, så beslutade stadsbyggnadsnämnden 2016 om att ge parken mellan stadshuset, Serafimerlasarettet och Klara sjö namnet Yngve Larssons park.
Yngve Larsson utmärktes med ett flertal svenska och utländska statsordnar, däribland
Nordstjärneorden 1920,
Finlands vita ros orden, som han blev kommendör av 16 augusti 1924, "bl a för att outtröttligt bistått Finlands stadsförbund och dess organ Kommunala centralbyrån i Helsingfors"),
Vasaorden, där han blev kommendör av första klassen 6 juni 1941,
norska Sankt Olavs orden, där han blev kommendör med stjärna, 1946, "for særlig fremragende fortjenester av Norges sak under krigen") och franska Hederslegionen.
Efter pensioneringen som borgarråd mottog Larsson S:t Eriksmedaljen 1947, och 1966 erhöll han Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm:
Samma år blev han även hedersledamot av Samfundet för hembygdsvård och av Stockholms nation i Uppsala. Han tilldelades av Svenska PEN-klubben 1972 års Bernsstipendium för stockholmsskildrare:
Stadsplaneringen i Stockholm för tiden kring och efter andra världskriget uppmärksammades internationellt, och bland annat belönades Town Planning Service of the City of Stockholm av International Union of Architects med Sir Patrick Abercrombie Prize när det delades ut för första gången 1961.
En bronsbyst över Yngve Larsson utförd av skulptören vid Skogskyrkogården John Lundqvist donerades av makarna Larssons arvingar till Stockholms stadshus, där den placerats på tredje våningen i Stockholms stadshus utanför kontoret för Stockholms Stadshus AB. I stadshuset vid Rådssalens bibliotek återfinns även bland annat ett porträtt över Yngve Larsson utfört av Nils Melander.
Porträtt över Larsson finns även utförda av Ulla Sundin-Wickman 1960 i den Bonnierska Porträttsamlingen samt ett (som medlem av Slussbyggnadskommittén) av John Hedberg i stadsmuseets samlingar. Dagens Nyheters Birger Lundquist gjorde flera teckningar av Yngve Larsson. Fotografiska porträtt utfördes av bland andra Ferdinand Flodin, Atelier Jaeger, och Jan de Meyere.
I ett parodiskt Utlåtande i anledning av förslag till ändring av mosaikmålningen å Gyllene salens norra vägg utförde Slussen-arkitekten Tage William-Olsson ett porträtt i akvarell och lavering av Yngve Larsson som Mälardrottningen i samband med Larssons 50-årsdag 1931. Titeln på boken i Larssons hand är Skam den, som tänker illa därom.
Bokverk
Larsson, Yngve (1907). Kommunalsocialistisk bostadspolitik i utlandet. Centralförbundet för socialt arbete ; 13. Stockholm. Libris 1612559
Larsson, Yngve (1909). Kommunalförvaltningens organisation och arbetssätt i Sveriges, Englands, Frankrikes, Preussens, Österrikes, Danmarks och Norges städer. Svenska stadsförbundets skriftserie : Andra bandet. Stockholm. Libris 8221139
Larsson, Yngve (1910). De svenska städernas kollektivavtal med hänsyn till den senaste utvecklingen av kommunalarbetarnes avtalsförhållanden: en redogörelse utarbetad inom Kommunala centralbyrån. Svenska stadsförbundets skriftserie : Tredje bandet. Stockholm. Libris 1617830
Larsson, Yngve (1911). Önskemål rörande stadsförvaltningens organisation. Svenska stadsförbundets skriftserie : Femte bandet. Stockholm. Libris 1639584
Larsson, Yngve (1912). Inkorporeringsproblemet. Stadsområdets förändringar med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis. Svenska stadsförbundets skriftserie : Sjätte bandet. Stockholm: Nordiska Bokhandeln. Libris 380038 (PDF 1, PDF 2) (doktorsavhandling)
Larsson, Yngve (1912). Frågan om total eller partiell inkorporering av Sköns tingslag med Sundsvalls stad: Preliminär utredning enligt uppdrag. Sundsvall: Sunessons bokhandel. Libris 1636023
Järte, Otto; Kjellén, Rudolf; Larsson, Yngve; Molin, Adrian (1915). Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning (utgiven anonymt). Stockholm: Nordiska Bokhandeln. Libris 8227881
Bååth, Johan; Yngve Larsson, red (1918). Kommunalförvaltningens organisation: studier och reformförslag. Svenska stadsförbundets skriftserie Tolfte bandet. Stockholm: Svenska stadsförbundet. Libris 1505202
Larsson, Yngve (1967). På marsch mot demokratin - Från hundragradig skala till allmän rösträtt, 1900-1920. Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 8390180. http://www.stockholmia.stockholm.se/media/pdf/22_larsson.pdf
Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Första delen: Från fåvälde till demokratisk ordning (1900–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. Libris 7751621. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 1–342)
Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Andra delen: I tjänst hos denna stolta stad (1920–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. Libris 7751622. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 343–673)
Utredningar i urval
Larsson, Yngve (1918). Kommunalförvaltningens organisation samt statsuppsikten över kommunerna i England, Danmark och Norge. Stockholm: Norstedt. Libris 907104
Betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildningar. Stockholm: Nordiska bokhandeln. 1918. Libris 1649668
Sakkunnige för utredning av frågan om bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter; Yngve Larsson (1921). Praktiska och hygieniska bostäder: betänkande och förslag. Stockholm: Kommittén angående bostadssociala minimifordringar. Libris 893471. ISBN 9909200619
Sandberg, Harry; Yngve Larsson; Halvar G. F. Sundberg; Albert Lilienberg; David Anger; Axel Dahlberg; Gösta Hellgren (1940). Betänkande med utredning och förslag rörande tunnelbana genom staden: avgivet den 6 september 1940 av de av Stadskollegiet den 23 februari tillsatta tunnelbanedelegerade D. 1, Huvudbetänkande. Stadskollegiets utlåtanden och memorial. Bihang, 99-3047450-1 ; 1940:10A. Stockholm. Libris 3320948
1939 års kommunlånesakkunniga; J. B. Johansson; Erik Fast; Yngve Larsson (1943). Betänkande med förslag angående grunderna för den kommunala lånepolitiken. Statens offentliga utredningar 1942:60. Stockholm. ISSN 0375-250X Libris 13537718. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-1428687
Löwbeer, Nils; Carl Albert Anderson; C Brännberg; Knut Ekemar; J.A. Fagerberg; Yngve Larsson; F. Thun; Adolf Wallentheim; Alarik Wigert; Uno Åhrén; Eric Törngren (1947). Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m.. Statens offentliga utredningar 1947:30. Stockholm: 1944 års kommitté för kommunal samverkan. ISSN 0375-250X Libris 13576753. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-1458006
Kommunallagskommittén (1947–1952). Kommunallagskommitténs betänkanden. Statens offentliga utredningar, ISSN 0375-250X. Stockholm. Libris 2522100
Bostadskollektiva kommittén (1952–1955). Yngve Larsson. red. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. Statens offentliga utredningar. Stockholm. ISSN 0375-250X Libris 853722
Artiklar i urval
Larsson, Yngve (1908). ”En matsalsmöbel”. Svenska slöjdföreningens tidskrift. Organ för konstindustri, handtverk och hemslöjd. (Stockholm). https://runeberg.org/ssf/1908/0137.html. Libris 22550190
Larsson, Yngve (1911). ”Beslut, verkställighet och förvaltning enligt de svenska kommunallagarna”. Statsvetenskaplig tidskrift (Lund) (4). Arkiverad från originalet den 16 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120616060455/http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/st. Läst 27 augusti 2014. Libris 11567523
Larsson, Yngve (1911). ”Nyare inkorporeringsutredningar: Sundsvall och Sköfde”. Svenska stadsförbundets tidskrift 3 (3): sid. 117–120. Libris 11499516
Larsson, Yngve (1912). ”Stadsområdets tillväxt. Några synpunkter av andre sekreteraren i Svenska Stadsförbundet, fil. lic. Yngve Larsson.”. Minnesskrift utgiven av Svenska stadsförbundets tidskrift till 50-årsdagen av förordningens om kommunalstyrelse i stad utfärdande den 21 mars 1862. Stockholm: Svenska stadsförbundet. Libris 395956
Larsson, Yngve (1916). Grundlinjer till föredrag om bostadsfrågan i nya stadsbildningar (Kåkstadsproblemet). C.S.A:s bostadskongress 21–23 september 1916. Stockholm. Libris 2764536
Larsson, Yngve (1916). ”Bostadsfrågan under krigskonjunktur”. Svensk tidskrift (Stockholm) 6: sid. 270–277. https://runeberg.org/svtidskr/1916/0278.html. Libris 8258426
Larsson, Yngve (1917). ”Stadsförvaltningen på landsbygden.: Kritik och reformförslag”. Svenska stadsförbundets tidskrift (Stockholm) 9. Libris 2764539
Larsson, Yngve (1918). ”Svenska stadsförbundet 1908–1918. En återblick”. Svenska stadsförbundets tidskrift (Stockholm) (5). Libris 2764543
Fant, Gunnar; Larsson, Yngve (1918). P. M. angående behandlingen av den s.k. Stadsstyrelsekommissionens förslag till magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt (juli 1918). Stockholm. Libris 2993667
Larsson, Yngve (1919). Rekonstruktionspolitiken å bostadsfrågans område i England. Stockholm. Libris 2764540 (Även i Svenska stadsförbundets tidskrift samma år)
Larsson, Yngve (1920). ”De kommunala tjänstemännens teoretiska utbildning”. Svenska stadsförbundets tidskrift (Stockholm). Libris 2764538
Larsson, Yngve (1921). ”Den svenska stadsbudgeten och dess uppställning: anteckningar till det kommunala budgetsväsendets teknik”. Svenska stadsförbundets tidskrift (Stockholm). Libris 1519475
Larsson, Yngve (1921). Stockholms stads nya förvaltningsorganisation : Föredrag vid Svenska stadsförbundets kongress i Norrköping den 1 september 1921. Svenska Stadsförbundet. Fjärde ordinarie kongressens förhandlingar. Bilaga. Stockholm. Libris 2764541 (Även i Svenska stadsförbundets tidskrift samma år)
Larsson, Yngve (1924). ”Statsbidragen till kommunerna ur utjämningssynpunkt. Föredrag vid Svenska stadsförbundets kongress i Hälsingborg i augusti 1924”. Stadsförbundets tidskrift: sid. 330-352. Libris 8206151
Larsson, Yngve (1925). Felix Genzmer. red (på Tyska). Aus Schwedens Staats- und Wirtschaftsleben : Die Grundzüge der Schwedischen Gemeindeverwaltung. Berlin. sid. 68-79. http://books.google.de/books?id=EWPUAAAAMAAJ. Libris 2544131
Larsson, Yngve (1930). Kommunala indelningsfrågor i anslutning till 1919 års indelningslagstiftning. Stockholm. Libris 2764537 (Även i Svenska stadsförbundets tidskrift samma år)
Larsson, Yngve (15 november 1935). ”Rekognosering av Amerika : Om vikten att kunna förvånas”. Dagens Nyheter. http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=1&action=visaPost&start=0&mediaId=24915&post=4.
Larsson, Yngve (1941). ”Den kommunala självstyrelsen och dess betydelse i svenskt samhällsliv”. i Axel Brusewitz; Sixten Björkblom. Festskrift till professor skytteanus Axel Brusewitz. Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, ISSN 0346-7538 ; 12. Uppsala: Almqvist & Wiksell. sid. 264 ff. Libris 863329
Larsson, Yngve (8 maj 1945). ”Uttalanden av norska och svenska kulturpersoner - avsnitt: Låt oss dela med oss till hungrande frändefolk!”. Svenska Dagbladet: s. 11.
Larsson, Yngve (1947). ”Regionplaneringens administrativa problem”. PLAN (Stockholm: Föreningen för Samhällsplanering) (1:47): sid. 3-7. ISSN 0032-0560. Libris 8258191
Larsson, Yngve (1947). ”Tunnelbanans tillkomst”. Spårväg och buss: Stockholms spårvägars tidning (Stockholm: Stockholms spårvägar) 7 (9): sid. 137–140. ISSN 0346-1661. http://media.sparvagsmuseet.se/Skannade_texter/tub_tillk_1.pdf. Libris 3679720
Larsson, Yngve (1948). ”Nedre Norrmalm, förflutet och kommande”. Handel och näringsliv i Stockholm. Stockholm: Stockholms köpmansklubb. sid. 79-115. Libris 8206657
Larsson, Yngve (1948). ”Att vara liberal”. Socialliberal samhällssyn. Stockholm: Folkpartiet. sid. 5-56 (förord). Libris 1238213. http://liberologi.wordpress.com/2011/10/12/att-vara-liberal-ur-boken-socialliberal-samhallssyn-folkpartiet-1948/
Anderson, Carl Albert; Grandien, Alf; Johansson, Erik; Larsson, Yngve (1954). Anföranden i Stockholms stadsfullmäktige den 11 oktober 1954 samt i stadskollegiet den 7 oktober 1954 (Särtryck ur stadsfullmäktiges protokoll och yttranden, nr 13 1954). Stockholm. Libris 8207447. http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/web/detail.aspx?Id=27825&Unit=6471&db=ssa
Larsson, Yngve (1960). Nedre Norrmalm - Historiskt och ohistoriskt. Utvidgat särtryck ur Samfundet S:t Eriks årsbok. Stockholm: Norstedt. Libris 1794231
Larsson, Yngve (1962) (på engelska). Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm. "28". USA: Journal of the American Institute of Planners. sid. 220-228. http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a790515073. Libris 8847178
Larsson, Yngve (1964). ”Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm”. i Garpe, Joakim (på Engelska). Stockholm: regional and city planning : seven articles on Planning problems in Greater Stockholm. Stockholm: Stadskollegiets reklamkommitté. Libris 1793683
Larsson, Yngve; Pieter de Wolff; Lauchlin Currie (1967) (på Engelska). Governmental planning and political economy. Royer Lectures. Berkeley, Kalifornien: Institute of Business and Economic Research, Institute of Governmental Studies, University of California. Libris 8852548
Larsson, Yngve (1969). ”Stockholms parker och parkmästare”. Arkitektur (7).
Larsson, Yngve (1971-1973). ”Otto Magnus Höglund”. i Grill Erik. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 19, Heurlin-Inge. Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon. Libris 9322373
Johansson, Bengt O. H; John Sjöström; Ingela Lind; Yngve Larsson (1972). Bostadskris och mönsterbostad: illusion och verklighet : en rekonstruktion av Gunnar Asplunds bostadskök på Hemutställningen i Liljevalchs 1917. Stockholm: Sveriges arkitekturmuseum. sid. 19-22. Libris 9811200
Stadsplanering i Stockholm
Bonnier (släkt)
Anderson, Carl Albert; Grandien, Alf; Johansson, Erik; Larsson, Yngve (1954). Anföranden i Stockholms stadsfullmäktige den 11 oktober 1954 samt i stadskollegiet den 7 oktober 1954 (Särtryck ur stadsfullmäktiges protokoll och yttranden, nr 13 1954). Stockholm. Libris 8207447. http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/web/detail.aspx?Id=27825&Unit=6471&db=ssa
Anderson, Ivar (1967). Klubben Brunkeberg 1917-1967. Stockholm: Norstedt. Libris 7944
Bengtzon, Olle (1963). ”Yngve Larsson – stadsbyggare”. Arkitektur (11): sid. 308.
Bergelin, S.-E. S. (red.) (1953). ”Larsson, Yngve Gustaf Rikard”. Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon 1951-1955 (4). Malmö: Förlagshuset Norden. Libris 539090
Bohman, Gösta (1974). Tankar om mitt Sverige. Partiledaren har ordet, 99-0344177-0 ; 2. Stockholm: Askild & Kärnekull. sid. 32–33. Libris 7589397. ISBN 91-7008-268-5. https://archive.org/details/tankarommittsver0000bohm
Bohman, Gösta; Poul Ströyer (1983). Så var det: Gösta Bohman berättar. Stockholm: Bonnier. sid. 14. Libris 7146753. ISBN 91-0-045956-9
Bonnier, Tor (1972). Längesen: sammanklippta minnesbilder. Stockholm: Bonnier. Libris 7143878. ISBN 91-0-038071-7
Byström, Tora (2009). Nordens frihet: samfundet, tidningen, kretsen. Lund: Sekel Bokförlag. Libris 11583186. ISBN 978-91-85767-47-2. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-25758
Carlestam, Gösta (2007). ”I krigsslutets skugga”. PLAN (Stockholm: Föreningen för Samhällsplanering) (1:2007): sid. 9–16. ISSN 0032-0560. Libris 8258191
Carlquist, Gunnar, red (1947–1955). ”Larsson, Yngve Gustaf Richard, kommunalman, politiker”. Svensk uppslagsbok (2:a omarbetade och utvidgade upplagan). Malmö: Baltiska förlaget. Libris 11112. Arkiverad från originalet den 9 november 2014. https://web.archive.org/web/20141109120920/http://svenskuppslagsbok.se/62237/larsson-yngve-gustaf-richard-kommunalman-politiker/. Läst 10 maj 2010
Dalén, Uno (redaktör) (1961–1967). ”Band 8, Yngve Larsson”. Bonniers lexikon. Stockholm: AB Nordiska Uppslagsböcker. sid. 1214. Libris 8198071
Fälting, Lars (1995). Högtflygande planer i debatten om Arlanda 1946. Working papers in transport and communication history, 1104-6988 ; 1995:4. Umeå: Research Group "Transports and Communications in Perspective", Depts. of Economic History, Umeå Univ. and Uppsala Univ. Libris 2059005. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-2353
Gedin, Per (2003). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-0-010076-5
Gullberg, Anders (1998). Karl-Erik Synnemar. red. Stockholm blir stor stad: tiden 1948-1998. Stockholm: Byggförlaget. Libris 7678815. ISBN 91-7988-139-4. http://books.google.se/books?id=PxKgAAAAMAAJ&q=Stockholm+blir+stor+stad:+yngve+larsson&hl=sv&sa=X&ei=Oa7EUr2HE8Tl4gSSrICADg&ved=0CE4Q6AEwAA
Gullberg, Anders (2001). City – drömmen om ett nytt hjärta. Moderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer). Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Stockholmia förlag. Libris 8369513. ISBN 91-7031-078-5
Harnesk, Paul (redaktör) (1962). Vem är vem : Stor-Stockholm (Andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Vem är vem. sid. 757. Libris 53509. https://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0781.html
Herlitz, Nils (1925). Larsson, Yngve Gustaf Rikard i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
Hedenmo, Martin; von Platen, Fredrik (2007). Bostadspolitiken - Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år. Karlskrona: Boverket. ISBN 978-91-85751-44-0 Libris 10666847. https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2007/bostadspolitiken.pdf
Humble, Sixten (1958). Svenska stadsförbundet 1908-1958. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. Libris 8206179
”Yngve Larsson”. Hvar 8 dag (Göteborg: D. F. Bonniers boktryckeri A.-B.) 22 (3): sid. 33-34. 1920. Libris 786775
”Mannen för dagen i Stockholms kommunalliv : borgarrådet Yngve Larsson”. Hvar 8 dag (Göteborg: D. F. Bonniers boktryckeri A.-B.) 33 (13): sid. 193-195. 1931. Libris 786775
Höglund, Zeth (1953). Minnen i fackelsken. 2, Från Branting till Lenin : 1912–1916. Stockholm: Tiden. Libris 464280
Hölcke, Olov (1952). Varutrafiken över Stockholms hamn mot bakgrund av hela varuströmmen till och från Stor-Stockholm. Meddelande ; 37. Stockholm: Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. sid. III. Libris 12755072. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-75196
Johansson, Anders (2005). Den glömda armén: Norge-Sverige 1939-1945. Rimbo: Fischer & Co. sid. 115, 359, 505. Libris 9960232. ISBN 91-85183-20-2. http://books.google.se/books?hl=sv&id=f0DzAAAAMAAJ&focus=searchwithinvolume&q=yngve+larsson
Johnson, Anders (2014). ”Yngve Larssons långa liv i stadshuset”. Liberal Debatt (4). http://www.liberaldebatt.se/2014/08/yngve-larssons-langa-liv-i-stadshuset/.
Jonsson, Daniel; Gullberg, Anders; Jungmar, Marie; Kaijser, Arne; Steen, Peter (2000). Infrasystemens dynamik : om sociotekniska förändringsprocesser och hållbar utveckling. Fms-rapport, 1404-6520 ; 2000:1. Stockholm: Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier (FMS) vid KTH. Libris 7596897. ISBN 91-7056-102-8. https://www.yumpu.com/sv/document/read/26297672/infrasystemens-dynamik-kungliga-tekniska-hagskolan
Järte, Otto; Kjellén, Rudolf; Larsson, Yngve; Molin, Adrian (1915). Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning (utgiven anonymt). Stockholm: Nordiska Bokhandeln. Libris 8227881
Kihlberg, Mats (1961). ”Aktivismens huvudorgan Svensk Lösen”. Två studier i svensk konservatism 1916-1922. Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala ; 41. Stockholm: Almqvist & Wiksell (distributör). ISSN 0346-7538 Libris 8075116
Kihlberg, Johan (2012). Vällingby och kulturarvet : att bevara och förnya ett centrum. TRITA-ARK-Forskningspublikationer, 2012:2. Stockholm: Arkitektur och samhällsbyggnad, KTH. sid. 18-20. ISSN 1402-7453 Libris 13285091. ISBN 978-91-7501-318-3. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-93484
Kubu, Mert; Erikson, Hasse (1968). Det politiska spelet i Stadshuset. Stockholm: Almqvist & Wicksell. sid. 156 ff. Libris 1205997
Larsson, Peter B. (28 februari 2009). ”Stockholm behöver Ny syn på Slussen”. Fria Tidningar. Arkiverad från originalet den 7 december 2013. https://web.archive.org/web/20131207020132/http://www.stockholmsfria.se/artikel/78190. Läst 3 december 2013.
Larsson, Lennart, Jr. (1993). Ett brokigt liv: som köpman i Stockholm - Budapest - Hongkong. Stockholm: Stenström. Libris 7759287. ISBN 91-86600-83-4
Larsson, Yngve (1907). Kommunalsocialistisk bostadspolitik i utlandet. Centralförbundet för socialt arbete ; 13. Stockholm. Libris 1612559
Larsson, Yngve (1912). Inkorporeringsproblemet. Stadsområdets förändringar med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis. Svenska stadsförbundets skriftserie : Sjätte bandet. Stockholm: Nordiska Bokhandeln. Libris 380038 (PDF 1, PDF 2) (doktorsavhandling)
Larsson, Yngve (15 november 1935). ”Rekognosering av Amerika : Om vikten att kunna förvånas”. Dagens Nyheter. http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=1&action=visaPost&start=0&mediaId=24915&post=4.
Larsson, Yngve (8 maj 1945). ”Uttalanden av norska och svenska kulturpersoner - avsnitt: Låt oss dela med oss till hungrande frändefolk!”. Svenska Dagbladet: s. 11.
Larsson, Yngve (1947). ”Regionplaneringens administrativa problem”. PLAN (Stockholm: Föreningen för Samhällsplanering) (1:47): sid. 3-7. ISSN 0032-0560. Libris 8258191
Larsson, Yngve (1960). Nedre Norrmalm - Historiskt och ohistoriskt. Utvidgat särtryck ur Samfundet S:t Eriks årsbok. Stockholm: Norstedt. Libris 1794231
Larsson, Yngve (1962) (på engelska). Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm. "28". USA: Journal of the American Institute of Planners. sid. 220-228. http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a790515073. Libris 8847178, även publicerad i Larsson, Yngve; Göran Sidenbladh; m fl (1964). Garpe, Joakim. red (på Engelska). Stockholm: regional and city planning : seven articles on Planning problems in Greater Stockholm. Stockholm: Stadskollegiets reklamkommitté. Libris 1793683
Larsson, Yngve; Pieter de Wolff; Lauchlin Currie (1967) (på Engelska). Governmental planning and political economy. Royer Lectures. Berkeley, Kalifornien: Institute of Business and Economic Research, Institute of Governmental Studies, University of California. Libris 8852548
Larsson, Yngve (1967). På marsch mot demokratin - Från hundragradig skala till allmän rösträtt, 1900-1920. Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 8390180. http://www.stockholmia.stockholm.se/media/pdf/22_larsson.pdf
Larsson, Yngve (1969). ”Stockholms parker och parkmästare”. Arkitektur (7).
Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Första delen: Från fåvälde till demokratisk ordning (1900–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. Libris 7751621. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 1–342)
Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Andra delen: I tjänst hos denna stolta stad (1920–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. Libris 7751622. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 343–673)
”Yngve Larssons arkiv, förteckningsnummer SE/SSA/1233”. Stockholms stadsarkiv. http://www.nad.ra.se/archive_index.aspx?id=c9b2b9b9-929d-407f-9932-63901e1dc67d&s=Balder. Läst 14 maj 2009.
Larsson, Yngve A. A. (2008). Vändpunkter – Minnen, möten, uppbrott. Bonniers Familjestiftelse. Libris 11255465
Lindhagen, Jan (1972). Socialdemokratins program. Del 1: I rörelsens tid 1890–1930. Stockholm: Tiden i samarbete med Stockholms arbetarekommun. Libris 199925. ISBN 91-550-1553-0
Lindkvist, Anna (2007). Jorden åt folket: Nationalföreningen mot emigrationen 1907–1925. Skrifter från institutionen för historiska studier, Umeå universitet, 1651-0046 ; 19. Umeå: Institutionen för historiska studier, Umeå universitet. sid. 72. Libris 10560948. ISBN 978-91-7264-387-1. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1385
Lindstenz, Bernt (2008). Samspel: regionalt och mellankommunalt samarbete i Stockholms län under ett drygt halvsekel. Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Stockholmia. Libris 10670306. ISBN 978-91-7031-198-7. http://www.ksl.se/images/User/Samspel.pdf
Lundborg, Gösta; William-Olsson, Tage; Karlsson, Erik (1931). Utlåtande i anledning av förslag till ändring av mosaikmålningen å Gyllene salens norra vägg (Parodi). Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1931 : Nr -. Stockholm. Libris 2879749
Löwbeer, Nils; Carl Albert Anderson; C Brännberg; Knut Ekemar; J.A. Fagerberg; Yngve Larsson; F. Thun; Adolf Wallentheim; Alarik Wigert; Uno Åhrén; Eric Törngren (1947). Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m.. Statens offentliga utredningar 1947:30. Stockholm: 1944 års kommitté för kommunal samverkan. ISSN 0375-250X Libris 13576753. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-1458006
Martensen-Larsen, Fr. (1914) (på Danska). Boganmeldelser : YNGVE LARSSON: Inkorporeringsproblemet. Stockholm, Aktiebolaget Nordiska Bokhandeln. 1912.. Bind 3. række, 22. https://tidsskrift.dk/nationaloekonomisktidsskrift/article/download/59211/81723/130823. Läst 27 augusti 2014.
Markelius, Sven (m fl) (1945). Det framtida Stockholm : riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm: Byggmästarens förlag. Libris 3285232
Mehr, Hjalmar (17 december 1977). ”Yngve Larsson död : Århundradets främste stadsbyggare i Sverige”. Dagens Nyheter: s. 34.
Moberg, Helge (red.) (1967). ”Yngve Larsson”. Stockholms stadsfullmäktige 1938–1963: biografiska data och porträtt. Stockholm: Stadskansliet. sid. 24. Libris 1256658. Arkiverad från originalet den 9 november 2014. https://web.archive.org/web/20141109123532/http://www.stockholmskallan.se/ContentFiles/SSA/Biblioteket/Fullmaktigemedlemmar/SE_SSA_BIBL_0118_0029_0235_0024_Larsson_Y.jpg. Läst 21 mars 2013 Arkiverad 9 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.
Nilsson, Torbjörn (2013). Stockholm som motor och motpart: stadsbild och statsmakt sedan 1945. Monografier utgivna av Stockholms stad ; 235. Stockholm: Stockholmia förlag. ISSN 0282-5899 Libris 13552195. ISBN 978-91-7031-260-1. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29425
Oser, Jacob (1967). ”Reviewed work(s): Governmental Planning and Political Economy by Yngve Larsson; Pieter deWolff; Lauchlin Currie”. Journal of Economic Issues 1 (3): sid. 244–246. http://www.jstor.org/pss/4223854.
Pass, David (1969) (på Engelska). Vällingby and Farsta - from idea to reality: the suburban development process in a large Swedish city. Stockholm: Statens institut för byggnadsforskning. sid. 192 ff. Libris 7790. http://books.google.se/books?id=WNYvAQAAIAAJ
Pihl Atmer, Ann Katrin; Tham, Jan (2001). Sommarnöjen vid vattnet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. ISBN 91-0-056984-4
Pihl Atmer, Ann Katrin (2011). Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg: drömmen och verkligheten. Stockholm: Natur & Kultur. Libris 12132364. ISBN 978-91-27-13064-7
Rilke, Rainer Maria; Nádherny von Borutin, Sidonie (2007). Storck, Joachim W.. red. Briefwechsel 1906-1926. Göttingen. sid. 473. ISBN 3-89244-983-X. http://books.google.se/books?id=k8cGNbMjOykC&pg=PA473&lpg=PA473&dq=Friedrich+Stieve+geb.+1884&source=bl&ots=pUCIlZCTze&sig=I2GLgCMdSMaA9Q5ExOYuCURU3yg&hl=sv&ei=EymxS9mrK46F-Qap7OyZAg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=2&ved=0CAgQ6AEwAQ#v=onepage&q=Friedrich%20Stieve%20geb.%201884&f=false
Rudberg, Eva (red.); Bergman, Bo; Caldenby, Claes; Gullberg, Anders (2004). Tage William-Olsson: stridbar planerare och visionär arkitekt. Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Stockholmia förlag. Libris 9552992. ISBN 91-7031-138-2
Sanz, Michael (1996). Bromma flygplats: flyg, folk och händelser 1936-1996. Stockholm: Allt om Hobby. sid. 27 ff.. Libris 7749587. ISBN 91-85496-87-1
Schönning, Klas (2000). Hökarängen. Stockholm: Stockholmshem. sid. 27. Libris 3130667. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/9838
Sidenbladh, Göran (1978). ”G R Yngve Larsson”. Svenskt biografiskt lexikon (SBL), häfte 108. Stockholm: Statens arkivstyrelse. sid. 333-337. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11054
Sidenbladh, Göran (1979). ”Yngve Larsson: Mitt liv i Stadshuset”. Sankt Eriks årsbok 1979. Stockholm: Samfundet S:t Erik. sid. 145-150. Libris 2331700
Sidenbladh, Göran (1981). Planering för Stockholm 1923–1958. Monografier utgivna av Stockholms stad ; 22:V:3. Stockholm: Liber. ISBN 91-38-05335-7 Libris 7259972 (PDF 1 PDF 2)
Skårfors, Rikard (1999). Beslutsfattandets dilemma: planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945-1975. Working papers in transport and communication history, 1104-6988 ; 1999:2. Uppsala: Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet (licentiatuppsats). Libris 2838557. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-2450
Stavenow-Hidemark, Elisabet (1971). Villabebyggelse i Sverige 1900–1925. Nordiska museets handlingar. Uppsala: Nordiska museet. ISSN 0346-8585
Stein, Clarence (1998). Kermit C. Parsons. red (på Engelska). The Writings of Clarence S. Stein: Architect of the Planned Community. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-5756-2
Sveriges dödbok 1947-2003 Swedish death index 1947-2003 (CD-ROM) (Version 3.0). Sundbyberg: Sveriges släktforskarförbund. 2005. Libris 9854744
Sveriges statskalender. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1945. sid. avsnitt 501, 503, 743, 950, 962, 1102. ISSN 0347-7223 Libris 8261599
Thomasson, Carl-Gustaf (1962). ”Gustaf Steffen. En säregen gestalt i svensk lärdomshistoria”. Statsvetenskaplig tidskrift (4): sid. 279–307. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2793. Libris 11567523
Thulin, Carl (1932). ”Regleringen av slussområdet i Stockholm”. Teknisk Tidskrift, avdelningen för Väg- och vattenbyggnadskonst (11). https://runeberg.org/tektid/1932v/0127.html.
Thörn, Kerstin (1997). En bostad för hemmet : idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889-1929. Idéhistoriska skrifter ; 20. Umeå: Umeå universitet. ISSN 0282-7646 Libris 13577121. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:639738
Sandberg, Harry; Yngve Larsson; Halvar G. F. Sundberg; Albert Lilienberg; David Anger; Axel Dahlberg; Gösta Hellgren (1940). Betänkande med utredning och förslag rörande tunnelbana genom staden: avgivet den 6 september 1940 av de av Stadskollegiet den 23 februari tillsatta tunnelbanedelegerade D. 1, Huvudbetänkande. Stadskollegiets utlåtanden och memorial. Bihang, 99-3047450-1 ; 1940:10A. Stockholm. Libris 3320948
Wästberg, Per (1973). ”Till Yngve Larsson en dag i Röda Rummet.”. Arkitektur (3): sid. 28 f.
Wästberg, Per (17 december 1977). ”Yngve Larsson död : Dynamit och dynamik i lagom dosering”. Dagens Nyheter: s. 34.
Östberg, Kjell (1990). Liberalerna och arbetarrörelsen. Stockholm: Tidskriften Arkiv. http://arkiv.rodarummet.org/2013/08/24/liberalerna-och-arbetarrorelsen/
Andrén, Mats (2007). ”Gemenskapens värme och effektivitetens kyla : kommunidéer för hundra år sedan”. Humanistdag-boken. Göteborg: Humanistiska fakultetsnämnden, Göteborgs universitet. sid. 9-14. ISSN 1400-4496 Libris 4342319. ISBN 978-91-7360-355-3. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/10320
Andrén, Mats (2007). Den europeiska blicken och det lokala självstyrets värden. Hedemora: Gidlund. Libris 10415974. ISBN 9789178447381. http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2009-1/pdf/HT_2009_1_089-151_kortrecensioner.pdf
Anton, Thomas J. (1975) (på engelska). Governing Greater Stockholm: A Study of Policy Development and System Change. Lane studies in regional government,99-0104463-4 ;3. Berkeley, Kalifornien: University of California Press. Libris 5003728. ISBN 0-520-02718-3. http://books.google.se/books?id=10o4HxD0AgEC
Deland, Mats (2001) (på Engelska). The Social City : Middle-way approaches to housing and sub-urban golvernmentality in southern Stockholm, 1900-1945. Studier i stads- och kommunhistoria, 0284-1193 ; 23. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet. Libris 7776235. ISBN 91-88882-17-9. http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:189679
Forsell, Håkan (2003). Hus och hyra: fastighetsägande och stadstillväxt i Berlin och Stockholm 1860-1920. Studier i stads- och kommunhistoria, 0284-1193 ; 25. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet. Libris 8868017. ISBN 91-88882-20-9. https://pubs.sub.su.se/5867.pdf
Gärde, Erland (1948). Yngve Larsson. Svenska män och kvinnor, band 4. Stockholm: Bonnier. sid. 484 f. Libris 53803
Hofsten, Erland (1943). Utredning angående stadsplanen för Gubbängen. Stadskollegiets utlåtanden och memorial. Bihang, 99-3047450-1 ; 1943:88. Stockholm. Libris 1677577
Isaksson, Pär (2022). Tunnelbanemiraklet : projektet som byggde den moderna staden. Stockholm: Timbro förlag. Libris xcbrdmr0v76ccwwq. ISBN 9789177033134
Johnson, Anders (2014). Alla tiders Stockholmsliberaler : från Adolf Hedin till Lotta Edholm. Stockholm: Folkpartiets stockholmsförening. sid. 104, 117, 118 ff, m fl. ISBN 978-91-637-5402-9
Jörnmark, Jan (2018). Norrmalmsregleringen. Stockholm: Fastighetsägarna Stockholm och Vasakronan
Larsson, Yngve: Se bibliografi ovan.
Lewin, Leif (1968). ”Litteraturgranskning: Yngve Larsson: På marsch mot demokratin. Från hundragradig skala till allmän rösträtt.”. Statsvetenskaplig tidskrift. Lund: Fahlbeckska stiftelsen. sid. 195–198. Libris 8258399 (PDF)
Sidenbladh, Göran (1985). Norrmalm förnyat 1951-1981. Stockholmsmonografier ; 66. Stockholm: Stockholmia förlag. ISSN 0282-5899 Libris 7754399. ISBN 91-86050-13-3
Sundin, Staffan (1996). Från bokförlag till mediekoncern: huset Bonnier 1909-1929. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet, 0072-5080 ; 70. Göteborg: Ekonomisk-historiska institutionen, Göteborgs universitet. Libris 7746331. ISBN 91-85196-41-X
Sundin, Staffan (2002). Konsolidering och expansion 1930-1954: Bonniers - en mediefamilj. Stockholm: Bonnier. Libris 8402567. ISBN 9100575429
Söderholm, Sven, red (1941). Till borgarrådet Fil. Dr Yngve Larsson : Denna bok som i bild berättar om edra insatser för det nya Stockholm tillägnas eder på sextoårsdgen den 13 december 1941. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Libris 1410049
Theorell, Anita (2021). Axel Törneman 1880–1925: Pionjär i brytningstid. Stockholm: Bokförlaget Stolpe. Libris dqtdrp07bk3c5wjg. ISBN 9789189069091
Mia Tottmar (2020). ”Modigt beslut om tunnelbanan under kriget”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/sthlm/modigt-beslut-om-tunnelbanan-under-kriget/.
Wästberg, Per; Hasse Erikson (1982). Tal i Röda rummet. Höjerings bokförlags skriftserie Stockholmiana ; 20. Stockholm: Höjering. Libris 7790596. ISBN 9197016144
”1900–1920”. Makten över kommunerna forskning om självstyrelse, hierarkier och nätverk. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. 2008. sid. 61–63. Libris 11331276. ISBN 978-91-7164-321-6. http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-321-6.pdf
Yngve Larsson : Mullberget, Djurgården, Stockholm : den 13 december 1951. Stockholm: Bonniers. 1952. Libris 3005871 (Hyllning vid 70-årsdagen)
Wikimedia Commons har media som rör Yngve Larsson.
Stockholmskällan har media som rör Yngve Larsson
Yngve Larsson i Libris
Borgarrådet Yngve Larsson på Facebook
Video
Gustaf V; Larsson, Yngve; m. fl. (15 oktober 1935). Från tradiselände till funkisfröjd : Invigningen av Slussområdet i Stockholm har skett i glädjens alla tonarter. [SF-journal]. Stockholm: Svensk filmindustri. http://svtplay.se/v/1370229/oppet_arkiv/invigning_av_slussen?sb,k103004,2,f,103033. Läst 18 september 2009 Arkiverad 5 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.
Sundgren, Nils Petter och Björn Nilsson intervjuar Yngve Larsson (17 oktober 1976). Återblick. [TV-program]. Villa Mullberget, Stockholm: Sveriges Television. https://www.youtube.com/watch?v=f3MYiNVC9UQ. Läst 18 september 2009
Edholm, Lotta; Hayen, Mats (19 mars 2013). Lotta Edholm i tisdagssamtal om Stockholmspolitikens historia. [Vimeo]. Stockholm: Stockholms stad. http://vimeo.com/user15455680/review/62180465/dabf880bd1. Läst 20 mars 2013 Arkiverad 9 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.
Stockholms regeringskvarter, ibland under benämningen Departementsstaden, finns på Nedre Norrmalm i centrala Stockholm. Området ligger samlat kring Fredsgatan och Drottninggatans södra del och består av tio kvarter: Rosenbad, Lejonet, Vinstocken, Johannes större, Tigern, Röda bodarne, Brunkhuvudet, Brunkhalsen, Björnen och Loen. Drottninggatan delar Departementsstaden i en västlig och en östlig sida.
De första fastigheterna i Departementsstaden förvärvades 1906 (Arvfurstens palats) och den sista år 2019 (Adelswärdska huset), båda i kvarteret Lejonet. I kvarterens fastigheter har Regeringskansliet lokaler för sina olika departement. Flera byggnader har mycket höga kulturhistoriska värden – de flesta är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden". Några är skyddade som byggnadsminnen. Byggnadsbeståndets ålder sträcker sig från 1640-talet, då kvarteren bildades, fram till våra dagars ombyggnationer.
Bland kända byggnader i kvarteren noteras Arvfurstens palats och Sagerska huset i kvarteret Lejonet samt Rosenbadkomplexet i kvarteret Rosenbad. Fastigheterna ägs av svenska staten genom Statens fastighetsverk. Tillkomsten av Departementsstaden, som tog omkring 30 år att genomföra, illustrerar även en ändrad inställning till hur stadsförnyelse skulle bedrivas: från total rivning av byggnadsbeståndet och nybyggnation, till bevarande och varsam upprustning. År 2020 fanns här omkring 4 000 arbetsplatser för Regeringskansliets medarbetare.
Mellan 1602 och 1635 var Norre Förstaden (Norrmalm) praktiskt taget en självständig stad, som snabbt ökade i både omfång och folkmängd. Anledningen var att Sveriges stormaktstid inletts under Gustav II Adolfs regering med stor inflyttning till huvudstaden som följd. Under åren 1635 till 1685 fyrdubblades Stockholms befolkning till cirka 60 000 individer. Det skulle bli den största relativa befolkningsökningen i staden genom tiderna.
Regleringen på Norrmalm tog sin början under 1630-talet när överståthållaren Klas Fleming gav generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud i uppdrag att lägga ut en stram rutnätsplan över området. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. En regleringskarta från 1636 eller 1637 finns bevarad som visar de första utstakade kvarteren norr om Klara kyrka. Innan dess fanns här ett vildvuxet system av gator, gränder och oregelbundna kvarter. Vid den tiden existerade bara ett knappt tiotal stenhus, koncentrerade till södra delen av Norrmalm, resten var trähus respektive korsvirkeshus.
Större gator var östra och västra Sträckegatan som gick krokiga och backiga öster och väster om Brunkebergsåsen. Under 1640-talets sista år arbetade man med gatunätet söder om Klara kyrka omkring Malmtorget (nuvarande Gustav Adolfs torg). Fredsgatan stensattes 1648 (året då trettioåriga kriget tog slut) och då försvann även den sista resten av Sträckegatan. I trakten kring kvarteret Björnen hade flera krukmakare sina gårdar och verkstäder, som arkeologiska utgrävningar från 1978 kunde visa. Allt revs eller flyttades när den nya "regulariteten" trädde i kraft.
De tidiga byggherrarnas befattningar och yrken visar att de attraktiva tomterna mittemot Slottet Tre Kronor förvärvades inte bara av personer ur högadeln och av höga statliga tjänstemän eller militärer, utan även av välbärgade hantverkare. Ett av de första husen som uppfördes i de nya kvarteren var Torstensonska palatset som började byggas 1640 för fältmarskalken Lennart Torstensons räkning. Han lät resa sitt palats i nordöstra hörnet av det nybildade kvarteret Leoparden (nuvarande Lejonet). Delar av palatset är bevarade i Arvfurstens palats i form av en flygelbyggnad mot Fredsgatan. Där finns fortfarande palatsets påkostade sandstensportal.
Lennart Torstenson fick aldrig flytta in i sitt palats. När han avled 1651 var bygget fortfarande i full gång. Tidiga grannar till honom blev rådmannen Henrik Ulfvenklou (Wulff), vilken 1644 lät uppföra ett stenhus direkt väster om Torstensons palats. Fältmarskalken Gustaf Horn byggde 1642–1648 sitt palats i kvarteret Johannes större, mittemot det Torstensonska. I samma kvarter lät stadsingenjören Anders Torstensson uppföra sitt stenhus 1640. Det var han som stod för det praktiska arbetet med de nya stadsplanerna för Norrmalm och Södermalm. Vid mitten av 1660-talet var kvarteret Tigern bebyggt med palats för högadeln.
Två hantverkare etablerade sig 1640 och 1641 med hus och verkstäder i kvarteret Johannes större: hovremsnidaren Simon Juterbock respektive sadelmakaren Hans Herman. Efter dem uppkallas de båda byggnaderna som tillsammans går under namnet Sadelmakarens hus. Intill byggde samtidigt kanngjutarmästaren Göran Jeske det så kallade Kanngjutarmästarens hus. Årtalet 1640 syns på fasaden i form av till siffror utbildade ankarslut. Byggnaden är idag ett av Stockholms bäst bevarade 1600-talshus utanför Gamla stan. Ytterligare en hantverkare flyttade till området, sadelmakaren och remsnidaren Gudmund Dyk som 1646–1652 lät i det då nybildade kvarteret Brunkhuvudet uppföra sin verkstad och bostad. Byggnaden kallas idag Mäster Dyks hus.
När Lennart Torstenson började bygga sitt palats gick Norrmalms strandlinje mot Klara sjö direkt väster om kvarteren, ungefär i nuvarande Rödbodgatans sträckning. På en dansk 1640-talskarta över Stockholm visande Norrmalm syns de nybildade kvarteren och bryggorna mot Klara sjö. Genom omfattande utfyllnader, samt i viss mån landhöjningen, flyttades strandlinjen under århundradenas lopp längre västerut och nya kvarter tillkom. Departementsstadens centrala delar med Drottninggatan och Fredsgatan som huvudgator har dock sina mått och sin struktur kvar alltsedan 1600-talets mitt.
År 1751 drabbades Norrmalms södra del av Klarabranden och i stort sett samtliga kvarter väster om Drottninggatan berördes, så även Björnen, Loen, Tigern och Rosenbad. Många byggnader som uppförts under 1600-talets andra hälft förstördes, bland dem Adelcrantzska palatset i kvarteret Björnen. Huset återuppbyggdes 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Även andra hus gick att åter sätta i stånd, men flera nybyggdes också, som hovapotekare Wertmüllers trevåningshus i kvarteret Tigern.
Kvarterens djurnamn (Lejonet, Tigern, Björnen och Loen) är mycket gamla. De infördes mellan 1640- och 1660-talen och tillhör kategorin "vilda djur". Johannes större är känt från mitten av 1650-talet som S:t Johannes. Namnet Rosenbad går tillbaka till slutet av 1600-talet då ett badhus låg här. Kvartersnamnet Vinstocken härrör från 1700-talets början och tycks vara slumpmässigt valt. Brunkhuvudet och Brunkhalsen har sina namn efter Brunkeberget som här har sin södra utlöpare. Förledet brunke härrör från ordet "brant". Nyast är Röda bodarne som uppkallats efter rödmålade hamnbodar som låg där under 1800-talets början.
I början av 1960-talet föreslog Byggnadsstyrelsen att samla den statliga kontorsverksamheten i ett område på Nedre Norrmalm som begränsas i öster av Malmtorgsgatan, i norr av Herkulesgatan, i väster av Tegelbacken och i söder av Strömgatan och Norrström. Centralt genom området löper Drottninggatan som här sedan 1800-talets andra hälft utvecklats till Stockholms nya affärscentrum med bank- och försäkringspalats och eleganta butiker. Gatan blev under 1840- och 1850-talet stadens ”snobbränna”, ett promenadstråk för folk som ville synas.
Utslagsgivande för etableringen i de gamla Klarakvarteren var att Riksdagen skulle flytta från sina tillfälliga lokaler i Kulturhuset tillbaka till Helgeandsholmen. Läget för riksdagshusets permanenta bygge diskuterades länge under slutet av 1960-talet. Det fanns långtgående planer på ett riksdagshus i kvarteret Vinstocken vid Gustav Adolfs torg. 1969 beslöts dock att bygga om gamla Riksdags- och Riksbankshusen och flytta till Helgeandsholmen igen.
Från kvarteren på södra Norrmalm skulle departementens medarbetare få gångavstånd till Riksdagshuset och ett koncentrerat område var lättare att bevaka än ett över flera stadsdelar utspritt. Innan dess var departementen utspridda på bland annat Norrmalm och i Gamla stan, exempelvis i Kanslihuset och Kanslihusannexet och före detta Skandiahuset vid Mynttorget. Det senare byggdes om för Utbildningsdepartementet som flyttade in 1967. Det fanns även planer på att anlägga en departementsstad i Kymlinge norr om Stockholm. För snabba kommunikationer till och från staden byggdes Kymlinge tunnelbanestation. Planerna realiserades dock inte och tunnelbanestationen togs aldrig i bruk.
Redan i början av 1900-talet flyttades några departement till södra Norrmalm, bland dem Utrikesdepartementet som 1906 övertog Arvfurstens palats i kvarteret Lejonet. År 1918 flyttade dåvarande Ecklesiastikdepartementet till Kronprinsens stall (numera rivet) vid Tegelbacken och det nybildade Handelsdepartementet flyttade 1922 in i kvarteret Rosenbad vars byggnader övertogs av staten 1919 och 1924. År 1966 köptes före detta Skandinaviska Bankens hus i kvarteret Vinstocken och byggdes om för Försvarsdepartementet.
År 1965 började staten förvärva mark från Stockholms stad i kvarteret Loen där man övertog Svenska Dagbladets gamla fastighet i hörnet Karduansmakargatan / Klara södra kyrkogata. Norrmalmsregleringen pågick för fullt i kvarteren norr om Loen och hela området befann sig under komplett omdaning. Samtidigt fick arkitektkontoret Ahlgren-Olsson-Silow i uppdrag att utarbeta en utbyggnadsplan för kvarteren Björnen, Loen, Brunkhalsen, Brunkhuvudet, Johannes Större och Tigern. Arkitekterna föreslog fullständig rivning och nybyggnad, med undantag för det sedan 1935 byggnadsminnesskyddade Adelcrantzka palatset i kvarteret Björnen. De föreslagna rivningarna skulle dock inte bli så omfattande som arkitekterna hade föreslagit och flera byggnader blev kvar, bland annat i Brunkhalsen, Brunkhuvudet och Johannes Större.
År 1968 överlämnades utbyggnadsplanen till staten för granskning. Gällande kvarteren Brunkhalsen och Brunkhuvudet (de så kallade Brunkarna) skar det sig mellan Stockholms stad och Byggnadsstyrelsen om hur kvarteret skulle bebyggas. Staden hade i samband med Norrmalmsregleringen och 1962 års cityplan planerat att här låta uppföra ett stort parkeringshus för omkring 600 bilar vilket spolierade Byggnadsstyrelsens planer. Resultatet blev att staten till en början avstod från Brunkarna.
I januari 1969 blev det definitivt klart att samtliga departement skulle samlas på Nedre Norrmalm. Den första stora flytten inleddes 1973 väster om Drottninggatan, när det så kallade Departementshuset, ritat av arkitekt Nils Tesch, blev färdigt i kvarteret Loen. Till en början fick Bostadsdepartementet, Jordbruksdepartementet och Socialdepartementet sina lokaler i den nya ämbetsmannabyggnaden på 25 000 kvadratmeter. Med detta bygge påbörjades även en breddning av Jakobsgatan som innebar att kvarterets södra fastigheter fick rivas, medan två äldre byggnader vid Drottninggatan 15–17 (före detta Tjenstemannabanken och före detta Sundsvalls Handelsbank) bevarades.
I grannkvarteret Björnen började 1977 en omfattande rivning med undantag för Adelcrantzka palatset. Sommaren 1978 rapporterade Tidningarnas Telegrambyrå (TT) att ”Regeringen gett startsignal för regeringsbyggnader med omkring 1 400 arbetsplatser till en kostnad av 140 miljoner kronor”. På ett fotografi från 1979 syns Adelcrantzka palatset ensamt i kvarteret medan grundläggningsarbetena för den nya bebyggelsen pågår runt omkring. Här uppfördes nya byggnader efter ritningar av arkitektkontoret Ahlgren-Olsson-Silow med lokaler för Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet och Jordbruksdepartement som kunde flytta in 1982.
Mellan 1979 och 1981 byggdes även hela kvarteret Rosenbad om under ledning av Anders Tengboms arkitektkontor för Statsrådsberedningen och Justitiedepartementet. Samtidigt iordningställdes kvarteret Röda bodarne (Centralpalatset) för Handelsdepartementet.
I kvarteret Tigern, beläget söder om Björnen, sparades enbart fasaderna till två byggnader i Tigerns södra del: före detta Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan och före detta Norrlandsbanken. Tre hus i kvarterets norra del (mot Jakobsgatan) revs helt och ersattes 1982 av ett nytt kontorskomplex ritat av EHKL arkitektkontor. Därmed var omdaningarna för de nya regeringskvarteren väster om Drottninggatan avslutade.
År 1983 fortsatte Byggnadsstyrelsen sitt utredningsarbete med kvarteren öster om Drottninggatan. Under tiden hade Stockholms stad skrinlagt sina planer om ett stort parkeringshus i Brunkhalsen. Det blåste nya vindar, och nu gällde varsam upprustning i stället för rivning och nybyggnad, allt enligt Cityplan 1977 som även blev slutpunkten för Norrmalmsregleringen.
År 1979 förvärvade staten samtliga fastigheter i Brunkhuvudet och Brunkhalsen. Här fanns också några kulturhistoriskt värdefulla byggnader, bland dem Mäster Dyks hus mot Drottninggatan och Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernans byggnad samt Nordiska Handelsbankens byggnad, båda mot Malmtorgsgatan. Den senare inrymde mellan 1928 och 1973 postkontoret Stockholm 16 och var länge rivningshotad. En medborgaropinion bidrog dock till att posthuset och Mäster Dyks hus bevarades och att den återstående delen av Jakobsgatan inte breddades. Istället lades trottoaren indraget bakom husens södra fasad och Jakobsarkaden skapades. I september 1988 kunde delar av Utrikesdepartementet flytta in i Brunkhuvudet medan Brunkhalsen 1993 blev hemvist för Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet.
Nästa ombyggnadsetapp gällde Kvarteret Johannes större, beläget direkt söder om Brunkhuvudet. Även i detta kvarter fanns flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, bland dem Gustav Horns palats, Sundsvallsbankens före detta byggnad, Sadelmakarens hus och Kanngjutarmästarens hus. Sundsvallsbankens hus övertogs av staten redan 1972 och byggdes 1984 om för Utrikesdepartementets pressrum. 1988 avslutades en större ombyggnad av kvarteret som gällde en förbindelsekulvert till Brunkhuvudet och lokaler för Medelhavsmuseet.
Kvarterets västra delar (mot Drottninggatan) ombyggdes åren 1992 till 1995 och berörde Sadelmakarens och Kanngjutarmästarens hus. Det senare anses vara ett av de bäst bevarade bostadshusen från 1600-talet utanför Gamla stan. Till kvarterets västra delar flyttade 1995 Utrikesdepartementets handelsavdelning. En sista etapp som omfattade bland annat renovering av fasaderna i den östra kvartersdelen blev klart 1997. Därmed var tre decenniers omdaning av Stockholms regeringskvarter avslutad.
Inga större om- eller nybyggnader hade gjorts i Departementsstaden sedan 1990-talets slut, men i början av 2000-talet var några av regeringskvarterens fastigheter i stort behov av teknisk och lokalmässig upprustning.
Ombyggnad av kvarteret Tigern inleddes 1999 sedan utredningar från 1995 visat på ett behov av förbättrad arbetsmiljö och inomhusklimat. Det fanns även krav på ökat antal arbetsplatser för Regeringskansliet. Som generalkonsult och arkitekt för projektet anlitades Wingårdh Arkitektkontor.
Åren 2009 till 2012 genomfördes en omfattande ombyggnad av Nils Teschs byggnad från 1960-talet i kvarteret Loen. Huset påbyggdes med några våningar och den tekniska utrustningen moderniserades. För gestaltningen stod BAU Arkitekter och Reflex Arkitekter. I september 2017 klassades kvarteret Loen som miljöbyggnad i klass silver. Av de 14 parametrar som granskats blev det fyra guld, sju silver och tre brons.
Under hösten 2014 påbörjades moderniseringen av kvarteret Björnen. Delar av 1980-talsbyggnaden revs och påbyggdes sedan med sex nya våningar. En gårdsflygel revs och gjorde Adelcrantzska palatset mer synligt. Även palatset fick en välbehövlig uppfräschning. Arbetena avslutades 2018. Byggherre var Statens Fastighetsverk, arkitekter var White arkitekter och BAU Arkitekter.
I januari 2019 till 2023 genomfördes en omfattande renovering av byggnadsbeståndet i kvarteret Rosenbad. Utöver en invändig upprustning av lokaler och tekniska installationer ingick även restaurering av fasadernas stendetaljer. Stenar som behövde nytillverkas göts av och höggs på ett stenhuggeri i Hannover. Regeringskansliets verksamhet är under tiden inrymd i kringliggande kvarter. Ansvarig arkitekt är Arcona.
Hela området kring Rosenbad säkras för obehörig trafik genom hinder som består av fasta och rörliga pollare. Exempelvis finns en rad pollare som stänger av Fredsgatans genomfartstrafik till Gustav Adolfs torg. Liksom Rosenbads byggnader är samtliga fastigheter i Departementsstaden klassade som skyddsobjekt.
Kvarter och besöksadresser gällande år 2020. I alfabetisk ordning.
Arbetsmarknadsdepartementet: Tigern (Fredsgatan 8)
Finansdepartementet: Björnen och Loen (Jakobsgatan 24)
Försvarsdepartementet: Vinstocken (Jakobsgatan 9)
Infrastrukturdepartementet: Brunkhuvudet (Malmtorgsgatan 3)
Justitiedepartementet: Björnen och Loen (Herkulesgatan 17)
Kulturdepartementet: Brunkhalsen (Drottninggatan 16)
Miljödepartementet: Johannes större (Fredsgatan 6)
Näringsdepartementet: Björnen och Loen (Herkulesgatan 17)
Socialdepartementet: Tigern (Fredsgatan 8)
Utbildningsdepartementet: Brunkhalsen (Drottninggatan 16)
Utrikesdepartementet: Lejonet (Gustav Adolfs torg 1)
I alfabetisk ordning:
Bonns regeringskvarter
Londons regeringskvarter
Kvarter i Stockholm
Klarakvarteren
Norrmalmsregleringen
Diplomatstaden
SFV: Departementsstaden av Staffan Nilsson, sid. 29–31.
SFV: Klara – en angelägenhet för staten
Hasselblad, Björn; Lindström, Frans (1979). Stockholmskvarter: vad kvartersnamnen berättar. Stockholm: AWE/Geber. Libris 7219146. ISBN 91-20-06252-4
Departementens e-post- och besöksadresser
Hall, Thomas (1999). Huvudstad i omvandling - Stockholms planering och utbyggnad under 700 år. Källström, Gunnar (illustratör). Stockholm: Sveriges Radios förlag. Libris 7409712. ISBN 91-522-1810-4
Lundevall, Peter (2006). Stockholm, den planerade staden. Carlssons bokförlag. ISBN 91-7203-788-1
Informationsskyltar utformade och uppsatta av Statens Fastighetsverk på respektive fastighet
Wikimedia Commons har media som rör Stockholms regeringskvarter.
Jakobsbrevet (klassisk grekiska: Ἰακώβου [ἀποστόλου] ἐπιστολή [καθολική], Iakōbou epistolē) är en skrift som ingår i Nya testamentets brevlitteratur. Brevet tillhör, tillsammans med Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, de tre Johannesbreven och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven, därför att det har en allmän ("katolsk") adressat och alltså inte är riktat till någon bestämd person eller församling.
Det föreligger inte någon konsensus inom forskarvärlden om när detta brev skrevs och oenigheten hänger samman med frågan om vem som har skrivit det – om det skrevs av Herrens broder Jakob som antas ha dött år 62 eller om det skrevs av någon okänd person senare. Detta har lett till att vissa daterar brevet så tidigt som till mitten av 40-talet medan andra förlägger dess tillkomst till långt efter Jakobs tid och ibland så sent som till mitten av 100-talet. Följaktligen har det hävdats att det är Nya testamentets såväl äldsta som yngsta skrift. Den mest accepterade uppfattningen torde vara att brevet inte har skrivits av denne Jakob, utan att det skrevs av en för oss okänd person någon gång under perioden omkring 65–100.
Jakobsbrevet är mer att betrakta som en allmän kristen förmaningsskrift än ett traditionellt brev. Skriften består av löst sammansatta vishetsord och korta utredningar och förmaningar. Jakobsbrevet tar upp förhållandet mellan gärningar och tro, och poängterar att utan gärningar är tron död och att man blir rättfärdig även genom gärningarna, inte enbart genom tron. Av bland annat denna anledning har brevet varit omtvistat inom kyrkan och exempelvis Martin Luther kritiserade det för att grumla läran om rättfärdiggörelsen.
Det finns ingen större enighet bland forskare vad gäller brevets ursprung, tiden när det skrevs eller vem författaren var, och det var omstritt redan i den gamla kyrkan. Brevet uppges vara skrivet av Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare, men vem denne var anges aldrig. Jakob var ett vid denna tid mycket vanligt namn bland palestinska judar och kristna. Med reservation för att samma person kan dölja sig bakom fler namn än ett, förekommer fem män i Nya testamentet som heter Jakob (grekiska: Ἰάκωβος): Jakob, Sebedaios son, Jakob, Alfaios son, Jakob, Jesu broder, också benämnd Herrens broder och den rättfärdige, Jakob den yngre och Jakob, far till lärjungen Judas. Den traditionella uppfattningen har varit att brevet har författats av Jesu broder, kallad Jakob den rättfärdige, som var ledare för den kristna kyrkan i Jerusalem fram till sin död år 62. Genom att det i brevet aldrig sägs vilken Jakob som avses, drar de flesta forskare slutsatsen att oavsett vem som har skrivit det, var meningen den att läsaren skulle förstå att detta var en så välkänd och berömd Jakob att den saken inte behövde påtalas. Därmed kvarstår Jakob, Sebedaios son och Jakob den rättfärdige, och eftersom den förstnämnde anses ha dött redan år 44 återstår bara den senare. Har han skrivit brevet bör det vara en av Nya testamentets tidigaste skrifter. Mot Jakob som författare talar brevets vårdade grekiska; för honom talar att innehållet uppvisar ”beröringspunkter med kristendomens ursprungsmiljö” och att flera kärva uttalanden liknar Jesu ord i evangelierna.
Till stöd för att Jakob den rättfärdige har skrivit brevet har forskare framhållit att brevets polemik vore otänkbar efter apostlamötet i Jerusalem omkring år 49, varför de förlägger brevets tillkomst till före detta år. Andra argument till stöd för att Jakob skrivit brevet är att traditionen tillskriver honom brevet och att det är judiskt-kristet, vilket skulle stämma med Jakob som författare. Vidare anses den ödmjuka ingressen, den förmanande hållningen och den självklara auktoriteten, tala för att Jakob har skrivit brevet. Dessutom menar några, som Scot McKnight, att argumenten mot identifieringen av Jakob som författare inte är så övertygande som ofta görs gällande och att brevet därför inte måste vara skrivet efter Jakobs tid, som 1) att orsaken till att det inte har citerats eller åberopats i den äldsta tiden är att det ansågs vara för obetydligt och 2) att det har cirkulerat inom bara en mindre judekristen grupp, och 3) att templets ödeläggelse år 70 marginaliserade den judekristna gruppen i Jerusalem varför deras syn negligerades samt 4) att brevet ansågs vara för judiskt för att väcka intresse inom den icke-judiska delen av kristenheten. Robert Foster menar dock att även sammantaget utgör dessa argument bara en möjlig, men knappast övertygande, förklaring till varför brevet inte rönte någon större uppmärksamhet.
Om Jakob, ledaren för den kristna församlingen i Jerusalem, har författat denna skrift skulle den kunna vara skriven någon gång i perioden omkring 40 till 62, och om den som flera forskare antar är tillkommen i slutet av 40-talet, skulle den kunna vara Nya testamentets äldsta skrift.
Argumenten emot uppfattningen att brevet skrivits av Jakob inbegriper att det är skrivet på driven grekiska, något många menar att en enkel och outbildad palestinier med arameiska som modersmål knappast vore i stånd till, om än vissa anser det inte vara uteslutet. Det faktum att grekiskan förekom i Palestina innebär inte, enligt Werner Kümmel, att en arameisktalande jude i vanliga fall kunde skriva på flytande grekiska. Författaren är dessutom väl förtrogen med Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, och de bibelcitat som förekommer i brevet är hämtade därifrån. Det finns heller inga tydliga tecken på att det skulle vara en översättning gjord från en arameisk förlaga. Och enligt Bart D. Ehrman var Jakob en arameisktalande bonde från Galileen som med nästan absolut säkerhet inte ens kunde läsa och skriva, än mindre författa ett verk på flytande grekiska. Ehrman menar att den som skrev detta brev var en mycket bildad person med grekiska som modersmål, som skrev en klar och korrekt koinegrekiska och som hade förmågan att bruka en mängd retoriska tekniker som var vanliga inom grekisk-romersk moralfilosofi. Av dessa anledningar menar han att det är näst intill omöjligt att föreställa sig att Jakobsbrevet har skrivits av Jakob, en outbildad bonde från landsbygdens Nasaret. (Vad gäller svårigheten för en outbildad arbetare, som en jordbrukare eller fiskare, från den galileiska landsbygden att kunna författa ett brev på grekiska, se Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen.)
En annan invändning mot att Jakob skulle vara författaren, är att det ingenstans i brevet framkommer att författaren har någon egen relation till Jesus. Jesus nämns för övrigt vid namn bara två gånger i brevet (Jak 1:1; 2:1) och då endast som herren Jesus Kristus. Inget sägs heller om att hans död och uppståndelse skulle utgöra grund för frälsningen. Vidare var skriften omstridd i den äldsta kyrkan och dess accepterande i kanon tog lång tid. Det finns inga säkra spår efter att någon använt sig av Jakobsbrevet före 200-talet, men det finns tecken på att Irenaeus var bekant med det cirka år 180. Det saknas i Muratoriekanon, Tertullianus nämner det inte, och det citerades som auktoritativ skrift först av Origenes i mitten av 200-talet. På 300-talet skriver Eusebios av Caesarea att brevet ofta har ansetts vara oäkta och att inte många gamla författare har nämnt det. Flera forskare har tolkat brevets andra kapitel, verserna 2:14–26, som ett angrepp på Paulus, varför i så fall brevet måste ha skrivits efter det att Paulus brev hade samlats och börjat cirkulera, något som skedde senare än år 62 när Jakob antas ha dött. Och man har undrat hur Jakob, om han verkligen är författaren, kan ha undgått att ta upp frågan om konvertiternas förhållande till judiska lagar och riter. I alla källor sägs Jakob värna den judiska lagen och såväl kulturellt som kultiskt hålla fast vid den judiska identiteten. Men i Jakobsbrevet finns inget rituellt eller kultiskt, inget om renhetslagar, det judiska templet, tillåten mat, sabbaten, högtidsdagar, omskärelse, Israel eller något annat som hör till den judiska identiteten. I stället handlar det om kärleksbudet att Du skall älska din nästa som dig själv (Jak 2:8) eller om budorden (Jak 2:10–12). Det förekommer heller inga antydningar i brevet om schismer mellan judiska och icke-judiska kristna, och soteriologin, frälsningsläran, i brevet riktar sig till de hednakristna och avviker därmed kraftigt från den orientering mot de judekristna som Jakob representerar enligt det Paulus skriver i Galaterbrevet.
Andra tecken på att brevet inte är från den närmaste tiden efter Jesu död, och därmed heller inte skrivet av Jakob, är dess beskrivning av förhållanden som antas ha rått vid en senare tid. Det handlar om upplevda bekymmer över att det finns alltför många rika i församlingarna (Jak 2:1–6; 5:1–6), att folk verkar vara otåliga över att Jesus ännu inte kommit (grekiska: παρουσία, parousia) (Jak 5:8–9) och att ”de äldste” (grekiska: πρεσβύτερος, presbyteros) förefaller leda församlingarna (Jak 5:14). Detta är omständigheter som alla påminner mer om de förhållanden som rådde senare. Mot slutet av nollhundratalet anslöt allt fler till den kristna rörelsen och då också många fler rika, varför sociala konflikter uppstod i församlingarna. Liknande förhållanden står att finna främst i Lukasevangeliet, Uppenbarelseboken och de pseudopaulinska Pastoralbreven, vilka anses ha skrivits vid en senare tid än den när Paulus skrev sina brev.
Några forskare menar att flera av dessa omständigheter går att förklara med antagandet att Jakob inte har skrivit brevet men väl påverkat dess utformning i samband med att en skolad hellenist skrev det, även om brevet utformades slutgiltigt först senare.
Emedan majoriteten forskare anser att brevet inte har skrivits av Jakob utan tillkommit efter dennes död och författats av en okänd hellenistisk judisk kristen person med en grundlig grekisk skolning, brukar dess tillkomst ofta förläggas till den sista tredjedelen av nollhundratalet, cirka 65–100.
Jakobsbrevet är, frånsett inledningen, inte uppbyggt som ett traditionellt brev. Det är snarare en skrift sammanställd av kärnfulla uttryck och uttolkningar. Det är främst en traktat (en allmän skrift för en vidare publik) – en kristen förmaningsskrift som handlar om kristen livsföring och gärningarnas betydelse i förhållande till tron. Det innehåller alltså undervisning om kristen moral och etik, visdomsord och förmaningar till församlingarnas medlemmar och ledare, och var troligen avsett att skickas runt till församlingarna.
Brevet inleds med ”Hälsningar från Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare, till de tolv stammarna i förskingringen” (Jak 1:1), vilket sannolikt inte avser de tolv judiska stammarna, utan antingen judekristna runt om i Romarriket eller så kristna över huvud taget. De ämnen som ges störst utrymme i brevet är tro, prövningar och frestelser och att Gud inte frestar någon; att man inte ska göra skillnad på rika och fattiga och att Gud utvalt de fattiga till sitt rike; att man inte med tungan ska sprida sitt gift och att den sanna visheten kommer från ovan; att man ska vara ödmjuk och inte högmodig, förlita sig på Guds försyn och inte vara övermodig; att Herrens ankomst (parousia) är nära; att bönen har kraft; att många bröder kommer bort från sanningen och hamnar på villovägar; och att ”den som återför en syndare från hans villovägar räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir förlåtna.” (Jak 5:20) Därefter slutar brevet utan någon avskedsfras.
Ett framträdande tema i Jakobsbrevet är att det finns två vägar i livet, där den ena leder till död och den andra till liv. I brevet framställs kristendomen (fastän beteckningen inte förekommer) som inte bara ett trossystem utan som ett sätt att leva. Församlingsmedlemmarna varnas för att vara tvehågsna (Jak 1:8; 4:8) och att det inte är möjligt att vara vän både med världen och med Gud (Jak 4:4). Skriften beskriver det praktiska livet i en församling, där man ber för varandra och bekänner sina synder för varandra (Jak 5:16), och där man åtar sig att hjälpa dem som befinner sig i nöd (Jak 1:27). Den utgör en handledning för hur man ska agera för att beträda den väg som leder till livet (Jak 1:12) och hur man ska undvika den väg som leder till döden (Jak 5:19–20).
En av de saker som främst betonas i brevet är att tron i sig själv, utan gärningar, är död (Jak 2:17, 26), och ”att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (Jak 2:24). Detta verkar stå i direkt motsats till det Paulus skriver, nämligen ”att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar”.
Jakobsbrevet är en bibelbok som relativt sällan lyfts fram i kyrkans förkunnelse. Orsaken är främst att den inte betonar Jesu död och uppståndelse på samma evangeliserande sätt som andra bibelböcker i Nya testamentet gör. Martin Luther ansåg att brevets innehåll grumlade rättfärdiggörelsen genom tron.
”Bli ordets görare, inte bara dess hörare.” (Jakobsbrevet 1:22)
”Vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?” (Jakobsbrevet 2:14)
”Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.” (Jakobsbrevet 2:17)
”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man ...” (Jakobsbrevet 3:2)
”Lyssna ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er ...” (Jakobsbrevet 5:1–6)
Katolska breven
Jakobs protevangelium
Nationalencyklopedins (nätupplaga), Jakobs brev Läst 11 februari 2017
Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616. https://archive.org/details/forgedwritinginn0000bart
Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
Foster, Robert J. (2014) (på engelska). The significance of exemplars for the interpretation of the Letter of James. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 376. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 17106023. ISBN 9783161532634
Hartin, Patrick J. (1991) (på engelska). James and the 'Q' sayings of Jesus. Journal for the study of the New Testament. Supplement series, 0143-5108 ; 47. Sheffield: JSOT Press. Libris 6428780. ISBN 1-85075-267-2. https://archive.org/details/jamesqsayingsofj0000hart
Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
Laws, Sophie (1980) (på engelska). A commentary on the epistle of James. Black's New Testament commentaries, 99-0116433-8. London: A. & C. Black. Libris 5495067. ISBN 0-7136-2075-7. https://archive.org/details/commentaryonepis0000soph
Leahy, Thomas W. (1989). ”The Epistle of James”. i Raymond E. Brown; Joseph A. Fitzmyer; Roland E. Murphy (på engelska). The New Jerome Biblical commentary ([2. ed.]). London: G. Chapman. sid. 909–910. Libris 4715543. ISBN 0-225-66588-3
McKnight, Scot (2011) (på engelska). The Letter of James, The New International Commentary on the New Testament. Cambridge: Grand Rapids: Eerdmans. ISBN 9780802826275
Nestle–Aland (2012). Nestle Eberhard, Nestle Erwin, Aland Barbara, Aland Kurt. red (på grekiska, klassisk). Novum Testamentum Graece (28. rev. Aufl., herausgegeben vom Insitut für Neutestamentliche Textforschung.). Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft. Libris 13988187. ISBN 9783438051608
Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687. https://archive.org/details/introducingnewte00powe
Robinson, John A. T. (1976) (på engelska). Redating the New Testament. London: SCM Press. Libris 4839963. ISBN 0-334-02301-7
Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3. https://archive.org/details/historytheologyo0000schn_m3a5
Sunnliden, Håkan (2017). Jakobs brev: en bibelteologisk kommentar. Everöd: Recito förlag. Libris 20838172. ISBN 978-91-7765-096-6
Jakobsbrevet i Bibel 2000 på bibeln.se
Wikisource har originalverk som rör Jakobsbrevet.
Forskning kring medeltidens mat försöker beskriva livsmedel, matlagningsmetoder och matvanor som förekom i europeiska samhällen under medeltiden, en period som sträcker sig från cirka år 500 e.Kr. till 1500 e.Kr. Under denna period etablerades många nya vanor inom kosthållning och matlagning över hela Europa och många av dessa blev en grund för de moderna europeiska köken. Transport och kommunikation var betydligt långsammare än idag, vilket omöjliggjorde eller fördyrade handel med flera typer av mat. De välbärgade kunde emellertid låta sina matvanor påverkas av importerade recept och råvaror, och successivt spred sig främmande kulturers matvanor även till de lägre klasserna.
Medeltiden var en period då missväxt och svält var vanligt och stor skillnad rådde mellan fattig och rik. Vid senmedeltiden stiftades ofta överflödsförordningar, lagar som reglerade i vilken mån varje samhällsklass fick markera sin status, med exempelvis kläder och mat. Sociala eller medicinska normer kunde också diktera att den arbetande befolkningens mat skulle vara mindre förfinad än elitens kost. Logiken bakom detta var att grovt arbete krävde grov mat och att detta var en gudagiven ordning.
Bröd var det vanligaste livsmedlet i alla samhällsklasser och fanns vid så gott som varje måltid. Spannmålen dominerade även i form av gröt, välling och pasta. Soppor, grytor och stuvningar var de vanligaste rätterna och ingredienser som användes över hela Europa var mandlar, oftast i form av mandelmjölk, verjus (den sura saften av omogna druvor), vin och vinäger, gärna kombinerat med socker eller honung för dem som hade råd. Fläsk och kyckling förekom i alla regioner, och särskilt i norr åt man stora mängder sill och torsk.
Under medeltiden intogs vanligen två måltider per dag; middag någon gång mellan klockan 10.00 och 14.00 och kvällsmål sent på eftermiddagen eller kvällen. Systemet med två måltider förblev stabilt under senmedeltiden. Mellanmål var vanliga, men var också en fråga om social status eftersom de som inte behövde utföra kroppsarbete kunde avstå från dem. Frukost var något som adel, präster och medlemmar av religiösa ordnar undvek eftersom det ansågs syndigt att bryta nattens fasta för tidigt på dagen. Av praktiska skäl åt arbetsklassen ett morgonmål och det var även tolererat att barn, kvinnor och äldre gjorde det. Sena måltider (reresoper, av occitanska rèire-sopar "sent kvällsmål") med åtskilliga mängder alkohol ansågs osedliga. Dessa sena måltider blev ofta förknippade med syndiga förehavanden som hasardspel, grova skämt och oanständigt flörtande. Mindre mellanmål var vanliga (trots att även de ansågs opassande av den tidens moralister) och arbetare kunde få tillägg av sina arbetsgivare för att köpa en mindre matbit att äta på raster.
Under senare delen av medeltiden fanns en tendens att i viss mån försöka undkomma den stränga kollektivism som genomsyrade perioden. Måltiden var en social händelse, precis som alla andra aspekter av medeltida livsföring. Hela hushållet, inklusive tjänare, skulle äta tillsammans. Att dra sig undan för att äta på egen hand eller med en eller två nära vänner ansågs slösaktigt och snudd på misstänkt i en värld där alla i samhället var beroende av varandra för att överleva. På 1200-talet rådde exempelvis den engelske biskopen av Lincoln Robert Grosseteste grevinnan av Lincoln att "förbjuda middag och kvällsmål utanför matsalen, i hemliga och privata gemak, för detta leder till slöseri och ger ingen ära åt herre eller fru." Han rådde också grevinnan att hålla ögonen på tjänarna så att de inte smet iväg med matrester för att avnjuta dem sent på kvällen istället för att skänka dem till fattiga som allmosor.
Det finns beskrivningar av bordsskick vid större banketter under senmedeltiden, men betydligt färre återgivningar av hur eliten intog vardagsmål eller hur allmogen och de fattiga åt sin mat. Man kan dock utgå från att det inte förekom utsvävningar som flerrättersmiddagar, kryddor och handtvätt i parfymerat vatten i enklare hem. I rika hushåll försågs gäster med vatten och rena linnehanddukar före och efter måltiden så att de kunde tvätta händerna. Sociala normer gjorde det svårt för kvinnor att upprätthålla den stereotypa bilden av att vara nätta och rena medan de avnjöt en storslagen måltid, och det var vanligt för värdens fru att äta i enskilt rum med sitt följe. Hon kunde efter att ha avklarat huvudsaken av det praktiska ätandet ansluta sig till gästerna lagom till desserten. Överlag var de högre ståndens fina tillställningar ett rent manligt nöje och det var ovanligt att andra än mycket högt stående gäster tog med sig sina fruar. Den sociala hierarkin bekräftades genom bordsskicket där de av lägre rang skulle hjälpa dem av högre rang, där yngre skulle hjälpa äldre, och där män skulle bespara kvinnor risken att befläcka kläder och rykte genom att hantera mat på ett okvinnligt sätt. Delade dryckeskärl var vanligt även vid viktiga banketter för alla utom de mest ansedda som satt vid värdens bord. Likaså förväntades det att man skulle bryta bröd och skära upp kött åt sina bordsgäster.
Mat serverades för det mesta på tallrikar eller direkt ur kokkärlen och de ätande tog sin portion från serveringsfaten och placerade på en egen tallrik med hjälp av skedar eller med händerna. Genom större delen av medeltiden och långt in på 1600-talet bestod tallrikar av trä eller tenn, alternativt av några dagar gammalt bröd av lägre kvalitet som skars till vid bordet. I fattigare hushåll åt man ofta maten direkt från bordet, som ofta kunde ha fördjupningar för mat. Knivar användes för att skära med eller för att ta salt ur de gemensamma saltkaren, och gäster förväntades ha med en egen kniv; enbart högt ärade gäster försågs med en kniv av värden. Gafflar användes inte i Europa i någon större utsträckning förrän fram emot 1700-talet och under renässansen endast i Italien. Synen på gaffeln som bestick under högmedeltiden illustreras väl av reaktionerna på den bysantinska prinsessan Teodora Doukainas bordsskick. Hon gifte sig år 1075 med Domenico Selvo, dogen av Venedig, men orsakade skandal bland venetianarna genom att låta sin mat skäras upp av hennes eunucker och sedan äta den med en gyllene gaffel. Denna nymodighet uppfattades som så skamlöst högfärdig att biskopen av Ostia, Peter Damian, senare hänvisade till den utländska gemålen som "...den venetianske dogens fru vars kropp efter hennes delikata excess helt ruttnade bort."
All medeltida matlagning skedde med hjälp av eld, (spisar blev inte vanliga förrän på 1800-talet) och alla kockar var tvungna att behärska konsten att laga mat över öppen eld. Ugnar var vanliga, men de var dyra att bygga och fanns bara i större hushåll och bagerier. Det var vanligt att samhällen gemensamt ägde ugnar för att försäkra sig om att den livsviktiga brödbakningen var tillgänglig för alla. Det fanns även mindre, flyttbara ugnar som kunde fyllas med mat och sedan täckas med glödande kol eller het aska, och även större ugnar på hjul varifrån man kunde sälja pajer och andra bakverk i medeltida städer. För de flesta människor lagades mat mestadels i enklare grytor eftersom det var det mest bränsleeffektiva sättet att laga mat och på det viset gick man heller inte miste om näringsrikt kokspad. Maten under medeltiden var ofta betydligt fetare än idag, i alla fall för dem som hade råd. Det ansågs inte vara ett hälsoproblem; kroppen behövde fettreserver, eftersom många arbetade hårt och bostäderna vara kalla och dragiga. Kroppsidealen var också annorlunda; var man rik skulle man gärna visa upp det med lite hull (särskilt bland män) och det var i allmänhet bara de mycket fattiga eller sjuka som var smala.
Den dominerande uppfattningen inom den västerländska gastronomin idag är att sött och salt endast med få undantag bör blandas, ett ideal som uppstod först i det franska hovköken under sent 1600-tal. På medeltiden kunde frukt utan problem kombineras med kött, fisk och ägg. Ett recept på Tart de brymlen, en sorts fiskpaj från receptsamlingen Forme of Cury från sent 1300-tal, innehåller en blandning av fikon, russin, äpplen, päron och fisk (lax, ungtorsk eller kolja) med urkärnade plommon under pajskalet. Det ansågs viktigare att rätten passade in på den dåtida uppfattningen om korrekt medicin och kostlära som grundade sig på humoralpatologi. Detta innebar att mat behövde balanseras med andra ingredienser och råvaror beroende på hur dess inneboende natur uppfattades. Till exempel ansågs fisk vara väldigt kall och fuktig och skulle därför tillagas på ett sätt som värmde och torkade ut, som stekning eller bakning i ugn och helst smaksättas med heta och torra kryddor; nötkött ansågs vara kallt och fuktigt och skulle därför helst kokas; fläsk var varmt och fuktigt och skulle därför grillas eller bakas. I några receptsamlingar anges alternativ till råvaror där humorala egenskaper ansågs viktigare än snarlikhet i smak. I ett recept på kvittenpaj anges kål som ett fullgott alternativ, och i ett annat likställs rovor med päron.
I de flesta hushåll lagade man mat över en öppen eldstad i mitten av bostaden för att utnyttja värmen från elden så effektivt som möjligt. Detta upplägg var vanligt även i större och rikare hushåll större delen av medeltiden. Mot senmedeltiden utvecklades successivt ett separat kök, först genom att eldstaden flyttades in mot väggen och senare genom att det placerades i en fristående byggnad som hängde samman med huvudbyggnaden genom en överbyggd gångväg eller arkad. På så vis kunde man undvika rök och matos och det minimerade också risken för att en eldsvåda skulle kunna sprida sig från de många eldstäderna i storköken.
Många grundläggande varianter av moderna köksredskap, som stekpannor, grytor, kastruller och våffeljärn, fanns redan på medeltiden, även om många av dem var för dyra för det genomsnittliga hushållet. En stor variation av spett fanns som kunde användas för att tillaga allt från späda vaktlar till hela oxar. Det fanns även upphängningsanordningar med justerbara krokar på vilka grytor kunde hängas för att underlätta arbetet att snabbt ta bort grytor som höll på att brännas vid eller koka över. Redskapen hölls ofta över en öppen eld eller på ett stativ direkt över glöden. Det fanns även en mängd olika sorters knivar, slevar och rivjärn. I rika hushåll var ett av de vanligaste redskapen morteln och silen (oftast av tyg) eftersom många recept krävde att råvarorna skulle finhackas, silas och kryddas antingen före eller efter tillagning – näringen i finfördelad mat ansågs kroppen lätt kunna ta upp. Det gav också skickliga kockar en möjlighet att forma maten i diverse fantasifulla former. Ett typiskt tillvägagångssätt var att flå och rensa ett djur, mala köttet och blanda det med kryddor och andra ingredienser och sen stoppa tillbaks det i sitt eget skinn, eller att forma det till ett helt annat djur.
Köksbesättningen i de riktigt stora hoven som hölls av adel och monarker kunde ofta bestå av flera hundra personer: Bagare, våffelmakare, såsmakare, förrådsmästare, slaktare, skärare, mjölkpigor, hovmästare och otaliga kökspojkar. Vanliga hushåll klarade sig oftast på ved som kunde plockas från omgivande skog, medan storköken med jämna mellanrum var tvungna att organisera försörjningen av ved för att laga mat åt flera hundra personer. I Du fait du cuisine ("Om matlagning"), en avhandling om matlagning från 1500-talet, ger mäster Chiquart, chefskock till Amadeus VIII, hertig av Savojen, rekommendationer för en tvådagarsbankett. Inför en tvådagarsbankett råder Chiquart en chefskock att säkra minst 1000 vagnslaster "prima, torr ved" och en hel lada kol.
Konservering av mat hade inte ändrats mycket sedan antiken och det skedde inga större omvälvningar förrän konservburken uppfanns på 1800-talet. Tidigare hade det vanligaste sättet att konservera varit att utsätta livsmedel för väder och vind för att dra ut fukt och därigenom öka hållbarheten hos allt från säd till kött. Torkning av mat fungerade genom den drastiskt reducerade aktiviteten hos de vattenberoende mikroorganismer som orsakar förruttnelse. I varmare klimat gjordes detta främst genom att soltorka mat, medan man i kallare klimat, särskilt längs Norges kust, utsatte livsmedel för de starka vindar som ofta råder där (särskilt för framställningen av kabeljo), i ugnar, källare, vindar och ibland även i bostaden.
Att utsätta livsmedel för kemiska processer som rökning, saltning (i salt eller lake) eller konservering gjorde att den höll sig längre. De flesta av dessa metoder tillförde även nya smaker till maten. Rökning och saltning av boskap som slaktades sent på hösten var en vanlig strategi för att dels förse hushåll med kött över vintern, dels att slippa slösa foder på boskapen under de magra vintermånaderna. Smör var nästan alltid hårt saltat (5-10% salthalt) för att inte härskna för snart, något som gjorde att det även kunde säljas på export. Grönsaker, ägg och fisk lades ofta in i tätt packade krukor med saltlag som ofta även innehöll sura vätskor (citronsaft, verjus eller vinäger). En annan metod var att försegla maten i ett lager av socker eller honung genom att koka det i en sockerlag, som sedan maten förvarades i. Att uppmuntra jäsning var också vanligt; man gjorde alkoholhaltiga drycker av spannmål, frukt och druvor där alkoholen verkade desinficerande, även bakterier användes - mjölk syrades till filmjölk eller tillsats av löpe för ystning till ost som sen kunde lagras.
Den stora merparten av den europeiska befolkningen innan industrialiseringen levde i små byar på landsbygden eller i isolerade gårdar. Normen var självförsörjning och endast en liten andel av jordbruksproduktionen såldes på marknader eller exporterades. Större städer var undantag och behövde få sin försörjning från kringområden som stod i proportion till storleken på samhället och dess befolkningstäthet. En större stad kunde hålla sig med en stor variation av matinrättningar som vände sig till olika typer av sociala grupper. Fattigare stadsbor som var trångbodda saknade ofta tillgång till eldstad eller härd att laga mat på och många ägde inte ens husgeråden som var nödvändiga för grundläggande matlagning. I dessa fall var enda möjligheten att köpa färdiglagad mat. Småkrogar sålde färdig, varm mat, en tidig form av snabbmat, eller erbjöd sig att laga till råvaror som kunden tog med sig själv. Resande, till exempel pilgrimer på väg till heliga platser, använde sig ofta av yrkeskockar så att de slapp bära med sig proviant eller husgeråd. För de som hade råd fanns en rad olika specialister för olika typer av mat och tillbehör: osthandlare, pajbagare, såsmakare, rånmakare, etc. Rikare borgare som hade kök i hemmet kunde vid festligare tillfällen hyra in kockar och kökshjälp för att sammanställa en större bankett.
Småkrogar i städer som riktade sig till arbetare eller fattiga sågs som vämjeliga och illa beryktade ställen av de högre klasserna, och även kockar i allmänhet hade ett dålig rykte. Geoffrey Chaucer's karaktär Hodge of Ware, kocken från London i Canterburysägnerna, beskrivs som en sjaskig månglare av oaptitlig mat medan den franske kardinalen Jacques de Vitrys predikningar från tidigt 1200-tal talar om att försäljare av tillagat kött var en ren hälsofara. Att kockar var oumbärliga var något som ibland erkändes och uppskattades, men man såg ned på dem eftersom de tjänade de mer grundläggande och primitiva mänskliga behov snarare än andlig bättring. Stereotypen av en kock i konst och litteratur var en hetlevrad man som ofta drack för mycket och bryskt försvarade sin kittel från snyltare, vare sig de var människor eller djur. Under tidigt 1400-tal satte den engelske munken John Lydgate ord på många av sina samtidas åsikter: "het eld och rök tjock blir till mången arg kock."
Uttrycket "vårt dagliga bröd" från Herrens bön var en mycket konkret verklighet under medeltiden. Den överväldigande majoriteten av kaloriintaget för alla, hög som låg, bestod i huvudsak av spannmål, oftast i form av bröd, gröt, välling och i mindre utsträckning pasta. De vanligaste sädesslagen var vete, råg, korn, hirs, bovete och havre. Ris var för de flesta en dyr importprodukt genom större delen av medeltiden. Vete var det vanligaste sädesslaget i Europa och ansågs också det mest näringsrika, men var ofta dyrare. Det fina, vita mjöl de flesta européer är vana vid idag var något som var reserverat för överklassen. Bönder och arbetare åt mestadels bröd gjort på betydligt grövre mjöl med högre fiberinnehåll. Vid sädesbrist och svält var det vanligt att dryga ut mjöl med billigare och mindre näringsrika matvaror som kastanjer, torkade baljväxter, ekollon, ormbunkar och en rad andra mer eller mindre matnyttiga vegetabilier.
Brödets oumbärlighet som stapelvara innebar att bagare spelade en livsviktig roll i det medeltida samhället. Uppskattningar av dagligt brödintag brukar hamna på runt 1-1,5 kg per person. Bland de första gillen som grundades var bagarnas och lagar och förordningar antogs ofta för att se till att brödpriserna förblev stabila. I England stiftades 1266 The Assize of Bread and Ale ("förordningen för bröd och öl") som fastslog priser för bröd efter priserna på säd och bestämde även vikt och storlek för en standardlimpa. Bagarnas vinstmarginal var också fastslagen, men bagargillena lyckades ofta med stor framgång förändra villkoren. Londonbagarnas gille lyckades till exempel med att lägga till kostnader för allt från ved och salt till bagarfrun och till och med hus och hund. Eftersom bröd var så centralt i den medeltida kosten utdelades stränga straff mot de bagare som försökte lura sina kunder.
En av de vanligast förekommande rätterna, oavsett om det var en bankett eller vardagsmåltid, var soppor och såser som var avsedda att ätas genom att man doppade (eller soppade) brödbitar i skålarna för att suga upp innehållet. Andra mycket vanliga rätter var frumenty, en tjock vetegröt kokad i köttbuljong och ofta smaksatt med kryddor, och diverse grötar på många olika sorters spannmål. Dessa kunde ofta serveras som desserter eller rätter avsedda för sjuka om de kokades i mjölk eller mandelmjölk och sötades. Pajer med fyllningar av kött, ägg, grönsaker och frukt var vanliga över hela Europa, och likaså olika degknyten, munkar och liknande bakverk. Mot senmedeltiden blev kex, och särskilt rån, populära till efterrätten hos överklassen och förekom i ett otal varianter. Spannmål, antingen i form av smulat bröd eller mjöl, var också det vanligaste sättet att reda soppor och stuvningar, ofta i kombination med mandelmjölk.
Bröd användes till mer än att bara äta; även om trä eller metall (oftast tenn) användes för att tillverka tallrikar så var det långt in på 1500-talet vanligt att några dagar gammalt enklare och grövre bröd skars till en fyrkantig form och användes för att lägga upp maten på. Bröd användes också för att torka av knivar innan man skickade dem vidare till nästa middagsgäst eller när man skulle ta salt ur de gemensamma saltkaren. Erfaret tjänstefolk kunde använda tjocka brödskivor som grytlappar, skickligt dolda från kräsna middagsgästers oförsonliga blickar.
Även om de flesta måltider till största del bestod av spannmålsprodukter, var grönsaker som kål, betor, lök, vitlök, rovor och morötter mycket vanliga bland de lägre samhällsskikten. Medeltida kokböcker, som främst var avsedda för dem som hade råd med den typen av lyx, hade relativt få recept som innehöll grönsaker, och så gott som alla var någon form av tillbehör till kötträtter eller någon typ av potage. Morötter fanns i två olika varianter på medeltiden. En läckrare röd-lila sort och en lägre ansedd grön-gul. Den morot med orange färg som är vanligast idag odlades fram i Nederländerna först mot 1600-talet. Diverse baljväxter såsom kikärter, bondbönor och ärter var vanliga och viktiga proteinkällor. Med undantag för ärtor ansågs samtliga av den dåtida medicinvetenskapen vara onyttiga, till viss del på grund av att de orsakade gasbildning. Hur viktiga grönsaker kunde vara för vanligt folk framgår tydligt av källor. I delar av Tyskland på 1500-talet åt bönder surkål tre till fyra gånger om dagen.
Frukt var vanligt förekommande och kunde serveras färsk, torkad eller konserverad, och var en populär ingrediens i en rad olika maträtter. Läkarvetenskapen avrådde från att äta rå frukt, eftersom man ansåg att deras humorala egenskaper var för kalla och fuktiga, och att de helst skulle tillagas på något sätt först. Eftersom både honung och socker var mycket dyrt, var det vanligt att använda frukter för att söta mat. De vanligaste frukterna i söder var citroner, suckatcitroner, bitterapelsiner (den söta varianten blev populär först flera hundra år senare), granatäpplen, kvitten och förstås druvor. Norrut var äpplen, päron, plommon, körsbär och smultron vanligare. Fikon och dadlar åts i hela Europa, men var förhållandevis dyra importvaror i norr.
Vanliga och idag mycket grundläggande ingredienser i modern europeisk matlagning som potatis, kidneybönor, kakao, vanilj, tomat, chilipeppar och majs kom inte till Europa förrän efter upptäckten av Amerika och det tog lång tid för många av de nya grödorna att bli allmänt accepterade.
Mjölk var en viktig källa för djurprotein för dem som inte hade råd med kött eller fisk. Den kom främst från kor, men även getter och får var vanliga som mjölkdjur. Färsk mjölk konsumerades däremot inte av vuxna människor förutom som sjukmat och var främst något som förknippades med små barn och gamla. Fattiga vuxna drack ibland filmjölk eller vassle eller någon form av syrad mjölkprodukt blandad med vatten. Färsk mjölk var överhuvudtaget mer ovanligt än andra mjölkprodukter eftersom den tekniska utvecklingen inte nått det stadium där det var möjligt att bevara den någon längre tid. Mjölk kunde ibland användas i överklassens kök i stuvningar, men eftersom det var svårt att hålla sig med stora mängder av det så användes hellre mandelmjölk istället.
Ost var ett långt viktigare livsmedel bland mjölkprodukterna, särskilt bland allmogen, och historiker har menat att det under vissa perioder kunde varit den enskilt viktigaste källan till djurprotein för de lägre klasserna. Det fanns en stor mängd olika typer av ostar, varav många ännu finns: nederländsk edamer, nordfransk brie, norditaliensk parmesan. Det fanns också ostar som gjordes på vassle, som ricotta, egentligen en biprodukt av tillverkning av hårdostar. Ost användes i matlagning för pajer och soppor, det senare särskilt populärt i tysktalande områden. Smör var en annan viktig mjölkprodukt som var särskilt vanlig i de delar av Nordeuropa som specialiserade sig på boskapsskötsel under senare delen av medeltiden, och då i synnerhet Nederländerna och södra Skandinavien. Medan andra delar av Europa främst använde olja, flott eller ister som matlagningsfett så var smöret mycket dominerande i dessa regioner. Det möjliggjorde en lukrativ export av smör från 1100-talet och framåt.
Den största andelen av köttet kom från husdjur, även om vilt var hett eftertraktat bland de som kunde få rättigheten att jaga. Nötkött var inte lika vanligt som idag eftersom nötkreatur krävde relativt stor arbetsinsats, betesmarker och foder, och oxar och kor var högt värderade som dragdjur och mjölkproducenter. Nötdjur slaktades först när de blivit uttjänta och var då inte särskilt aptitliga som kött. Fläsk var betydligt vanligare eftersom svin krävde mindre arbetsinsats och billigare foder. Tamsvin kunde springa fritt även i större samhällen och kunde matas med nästan vilket köksavfall som helst, och spädgris var en eftertraktad delikatess. Lamm och får var också vanligt, särskilt i områden med stor ullindustri. Till skillnad från de flesta i-länder idag åt man så gott som alla delar av ett djur, inklusive öron, svans, tunga och livmoder. Inälvor, urinblåsa och mage kunde användas till att göra korvskinn och liknande höljen, bland annat för att göra fantasirätter som stora jätteägg. Även djur som idag är ovanliga, som igelkott och jordpiggsvin, förekom i en del medeltida receptsamlingar.
En mängd olika fåglar tjänade som mat, inklusive svan, påfågel, vaktel, rapphöna, stork, trana, lärka och i princip alla typer av vildfåglar som kunde jagas. Svanar och påfåglar hölls ofta som husdjur men var begränsade till eliten och var prisade för sitt majestätiska yttre snarare än för god smak (båda fåglarna anses enhälligt vara nästintill oätliga av moderna gastronomer); de var båda mycket populära att servera som en entremet, en sorts prydnadsrätt som var gjord för att underhålla mer med utseende än smak. Gäss och ankor var sedan länge domesticerade, men var inte fullt lika vanliga som kyckling, fågelmotsvarigheten till det allestädes förekommande svinet. Underligt nog klassades den vitkindade gåsen inte som fågel eftersom den allmänna tron var att den utvecklades inuti havstulpaner istället för att lägga ägg som andra fåglar. Den ansågs därför vara tillåten som mat på fastedagar.
Även om kött innehåller mer protein, var priset räknat i hur mycket energi man fick per kilo betydligt högre än för vegetabilisk mat. Kött kunde vara upp till fyra gånger dyrare än bröd. Detta innebar att fastedagar kunde innebära en synnerligen mager diet för dem, som inte hade råd med alternativ till kött, mjölk och ägg. Det var först efter att digerdöden i mitten på 1300-talet hade utplånat upp till hälften av den europeiska befolkningen som kött blev mer tillgängligt för gemene man. Den demografiska chock som följde på pandemin orsakade brist på arbetskraft, vilket betydde att lönerna steg. Stora åkerarealer övergavs också, eftersom det inte fanns tillräckligt med människor för fortsatt odling, och istället användes dessa som betesmark som ökade köttproduktionen markant.
Även om fisk inte hade samma status som kött, och ofta bara sågs som ett alternativ till kött på fastedagar, så var det en väsentlig del av många befolkningars kost. "Fisk" för den medeltida människan var även ett brett begrepp för allt som avvek från vanliga landlevande djur, inklusive marina däggdjur som valar. I denna kategori inkluderas även bäverns svans, på grund av att den hade vad som såg ut som fjäll och levde stora delar av sitt liv i vatten, och även den vitkindade gåsen, eftersom man inte visste vart den flyttade om vintrarna. Alla dessa djur ansågs som tillåten fastemat. Särskilt viktig var fisket av strömming, sill och torsk i Atlanten och Östersjön. Handeln med sill och strömming utgjorde stommen för stora delar av ekonomin i norra Europa och var en Hansans vanligaste handelsvaror; rökt sill som fiskats i Nordsjön kunde återfinnas på marknader så långt borta som Konstantinopel. Stora mängder fisk åts färsk och resten saltades, torkades eller röktes. Stockfisk, torsk som fläkts upp, spänts upp på en påle och sen hängts på tork var oerhört vanligt, även om tillagning kunde vara väldigt omständlig och krävde att man mörade fisken med en träklubba innan den lades i blöt för att sen tillagas. En stor mängd blötdjur (ostron, musslor och pilgrimsmusslor) åts av folk som bodde vid kusten och längs floder och färskvattenkräftor var populärt på fastedagar. I jämförelse med kött var fisk mycket dyrare för inlandsbefolkningen, särskilt i Centraleuropa. Färskvattenfisk som gädda, karp, braxen, abborre, nejonöga och forell var också vanliga.
Idag anses vatten vara en vanlig och neutral måltidsdryck. På medeltiden stod vatten betydligt lägre i rang på grund av oro över renhet, avrådan från dåtidens läkare och dess låga anseende. Alkoholhaltiga drycker var betydligt vanligare och ansågs nyttigare och bättre för matsmältningen än vatten. Alkoholinnehållet gjorde också att de höll sig bättre. Vin dracks dagligen av merparten av befolkningen i större delen av Frankrike och Sydeuropa där man odlade druvor. Längre norröver förblev det måltidsdrycken för den medelklass och adel som hade råd, och mycket ovanligare bland fattigare bönder och arbetare. Allmogedrycken i norr var främst öl. På grund av bristen på någon tillförlitlig konserveringsteknik för drycker vid den här tiden (särskilt innan humle blev vanligt), dracks det förhållandevis färskt. Det var därför grumligare och av lägre alkoholhalt än de flesta moderna ölsorter. Mjölk dracks inte vanligtvis av vuxna med undantag för de fattiga eller sjuka, och brukade vara förbehållet de mycket unga eller gamla, och då oftast i form av filmjölk eller vassle. Färsk mjölk var överlag mindre vanligt än andra mjölkprodukter eftersom den moderna kyl- och pastöriseringsteknik som krävs för att förhindra mjölk från att härskna inte uppfanns förrän på 1900-talet. Te och kaffe, båda utvunna ur växter som fanns i den Gamla världen, var populära i Ostasien och den muslimska världen under medeltiden. Dessa introducerades dock inte i Europa förrän under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal.
Saft såväl som viner av ett otal frukter och bär var kända sen antikens Rom: cotignac på mispel eller kvitten, vin på granatäpple, mullbär, björnbär. Cider och must var särskilt vanligt i norr där äpplen och päron var vanligt förekommande. Många medeltida drycker har överlevt i modern tid, som prunellé, plommonvin som idag är bäst känt som slivovits, mullbärsvin och björnbärsvin. Många olika recept av mjöd har återfunnits, med eller utan alkohol, men mot senmedeltiden blev denna honungsbaserade dryck allt ovanligare som måltidsdryck och begränsades senare till en hälsodryck som läkare kunde rekommendera för diverse åkommor. Kumys, jäst häst- eller kamelmjölk, var känt i Europa, men var även den begränsad till medicinska ändamål. Mjöd har ofta framställts som något av en allmogedryck bland de slaviska folken, vilket är en sanning med modifikation. Mjöd hade stort symboliskt värde vid högtider som dop och bröllop samt när avtal slöts mellan hövdingar, kungar och adelsmän. Mjöd förblev en dyr produkt och hade i det medeltida Polen en status som var likställd med kryddor och utländska viner.
Vin var en av de vanligaste dryckerna och ansågs vara både nyttig och åtnjöt hög prestige. Enligt Galenus teorier om näringslära var det varmt och torrt (därav den moderna beskrivningen av viner som "torra"), något som dock skulle balanseras genom att man spädde med vatten. Till skillnad från vatten och öl, som ansågs kalla och fuktiga, ansågs måttliga mängder vin, särskilt rödvin, bland annat befrämja matsmältning, ge bra blod och öka livslusten. Kvaliteten på vin skilde sig markant beroende på lagring, druvsort och, allra främst, hur många gånger det pressades. Den första pressningen användes till de finaste och dyraste vinerna som dracks av överklassen. Den andra och i vissa fall tredje pressningen var av lägre kvalitet och hade mycket lägre alkoholhalt. Allmogen fick för det mesta nöja sig med ett billigt rosévin gjort på andra eller tredje pressningen, vilket betydde att det kunde drickas i stora mängder utan att man blev särskilt berusad. För de allra fattigaste människorna (eller de gudfruktigaste asketerna) var utspädd vinäger ofta det enda alternativet.
Lagring av rödvin av hög kvalitet krävde specialkunskaper såväl som dyr utrustning och lagerutrymmen, och var därför dyrare. Att döma från de många råd som finns i medeltida skrifter om hur man kunde rädda vin som var på väg att surna till vinäger så måste lagring ha varit ett stort problem. Även om vinäger var en vanlig och populär ingrediens så fanns det en gräns för hur mycket man kunde ha användning av. I Le Viandier, en kokbok från sent 1300-tal finns flera metoder för hur man kan vända försurningsprocessen; att både se till att vinfaten var fyllda ända upp till kanten och att blanda i torkade och kokade druvkärnor ihop med askan av torkad och bränd jäst från produktion av vitt vin var effektivt mot bakterier, även om man inte förstod de bakomliggande kemiska processerna vid den tiden.
Kryddat vin och glögg var inte bara populärt bland de rika utan ansågs även särskilt nyttigt av dåtida läkare. Vin sågs som en effektiv förmedlare av näringsämnen till alla delar av kroppen och tillsatsen av väldoftande exotiska kryddor ansågs öka dess välgörande egenskaper. Kryddade viner gjordes ofta på rött vin med en blandning av kryddor som ingefära, kardemumma, svartpeppar, paradiskorn, muskotnöt, nejlikor och socker. Dessa lades ner i en liten tygpåse som sen lades i blöt för att framställa hypocras, den medeltida termen för kryddat vin som fick sitt namn efter den västerländska läkekonstens grundare Hippokrates, och vid 1300-talet kunde färdiga blandningar med kryddor köpas av kryddhandlare.
Vin var den vanligaste måltidsdrycken i stora delar av Europa, men inte i de regioner där druvor inte kunde odlas. De som hade råd med det drack importerade viner, men även bland adeln i dessa områden dracks öl dagligen, särskilt mot slutet av medeltiden. I England, det som idag är Nederländerna och Belgien, norra Tyskland, Polen, Norden och Östeuropa drack man öl dagligen i så gott som alla samhällsklasser. Trots detta så innebar det stora inflytandet av vetenskapsmän från Arabien och länderna kring Medelhavet, att öl stod lågt i rang på näringsläran. För de flesta medeltida européer var det en enkel dryck i jämförelse med de vanliga dryckerna och ingredienserna i Sydeuropa, som vin, citrusfrukter och olivolja. Även synnerligen exotiska råvaror som kamelmjölk och gasellkött fick mer positiva omdömen i dåtida medicinska texter. Öl var ett acceptabelt alternativ och ansågs ha en rad negativa egenskaper. 1256 beskrev läkaren Aldobrandino av Siena öl med följande ord:
Ölets berusande effekt ansågs vara lägre än vin, men det medgavs också att det inte framkallade den "falska törst" som ofta associerades med vin. Även om det var mindre vanligt än i norr så dracks öl även i norra Frankrike och på Italiens fastland. I Le Menagier de Paris, en handbok i hushållning från 1300-talet, finns ett recept på godale (troligen ett direktlån från engelskans good ale; "gott öl") som gjordes på korn och dinkel, men utan humle. I England fanns det även varianter på så kallat poset ale som gjorde på varm mjölk och kallt öl och brakot, en form av kryddat öl som framställdes på samma sätt som hypocras.
Att humle kunde användas för att smaksätta öl var känt sen Karolingerna, men antogs endast gradvis på grund av svårigheterna i att få fram de rätta proportionerna. Innan man upptäckte att humle kunde användas, smaksatte man öl med pors och andra örter. Dessa örter hade inte samma konserverande effekt som humle och slutprodukten höll sig inte länge och dracks därför snart efter bryggning. En annan metod för att göra att ölet höll sig längre var att öka alkoholhalten, men detta var dyrare och gav ölet bieffekten av att det berusade för snabbt. Humle kan ha varit i allmänt bruk i England under 900-talet och det är bekräftat att det odlades i Österrike 1208 och i Finland 1249, men troligen även långt tidigare.
Under tidig medeltid bryggdes öl främst av kloster och i mindre skala av enskilda hushåll. Mot högmedeltiden tog bryggerier i de växande städerna i norra Tyskland stegvis över det mesta av ölproduktionen. Bryggerierna var ofta relativt små företag om 8-10 personer, men regelbunden produktion betydde att man kunde investera i bättre utrustning och experiment med nya recept och bryggeritekniker. Den nordtyska produktionen spred sig till Holland på 1300-talet, sen vidare till Flandern och Brabant och nådde England på sent 1400-tal. Öl med humle blev oerhört populärt under de sista årtiondena av senmedeltiden. I England och lågländerna låg konsumtionen på 275-300 liter per person och år och dracks till så gott som alla måltider; svagt öl till frukost och successivt starkare senare på dagen. När man fulländat användningen av humle, kunde öl hålla sig i sex månader eller mer och gjorde att man kunde inleda en omfattande export.
Destillation var känt redan i forntida Kina och även antikens greker och romare kände till tekniken, men storskaligt bruk började inte förrän på 1100-talet när arabiska innovationer på området i kombination med destilleringskolvar av glas effektiviserade processen. Den medeltida vetenskapen ansåg att destillation framställde essensen av ett ämne och den latinska termen aqua vitae ("livets vatten") användes för alla former av destillat ända in på 1600-talet. I början kunde destillerade vätskor ha en rad olika användningsområden; reducerad druvsaft blandat med socker rekommenderades mot diverse åkommor och rosenvatten användes som parfym, i matlagning och till handtvätt vid finare tillställningar. Destillat av alkohol kunde också användas till att göra en eldsprutande entremet (en sorts underhållningsrätt) genom att doppa en bit bomull i sprit. Bomullen stoppades sen i munnen på djur vars kött hade tillagats separat och sen klätts i djurets skinn eller fjäderskrud för att ge illusionen av att det fortfarande levde; bomullen tändes på och rätten serverades som ett fantasifullt fabeldjur.
Aqua vitae stod högt i anseende bland läkare. 1309 skrev Arnaldus de Villanova att "[d]et befrämjar god hälsa, skingrar överflödiga vätskor, ger hjärtat vederkvickelse och bevarar ungdomen". Under senmedeltiden ökade produktionen av hembränt, särskilt i tysktalande regioner, och redan på 1200-talet var Hausbrand (tyska för "hembränt", av gebrannter wein, brandwein, "brännvin") vanligt förekommande. Mot slutet av medeltiden blev brännvin så vanligt även hos gemene man att man började stifta förordningar för att begränsa försäljning och framställning; 1496 infördes i Nürnberg förbud mot all försäljning av aquavit på söndagar och andra helgdagar.
Kryddor var bland de förnämsta lyxvaror som fanns under medeltiden, och de vanligaste importerade kryddorna var svartpeppar, kanel (och det billigare alternativet cassia), kummin, muskotnöt, ingefära och kryddnejlika. Alla dessa kryddor importerades från plantager i Asien och Afrika, något som gjorde dem väldigt dyra. Det har uppskattats att runt 1000 ton peppar och 1000 ton av de vanligaste kryddorna importerades till Västeuropa varje år under senmedeltiden. Värdet av dessa kryddor var motsvarande en årsförbrukning av spannmål för 1,5 miljoner människor. Även om peppar var den vanligaste importerade kryddan, så var saffran den mest exklusiva och användes lika mycket för dess intensiva gulröda färg som för sin smak. Enligt den tidens näringslära ansågs gul signalera att den var varm och torr, vilket allmänt ansågs välgörande. Gurkmeja var en billigare ersättare och inslag av förgyllning av mat vid banketter tillfredsställde både förkärleken för uppseendeväckande prakt och tron på humoralpatologi. Vid en storslagen bankett som anordnades av kardinal Pietro Riario i juni 1473 åt dottern till kungen av Neapel var till och med brödet förgyllt.
Få maträtter använde endast en krydda eller ört utan kombinerade en mängd olika smaksättare. Även när en rätt dominerades av en specifik smak så var det ett resultat av en sammansättning av till exempel persilja och kryddnejlika eller peppar och ingefära. Många kryddor användes också som idag är sällsynta i Europa: paradiskorn, en släkting till kardemumma, ersatte nästan helt svartpeppar i nordfransk matlagning under senmedeltiden, långpeppar, galangarot och kubeberpeppar. Socker ansågs på medeltiden vara en krydda på grund av dess höga kostnad och dess humorala egenskaper (varmt och torrt).
Salvia, senap och i synnerhet persilja var mycket vanliga lokala kryddor och användes i matlagning över så gott som hela Europa, och likaså mynta, kummin, dill och fänkål. Anis användes ofta för att smaksätta fisk- och kycklingrätter och fröna användes till att göra karameller. Örter växte vilt och odlades lite varstans och var överkomliga även för de fattigaste. De användes även i överklassmat, men var i allmänhet mindre framträdande och användes ofta enbart för att färga maten. En vida spridd modern myt är att medeltida kockar använde rikliga mängder kryddor, särskilt svartpeppar, för att dölja smaken av ruttet kött. Eftersom en medeltida bankett var en kulinarisk höjdpunkt samt ett tillfälle för värden att visa upp sin generositet och rikedom och eftersom de flesta adelsmän hade tillgång till jaktmarker och fiskdammar, boskap och torkat, saltat eller rökt kött - så skulle det ha ansetts mycket underligt om man slösade dyra kryddor på att försöka dölja smaken av härsket kött.
I medeltida recept var det vanligt att använda en rad olika sura vätskor. Vin, verjus (saften av omogna druvor eller frukter), vinäger och saften av olika sura frukter var utmärkande särskilt för senmedeltida matlagning. Tillsammans med sötningsmedel och kryddor gav det en "pungeant, fruity" smak. Lika vanligt var att dessa distinkta smaker kompletterades med sötmandel. Den används i en rad olika former: hela, skalade eller oskalade, strimlade, malda och, framförallt, i form av mandelmjölk. Just mandelmjölk var en av de vanligaste ingredienserna i senmedeltida matlagning och kompletterade skarpa kryddor och sura vätskor med sin milda smak och lena konsistens.
Salt var en oundgänglig del av medeltida mat. Att salta och torka var den vanligaste formen av konserveringsteknik och ledde till att både kött och fisk ofta var kraftigt saltade. Många medeltida recept varnar uttryckligen för att inte salta för mycket och det fanns rekommendationer att blötlägga vissa livsmedel i vatten under en längre tid för att laka ur dem. Saltet var också närvarande vid mer påkostade måltider. Ju rikare värd eller högstående gäst, desto finare saltkaren och salt. Värden och gäster av hög rang satt på samma nivå som de bästa saltkaren medan övriga gäster och tjänare placerades rent fysiskt lägre i rummet för att markera statusskillnaden. Dyra saltkar var ofta tillverkade av tenn, ädelmetaller eller andra exklusiva material, och rikt utsmyckade. Gästernas rang dikterade också hur finmalt och vitt saltet var. Salt avsett för matlagning, konservering och det som användes av vanligt folk var ofta mycket grovt och orenat. Särskilt havssalt hade mycket orenheter och kunde vara av många olika färger, från svart till grönt. Det dyraste saltet såg ungefär ut som vanligt bordssalt gör idag.
Termen "dessert" kommer från fornfranska desservir, "duka av", eller bokstavligt översatt "av-servera" och har sitt ursprung i medeltiden. Den bestod oftast av dragéer och kryddade viner tillsammans med lagrad ost och kunde mot senmedeltiden även inkludera färsk frukt med socker, honung eller reducerad fruktsaft. Det fanns en stor mängd friterade bakverk och crêpes med socker, söta puddingar och dariole, degformar med en fyllning av mandelmjölk, ägg, frukt och ibland till och med benmärg och fisk. Tysktalande områden hade en särskilt förkärlek för krapfen; stekta eller friterade bakverk med allehanda fruktfyllningar. Marsipan i många tappningar var välkänt i Italien och södra Frankrike vid mitten av 1300-talet och är troligen av arabiskt ursprung. Anglonormandiska kokböcker är fulla av recept på söta och läckra puddingar, soppor, såser och tarteletter med jordgubbar, körsbär, äpplen och plommon. De engelska kockarna hade också en förkärlek för att använda blomblad från rosor och fläder. En tidig föregångare till quiche förekommer i Forme of Cury, en receptsamling från sent 1300-tal i form av en Torte de Bry, en tartelett med ägg- och ostfyllning.
I norra Frankrike åt man många varianter av våfflor och rån tillsammans med ost och hypocras, eller ett sött malvoisevin till issue de table ("sorti från bordet"). Kanderad ingefära, anisfrö och andra kryddor var allestädes närvarande vid finare middagar och var kända som épices de chambre ("kammarkryddor") och åts för att underlätta matsmältningen mot slutet av en måltid som ett sätt att "stänga" magen. Genom muslimerna i Al-Andalus och på Sicilien kom kristna européer i kontakt med en helt ny värld av sötsaker som senare spreds till resten av Europa. Precis som Montpellier i Languedoc var Sicilien känt för sin socker- , nougat- och mandelkonfekt. Araberna introducerade också konsten att göra glass och sorbet och många olika söta kakor och bakverk; cassata alla Siciliana (från arabiska qas'ah, ordet för den terracottaskål i vilken den formades) gjord på marsipan, sockerkaka och sötad ricotta och cannoli alla Siciliana, ursprungligen capelli di turchi ("turkiska hattar") som består av stekta, kylda degrör med en söt ostfyllning.
Huvudkosten i Medelhavskulturerna hade sedan antiken bestått av spannmål, i synnerhet olika former av vete. Gröt och välling och senare bröd utgjorde huvuddelen av kaloriintaget för större delen av befolkningen. Från 700- till 1000-talet ökade också andelen spannmål i kosten från cirka en tredjedel till över tre fjärdedelar och bröd förblev den mest grundläggande stapelfödan i Europa i flera hundra år framåt. Beroendet av vete kvarstod långt in i modern tid och förstärktes i och med kristendomens spridning norrut. Brödets centrala roll i religiösa ritualer som nattvarden innebar att den åtnjöt en hög prestige som livsmedel. Endast (oliv)olja och vin hade en liknande status, men förblev också mer exklusiva utanför de varmare områden där vindruvor och oliver kunde odlas framgångsrikt. Brödets symboliska roll som föda och substans i sig illustrerades väl i en predikan av kyrkofadern Augustinus:
Den katolska och ortodoxa kyrkan och deras religiösa kalendrar hade ett stort inflytande på medeltida matvanor; kött (men inte fisk) var förbjudet i närmare en tredjedel av året för de flesta kristna, och även andra animalier som ägg och mjölkprodukter var i regel inte tillåtna att äta på fastedagar. Kyrkan gav ofta dispens i områden där vegetabiliska alternativ inte fanns att tillgå eller helt enkelt var för dyra för att importera (till exempel var lunnefågeln klassad som fisk för norska fiskare). Barn, gamla, pilgrimer, arbetare och tiggare var undantagna från de flesta fastebestämmelser, men inte för fattiga så länge de hade tak över huvudet. Utöver det brukade man fasta innan man mottog nattvarden, och dessa sträckte sig ofta över en hel dag och krävde att man helt avstod från mat.
Kristendomen hade en tydligt påverkan på medeltidens matvanor. Såväl den östra (ortodoxa) som den västra (katolska) kyrkan föreskrev att högtid skulle varvas med fasta. I större delen av Europa var onsdagar, fredagar, i vissa fall lördagar och många specifika datum (som fastan och advent) fastedagar. Kött och animalier som mjölk, ost, smör och ägg var förbjudna och endast fisk och vegetabilier tillåtna. Fastan var avsedd att vara en form av kroppslig självspäkning som skulle vederkvicka själen, ett sätt att befästa och förstärka den medeltida dogmen om kroppens underlägsenhet mot anden, och som en påminnelse om Kristi offer för mänskligheten. Avsikten var inte att framställa någon viss mat som oren, utan snarare att måttfullhet skulle tjäna som en andlig lärdom i självbehärskning. Under vissa fastedagar som ansågs särskilt viktiga, begränsades man till endast en måltid per dag. Trots att de flesta människor hyste respekt för fastebestämmelserna och i allmänhet gjorde bot om de bröt mot dem, fanns det många försök till att kringgå restriktionerna. En konflikt mellan ideal och praktik som sammanfattats av författaren Bridget Ann Henisch:
Även om man skulle avstå från kött och ägg under fastedagar, så var ett visst mått av pragmatism förhärskande. Definitionen av "fisk" tänjdes ut till att inkludera marina och vattenlevande däggdjur och fåglar som valar, vitkindade gäss, lunnefåglar och bävrar (dock bara svansen). Valet av ingredienser må ha varit mer begränsat, men det betydde inte att måltiderna var mindre. Inte heller fanns det några förbud mot (måttfullt) drickande eller att äta sötsaker. Festmiddagar som hölls på fastedagar kunde vara minst lika storslagna, och de var ypperliga tillfällen för att servera mat som skulle likna kött, ost och ägg genom en rad snillrika metoder; fisk kunde finhackas och formas så att det såg ut som viltkött, och ägg kunde göras genom att man fyllde urblåsta äggskal med fiskrom och mandelmjölk och rostade det i glödande kol. Medan den bysantinska kyrkan antog en hårdför linje i frågan och motarbetade all form av kulinarisk förfining under fastan, så var deras västerländska kyrkobröder mer överseende. Det finns mängder med berättelser och anekdoter om hur ordensbröder i kloster trotsade fasterestriktioner genom listiga och originella omtolkningar av bibeltexter. Eftersom sjuka var undantagna från att fasta uppstod ofta en föreställning om att bestämmelserna bara gällde för den ordinarie matsalen, och många munkar åt helt enkelt sina fastedagsmåltider i ett annat rum som senare fick namnet misericordia (latin för "barmhärtighet"). Det knotades och klagades också ständigt från lekmän över hur sträng fastan var. Från båda ändarna av medeltiden kan man läsa om hur kungar och skolpojkar, allmoge och frälse beklagade sig över de långa, svåra veckorna av dyster begrundan över de egna och mänsklighetens synder. Boskapsägare råddes också för att se upp för utsvultna hundar, som kunde drivas till desperata handlingar av "den hårda belägringen av fasta och fiskben".
Från 1200-talet och framåt fanns en tendens till en mer legalistisk tolkning av fastan. Adeln avstod pliktskyldigt från att äta kött på fastedagar, men åt ändå i lyx; fisk ersatte kött, ofta förklädd som skinka eller bacon; mandelmjölk ersatte riktigt mjölk som ett exklusivt alternativ: falska ägg gjorda på mandelmjölk kokades i urblåsta äggskal, smaksattes och fick färg av dyra kryddor. I vissa fall blev adeln överträffad av benediktinerkloster som kunde ha upp till 16 serveringar vissa fastedagar. Vilka som skulle vara ursäktade från fastan tolkades också allt mer generöst. Thomas av Aquino (ca 1225–1274) ansåg att undantag skulle finnas för barn, gamla, pilgrimer, arbetare och tiggare, men inte de fattiga så länge de hade tak över huvudet. Det finns många källor som beskriver ordensmunkar som trotsade restriktioner genom listiga bibeltolkningar. Eftersom sjuka var undantagna utvecklades en praxis att fastebestämmelserna endast gällde i den ordinarie matsalen och att många munkar helt enkelt åt sina måltider under fastan i det som senare skulle utvecklas till misericordian istället för i refektoriet. Nytillsatta klosterabbotar försökte komma tillrätta med avvikelserna inte bara med moralpredikningar utan även genom att se till att det fanns vällagade rätter utan kött vid fastemåltider.
Europa under medeltiden var ett utpräglat klassamhälle. Det var en tid då svält fortfarande var vanligt förekommande och där sociala hierarkier brutalt påtvingades. Mat var då en viktig social markör på ett sätt som inte har någon motsvarighet i moderna industrialiserade länder. Enligt den ideologi som rådde då var samhället uppdelat på tre huvudsakliga ständer: den arbetande, ofrälse allmogen (den övervägande majoriteten), prästerskapet och adeln. Förhållandet mellan dessa grupper var strikt hierarkiskt. Adeln och prästerskapet krävde andlig och världslig bestämmanderätt över allmogen. Inom de härskande klasserna fanns också en intern hierarki, från kungar och påvar till hertigar och biskopar, och vidare till deras underlydande, till exempel väpnare och vanliga präster. Alla förväntades hålla sig inom sin klass och att respektera de härskande klassernas auktoritet. Politisk makt uttrycktes inte bara genom att styra andra, utan även genom bordsskick och kost; grova arbetare skulle nöja sig med grovt kornbröd, saltat fläsk och bönor och förväntades inte behärska etikett. Klasstänkandet påverkade till och med vetenskapen: de övre klassernas dyra kost var inte bara en fråga om ekonomiska förhållanden utan en nödvändighet för deras förfinade fysik. En herres matsmältningssystem ansågs helt enkelt finare än hos underordnade bönder och krävde därför en finare kost.
Under senmedeltiden ökade rikedomen hos köpmän och annan medelklass vilket innebar att de hade möjlighet att ta efter adelns vanor och manér. Det var något som hotade att sudda ut de symboliska barriärer som fanns mellan frälse och allmoge. Reaktionen kom i två former: läkare varnade för farorna med att äta "utanför sitt stånd" och överflödsförordningar satte en juridisk gräns för hur påkostade ofrälsets festmåltider fick vara.
Medicinvetenskapen under medeltiden hade stort inflytande på vad som ansågs vara nyttig och näringsrik kost. Ens livsstil – inklusive kosthållning, motion, lämpligt socialt beteende och diverse hälsokurer – var vägen till god hälsa och all mat tilldelades vissa egenskaper som ansågs påverka hälsa. Alla matvaror klassificerades på två skalor, från varmt till kallt och från fuktigt till torrt, allt enligt humoralpatologin, en samling medicinska teorier som baserades på Galenus läror och som dominerade västerländsk medicin ändra fram till 1600-talet.
Den medeltida vetenskapen ansåg att matsmältning var en process som liknade matlagning. Spjälkningen av mat i magen sågs som en fortsättning på den tillagning som kocken påbörjat. För att maten skulle bli ordentlig "tillagad" och näringsämnena ordentligt upptagna av kroppen var det viktigt att magen fylldes på rätt sätt. Lättsmält mat skulle ätas först och sen följas av successivt tyngre rätter. Om man inte följde denna ordning så trodde man att den tyngre maten skulle sjunka till botten av magen och där blockera matsmältningskanalen och orsaka förruttnelse och uppkomsten av dåliga vätskor i magen. Det var också mycket viktigt att mat av olika egenskaper inte blandades hur som helst.
Innan en måltid skulle magen "öppnas" med en aperitif (av latinska aperire, "öppna") som skulle vara varm och torr, oftast konfekt gjord på kanderad ingefära, kummin och frön av anis, fänkål och spiskummin, vin och sötade och spetsade mjölkdrycker. Precis som den hade blivit öppnad skulle den sen "stängas" igen i slutet av måltiden med hjälp av något som ansågs underlätta matsmältningen, gärna dragéer (som på medeltiden bestod av kryddade sockerklumpar) eller hyporas, kryddat vin, tillsammans med lagrad ost. En måltid skulle helst inledas med frukt som ansågs lättsmält, exempelvis äpplen. Sen följde grönsaker som sallad och kål, trädgårdsportlak, örter, fuktiga frukter, lättare kött som kyckling eller killing tillsammans med potage och buljong. Efter det åt man tyngre kött som fläsk och nötkött, men även päron och kastanjer, som båda ansågs särskilt svårsmälta.
Den hälsosammaste maten var enligt läkare den som närmaste motsvarande människors humoralpatologiska temperament, det vill säga måttligt varm och fuktig. Maten skulle helst också vara finhackad, mald, mortlad och silad för att ingredienserna skulle blandas ordentligt. Vitt vin ansågs vara kallare än rött och detsamma antogs om röd och vit vinäger. Mjölk var måttligt varm och fuktig, men olika djur ansågs även ge mjölk med olika egenskaper. Ägg ansågs allmänt fuktig, men gulan varm medan vitan var kall. Skickliga kockar förväntades att anpassa sig till humoralläran. Även om detta ibland kunde begränsa vissa kombinationer av livsmedel fanns det fortfarande gott om utrymme för variation inom de ramar som ansågs hälsobefrämjande.
Forskning om medeltida mat och matvanor var fram till ca 1980 relativt eftersatt. Missuppfattningar och rena felaktigheter var vanliga bland historiker och finns fortfarande närvarande i den allmänna uppfattningen om medeltiden som en efterbliven, primitiv och barbarisk period. Medeltida matlagning beskrevs som motbjudande på grund av de obekanta smakkombinationerna, den upplevda frånvaron av grönsaker och stora mängder kryddor. Det rikliga bruket av kryddor har varit ett populärt argument för att bekräfta påståendet om att kryddor användes för att dölja smaken av härsket kött, en slutsats som saknar stöd i historiska fakta eller samtida källor. Färskt kött var tillgängligt året runt för de som hade råd. Konserveringstekniken var förvisso primitiv i jämförelse med idag, men fullt tillräckliga. Kryddornas astronomiska priser och höga prestige, och värdens rykte, skulle ha varit helt bortslösade om de användes för att smaksätta billiga, illa hanterade råvaror.
Att mala och blanda ingredienser till mos eller patée-liknande rätter, och de många formerna av potage och såser har använts som argument för att den medeltida adeln tappade sina tänder i ung ålder och därför inte kunde äta något annat än gröt, soppa eller malet kött. Bilden av tandlösa aristokrater som ätit sig igenom stora måltider bestående främst av olika former av mos och sörjor har samtidigt levt sida vid sida med den motstridiga föreställningen av en "hop av okultiverade tölpar (förklädda som adelsmän) som, när de inte kastat flottiga köttben på varandra genom bankettsalen, har huggit in på dem med fullt friska uppsättningar av fram-, hörn- och kindtänder".
Kokböcker, eller mer exakt receptsamlingar, som sammanställdes på medeltiden är bland de viktigaste källorna för forskning om den tidens mat och matvanor. De första kokböckerna dök upp runt slutet av 1200-talet. Liber de coquina, troligen med ursprung kring Neapel, och Tractatus de modo preparandi har redigerats och utgivits i modern tid av Marianne Mulon och ytterligare en kokbok från Assisi som hittats vid Châlons-sur-Marne har redigerats av Maguelonne Toussaint-Samat. Man har utgått från att recepten beskriver riktiga maträtter, men mathistoriker tror inte att de användes på samma sätt som idag, som en detaljerad handbok som kunde hållas nära till hand under tillagning. Troligen var få i ett medeltida kök läskunniga och "arbetsmaterial" skulle knappast ha bevarats en längre tid.
Recepten var ofta kortfattade och angav inte exakta kvantiteter. Tillagningstider och temperaturer var inte angivna eftersom det inte fanns bärbara klockor och eftersom all matlagning skedde över någon form av eld. I bästa fall kunde tillagningstider anges som tiden det tog att säga ett visst antal vanliga böner eller hur långt det tog att gå runt ett fält av en viss storlek. Yrkeskockar lärdes upp genom praktisk erfarenhet i ett lärlingssystem, och arbetade sig gradvis upp i kökshierarkin. En medeltida kock i ett större hushåll hade troligen förmågan att kunna planera och tillaga en större måltid utan att ta hjälp av skriftliga instruktioner. Eftersom de manuskript som överlevt är i relativt gott skick har mathistorikern Terence Scully föreslagit att de varit ett sätt att nedteckna vanor och praktiker för läskunniga hushållsöverhuvuden. Ett tydligt exempel på detta är Ménagier de Paris från sent 1300-tal. Totalt finns drygt 70 kända medeltida receptsamlingar som bevarats in i modern tid.
entremet
Guillaume Tirel
romerska köket
Adamson, Melitta Weiss, Regional Cuisines of Medieval Europe: A Book of Essays. Routledge, New York. 2002. ISBN 0-415-92994-6
Adamson, Melitta Weiss, Food in Medieval Times. Garland, New York. 2004. ISBN 0-313-32147-7
Carlin, Martha & Rosenthal, Joel T. (redaktörer), Food and Eating in Medieval Europe. The Hambledon Press, London. 1998. ISBN 1-85285-148-1
Dembinska, Maria, Food and drink in medieval Poland: rediscovering a cuisine of the past, översatt av Magdalena Thomas, reviderad och bearbetad av William Woys Weaver. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. 1999. ISBN 0-8122-3224-0
Fenton, Alexander & Kisbán, Eszter (redaktörer), Food in Change: Eating Habits from the Middle Ages to the Present Day. John Donald Publishers, Edinburgh. 1986. ISBN 0-85976-145-2
The Fontana Economic History of Europe: The Middle Ages; J.C Russel Population in Europe 500-1500. Fontana, London. 1972. ISBN 0-00-632841-5
Henisch, Bridget Ann, Fast and Feast: Food in Medieval Society. Pennsylvania State Press, University Park. 1976. ISBN 0-271-01230-7
Hunt, Edwin S. och Murray, James M. Företagande och handel i det medeltida Europa 1200-1550 översättning av Margareta Eklöf med fackgranskning av Bo Franzén. 2001. ISBN 91-7150-815-5
Nordberg, Michael, Den dynamiska medeltiden. 1984. ISBN 91-550-2786-5
Scully, Terence, The Art of Cookery in the Middle Ages. The Boydell Press, Woodbridge. 1995. ISBN 0-85115-611-8
Nordberg, Michael (1984) Den dynamiska medeltiden ISBN 91-550-2786-5
Harrison, Dick (2002) Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige ISBN 91-7324-980-7
Serra, Daniel & Tunberg Hanna (2009) "En sås av ringa värde och andra medeltida recept" ISBN 978-91-977529-1-6
Le Viandier de Taillevent - En engelsk översättning av en kokbok från 1300-talet James Prescott
How to Cook Medieval - En guide för hur man lagar medeltidsmat med moderna ingredienser
The Forme of Cury - En engelsk kokbok från sent 1300-tal, från Projekt Gutenberg
Lista med fler länkar om bl.a. medeltida mat
Robert Catesby, född cirka 1572 i Lapworth, Warwickshire, död 8 november 1605 i Holbeche House, var en av de katolska konspiratörerna som försökte lönnmörda Jakob I av England genom att spränga det engelska överhuset i Westminsterpalatset, i vad som kallas för krutkonspirationen 1605. Catesby var hjärnan bakom och ledaren för konspirationen.
Catesby sades ha haft en vild personlighet som ung. Catesby var katolik, men han gifte sig med Catherine Leigh som var protestant. När Leigh dog kan han i sin sorg ha blivit mer fanatisk i sin religionsutövning. Catesby, som var missnöjd med kung Jakobs sätt att styra landet, började planera en konspiration och värvade flera medlemmar till denna under 1604 och 1605. Konspirationen skulle nå sin kulmen den 5 november 1605 i och med sprängningen av det engelska överhuset i Westminsterpalatset i samband med parlamentets öppnande. Dock misslyckades Guy Fawkes, som skulle tända stubintråden till sprängladdningarna, med sitt uppdrag och hela konspirationen gick om intet.
Så fort Catesby och de andra konspiratörerna fick reda på konspirationens misslyckande flydde de fältet. Den 7 november nådde de Holbeche House, på gränsen till Staffordshire. Morgonen därpå anlände Richard Walsh, som var High Sheriff of Worcestershire, tillsammans med en styrka på omkring tvåhundra man till Holbeche House och en eldstrid bröt ut. Catesby och hans vän Thomas Percy sköts ihjäl av samma skott. Kort efter att Catesby hade begravts exhumerades och halshöggs han. Hans huvud skickades till London där det visades upp för allmän beskådan.
Robert Catesby föddes runt 1572 i Lapworth, Warwickshire som den tredje, och enda överlevande, sonen till sir William Catesby och Anne Throckmorton. Catesby var ättling i direkt nedstigande led till sir William Catesby (1450–1485), som var en inflytelserik rådsmedlem under Rikard III av Englands tid som kung och som under slaget vid Bosworth Field infångades och senare avrättades. På sin mors sida härstammade Catesby från sir Robert Throckmorton vid Coughton Court och hans andra fru Elizabeth Hussey. Catesbys föräldrar var framstående katoliker; hans far hade under åratal suttit fängslad för sin tro och 1581 hade han genomgått en rättegång i Stjärnkammaren (tillsammans med William Vaux, 3:e baron Vaux av Harrowden och hans svåger sir Thomas Tresham) för att de hade hyst jesuiten Edmund Campion. Den högst uppsatte inom familjen Throckmorton, sir Thomas Throckmorton, blev bötfälld och fick även han sitta fängslad för sin tro. En annan av Catesbys släktingar, sir Francis Throckmorton, avrättades i juli 1584 för sin inblandning i planerna att befria den då fängslade Maria Stuart.
1586 utbildade sig Catesby vid Gloucester College i Oxford, vilket vid tidpunkten var ett college som var känt för sin stora andel katolska studenter. De som ville studera på universitet var först tvungna att svära Oath of Supremacy, något som gick emot Catesbys katolska tro. Möjligtvis för att försöka undvika att svära denna ed, och få utstå konsekvenserna av detta, lämnade Catesby Gloucester College utan att ha tagit sin examen och han kan sedan ha valt att studera vid det teologiska seminariet i Douai, Frankrike.
1593 gifte sig Catesby med Catherine Leigh, dotter till sir Thomas Leigh vid Stoneleigh, Warwickshire. Catherine var uppfostrad i en välbärgad protestantisk familj och hon hade med sig en hemgift på £2 000. Tack vare att Catesby gifte sig med en protestant ansågs hans tidigare brott mot Englands strikta religionslagar inte vara lika grova. Efter att en av Catesbys släktingar hade dött året därpå ärvde han ett gods vid Chastleton i Oxfordshire. Parets första son, William, dog när han bara var ett spädbarn, men deras andra son Robert överlevde och döptes den 11 november 1595 i Chastletons protestantiska kyrka; han togs senare till Ashby St. Ledgers, Northamptonshire och gifte sig med Thomas Percys dotter. När Catesbys far, sir William Catesby, dog 1598 ärvde hans fru deras gods i Ashby St. Ledgers medan Catesby och hans familj stannade kvar i Chastleton. Catesby verkade trivas med att agera som protestant offentligt medan han i hemlighet fortfarande var katolik, men när hans fru Catherine dog kan han i sin sorg ha blivit mer fanatisk i sin religionstro.
1601 slöt Catesby upp i Robert Devereux, 2:e earl av Essex uppror mot Elisabet I av England. Lord Essex var enbart intresserad av sina egna ambitioner, men jesuiten Henry Garnet hävdade att flera av de unga män som slöt upp bakom honom gjorde så av katolska skäl. Upproret misslyckades och en skadad Catesby infångades och fängslades i Wood Street Counter samt tvingades böta 4 000 mark. Sir Thomas Tresham hjälpte Catesby att betala en del av sin skuld, vilket följdes av att Catesby sålde sitt gods i Chastleton. Flera författare spekulerar om varför Catesby flyttade när drottning Elisabets hälsa försämrades; han ansågs förmodligen vara ett hot mot den sittande regeringen, som fruktade ännu ett uppror, och i mars 1603 kan han ha skickat Christopher Wright (förmodligen under dennes alias Anthony Dutton) till Spanien för att undersöka om Filip III av Spanien skulle fortsätta ge sitt stöd åt de engelska katolikerna. Catesby gav ekonomiskt stöd till flera jesuiter och när han besökte dem använde han sig ibland av sitt alias Mr. Roberts.
När Jakob efterträdde drottning Elisabet som kung verkade han agera på ett mer tolerant sätt mot olika trosuppfattningar än vad Elisabet tidigare gjort och de katolska engelsmännen hoppades på att de skulle slippa bli förföljda på grund av sin tro. Catesby var missbelåten med Jakobs utövande av kungamakt och planerade därför att lönnmörda kungen i ett sprängdåd mot det engelska överhuset i Westminsterpalatset. I det följande upploppet skulle Catesby hetsa folket att göra revolt och få dem att kröna Elisabet Stuart till drottning. Författaren Antonia Fraser jämförde Catesby med en korsriddare, i den mån att även han verkade orädd vid tanken att kämpa för sin trosuppfattning. Den jesuitiske prästen Oswald Tesimond beskrev Catesby som en man med ett ståtligt ansikte, som hade en imponerande retorisk förmåga och som var inflytelserik över sina vänner. En av de andra konspiratörerna, Ambrose Rookwood, har sagt att han älskade och respekterade Catesby mer än någon annan man i världen och fader John Gerard har sagt att Catesby var djupt respekterad bland alla sina vänner. Författaren Mark Nicholls antydde att "bitterheten vid Essex misslyckade uppror [mot Elisabet] verkar icke desto mindre ha förstärkt en redan finslipad neuros [hos Catesby]."
Trots att det var Catesby som utarbetade planerna för krutkonspirationen hamnar han ofta i skuggan av Fawkes, som har blivit ansiktet för konspirationen. Det exakta datumet då Catesby satte igång med planerna är okänt, men det är sannolikt att han började få de första idéerna tidigt under 1604. Någon gång i juni 1603 besöktes Catesby av sin vän Thomas Percy, som var barnbarnsbarn till Henry Percy, 4:e earl av Northumberland. Percy ska ha haft en tuff uppväxt innan han blev katolik och i slutet av Elisabets tid som drottning gavs han ett hemligt uppdrag av Henry Percy, 9:e earl av Northumberland att bege sig till kung Jakob i Skottland för att försöka få honom att förbättra Englands katolikers levnadssituation. Percy beklagade sig för Catesby under deras möte och han hotade med att lönnmörda Jakob eftersom Percy ansåg att Jakob hade svikit Englands katoliker. Catesby svarade honom: "Nej, nej, Tom, du skall icke riskera smärre ändamål utan om du vill vara en landsförrädare skall du kunna vara till stor förmån." Percy lyssnade uppmärksamt på Catesby när han fortsatte med att säga att han hade några planer som han snart tänkte delge Percy.
Under alla helgons dag samma år kontaktade Catesby sin kusin Thomas Wintour, som vid tillfället var vid Huddington Court i Worcestershire tillsammans med sin bror Robert Wintour. Thomas var utbildad till advokat och han hade stridit för England i Nederländerna innan han 1600 konverterade till katolicismen. Efter lord Essex misslyckade uppror mot Elisabet hade Thomas åkt till Spanien för att försöka få spanjorernas hjälp att förbättra levnadssituationen för Englands katoliker, något som den engelska regeringen senare kallade för det "spanska förräderiet". Mötet mellan Catesby och Thomas skulle ha ägt rum i Catesbys hem i Lambeth, men Thomas fick förhinder och kunde inte deltaga. Dock stod Catesby på sig och bjöd in honom igen i februari 1604. När Thomas anlände till mötet såg han att även John Wright var närvarande. Catesby delgav Thomas planerna på att spränga det engelska överhuset i Westminsterpalatset, vilket Thomas till en början motsatte sig men Catesby lyckades övertyga honom genom att säga att "sjukdomens karaktär krävde ett sådant starkt botemedel."
Trots att det katolska Spanien nu lutade åt att försöka sluta fred med England hade Catesby inte gett upp hoppet om att få hjälp från utlandet och på grund av detta bestämde sig Thomas för att återigen bege sig ut i kontinentaleuropa. I Flandern mötte han Juan Fernández de Velasco, 5:e hertig av Frías, som kort därefter begav sig till London för att skriva under Londonfördraget. Thomas betonade återigen den svåra situation som Englands katoliker upplevde, i hopp om att påverka avtalsförhandlingarna som skulle äga rum i Somerset House. Frías visade sig dock vara mer vänlig än vad han var tillmötesgående. Thomas träffade också den walesiska spionen Hugh Owen samt William Stanley, som båda var nedsättande mot Catesbys planer att få spanskt stöd för sin konspiration. Dock introducerade Owen Thomas för Fawkes, som var en trogen katolik som tjänat under Stanley som soldat i de södra Nederländerna. Thomas fick med Fawkes på de något vaga planerna att "göra något i England om freden med Spanien inte hjälper oss." Sent i april 1604 återvände de båda männen till Catesbys hem i Lambeth, där de berättade för Catesby att även om Spanien inte var emot deras planer tänkte de inte skicka något stöd till dem, något som Catesby redan verkade ha förväntat sig. Filip III av Spanien slöt sedan fred med England i augusti 1604.
Catesby, Thomas Wintour, John Wright, Thomas Percy och Guy Fawkes möttes den 20 maj 1604 på värdshuset Duck and Drake i stadsdelen Strand i London. Efter mötet svor de en sekretessed på en bönbok och de höll sedan en mässa i ett annat rum tillsammans med fader Gerard, som vid tillfället var ovetandes om deras planer. Robert Keyes gick med i konspirationen i oktober 1604 och hans roll blev att vakta kruttunnorna och andra saker som lagrades i Catesbys hus i Lambeth. Thomas Bates blev involverad i konspirationen i december 1604 när han hade börjat fatta misstankar om vad Catesby hade i kikaren. I mars 1605 hade ytterligare tre personer gått med i konspirationen och dessa var John Wrights bror Christopher, John Grant och Thomas Wintours bror Robert.
Konspiratörerna hyrde nu flera fastigheter i London, däribland en i Lambeth som användes för att tillfälligt lagra de kruttunnor som skulle användas i sprängdådet. Dessa transporterades sedan över Themsen till den slutgiltiga destinationen: ett källarvalv som låg precis under det engelska överhuset i Westminsterpalatset. Oron över pesten som härjade vid denna tid gjorde att parlamentets öppnande sköts upp från februari till den 3 oktober 1605. Under denna försening kan konspiratörerna ha grävt en tunnel under Westminsterpalatset, men några bevis för tunnelns existens har aldrig påträffats. Den 25 mars 1605 lyckades konspiratörerna införskaffa hyreskontraktet för källarvalvet under det engelska överhuset i Westminsterpalatset och i detta rum ställdes de trettiosex kruttunnorna.
Den 9 juni 1605 träffade Catesby jesuiten Henry Garnet på Thames Street i London. Under tiden som de diskuterade kriget i Flandern frågade Catesby fader Garnet hur moraliskt det var att "mörda oskyldiga". Garnet ska då ha sagt att sådana handlingar ofta kan förlåtas, men han ska i juli samma år (enligt egen utsago) ha visat ett brev från påven för Catesby, i vilket det stod att uppror var strikt förbjudna. Catesby svarade honom: "Vad jag än ämnar göra, om påven kände till det skulle han inte hindra det för vårt lands eget bästa." Garnet protesterade mot Catesbys uttalande, men Catesby stod på sig. Catesby erbjöd sig även att inviga Garnet i planerna, men Garnet ska ha avböjt detta erbjudande. Kort därefter berättade Tesimond för Garnet att när han mottog Catesbys bikt fick han nys om konspirationen, dock skriver författaren Alan Haynes att det var vid Bates bikt som fader Tesimond fick upp ögonen för konspiratörernas planer. Catesby och Garnet träffades igen den 24 juli samma år vid Catesbys släkting Anne Vaux hem White Webbs i Enfield Chase, vilket regeringen sedan länge hade misstänkt vara ett hus som hyste flera jesuitiska präster. Utan att avslöja att han kände till konspirationen försökte Garnet avråda Catesby från att genomföra sina planer, vilket han inte lyckades med.
Pestens närvaro gjorde att parlamentets öppnande ännu en gång sköts upp, denna gång från den 3 oktober till den 5 november 1605. Catesby hade hittills finansierat det mesta av konspirationen själv, men i augusti 1605 började han få slut på pengar. Under ett hemligt möte i Bath samma månad (där Catesby, Bates, Thomas Wintour och Percy var närvarande) bestämdes det att konspiratörerna var för få för att kunna genomföra sina planer och Catesby fick lov att involvera fler personer, om han så ville. Bates var den ende av konspiratörerna som öppet protesterade mot idén och Catesby värvade strax därefter Ambrose Rookwood, Francis Tresham och Everard Digby. Rookwood gick med i konspirationen sent i september detta år och eftersom han var hästuppfödare till yrket fanns i hans stall flera fina hästar som skulle komma till nytta vid upproren i Midlands. Tresham värvades den 14 oktober och då han hade en årsinkomst på £3 000 var han en av de mest förmögna personerna som konspiratörerna kände till. Treshams moster, Anne Throckmorton, var mor till Catesby och de båda kusinerna hade växt upp tillsammans och hade en bra relation. Enligt Fraser var det just detta förhållande, kombinerat med Catesbys härsklystnad, som fick Tresham att gå med i konspirationen. Catesby krävde två saker av Tresham: £2 000 och tillgång till hans familjehem Rushton Hall i Northamptonshire; Catesby fick ingendera. Tresham hade nämligen inga pengar att avvara och hans avlidne fars skulder begränsade hans arv. Digby gick med i konspirationen den 21 oktober när han, tillsammans med bland andra Catesby, deltog i en något försenad festdag för evangelisten Lukas. Digby hade, liksom Rookwood, tillgång till ett antal hästar och Catesby bad Digby att hyra Coughton Court från familjen Throckmorton för att "enklare kunna göra gott för sakens skull", med vilket Catesby menade att kidnappa Elisabet Stuart. Digby uppmanades även att starta ett jaktlag, vilket i verkligheten var en grupp beväpnade män på hästar, och han skulle vara beredd på någon sorts militärövning. Digby bidrog även med ett visst ekonomiskt stöd; han betalade £1 500 efter att Percy var sen med hyran för flera fastigheter i Westminster.
Dagen efter att Tresham hade värvats till konspirationen träffade Catesby Fawkes förre arbetsgivare Anthony-Maria Browne, 2:e viscount Montague. Catesby lyckades övertala lord Montague att inte vara närvarande under parlamentets öppnande utan att avslöja något om sina planer. Efter att konspirationen hade misslyckats greps Montague och han blev en av de misstänkta gärningsmännen bakom planerna. Dock släpptes han några månader senare efter en intensiv period av lobbying.
De sista detaljerna för planerna utarbetades i oktober 1605. Fawkes skulle tända på stubintråden till sprängladdningarna och sedan fly över Themsen. Samtidigt skulle ett uppror startas i Midlands, med syfte att fånga in Elisabet Stuart. Fawkes skulle sedan ta sig till kontinentaleuropa och förklara för de katolska länderna vad som hade skett i England.
Sent i oktober 1605 uttryckte flera av konspiratörerna oro över säkerheten för de katoliker som skulle närvara den dag då de planerade att spränga Westminsterpalatset. Percy var speciellt oroad över säkerheten för hans beskyddare Henry Percy, 9:e earl av Northumberland och Keyes var särskilt oroad över säkerheten för hans frus arbetsgivare Henry Mordaunt, 4:e baron Mordaunt. I Treshams tankar fanns främst två av hans svågrar: William Parker, 4:e baron Monteagle och Edward Stourton, 10:e baron Stourton. Catesby svar till hela diskussionen var att "de oskyldiga måste gå under tillsammans med de skyldiga, hellre än att förstöra chanserna för framgång."
Den 26 oktober mottog Monteagle ett anonymt brev till sitt hus i Hoxton. Brevet innehöll följande text:
Monteagle var osäker på vad som menades med det anonyma brevet, så han skickade det till Robert Cecil, 1:e earl av Salisbury, som var Secretary of State vid tillfället.
Tresham har länge varit misstänkt för att vara det anonyma brevets upphovsman. Nicholls hävdade att han var ganska säker på att det var Tresham som skrev brevet och som belägg för detta skrev han att så fort Catesby fick reda på brevets existens misstänkte han omgående Tresham och Catesby gick tillsammans med Thomas Wintour för att konfrontera honom. Catesby och Thomas Wintour hotade med att "hänga honom" om Tresham inte kunde bevisa att det inte var han som hade skickat brevet. Tresham lyckades övertyga de båda att han var oskyldig och han skickade ett brev dagen efter där han uppmanade dem att överge planerna för konspirationen.
Catesby väntade på Percys återkomst, från hans resa i norr, innan han tog ett beslut om vad som skulle göras. Catesby bestämde att brevet inte var ett tillräckligt stort hot mot deras planer och han beordrade att konspirationen skulle fortsätta som planerat. Under tiden som Fawkes gjorde en sista undersökning av krutet förberedde sig några av de andra konspiratörerna i Midlands. Salisbury, som hade märkt av vissa tecken på någon sorts plan redan innan han mottog brevet, visste inte exakt vad som var i görningen eller vilka som var inblandade. Han valde därför att avvakta och se vad som skulle hända.
Den 3 november träffades Catesby, Percy och Thomas Wintour i London. Exakt vad som sades under detta möte är okänt, men Percy sade sig kunna "stå ut med den yttersta prövningen" för att planerna skulle lyckas. Det är även möjligt att planerna ändrades något denna dag eftersom Percy senare ska ha setts hemma hos Henry Frederick, prins av Wales. Catesby hade nämligen en vecka tidigare fått reda på att prins Henry förmodligen inte skulle vara närvarande vid öppnandet av parlamentet. Catesby var därför vid denna tidpunkt tillsammans med Fawkes vid White Webbs, där de diskuterade möjligheten att kidnappa prins Henry istället för Elisabet Stuart.
När brevet till Monteagle visades upp för kung Jakob den 1 november 1605 kände han att det antydde något som berörde eld och krut, möjligtvis i stil med de explosioner som föregick mordet på hans far, Henry Stuart, lord Darnley, den 10 februari 1567. På lördagen den 2 november bestämde sig riksrådet för att parlamentet skulle genomsökas. På måndagen den 4 november genomfördes den första genomsökningen, ledd av Thomas Howard, 1:e earl av Suffolk, och då fann de en stor hög med kvistar som låg i ett hörn i källarvalvet under det engelska överhuset. Jakob beordrade att ännu en genomsökning skulle genomföras, vilket skedde runt midnatt natten till den 5 november. Denna genomsökning leddes av Thomas Knyvet, 1:e baron Knyvet och de fann då Fawkes i källarvalvet under det engelska överhuset, där han vaktade kruttunnorna. Fawkes greps på plats. Nyheten om Fawkes gripande spreds som en löpeld genom London och flera av de konspiratörer som befann sig i staden flydde fältet. Catesby, John Wright och Bates (som sent på måndagen den 4 november hade begett sig mot Midlands, där de skulle förbereda inför upproret) var ovetandes om konspirationens misslyckande och de stannade till i Dunstable eftersom en av hästarna hade tappat sin hästsko. När Rookwood hann ifatt dem och berättade nyheterna för dem om Fawkes gripande valde konspiratörerna (vilka vid tillfället var Catesby, Rookwood, Bates, bröderna Wright och Percy) att rida mot Dunchurch. Samma kväll kom de fram till Catesbys familjehem i Ashby St. Ledgers, där Catesbys mor och Robert Wintour befann sig. För att hålla sin mor ovetandes om planerna skickade Catesby ett meddelande till Robert, i vilket Robert uppmanades att möta Catesby utanför staden. Efter mötet fortsatte konspiratörerna mot Dunchurch där de träffade Digby och hans jaktlag. De ljög för Digby att kungen och Salisbury var döda, för att på så sätt få med dem på deras ritt.
Den 6 november stal konspiratörerna hästar från Warwick Castle och samlade på sig de vapen som de hade förvarat i Norbrook, i närheten av Stratford-upon-Avon. De begav sig sedan västerut mot Alcester och Catesby bad Bates leverera ett brev till Garnet i Coughton Court, för att se om han kunde hjälpa dem. Bates nyheter till jesuiterna visade sig vara mycket betydelsefulla och han hörde när Tesimond utbrast: "Det är ute med oss alla." Garnets svar till konspiratörerna var att han bad dem sluta med sina "onda handlingar" och istället lyssna till påvens läror, varpå han själv flydde fältet. Konspiratörerna stannade vid Huddington runt 14-tiden samma dag och där mötte de upp med Thomas Wintour. Tidigt nästa morgon höll de en mässa tillsammans med fader Nicholas Hart, som också hade hört deras bekännelser; detta tolkade Fraser som att konspiratörerna visste att de inte hade lång tid kvar att leva. Konspiratörerna samlade nu på sig fler vapen och mer ammunition vid Hewell Grange i Tardebigge, Worcestershire och de försökte samtidigt utan framgång att värva fler rebeller. Samma dag gick myndigheterna ut med ett offentligt tillkännagivande över de efterlysta konspiratörerna efter att Fawkes hade avslöjat vad han visste under tortyr.
Ridandes genom spöregn kom de helt utmattade konspiratörerna slutligen fram till Holbeche House, på gränsen till Staffordshire. Både de och det krut de hade med sig var dyblött från regnet och de fick lägga ut krutet framför en öppen eld för att försöka få det att torka. En gnista från elden landade på krutet och flammorna som då skapades uppslukade Catesby, Grant, Rookwood och en man vid namn Morgan (som var med i Digbys jaktlag). Catesby och Rookwood sades klarat sig "någorlunda väl" från elden, men Grant förblindades av flammorna och hans ögon har beskrivits som att vara "helt utbrända". Några av konspiratörerna red iväg från huset under natten, men Catesby stannade tillsammans med Grant, Thomas Wintour, Rookwood, bröderna Wright och Percy. Catesby kände på sig att slutet var nära och han vägrade att bli tillfångatagen utan han tänkte försvara sitt liv med sitt svärd. Han kysste det gyllene krucifixet han hade runt halsen och sade att han hade gett allt för "korsets ära".
På morgonen den 8 november anlände Richard Walsh, som var High Sheriff of Worcestershire, tillsammans med en styrka på omkring tvåhundra man till Holbeche House. En eldstrid bröt ut och Thomas Wintour var den första att bli träffad och skottet tog i hans axel när han försökte korsa gårdsplanen. Efter Thomas Wintour träffades bröderna Wright och Rookwood, som fortfarande var skadad efter flammorna kvällen innan. Både Catesby och Percy dog när de träffades av samma skott, skjutet av John Streete av Worcester. De stod i närheten av dörren och Catesby ska ha lyckats kräla sig in i huset innan han avled, hållande en bild av Jungfru Maria. Denna bild, tillsammans med Catesbys gyllene krucifix, skickades till London för att visas upp för allmänheten.
De konspiratörer som överlevde skottlossningen togs till London och fängslades medan de döda konspiratörerna begravdes i närheten av Holbeche House. Dock beordrade Henry Howard, 1:e earl av Northampton att Catesbys och Percys lik skulle grävas upp igen och halshuggas. Båda deras huvuden, tillsammans med Treshams huvud, visades senare upp i Northampton. Vid rättegången som hölls mot de överlevande konspiratörerna den 27 januari 1606 blev det en fällande dom i högförräderi för samtliga. Den 30–31 januari 1606 avrättades konspiratörerna genom hängning, dragning och fyrdelning.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Robert Catesby, 18 december 2012.
Bengtsen, Fiona (2005) (på engelska). Sir William Waad, Lieutenant of the Tower, and the Gunpowder Plot. Trafford Publishing. ISBN 1412055415
Dixon, William Hepworth (2009) (på engelska). Her Majesty's Tower. Charleston, South Carolina: BiblioBazaar, LLC. ISBN 1103086391
Fraser, Antonia (2005) (på engelska). The Gunpowder Plot. London: Phoenix. ISBN 0753814013
Gardiner, Samuel Rawson (1883) (på engelska). History of England from the accession of James I. to the outbreak of the civil war 1603-1642. London: Longmans, Green. ISBN 9781108035736. https://archive.org/details/cu31924088000678
Haynes, Alan (2005) (på engelska). The Gunpowder Plot: Faith in Rebellion. Sparkford: Hayes and Sutton. ISBN 0750942150. https://archive.org/details/gunpowderplot0000hayn_c6r9
Marshall, Peter; Scott, Geoffrey (2009) (på engelska). Catholic Gentry in English Society: Throckmortons of Coughton from Reformation to Emancipation. Farnham: Ashgate Publishing Ltd. ISBN 0754664325
Nicholls, Mark (1991) (på engelska). Investigating Gunpowder plot. Manchester: Manchester University Press. ISBN 0719032253. https://archive.org/details/investigatinggun0000nich
Northcote Parkinson, Cyril (1976) (på engelska). Gunpowder Treason and Plot. Weidenfeld and Nicolson. ISBN 0297772244. https://archive.org/details/gunpowdertreason0000park
Sharpe, James A. (2005) (på engelska). Remember, remember: A cultural history of Guy Fawkes Day. London: Harvard University Press. ISBN 0674019350. https://archive.org/details/rememberremember0000shar_p0k3
Spinks Jr., Henry Hawkes (2005) (på engelska). The Gunpowder Plot and Lord Mounteagle's Letter. Whitefish, Montana: Kessinger Publishing. ISBN 1417930837
Fitzgibbon, Sinead: Robert Catesby – the real brains behind the Gunpowder Plot (artikel från History in an Hour den 8 november 2012).
O'Brien, Jennifer: Robert Catesby (artikel från Britannia).
Wikimedia Commons har media som rör Robert Catesby.
Rafael ”Rafu” Gustaf Johannes Ramstedt, född 14 juni 1888 i Raunistula i S:t Marie, död 26 januari 1933 i Helsingfors, var en finländsk sångare, sångtextförfattare, kompositör och skådespelare. Vid sidan av J. Alfred Tanner räknas Ramstedt som Finlands främste kuplettsångare på 1910- och 1920-talen.
I över tjugo år tillhörde Ramstedt eliten inom finsk underhållning, såväl inom sång som inom teater. På 1910-talet uppträdde han som kabarésångare i Helsingfors och turnerade flitigt tillsammans med kolleger som J. Alfred Tanner. På 1920-talet engagerades han inom teatern, där han var verksam som både skådespelare och teaterchef. Han skrev också storyn till en rad filmer och medverkade själv i en av Finlands första ljudfilmer 1929. Ramstedt författade även en stor mängd kupletter och schlagersånger, däribland balladen om Rosvo-Roope, som filmatiserades 1949. I samtiden kallades Ramstedt ”Finlands Maurice Chevalier”.
Ramstedt var son till maskinarbetaren Gustaf Adolf Ramstedt (1846–1926) och Edla Mathilda, född Holmberg (1850–1929). Makarna fick elva barn, däribland författaren Gustaf John Ramstedt, riksdagsledamoten Emanuel Ramstedt och författaren Armas Ramstedt. Fadern var delvis alkoholiserad och bytte ofta arbete. Innan Rafael föddes slog sig familjen ner i den fattiga stadsdelen Raunistula utanför Åbo, där barnen växte upp under miserabla förhållanden. Torpet familjen bodde i var byggt av Edla Mathildas bröder och bestod av ett kök, en kammare och ett vindsrum.
Ramstedt hade svenska som modersmål och talade finska med viss begränsning. Detta var till visst förtret, då Ramstedt ville vara helfinsk och brukade prata om att förfinska sitt namn till Rafu Raunistula. Ramstedt studerade vid industriskolan i Åbo och tog anställning som maskinkonstruktör. Emellertid tvingades han ge upp yrket, då han utsågs till syndabock när en hjulångare byggd för att trafikera Volga förliste under jungfrufärden. Efter haveriet arbetade han inom diverse yrken, bland annat med livförsäkringar. Så småningom beslöt han sig att sikta på en karriär inom underhållningsbranschen. Han visade sig vara mycket musikalisk; han skrev och komponerade sina egna sånger samt behärskade att spela både luta och gitarr. I Åbo tog han lektioner hos operasångerskan Naemi Friberg.
Ramstedt bosatte sig i en villa uppförd 1928 på Larin-Kyöstis väg 16 i Åggelby utanför Helsingfors och var den första i stadsdelen som ägde en bil, en påkostad Wanderer. Han gifte sig den 19 december 1915 med Saima Sola (1890–1934), syster till operasångaren Wäinö Sola. Makarna fick två barn; Olof Rauni (1916–1972) och Pia, gift Nieminen (1918–1957).
1910–1911 tillhörde Ramstedt stumfilmsbiografen Helikon i Helsingfors, där han blev god vän med motspelaren J. Alfred Tanner. De två uppträdde flitigt på Helsingfors restauranger och biografer. Ramstedt och Tanner skrev flera sånger tillsammans och Ramstedt brukade fungera som inspirationskälla för Tanner. Bland annat är Tanners kuplett Kalle Aaltonen en översättning av Ramstedts mer bortglömda svenska kuplett Calle Vågeman. Ramstedt översatte några av Tanners sånger till svenska, däribland Römperin tanssit som blev Rönnbergska dansen och Jannen hanuripolkka som blev Jannes handklaverstrall. De båda artisterna hade stor respekt för varandra och efter Tanners död 1927 sade Ramstedt följande om Tanners betydelse för kuplettgenren: ”Han intager ett enastående rum bland våra kuplettsångare. Ingen annan haft en sådan framgång som han. Det var Tanner som gjorde kuplettsjungandet till ett yrke. Följande hans exempel uppträdde efter honom ett flertal yrkesmässiga kuplettsångare.”1915 uppträdde Ramstedt regelbundet på teatern Casino i Åbo, som i augusti gästades av Suomalainen operetti. Tillsammans med skådespelarna vid Casino satte operettgruppen upp pjäsen Två man om en änka, regisserad av Bror Niska. Ackompanjatör var Martti Nisonen.
Senare på året 1915 engagerades han i den finska operett som sattes upp på Apolloteatern av Karl Emil Ståhlberg. Till de andra medverkande hörde exempelvis Theodor Weissman, Iivari Kainulainen, Aapo Similä, Dagmar Parmas och Elli Suokas. Det gavs två föreställningar om dagen, den ena på finska och den andra på svenska. Operetten blev mycket populär och Apolloteatern var ett uppskattat nöjescentrum vid Esplanadsparken. År 1917 gjordes en turné till Åbo, Björneborg, Tammerfors och Viborg, där Ramstedt spelade titelrollen i Luffarbaronen. Kapellmästare vid föreställningen i Viborg var kompositören Toivo Kuula. Samma höst fick verksamheten ett abrupt slut, då Ståhlberg tvingades sälja Apollos lokaler till ryska marinen. Skådespelarna som varit engagerade i operetten fick ekonomisk ersättning, men försöken att hitta en ny lokal övergavs inom kort.
Sedan Apolloteatern hade upphört var Ramstedt 1916–1917 engagerad vid Svenska inhemska teatern i Åbo. Sommaren 1920 engagerades Ramstedt i den nybildade Nådendals friluftsteater, ledd av svensken Robert Jonsson. Premiären hölls på midsommardagen med Per Olsson och hans käring.
Den 1 juli 1921 tillträdde Ramstedt som chef för arbetarteatern i Forssa. Där satte han bland annat uppAugust Strindbergs Gustav Vasa. Under tiden som teaterchef medverkade både Ramstedt och hans hustru i flera pjäser. Hans mest uppskattade roll var som gubben Apso i Lemmin poika, en pjäs baserad på nationaleposet Kalevala. I augusti 1923 beslöt Ramstedt att lämna chefskapet för att kunna uppträda på andra teatrar i landet. Åren 1923–1924 hade han anställning vid Turun teatteri.
Av Ramstedts hand finns en översättning av Ernst Fastboms pjäs Halta Lena och vindögda Per, på finska kallad Ontuva Leena ja Vinosilmä Vika. Pjäsen har spelats flera gånger på olika scener, bland annat på arbetarteatern i Forssa under Ramstedts tid som chef. År 1929 regisserade han en egen pjäs, Siemenperunia, som sattes upp vid Karuna skyddskårs lotteri på Skyddskårshuset i Åbo den 28 juli.
Ljudfilmen kom till Finland 1929. Ett av de första försöken att göra en inhemsk ljudfilm resulterade i en kort dokumentär, vari Theodor Weissman samt dansarna Helmi Vuorisola och Eva Hahn medverkade. Filmen fick namnet Laulu- ja tanssiesitys och hade premiär på hösten 1929, men på grund av innehållet i de sjömansvisor som Weissman sjöng, blev filmen barnförbjuden i biosalongerna.
I stället satsade filmbolaget Lahyn-Filmi i Åbo på en ny spelfilm tillsammans med Ramstedt och några dansare. I filmen, som fick namnet Raf. Ramstedt sjunger en sjömansvisa, framförde Ramstedt den egna sjömansvisan Mun kehtoni on keinuellut. Filmen bestod av filmade sekvenser där Ramstedt mimade och rörde sig till musiken, som framtogs genom en grammofonskiva och spelades med så kallad playback-teknik. Scenerna filmades på teatern Casino i Åbo, där filmen hade premiär den 8 oktober och visades hela veckan. Filmen blev genast en publiksuccé och visades i november på teatern Maxim i Tammerfors.
Inte långt senare producerade Lahyn-Filmi ytterligare en ljudfilm på elva minuter med Ramstedt, producerad med samma playback-teknik som den förra. I den nya filmen, Äänifilmi, sjöng Ramstedt en rad kupletter, däribland Tanners Römperin tanssit på svenska. Just den sekvensen, när Ramstedt sjöng den visan, kopierades senare ut till en egen film, även den producerad av Lahyn-Filmi och släppt i oktober 1929. Filmen fick namnet Rönnbergin tanssit och hade en längd på cirka tre minuter.
År 1931 medverkade Ramstedt i bakgrunden vid produktionen av den första fulländade ljudfilmen Säg det på finska. Han skrev också historien till filmen Helsingfors främsta affärsman som spelades in 1934 med Matti Jurva och Uuno Montonen i huvudrollerna. Handlingen i balladen Rosvo-Roope blev sedermera förlaga till filmen Piraten älskaren som producerades 1949.
De finländska kuplettsångarna hade sin individuella stil på scen. Ramstedt var mer sofistikerad än Tanner; han bar vit fluga och ville framstå som en gentleman. Till detta bar han ständigt en stor, konstgjord solros på kavaj- eller frackslaget. Till skillnad från sina kolleger framförde Ramstedt sällan kupletter med sexuella anspelningar. Hans reserverade personlighet gjorde honom mindre populär än Tanner, men duon hade god kemi och kompletterade varandra. Ramstedt hade ett intresse för gamla riddarballader, som han samlade och studerade. Inom bekantskapskretsen var han känd som en originell sällskapsmänniska och uppskattad historieberättare.
Sommaren 1932 turnerade Ramstedt med Dallapé-orkestern. Orkesterns dragspelare och grundare Martti Jäppilä hade blivit tillsagd att Ramstedt inte skulle passa som solosångare i orkestern, men turnén blev lyckad och inför spelningarna med Ramstedt var salongerna alltid fyllda med åhörare. Jäppilä skrev senare om hur Ramstedt under konserterna brukade sjunga sitt paradnummer, sjömansvisan Heijallerii, iklädd sydväst med en stor solros på bröstet. Tanken var att de skulle göra en ny turné sommaren 1933, men Ramstedt avled innan turnén kunde äga rum.
I augusti 1928 inbjöds Ramstedt, Tatu Pekkarinen och Aapo Similä till Köpenhamn för att sjunga in grammofonplattor för His Master's Voice. Resan gick via Sverige och den 29 augusti sjöng Ramstedt och Similä svenska och finska sånger i Stockholms lokalradio. Efter den lyckade inspelningsresan till Köpenhamn inbjöds Ramstedt i januari 1929 till Stockholm för att göra ytterligare inspelningar. Direktör Westerlund vid Pohjoismainen Sähkö Oy, som svarade för inspelningarna, menade att efterfrågan på Ramstedts skivor var stor och de skulle bli lönsamma. På väg till Stockholm fick Ramstedt veta att en svensk sångare sjungit in några av hans låtar på grammofon och angett sig själv som upphovsman. Det är dock oklart om detta ledde till någon rättssak.
Åren 1928–1931, under den så kallade grammofonfebern, sjöng Ramstedt in 54 titlar med bland andra Suomi Jazz Orkesteri, Nils Ekman och Viljo Vesterinen som ackompanjatörer. Bland de skivor som sålde bäst märks Pianojuttu, som sålde mellan 5 000 och 6 000 exemplar, och Oi sä sulo Helsinki, som sålde uppemot 10 000 exemplar, men Rosvo-Roope som sedermera blivit något av en folksång hade inte anmärkningsvärt höga försäljningssiffror när den gavs ut 1931.
Sitt sista framträdande gjorde Ramstedt på Konstnärsgillets lilla julafton på Helsingfors konsthall 1932. Mot slutet av livet drabbades Ramstedt av kärlblödningar i hjärnan, vilket orsakade minnesförlust. Sjukdomen ledde till att karriären tog slut och Ramstedt lades in på Doktorinnan Lybecks privata sjukhem för sinnessjuka (Kammio sjukhus) i Helsingfors. Hans tillstånd förvärrades och han förflyttades snart till Lappvikens sjukhus, där han avled några dagar efter ankomsten. Han gravsattes på Malms begravningsplats i Helsingfors.
Reino Palmroth skildrar Ramstedt som en genuint glad och generös person som alltid hade fyllda salonger vid sina framträdanden. Som underhållare och kuplettsångare hörde han till Finlands främsta och var vida omtyckt. Leo Riuttus uppfattning av Ramstedt som skådespelare var att han hade svårt att minnas sina roller och repliker, men att föreställningarna och Ramstedts tolkningar ändå blev lyckade. Han skrev en stor mängd sånger, inklusive Herttainen Karoliina, Rosvo-Roope och Heijallerii. Utöver detta översatte Ramstedt några finska folksånger till svenska, såsom Vallinkorvan laulu, som blev Levnadsstigen och Heilani kammarin ikkunan alla, som blev Där vännen min bor.
I Raunistula har gränden Rafunkaju (svenska: Rafugränden) namngivits efter Rafael Ramstedt. I maj 2012 uppfördes pjäsen Rafu Ramstedt, Raunistulan trubaduuri på Konsa gård, några kvarter från hans barndomshem i Raunistula.
1929 – Raf. Ramstedt sjunger en sjömansvisa
1929 – Äänifilmi
1929 – Rönnbergin tanssit
1934 – Helsingfors främsta affärsman
1931 – Säg det på finska
1922 – Kupletteja ja hanurinpätkiä. Forssa
Bengelsdorff, Anna Lena (2017). Gustaf John Ramstedt – En mongolsjäl i professorsrock. Proclio. ISBN 978-9-5267-5244-0
Collander, Erland (1920). Svenska inhemska teatern 1894–1920. Svenska inhemska teaterföreningen i Finland
Hirn, Sven (1992). Operett i Finland 1860–1918. Svenska litteratursällskapet i Finland
Hirn, Sven (1999). Populärmusikens pionjärer : En studie i den populära musikens kulturhistoria i Finland fram till 1917. Finlands svenska folkmusikinstitut
Järvinen, Lauri (1985). Kuplettimestarit ja mestarikupletit. Musiikki Fazer
Kukkonen, Einari (1998). Oi muistatkos Emma : Suomalaisen levylaulun vaiheita 1920-luvulla. Kustannuskolmio. ISBN 952-9095473
Kukkonen, Einari (1999). Tuo tuuli Petsamosta : Suomalaisen levylaulun vaiheta 1930–34. Kustannuskolmio. ISBN 951-9817905
Numminen, Juha (1978). Ei päivääkään vaihtaisi pois. Kirjayhtymä
Palmroth, Reino (1946). Kuolemattomat kupletit. Kanerva
Palmroth, Reino (1969). Hupilaulun taitajia : Pasi Jääskeläisestä Juha Watt Vainioon. WSOY
Uusitalo, Kari (1975). Lavean tien sankarit : Suomalainen elokuva 1931-1939. Otava
”Ramstedt, Raf.”. Finlands författare 1917–1944. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Svenska litteratursällskapet i Finland. 1981. sid. 358. ISBN 951-717-238-9
Rafael Ramstedt på Internet Movie Database (engelska)
Rafael Ramstedt på YouTube
Katarina Howard (engelska: Catherine Howard), född cirka 1521 i Lambeth, död 13 februari 1542 på Towern (avrättad), var drottning av England och Henrik VIII:s av England femte hustru. Hon tillhörde en av Englands främsta adelsfamiljer vars huvudman hertigen av Norfolk fick se två av sina syskonbarn bli både drottningar och halshuggna; Katarina och Anne Boleyn. Katarina Howard tillhörde genom sin familj också den konservativa falangen vid hovet och väckte stor missunnsamhet hos de reformerta.
Katarinas släkt hade fiender som inte var förtjusta i att Henrik valde henne som hustru. Den 2 november 1541 överlämnade en av dem, ärkebiskop Thomas Cranmer, ett brev till Henrik vars innebörd anklagade Katarina för att ha älskare och därmed ha begått äktenskapsbrott. Hon avrättades den 13 februari 1542 genom halshuggning då hon dömts för högförräderi, för att ha haft ett förhållande med en av kungens hovmän, Thomas Culpeper. Katarina erkände dock aldrig otrohet, eller något fullbordat förhållande med Culpeper.
Katarina Howard var född någon gång mellan år 1521 och 1524.
Hon var dotter till lord Edmund Howard som var en yngre bror till hertigen av Norfolk, vilket innebar att hon var kusin till Henriks andra fru Anne Boleyn, och kusin till Henry Howard, earl av Surrey. Familjen Howard var mäktig och rik, men som yngre son i en mycket stor familj var Katarinas far inte särskilt välbeställd utan tvingades ofta be sina rikare släktingar om lån. När Anne Boleyn blev drottning hjälpte hon Edmund genom att se till att han fick en tjänst hos kungen. Denna form av nepotism var inte bara accepterad i samtiden, utan sågs snarast som en plikt gentemot släkten.
Ätten Howard hade lyckats bygga upp sin ställning på militära meriter, bland annat hade John Howard, som senare kom att bli den förste hertigen av Norfolk, på slagfältet förskaffat sig både Edvard IV:s och Rikard III:s förtroende. Man hade även flyttat familjens positioner framåt genom fördelaktiga giftermål; det viktigaste när sir Robert Howard gifte sig med Margaret Mowbray, varigenom hertigtiteln Norfolk kom att övertas av ätten Howard en generation senare.
Ätten Howards framtid sattes dock på spel då hertigen av Norfolk var lojal med Rikard III och stred på dennes sida i slaget vid Bosworth Field. Henrik VII insåg dock värdet i denne framstående soldat, varför Thomas Howard tilläts träda i huset Tudors tjänst, även om hertigtiteln fråntogs honom genom ett parlamentsbeslut. Titeln hertig av Norfolk återbördades till huset Howard först efter segern i slaget vid Flodden 1513. Vid det laget hade man dock återförsäkrat sig om kunglig gunst, makt och inflytande, och säkrat sin plats i skuggan av tronen.
Mycket litet är känt om Katarina Howards barndom och uppväxt. Hennes far Edmund var aldrig en av kungens favoriter, bland annat därför att han var den ende engelske befälhavare som besegrades i slaget vid Flodden. Genom Anne Boleyns försorg utsågs han dock till befälhavare i Calais 1531, och han fick även motta egendomar som tillfallit kronan efter en dömd brottsling. Bara några månader efter detta dog han dock. Katarinas mor, Jocasta (eller Joyce) Culpeper, kom från förmögen lantadel. Var Katarina föddes är också omtvistat; vissa historiker föreslår Lambeth, en stadsdel av London, andra har hävdat att hon föddes på någon av familjens egendomar i Kent. Hennes mor förefaller ha avlidit när Katarina var i 10-årsåldern.
Kring 1531 skickades Katarina att uppfostras hos sin styvfarmor Agnes Tilney, änkehertiginna av Norfolk. I hennes palats i Lambeth uppfostrades ett flertal ungdomar. Hon tillhörde hertiginnans hushåll i Horsham och Lambeth vid samma tidpunkt som Alice Restwold, Mary Lascelles, Dorothy Baskerville, Margaret Benet, Katherine Tylney och Margaret Morton. Det var vanligt på denna tid att adelsfamiljer valde att placera sina barn hos rika och mäktiga släktingar och vänner som ett led i att ge dem förfining och skapa nyttiga och värdefulla kontakter. Hertiginnans hushåll i Lambeth sköttes dock med tämligen slapp hand, då änkehertiginnan ofta befann sig vid hovet och därför inte personligen kunde övervaka ungdomarnas uppfostran.
Som en följd av sin härkomst och uppväxtmiljö fick inte Katarina den noggranna uppfostran som Henrik VIII:s tidigare hustrur fått. Man ska dock komma ihåg att enbart det faktum att hon kunde läsa och skriva (åtminstone hjälpligt) gjorde att hon var mer välutbildad än de flesta samtida kvinnor. Det vanliga, även bland kungliga och adliga damer vid denna tid, var att kvinnors uppfostran gick ut på hushållssysslor och hustrulig lydnad och dygd.
Katarina beskrivs ofta som livfull, men inte som studieinriktad eller dygdig. Den lössläppta stämningen bland ungdomarna i änkehertiginnans hushåll, och bristen på övervakning, ledde till att Katarina kunde inleda ett förhållande med sin musiklärare, Henry Manox. Detta förhållande, som även innehöll inslag av sexuell natur, inleddes någon gång runt år 1536, då Katarina var mellan 11 och 16 år gammal. När Katarina blev drottning utsåg hon Manox till hovmusikant. Han kom senare att avlägga vittnesmål vid utredningen mot henne, då hon anklagades för högförräderi, det vill säga otrohet. Både Manox och Katarina erkände vid undersökningen mot henne att de haft ett sexuellt förhållande. Katarina beskrev i sitt vittnesmål handlingar som vi med modernt språkbruk snarast skulle beskriva som petting.
Detta första intima förhållande avslutades 1538, då Katarina istället inledde en relation med en av änkehertiginnans sekreterare, Francis Dereham, som inledningsvis uppvaktat en annan av de unga damer som uppfostrades av änkehertiginnan, Joan Bulmer. De blev älskande och tog för vana att tilltala varandra "hustru" och "make", enligt vad Katarina senare kom att erkänna. Katarina fick också sköta flera uppgifter åt Dereham som vanligen utfördes av en hustru åt sin äkta man, till exempel att ta hand om hans pengar när han var borta i tjänsteärenden. Förhållandet mellan Katarina och Dereham var känt bland de övriga ungdomarna i hushållet, och det var möjligen genom deras försorg som saken kom till änkehertiginnans kännedom år 1539. En annan teori var att det var den försmådde älskaren Manox som angav dem till hertiginnan. Hon såg då till att skilja Katarina och Dereham åt genom att skicka honom till Irland. Det är möjligt att Katarina och Dereham innan de skiljdes åt gav varandra någon form av äktenskapliga löften, en handling som under denna tid kunde betraktas som ett giltigt äktenskap om den även bekräftades genom ett sexuellt fullbordande. Detta skulle då ha accepterats som ett äktenskap även av kyrkan.
Katarina tillstod under förhör att Dereham och hon hade fullbordat förhållandet, men hävdade till sitt försvar att det varit vanligt förekommande att flickorna som var inhysta hos änkehertiginnan tog emot älskare i det sovrum de delade. En av de unga kvinnor som delade rum med Katarina under denna tid var Alice Restwold som trots sina unga år redan var gift. Hon vittnade senare att "Hon var en gift kvinna och visste vad äktenskap innebar och vad som hörde samman med stånkandet och stönandet som försiggick i hennes säng"
Kungens tredje hustru, Jane Seymour, avled i barnsängsfeber efter att ha givit liv åt prins Edvard. Detta innebar att Henrik VIII för första gången stod utan hustru, utan att själv ha valt det. Detta öppnade möjligheten för hans rådgivare, med Thomas Cromwell i spetsen, att anordna ett politiskt äktenskap. Den gemål som valet till slut föll på var Anna av Kleve, systern till den protestantiske ärkehertigen av Kleve som man hoppades skulle bli en värdefull allierad mot de katolska staterna på kontinenten, främst Frankrike. I den kamp om åtråvärda platser vid den nya drottningens hov som utbröt lyckades hertigen av Norfolk tillförsäkra sig en plats åt sin systerdotter Katarina Howard som en av drottning Annas Maids of Honour, en obetald ställning som hovfröken som brukade innehas av ogifta flickor från de finaste adelsfamiljerna som på detta sätt kunde beredas väg till förnämliga äktenskap. Maids of Honour giftes ofta bort genom drottningens försorg, och försågs med en hemgift ur drottningens Privy Purse (privata medel), vilket sågs som en stor ära förutom de uppenbara ekonomiska fördelarna. Deras uppgifter bestod främst av att underhålla drottningen med dans och musik samt att pryda hovet med sin närvaro. Strax innan Katarina Howard fick plats vid hovet hade kungen låtit veta att han bara tänkte acceptera Maids of Honour som "var vackra och som han tyckte smyckade sin plats".
Ätten Howard hade redan sett en medlem av släkten, Anne Boleyn, ta sig upp på tronen från en plats som hovdam, och det är inte osannolikt att man hade förhoppningar om att även Katarina skulle falla kungen i smaken.
Det finns källor som pekar på att kungen blev förtjust i Katarina Howard redan första gången han såg henne. I ett brev skickat från hovet till änkehertiginnan av Norfolk rapporteras det att "Kungens Höghet började åtrå Katarina Howard redan första gången han såg henne". Att han första gången han såg Anna av Kleve istället funnit henne motbjudande erbjöd Katarina lysande framtidsutsikter. I april 1540 hade kungen redan börjat överösa Katarina Howard med furstliga gåvor, och han visade öppet att han favoriserade henne. Katarinas släkt, som visserligen tvivlade på att hon hade förstånd och karaktär nog att duga som drottning, såg detta som en möjlighet att återvinna den gunst hos kungen de förlorat genom Anne Boleyns fall. Då ätten Howard var katoliker såg de även ett ökat inflytande för deras del som ett viktigt inslag i kampen för att återföra England till den sanna tron. Familjen gjorde därför allt de kunde för att främja relationen mellan Katarina och kungen.
Anna av Kleves misslyckande som kunglig gemål innebar Thomas Cromwells fall och avrättning, vilket öppnade för de konservativa krafterna vid hovet, vilkas ledare hertigen av Norfolk var. Den tonåriga Katarina Howard blev på så sätt en bricka i spelet, inte bara för ätten Howards äregirighet, utan också för konflikterna vid hovet och kampen om makten mellan konservativa och reformerta krafter. I brev som finns bevarade undervisar änkehertiginnan av Norfolk Katarina om hur man bäst underhåller kungen, och Katarina försågs med dyrbara klänningar och annat för att pryda sig. Under tiden hjälpte hertigen av Norfolk kungen att upplösa äktenskapet med Anna av Kleve genom att hänvisa till en tidigare trolovning mellan henne och hertigen av Lorraine som man menade inte hade upphävts genom en laglig dispens. När drottning Anna var avlägsnad hade vägen öppnats för drottning Katarina att ta över.
Katarina förmäldes den 28 juli 1540 med Henrik VIII, endast 16 dagar efter ogiltigförklaringen av hans äktenskap med Anna av Kleve. Hon erkändes som drottning den 8 augusti samma år. Kungens brådska med att ingå detta äktenskap kan ses som symptomatiskt för hans livslånga strävan att söka säkra tronföljden genom att få söner. Henrik VIII hade en son, Edvard, men den höga barnadödligheten innebar att detta inte alls var någon garanti för att tronen skulle stanna i huset Tudor. Enligt legenden skulle kungen ha friat till Katarina en dag då han besökte sin son, och alla damer i rummet gjorde hovnigningar när Henrik kom in i barnkammaren. Kungen ska då ha kallat till sig Katarina och inför hela rummet förklarat att han aldrig ville att hon skulle göra så igen, då han ämnade göra henne till drottning. Katarina ska ha svarat genom att åter falla ner i en djup nigning. Denna historia är med största sannolikhet apokryfisk.
Henrik, som närmade sig de 50 och var på väg att bli mycket fet, överöste sin unga hustru med presenter och kallade henne för sin "ros utan törnen". Henrik tyngdes av vetskapen om att reformationen och krigen med Frankrike hade kostat honom folkets välvilja och därtill plågades han av gikt och bensår. Att ha en ung vacker kvinna vid sin sida livade upp den åldrande kungen. Hennes motto, "Ingen annan vilja än hans", visade på en inställning hos hustrun som kungen skulle uppskatta. Drottning Katarina var mycket livfull och ordnade dagligen danser och fester och annan underhållning för kungen, som själv hävdade att han genom sin hustru återvunnit sin ungdom. När kungen gjorde officiell entré i London med sin nya drottning sköt man salut från Towern och alla stadens framstående invånare rodde ut för att hylla kungaparet i deras slup. Katarina har vid denna tid beskrivits som liten och nätt men med kvinnliga former, glittrande ögon och kastanjefärgat hår.
Att äktenskapet inte enbart var ett nöje för Katarina kan man kanske förstå, med tanke på att hennes make var 30 år äldre än hon, fet (han vägde vid denna tid ungefär 136 kilo) och hade bensår som luktade illa och dagligen måste tömmas på var. Samtidigt framgår det av källorna att Katarina njöt av att vara drottning. Hon fick av kungen motta både de egendomar som tidigare tillhört Jane Seymour och stora delar av de egendomar som tillfallit kronan efter Thomas Cromwell. Enligt vittnesmål ska Katarina ha fått dyrbara presenter dagligen av den förälskade kungen. Julen 1540 finns det dokumenterat i hovets räkenskaper att drottningen erhöll ett fyrkantigt hängsmycke med 27 diamanter och 26 grupper med pärlor, en brosch sammansatt av 33 diamanter och 60 rubiner med en kant av pärlor, och en muff (en sorts kudde man kunde trä in händerna i för att skydda mot kyla) av svart sammet trimmad med sobel och prydd med 38 rubiner och 572 pärlor.
Drottning Katarina var gladlynt men kunde också få plötsliga vredesutbrott, särskilt när hon ansåg att hon inte behandlades med den respekt som tillkom en drottning. Vid ett tillfälle när hon var vid mycket dåligt lynne blev hon tillfrågad av kungen om orsaken. Hon sade då att hon hört ett rykte att han ämnade ersätta henne med den ratade Anna av Kleve. När kungen svor henne evig kärlek blev hon åter på gott humör. Katarinas krav på underkastelse kom också att skapa konflikt mellan henne och hennes nästan fyra år äldre styvdotter Maria. Katarina ansåg att Maria inte visade henne samma respekt som hon tidigare visat de två föregångarna Anna av Kleve och Jane Seymour. Av hämndlystnad lät därför Katarina säga upp två av Marias favoriter bland hovdamerna. Katarina och Anna av Kleve kom däremot bra överens. Anna, som fått titel av "kungens syster" och stora egendomar, bland annat Anne Boleyns familjehem Hever Castle som tack för sin villighet att låta sitt äktenskap upplösas, infann sig vid hovet och fordrade att få knäfalla inför Katarina som nådigt tog emot henne. Katarina utnyttjade som förväntat sin ställning till att gynna sina släktingar, varav många fick prestigefyllda titlar och ämbeten, inte minst gynnades hertigen av Norfolk som av kungen utsågs till Lord-Lieutenant of the North, utöver den post som Lord Treasurer som han redan innehade.
Under sommaren 1541 åkte Henrik och Katarina på en form av eriksgata till norra England. Under denna tid vidtogs vissa förberedelser för en kröning av Katarina, vilket kan tolkas som att de hade ett äktenskapligt samliv och att Henrik ville att Katarina skulle krönas i samband med en förväntad graviditet. Katarinas situation denna sommar komplicerades dock av att personer som kände till hennes tidigare sexuella förbindelser hos änkehertiginnan av Norfolk började söka upp henne för att be om tjänster – tjänster som Katarina för att köpa deras tystnad var tvungen att bevilja.
Det som kom att bli skadligast för henne var att hon anställde sin tidigare älskare Francis Dereham som en av sina sekreterare. Detta var en av de handlingar som kom att leda till hennes fall. Även flera av de unga kvinnor som delat rum med Katarina under hennes tid hos änkehertiginnan av Norfolk fick plats som hovdamer hos drottningen, och det var flera av dessa som senare kom att vittna emot henne. Det faktum att hon på detta sätt omgav sig till största del med personer av, eller med nära anknytning till, ätten Howard skaffade henne fiender och avundsmän som senare kom att agera mot henne.
År 1541 inledde drottningen ett förhållande med en ung man i kungens uppvaktning: Thomas Culpepper. Det unga paret kunde träffas med hjälp av hennes hovdamer, bl.a. Lady Rochford, änka efter George Boleyn, Anne Boleyns bror. Culpeper hade i princip vuxit upp vid hovet, han var en Gentleman of the Bedchamber, vilket innebar att han tillhörde kungens närmaste uppvaktning, och en av hans uppgifter var att sova i kungens sovrum om denne skulle vakna och behöva något under natten. Culpeper hade rykte om sig att vara en kvinnokarl, men den romantiska bild av honom som tecknats, särskilt under 1800-talet, har skadats av att man funnit en källa som visar på att Culpeper våldtagit hustrun till en skogvaktare, medan hans män hjälpte till och höll fast henne, ett brott som kungen dock benådade honom för. Hur långt paret egentligen gick är svårt att idag utröna, bland annat på grund av att Culpepers bekännelse till del kom till under tortyr, Katarina och lady Rochford försökte rädda sina liv med sina berättelser, och de som vittnade mot Katarina till stor del drevs av hat, religiös fiendskap eller jakt på egen vinning. Historikerna idag ställer sig huvudsakligen tvivlande till huruvida förhållandet fullbordades.
Släkten Howard hade fiender som inte var förtjusta över Henriks val av hustru. En av dem, ärkebiskop Thomas Cranmer, överlämnade den 2 november 1541 ett brev till Henrik, där det stod att Katarina hade levt i skörlevnad före giftermålet. Cranmer hade fått sina uppgifter från John Lassells, brodern till Mary Lassells, en kvinna som varit i tjänst hos änkehertiginnan i Lambeth. Lassells främsta skäl till att föra den information om Katarina vidare som han fått av sin syster var religiöst nit, Lassells var fanatiskt reformert och betraktade Katarina och hennes konservativt katolska släktingar som satans anhang.
Kungen vägrade först att sätta tilltro till uppgifterna, men beordrade Cranmer att genomföra en undersökning. Henrik fortsatte att vara på gott humör, och förväntade sig uppenbarligen att undersökningen skulle visa att beskyllningarna var falska och lögnaktiga. Katarina Howard själv sattes i husarrest på Hampton Court genom att dörrarna till hennes våning låstes och hon förbjöds att gå ut, medan kungen själv 5 november lämnade Hampton Court och gav sig till Whitehall.
De unga kvinnor som delat rum med Katarina under åren hos änkehertiginnan i Norfolk House Lambeth förhördes och bekräftade anklagelserna om Katarinas föräktenskapliga relationer med Henry Manox och Francis Dereham, som i sin tur greps. Henry Manox förhördes och erkände att han hade försökt förföra Katarina i Lambeth, men misslyckats.
Francis Dereham förhördes under tortyr och bekände att han hade ingått en hemlig trolovning med Katarina före hennes giftermål med kungen, men påstod aldrig att han hade haft ett förhållande med henne sedan hon gift sig med kungen; under tortyr angav han istället Thomas Culpepper som Katarinas älskare under hennes äktenskap.
Thomas Culpepper uppgav att Katarinas hovdam Jane Boleyn hade uppmuntrat honom att begå äktenskapsbrott med drottningen och hade hjälpt dem att mötas ensamma, och han erkände att han hade velat begå äktenskapsbrott med Katarina, men att de aldrig hade tagit steget fullt ut och att han aldrig hade "känt henne köttsligen".
Kungen skickade 6 november Cranmer och Katarinas farbror hertigen av Norfolk till Hampton Court för att informera Katarina om anklagelserna, förhöra henne och konfrontera henne med de bevis man hade, vilka utöver de tre männens erkännande även bestod i vittnesmål från hovfolk, bland annat drottningens hovdamer och främst av dessa de unga kvinnor som delat rum och vänskap med Katarina under åren hos änkehertiginnan i Lambeth.
Cranmer lyckades också komma över ett kärleksbrev som Katarina skrivit till Culpepper, detta brev är det enda skrivet av Katarinas hand som fortfarande existerar. Liksom många adelsdamer under denna tid anlitade Katarina vanligen professionella skrivare istället för att skriva själv, och när hon skrev ett kärleksbrev och alltså var tvungen att skriva personligen, var hennes skrivstil mycket dålig.
Hon skrev bland annat:
"Jag önskar att ni vore hos mig nu så ni kunde se vilket besvär jag gör mig med att skriva till er [...] Jag hörde att ni var sjuk och har aldrig längtat så mycket efter någonting som att se er [...] Mitt hjärta brister när jag inte alltid får vara i ert sällskap. [...]"
Hon tackade Culpepper för att han lovade att vara snäll mot kungen, och bad honom komma till henne när hennes hovdam Lady Rochford var i tjänst, "ty då har jag mest tid att stå till ert förfogande" och undertecknade brevet med: "Er så länge livet varar - Katheryn."
Katarina anklagades för högförräderi, eftersom en drottnings äktenskapsbrott jämställdes med detta brott. Hon erkände de förhållanden hon haft före äktenskapet, men hon erkände aldrig otrohet. I sitt erkännande till kungen skrev hon att hon tillåtit Manox att "handskas med och röra mina hemliga kroppsdelar", och att Dereham "låg med mig naken och nyttjade mig på det sätt en man gör med sin hustru vid många och olika tillfällen, men hur många vet jag inte".
Hon förnekade dock bestämt att hon skulle ha haft ett fullbordat förhållande med Culpeper, eller att hon och Dereham skulle ha kommit överens om någon form av trolovning.
Hon uppgav att hon hade haft samlag med Dereham, men uppgav att "han kunde sägas ha brukat våld". Påståendet att Dereham tvingat henne stämde dock inte överens med de övriga vittnesmål som gavs av de som varit närvarande när Katarina hade haft samlag med Dereham i flickornas sovsal i Lambeth.
Efter att Katarina fått veta vilka anklagelser som förts fram mot henne vittnade flera om att hon drabbades av en enorm skräck. Kanske var det därför hon inte begrep att då hon tillfrågades om huruvida hon och Dereham hade avgett några äktenskapsliknande löften till varandra borde hon ha svarat ja. Detta skulle ha inneburit att hennes äktenskap med kungen varit ogiltigt, vilket i sin tur innebar att hon inte kunde anklagas för att ha varit otrogen mot honom. Han hade då kunnat förvisa henne, vanärad och ruinerad men ändå vid liv. Eftersom hon förnekade detta blev följden istället döden.
När hon förnekade trolovningen med Dereham, hamnade fokus istället på hennes äktenskapsbrott med Culpepper, som var betydligt allvarligare eftersom de hade ägt rum medan hon var gift med kungen, och som innebar högförräderi, ett brott belagt med dödsstraff.
Den 12 november fängslades Katarina i det före detta klostret Syon Abbey i Middlesex. Kungen tillät henne att behålla både tjänare och fyra hovdamer som hon själv fick välja. Henrik förbjöd henne att bära juveler eller färgglada och juvelprydda klänningar, men tillät henne att ta med sig klänningar i sobra färger, prydda med guld och silver. Han skickade också underkläder och nattlinnen av siden.
Den 22 november 1541 fråntogs Katarina drottningtiteln, och den 24 november åtalades hon formellt av riksrådet för högförräderi.
Efterhand kompletterades Culpepers och Derehams bekännelser och hovdamernas vittnesmål även med lady Rochfords berättelse om hur hon hjälpt Katarina och Culpeper att mötas i hemlighet under sommaren. Bland annat hade Katarina och Culpepper tillbringat två nätter i rad ensamma med varandra i Lincoln till två på morgonen; Jane Boleyn uppgav att hon var övertygad om att paret hade haft samlag, men att hon inte hade insett detta när det skedde.
Jane Boleyn tycks efter sin bekännelse ha drabbats av ett psykiskt sammanbrott i fängelset. Trots att Thomas Wriotheseley, ansåg att lady Rochford inte var vid sina sinnens fulla bruk dömdes även hon till döden.
Den 10 december 1541 avrättades Culpepper och Dereham. Culpepper, som adelsman, halshöggs medan den ofrälse Dereham hängdes, togs ner levande och styckades medan han fortfarande var vid liv.
Flera av Katarinas släktingar fängslades, bland dem hennes bror Henry Howard och hans hustru, den åldersstigna änkehertiginnan och dennas styvbarn (de släpptes dock efter Katarinas avrättning). Hennes farbror hertigen av Norfolk lyckades dock undvika detta genom att offentligt fördöma Katarina.
Problemet med fallet var exakt varför Katarina Howard skulle avrättas. Hon hade aldrig erkänt att hon hade haft samlag med någon annan man medan hon varit gift med kungen. Francis Dereham hade haft samlag med henne innan hon gifte sig med kungen, och Culpeper hade aldrig erkänt att han hade haft samlag med henne, enbart att han hade velat ha det, och han hade därför egentligen avrättats för sin avsikt att ha sex med drottningen, det vill säga försök till högförräderi.
Den 21 januari antog parlamentet en lag som gjorde det straffbart med döden om en drottning underlät att avslöja ett eventuellt sexuellt förflutet för kungen inom 20 dagar efter att ha gift sig. Den 10 februari fördes Katarina till Towern. Under sin tid i Towern bad hon om att få in stupstocken på sitt rum för att kunna öva inför avrättningen så hon skulle veta i förväg hur hon skulle placera sig och "pröva den".
Katarina Howard avrättades den 13 februari 1542, efter att ha hållit ett tal där hon erkände sin skuld och sina synder och bad alla närvarande att be för kungen. Det franska sändebudet Marillac beskrev henne som "så svag att hon knappt kunde tala", men att hon med några ord erkände att hon förtjänade tusen dödar för att ha förbrutit sig mot en kung som behandlat henne så nådigt. Till skillnad från Anne Boleyn, som fick nåden att avrättas med svärd av en särskilt från Calais hämtad bödel, avrättades Katarina Howard med yxa. Strax efter henne avrättades Lady Rochford.
Hon begravdes bredvid sin kusin Anne Boleyn i St Peter ad Vincula i Towern.
Enligt legenden skulle Katarina, då hon hölls inspärrad i sin svit på Hampton Court, ha lyckats ta sig ut och springa mot kapellet där Henrik deltog i mässan. Hon ska ha skrikit och bankat på dörren och ropat kungens namn. Detta är dock en romantisk saga som inte kan stämma, då Katarina inte kände till de fulla anklagelserna förrän kungen lämnat Hampton Court.
Enligt sägnen ska hon ha bett att få in stupstocken till sig i det rum där hon inväntade avrättningen så att hon kunde öva sig på att lägga huvudet fint på det inför avrättningen. Det sägs också att hon spökar i Haunted Gallery på slottet Hampton Court, där hon enligt denna apokryfiska legend upprepar den händelse då hon rymde från sina fångvaktare och försökte få tag på kungen för att be om nåd. Den romantiska och tragiska berättelsen om den unga drottningens liv och död och legenderna om hennes oroliga ande har inspirerat till många filmer och böcker:
Första gången man såg Katarina Howard på vita duken var i stumfilmen Hampton Court Palace 1926, där hon spelades av Gabrielle Morton.
I filmen Kvinnorna kring kungen från 1933 spelades hon av Binnie Barnes.
1970 spelade Angela Pleasence Katarina i BBC-dramat The Six Wives of Henry VIII, där Keith Michell spelade Henry VIII.
2003 spelades Katarina av Emily Blunt i serien Henry VIII.
2009 spelar Tamzin Merchant Katarina Howard i serien The Tudors.
Katarina Howard är huvudkaraktär i Arvet efter Anne Boleyn, 2006, av Philippa Gregory.
Katarinas liv efter att hon kommit till hovet beskrivs i romanen The Fifth Queen av Ford Madox Ford.
Baldwin Smith, Lacey (2010) (på engelska). Catherine Howard. Amberley Publishing. ISBN 9781848685215
Farquhar, Michael (2001) (på engelska). A Treasure of Royal Scandals. Penguin Books. ISBN 0-7394-2025-9. https://archive.org/details/treasuryofroyals00farq
Herman, Eleanor (2006) (på engelska). Sex with the Queen. William Morrow. ISBN 0-06-084673-9
Lyly, John (1993) (på engelska). The Complete Works of John Lyly. Oxford University Press. ISBN 0781272122. https://archive.org/details/completeworksofj03lyly
MacLaren, A.N. (2000) (på engelska). Political Culture in the Reign of Elizabeth I: Queen and Commonwealth 1558–1585 (Ideas in Context). Cambridge University Press. ISBN 0521651441. https://archive.org/details/politicalculture0000mcla
Starkey, David (2004) (på engelska). Six Wives: The Queens of Henry VIII. Harper Perennial. ISBN 978-0060005504. https://archive.org/details/sixwivesqueensof00star
Wikimedia Commons har media som rör Katarina Howard.
Kort biografi över Katarina Howard, med porträttgalleri
Brev från Katarina Howard till Thomas Culpeper
English History biografi
PBS "Six Wives of Henry VIII", som beskriver Katarinas död
Komodovaran (Varanus komodoensis) är en art i ödlefamiljen varaner. Den finns på ön Komodo och några andra angränsande öar i Indonesien. Arten är världens största nu levande ödla med en normallängd på 2–3 meter och en vikt på omkring 70 kg. Dess storlek beror bland annat på långsam ämnesomsättning och på att arten lever på en isolerad ö där det saknas köttätande däggdjur som konkurrerar om samma ekologiska nisch. Komodovaranen är alltså en toppkonsument och dominerar följaktligen det ekosystem som den lever i. Även om komodovaraner vanligtvis är asätare är det också mycket vanligt att de jagar och anfaller andra byten, som ryggradslösa djur, fåglar och däggdjur.
Parningen äger rum från maj till augusti och äggen läggs i september. De cirka tjugo äggen läggs i bon som byggts av storfothöns (Megapodiidae) och som sedan övergivits. Äggen ruvas i sju till åtta månader och kläcks i april, då tillgången till insekter är som störst. Unga komodovaraner är sårbara och vistas därför uppe i träden, på säkert avstånd från rovdjur och de vuxna komodovaranerna, som utövar kannibalism. Det tar tre till fem år för ungarna att bli fullvuxna och de kan bli upp till 50 år gamla. Komodovaranen kan utföra partenogenes (jungfrufödsel), vilket betyder att fullt livsdugliga ägg läggs utan att först blivit befruktade.
Komodovaranen upptäcktes av forskare från västvärlden först år 1910. Ödlornas storlek och rykte gjorde dem tidigt till populära zoodjur. I vilt tillstånd har deras utbredning minskat på grund av mänsklig inverkan på deras levnadsmiljö, och de listas idag som sårbara av IUCN. De är skyddade under indonesisk lag, och en nationalpark, Komodo nationalpark, grundades för att gynna skyddsåtgärder.
För urbefolkningen på Komodo är komodovaranen känd som ora, buaja durat ('landkrokodil') eller biawak raksasa ('stor väktare').
Komodovaranens utvecklingslinje härstammar ur släktet Varanus som hade sitt ursprung i Asien för cirka 40 miljoner år sedan och som senare koloniserade Australien. För cirka 15 miljoner år sedan skedde en kollision mellan Australien och Sydostasien, på grund av tektonisk aktivitet, vilket resulterade i att varanerna koloniserade vad som idag är den indonesiska övärlden och sedermera utökade sitt utbredningsområde så långt österut som till ön Timor. Komodovaranen antas ha skiljt ur sig evolutionärt från sina australiensiska förfäder för cirka 4 miljoner år sedan. Den dramatiska sänkningen av havsvattennivån under den senaste istiden, för cirka 20.000 år sedan, ledde till att stora områden torrlades. Dessa områden koloniserades av komodovaranen och när sedan vattennivån återigen steg isolerades den på de öar där arten idag förekommer.
I vilt tillstånd väger en fullvuxen komodovaran runt 70 kilo, men i fångenskap väger de något mer. Det största bekräftade exemplaret var 3,13 meter långt och vägde 166 kilo, osmält mat inräknad. Komodovaranen har en svans som är lika lång som dess kropp och den har ett 60-tal sågtandade tänder som ofta lossnar och växer ut på nytt och som kan bli upp till 2,5 centimeter långa. Dess saliv är ofta blodblandad eftersom tänderna nästan är helt täckta av tandkött som naturligt slits sönder då varanen äter. Detta skapar en idealisk levnadsmiljö för de smittofarliga bakterier som lever i dess mun. Komodovaranen har dessutom en lång, gul, djupt kluven tunga.
Komodovaranen har inte något väl utvecklat hörselsinne och trots dess synliga öronhål kan den endast höra ljud på mellan 400 och 2 000 hertz. Detta låga ljudomfång gjorde att man tidigare trodde att komodovaranen var helt döv då studier visat att varanen i vilt tillstånd inte reagerade på viskningar, höjda röster eller rop. Detta kom emellertid att ifrågasättas när djurskötaren Joan Proctor vid London Zoo lyckades träna en infångad individ att komma ut och äta då hon ropade, trots att komodovaranen inte såg henne.
Komodovaranen kan se så långt som 300 meter, men eftersom dess näthinna endast består av tappar så har den dåligt mörkerseende. Den kan urskilja färger, men har en dålig förmåga att se stillastående objekt.
Likt många andra reptiler använder komodovaranen sin tunga för att upptäcka smak- och luktstimuli med hjälp av det vomeronasala organet, ett sinne som underlättar navigering i mörker. Vid bra vindförhållanden kan komodovaranen, som svänger sitt huvud från sida till sida då den går, upptäcka kadaver på 4–9,5 kilometers avstånd. Dess näsborrar används inte för att känna lukt i någon större utsträckning då arten saknar diafragma, vilket är en förutsättning för att kunna dra in luft via dessa luftvägar. Den har endast ett fåtal smaklökar i bakre delen av strupen.
Komodovaranens fjäll, av vilka en del förstärks av ben, har känselplattor kopplade till nervsystemet vilket underlättar möjligheten till känsel. Fjällen runt öron, läppar, haka och fotsulor kan ha tre eller fler sådana sensoriska plattor var.
Komodovaranen föredrar varma och torra biotoper och lever vanligtvis i torra öppna gräsmarker och savanner på lägre höjder. Eftersom varanen är ektoterm – med andra ord regleras dess kroppstemperatur endast av yttre faktorer som exempelvis solen – är den mest aktiv på dagtid, även om den påvisat vissa nattliga aktiviteter. Komodovaraner lever huvudsakligen ensamma och går ihop endast för att para sig och äta. De kan under kortare perioder springa i hastigheter upp emot 20 km/h, dyka ned till 4,5 meters djup och klättra i träd då de är unga med hjälp av sina starka klor. För att fånga byten som befinner sig högt upp kan komodovaranen stå på sina bakben, med svansen som stöd. I takt med att komodovaranen växer används klorna mer som vapen och mindre för att klättra, eftersom dess stora storlek gör det opraktiskt att befinna sig uppe i träden.
Som skydd för exempelvis nattkylan gräver komodovaranen 1–3 meter breda hålor i marken med hjälp av sina kraftiga framfötter och klor. Tack vare sin storlek och vanan att sova i dessa bon kan komodovaranen bevara kroppsvärme under natten, något som minimerar tiden det tar att värma upp sig morgonen därpå. Komodovaranen jagar på eftermiddagen, men stannar i skuggan under de varmaste delarna av dagen. Dessa speciella viloställen är ofta belägna vid strandkanter med svala havsvindar; dessa märks sedan upp med spillning och rensas från vegetation. De tjänar även som en strategisk plats att anfalla hjort.
Komodovaraner är köttätare och även om de huvudsakligen äter kadaver, så händer det ofta att de anfaller levande bytesdjur genom bakhåll. Då ett lämpligt byte närmar sig varanens bakhållsplats anfaller den djuret genom att snabbt attackera undersidan av dess strupe. Den lyckas hitta sina byten med hjälp av sitt välutvecklade luktsinne, vilket kan upptäcka ett dött eller döende djur på sträckor upp till 9,5 kilometer.
Komodovaranen äter genom att slita loss stora köttstycken och svälja dem hela samtidigt som den håller ned kadavret med frambenen. För mindre byten, upp till en gets storlek, tillåter varanens löst sammanhållna käkar, flexibla skallben och expanderbara mage att bytet sväljs helt. Växtinnehållet som finns i magen och inälvorna på bytesdjuret undviks vanligtvis. De stora mängder röd saliv som komodovaranen producerar hjälper till att smörja maten men sväljprocessen är ändå en väldigt långsam process (15–20 minuter för att svälja en get). Komodovaranen kan försöka snabba på processen genom att trycka kadavret mot ett träd för att på så vis tvinga ned det i halsen, något som ibland kan vara så våldsamt att trädet slits sönder. För att förhindra kvävning under sväljprocessen andas varanen med hjälp av ett litet rör under tungan som är förbundet med lungorna. Efter att ha ätit upp till 80 % av sin kroppsvikt under en måltid, släpar den sig till ett soligt läge för att snabba på matsmältningen eftersom maten kan ruttna och förgifta varanen om den ligger osmält för länge. På grund av deras långsamma metabolism kan stora komodovaraner överleva på så lite som 12 måltider per år. Efter matsmältningen kräks komodovaranen upp en massa av horn, hår och tänder som är täckt med illaluktande slem. Efteråt gnider komodovaranen sitt ansikte mot jord eller buskar för att få bort slemmet, något som antyder att djuret, likt människor, ogillar lukten av sina egna utsöndringar.
De största djuren äter vanligtvis först, medan de mindre följer en hierarki. Den största hanen hävdar sin dominans och de mindre hanarna visar sin underkastelse genom kroppsspråk och mullrande väsningar. Varaner av samma storlek kan göra upp genom att "brottas". Förlorarna retirerar vanligtvis, men det händer att de dödas och äts upp av segraren.
Komodovaranens föda är varierande och består av ryggradslösa djur, andra reptiler (däribland mindre komodovaraner), fåglar, fågelägg, smådjur, apor, vildsvin, getter, hjortar, hästar och vattenbufflar. Yngre komodovaraner äter insekter, ägg, geckoödlor och andra mindre djur. Det har hänt att komodovaraner har ätit människor och människokroppar genom att gräva upp kroppar från grunda gravar. Denna vana fick invånarna på Komodo att flytta sina gravar från sandjord till lermark och lägga stenar ovanpå. Enligt evolutionsbiologen Jared Diamond kan komodovaranen även ha livnärt sig på en nu utdöd dvärgelefant av släktet Stegodon som en gång levde på Flores. Komodovaranen har ibland även setts skrämma dräktiga hjortar för att framkalla missfall vars kvarlevor de sedan äter, en teknik som även observerats hos större afrikanska rovdjur.
Eftersom komodovaranen saknar diafragma kan den inte suga upp vatten då den dricker, den kan inte heller lapa vatten med hjälp av tungan. Istället dricker den genom att ta en munfull vatten och sedan luta huvudet bakåt och låta vattnet rinna ned i halsen.
I slutet av 2005 drog några forskare vid Melbournes universitet slutsatsen att jättevaranen (Varanus giganteus), andra varanarter och agamer kan vara något giftiga. Tidigare har man trott att bett från dessa ödlor ledde till infektion på grund av bakterierna i ödlornas munnar, men forskarlaget visade att de direkta effekterna orsakades av förgiftning. Bett på mänskliga fingrar av en lacevaran (Varanus varius), en komodovaran, och en individ av arten Varanus scalaris observerades, och alla visade liknande resultat på människor: snabb svullnad inom några minuter, lokal störning av blodkoagulation, skärande smärta upp till armbågen, med vissa symptom som varar i flera timmar.
Senare forskning av Bryan Fry med bl.a. MR-skanning har visat att komodovaranen har 6 giftkörtlar i vardera underkäke. Dessa producerar ett gift som liknar ormgift.
Komodovaraner har även giftiga bakterier i sin saliv, av vilka över 28 gramnegativa och 29 grampositiva släkten har isolerats. Dessa bakterier orsakar sepsis hos komodovaranens offer, så till vida att om bytesdjuret kommer undan så kommer det vanligtvis ändå duka under inom en vecka som en konsekvens av infektionen. Människor har 9 timmar på sig att komma till sjukhus. Utifrån laboratoriestudier på råttor har man kommit fram till att den farligaste bakterien i komodovaranens saliv är en ytterst dödlig form av Pasteurella multocida. Eftersom komodovaranen tycks vara immun mot sina egna mikrober har mycket forskning utförts i hopp om att finna den antibakteriella molekylen, för att på så vis kunna använda den inom mänsklig medicin.
Parning äger rum mellan maj och augusti, och äggen läggs i september. Under den här perioden slåss hanarna över honor och territorier genom att brottas med varandra stående på bakbenen, med förloraren slutligen nedtryckt mot marken. Slagets vinnare kommer sedan vifta med sin långa tunga åt honan för att få information om hennes mottaglighet. Honorna är motsträviga och gör motstånd med sina klor och tänder under de tidigaste stadierna av parningen. Hanen måste därför helt låsa fast honan för att inte skadas. Andra uppvisningar under leken är bland annat att hanen gnider sin haka mot honan, hårda rispningar på ryggen, och slickning. Komodovaraner kan vara monogama och bilda "par", vilket är ett ovanligt beteende hos ödlor.
Honan lägger sina ägg i bon utgrävda i sidan av kullar, eller i övergivna bon av storfothöns, dock föredras de övergivna bona. En kull består av ett tjugotal ägg som ruvas i 7–8 månader. Honan ruvar äggen och skyddar dem tills de kläcks runt april, vid slutet av regnperioden, när tillgången på insekter är som störst. Kläckning är en ansträngande bedrift för ödleungarna, som bryter sig ur äggen med hjälp av en äggtand som senare faller av. Därefter kan de nykläckta ödleungarna ligga kvar i sina skal i flera timmar innan de börjar gräva sig ur boet. De föds tämligen försvarslösa, och många äts av rovdjur innan de når vuxen ålder.
Unga komodovaraner tillbringar en stor del av sin första år i träd, där de är relativt säkra från rovdjur, och även från kannibalistiska vuxna varaner, vars föda består av 10 % ungödlor. Då de unga måste närma sig ett kadaver för mat, rullar de runt i avföring och vilar bland de upprivna kadavrets inälvor för att avskräcka dessa hungriga vuxna. Det tar cirka 3–5 år för komodovaraner att bli fullvuxna, och de kan leva i upp till 30 år.
Komodovaranen Sungai vid London Zoo, England, lade en kull med ägg i slutet av 2005 efter att ha varit avskild från hanligt sällskap i över två år. Forskare trodde först att hon hade lyckats lagra spermier från sina tidigare möten med hanar, en anpassning känd som superfertilisation. (Hos till exempel levandefödande tandkarpar kallas detta ofta förrådsbefruktning.)
Den 20 december 2006 rapporterades det att Flora, en komodovaran vid Chester Zoo i England, var den andra kända komodovaranen som lagt obefruktade ägg. Hon lade 11 ägg, av vilka 7 kläcktes, alla hanar. Forskare vid Liverpool University i norra England genomförde genetiska tester på tre av äggen som kollapsade då de flyttades till en inkubator, och bekräftade att Flora inte haft någon fysisk kontakt med en hanvaran. Efter denna upptäckt visade tester att även Sungais ägg blivit till utan utvärtes befruktning.
Komodovaraner har ZW-systemet för könskromosomer till skillnad från däggdjurens X- och Y-kromosomsystem. Att Floras avkomma var hane visade att hennes obefruktade ägg var haploida och dubblerade sina kromosomer i ett senare stadium för att bli diploida, och att hon inte lade några diploida ägg, som skulle skett om en av meioserna i hennes äggstockar hade misslyckats, och att ägget inte befruktades av en polkropp. Då en honlig komodovaran (med könskromosmerna ZW) förökar sig på det här sättet, ger hon sin avkomma endast en av kromosomerna från vart och ett av hennes kromosompar, vilket innebär att endast en av två könskromosomer förs vidare. Denna enkla uppsättning av kromosomer dupliceras i ägget, vilket utvecklas partenogenetiskt. De ägg som får en Z-kromosom får uppsättningen ZZ (hanar); de som får en W-kromosom får uppsättningen WW och kan inte utvecklas.
Man har antagit att den här fortplantningsanpassningen tillåter ensamma honor att kolonisera en isolerad ekologisk nisch (som exempelvis en ö) och genom partenogenes få manlig avkomma, vilket skapar en population som kan föröka sig sexuellt (genom reproduktion med sin avkomma som kan resultera i både en hane och hona). Trots fördelarna med en anpassningsförmåga av det här slaget brukar djurparker vara försiktiga vad gäller partenogenes, eftersom det kan begränsa den genetiska mångfalden.
31 januari 2008 blev Sedgwick County Zoo i Wichita, Kansas den första djurparken i Amerika att dokumentera partenogenes hos komodovaraner. Djurparken har två vuxna honvaraner, en av dessa lade cirka 17 ägg mellan 19 och 20 maj 2007. Enbart två ägg ruvades och kläcktes på grund av platsproblem; den första kläcktes 31 januari 2008, medan den andra kläcktes en dag senare, 1 februari. Båda ödleungarna var hanar.
Komodovaranen upptäcktes av européer först år 1910, då rykten om "landkrokodilen" nådde löjtnant Steyn van Hensbroek i den nederländska kolonialadministrationen. Varanen blev vida känd, och ökänd, 1912 då Peter Ouwens, direktör för Bogors zoologiska museum på Java, publicerade en artikel i ämnet efter att ha mottagit en bild på varanödlans skinn från van Hensbroek, samt även två andra exemplar från en samlare. Komodovaranen var en viktig orsak för expeditionen till ön Komodo, ledd av W. Douglas Burden 1926 som efter återkomsten med tolv uppstoppade exemplar och två levande individer kom att bli en viktig inspirationskälla till filmen King Kong från 1933. Burden var även den som myntade benämningen "Komodo dragon" (sv:'Komododrake'), som är artens engelska trivialnamn. Tre av hans komodovaraner stoppades upp och visas fortfarande upp på American Museum of Natural History.
Nederländarna insåg att antalet individer som fanns kvar i vilt tillstånd var relativt litet, och förbjöd därför sportjakt och begränsade kraftigt antalet individer som fick användas för vetenskapliga studier. Insamlingsexpeditioner stannade upp i och med andra världskriget och återupptogs inte förrän 1950- och 1960-talet, då komodovaranens ätvanor, fortplantning, och kroppstemperatur undersöktes. Det beslutades att en långsiktig studie av komodovaranen behövde utföras. Denna uppgift gavs till familjen Auffenberg, som bodde på Komodo i 11 månader 1969. Under den tiden fångade och märkte Walter Auffenberg och hans assistent Putra Sastrawan mer än 50 individer. Forskningsresultaten från Auffenbergsexpeditionen kom att vara av avgörande betydelse för uppfödningen av komodovaraner i fångenskap. I Auffenbergsexpeditionens spår har biologer som exempelvis Claudio Ciofis fortsatta studier på djuret ytterligare belyst komodovaranens natur och vanor.
Komodovaranen är en starkt hotad art listad på IUCN:s rödlista. Det finns cirka 4 000–5 000 individer i vilt tillstånd och deras populationer är begränsade till öarna Gili Motang (100 individer), Gili Dasami (100 individer), Rinca (1 300 individer), Komodo (1 700 individer) och Flores (cirka 2 000 individer). Ett stort problem för populationen utgörs av att man uppskattar att det endast finns runt 350 fruktbara honor. För att motverka detta hot på populationen grundades Komodo nationalpark 1980 för att skydda komodovaraner på öar som exempelvis Komodo, Rinca, och Padar. Senare skapades även reservaten Wae Wuul och Wolo Tado på Flores för att bidra till skyddandet av komodovaranen. Det finns tecken på att komodovaranerna blir allt mer vana vid mänsklig närvaro, till stor del beroende på att djuren matas med kadaver på ett flertal matstationer som turistattraktion.
Vulkanisk aktivitet, jordbävningar, förlorade bon, eldsvådor (populationen på Padar utplånades nästan helt på grund av en skogsbrand), brist på byte, turism och tjuvjakt har alla bidragit till komodovaranens utsatta situation. Under Appendix I i CITES (Convention on International Trade in Endangered Species), förbjuds all kommersiell handel med hud eller individer av arten.
Även om anfall är oerhört ovanliga, har komodovaraner vid ett fåtal tillfällen dödat människor. Den 4 juni 2007 attackerade en komodovaran en 8-årig pojke på Komodo. Han dog senare av massiv blödning från sina sår. Det var den första kända attacken med dödlig utgång på 33 år.
Komodovaranen väcker stort intresse i djurparker, främst på grund av sin storlek och rykte. De förekommer dock i ganska få parker, eftersom de är känsliga för infektioner och parasitangrepp om de fångas i vilt tillstånd, och det är svårt att få dem att föröka sig i fångenskap.
Den första komodovaranen i djurpark var ett exemplar vid Smithsonian National Zoological Park 1934, men den levde endast i två år. Ytterligare försök att visa upp komodovaraner genomfördes, men livslängden på dessa individer blev väldigt kort, med en genomsnittlig livslängd på cirka fem år i Smithsonian National Zoological Park. De studier som Walter Auffenberg hade genomfört sammanfattades i hans bok The Behavioral Ecology of the Komodo Monitor (Komodovaranens beteendeekologi), vilket på sikt ledde till mer lyckad skötsel och parning av varaner i fångenskap.
Man har observerat att komodovaraner i fångenskap påvisar ett relativt tamt beteende inom en kort tid efter det att de har tagits till fånga. Det har vid ett flertal tillfällen rapporterats om djurskötare som tagit varanerna ur deras inhägnad för att umgås med djurparksbesökare, däribland små barn, utan någon skadlig effekt. Komodovaranerna kan även skilja olika människor åt. Ruston Hartdegen vid Dallas Zoo rapporterade att deras komodovaraner reagerade annorlunda då de fick träffa sina vanliga skötare, istället för en mindre igenkännbar skötare, eller en helt främmande.
Forskning på komodovaraner i fångenskap har även visat att de leker. En av dessa studier var en individ som knuffade omkring en spade som djurskötare glömt i buren, uppenbarligen lockad av det skrapande ljudet som spaden åstadkom över stenytan. En ung komodovaranhona vid National Zoo i Washington, D.C. tog upp och skakade diverse föremål, däribland statyer, vattenbehållare, plastringar och filtar. Hon stack även in sitt huvud i lådor, skor och andra föremål. Hon blandade dock inte ihop dessa föremål med mat, eftersom hon endast svalde dem om de var täckta med råttblod. Denna sociala lek visar på en slående likhet med däggdjurens lek.
En annan dokumentation av lekande komodovaraner kommer från University of Tennessee, där en ung komodovaran, kallad Kraken, lekte med plastringar, en sko, en hink och en konservburk genom att puffa dem med sin nos, slå till dem och bära omkring sakerna i sin mun. Varanen behandlade alla dessa föremål annorlunda än sin mat, vilket fick den ledande forskaren Gordon Burghardt att dra slutsatsen att antagandet om att lek med föremål endast var "födomotiverat rovdjursbeteende" måste vara felaktigt. Kraken var även den första komodovaran som kläckts utanför Indonesien, kläckt i National Zoo den 13 september 1992.
Även de mest fogliga varaner kan bli oförutsägbart aggressiva, särskilt då djurets territorium beträds av någon okänd. I juni 2001 skadade en komodovaran Phil Bronstein – chefredaktör för San Francisco Chronicle – efter att han på inbjudan av varanens skötare klivit in i varanens inhägnad vid Los Angeles Zoo. Bronstein blev biten i foten, eftersom skötaren hade sagt åt honom att ta av sig sina vita skor, vilket möjligen kan ha hetsat upp komodovaranen. Även om han lyckades fly behövde ett flertal senor i foten opereras.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
Auffenberg, Walter (1981). The Behavioral Ecology of the Komodo Monitor. Gainesville: University Presses of Florida. ISBN 0-8130-0621-X
Eberhard, Jo; King, Dennis; Green, Brian; Knight, Frank; Keith Newgrain (1999). Monitors: The Biology of Varanid Lizards. Malabar, Florida: Krieger Publishing Company. ISBN 1-57524-112-9. https://archive.org/details/monitorsbiologyo0000king
Richard L. Lutz, Judy Marie Lutz. Komodo, the Living Dragon: The Living Dragon. Salem, Oregon: DiMI Press. ISBN 0-931625-27-0. https://archive.org/details/komodolivingdrag00lutz_0
W. Douglas Burden. Dragon Lizards of Komodo: An Expedition to the Lost World of the Dutch East Indies. Kessinger Publishing. ISBN 0-7661-6579-5
Wikimedia Commons har media som rör Komodovaran.
Wikispecies har information om Varanus komodoensis.
Vitbukig fiskörn (Icthyophaga leucogaster) är en stor dagaktiv rovfågel som tillhör familjen hökar. Den beskrevs taxonomiskt första gången 1788 av Johann Friedrich Gmelin och är närbesläktad med salomonfiskörn (Icthyaetus sanfordi); de båda arterna beskrivs ibland som en superart.
Som adult är vitbukig fiskörnar en distinkt fågelart med vitt huvud, bröst, undre vingtäckare och stjärt. Ovansidan är skiffergrå och de svarta undre vingpennorna kontrasterar mot de vita vingtäckarna. Stjärten är kort och solfjäderformad som hos alla fiskörnar och havsörnar. Den är ganska smal och långhalsad med litet huvud och breda vingar. Som hos merparten av rovfåglarna är honorna något större än hanarna och kan mäta upp till 90 cm på längden, med ett vingspann på upp till 2,2 meter, och väga 4,5 kg. Subadulta fåglar har brun fjäderdräkt som gradvis blir vitare genom ruggning, och den anlägger adult dräkt vid fem till sex års ålder. Den har ett gåsliknande skall.
Vitbukig fiskörn förekommer från Indien och Sri Lanka över Sydostasien till Australien, utefter kuster och utmed större vattendrag. Den häckar och födosöker i närheten av vatten och fisk utgör ungefär hälften av dess föda. Vitbukig fiskörn är revirhävdande och bildar monogama par. Den är opportunistisk och tar as och en stor mängd olika djur.
Den globala populationen kategoriseras som livskraftig men har minskat i delar av Sydostasien, som i Thailand, och i sydöstra Australien. Den kategoriseras som hotad i Victoria och sårbar i South Australia och Tasmanien. Det största hotet mot arten är mänsklig aktivitet, både från störningar under häckningsperioden och från avverkning av lämpliga boträd. Vitbukig fiskörn är helig för ursprungsfolk i olika delar av Australien, och förekommer i en mängd folksagor över hela dess utbredningsområde.
Vitbukig fiskörn beskrevs taxonomiskt första gången 1788 av den tyska naturalisten Johann Friedrich Gmelin, men John Latham hade redan 1781 gjort noteringar om arten utifrån ett specimen inhämtat i februari 1780 på ön Panaitan utanför Java under James Cooks sista resa. Dess artepitet härstammar från gammalgrekiskans leuko som betyder "vit" och gaster som betyder "buk".
Dess närmsta släkting är den förhållandevis outforskade arten salomonfiskörn (Icthyophaga sanfordi) som förekommer på Salomonöarna. Tillsammans bildar de en superart, och som med andra närbesläktade superarter så har den ena (i detta fall vitbukig fiskörn) vitt huvud och den andra mörkt. Båda arternas näbb och ögon är mörka, och klorna är mörkgula som hos alla fiskörnar. Båda arterna har mörka partier på stjärten men det är inte alltid så tydligt hos den vitbukig fiskörnen. Data från DNA-sekvenser av cytokrom-B undersöktes 1996 och visade att trots att de båda taxonen har tydliga skillnader i utseende och ekologi så indikerar deras genetiska divergens på 0,3% att de separerats så sent som för 150 000 år sedan. Studiens författare sammanfattar att trots att deras genetiska divergens bättre överensstämmer med underarter, så utgör deras distinkta skillnader i utseende och beteende tillräckliga grunder för att betrakta dem som separata arter.
Vitbukig fiskörn placeras traditionellt i havsörnssläktet Haliaeetus. Genetiska studier visar dock att släktet är paradyletiskt gentemot fiskörnarna i Icthyophaga. I allt ökande drag förs därför vitbukig fiskörn, salomonfiskörn samt det likaledes tropiska artparet skrikfiskörn och madagaskarfiskörn till det senare släktet och denna linje följs här. Andra, som IUCN, väljer istället att expandera Haliaeetus till att även omfamna fiskörnarna. För att förtydliga släktskapet har även Birdlife Sveriges taxonomikommitté justerat de svenska namnen på de fyra arterna, från att tidigare ha kallats havsörnar.
Vitbukig fiskörn ganska smal och långhalsad havsörn med litet huvud och breda vingar. Den har vitt huvud, övergump och undersida, och svart till skiffergrå ovansida. I flykten syns de svarta vingpennorna tydligt som kontrasterar mot de vita undre vingtäckarna. Dess kraftiga näbb och även vaxhuden är blygrå med en mörkare spets och dess iris är mörkbrun. Tarsen är mörkgul eller grå med långa svarta klor. Till skillnad från örnarna inom släkte Aquila så har den inte befjädrade fötter. Den vita stjärten har svarta partier, som kan vara svåra att observera, och den är kort och solfjäderformad. Könen är lika. Hanen är 70–80 cm lång och väger 1,8–3 kg.
Honan är något större med sina 80–90 cm och en vikt på 2,5–4,5 kg. Vingspannet varierar från 1,8 till 2,2 meter. En studie från 2004 av 37 individer från Australien och Papua Nya Guinea (3 °S till 50 °S) visade att det är tillförlitligt att könsbestämma arten utifrån storlek och att de sydligare individerna var större än de nordliga. Den uppvisar inga skillnader i fjäderdräkt beroende på säsong. Det finns liten kunskap om dess ruggningsstrategi men allt tyder på att den tar över ett år att slutföra och att den kan avbrytas för att sedan återupptas vid ett senare tillfälle.
I glidflykt hålls armen i en vinkel ovanför kroppen medan handen hålls mer horisontell. I siluett har den lång hals, huvud och näbb som sticker ut framtill nästan lika mycket som stjärten sticker ut baktill. I aktiva flykt alternerar den vitbukiga fiskörnen mellan kraftfulla djupa vingslag och glidflykt.
En ung vitbukig fiskörn under sitt första levnadsår är övervägande brun med ljusa krämfärgade stråk på huvud, nacke, mantel och övergump. Sedan ruggar den till en allt vitare fjäderdräkten tills den har anlagt sin adulta fjäderdräkt under sitt fjärde eller femte levnadsår.
Den yttrar ofta sitt ljudliga gåsliknande skall, speciellt under häckningssäsongen och paren yttrar ofta detta läte i samtidigt. Hanens läte är snabbare och mer högfrekvent än honans. I den australiska fågelfaunan utgör lätet av den vitbukiga fiskörnen ett av de volymstarkaste och vittljudande.
Den adulta vitbukiga fiskörn är omisskännlig och svår att missta för någon annan fågel förutom med den mörkhuvade salomonfiskörnen, men deras dessa båda arter förekommer inte i samma utbredningsområde. Subadulta vitbukiga fiskörnar kan förväxlas med kilstjärtsörn, men den senare har mörkare fjäderdräkt, längre stjärt och befjädrad tars. Den kan också förväxlas med svartbröstad glada (Hamirostra melanosternon), men den arten är mycket mindre har vita partier på vingundersidan och har en grund bågande flykt. Subadulta individer kan också förväxlas med subadult gråhuvad fiskörn (Icthyophaga ichthyaetus) men kan särskiljas genom dess helmörka undersida och kilformade stjärt. Smutsgam, vars utbredningsområde överlappar med vitbukig fiskörn i Indien, har också vit fjäderdräkt, men är mindre och har vitare rygg och vingar. På Filippinerna kan den förväxlas med apörnen som bland annat kan särskiljas genom sin tofs på huvudet.
Merparten av vitbukig fiskörn förekommer från Bombay (ibland så långt norr ut som till Gujarat, och förr även på öarna i Lakshadweep) och österut till Indien, Bangladesh, och Sri Lanka i södra Asien, kring alla kustområden i Sydostasien inklusive Myanmar, Thailand, Malaysia, Indonesien, Indokina, på Filippinerna och dess kringliggande öar, och södra Kina, inklusive Hongkong, Hainan och Fuzhou, och österut genom Nya Guinea och Bismarckarkipelagen, och Australien. Kring Salomonöarna finns den bara på ön Nissan och på de övriga delar av ögruppen häckar istället salomonhavsörnen. I Victoria, där den annars är ovanlig, är den lokalt vanlig kring Corner Inlet och Gippslandssjöarna. På samma sätt är det i South Australia, där den är vanligare utmed den norra kusten av Kangaroo Island. Utbredningsområdet sträcker sig till öarna i Bass sund och Tasmanien. Det finns en obekräftad observation av arten från Lord Howeön och flera från Nya Zeeland.
Vitbukig fiskörn förekommande främst i kustområden men observeras även i inlandet. Den är vanligtvis stannfågel och revirhävdande men kan förflytta sig stora sträckor. Bland annat tillryggalägger de stora sträcker uppströms utmed floder för att födosöka, och de kan förflytta sig från öar till fastlandet. Populationer i Australien nomadiska då vattensamlingar i inlandet uppstår för att sedan torka ut. Exempelvis häckade ett par vid sjön Albacutya i nordvästra Victoria då sjön åter vattenfyllts efter att ha varit uttorkad i över 30 år. Arten är mycket störningskänslig för mänsklig påverkan, speciellt under häckningstid och uppträder därför i större koncentrationer i områden med få människor.
Vitbukig fiskörn är revirhävdande. Vissa bildar permanenta par som besitter ett revir året runt, medan andra är mer nomadiska. De lever i monogama förhållanden och paren håller ihop tills den ena parten dör, då den andre snabbt försöker finna en ny partner. Detta kan leda till att vissa häckningsplatser är kontinuerligt bebodda under flera år. Exempelvis var en häckningsplats i Mallacoota i Victoria bebodd under mer än femtio år. Subadulta fåglar drar ofta runt och många förflyttar sig över 50 km bort från området där de växte upp. En juvenil som växte upp i Cowell, South Australia rapporterades 3000 km bort, vid Fraser Island i Queensland. Den observeras ofta sittande på en gren högt upp i ett träd, eller glidflygande över vattendrag eller närliggande landområden. De observeras oftast enskilda eller i par. Mindre flockar med vitbukiga fiskörnar samlas ibland där det finns gott om föda, som vid ett kadaver eller i närheten av fiskebåtar som släpper ut fiskrens. Många delar av dess ekologi, speciellt dess häckningsekologi, är fortfarande okända. Den uppskattas kunna bli runt 30 år gammal.
Vitbukig fiskörn är en opportunistisk köttätare som lever av en mängd olika byten och även av as. Den fångar ofta fisk genom att flyga tätt över vattenytan och greppa den med sina kraftiga klor. Inför en sådan fångst håller den sina fötter långt fram, ofta under huvudet, och sedan greppar den fisken med en svepande rörelse bakåt samtidigt som den slår kraftigt med vingarna för att få lyftkraft. Ofta greppar den bytet med bara ena foten. Den kan även dyka från en sittplats i cirka 45° vinkel och under en kort stund vara under vattnet för att fånga en fisk som befinner sig i närheten av ytan.
Vitbukig fiskörn jagar mest vattenlevande djur, som fisk, sköldpaddor och havsormar, men den tar även fåglar som dvärgpingvin, sothöna och liror, och däggdjur. I Bismarckarkipelagen har den observerats fånga två olika arter av klätterpungdjur, nordlig grå kuskus (Phalanger orientalis) och fläckkuskus (Spilocuscus maculatus). Vitbukig fiskörn är en skicklig jägare och kan ta byten stora som svart svan. Den lever även av as som döda får, fåglar eller fisk som den hittar utmed kusterna, och den tar fisk från nät.
Vitbukig fiskörn mobbar mindre rovfåglar som australisk kärrhök (Circus approximans), visselglada (Haliastur sphenurus), brahminglada (Haliastur indus) och fiskgjuse, och tvingar dem att släppa sitt byte. Andra fåglar som mobbas är silvermås (Chroicocephalus novaehollandiae), grovnäbbad trut (Larus pacificus), skarvar och australisk sula (Morus serrator). De kan även stjäla byten från artfränder eller sin egen partner. Fiskörnen attackerar dessa fåglar genom att slå dem med sina utspärrade klor från ovan eller genom att flyga uppochned underifrån och slita bytet från den mindre rovfågeln. Det finns även observationer av hur vitbukig fiskörn attackerat och tagit fisk från nyzeeländsk pälssäl.
Vitbukig fiskörn födosöker ensamma, i par eller i familjegrupper. Ett par kan samarbeta i jakten på föda. Bytet kan ätas i flykten eller när den har landat, exempelvis i boet. Bytet flås av fågeln under tiden som den äter.Den smälter bytet mycket effektivt och får bara upp mindre spybollar med fragment av ben, päls och fjädrar.
I en studie från 2006 undersöktes inlandsvatten i ett område runt Canberra där både kilstjärtsörnar och vitbukiga fiskörnar födosöker visade en liten överlappning vad gäller bytesdjur. Kilstjärtsörnarna tog kaniner, olika kängurudjur, fåglar som kakaduor och papegojor, och vissa tättingar som australisk skata och stare. Vitbukig fiskörn fångade istället fisk, vattenlevande reptiler som ormhalssköldpaddan Chelodina longicollis och australisk vattenagam (Physignathus lesueurii), och sjöfåglar som änder, doppingar och sothöna. Båda arterna tog manand (Chenonetta jubata) medan kanin bara utgjorde en liten del av den vitbukiga fiskörnens föda. Trots att de båda rovfåglarna häckar i närheten av varandra så interagerade de sällan med varandra då kilstjärtsörnen jagade bort från vattnet medan vitbukig fiskörn födosökte utefter stränderna. Dock har konflikter mellan de båda arterna observerats kring boplatser på Tasmanien.
Vitbukiga fiskörnen börjar häcka vid ungefär sex års ålder. Häckningssäsongen varierar beroende på utbredningsomårde. Den pågår under torrperioden på savannen och i gräsmarkerna kring floden Fly och i de centrala delarna av Papua Nya Guinea och från juni till augusti i Australien. Innan paret kopulerar spelar de för varandra då de utför skickliga flyguppvisningar med branta dyk, glidflygning och de jagar även varandra under gälla rop. Ibland flyger de bredvid varandra med ett mellanrum på 2–3 meter och kopierar varandras rörelser. De kan också greppa varandras klor i luften och tumlar då nedåt tillsammans innan de släpper greppet. Detta beteende har också observerats under en attack mot en kilstjärtsörn.
Vitbukig fiskörn väljer ofta höga träd eller master och pyloner som boplatser, ofta i närheten av ett stort dött träd, eller en kraftig gren högt upp, varifrån sikten är god där havsörnen kan sitta och hålla uppsikt över sitt revir. Reviret ligger ofta i ett låglandsområde i närheten av vatten och där delar är täckt av skyddande skog. Runt sittplatsen samlas snabbt exkrement, spybollar och rester från byten. Boet är en djup, skålformig konstruktion av pinnar och grenar, som fodras med växtdelar som gräs och vass. Boet renoveras årligen varför det ständigt blir större. Boet placeras oftast i grenklykan på ett stort träd i närheten av vatten. De kan också använda bon byggda av kilstjärtsörn eller visselglada (Haliastur sphenurus). Ibland placeras boet på en klippavsats och på öar förekommer det att boet placeras direkt på marken.
Innan honan lägger sina ägg bygger eller renoverar paret boet i tre till sex veckor, och i detta arbete är hanen den mest aktiva. Vanligtvis består kullen av två ägg som är matt vita. De ovala äggen mäter 73x55 mm, och ruvas i över sex veckor innan de kläcks. Ungarna är bostannare och när de kläcks är de täckta med vitt dun. I början hämtar hanen föda som ges till ungarna av honan men när ungarna blir större matas de av båda föräldrarna. Trots att det är vanligast med två ägg per kull är det ovanligt att båda ungarna klarar sig tills att de blir flygga. Ett ägg kan vara obefruktat, den ena ungen kan dö i boet eller i brist på föda så dödas den ena ungen och ges som föda till den andra starkare ungen. Om första kullen misslyckas kan de försöka lägga en andra. Juvenilerna blir flygga efter 70-80 dagar och förblir i föräldrarnas revir i upp till sex månader eller fram till nästa häckningssäsong.
Vitbukig fiskörn kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN. Man uppskattar den globala populationen till mellan 2 600 och 41 000 vuxna individer, men populationen verkar minska. De främsta hoten mot arten är störning under häckningstid, habitatförstörelse, tjuvjakt, förgiftning, kollisioner med kraftledningar och vindkraftverk, och miljögifter. Arten har blivit ovanlig i Thailand och i vissa områden av Sydostasien. I Hongkong har istället populationen ökat, från 39 till 57 individer under åren 2002–2009. En fältstudie utförd på Kangaroo Island i South Australia visade att i områden där häckande havsörnar utsattes för mycket störningar från människor (vilket definierades utifrån nedhuggna skogsområden och hög mänsklig närvaro) hade lägre häckningsframgångar. På Eyre Peninsula i South Australia har bon övergivits när människor har inkräktat på havsörnarnas revir. På vissa håll har uthuggning av lämpliga häckningsträd resulterat i att arten lokalt nästan helt försvunnit, vilket skett i exempelvis Visakhapatnamdstriktet i Andhra Pradesh i Indien där bestånden av Casuarina equisetifolia huggits ner. I Indien har botätheten uppmätts till ett bo per 4,32 km i Sindhudurg och ett bo per 3,57 km i Ratnagiridistriktet i Maharashtra.
Bruket av DDT har haft stor påverkan på rovfåglar över hela världen, främst genom att äggskalen blir tunnare av detta ämne.
En studie om DDT:s påverkan på Australiens rovfåglar under åren 1947 till 1993 visade att äggskalen genomsnittligen hade blivit 6% tunnare. Denna förtunning ansågs inte utgöra en hot för en förhöjd mängd krossade ägg generellt, däremot kan vissa ägg var skal är ännu tunnare spricka. Samma studie visade att just vitbukig fiskörn var en av de arter som påverkats mest förmodligen på grund av dess vana att födosöka i område där mycket bekämpningsmedel används, exempelvis i våtmarker. Användningen av DDT nådde sin höjdpunkt 1973, förbjöds 1987 och användningen har nästan helt upphört 1989.
Vitbukig fiskörn är fredad i Australien enligt Environment Protection and Biodiversity Conservation Act 1999. Arten är sårbar för habitatförstöring vilket är en effekt att den ökade urbaniseringen av kustområdena, speciellt i södra och östra delarna av landet, där arten har minskat. Dock finns det indikationer på att populationen istället har ökat i inlandet som en sekundär effekt av skapande av reservat och dammar, och spridandet av den introducerade karpen (Cyprinus carpio). Men trots detta är den numera ovanlig utefter Murray River där den en gång var vanlig. Den listas som hotad i Victoria med färre än 100 häckande par. På Tasmanien finns det färre än 1000 adulta individer och arten listas där som sårbar (VU).
Vitbukig fiskörn har varit viktig för olika stammar av Australiens ursprungsfolk och har varit ett totem och en symbol för grupper och flera viktiga historiska personer inom aboriginerkulturen.
På flera platser har den ansetts helig och den har varit förbjuden att döda. Dess läte har tolkats som en varning, exempelvis att någon ska dö men även som ett gott tecken som exempelvis visade fiskaren var fisken håller till i havet. Den förekommer också i en mängd folksagor över hela dess utbredningsområde.
Vitbukig fiskörn förekommer på sedeln för $10,000 i Singapore, som släpptes 1980. Den förekommer på emblemet för den Malaysiska staten Selangor. Den malaysiska magnaten Loke Wan Tho byggde ett 40 meter högt torn bara för att kunna observera och fotografera de häckande fiskörnarna i sin trädgård i Istana Bukit Serene i Johor Bahru. Bilder tagna därifrån 1949 publicerades senare i The Illustrated London News 1954.
Fågelns vetenskapliga artnamn leucogaster betyder just "vitbukig".
Texten bygger på en översättning från engelskspråkiga Wikipedias artikel White-Bellied Sea Eagle, läst 2011-11-21
Abbi, Anvita (22 mars 2010). ”Maya Jiro Mithe”. Salt Spring Island, British Columbia: Terralingua. Arkiverad från originalet den 16 maj 2012. https://www.webcitation.org/67hgrRSFM?url=http://www.terralingua.org/bcdconservation/?p=869. Läst 21 november 2011.
Acharya, Hari Narayan G (1936). ”The Whitebellied Sea-Eagle (Haliaeetus leucogaster Gmelin) in North Gujarat”. Journal of the Bombay Natural History Society 38 (4): sid. 828.
Ali, S.; Ripley, S. D. (1978). Handbook of the Birds of India and Pakistan: Volume 1 (2). New Delhi, India: Oxford University Press. sid. 287–89. ISBN 0195655060
Baldwin, Amanda (2010). ”The White-bellied sea-eagle in the Jervis Bay region: an exploration of the cultural, ecological and conservation significance” (sammanfattning). School of Earth & Environmental Sciences, University of Wollongong. http://ro.uow.edu.au/theses/3166. Läst 21 november 2011.
Beruldsen, Gordon (2003). Australian Birds: Their Nests and Eggs. Kenmore Hills, Queensland: self. sid. 200. ISBN 0-646-42798-9
BirdLife International 2009 Haliaeetus leucogaster Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 21 november 2011.
Clunie, Pam (2003). ”Flora and Fauna Guarantee Action Statement: White-bellied Sea Eagle (Haliaeetus leucogaster)”. East Melbourne, Victoria: Department of Sustainability and Environment, State Government of Victoria. Arkiverad från originalet den 20 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120320032004/http://www.dse.vic.gov.au/__data/assets/pdf_file/0018/103185/060_White-bellied_Sea-Eagle_1994.pdf. Läst 21 november 2011.
Coates, Brian J. (1985). The Birds of Papua New Guinea. "1". Alderley, Queensland: Dove Publications. ISBN 0-9590257-0-7
Daiyi, Linda Ford; Rose, Nancy Deborah (2002). ”Life in Country:Ecological Restoration on Aboriginal Homelands”. Cambridge, Massachusetts: Cultural Survival.org. http://www.culturalsurvival.org/ourpublications/csq/article/life-countryecological-restoration-aboriginal-homelands. Läst 21 november 2011.
Debus, Stephen D. J. (2008). ”Biology and diet of the White-bellied Sea-Eagle Haliaeetus leucogaster breeding in northern inland New South Wales”. Australian Field Ornithology 25: sid. 165–93. ISSN 1448-0107. Arkiverad från originalet den 2012-03-04. https://web.archive.org/web/20120304102702/http://www.une.edu.au/ers/staff-profile-doc-folders/steve-debus/debus-white-bellied-sea-eagle.pdf. Läst 23 november 2011.
Dennis, Terry E. (2004). ”Conservation status of the white-bellied sea-eagle, osprey and peregrine falcon on western Eyre Peninsula and adjacent offshore islands in South Australia”. South Australian Ornithologist 34: sid. 222–28. Arkiverad från originalet den 2011-09-29. https://web.archive.org/web/20110929142150/http://www.birdssa.asn.au/SAOpdf/Volume%2034/2004V34P222.pdf. Läst 23 november 2011.
Dennis, Terry E.; Kinloch, Martine A.; Pisanu, Phil; King, Cameron (2005). ”The distribution and breeding status of White-bellied Sea-Eagle and Osprey populations on Kangaroo Island in 2005”. Kingscote, Kangaroo Island: Kangaroo Island Resources Board, Government of South Australia. Arkiverad från originalet den 23 april 2011. https://web.archive.org/web/20110423042444/http://www.kinrm.sa.gov.au/LinkClick.aspx?fileticket=emVRLYUE9-g%3D&tabid=1152&mid=3045. Läst 21 november 2011.
Dennis, Terry E.; Brittain, Ross (2006). ”Attempted kleptoparasitism by white-bellied sea-eagles on fur-seal”. South Australian Ornithologist 35 (1–2): sid. 68. Arkiverad från originalet den 2011-09-26. https://web.archive.org/web/20110926200233/http://www.birdssa.asn.au/SAOpdf/Volume%2035/2006V35P068.pdf. Läst 23 november 2011.
Dennis, Terry E.; McIntosh, Rebecca R.; Shaughnessy, Peter D. (2011). ”Effects of human disturbance on productivity of White-bellied Sea-Eagles (Haliaeetus leucogaster)”. Emu 111 (2): sid. 179–85. doi:10.1071/MU10044.
Farfor, Susannah; Andrew, David; Finlay, Hugh (2003). Northern Territory. Lonely Planet. sid. 140. ISBN 1740591992. http://books.google.com/books?id=TsEMaLqw7OUC&pg=PA140
Favaloro, Norman (1944). ”The White-breasted Sea-eagle along the Murray Valley”. Emu 43 (4): sid. 233–42. doi:10.1071/MU943233.
Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Chicago, Illinois: Houghton Mifflin Harcourt. ISBN 0618127623. http://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&pg=PA390
Fleay, David (1948). ”Notes on the White-breasted Sea-Eagle”. Emu 48: sid. 20–31. doi:10.1071/MU948020.
Gopi, G. V.; Pandav, Bivash (2006). ”White-bellied Sea-Eagle Haliaeetus leucogaster preying on salt-water crocodile Crocodylus porosus”. Indian Birds 2 (6): sid. 171. ISSN 0973-1407. Arkiverad från originalet den 2011-06-24. https://www.webcitation.org/5zfqvNefy?url=http://www.indianbirds.in/pdfs/White-bellied%20Sea-Eagle%20Haliaeetus.pdf. Läst 23 november 2011.
Hadden, Don (2004). Birds and Bird Lore of Bougainville and the North Solomons. Alderley, Queensland: Dove Publications. ISBN 0-9590257-5-8
Heinsohn, Tom (2000). ”Predation by the White-breasted Sea Eagle Haliaeetus leucogaster on phalangerid possums in New Ireland, Papua New Guinea”. Emu 100 (3): sid. 245–46. doi:10.1071/MU00913.
Hollands, David (2003). Eagles, Hawks and Falcons of Australia. Melbourne, Victoria: Bloomings Books. ISBN 1-876473-19-3
Huxley, John (18 October 2010). ”When baby eagles dare, we will be watching”. Sydney Morning Herald (Fairfax Publications). http://www.smh.com.au/environment/conservation/when-baby-eagles-dare-we-will-be-watching-20101017-16p6j.html. Läst 21 november 2011.
Katdare, Vishwas; Mone, Ram (2003). ”Status of the white-bellied sea-eagle in Ratnagiri District, Maharashtra”. Journal of the Bombay Natural History Society 100 (1): sid. 113–16.
Kennedy, Robert S. (2000). A Guide to the Birds of the Philippines. Oxford, United Kingdom: Oxford University Press. ISBN 0198546688. http://books.google.com/books?id=fPDxk551AhkC&pg=PA54
Lerner, H. R. L.; Mindell, D. P. (2005). ”Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA”. Molecular Phylogenetics and Evolution 37 (2): sid. 327–346. doi:10.1016/j.ympev.2005.04.010. ISSN 1055-7903. PMID 15925523. http://www-personal.umich.edu/~hlerner/LM2005.pdf. Läst 21 november 2011.
Liddell, Henry George; Scott, Robert (1980) [1871]. A Greek-English Lexicon (abridged). Oxford, United Kingdom: Oxford University Press. ISBN 0-19-910207-4
Lindgren, E. (1972). ”Courtship display of the White-breasted Sea Eagle Haliaeetus leucogaster”. Australian Bird Watcher 4: sid. 132.
Marchant, S.; Higgins, P. J., reds (1993). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. "2". Melbourne, Victoria: Oxford University Press. ISBN 0195530691
Olsen, P.; Fuller, P.; Marples, T. (1993). ”Pesticide-related Eggshell Thinning in Australian Raptors”. Emu 93: sid. 1–11. doi:10.1071/MU9930001.
Olsen, Jerry; Fuentes, Esteban; Rose, A. B. (2006). ”Trophic relationships between neighbouring White-bellied Sea-Eagles (Haliaeetus leucogaster) and Wedge-tailed Eagles (Aquila audax) breeding on rivers and dams near Canberra”. Emu 106 (3): sid. 193–201. doi:10.1071/MU05046.
Pwee, Timothy (2002). ”White-bellied sea eagle”. National Library Board Singapore. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2012. https://www.webcitation.org/6AECx5FMV?url=http://infopedia.nl.sg/articles/SIP_579_2005-01-05.html. Läst 21 november 2011.
Rasmussen, P. C.; Anderton, J. C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2.. Washington DC and Barcelona: Smithsonian Institution and Lynx Edicions. ISBN 8487334660
Rose, Deborah Bird (1996), Nourishing Terrains: Australian Aboriginal Views of Landscape and Wilderness, Canberra, ACT: Australian Heritage Commission, s. 29, ISBN 9780642235619, OCLC 221843038, http://www.environment.gov.au/heritage/ahc/publications/commission/books/pubs/nourishing-terrains.pdf, läst 21 november 2011
Sadvi, K. M. (2009). ”Occurrence of the White-bellied Sea Eagle Haliaeetus leucogaster in inland waters”. Indian Birds 5 (2): sid. 50. ISSN 0973-1407. Arkiverad från originalet den 2011-07-20. https://web.archive.org/web/20110720175540/http://www.indianbirds.in/Archives2009_5.2.html. Läst 23 november 2011.
Sanger, Clyde (1995). Malcolm MacDonald: Bringing an End to Empire. Montreal, Quebec: McGill-Queen's Press. ISBN 0773513035. http://books.google.com/books?id=mCYcnOs8LwIC&pg=PA316
Schreiber, Arnd; Weitzel, Thomas (1995). ”Biochemical systematics of sea eagles (genus Haliaeetus Savigny 1809), with a note on allozyme differentiation between black and red kites (genus Milvus L. 1758)”. Biochemical Systematics and Ecology 23 (3): sid. 235–44. doi:10.1016/0305-1978(95)00001-B.
Seibold, Ingrid; Helbig, Andreas J. (1996). ”Phylogenetic relationships of the sea eagles (genus Haliaeetus): reconstructions based on morphology, allozymes and mitochondrial DNA sequences”. Journal of Zoological Systematics and Evolutionary Research 34 (2): sid. 103–112. doi:10.1111/j.1439-0469.1996.tb00815.x. ISSN 0947-574.
Sekhar, P.S. Raja; Kumar, P. Kanna; Anil, K.; Babu, A. Suresh (2004). ”Sighting of the white-bellied sea eagle (Haliaeetus leucogaster) in Andhra University Campus, Visakhapatnam, Andhra Pradesh”. Zoos' Print 19 (5): sid. 20. Arkiverad från originalet den 2012-03-21. https://web.archive.org/web/20120321092139/http://www.zoosprint.org/ZooPrintMagazine/2004/May/20.pdf#. Läst 21 november 2011.
Shephard, Jill M.; Catterall, Carla P.; Hughes, Jane M. (2004). ”Discrimination of sex in the White-bellied Sea-Eagle, Haliaeetus leucogaster, using genetic and morphometric techniques”. Emu 104: sid. 83–87. doi:10.1071/MU03043.
Simmons, R. E.; Mendelsohn, J. M. (1993). ”A critical review of cartwheeling flights of raptors”. Ostrich 64: sid. 13–24. doi:10.1080/00306525.1993.9634190.
Smith, Keith Vincent (July 2005). ”Port Jackson People”. NLA News (National Library of Australia) XV (10). ISSN 1444-1845. http://www.nla.gov.au/pub/nlanews/2005/jul05/article2.html. Läst 21 november 2011.
So, Ivy W. Y.; Lee, W. H. (2010). ”Breeding ecology of white-bellied sea eagle (Haliaeetus leucogaster) in Hong Kong - a review and update”. Hong Kong Biodiversity (18): sid. 1–8. http://www.afcd.gov.hk/tc_chi/publications/publications_con/files/IssueNo18.pdf. Läst 21 november 2011.
Spencer, Jennifer A.; Lynch, Tim P. (2005). ”Patterns in the abundance of White-bellied Sea-Eagles (Haliaeetus leucogaster) in Jervis Bay, south-eastern Australia”. Emu 105 (3): sid. 211–16. doi:10.1071/MU04030.
Sriram, Mythili; Sriram, Tara; Anand, M. O. (2008). ”Sighting of the White-bellied Sea Eagle Haliaeetus leucogaster at the Lakkavalli Dam”. Indian Birds 4 (2): sid. 71. ISSN 0973-1407. Arkiverad från originalet den 2011-07-20. https://web.archive.org/web/20110720175555/http://www.indianbirds.in/Archives2008_4.2.html. Läst 23 november 2011.
Strange, Morten (2000). Photographic Guide to the Birds of Southeast Asia. Singapore: Periplus. ISBN 962-593-403-0
Stresemann, Erwin (1950). ”Birds collected during Capt. James Cook's last expedition (1776-1780)”. Auk 67 (1): sid. 66–88. Arkiverad från originalet den 2007-03-16. https://web.archive.org/web/20070316230021/http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v067n01/p0066-p0088.pdf. Läst 21 november 2011.
Tarr, H.E. (1962). ”Observations on the White-breasted Sea-Eagle”. Australian Bird Watcher 1: sid. 194–97.
Threatened Species Section, DPIW (2006) (PDF). Threatened Tasmanian Eagles Recovery Plan 2006-2010. Hobart, Tasmania: Department of Primary Industries and Water, Tasmanian Government. ISBN 0 7246 6346 0. http://www.environment.gov.au/biodiversity/threatened/publications/pubs/tasmanian-wedge-tailed.pdf. Läst 23 november 2011 Arkiverad 6 juni 2011 hämtat från the Wayback Machine.
Thurstans, Shaun D. (2009). ”Modelling the nesting habitat of the White-bellied Sea-Eagle Haliaeetus leucogaster in Tasmania”. Corella 33 (3): sid. 51–65.
Wink, Michael; Heidrich, P.; Fentzloff, C. (1996). ”A mtDNA phylogeny of sea eagles (genus Haliaeetus) based on nucleotide sequences of the cytochrome b gene” (PDF). Biochemical Systematics and Ecology 24 (7–8): sid. 783–791. doi:10.1016/S0305-1978(96)00049-X. http://www.uni-heidelberg.de/institute/fak14/ipmb/phazb/pubwink/1996/20_1996.pdf. Läst 21 november 2011.
Wink, Michael; Sauer-Gurth, H. (2004). ”Phylogenetic relationships in diurnal raptors based on nucleotide sequences of mitochondrial and nuclear marker genes”. Raptors Worldwide. Berlin: WWGBP. sid. 483–98. http://abcdef.uni-hd.de/institute/fak14/ipmb/phazb/pubwink/2004/31.2004.pdf
Wikimedia Commons har media som rör vitbukig fiskörn.
Wikispecies har information om vitbukig fiskörn.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under kalla kriget utformades efter andra världskrigets slut med hänsyn till landets geografiska position mellan de två militärallianserna Nato och Warszawapakten. Den socialdemokratiska regeringen ville att Sverige skulle vara alliansfritt i fredstid och ville signalera en fortsättning på den småstatspolitik som präglat historien efter 1815. Samtidigt förelåg ett långtgående samarbete med Nato och Finland riktat mot hotet från Sovjetunionen. Viktiga händelser var baltutlämningen, flera spionaffärer, nedskjutningen av en svensk DC-3:a (Catalinaaffären) och påstådda och verkliga ubåtskränkningar.
Direkt efter andra världskrigets slut fanns det en förhoppning om att stridsfrågor mellan stormakterna skulle kunna lösas av det nybildade Förenta nationerna. FN bildades 1945 men Sverige blev inte medlem förrän 1946 efter en viss debatt.
Gentemot Sovjetunionen förde Sverige en politik som skulle verka förtroendeskapande. Från svensk sida hoppades man kunna bidra till att minska misstron mellan stormakterna vilket i sin tur skulle gynna Sveriges säkerhet. Från sovjetisk sida var förväntningarna låga på att Sverige skulle hålla sig neutral vid en framtida kris. Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, rapporterade strax före krigsslutet att på samma sätt som Sverige intensivt manövrerade och gick med på varje kompromiss för att inte dras in i världskriget, så skulle landet med all säkerhet komma att bete sig även i framtiden.
Från 1944 och framåt hade 30 000 balter flytt över Östersjön till Sverige. Till en början krävde Sovjetunionen att samtliga skulle utlämnas. Detta krav mildrades dock snabbt och den 2 juni 1945 begärde Sovjetunionen formellt att de militärer som varit i tysk tjänst vid krigsslutet men flytt till Sverige skulle utlämnas. Den 15 juni beslutade samlingsregeringen att tillmötesgå denna begäran men också att utlämna tysk militär som kommit till Sverige strax före krigsslutet. Det totala antalet var ungefär 3 200 personer, varav omkring 167 balter. Regeringens beslut hölls hemligt.
Efter att samlingsregeringen avgått övertogs ärendet av Regeringen Hansson IV. Beslutet att utlämna flyktingarna blev offentligt och en debatt startade men regeringens beslut ändrades inte. Den 5 december 1945 påminde Sovjetunionen i en not om Sveriges förpliktelser. Frågan diskuterades i utrikesnämnden där statsminister Hansson menade att Sverige inte kunde bryta löftet och antydde att det hela kunde bli en kabinettsfråga om regeringen inte hade stöd för sin utrikespolitik. Fram till den 25 januari 1946 återsändes 2 518 personer till Sovjetunionen, varav cirka 150 baltiska flyktingar. 8 personer ansågs som obotligt sjuka eller icke transportabla.
Genom Sveriges tillmötesgående vad gäller baltutlämningen blev relationen till Sovjetunionen god. I juni 1946 kunde Staffan Söderblom, svensk ambassadör i Moskva, meddela att både Stalin och utrikesminister Molotov uttryckt sig positivt om relationen till Sverige. När Söderblom lämnade ambassadörsposten togs han den 15 juni 1946 personligen emot av Stalin, något mycket ovanligt.
Genom ytterligare en åtgärd sökte Sverige öka förtroendet för Sverige hos Sovjetunionen. Genom att den svenska regeringen ställde en kredit på 1 miljard kronor till förfogande skulle svenska företag kunna sälja varor till Sovjet. Den svenska regeringen hade först diskuterat frågan på hösten 1944. Sommaren 1945 föreslog Sovjet en miljardkredit. Under våren 1946 inleddes förhandlingar. I pressen fördes en omfattande debatt om denna så kallade "rysskredit", särskilt i Dagens Nyheter där den nytillträdde chefredaktören Herbert Tingsten var absolut motståndare. Men politiskt sett rådde inte heller bred enighet om denna fråga. Ur ett borgerligt perspektiv framställdes Gunnar Myrdal, som bar främsta ansvar för krediterna, som förespråkare för en eftergiftspolitik visavi Sovjetunionen. Hans diskussioner med näringslivets företrädare utmålades som en strävan att införa ett ”kommissarievälde”.
En tredje fråga där det fanns problem i förhållandet Sverige–Sovjetunionen var frågan om Raoul Wallenberg. Wallenberg hade varit verksam vid den svenska ambassaden i Budapest men gripits av sovjetisk militär och sedan försvunnit. Sovjetiska myndigheter hävdade att de inte visste var Wallenberg fanns och antog att han dödats av ungerska banditer under de kaotiska förhållanden som rått i Ungern vid krigsslutet. De svenska utrikesministrarna Günther och Undén skötte frågan om Wallenberg mycket passivt. Vad gäller Undéns passivitet är det möjligt att detta berodde på en vilja att inte störa de goda men ändå känsliga förbindelserna med Sovjetunionen.
Försvarspolitiskt försökte den svenska regeringen skapa ett nordiskt försvarsförbund som skulle vara fristående från supermakterna. Den 3 maj reste utrikesminister Undén till Oslo för att föreslå skapandet av ett sådant samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Diskussionerna fördes främst av Sverige och Norge medan Danmark hade en mer passiv roll men kunde antas acceptera vad de andra två kom överens om. I Norge väckte frågan stor debatt inom det norska Arbeiderpartiet; å ena sidan ville de inte riskera ett nytt 9 april 1940, å andra sidan skulle ett medlemskap i NATO medföra att landet med automatik skulle dras in i en stormaktskonflikt. I januari 1949 tog den norske statsministern Einar Gerhardsen ställning för ett norskt NATO-medlemskap och den 29 mars 1949 röstade Stortinget för att Norge skulle bli medlem i NATO. Således kom frågan om ett nordiskt försvarsförbund att falla.
I och med undertecknandet av Atlantpakten den 4 april 1949 hade Sverige hamnat i det geopolitiska läge Undén velat undvika: i väster NATO-medlemmarna Danmark och Norge, i öster Sovjetunionen samt Finland, som genom VSB-fördraget var säkerhetspolitiskt knutet till Sovjetunionen och där stor osäkerhet rådde huruvida landet skulle kunna bibehålla sin frihet.
Gentemot Sovjetunionen kunde den svenska regeringen använda två strategier. Som nämnts fanns möjlighet att genom förtroendeskapande åtgärder göra (eller åtminstone försöka göra) förhållandet mellan de två länderna gott. Men en annan strategi som den svenska regeringen också använde var en slags avskräckning. Om Sovjetunionen reagerade negativt på någon svensk åtgärd eller förslag, då skulle den svenska opinionen kräva en tydligare västorientering, vilket inte kunde ligga i Sovjetunionens intresse. Om det inte lönade sig för Sverige med en alliansfri politik kanske det var lika bra att ta steget fullt ut och ansluta sig till NATO?
En sådan form av avskräckning användes på våren 1948 i samband med att Sovjetunionen förhandlade med Finland om VSB-fördraget. Den svenske ambassadören Sohlman gjorde klart att om det sovjetiska greppet över Finland var alltför starkt skulle den svenska alliansfriheten kunna omprövas.
Det fanns flera anledningar till att relationerna mellan Sverige och Sovjet var dåliga. Den FN-koalition som under USA:s ledning deltog i Koreakriget, mot Nordkorea som då var nära lierade med Sovjetunionen, stöddes av Sverige som skickade ett militärt fältlasarett som stod under amerikanskt befäl. I september 1951 greps Hilding Andersson, underofficer i flottan, och dömdes till livstids straffarbete för spioneri för Sovjetunionens räkning. I februari 1952 greps Fritiof Enbom och dömdes även han på samma grund.
1952 hade Sverige och USA inlett ett samarbete där Sverige bytte signalspaningsdata i utbyte mot amerikansk militär utrustning. Samarbetet var förstås strikt hemligt, vilket dock inte hindrade att Sovjetunionen visste om det.
Den 13 juni 1952 utbröt den så kallade Catalinaaffären när ett svenskt signalspaningsplan av typen DC-3 sköts ned av sovjetiskt jaktflyg. Tre dagar senare sköts ett svenskt sjöräddningsplan av typen Catalina ner när detta sökte efter DC-3:an. Den svenska regeringen protesterade skarpt men Sovjetunionen förnekade all kunskap om DC-3:an. Först 1991 erkände Ryssland att DC-3:an skjutits ned över internationellt vatten.
Även om försöket att skapa ett skandinaviskt försvarsförbund hade misslyckats så inleddes ett samarbete mellan den svenska militärledningen och NATO, ofta men inte alltid genom personkontakter visavi dess motsvarigheter i Norge och Danmark för att förbereda en samverkan vid en krissituation. Den alliansfria politik som fördes betydde inte att de inte förberedde sig för en situation där Sverige trots den förda politiken blev indragen i krig. Exempelvis fanns krigsplaceringar för officerare (däribland Pehr G. Gyllenhammar som var reservofficer) i NATO-länder för att kunna samverka och för att stadsledningen skulle kunna evakueras i händelse av ockupationsrisk.
Efter Josef Stalins död i mars 1953 skedde en avspänning mellan supermakterna. Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd i juli 1953. I juni 1954 besökte utrikesminister Undén Sovjetunionen, i maj 1955 besökte Sovjetunionens vice utrikesminister Andrej Gromyko Stockholm. Finland blev medlem av Nordiska rådet 1955 och återfick Porkalabasen från Sovjetunionen 1956. I mars 1956 reste statsminister Erlander, utrikesminister Undén och inrikesminister Hedlund till Moskva för ett 12 dagar långt möte. Där förklarade den sovjetiske utrikesministern Molotov att Sovjetunionen fäste "mycket stor betydelse vid Sveriges neutralitet och alliansfria politik".
Det goda förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen bröts med Ungernrevolten i oktober 1956. Sverige protesterade mycket skarpt: "Sovjetunionen följer en högre politisk lag genom att med våld undertrycka varje försök att ändra en bestående kommunistisk regim." De sovjetiska trupperna i Ungern representerade "den nakna makten".
Den 5 mars 1957 fick den svenske ambassadören i Moskva, Sohlman, ta emot en protestnot där Sovjetunionen protesterade mot den agentverksamhet som Sverige bedrev i Baltikum. Sovjetunionen förväntade sig att den svenska regeringen skulle se till att verksamheten genast upphörde. Den svenska regeringen förnekade allting och menade att anklagelserna föll på sin egen orimlighet. Den 18 mars upprepade Sovjetunionen sin protest. Det har senare visat sig att Sverige stod bakom agentverksamhet i de baltiska sovjetrepublikerna, att detta sköttes av Försvarsstabens T-kontor och att regeringen inte hade informerats.
Den 19 juli 1959 ställdes ett planerat besök i Sverige av Nikita Chrusjtjov in. Planerna på detta besök hade kritiserats av Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Bertil Ohlin. Denna oenighet i synen på Sveriges förhållande till Sovjetunionen utmynnade i Hjalmarsonaffären; den 27 juli meddelade regeringen att den inte godtog Hjalmarson som svensk FN-delegat. Senare samma år avvisade statsminister Erlander försvarssamarbete med andra länder: "Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik." I efterhand måste Erlanders uttalande karaktäriseras som medvetet vilseledande - Sverige hade då redan kontakter med Norge, Danmark, Storbritannien och USA om militär samverkan och/eller mottagande av bistånd i krig.
1960 gav USA Sverige en ensidig, hemlig (okänd av Sverige) militär säkerhetsgaranti. Denna fördjupades 1962. Vid ett eventuellt sovjetiskt anfall skulle Sverige bistås med militära medel. Som ett led i detta samarbete hjälpte amerikanska experter SAAB med utvecklingen av Viggen. Av samma skäl delfinansierade USA också en utbyggnad av Norska Flottan med antiubåtsinriktning.
Forskare vid KTH hjälpte också till med att förbättra träffsäkerheten på Polaris-missilerna.
1961 lanserade utrikesminister Undén den så kallade Undénplanen i FN. Planen gick ut på att kärnvapenfria länder skulle skapa regionala kärnvapenfria zoner vilket antogs skulle kunna underlätta för supermakterna att komma överens om ett provstoppsavtal. Sovjetunionen hade tidigare lagt fram liknande förslag och berömde Undénplanen medan den kritiserades av USA. Den 30 november 1961 antogs Undénplanen av FN.
1962 markerar en brytpunkt i den svenska utrikespolitiken då Östen Undén detta år avgick som utrikesminister efter 17 år. Året därefter greps översten och diplomaten Stig Wennerström och dömdes 1964 för grovt spioneri för Sovjets räkning.
I början av 1960-talet stod det klart att Nordeuropas geostrategiska betydelse hade ökat. Under 1950-talet hade Sovjetunionen satsat stora resurser på flottan. Sovjetiska örlogsfartyg fanns på alla hav. Vid den sovjetiska flottbasen i Murmansk på Kolahalvön fanns Nordflottan, Sovjetunionens största. Genom den sovjetiska flottuppbyggnaden försvårades NATO:s försörjningsmöjligheter över Atlanten: vid en krigssituation måste NATO transportera stora mängder personal och utrustning över Atlanten.
USA:s inställning till den svenska neutraliteten framgår av ett nu offentliggjort riktlinjedokument som färdigställdes inom det amerikanska utrikesdepartementet 1962, Guidelines for policy and operations - Sweden 1962. Vid ett isolerat sovjetiskt militärt anfall mot Sverige skulle USA åta sig att bistå Sverige. I händelse av ett större europeiskt krig var USA angeläget att Sverige, om landet inte stred mot Sovjetunionen, förblev en vänligt sinnad neutral stat. USA skulle också försöka möjliggöra att Sverige kunde stå emot en sovjetisk attack. Om det skedde ett sovjetiskt anfall mot Finland var det troligt att Sverige skulle ompröva sin alliansfria politik och USA skulle då uppmuntra Sverige att bli medlem i NATO. I samma dokument förklaras att Sveriges neutralitetspolitik är värdefull för USA i den mån den fungerar som en buffert mot sovjetisk expansionism. Den svenska politiken hade stöd av alla politiska partier. I Sverige fanns långvariga demokratiska traditioner så det fanns inte någon risk för statsvälvning, till exempel en statskupp från höger eller vänster.
Från 1965 blev den svenska utrikespolitiken mer aktiv i den mening att landet mer tydligt kritiserade företeelser i andra länder. Genom Operation Aspen försökte Sverige verka som medlare mellan USA och Nordvietnam. Tyngdpunkten i den svenska kritiken låg på förhållanden i Afrika (Sydafrika och Rhodesia) men det som uppmärksammades mest var den svenska kritiken mot Vietnamkriget. 1967 förklarade utrikesminister Nilsson i FN: "Detta tappra folk, som vid det här laget har upplevt krigets fasor i mer än ett kvartssekel, måste äntligen få leva ett liv i fred och värdighet och utan utländsk inblandning. Detta måste vara alla vietnamesers dröm, en dröm som vi alla väl förstår." Följande år var den svenska regeringen mycket kritisk mot USA:s politik i Vietnam som den ansåg inte gick "att förena med våra demokratiska värderingar".
Relationerna mellan USA och Sverige försämrades allvarligt 1968. Utbildningsminister Palme hade deltagit i en demonstration mot Vietnamkriget i februari 1968. I sitt tal i samband med demonstrationen förklarade Palme att "ska man tala om demokrati i Vietnam är det uppenbart att den i betydligt högre grad representeras av FNL än av Förenta staterna och dess allierade juntor". På ett känt fotografi ses Palme gå sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör. Den amerikanska regeringen blev upprörd över symboliken i Palmes promenad med ambassadören och hans starka språkbruk och beslöt att genast kalla hem USA:s ambassadör i Stockholm, William Heath. Före sin hemresa framförde Heath USA:s protester både mot vad Palme sagt och att Sverige gav skydd åt amerikanska desertörer. Varken statsminister Erlander eller utrikesminister Nilsson ville ta avstånd från Palme och ställde sig bakom den förda politiken.
Heath återvände till Stockholm efter en månad. I en analys av den svenska neutralitetspolitiken skrev den amerikanska ambassaden till Washington att "De nyckfulla tendenserna i svensk utrikespolitik [...] har övergått i fullskalig utrikespolitisk romantik".
Relationen mellan Sverige och USA var fortsatt dålig under 1969. I januari 1969 blev Sverige det första västland som erkände Nordvietnam. Vid den socialdemokratiska partikongressen på hösten 1969 förklarade utrikesminister Nilsson att Sverige tänkte inleda ett biståndsprogram på 200 miljoner kronor under tre år till Nordvietnam. Ambassadören Heath hade avgått i januari 1969 och den nytillträdda Nixonadministrationen väntade till april 1970 med att utse en ny ambassadör, Jerome Holland. Samtidigt fortsatte liksom tidigare det dolda arbetet med samverkan med NATO.
När Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien 1968 i samband med den så kallade Pragvåren protesterade Sverige och dess ockupation beskrevs som ett "tragiskt politiskt misstag lika väl som ett brott mot rättsliga och moraliska principer".
Förhållandet med USA förbättrades något i början av 1970-talet. I samband med att Palme blev hedersdoktor vid Kenyon College i Ohio träffade han den amerikanske utrikesministern William P. Rogers och lovade att Sverige skulle verka för att få fram information om amerikanska krigsfångar i Vietnam. Förhållandet försämrades åter julen 1972 när Palme med sitt så kallade jultal liknade bombningen av Hanoi med bland annat nazisternas utrotningsläger. USA protesterade skarpt och upplyste bland annat att Sveriges nyutnämnde ambassadör i Washington Yngve Möller inte var välkommen. Kontakterna hölls därefter på en låg nivå fram till mars 1974.
Det svenska regeringsskiftet 1976 innebar en kraftig ökning av kritiken mot andra länder. Detta var oväntat eftersom Moderaterna tidigare hade varit kritiska mot vad de kallade "inrikes utrikespolitik". I stället innebar perioden 1976-1982 alltså en kraftig ökning av den svenska kritiken. Mest markant ökade den svenska kritiken av Israel som kritiserades vid 21 tillfällen. Mest kritik riktade dock Sverige mot Sydafrika, för dess apartheidpolitik, invasionen av Namibia och samarbetet med Rhodesia. Den 20 mars 1979 greps Stig Bergling i Israel och dömdes den 7 december samma år för grovt spioneri åt Sovjetunionen.
I samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979 försämrades återigen relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen. Trots detta gjorde Sveriges utrikesminister Ullsten två besök i Moskva under första halvåret 1980.
Hösten 1980 inträffade en påstådd ubåtsincident i Stockholms skärgård som väckte stor uppmärksamhet, den så kallade Utöincidenten. Påståenden om sovjetiska ubåtskränkningar (och bekräftade sådana) präglade de försämrade relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen under stora delar av 1980-talet.
Den 18 september 1980 observerade vakthavande befäl på en av kustflottans bogserbåtar, HMS Ajax, på 300 meters avstånd masterna på en främmande ubåt strax söder om Huvudskär utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. En sjunkbomb fälldes mot ubåten men uppenbarligen utan resultat. Ubåtstypen identifierades av marinen som typ Whisky, en ubåtstyp som användes av den sovjetiska och polska marinen. Händelsen fäste uppmärksamheten på Östersjöns strategiska betydelse. Kränkningen har dock aldrig bekräftats, vare sig av sovjetiska/ryska myndigheter eller genom fysiska bevis. Däremot har marinens egna bilder indikerat att det som bombades var ett skeppsvrak och några stenhögar.
På morgonen den 28 oktober 1981 upptäcktes en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt, U 137, på grund sydöst om Karlskrona örlogsbas inne på militärt skyddsområde. Från sovjetisk sida hävdades att intrånget skett på grund av navigationsfel. Den 5 november överlämnade utrikesminister Ullsten en skarp protestnot: "Den svenska regeringen kräver att Sovjetunionen förhindrar ett upprepande av denna grova kränkning mot Sverige och mot folkrättens fundamentala principer."
På hösten 1982 var det åter dags för ubåtsjakt i Hårsfjärden i Stockholms skärgård. Trots en omfattande jakt med användande av både sjunkbomber och minsprängningar lyckades inte marinen få tag i någon undervattensfarkost. Den 21 oktober tillsatte regeringen Ubåtskommissionen för att utreda händelserna i Hårsfjärden. Kommissionen leddes av den förre försvarsministern Sven Andersson. Övriga ledamöter var Carl Bildt (m), Lars Eliasson (c), Maj-Lis Lööw (s) samt Olle Svensson (s). När kommissionen lade fram sin rapport den 26 april 1983 pekade den ut Sovjetunionen som ansvarig, trots avsaknad av handfasta bevis. I sina memoarer berättar Thage G. Peterson hur statsminister Palme skällde ut Sven Andersson för att kommissionen ställde regeringen inför fait accompli. Palme var inte övertygad om att det handlade om sovjetiska ubåtar men regeringen överlämnade en protestnot till Sovjetunionen: "Kränkningarna utgör ett allvarligt brott mot folkrättsliga regler, vilkas upprätthållande är en förpliktelse och ett samfällt intresse för alla stater. De får tolkas som led i avsiktliga och olagliga försök att utforska det svenska sjöterritoriet."
Ubåtsfrågan ledde till att den partipolitiska enigheten i Sverige upphörde vad gäller säkerhetspolitiken. Vid riksdagens allmänpolitiska debatt den 6 februari 1985 ifrågasatte Moderaternas partiledare Ulf Adelsohn om inte regeringen använde dubbla budskap, det vill säga en hård linje offentligt mot Sovjetunionen men överslätande vid de egna kontakterna med sovjetiska företrädare. Palme replikerade att: "Nu har alla broar rivits vad gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det djupt. Efter ett eventuellt regeringsskifte i höst väntar en helt ny säkerhetspolitik och en allvarlig fara för Sveriges fred."
Relationerna med Sovjetunionen förblev dåliga under första halvan av 1980-talet. I april 1986 besökte statsminister Carlsson Moskva och i januari 1988 gjorde premiärminister Ryzjkov ett svarsbesök i Stockholm. Vid detta besök kunde länderna komma överens om gränsdragningen i Östersjön, något som varit en tvistefråga sedan 1969.
De socialdemokratiska regeringarna under 1980-talet drog ned på omfattningen av kritiken av förhållanden i andra länder, jämfört med de borgerliga regeringarna. Målen för kritiken var dock ofta samma länder. Störst kritik riktades mot Sydafrika. Kritiken mot Israel ökade särskilt efter utbrottet av den palestinska intifadan 1987: "Solidaritet med det palestinska folket kräver också att vi kraftigt fördömer den israeliska ockupationspolitiken och dess metoder. Denna politik strider mot folkrättsliga och humanitära principer och kan aldrig rättfärdigas." Däremot minskade kritiken av PLO och palestinierna. Båda stormakterna kritiserades: Sovjetunionen för invasionen av Afghanistan och kriget där. USA kritiserades främst för sin hållning i olika länder i Centralamerika: "Det är absurt att påstå att arbetarna, bönderna, studenterna och medelklassen rest sig i Nicaragua, El Salvador och Guatemala därför att någon utländsk makt bett dem göra det. Däremot är det uppenbart att en utländsk makt, Förenta staterna, spelar en avgörande roll när det gäller att hålla vacklande diktaturer under armarna."
Under perioden förekom även meningsskiljaktigheter mellan Sverige och USA av olika anledningar. Ett sådant tillfälle var den så kallade Datasaabaffären där företaget Datasaab sålde ett datoriserat system, i princip en civil version av det svenska STRIL-60, för civil flygledning till Sovjetunionen. Militärt fick systemet sitt elddop i samband med den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Då systemet innehöll amerikanska kretskort hade USA vägrat exporttillstånd men systemet, inklusive kretskorten, såldes ändå varpå TV-programmet Aktuellt avslöjade det hela på hösten 1980. Detta ledde till att Sverige vägrades köpa jaktroboten Robot 74 samt motorn till JAS 39 Gripen från USA. Eftersom Datasaab var delvis statligt ansåg USA att den svenska regeringen hade ett medansvar. Affären fortsatte till 1984 när Ericsson, som hade köpt Datasaab, fick böta motsvarande ca 32,5 miljoner svenska kronor till amerikanska staten (senare fördelade så att svenska staten betalade tio och Saab Scania AB 22,5 miljoner).
Även vad gäller USA:s roll i Centralamerika rådde det olika uppfattningar mellan Sverige och USA. Utrikesminister Ullsten hade förklarat att USA:s stöd till Duartes militärjunta i El Salvador försvårade möjligheten att få ett slut på inbördeskriget, ett uttalande som USA protesterade emot. Sveriges kritik av detta fortsatte under 1980-talet och blossade upp igen efter att statsminister Carlsson i en debattartikel i Aftonbladet den 3 februari 1988 uppmanade den amerikanska kongressen att rösta nej till president Reagans begäran om ytterligare anslag till contrasgerillan i Nicaragua. Till Nicaragua gav Sverige bistånd till sandinisterna som styrde Nicaragua. Eftersom Sverige under såväl socialdemokratiska som borgerliga regering kritiserat USA:s agerande i Centralamerika, förklarade USA vid ett par tillfällen framfördes att detta skulle kunna försämra Sveriges möjligheter att köpa avancerad krigssmateriel från USA, men detta omsattes aldrig i praktisk handling.
Ingemar Dörfer har i sin bok Nollpunkten : Sverige i det andra kalla kriget 1979–1986 (1991) sammanfattat Sveriges officiella säkerhetspolitiska dagordning 1984 i följande tio punkter:
"Sverige erbjuder den tredje vägen mellan kommunism och rå kapitalism. Den demokratiska socialismen är framtidsvägen för jordens folk.
Världsläget i allmänhet och det säkerhetspolitiska läget i Europa i synnerhet kan inte bedömas utifrån enbart västliga informationskällor. En negativ bild av Sovjetunionen är en djävulsbild och hindrar en framgångsrik dialog och korrekta relationer med detta land. Fredsforskning är en fruktbar metod att komma förbi dessa traditionella djävulsbilder.
Tal om verkliga styrkeförhållanden i Europa är ett militariserande av tänkandet och förhindrar fortsatt avspänning. Inga amerikanska euromissiler bör baseras i Europa för att motverka den sovjetiska SS 20-uppbyggnaden.
Krav på fred och frihet också i Östeuropa är korstågsanda och förhindrar fortsatt avspänning. Den europeiska situationen kommer att förbli låst och förstelnad.
Det är vapnen och rustningsdynamiken som skapar spänningar och krigsrisker, inte de reella politiska motsättningarna mellan staterna.
Kärnvapenavskräckning är av ondo som försvarsdoktrin. Kapprustningen är farlig och kan leda till kärnvapenkrig. Reaganadministrationen rör sig i riktning mot en warfighting strategy och försöker dessutom begränsa ett kommande kärnvapenkrig till Europa. Natos doktrin bör i första hand förändras till icke första användning av kärnvapen. Genom sin upprustning stör Reaganadministrationen jämvikten och innebär egentligen det större hotet mot freden.
Gemensam säkerhet är det stora alternativet till kärnvapenavskräckning.
Ett kärnvapenfritt Europa är önskvärt. Ett steg på vägen är kärnvapenfria zoner i Norden men också i Centraleuropa.
Kärnvapenfrysning, helst i FN-regi, är en metod att bryta den onda rustningsspiralen.
Det är viktigt att tala om rustningsläget i allmänhet och dess allmänna hot mot freden, inte det svenska läget med ubåtskränkningar i synnerhet med det specifika hotet mot den svenska freden. Tal om specifika hot mot Sverige måste tonas ned eftersom det ifrågasätter kålsuparteorin, försämrar Sveriges förhållande till den ena sidan och hotar Sveriges roll som fredsmäklare."
För att göra Sveriges vilja att vara neutral vid en stormaktskonflikt trovärdig satsade Sverige på ett starkt försvar under början av denna period. Försvarsbeslutet 1958 innebar att försvarsanslaget automatiskt räknades upp med 2,5 procent varje år, men den uppräkningen avskaffades i och med Försvarsbeslutet 1968. Försvarsbeslutet 1972 innebar kraftigt minskade försvarsanslag.
Frågan om Sverige skulle ha kärnvapen diskuterades särskilt under 1950-talet. Högerpartiet, Folkpartiet, militärledningen och Dagens Nyheter förespråkade anskaffandet av svenska kärnvapen. Deras argument för var att försvarets stridsvärde var lågt om det inte fanns egna kärnvapen.
Bland socialdemokraterna var åsikterna delade. Statsminister Erlander ville att Sverige inte skulle avstå från möjligheten att skaffa kärnvapen medan utrikesminister Undén var motståndare och menade att riskerna skulle öka; för Sovjetunionen fanns det skäl att slå till mot Sverige för att på så vis sätta de svenska kärnvapnen ur spel. Att det sistnämnda var den sovjetiska uppfattningen bekräftades 1958. I ett samtal som den svenske Moskvaambassadören Sohlman hade med den sovjetiske försvarsstabschefen marskalk Sokolovskij förklarade marskalken att denne var positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig. Beträffande atomvapenfrågan förklarade Sokolovskij dock att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet - om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.
Sverige bedrev ett kärnvapenprogram i olika former 1945-1972; under den mest intensiva perioden med beteckningen "handlingsfrihetslinje"; 1967-1972 befann sig programmet i en avvecklingsfas. Frågan om svenska kärnvapen avfördes definitivt 1968 i och med att Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet. En "rest" i form av Ågesta Kärnkraftverk, startat 1963, utanför Farsta i södra Stockholm var i drift till 1974. Kärnkraftverket i Ågesta var en tungvattenreaktor med möjlighet att producera bränsle till kärnvapen.
Sverige valde i stället på att förlita sig på att hotet om vedergällning med brittiska och amerikanska kärnvapen skulle avskräcka ett sovjetiskt kärnvapenanfall.
Samtidigt förlitade sig Sverige också på att samma amerikanska och brittiska kärnvapen skulle användas mot sovjetiska baser i Baltikum och mot sovjetiska brohuvuden på svensk mark i händelse av ett invasionsförsök. Som en konsekvens av att det på detta vis förutsattes att väst skulle komma till Sveriges hjälp i händelse av krig fokuserades försvaret på fördröjningsstrid. Stora resurser satsades även på att kunna möta en kustinvasion men för att bekämpa uppmarschvägar i inlandet förlitade man sig på hjälp från allierade flygvapen och saknade därför nästan helt egen förmåga att bekämpa dessa. Då flygvapnet var beväpnat med brittiska och amerikanska jaktrobotar, vilka i krig snart skulle ta slut, förutsattes det även att väst skulle förse Sverige med dessa under krigstid.
Flygvapnet bestod av inhemska stridsflygplan som Tunnan, Lansen, Draken och Viggen. Avsikten var att i händelse av ofred eller krig sprida de flygande divisionerna över ett stort antal krigsbaser i Bas 60 och Bas 90-systemet. Dessa krigsbaser var även kompletterade med alternativa baser, främst reservvägbaser.
Under 1950-talet hade Sverige, näst Storbritannien, det starkaste flygvapnet i Västeuropa. Hela luftförsvaret var byggt för att försvara Sverige mot fientliga inflygningar från öster eller söder, det visar placeringen av radarstationerna och krigsbaserna. Den luftförsvarssektor som svarade för en stor del av luftrummet mot södra Norge saknade helt radartäckning av västgränsen, trots att de norska flygplatserna Sola och Gardermoen vid en krigssituation skulle användas av det amerikanska bombflyget. Trots formell fredstid dog 550 svenska stridspiloter perioden 1946-1991 under avancerade realistiska övningar på låga höjder och hundratals haverier.
Pansartrupperna var utrustade med stridsvagnar som den svenska Stridsvagn S och brittiska Centurion. Infanteriet var utrustade med bärbara pansarvärnsvapen.
Försvaret och det kalla kriget
SOU 1994:11 Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969
SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan www.regeringen.se
SOU 2002:108 Fred och säkerhet. Säkerhetspolitiska utredningen. Utrikesdepartementet 2001, www.regeringen.se
SOU 2003:18 Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen. Utrikesdepartementet 2003. www.regeringen.se
Agrell, Wilhelm (1991). Den stora lögnen : ett säkerhetspolitiskt dubbelspel i alltför många akter. Stockholm: Ordfront. ISBN 91-7324-394-9
Bohman, Gösta (1970). Inrikes utrikespolitik : det handlar om Vietnam. Stockholm: Geber
Bull, Edvard (1982). Norgeshistorien etter 1945. Oslo: Cappelens förlaga. ISBN 82-02-09026-1
Bjereld, Ulf (1992). Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990. Stockholm: Nerenius & Santerus förlag. ISBN 91-88384-08-X
Dörfer, Ingemar (1991). Nollpunkten : Sverige i det andra kalla kriget 1979-1986. Stockholm: Timbro. ISBN 91-7566-221-3
Elmbrant, Björn (1989). Palme. Stockholm: Tomas Fischer. ISBN 91-7054-611-8
Holmström, Mikael (2012, utökad utgåva 2015), Den dolda alliansen: Sveriges dolda NATO-förbindelser.
Hägg, Göran (2005). Välfärdsåren : svensk historia 1945-1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-20273-0
Kronvall, Olof; Petersson, Magnus (2005). Svensk säkerhetspolitik i supermakternas skugga 1945-1991. Stockholm: Santerus förlag. ISBN 91-89449-71-1
Myhrberg, Ingemar (1985). Ubåtsvalsen : en motbok till rapporterna från ÖB och Ubåtsskyddskommissionen. Göteborg: Haga Bokförlag. sid. 271. ISBN 91-7734-013-2
Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonniers. ISBN 91-0-058042-2
Törnell, Bernt (2011). Kalla krigets luftförsvar. Lerum: Törnell och Blücher. ISBN 978-91-979865-0-2
Goulburn Roundhouse är ett cirkelformat lokstall invigt 1918 och stängt 1986, beläget i Goulburn i New South Wales i Australien. Sedan 1990-talet har lokstallet varit en del av järnvägsmuseet Goulburn Rail Heritage Centre. Lokstallet uppfördes i samband med att järnvägen mellan Goulburn och Cootamundra byggdes ut till dubbelspår. Vid invigningen var Goulburn Roundhouse ett av två lokstall i Goulburn och hade 42 spår som betjänades av en vändskiva på 75 fot (22,86 meter). De två lokstallen var i bruk samtidigt fram till 1936 då det första stängdes i syfte att spara pengar under den stora depressionen. Under den tid båda var i bruk svarade den första lokdepån, Goulburn North, för allt tungt underhåll och för persontågsloken. Den nya lokdepån, South Goulburn, svarade för godstågsloken och lättare underhåll av dessa. Under 1930-talet anpassades Goulburn Roundhouse för drift av nya större lok, littera D57, bland annat installerades en ny vändskiva på 90 fot (cirka 27,4 meter).
Depån upprustades flera gånger under 1940-talet. Under 1950-talet inleddes anpassning för dieseldrift samtidigt som det anlades ytterligare infrastruktur för ångdrift. Dieseldrift slog igenom på 1960-talet för att helt ersätta ångdrift efter 1971. Detta innebar en minskning av arbetsmängden vid Goulburn, för att hålla de anställda sysselsatta började depån ägna sig åt vagnsreparation. Utrustningen för ångdrift avvecklades under 1970-talet och en del av lokstallet revs. År 1986 tog järnvägsmyndigheten fram planer för att värna jobb på landsbygden. Å andra sidan ville delstaten skära ned på driftskostnader. Detta mynnade ut i att depån stängdes i juli 1986. Järnvägsmyndigheten ingick 1990 ett avtal med Goulburns kommun för att hyra ut lokstallet vilket ledde till att järnvägsmuseet Goulburn Rail Heritage Centre etablerades. Anläggningen är sedan 1999 upptagen i kulturskyddsregistret State Heritage Register.
Flera näringsidkare och parlamentsledamöter sammanträffade i Sydney i januari 1846 för att diskutera kolonins transportbehov. Månaden därpå beslutade gruppen att utreda möjligheten att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn. I april samma år hölls ett möte i Goulburn för att förmå ortens näringsidkare att bli delaktiga i planeringen och informationsframtagningen. Dessa sammanträffanden utmynnade i järnvägsbolaget Sydney Railway Companys bildande i oktober 1849. Bolagets första avtal att anlägga järnvägen skrevs i mars 1851. Som bygget fortskred blev bolaget beroende av bidrag från kolonin och dess tillgångar skrevs över till delstaten 3 september 1855. Den första sträckan, mellan Sydneys centralstation och Parramatta, invigdes 26 september samma år. Järnvägen till Goulburn invigdes etappvis. Den sista etappen, mellan Marulan och Goulburn, invigdes 27 maj 1869.
Efter att Goulburn hade varit slutstation i sex år, invigdes en förlängning av kolonins södra stambana, Main South Line, till Gunning 9 november 1875. Nästa etapp, från Gunning förbi Yass Junction till Bowning, invigdes 3 juli 1876. Förslag på att dra stambanan genom Yass avslogs av John Whitton, New South Wales chefsingenjör för järnväg, då detta skulle ha ökat järnvägens anläggningskostnad. Järnvägen nådde gränsstaden Albury 3 februari 1881 och mötte där Victorian Railways järnväg från Melbourne. Bland anledningarna för att järnvägen skulle anläggas, fanns en önskan från New South Wales att varor producerade i kolonin skulle exporteras från Sydney i stället för från orter i andra kolonier.
Under 1870-talet ivrade invånare i trakten runt Cooma för en järnvägsförbindelse. Från knuten Joppa Junction, nära Goulburn, invigdes järnvägen till Tarago 1884. Denna blev början av en järnväg som invigdes i flera etapper för att nå Queanbeyan 1887, Cooma 1889 och Bombala 1921. En bibana från Queanbeyan till landets huvudstad, Canberra, invigdes 1914. Beslutet att dra stambanan norr om Yass ledde till klagomål från traktens invånare. Anbud för bygget av en järnväg mellan Yass Junction och Yass Town söktes 1890 och järnvägen invigdes april 1892. En arbetsgrupp rekommenderade 1889 en järnväg mellan Goulburn och Crookwell. Bygget inleddes 1900 och järnvägen invigdes i april 1902. Lok och lokpersonal från Goulburn kom att arbeta utmed samtliga dessa banor.
I början planerades det att anlägga infrastruktur för rullande materiel, såsom ett lokstall, en vändskiva och ett skjul för personvagnar cirka fem kilometer norr om stationen. Mellan februari och maj 1869 bestämdes det i stället att anlägga lokstallet och övrig infrastruktur nära stationen. Det är oklart varför en plats nära stationen slutligen valdes för lokstallet. En möjlighet är att det skulle ha varit omöjligt för stinsen att övervaka lokstallet och stationen samtidigt om dessa låg långt ifrån varandra. Två faktorer kan har föranlett beslutet att välja en ny plats för depån. Den första var att den tänkta platsen stundom var utsatt för översvämningar och den andra var att vattnet där inte lämpade sig för ånglok.
Lokstallet togs i bruk runt tiden järnvägen invigdes. Byggnadens mått var 40 ×107 fot (cirka 12,2 × 32,6 meter) och hade två spår. En kolbrygga flyttades från Harden till Goulburn 1880 och lokstallet byggdes ut 1881. Ett nytt lokstall uppfördes 1885 cirka 24 meter norr om det första lokstallet. Den nya byggnaden anlades så att de två lokstallen bildade en "L"-form. I mitten av det nya lokstallet fanns ett skjutbord på 50 fot (15,24 meter) och på vardera kortsidan av skjutbordet fanns det tillräckligt långa spår för att rymma ett lok. Sammanlagt var det 15 spår på den ena sidan av skjutbordet och 13 spår på den andra. I samband med anläggningen av den nya byggnaden gjordes det förra lokstallet om till en verkstad.
Depån fortsatte att upprustas. En ny kolbrygga anlades 1891 och samtidigt började hydraulisk utrustning användas för kolning av lok. En vändskiva på 60 fot (cirka 18,3 meter) anlades 1897. Planer på en större utbyggnation av depån förberedes 1913 men gick om inget på grund av penningbrist som en följd av första världskriget. Senast 1914 togs skjutbordet ur bruk och spåren i lokstallet anslöts i stället med växlar. En ny lokstation vid South Goulburn invigdes 1918 och de två lokstationerna brukades samtidigt fram till att den första stängdes 1936. Anläggningen revs 1941.
Som en del av arbetet att bygga ut järnvägen mellan Goulburn och Cootamundra till dubbelspår beviljade delstaten anslag för bygget av ett nytt lokstall i Goulburn. Översiktsplaner förbereddes 1915 efter det att platsen för lokstallet hade valts. Den utvalda platsen ligger på avstånd från stationen, intill och högre än vägen Braidwood Road. Placeringen är förenlig med järnvägsväsendets praxis efter första världskriget att bygga nya anläggningar på avstånd från bebyggda områden runtom järnvägsstationer. Efter att detaljplaner hade tagits fram 1916 utarbetades nya planer 1917. Planen från 1917 bestod av två cirkelformade lokstall med 42 spår vardera och utrymme för ytterligare ett lokstall i samma utformning. Det andra och tredje lokstallet kom aldrig att byggas.
Det 42-spåriga cirkelformade lokstallet invigdes 15 maj 1918. Lokstallet är uppfört i målat murtegel till en höjd på 1,6 meter, ovanpå finns fönster med fönsterkarmar i trä och asbestcementplattor. Byggnaden har ett sågtak i korrugerad plåt. Sågtak var den vanligaste taktypen för cirkelformade lokstall i New South Wales. New South Wales hade börjat anlägga cirkelformade lokstall 1905 och detta är ett uttryck på att amerikansk inflytelse hade vunnit mark över brittisk inflytelse. Vid invigningen fanns en vändskiva på 75 fot (22,86 meter) som betjänades av två spår, ett för inkommande lok och ett för avgående lok. Det fanns vid invigningen inte tillräckligt med ekonomiska medel för att flytta all utrustning till det nya lokstallet. Detta innebar att allt tungt underhåll av lok utfördes vid det första lokstallet, Goulburn North. Goulburn North svarade även för persontågsloken, medan godstågsloken använde den nya depån, South Goulburn, där även mindre underhåll utfördes. Beslutet att skilja på persontågs- och godstågslok kan ha varit avsiktligt då en liknande indelning gjordes i Sydney 1916.
South Goulburn försågs med vatten från en reservoar matad från ett vattenmagasin i vattendraget Mulwaree Ponds. Själva dammbyggnaden hade uppförts av järnvägsväsendet och tagits i bruk 1908. I samband med lokstationens anläggning beslutades det att uppföra en till reservoar och på så sätt fördubbla vattenkapaciteten till 1 miljon gallon (cirka 4,55 miljoner liter). Denna andra reservoar anlades 1922. Ett nytt vattenmagasin med större kapacitet anlades 1926–1927 i Mulwaree Ponds. En ny ledning mellan reservoarerna och South Goulburn anlades 1943 och samma år försågs lokstationen med två nya vattenhästar. Lokstationens vatten kom från Mulwaree Ponds fram till 1967 då reservoarerna anslöts till stadsvattnet.
Kolbryggan förlängdes 1922 och hade då en kapacitet på 1 000 engelska ton (1 016 metriska ton). I en plan från 1918 ingick en maskinverkstad på 100 × 50 fot (30,48 × 15,24 meter). Denna kom inte att uppföras. Lokstallet i Wellington, med längd 157 fot (cirka 47,85 meter) och tillräckligt brett för att rymma fyra spår, flyttades till Goulburn Roundhouse 1930. Byggnaden blev känd som Wellington Shed och åtkomst är via spår 19. Ånglok littera D57 började trafikera delstatens södra stambana 1930. För att kunna vända D57-loken byttes vändskivan 1935 till en eldriven modell på 90 fot (cirka 27,4 meter). Året därpå modifierades vändskivan så att den kunde drivas med tryckluft från lok. I syfte att minska kostnader under den stora depressionen på 1930-talet beslutades det att slå samman Goulburns två lokdepåer. Maskineri som fanns vid Goulburn North flyttades till Wellington Shed och anpassades för att köras med elektricitet i stället för ånga.
Ett kontor åt Steam Shed Inspector planerades 1934 och byggdes året därpå. Byggnaden har en träpanelad fasad och verandor på alla sidor och det valmade taket är lagt med korrugerade asbestcementplattor. Kontorets placering nedanför lokstallet är ovanligt. Praxis i New South Wales var att Steam Shed Inspector-kontor skulle vara upphöjda som ett tecken på ämbetets status, alternativ skulle de förläggas till depåns ingång. Att kontorets placering i Goulburn inte stämmer med detta mönster beror på att det inte fanns annan obebyggd mark vid depåns frontsida när kontoret byggdes. Under 1940-talet skedde flera förändringar vid depån. Anläggningen för att tömma lok på aska och hantera restprodukten upprustades och byggdes ut flera gånger under decenniet, inklusive 1944 när pneumatisk utrustning anlades. Utrustning för sandtorkning och en ny sandbehållare uppfördes 1945. Fyra oljetankar anlades 1949–1950 i syfte att förvara bränsleolja åt D55-lok.
New South Wales första diesellok för stambanetrafik kom i tjänst november 1951. Vid Goulburns lokstation inleddes anpassningen för dieseldrift året därpå när tankningsutrustning inköptes. Ånglokets tid var inte förbi, en av depåns vattentankar utökades i kapacitet från 20 000 gallon till 30 000 gallon (cirka 90 920 respektive 135 380 liter) 1954. Ett 130 fotlångt (cirka 39,6 meterlångt) skjul med pulpettak avsett för bruk av ånglok littera AD60 uppfördes 1960. Samma år anpassades själva lokstallet för dieseldrift genom att spåren 37–42 försågs med dörrar och spåren 37–41 särskilt utrustades med uttag för luft, el, vatten och smörjolja. Goulburns första tilldelning diesellok, tio littera 48, skedde mellan sent 1960 och juni 1961. Dieseldrift på järnvägen mot Bombala inleddes 1959 för att helt ersätta ångdrift 1967. Mot Crookwell inleddes dieseldrift 1961 och hann ersätta ångdrift inom två år. Det beslutades 1962 att sluta använda ånglok för att dra godståg mellan Goulburn och Albury och även att begränsa deras bruk på persontåg på sträckan. Detta efterlevdes inte fullt ut, då ångloksdrift på godståg fortsatte i avtagande omfattning ända till tidigt 1964. Ånglok fortsatte att dra vissa persontåg på sträckan fram till juni samma år.
För att anpassa verksamheten till det minskade behovet av underhåll som övergången till dieseldrift medförde, började man 1962 även att utföra reparation av järnvägsvagnar. Behållare för sammanlagt 24 000 gallon (cirka 109 100 liter) diesel och två behållare på 1 000 gallon (4 564 liter) vardera för ny respektive förbrukad smörjolja fanns på plats 1966. Goulburn tilldelades 1964 ett diesellok av typen X200 för bruk mellan Yass Junction och Yass Town Senast 1967 kom ett till 48-lok. Ånglok slutade att dra tåg vid Goulburn i oktober 1969 men fortsatte i tjänst som växlingslok fram till december 1971. Från och med 1970 började vattenhästarna och vattentankarna att rivas. Bruket av X200-loket upphörde i februari 1972. Byggnaden över spåren 1–17 ansågs vara överflödig och revs 1973. Ett nytt kontor i murtegel uppfördes för chargemannen under sena 1970-talet efter att den tidigare byggnaden brann ned i juni 1975. Den nya byggnaden är belägen nära spår 1. I november 1977 söktes anbud för kolbryggans rivning. På platsen för kolbryggan anlades 1980 och invigdes 1981 en särskild verkstad för vagnreparation. År 1979 byggdes nya dieseltankar vid flera depåer utanför Sydneyområdet. För Goulburns del blev det två tankar på 200 000 liter, medan andra lokstationer, såsom Albury och Werris Creek, fick större tankar. Detta har tolkats som ett tecken på Goulburns avtagande betydelse inom järnvägen.
Persontåg upphörde mellan Goulburn och Crookwell i augusti 1974 och all trafik lades ned efter 1985. Trafik mellan Cooma och Bombala drogs in 1986 och tre år senare drogs trafiken mellan Queanbeyan och Cooma in. Järnvägsväsendet framtog planer 1986 där vartenda lok skulle tilldelas en verkstad där större tillsyn och underhåll skulle utföras, detta i syfte att försäkra jobb i landsbygden. Under planen tilldelades Goulburn 14 stycken 48-lok. Dessa var dock inte samma lok som hörde hemma i Goulburn. Senare under året ändrade delstaten linje och menade att mindre depåer, såsom Goulburn, Casino och Orange, borde stängas för att minska driftskostnaderna. I Goulburns fall skulle allt arbete överföras till Junee. Goulburn stängdes som lokverkstad 4 juli 1986. På stängningsdagen flaggades det uppochnedvänt och på halv stång. När depån stängdes entledigades 24 anställda medan 38 tog tjänst vid Junee och 14 blev lokbesättning. Lok fortsatte att uppställas och tankas vid Goulburn Roundhouse fram till 1990. Framöver kom lok att ställas upp nära stationen.
En plan för ett överliggningshus vid South Goulburn ritades 1916. Byggnaden skulle ha varit i murtegel med ett tegeltak och ha haft 20 sovplatser. Åtkomst till sovrummen var från verandor. Huset uppfördes inte och i stället flyttades ett antal stugor till South Goulburn. Stugorna, som hade måtten 18 × 9 fot (cirka 5,48 × 2,74 meter), kom från olika orter i delstaten. En ny överliggningshusplan framtogs 1925 men kom inte heller att realiseras. Byggnadens planerade mått var 152 × 27 fot (cirka 46,33 × 8,23 meter) med väggar i murtegel med ett tak i asbestcementplattor.
Ett överliggningshus i murtegel uppfördes vid South Goulburn 1935. Huset hade tio sovrum med två sovplatser i varje rum och ett badrum med en toalett och en pissoar. Avskilt från byggnaden var en tvättstuga, även denna i murtegel. Efter dess kom ett antal av bodarna att flyttas till andra orter i delstaten. Huset byggdes ut 1941 med sex nya sovrum och ytterligare en toalett och en pissoar. Tolv hyttor anlades 1950 intill överliggningshuset som bostäder för migranter från andra världskriget som tagit anställning hos järnvägsväsendet. Överliggningshuset var i bruk fram till cirka 1977 och kom tre år senare att byggas om till ett rehabiliteringscentrum för järnvägsanställda lidande av substansmissbruk. Huset kom senare att säljas och användas av bilentusiaster besökande racerbanan Wakefield Park.
Samma år som lokstallet stängdes som verkstad, 1986, var det tänkt att det skulle rivas. Efter att ett antal ur lokpersonalen blivit varse planen, inleddes en insats för att förhindra rivningen. Insatsen mynnade ut i att ett tillfälligt rivningsförbud utfärdades. Intresserade parter, bland dem kommunen och järnvägsanställda, fick då två veckor på sig för att framta planer för lokstallets framtid. Ett möte resulterade i att föreningen Goulburn Loco Preservation Group, sedermera Goulburn Loco Roundhouse Preservation Society Inc., bildades. Föreningen bedriver järnvägsmuseet Goulburn Rail Heritage Centre. Järnvägsmyndigheten skrev 1990 ett avtal med Goulburns kommun för att disponera lokstallet med avsikt att ett järnvägsmuseum skulle etableras. Samma år började privatägda lok ställas upp i lokstallet. Vid tiden var det tänkt att museet skulle tjäna som ett nationellt järnvägsmuseum med möjlighet till att underhålla järnvägsfordon på kommersiell basis.
Goulburn Roundhouse och de intilliggande byggnaderna antogs till delstatens kulturskyddregister, State Heritage Register, 2 april 1999. Detta motiverades av att Goulburn Roundhouse är ett av sju kvarvarande cirkelformade lokstall i delstaten. Även det att lokstallet utgör ett gott exempel på en större industriell järnvägsbyggnad och har mycket av sitt ursprungliga material och sin ursprungliga form kvar, poängterades.
Museum of Memorabilia, ett utställningsutrymme på 95 kvadratmeter, tillkom under 2010-talet. Föreningens mål med detta utrymme är att personer som inte har en bakgrund inom järnvägen ska kunna skapa sig en uppfattning om de mindre kända aspekterna av järnvägsverksamheten och om de personer som tillgodoser samhällets behov av järnvägstransporter. En upprustning av utrymmet inleddes 2020 och beräknades kosta 34 410 australiska dollar.
I juli 2013 skadades vändskivan allvarligt då ett tåg kört av Aurizon spårade ur i samband med att det växlade. Skadan uppskattades kosta över 500 000 dollar och gjorde att flera lok blev instängda i lokstallet. Bland de instängda loken fanns ett tillhörande ett kommersiellt järnvägsbolag som fanns på museet för att underhållas och repareras. Vändskivan togs åter i bruk i januari 2016. Evenemanget Streamliners 2016, där 20 diesellok ställdes ut och drog veterantåg, anordnades vid museet 1–3 oktober 2016. Fler än 2 000 personer besökte evenemanget, som också avhandlades i första avsnittet i andra säsongen av Discovery Channels TV-serie Railroads Australia.
1072 är en bärgningskran tillverkad av Craven Brothers. Den beställdes 1929 och hade en lyftförmåga på 70 engelska ton (cirka 68,6 metriska ton). Den användes i bärgningsarbetet efter järnvägsolyckan i Rocky Ponds 1948 och gick då på ånga. Kranen blev sedermera ombyggd för att gå på diesel.
1076 är ett tanklok tillverkat 1884 av Vulcan Foundry som inledningsvis användes för att dra pendeltåg i Sydney. Loket användes som växlingslok i Goulburn 1953–1963 och är sedan 2017 restaurerat.
2419 är ett ånglok tillverkat 1891 av Dübs and Company som användes för att dra godståg runt om i New South Wales. Loket flyttades till Goulburn i augusti 1989, och restaurerades ytligt 1997.
3085 är ett tanklok tillverkat 1912 av Eveleigh Workshops. Det användes i pendeltågstrafik i Sydney.
4821 är ett diesellok som tillverkades av A.E. Goodwin Ltd. och tillhör en loktyp som tillverkades i 165 exemplar mellan åren 1959 och 1970. Loktypen användes runt om i New South Wales. Loket är ägt av Goulburn Loco Roundhouse Preservation Society Inc.
5908 och 5916 är ånglok tillverkade 1952 av Baldwin Lima-Hamilton Corporation. De användes för att dra godståg. Loken levererades som oljebrännare och är två av endast tre lok av typen D59 som inte byggdes om till kolbränning. Loken flyttades till Goulburn i november 2009.
E 20756 är en flakvagn och bland de tidigaste boggivagnarna i New South Wales.
FP7 är en rälsbuss som användes för att transportera anställdas löner. Efter att det hade inretts speciellt för tillfället, åkte Elizabeth II med FP7 1970. Rälsbussen kom till Goulburn i november 1988.
HC 1386 är en personvagn tillverkad 1909 av Clyde Engineering. Vagnen byggdes om två gånger, först 1938 och sedan 1972. Vagnen togs ur bruk och kasserades i juni 1989.
Gilbertson, Col (september 2019). ”Dieselisation of the Short South to Goulburn” (på engelska). Australian Railway History (Australian Railway Historical Society, NSW Division) 70 (983): sid. 10–17. ISSN 1449-6291.
Gunn, John (1989) (på engelska). Along Parallel Lines: A history of the railways of New South Wales. Carlton, Victoria: Melbourne University Press. ISBN 0-522-84387-5. https://archive.org/details/alongparallellin0000gunn
Hagarty, Donald (2005) (på engelska). Sydney Railway: 1848–1857. Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division. ISBN 0-9757870-1-2
Oberg, Leon (2010) (på engelska). Locomotives of Australia, 1850s-2010. Rosenberg Publishing Pty Ltd. ISBN 9781921719011
Sharp, Stuart (2016) (på engelska). The railway heritage of Goulburn. Pinewood, Victoria: Train Hobby Publications. ISBN 9 781921 122576
Scrymgeour, R. (november 1997). Grunbach, A. red. ”A History of the Goulburn–Crookwell Line” (på engelska). Australian Railway Historical Society Bulletin (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society, New South Wales Division) 48 (721): sid. 395–418. ISSN 0005-0105.
Taaffe, Robert T (februari 2020) (på engelska). Signal Boxes of New South Wales Railways and Tramways. "Volume 3 - Gazetteer South and West". Hobart, Tasmanien: Taaffe Press. ISBN 978-0648529224
The Department of Railways Information Bureau (oktober 1967) (på engelska). Main Southern Line Maps. Sydney, New South Wales
Wikimedia Commons har media som rör Goulburn Roundhouse.
T-34 var en sovjetisk medeltung stridsvagn som tillverkades mellan 1940 och 1958. Stridsvagnen anses i allmänhet av många historiker ha varit krigets kanske mest effektiva ändamålsenliga och inflytelserika stridsvagnskonstruktion. Vagnen kunde enkelt produceras i tusental av Sovjet och var inför Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941, avsevärt bättre pansrad och beväpnad än någon tysk stridsvagn fram till följande år. T-34 tillverkades först vid ChPZ-fabriken i Charkiv (nuvarande Ukraina) och den utgjorde stommen i de sovjetiska pansarstyrkorna under hela kriget. Efter krigsslutet blev stridsvagnsmodellen en stor exportframgång. Det tillverkades fler T-34:or under kriget än någon annan stridsvagn och den är endast överträffad av sin efterföljare T-54/-55 i antal tillverkade stridsvagnar totalt. Så sent som 1996 var T-34 ännu i tjänst i 27 länder.
T-34 utvecklades från BT-stridsvagnen och det var tänkt att den skulle ersätta denna serie samt den lätta T-26. När den introducerades kunde den uppvisa den bästa balansen av eldkraft, rörlighet och skydd av alla stridsvagnar som fanns då. Inledningsvis kom dess stridseffektivitet att hämmas av dålig ergonomi, bristen på radioapparater och undermålig taktik.
I början av 1944 introducerades den förbättrade T-34-85 som var utrustad med en mer kraftfull kanon i ett större tre-mannatorn. Designen och konstruktionen förfinades gradvis under kriget, dels för att förbättra prestanda men också för att sänka produktionskostnaderna, vilket medförde att produktionen kontinuerligt ökade. Vid krigets slut 1945 hade T-34 ersatt många lätta och tunga stridsvagnar i tjänst och utgjorde huvuddelen av den sovjetiska stridsvagnsproduktionen. Stridsvagnen skulle komma att utöva stort inflytande på det moderna huvudstridsvagn-konceptet, där en och samma modell kan lösa flera olika uppgifter på slagfältet.
Före krigsutbrottet 1939 var stridsvagnen T-26 och BT-vagnarna de vanligaste modellerna inom det sovjetiska pansarvapnet. T-26 var en långsam infanteriunderstödsvagn som var konstruerad för att hålla jämn takt med infanteristerna på marken. BT-stridsvagnarna var så kallade kavalleristridsvagnar, mycket snabba och lätta stridsvagnar som användes för bekämpning av andra stridsvagnar, men som inte var avsedda att användas mot infanteri. Båda typerna hade ett tunt pansar som skyddade mot finkalibrig eld men inte mot pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanoner. Deras bensindrivna motorer antändes "vid minsta provokation" .
Ingenjören Michail Kosjkin fick 1937 i uppdrag av röda armén att leda en grupp som skulle konstruera en ersättare till BT-vagnarna. Dessa nya stridsvagnar skulle tillverkas vid lokomotivfabriken ChPZ i Charkov. Prototypstridsvagnen, kallad A-20, utrustades med ett 20 mm pansar, en 45 mm kanon och ingenjör Aleksandr Morozovs nya V-2-dieselmotor som var mindre benägen att fatta eld. Kvar från BT-vagnen var möjligheten att köra på hjul i stället för med larvband. Det ledde till färre reparationer och servicetimmar på 1930-talets dåliga larvband och tillät även stridsvagnarna att uppnå drygt 80 km/h på vägar. I strid var dock hjul ingen fördel. Konstruktörerna kom dock fram till att det var ett onödigt nyttjande av utrymme och vikt.
Kosjkin övertygade den sovjetiska ledaren Josef Stalin att låta honom utveckla en annan prototyp, en bättre bepansrad och beväpnad "universalstridsvagn" som kunde ersätta både T-26 och BT-vagnarna. Den andra prototypen, som kallades A-30 men som kort därefter döptes om till T-32, hade 32 mm pansar, en 76 mm kanon och samma V-2-dieselmotor. Båda prototyperna fälttestades vid Kubinka 1939 och det visade sig att den tyngre T-32 var lika mobil som A-20. Motståndet från militärledningen och farhågorna om höga produktionskostnader övervanns slutligen på grund av de dåvarande sovjetiska stridsvagnarnas dåliga prestation i vinterkriget mot Finland och effektiviteten hos tyskarna i blixtkriget mot Frankrike. En ännu tyngre version av T-32, med 45 mm frontpansar och bredare larvband togs därefter upp för produktion och gavs namnet T-34.
Två prototyper av T-34 färdigställdes i februari 1940 och genomgick en 2 000 km lång testkörning under svåra förhållanden från Charkov till Moskva, Smolensk, Kiev och tillbaka till Charkov i april och maj. Vissa brister i drivlinan identifierades och rättades till. De första serietillverkade stridsvagnarna blev färdiga i september 1940 och kom att helt ersätta stridsvagnarna T-26, BT och T-28. Kosjkin dog av lunginflammation i slutet av månaden och arbetet med att utveckla T-34:s drivlina gavs till Aleksandr Morozov som utnämndes till chefsdesigner vid ChPZ.
Liksom BT-vagnarna hade T-34 hade en fjäderupphängning av Christie-typ, men man bestämde att den tunga och ineffektiva konvertibla driften med både hjul och band skulle tas bort. Den hade sluttande pansar, en relativt kraftfull motor och bredspåriga larvband. Den första versionen hade en 76,2 mm kanon och kallas ofta för T-34/76 (ursprungligen en tysk beteckning som härstammar från andra världskriget). Sent 1943 inleddes produktionen av den andra huvudversionen T-34-85 (eller T-34/85) som hade ett större torn och en större 85 mm kanon.
Den nya stridsvagnen ställde den sovjetiska industrin inför nya utmaningar. Den var den mest bepansrade medeltunga stridsvagnen som tillverkats fram till denna tidpunkt och sammansättningen av delkomponenter gjordes vid flera fabriker: Charkovs dieselfabrik Nr. 75 tillhandahöll V-2 -motorn, Kirovfabriken Nr. 185 i Leningrad tillverkade den ursprungliga L-11-kanonen och Dynamofabriken i Moskva tillverkade elektriska komponenter. Stridsvagnarna ihopmonterades inledningsvis vid ChPZ Nr. 183 och vid Stalingrads traktorfabrik (STZ) och senare vid Krasnoje Sormovofabriken Nr. 112 i Gorkij. Man hade dock vissa problem med defekta pansarplåtar. På grund av bristen på de nya V-2 -motorerna utrustades många stridsvagnar i den första produktionsomgången år 1940 med BT-vagnens flygplansmotor som hade sämre prestanda, transmission och koppling. Man kunde endast utrusta kompanichefernas stridsvagnar med radioapparater. L-11-kanonen kom inte att leva upp till förväntningarna och därför skapade Grabins designbyrå vid Gorkijfabriken Nr. 92 en överlägsen F-34 76,2 mm-kanon. Byråkraterna vägrade tillåta produktionen, men Gorkij och ChPZ inledde den utan lov; officiellt tillstånd kom först från Stalins statliga försvarskommitté efter att trupper i fält lovprisat den nya kanonen.
De konservativa elementen inom politiken satte dock press på armén att bygga de äldre stridsvagnarna T-26 och BT eller att helt avbryta produktionen av T-34 i väntan på den mera avancerade T-34M-konstruktionen. Det tyska överraskningsanfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (operation Barbarossa) tvingade dock Sovjetunionen att frysa vidare utveckling och inleda full produktion av stridsvagnar.
Tysklands snabba offensiv tvingade ryssarna att flytta sina fabriker till öster om Uralbergen, en monumental uppgift. ChPZ återupplivades kring Dzerzjinskij Urals järnvägsvagnsfabrik i Nizjnij Tagil. Fabriken döptes om till Stalins Ural stridsvagnsfabrik Nr. 183. Kirovfabriken evakuerades bara veckor innan Leningrad inringades och fabriken flyttades tillsammans med Charkovs dieselfabrik till Stalins traktorfabrik i Tjeljabinsk, som snart skulle komma att kallas Tankograd ('Stridsvagnsstaden'). Vorosjilovs stridsvagnsfabrik Nr. 174 från Leningrad inkorporerades in i Uralfabriken och den nya Omskfabriken Nr. 174. Ordzjonikidze Urals tunga verktygsmaskinfabrik (UZTM) i Sverdlovsk absorberade flera mindre fabriker. Medan dessa fabriker förflyttades med rekordfart kom industrikomplexet kring Stalingrads traktorfabrik att producera 40 % av alla T-34 fram till att fabriken var helt omringad i slaget vid Stalingrad under hösten 1942.
Bortsett från detta avbrott, tilläts endast mindre ändringar i produktionslinjerna - dessa ändringar var oftast för att göra stridsvagnarna enklare och billigare att producera. Nya metoder utvecklades för automatisk svetsning och härdning av plåtar (metoden hade utvecklats av professor Jevgenij Paton). Konstruktionen av kanon 76,2 mm F-34 modell 1941 förenklades till att bestå av endast 614 delar, jämfört med föregångarens 861. Under de två följande åren minskades produktionskostnaderna per stridsvagn från 269 500 rubel år 1941, till 193 000 och senare till 135 000. Produktionstiden skars ner till hälften vid slutet av 1942 trots att majoriteten av de erfarna fabriksarbetarna hade sänts ut till fronten och ersatts av en arbetsstyrka som bestod av 50 % kvinnor, 15 % pojkar och 15 % invalider och gamla män. Vid samma tidpunkt kom T-34 att gå från att vara "vackert tillverkade maskiner med utmärkt finish jämförbara med eller överlägsna Västeuropas eller Amerikas" till mera grovtillverkade stridsvagnar. Ingenting tummades dock på den mekaniska tillförlitligheten.
1942 påbörjades arbetet med att bygga ett nytt torn som utvecklats från det övergivna T-34M-projektet. Den nya konstruktionen innebar förbättringar av utrymmet och tillät även införande av en kupol för vagnchefen, vilket gav bättre uppsikt runt hela vagnen. Den begränsade tillgången på gummi ledde till att man införde stålhjul. En ny koppling monterades vilket förbättrade funktionen på motorn och den femväxlade kraftöverföringen.
De sovjetiska trupperna stötte 1942 och 1943 på de nya tyska stridsvagnarna Tiger och Panther. Med erfarenheterna från slaget vid Kursk i färskt minne och efter förfrågningar från fronttrupperna om eldkraft med längre räckvidd fattade den sovjetiska militärledningen det svåra beslutet att bygga om fabrikerna för att tillverka en ny modell som hade en större tornring (från 1 425 mm till 1 600 mm), vilket tillät att man satte dit ett större torn. T-34-85:s nya 85 mm kanon var vida överlägsen den gamla kanonen och det nya tremannatornet utrustades med en radio (tidigare hade radion funnits nere i chassit). Nu kunde stridsvagnschefen leda striden och överlämna kanontjänsten till laddaren och skytten.
Kostnaden för att producera en T-34-85-stridsvagn var 164 000 rubel, vilket inledningsvis var 30 % högre än en motsvarande modell 1943, men 1945 hade priset gått ner till 142 000. Under krigets gång hade priset för en T-34 -stridsvagn nästan halverats medan dess rörlighet förblev nästan oförändrad. Samtidigt fördubblades nästan kanonens genomslagsförmåga och pansarets tjocklek.
Vid slutet av 1945 hade mer än 57 000 T-34 byggts: 34 780 exemplar av den ursprungliga modellen av T-34 byggdes 1940–44 och ytterligare 22 559 T-34-85 1944–45. Efter kriget upphörde den storskaliga massproduktionen av stridsvagnen i Sovjetunionen (under 1946 byggdes "bara" 2 701 exemplar av typen). Tillverkningen återupptogs 1951 i Polen och i Tjeckoslovakien, där 1 380 respektive 3 185 T-34-85 tillverkades fram till 1956. Sent under 1960-talet genomgick sovjetiska T-34-85 ett moderniseringsprogram (T-34-85M) för exportstridsvagnar och för reservstridsvagnar. De återutrustades med motordelar från T-54/55-seriens stridsvagnar, vilket var ett bevis på hur långt man gick för att standardisera komponenterna i de sovjetiska stridsvagnskonstruktionerna.
Man har uppskattat att det sammanlagt tillverkades så många som 84 070 exemplar av T-34, plus 13 170 självgående artilleripjäser som var byggda på T-34:s chassi. Vissa kom ännu att tjäna i diverse oroshärdar runtom i världen under det kalla kriget.
Att identifiera olika versioner av T-34 kan vara komplicerat. Torngjutningar och ytliga detaljer samt utrustning varierade mellan de olika fabrikerna. Nya detaljer introducerades i mitten av en tillverkningsserie eller tillfördes äldre stridsvagnar. Utslagna stridsvagnar reparerades, i vissa fall använde man nyare modellers komponenter, till och med nya torn. Vissa stridsvagnar fick extra pansar, som utgjordes av återvunnet stålskrot av varierande tjocklek. Det svetsades fast vid skrovet och möjligen också på tornet; dessa stridsvagnar kallas s ekranami ("med skärmar").
Den tyska underrättelsetjänsten under andra världskriget kallade de två huvudproduktionsmodellerna för T-34/76 och T-34/85, där mindre modeller fick bokstavsbeteckningar, såsom T-34/76A – denna nomenklatur har sedan dess använts i väst, speciellt inom populärlitteraturen. Sedan 1980-talet har många akademiker (däribland stridsvagnsexperten Steven Zaloga) använt de sovjetiska benämningarna: T-34 och T-34-85, där mindre tillverkade modeller särskilts med år: T-34 modell 1940. [Detta system används även i denna artikel.]
Enligt källor som offentliggjorts sedan Sovjetunionens sammanbrott kallades alla T-34 med originaltornet och F-34-kanonen (konventionellt kallade Modell 1941 och 1942) officiellt för modell 1941 och versionen med det hexagonala tornet, T-34 (modell 1943) kallades officiellt modell 1942.
Erövrade T-34 i tysk tjänst kallades Panzerkampfwagen T-34(r), där r stod för Russland ("Ryssland").
Finländarna kallade T-34 för Sotka som betyder and eftersom stridsvagnens profil påminner lite om knipans (enligt det finska tankässet Lauri Heino). T-34-85 kallades pitkäputkinen Sotka, "långpipad and".
T-34 (tysk beteckning : T-34/76) var den ursprungliga stridsvagnen med en 76,2 mm kanon.
modell 1940 (T-34/76A) – Tidig produktionsserie med den tillfälliga 76,2 mm L-11 -kanonen i ett tvåmanstorn, stridsvagnen hade BT-vagnarnas gamla bensinmotor och koppling.
modell 1941 (T-34/76B) – Den huvudsakliga produktionsserien med tjockare pansar och den bättre 76,2 mm F-34 kanonen, dieselmotor.
modell 1942 (T-34/76C) – Många mindre förbättringar av tillverkningsprocessen.
modell 1943 (T-34/76D, E och F) – nytt gjutet hexagonalt torn, kallades "Micky Maus" av tyskarna på grund av dess utseende när de två runda tornluckorna var öppna. Huvudproduktionsserien hade en ny chefskupol.
T-34/57 – Färre än 324 T-34 utrustades med 57 mm ZiS-4- eller ZIS-4M-kanonen med hög utgångshastighet åren 1941 och 1943–44 där de användes som pansarvärnsvagnar. Vissa av dem deltog i slaget om Moskva.
T-34-85 var en större förbättring med ett tremanstorn och en 85 mm kanon med långt eldrör.
modell 1943 – Kortvarig produktionsserie (februari-mars 1944), bestyckad med 85 mm D-5T -kanonen.
modell 1944 – Huvudproduktionsserie med den enklare 85 mm ZiS-S-53-kanonen. Radion var flyttad från chassit till tornet som hade en förbättrad layout och ett nytt skyttesikte.
Man fortsatte göra diverse tekniska förbättringar på T-34-85, inklusive ett större restaureringsprogram åren 1960 och 1969. Alla T-34-85-modeller var mycket likartade externt.
Den förkrigstida utvecklingen av den mera avancerade T-34M-stridsvagnen återupptogs år 1944, vilket ledde till stridsvagnen T-44. Den nya stridsvagnen hade en tornkonstruktion som baserades på T-34-85 men hade ett nytt chassi, med torsionsstavsupphängning och tvärställd motor. Den hade en lägre profil än T-34-85 och var enklare att tillverka. Mellan 150 och 200 exemplar av denna stridsvagn tillverkades innan krigets slut. Efter viss modifikation på dess drivkälla, tillsammans med ett nytt torn samt en ny kanon, döptes stridsvagnen till T-54 som började tillverkas 1947.
Eldkastarstridsvagnar – OT-34 och OT-34-85 utrustades med en internt monterad eldkastare som ersatte chassikulsprutan.
PT-34 — minvältsstridsvagn, de flesta byggdes på chassin av stridsvagnarna T-34 modell 1943 eller T-34-85.
Bandkanoner – T-34:ans chassi kom att utgöra grunden för flera serier kanonvagnar:
SU-122 (infanterikanonvagn)
SU-85 (pansarvärnskanonvagn)
SU-100 (pansarvärnskanonvagn)
Efter det andra världskriget utrustades vissa egyptiska och syriska T-34 med 122 mm haubitsar.
Många understödsfordon och till och med civila traktorer byggdes på T-34:s chassi från andra världskriget ända in på 1990-talet. De flesta fordon som byggdes om var antingen skadade stridsvagnar eller självgående artilleripjäser.
Broläggarstridsvagnar – Gamla stridsvagnar som byggdes om i fält eller vid reparationsställen. De kördes helt enkelt ner i vattnet för att låta de övriga fordonen passera över vagnens bro, varpå vagnen bärgades.
Bepansrade bärgningsfordon – Under andra världskriget byggdes några äldre stridsvagnar om till bepansrade bärgningsfordon genom att man tog bort tornet, täckte hålet efter tornet och tillförde en överbyggnad. Efter kriget utökades detta program och följden kom att bli mera avancerade modeller.
T-34 används ofta som en symbol för den sovjetiska motattackens effektivitet mot tyskarna. Det första mötet med T-34 på sommaren 1941 var en psykologisk chock för de tyska soldaterna, som hade förberett sig för att möta en underlägsen sovjetisk armé; detta illustreras bland annat av Alfred Jodls dagbok. Han verkar ha överraskats av T-34:s uppdykande i Riga. T-34 kunde effektivt bekämpa alla tyska stridsvagnar av år 1941. De första stridsvagnarna led dock av allvarliga mekaniska problem, speciellt i fråga om transmission och koppling – åtminstone 50 % av den sommarens förluster av T-34 berodde på mekaniska problem, inte på grund av tysk eldkraft (i detta antal är dock även äldre stridsvagnar inräknade). De sovjetiska trupperna led brist på bärgnings- och reparationsutrustning och det var inte ovanligt att tidiga T-34 gick i strid bärande på en reservväxellåda på motordäcket. De mekaniska problemen skulle dock lösas med tiden.
Under vintern 1941–42 dominerade T-34 återigen över de tyska stridsvagnarna eftersom den kunde röra sig över djup lera eller snö utan att gräva sig ner. Tyska stridsvagnar kunde helt enkelt inte röra sig i samma terräng som T-34. Det tyska infanteriet, som vid denna tidpunkt för det mesta var utrustad med dragna pansarvärnskanoner av typen 37 mm PAK 35/36 och 50 mm PAK 38 kunde inte stoppa de sovjetiska stridsvagnarna på något effektivt sätt. Endast de sovjetiska soldaternas bristfälliga utbildning och den bristande kompetensen hos de sovjetiska befälhavarna förhindrade att T-34 skulle ha nått större framgångar.
Tyngdpunkten i Röda armén 1942–43 låg på att återuppbygga vad som förlorats 1941, och att förbättra den taktiska skickligheten. Produktionen av T-34 steg snabbt, men utvecklingen av konstruktionen hade "frysts"; endast förbättringar som påskyndade produktionen godkändes. De sovjetiska konstruktörerna var väl medvetna om behovet att rätta till vissa brister i konstruktionen, men de skulle ha kostat produktionstid och kunde inte accepteras. I mitten av 1943 uppgick T-34-produktionen till ungefär 1 000 stridsvagnar i månaden, mycket högre än den tyska produktionen. De sovjetiska förlusterna överskred dock stort de tyska på grund av kontinuerlig taktisk underlägsenhet.
Som svar på T-34 blev det allt vanligare att de tyska styrkorna använde luftvärnspjäser, huvudsakligen den ökända 8,8 cm FlaK, mot markmål och i stor hast försågs fronten med nya pansarvärnskanoner av typen 75mm PaK 40 som fanns i både dragna och självgående versioner. På stridsvagnsfronten svarade tyskarna med att under våren 1942 bestycka infanterikanonvagnen Sturmgeschütz III med den kraftigare kanonen 75mm StuK 40 L/43 (och senare, under hösten 1942, den mer effektiva 75mm StuK 40 L/48). Denna längre kanon med högre utgångshastighet möjliggjorde en avsevärt förbättrad pansarbrytande förmåga och med denna förändring inträdde även infanterikanonvagen i en ny roll som pansarvärnskanonvagn (i vilken Sturmgeschütz III uppträdde mycket skickligt och redan under våren 1944 kunde tillskrivas 20 000 utslagna stridsvagnar). Även de reguljära pansarstyrkornas arbetshäst PzKpfw IV utrustades under sommaren 1942 med en längre kanon, 75mm KwK 40 L/43 (och senare, under våren 1943 den kraftigare 75mm KwK 40 L/48) och vid sidan om dessa förändringar utvecklades även den tunga Tiger-stridsvagnen som insattes i strid under slutet av 1942 och skulle komma att nå stor ryktbarhet. År 1943 då tyskarna insatte den medeltunga Panther-stridsvagnen, vars design innehöll många av de innovationer som en gång gjorde T-34:s design revolutionerande, hade T-34 närmast helt förlorat sitt tekniska övertag mot de tyska stridsvagnarna och förlustsiffrorna fortsatte att vara betydligt högre för de sovjetiska trupperna; när deras tekniska försprång minskade lyckades inte deras taktiska kunskaper komma ifatt snart nog.
Under de sista krigsåren förblev den sovjetiska taktiken trots avsevärda framsteg underlägsen den tyska, men Röda arméns växande operationella och strategiska skicklighet och deras större tillgångar till stridsvagnar hjälpte till att få ner förlustsiffrorna. Ankomsten av T-34-85, tidigt år 1944 gav Röda armén en stridsvagn som hade bättre pansar och mobilitet än den tyska PzKpfw IV och Sturmgeschütz III men den kunde inte matcha Panther på nästan något område. Det som talade till ryssarnas fördel var att det fanns betydligt färre Pantherstridsvagnar än T-34, och T-34-85 var tillräckligt bra för att skickliga stridsvagnsbesättningar och taktiska situationer skulle tippa vågskålen till egen fördel.
När kriget utbröt bestod den sovjetiska stridsvagnsarsenalen endast av omkring 4 % T-34, men när kriget var över utgjorde de åtminstone 55 % av Sovjetunionens enorma produktion av stridsvagnar (baserat på antal givna av Zaloga; Zjeltov ger en ännu högre procentandel). När T-34 hade ersatt äldre modeller och blev mera vanligt förekommande, kunde nyare tyska stridsvagnar utklassa dem (däribland den tyska konstruktionen som influerades av de tyska styrkornas bittra erfarenheter av mötet med T-34 under 1941 och 1942, stridsvagnen PzKpfw V "Panther". De senare sovjetiska konstruktionerna, däribland de tunga stridsvagnarna i Josef Stalin-serien, var även de bättre beväpnade och skyddade än T-34.
Det ligger nära till hands att göra en jämförelse mellan T-34 och den amerikanska medeltunga stridsvagnen M4 Sherman. Båda modellerna utgjorde ryggraden i sina egna och allierade arméer, och var goda konstruktioner när de gjorde sin debut. Båda modellerna förbättrades signifikant utan någon nämnvärd förlust i effektivitet, och de kunde tillverkas i stort antal och repareras under fältförhållanden. Ingen av dem kunde möta de bästa tyska Tiger- och Panthervagnarna på jämna villkor, som var mera i samma klass som den sovjetiska tunga stridsvagnen JS-2.
Stridsvagnar var tänkta att ha många roller på slagfältet. Deras främsta uppgift var att stödja infanteriet och att utföra spaning, men dessutom var stridsvagnsbekämpningsrollen mycket viktig. Att den tyska produktionen av stridsvagnar var begränsad till ett relativt litet antal tekniskt överlägsna men tillverkningsmässigt komplicerade fordon (delvis på grund av att produktionen även upptog självgående kanoner) talade mot dem. Det sovjetiska beslutet, att bygga ett mycket stort antal T-34, med gradvis förbättrad konstruktion och förenklad tillverkningsprocess, var ett strategiskt sett mycket bättre alternativ och bidrog i hög grad till att Sovjetunionen blev en av segrarmakterna i det andra världskriget.
I slutändan var det ändå det överlägset stora antal jämfört med Tyskarnas som gav Röda Armén sin överlägsenhet, när tyska pansartrupper inte kunde ersätta sitt pansar fortsatte de sovjetiska fabrikerna massproducera T-34:or rakt ut till fronten utan avbrott.
Efter andra världskriget har T-34-85 använts i många länder som stått under sovjetiskt inflytande. Den nordkoreanska invasionen av Sydkorea år 1950 leddes av en full brigad som var utrustad med omkring 120 T-34-85. De mötte amerikanska stridsvagnar av typerna M24 Chaffee, M4 Sherman och M26 Pershing (men inte den brittiska Centurionstridsvagnen som användes av FN-styrkorna). Den nordkoreanska 105:e bepansrade brigaden hade några tidiga framgångar mot det sydkoreanska infanteriet och amerikanska lätta stridsvagnar av typen M24, men de förlorade sitt momentum när de mötte amerikanska medeltunga stridsvagnar av typen M26 och infanteri utrustat med pansarvärnsvapen. Efter de första månaderna stötte man sällan på nordkoreanskt pansar.
T-34 utgjorde stommen även i många Warszawapaktsarméer och användes när ungernrevolten slogs ner 1956. De användes även i mellanöstern, i vietnamkriget (mest berömt är anfallet mot Lang Vei) men även så sent som i kriget i Bosnien. Kroatien ärvde 25 eller 30 från Jugoslavien men har nu tagit dem ur tjänst. T-34 användes sporadiskt i Afghanistan (det är inte känt ifall de användes mot koalitionstrupperna) och Saddam Husseins Irak hade T-34 i sin armé under tidigt 90-tal. Flera afrikanska stater, däribland Angola och Somalia, har använt T-34-85 under senare år. Kubanska T-34-85 har även använts i Afrika.
Kina tillverkade T-34 under beteckningen Typ 58. Produktionen stoppades dock när Typ 59 blev tillgänglig. Ett litet antal T-34 har även setts i Kina, där de byggts om till brandbekämpningsfordon.
T-34 har använts av följande 39 länder, 27 av dem så sent som 1996 (dessa är märkta med asterisker *).
Inga stridsvagnar inköptes, men ett mindre antal erövrades under kriget.
I vissa böcker förekommer uppgiften om att någon T-34-prototyp skulle ha testats av sovjetarmén under vinterkriget 1939-40, men denna uppgift torde vara felaktig, det rör sig antagligen om en felidentifiering. Första gången finländarna stötte ihop med T-34 var i början av fortsättningskriget. Finländarna lyckades erövra två exemplar på hösten 1941 vid Svirkraftverket och de togs omedelbart i bruk. De hade byggts vid Stalingrads traktorfabrik och Charkivs lokomotivfabrik. De erhöll snabbt smeknamnet "Sotka" (knipa) på grund av sin profil. Ytterligare en erövrades på våren 1942 och en på sommaren 1943. Man hade nu 4 i tjänst och de kom att utnyttjas i hög grad under kriget. Sommaren 1944 lovade tyskarna att sända 9 erövrade/reparerade T-34 till finländarna. Men denna affär skulle inte avslutas helt, och enbart tre T-34 kom att levereras från Tyskland. I månadsskiftet juni-juli erövrade man ytterligare två stridsvagnar och man hade då sammanlagt 9 T-34 av den äldre modellen till sitt förfogande när kriget slutade mellan Finland och Sovjetunionen. Finländarna kom senare att använda dem mot tyskarna i Lappland. En skadades svårt av en tysk mina, men kunde repareras. Inte en enda T-34 förlorades under krigen. Efter kriget ansågs de vara landets bästa stridsvagnar tillsammans med StuG III och PzKpfw IV. T-34 kom att nyttjas i den finländska försvarsmakten fram till 1961 när de slutligen pensionerades.
T-34-85 var en uppgraderad modell av T-34 med tremannatorn och en 85 mm kanon som utvecklats från en luftvärnskanon. Pansaret uppgick till 110 mm i fronten och 75 mm på sidorna. Dessa stridsvagnar användes i Karelen på sommaren 1944. Trots att de finländska styrkorna drog sig tillbaka lyckades man erövra nio stridsvagnar av modellen T-34-85. De flesta av dem togs när offensiven mattades av och man kunde återupprätta linjerna i någon form. Finländarna tog omedelbart sju av dem i bruk. De återstående två reparerades och var klara för strid när kriget mellan Finland och Sovjetunionen tog slut. Efter fortsättningskriget tänkte man ersätta 85 mm kanonen med den 75 mm kanon som även StuG III använde på grund av bristen på ammunition till 85 mm-kanonerna och de tyska kanonernas goda egenskaper. En stridsvagn byggdes om, men senare på vintern 1944-45 återinstallerade man 85 mm-kanonen och alla stridsvagnar fick sin ursprungliga bestyckning. Alla nio T-34-85 överlevde både fortsättnings- och Lapplandskriget. Efter krigen kom de att användas fram till 1962. Stridsvagnen var mycket populär bland sina besättningar.
Stridseffektiviteten hos tidiga T-34 kan bäst jämföras i form av "hårda" faktorer – pansar, eldkraft och rörlighet – och "mjuka" faktorer: ergonomiska egenskaper såsom användarvänlighet, synfältsanordningar, layout för besättningens uppgifter och så vidare. T-34 var fenomenal i fråga om de hårda faktorerna och svag i fråga om de mjuka.
De "stora tre" egenskaperna vid tankdesign har alltid varit pansar, eldkraft och rörlighet. T-34 var en utmärkt balans mellan alla tre under dess livscykel under det andra världskriget. 1941 kunde dess tjocka, sluttande pansar stoppa alla konventionella tyska pansarvärnsvapen på normala avstånd. T-34 kunde endast slås ut av den dragna luftvärnskanonen 8,8 cm FlaK eller på nära håll av 50 mm och 75 mm kortpipiga stridsvagnskanoner. De flesta tyska stridsvagnar vid denna tidpunkt hade inte 75 mm kanoner; istället var 37 mm mycket mera vanligt förekommande. I mitten av 1942 var T-34 sårbar mot förbättrade tyska vapen och förblev så ända till krigets slut. Dess pansar var dock jämförbart med den amerikanska M4 Sherman och den tyska PzKpfw IV.
I fråga om eldkraft kunde 1941 T-34:s 76 mm kanon med lätthet penetrera alla tyska stridsvagnars pansar. Denna kanon kunde även avfyra en spränggranat som dock var ganska medelmåttig. 1943 utklassades 76 mm-kanonen i räckvidd av Panthers långa 75 mm och Tigerns 88 mm kanoner. Införandet av den sovjetiska 85 mm kanonen 1944 gjorde inte att T-34-85 blev likvärdig i eldkraft, men dess 85 mm kanon kunde penetrera både Panther och Tiger på medellånga avstånd.
I fråga om mobilitet bidrog T-34:s breda larvband, goda upphängning och stora motor till att ge stridsvagnen en oöverträffad terrängduglighet. Första generationens tyska stridsvagnar kunde inte hänga med.
Sammantaget var T-34:s hårda faktorer en världsvid trendsättare inom stridsvagnsutvecklingen under krigets första år.
I fråga om ergonomi var T-34 svag, även om man gjorde vissa förbättringar under kriget. Alla versioner som var utrustad med 76 mm-kanonen led av det trånga manskapsutrymmet i tornet som var konstruerat för två man. Stridsvagnschefens sikt var dålig; luckan som kunde öppnas framåt tvingade honom att observera slagfältet genom en smal observationsspringa och ett nedsänkbart periskop. Han hade även till uppgift att avfyra kanonen. I jämförelse hade reguljära tyska, brittiska och amerikanska stridsvagnar betydligt bättre utrymmen för besättningen, med rum för tre personer i tornet: vagnchef, skytt och laddare. Tremannalayouten tillät att stridsvagnschefen koncentrerade sig på att leda sina mannar och koordinera sina aktioner med de övriga stridsvagnarna i sin enhet, utan att behöva utföra sådana individuella uppgifter som att till exempel rikta eller ladda kanonen. Det tillför enormt mycket till effektiviteten hos en stridsvagnsbesättning. I och med T-34-85 korrigerades problemet, som man hade observerat redan före kriget. Många tyska stridsvagnschefer gillade att strida med manskapsluckan öppen, sätet fullt upphöjt och ett fritt synfält. I de T-34 som var beväpnade med 76 mm-kanonen var detta omöjligt.
Synfältet från förarsätet var likaså begränsat. Vissa förare rapporterade att deras optik var så dålig att de tvingades köra med luckan lätt öppnad, även i strid. Taktiskt sett påverkade detta förarens möjligheter att använda terrängen till sin fördel eftersom de inte kunde se terrängformationerna så bra, eller ha så bra synfält som man hade från många andra stridsvagnar.
Även laddaren hade ett svårt jobb på grund av att det inte fanns någon tornkorg (en roterande golvplatta som följer med tornets rörelser). Detta problem delades med många andra stridsvagnar, till exempel den amerikanska M-3 Stuart. Golvet utgjordes av ammunition som lagrades i små metallådor och täcktes av en gummimatta. Nio skott fanns i hållare nära stridsutrymmet, redo för att användas. När dessa nio skott avfyrats var besättningen tvungen att plocka fram ytterligare ammunition från golvlådorna, vilket lämnade golvet täckt med öppna lådor och mattdelar. Detta distraherade besättningen och försämrade deras prestation.
Övriga faktorer som minskade T-34:s initiala verkan på slagfältet var det dåliga ledarskapet, stridsvagnstaktiken och besättningens skolning, en konsekvens av Stalins utrensningar inom den sovjetiska officerskåren i slutet av 1930-talet. Det förstärktes av förlusten av det bäst skolade manskapet under de katastrofala förlusterna under 1941. Många besättningar sattes i strid med bara grundläggande militär träning plus 72 timmars instruktion i klassrummen. Dessa problem, förstärkta av T-34:s dåliga ergonomi och brist på radio, gjorde att det var praktiskt taget omöjligt att koordinera stridsvagnsenheter i strid. Tyska stridsvagnssoldater fann att de sovjetiska pansarstyrkorna anföll i täta formationer och antingen inte utnyttjade terrängen alls eller bara till ringa del. I slutet av 1943–44 hade problemen i stort sett avhjälpts, men de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna skulle aldrig nå upp till samma nivå som de tyska i fråga om utbildning.
Hållbarheten hos T-34 kan kanske bäst illustreras av bärgningen av en T-34 modell 1943 år 2000. Den hade legat 56 år på bottnen av ett estniskt kärr.[1] Stridsvagnen hade erövrats av och använts av de retirerande tyska trupperna, som dumpade den i kärret när den blev utan bränsle. Det fanns inga spår av oljeläckage, rost eller annan signifikant vattenskada på de mekaniska komponenterna. Man kunde senare restaurera motorn till fullt fungerande skick.[2]
Hundratals T-34 installerades som krigsminnesmärken i länder i Sovjetblocket.
Åtminstone en sådan stridsvagn, monterad ovanför monumentet i Prag över de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna, var blickfånget för en större kontrovers. Monumentet som var tänkt att representera löjtnant I.G. Gontjarenkos T-34-85, den första sovjetiska stridsvagnen som körde in i Prag i maj 1945, var egentligen en tung stridsvagn av modellen JS-2m. För många i Prag var detta monument även en påminnelse av den sovjetiska invasionen som slog ner Pragvåren 1968. Stridsvagnen målades rosa av konstnären David Černý år 1991. Efter en officiell protest från den ryska regeringen, Černýs arrestering, en ommålning i grön färg, demonstrationer på gatorna och ytterligare en ommålning i rosa av femton parlamentsledamöter, förpassades stridsvagnen till ett militärmuseum.
En annan T-34-stridsvagn som målats rosa är den så kallade "Mandela Way Tank"-stridsvagnen i London.
Fyra tankmän och en hund (Czterej pancerni i pies) var en mycket framgångsrik polsk tv-serie som sändes på 60-talet, i vilken en T-34 med markeringen 102 gjordes till en popikon inom polsk kultur. Programmet visades även i andra länder inom sovjetblocket där serien också togs väl emot.
T-34 var bland de viktigaste vapensystemen i den röda armén under det andra världskriget. Eftersom östfronten utgjorde det avgörande operationsområdet under det andra världskriget kan T-34:s betydelse inte förringas. När den först kom i tjänst år 1940, var fordonet den bästa stridsvagnskonstruktionen i världen. I mitten av kriget var den inte längre överlägsen sina motståndare, men den var fortfarande bättre än de flesta och den fanns tillgänglig i enorma antal.
Den förbättrade T-34-85 förblev Sovjetunionens standardstridsvagn med en oavbruten produktionsserie fram till slutet av kriget. Tyskarna svarade på T-34 genom att introducera helt nya, mycket dyra och komplexa, andra generationens stridsvagnar, vilket sinkade deras produktion av stridsvagnar och kom att tillåta att Sovjetunionen hade en substantiell numerär överlägsenhet i fråga om stridsvagnar. T-34 ersatte de flesta lätta, medeltunga och tunga stridsvagnar i sovjetisk tjänst. Dess evolutionära utveckling skulle komma att leda till T-44 och T-54/55-seriens stridsvagnar som tillverkades fram till 1981 och används ännu idag.
T-34:s effektivitet som stridsvagn, när den utnyttjades i enlighet med de erfarenheter av mobila, samverkande operationer, som man skaffat sig under kriget, kom att ha en betydande inverkan på krigföringen. Infanteristridsvagnen hade visat sig vara föråldrad och konceptet övergavs av alla nationer vid slutet av kriget. Medan mera ekonomiska typer av fordon skulle komma att ta över de olika understödsrollerna som tidigare spelats av stridsvagnarna, kom välbalanserade stridsvagnskonstruktioner att bli mer specialiserade och optimerade för deras roll i den mekaniska krigföringen. Den medeltunga stridsvagnens potential, som hade demonstrerats av T-34, kom att leda till konceptet med den moderna enhetliga stridsvagnsparken (på engelska: main battle tank (MBT), på svenska: Huvudstridsvagn).
Chant, Christopher (1994 [1996]). World Encyclopedia of the Tank: An International History of the Armoured Fighting Machine, Somerset: Patrick Stephens (Haynes). ISBN 1-85260-114-0.
Harrison, Mark (2002). Accounting for War: Soviet Production, Employment, and the Defence Burden, 1940–1945, Cambridge University Press. ISBN 0-521-89424-7.
Liddell Hart, Basil (1951 [1999]). The other side of the hill: Germany's generals, their rise and fall, with their own account of military events, 1939-1945, London: Cassell. ISBN 0-330-37324-2.
Von Mellenthin, Major General F. W. (1956). Panzer Battles: A Study of the Employment of Armor in the Second World War, First Ballantine Books Edition, 1971. New York: Ballantine Books. ISBN 0-345-24440-0.
Milsom, John (1975). Russian Tanks, 1900-1970: The Complete Illustrated History of Soviet Armoured Theory and Design, New York: Galahad Books. ISBN 0-88365-052-5.
Muikku, Esa och Purhonen, Jukka: Suomalaiset panssarivaunut 1918-1997, Apali (1998) ISBN 952-5026-09-4.
Para, Carl (April 2002). "Military Heritage feature on the T-34" i Military Heritage vol. 3, nr. 5, ss. 18-20, 22-23.
Perrett, Bryan (1987). Soviet Armour Since 1945, London: Blandford. ISBN 0-7137-1735-1.
Russian Battlefield (1998a). "T-34: Development History" The Russian Battlefield, URL läst den 27 december, 2005.
Russian Battlefield (1998b). "T-34-85: Development History" The Russian Battlefield, URL läst den 27 december, 2005.
Sewell, Stephen ‘Cookie’ (1998). "Why Three Tanks?" i Armor vol. 108, nr. 4, s. 21. Fort Knox, KY: US Army Armor Center. ISSN 0004-2420. – beskriver politiken som omgärdade T-34:ans introduktion (PDF-format)
Wachowski, Tomasz (2004). "Nieznani T-34" (Den okända T-34:an) i Nowa Technika Wojskowa (Ny militär utrustning) 11/2004, s. 53. Warszawa: Magnum-X. ISSN 1230-1655.
Wright, Patrick (2001). Tank: The Progress of a Monstrous War Machine. Viking Adult. ISBN 0-670-03070-8.
Zaloga, Steven J., James Grandsen (1983). T-34 in Action, Carrollton, Texas: Squadron/Signal. ISBN 0-89747-112-1. – i denna finns många fotografier och ritningar som visar detaljerat de olika skillnaderna mellan de olika modellerna av T-34-stridsvagnen
Zaloga, Steven J., James Grandsen (1984). Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two, London: Arms and Armour Press. ISBN 0-85368-606-8.
Zaloga, Steven J., Jim Kinnear (1996 [2004]). T-34-85 Medium Tank 1944–94, Oxford: Osprey Publishing. ISBN 1-85532-535-7.
Zaloga, Steven J., Jim Kinnear, Andrey Aksenov & Aleksandr Koshchavtsev (1997). Soviet Tanks in Combat 1941-45: The T-28, T-34, T-34-85, and T-44 Medium Tanks, Hong Kong: Concord Publication. ISBN 962-361-615-5.
Zaloga, Steven J., Peter Sarson (1994). T-34 Medium Tank 1941–45, Oxford: Osprey Publishing. ISBN 1-85532-382-6.
Zheltov, I., M. Pavlov, I. Pavlov (2001). Neizvestnij T-34 (Den okända T-34:an). Moskva: Eksprint. ISBN 5-94038-013-1
Wikimedia Commons har media som rör T-34.
Utvärdering av stridsvagnarna T-34 och KV av arbetare vid Aberdeens testområde i USA (illustrerad version på battlefield.ru, för tillfället inte nåbar–cachekopia från internetarkivet)
T34 och T34/85 hos WWIIvehicles.com
T-34-85:an i andra världskriget: en närmare titt – detaljerad undersökning av T-34-85:ans detaljer
Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och en internationell organisation med en unikt hög grad av överstatlighet.
Unionen upprättades den 1 november 1993 som en vidareutveckling av Europeiska gemenskaperna. Den är det huvudsakliga uttrycket för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades den 9 maj 1950 genom Schumandeklarationen och som syftade till att bringa ett slut på krigen i Europa.
Unionen omfattar 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I syfte att nå sina gemensamma mål har dessa länder tilldelat unionen vissa befogenheter, som utövas av dess sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (även känt som ”ministerrådet”), Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.
Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd. Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta, samt att verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Unionen har även inrättat ett unionsmedborgarskap, som är kopplat till vissa grundläggande rättigheter, såsom rätten att röra sig fritt inom unionen.
EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.
Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.
Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952 då dess första institutioner skapades. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor. En ekonomisk gemenskap upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion. Det var dock först den 1 januari 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital förverkligades, med en gemensam valuta och monetär politik från och med den 1 januari 1999.
Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland, och ofta skett i samband med olika kriser som drivit på medlemsstaterna i att fördjupa sin integration för att möta ett uppkommet behov av ökat samarbete.
Europeiska unionens historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska gemenskaperna i ruinerna av andra världskriget. Den 9 maj 1950, numera känt som Europadagen, lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, med motiveringen att ”världsfreden inte kan upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig. Förslaget innebar att världens första överstatliga organisation – Europeiska kol- och stålgemenskapen – skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle ledas av en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara direkt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd, som enligt förslaget skulle användas för att utveckla Afrika. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska länder att ansluta.
Den 18 april 1951 undertecknades Parisfördraget, som i stora drag innehöll förslagen från Schumandeklarationen. Förutom Frankrike och Västtyskland anslöt sig även Italien och Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) till samarbetet. Vid undertecknandet antog medlemsstaternas företrädare en symbolisk förklaring – Europadeklarationen – där de proklamerade starten för ett Europa präglat av samarbete och samtidigt uppmanade andra europeiska länder att ansluta sig. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Den franske tjänstemannen Jean Monnet, som hade utarbetat Schumandeklarationen, utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.
Efter undertecknandet av Parisfördraget påbörjades arbetet med att inrätta ett försvarspolitiskt samarbete. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som var tänkt att leda till inrättandet av ett gemensamt försvar. Den 30 augusti 1954 avslogs fördraget dock av Frankrikes nationalförsamling. Fördraget kunde därför inte träda i kraft, och utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet skedde istället inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen.
I spåren av det misslyckade försöket med att upprätta en försvarsgemenskap tog Benelux-länderna, under ledarskap av Nederländernas utrikesminister Johan Beyen, initiativ till att istället inleda ett ekonomiskt och energipolitiskt samarbete, framför allt genom att inrätta en gemensam marknad och en tullunion med Benelux-samarbetet som föregångsmodell. Vid Messinakonferensen den 1–3 juni 1955 tillsattes en kommitté, ledd av Belgiens dåvarande utrikesminister Paul-Henri Spaak, med uppgift att utarbeta ett mer konkret förslag. Även en representant från Storbritannien bjöds in, men den brittiska regeringen drog sig ur förhandlingarna i oktober 1955 på grund av sitt motstånd till att ingå i en tullunion.
I sin rapport föreslog Spaak-kommittén bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för ekonomiskt samarbete och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) för samarbete kring kärnkraft. Detta förslag förverkligades genom Romfördragen, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958 på obestämd tid. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Beslut kunde dock fortfarande i många fall fattas med kvalificerad majoritet för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater. Den parlamentariska församlingen (sedermera Europaparlamentet) och domstolen blev gemensamma för de tre gemenskaperna. Däremot inrättades var sitt separata ministerråd och var sin separata kommission (istället för en hög myndighet) för EEG och Euratom. Först genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, slogs de parallella institutionerna för Europeiska gemenskaperna ihop, varvid det bildades ett enda ministerråd och en enda kommission för samtliga tre gemenskaperna.
Under 1960-talet genomfördes många av bestämmelserna i fördragen från 1950-talet. En gemensam jordbrukspolitik inrättades den 30 juli 1962 med syfte att höja produktiviteten och pålitligheten i det europeiska jordbruket. En milstolpe i arbetet med att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital uppnåddes när tullunionen blev verklighet den 1 juli 1968, ett och ett halvt år tidigare än förutsett enligt Romfördragen. Därmed avskaffades alla tullavgifter mellan medlemsstaterna samtidigt som gemensamma tullavgifter infördes mot tredjeländer, något som gav upphov till en kraftigt ökad handel mellan medlemsstaterna. Den 8 november 1968 genomfördes även den fria rörligheten för arbetstagare, vilket innebar att medborgare i medlemsstaterna fick rätt att ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna där.
I början av 1960-talet inledde medlemsstaternas stats- eller regeringschefer regelbundna sammanträden inom ramen för vad som senare skulle komma att bli känt som Europeiska rådet. Detta var framför allt ett sätt för Frankrikes nya president Charles de Gaulle att stärka de nationella regeringarnas inflytande gentemot de överstatliga institutionerna, som han ansåg hade för mycket makt. 1965 drabbades Europeiska gemenskaperna av sin första allvarliga kris när Frankrike protesterade mot kommissionens förslag till reformerad jordbrukspolitik. Den franska regeringen motsatte sig vad den uppfattade som ett försök av kommissionen att utöka sin egen och den parlamentariska församlingens makt på ministerrådens bekostnad. I ren protest återkallade Frankrike sina rådsrepresentanter vid gemenskaperna, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris”. Först i januari 1966 nåddes en kompromiss – Luxemburgkompromissen – som innebar att medlemsstaternas regeringar slöt en informell överenskommelse om att alltid eftersträva enhällighet i frågor som ansågs vara av nationellt intresse för någon medlemsstat, även i de fall då fördragen endast krävde kvalificerad majoritet.
Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till gemenskaperna. Deras anslutning hade dittills blockerats av Frankrike, eftersom de Gaulle hade motsatt sig ett brittiskt medlemskap. Även Norge hade förhandlat om medlemskap, men anslutningen avslogs av de norska väljarna i en folkomröstning den 25 september 1972. Under 1980-talet utvidgades gemenskaperna till att även omfatta Grekland (1981) samt Portugal och Spanien (1986), efter att dessa länder hade demokratiserats.
Luxemburgkompromissen och övergången till enhällighet i alla frågor av ”känslig karaktär” innebar att den europeiska integrationsprocessen i stort sett avstannade under 1970-talet och början av 1980-talet. I spåren av de ekonomiska problem som medlemsstaterna upplevde under samma period väcktes dock nya krav på ett fördjupat samarbete. Under första halvan av 1980-talet påbörjades förhandlingarna om europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom enhetsakten återupprättades och utökades majoritetsbeslut inom en rad viktiga områden för den gemensamma marknaden. Under kommissionsordförande Jacques Delors tid antogs ett omfattande paket av 310 åtgärder för att skapa en fulländad gemensam marknad utan inre gränser – den inre marknaden. Den 1 juli 1990 förverkligades den fria rörligheten för kapital och den 1 januari 1993 förverkligades slutligen den inre marknaden, 35 år efter att Romfördragen hade trätt i kraft.
Vid sidan av förverkligandet av den inre marknaden ökade även entusiasmen för ett fördjupat politiskt samarbete under 1980-talet. I juni 1979 hade det första direkta valet till Europaparlamentet hållits, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas. Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde i juni 1983 i Stuttgart, Västtyskland, sin vilja att upprätta en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor.
1985 slöt flera av gemenskapernas medlemsstater ett avtal, Schengenavtalet, om att avskaffa sina gränskontroller vid de gemensamma gränserna efter att Storbritannien hade blockerat ett sådant samarbete inom Europeiska gemenskaperna. Det var dock först genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993 efter en utdragen ratificeringsprocess, som Europeiska unionen upprättades. Unionen omfattade tre olika pelare: första pelaren i form av det överstatliga samarbetet inom ramen för Europeiska gemenskaperna, andra pelaren i form av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och den tredje pelaren i form av rättsliga och inrikes frågor. Europeiska ekonomiska gemenskapen ersattes samtidigt av Europeiska gemenskapen. Ett unionsmedborgarskap inrättades för alla medborgare i medlemsstaterna och kopplades ihop med vissa grundläggande rättigheter, till exempel rätten att röra sig fritt mellan medlemsstaterna.
Den nya unionen hade även som mål att införa en gemensam valuta före 1990-talets slut. Under 1997 antog Europeiska rådet två viktiga beslut i Amsterdam, Nederländerna. Det första gällde stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att medlemsstaterna åtog sig att upprätthålla sunda offentliga finanser. Det var en förutsättning för bildandet av en valutaunion, som skulle verkställas under de kommande åren. Det andra beslutet gällde Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Fördraget införlivade Schengensamarbetet inom unionens ramar och överförde en del uppgifter och funktioner från Västeuropeiska unionen till Europeiska unionen.
Den 1 juni 1998 inrättades Europeiska centralbanken med uppgift att föra den gemensamma monetära politiken inom euroområdet. Den 1 januari 1999 infördes euron som den gemensamma valutan i elva av medlemsstaterna; alla utom Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Grekland anslöt sig dock den 1 januari 2001. Euromynt och eurosedlar infördes den 1 januari 2002 och ersatte då de nationella valutorna i Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.
Järnridåns och Berlinmurens fall 1989 banade vägen för en utvidgning österut. 1990 återförenades Östtyskland med Västtyskland och blev därmed en del av det europeiska samarbetet. Kalla krigets slut ledde till att de neutrala länderna Finland, Sverige och Österrike ansökte om medlemskap och den 1 januari 1995 anslöt de sig till unionen. Även Norge hade ansökt om medlemskap, men anslutningen avslogs för en andra gång av de norska väljarna i en folkomröstning den 28 november 1994.
Den 23 juli 2002 upplöstes EKSG till följd av att Parisfördraget upphörde att gälla. EKSG:s resurser överfördes då till Europeiska gemenskapen. För att anpassa unionen inför den kommande utvidgningen antogs Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003. Den 1 maj 2004 ägde slutligen unionens dittills största utvidgning rum då åtta central- och östeuropeiska länder samt Cypern och Malta anslöt sig till unionen. Parallellt med utvidgningen utarbetades också en europeisk konstitution, men denna avslogs 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Istället utarbetades Lissabonfördraget som efter en utdragen ratificeringsprocess trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innebar att Europeiska unionen slutligen ersatte Europeiska gemenskapen och blev en egen juridisk person. Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i unionen, trots omfattande kritik mot korruptionen och den organiserade brottsligheten i de båda länderna. Under 2010 och 2011 avvecklades Västeuropeiska unionen och dess kvarstående uppgifter och funktioner övertogs av Europeiska unionen. Den 1 juli 2013 blev även Kroatien medlem i unionen.
I spåren av finanskrisen 2007–2008 drabbades medlemsstaterna mot slutet av 2009 av en djup och långvarig statsfinansiell kris – eurokrisen. De offentliga finanserna försämrades avsevärt i nästan alla medlemsstater och flera regeringar inom euroområdet tvingades att ta emot nödlån för att klara sig när räntorna på finansmarknaden sköt i höjden. Krisen uppmärksammade brister i den finanspolitiska styrningen inom eurosamarbetet och ledde bland annat till en reformerad stabilitets- och tillväxtpakt samt en ny bankunion och kapitalmarknadsunion.
I mitten av 2015 eskalerade ytterligare en kris – flyktingkrisen – när över en miljon asylsökande tog sig till unionen för att söka skydd. Krisen ledde till spänningar mellan medlemsstaterna i synen på asylmottagandet och flera medlemsstater införde tillfälliga inre gränskontroller inom Schengenområdet.
Den 23 juni 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna unionen i en folkomröstning. Den brittiska regeringen begärde utträde den 29 mars 2017, vilket resulterade i att Storbritannien, som den första medlemsstaten någonsin, lämnade unionen den 1 februari 2020 efter en långdragen förhandlings- och ratificeringsprocess av avtalet om Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen. Unionsrätten fortsatte dock att vara tillämplig i Storbritannien under en övergångsperiod fram till den 1 januari 2021.
Under covid-19-pandemin, med start under 2020, tvingades medlemsstaterna att införa olika reserestriktioner mellan sig för att begränsa smittspridningen. För att stimulera den ekonomiska återhämtningen i spåren av pandemin antogs ett omfattande återhämtningsinstrument på 750 miljarder euro för att finansiera olika investeringar i medlemsstaterna.
Europeiska unionens territorium upptar större delen av norra, västra, södra och centrala Europa. Den totala ytan av unionens 27 medlemsstater är 4 236 351 km², vilket kan jämföras med Europas totala yta på ungefär 10 180 000 km². Tillsammans har medlemsstaterna en 13 770 kilometer lång gräns till 18 andra europeiska länder, däribland Belarus, Norge, Ryssland, Storbritannien, Turkiet, Ukraina och västra Balkan. Unionen har också världens största exklusiva ekonomiska zon med 25 miljoner km².
Europeiska unionen består av 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Vid upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 ingick endast Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i samarbetet. Sedan dess har det successivt utvidgats till att omfatta fler europeiska länder. Till en början blockerades utvidgningen av Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han motsatte sig ett brittiskt medlemskap i samarbetet. Efter att de Gaulle hade ersatts av Georges Pompidou, kunde den första utvidgningen med Danmark, Irland och Storbritannien äga rum 1973. Den följdes 1981 av Grekland och 1986 av Portugal och Spanien. I och med Berlinmurens fall 1989, kunde Östtyskland återförenas med Västtyskland 1990 och bli en del av gemenskaperna. 1995 anslöt sig även Finland, Sverige och Österrike, som alla hade varit neutrala länder under kalla kriget. Den 1 maj 2004 skedde den dittills största utvidgningen; då anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Dessa tio länder följdes av Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013. Storbritannien lämnade, som första medlemsstat någonsin, unionen den 1 februari 2020.
Flera europeiska länder väntar på att få ansluta sig till unionen. Det finns nio officiella kandidatländer: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina. Av dessa har alla utom Bosnien och Hercegovina samt Georgien påbörjat medlemskapsförhandlingar, men förhandlingarna har gått långsamt framåt. Även Kosovo har ansökt om medlemskap och är ett så kallat potentiellt kandidatland.
För att kunna ansluta sig till unionen krävs det att ansökarlandet uppfyller Köpenhamnskriterierna, som består av politiska, ekonomiska och administrativa kriterier. Det politiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har stabila institutioner, som garanterar demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Det ekonomiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har en fungerande marknadsekonomi som klarar av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen. Det administrativa kriteriet innefattar att ansökarlandet har kapacitet att åta sig de skyldigheter som följer av medlemskapet, framför allt att kunna genomföra hela unionens regelverk. Medlemskapsvillkoren fastställs i ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.
Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz har alla någon gång ansökt om medlemskap i unionen, men har på grund av inrikespolitiska skäl, till exempel folkomröstningar, dragit tillbaka sina ansökningar. Island, Liechtenstein och Norge har dock ett mycket nära samarbete med unionen genom EES-avtalet och andra avtal, som tillåter dem att ingå i den inre marknaden, Schengensamarbetet och andra delar av det europeiska samarbetet utan att vara en del av unionen. Även Schweiz har ett nära samarbete med unionen genom bilaterala avtal. Storbritannien, som lämnade unionen den 1 februari 2020, omfattades av större delen av unionsrätten fram till den 1 januari 2021 och sedan dess av ett handels- och samarbetsavtal. De europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten har ett särskilt nära samarbete med unionen i bland annat tull-, handels- och valutafrågor.
De östeuropeiska länderna Moldavien och Ukraina samt de kaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien samarbetar med unionen inom ramen för det östliga partnerskapet.
Varje medlemsstat inom unionen har möjlighet att utträda. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer. Ett utträdesavtal, som fastslår villkoren och tidpunkten för utträdet, ska därefter upprättas mellan unionen och den utträdande medlemsstaten. Om så inte sker, utträder medlemsstaten efter två år från dess utträdesanmälan, såvida inte Europeiska rådet med enhällighet beslutar att förlänga tidsfristen.
Hittills har endast ett land – Storbritannien – lämnat unionen. Detta skedde efter en folkomröstning den 23 juni 2016 då en majoritet av de brittiska väljarna röstade för utträde och den 1 februari 2020 lämnade Storbritannien unionen. Även territorierna Algeriet, Grönland och Saint-Barthélemy har lämnat unionen eller dess föregångare.
Det finns ingen möjlighet till att utesluta en medlemsstat, men om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.
Europeiska unionens institutionella struktur bygger på representativ demokrati och maktdelningsprincipen. Det innebär att unionen styrs av direkt eller indirekt valda institutioner, vars funktioner och befogenheter regleras av unionens fördrag. Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, ansvarar för att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar.
De lagstiftande institutionerna utgörs av Europaparlamentet, bestående av 720 ledamöter som väljs genom direkta val vart femte år, och Europeiska unionens råd, bestående av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. De antar gemensamt europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande.
Lagförslag läggs fram av Europeiska kommissionen, som i det närmaste fungerar som en europeisk regering med verkställande makt att genomföra antagna lagar på europeisk nivå, förvalta unionens budget och representera unionen vid internationella förhandlingar. I enlighet med principen om parlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som årligen beviljar kommissionen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten och som kan avsätta den genom en misstroendeförklaring.
Kommissionen har också till uppgift att övervaka medlemsstaternas genomförande och tillämpning av unionsrätten. Om en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt unionens fördrag, kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, vilket i förlängningen kan leda till talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. Europeiska centralbanken ansvarar för den monetära politiken inom euroområdet och utgivningen av euro.
Varje institution leds av en ordförande. Vilka uppgifter som åligger ordföranden skiljer sig dock från institution till institution. Den politiskt viktigaste är kommissionens ordförande, som kan liknas vid en premiärminister för unionen. Kommissionsordföranden fyller en central funktion i utarbetandet av kommissionens politiska program. Han eller hon utses av Europeiska rådet för en period av fem år i taget efter att ha blivit vald av Europaparlamentet med absolut majoritet på förslag av Europeiska rådet med hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet. Varje år håller kommissionsordföranden ett tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet där han eller hon utvärderar det gångna året och redogör för övergripande politiska riktlinjer inför nästkommande år. Nuvarande ordförande är Ursula von der Leyen (EPP), som tillträdde den 1 december 2019. Hon omvaldes för en andra mandatperiod under 2024.
Övriga ordförande, inklusive Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande och Europeiska centralbankens ordförande, fyller mer administrativa än politiska roller, även om de också till viss del har möjlighet att styra den politiska inriktningen i sina respektive institutioner. Deras huvuduppgifter är att leda institutionernas arbete framåt och att representera dem utåt. Europaparlamentets talman är Roberta Metsola (EPP) sedan januari 2022, Europeiska rådets ordförande är António Costa (PES) sedan december 2024 och Europeiska centralbankens ordförande är Christine Lagarde sedan november 2019.
Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. I alla konstellationer utom rådet för utrikes frågor leds rådet av den rådsmedlem som företräder ordförandelandet. Rådet för utrikes frågor leds istället av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Under första halvåret 2025 innehas ordförandeskapet av Polen.
Europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande inom de befogenhetsområden som medlemsstaterna har gett unionen befogenhet att lagstifta. Ett lagförslag kan i regel endast läggas fram av Europeiska kommissionen. Olika lagstiftningsförfaranden tillämpas beroende på lagförslagets rättsliga grund i fördragen.
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som tillämpas på de flesta lagförslag, består i att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftar gemensamt. Detta förfarande kräver att både parlamentet och rådet godkänner lagförslaget för att det ska antas. Båda institutionerna kan ändra i lagförslaget under processens gång. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet. Detta innebär att ett lagförslag, i enlighet med den överstatliga så kallade unionsmetoden, kan antas även om inte alla medlemsstaters regeringar stöder det.
Inom vissa specifika politikområden, i synnerhet de där medlemsstaterna fortfarande vill ha full kontroll över de antagna lagarna, tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden. I dessa fall lagstiftar rådet i regel ensamt och beslut fattas med enhällighet. Detta innebär att ett lagförslag inte kan antas utan att alla medlemsstaters regeringar stöder det. Samrådsförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste få yttra sig om lagförslaget, men dess yttrande är inte rättsligt bindande för rådet. Godkännandeförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste ge sitt godkännande, innan rådet kan anta lagförslaget, men där parlamentet inte har någon möjlighet att göra några ändringar i lagförslaget.
De rättsakter som antas genom ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.
Utöver institutionerna finns ett flertal organ och byråer med uppgifter som antingen specificeras i fördragen eller i de rättsakter som institutionerna har antagit med fördragen som rättslig grund. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Europeiska regionkommittén (ReK) är två rådgivande organ till institutionerna. EESK består av arbetsgivare, fackföreningar, företagare och andra representanter från det civila samhället och syftar till att förankra vissa av unionens beslut. ReK består av nationella politiker som är engagerade på regional och kommunal nivå. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör regionalpolitiken. Förutom EESK och ReK, återfinns även bestämmelser om Europeiska investeringsbanken, Europeiska ombudsmannen, Europeiska åklagarmyndigheten, Eurojust och Europol i fördragen. Även en europeisk datatillsynsman har inrättats inom unionen. Därutöver finns byråer, som var och en utgör en juridisk person med ansvar för vissa tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter. Byråernas verksamheter är decentraliserade i unionen.
Unionsrätten utgör Europeiska unionens rättsordning och bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer. Fördragen – den så kallade primärrätten – utgör en sorts konstitution för unionen. De reglerar institutionernas sammansättning, funktioner och befogenheter. Unionens institutioner kan anta bindande rättsakter – förordningar, direktiv och beslut – endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen.
Unionsrätten är en självständig rättsordning som gäller i unionens medlemsstater vid sidan av de nationella rättsordningarna. Den skapar inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda. Delar av unionsrätten har därför direkt effekt och kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även utan att bestämmelserna har införlivats i den nationella rättsordningen. I enlighet med företrädesprincipen äger unionsrätten företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den. För att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater tolkar EU-domstolen unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden. Europeiska kommissionen kan även inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, med möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.
I enlighet med principen om tilldelade befogenheter kan unionens institutioner anta rättsakter endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så. Det finns tre huvudtyper av befogenhetsområden. Den mest långtgående befogenheten, ”exklusiv befogenhet”, innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens rättsakter. Unionen har exklusiv befogenhet på fem områden samt vissa internationella avtal.
Den andra befogenheten, ”delad befogenhet”, innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta. Medlemsstaterna får dock göra det endast så länge unionen inte redan har antagit lagstiftning inom området. Unionen kan välja att inte längre utöva sin befogenhet, vilket möjliggör för medlemsstaterna att på nytt utöva sina befogenheter.
Den tredje befogenheten, ”stödjande befogenhet”, innebär att unionen får vidta åtgärder enbart för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas politik. Därutöver har unionen även befogenhet att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Unionen kan också ta initiativ för att samordna medlemsstaternas socialpolitik.
Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är två konstitutionella principer som ligger till grund för hur unionen får utöva sina tilldelade befogenheter. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på europeisk nivå. Genom en så kallad subsidiaritetsprövning har varje nationellt parlament möjlighet att pröva om ett lagförslag, inom ett icke-exklusivt befogenhetsområde, är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten invänder, måste Europeiska kommissionen överväga skälen till att ett lagförslag har lagts fram.
Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. De lagstiftande institutionerna kan välja mellan att anta en förordning, som är direkt tillämplig inom hela unionen, eller ett direktiv, som medlemsstaterna själva måste införliva i den nationella lagstiftningen. I enlighet med proportionalitetsprincipen får institutionerna anta förordningar endast om åtgärden kräver helt enhetliga bestämmelser inom hela unionen.
Europeiska unionen bygger på ett antal grundläggande värden, som innefattar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.
Grundläggande rättigheter inom unionen finns fastställda i dess stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som fördragen. Stadgan slår fast rättigheter, friheter och principer som gäller inom unionen, däribland att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden eller avrättas, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet. Bland de friheter som fastslås återfinns religions-, yttrande-, mötes- och näringsfrihet. Likhet inför lagen, icke-diskriminering, mångfald och barns och äldres rättigheter inkluderas också, tillsammans med arbetares rättigheter, hälso- och konsumentskydd, rösträtt och rättsstatens principer. Unionen har även möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen, men en sådan anslutning har tidigare blockerats av Frankrike och Storbritannien.
Alla medborgare i unionens medlemsstater åtnjuter ett unionsmedborgarskap. Medborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser. De har rätt att rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat som de är bosatta i, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Unionsmedborgare har även rätt till skydd i tredjeländer av en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter, om den egna medlemsstaten inte är representerad där. Unionsmedborgare har också rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen, samt rätt att vända sig till någon av unionens institutioner, organ eller byråer på ett av unionens officiella språk och få svar på samma språk. Genom ett europeiskt medborgarinitiativ kan en miljon unionsmedborgare gå samman och kräva att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag i en fråga där unionen har befogenhet att lagstifta.
Med en bruttonationalprodukt (BNP) på 15 906 miljarder euro under 2022 utgör Europeiska unionen en av världens största ekonomier. Mellan medlemsstaterna har handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, avskaffats med syfte att tillåta fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Den gemensamma valutan euro har införts för att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen inom euroområdet.
Levnadsstandarden i unionen är mycket hög. 2021 uppgick HDI till 0,896, varav alla medlemsstater utom Bulgarien hade ett HDI över 0,800, vilket innebär att de är mycket högt utvecklade länder. Inkomstfördelningen i unionen är också relativt jämn; unionen i sin helhet har en ginikoefficient på 29,6. Dock finns det stora variationer mellan medlemsstaterna, framför allt mellan Väst- och Östeuropa.
Finanskrisen 2007–2008 slog hårt mot unionens ekonomi och gav upphov till en skuldkris under de efterföljande åren. Mellan 2010 och 2013 beviljade euroområdets medlemsstater nödlån till Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern, för att stabilisera deras banksystem då dessa medlemsstater inte längre klarade av att låna från marknaden till rimliga räntor. Det långsiktiga ekonomiska problemet för unionen är dock den åldrande befolkningen.
Unionens egen verksamhet finansieras genom dess årliga budget. Budgeten omfattar cirka 170 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär en procent av medlemsstaternas bruttonationalinkomst (BNI) eller en femtiondedel av medlemsstaternas samlade nationella budgetar.
Största delen av budgeten flödar tillbaka till medlemsstaterna i form av omfördelande bidrag och åtgärder för att skapa tillväxt och jobb i syfte att utjämna de ekonomiska skillnaderna inom unionen. Strax under sju procent av budgeten går till unionens administration, varav en procent för kostnaden för översättning och tolkning. Mer ekonomiskt utvecklade medlemsstater bidrar med en större andel av budgetens medel, medan mindre ekonomiskt utvecklade medlemsstater erhåller en större andel av budgetens medel.
Unionens årliga budget antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen. Den årliga budgeten måste vara förenlig med den fleråriga budgetramen, som rådet antar vart sjunde år och som fastställer ett utgiftstak för de årliga budgetarna.
Budgeten finansieras genom ett system för egna medel. Mer än 70 procent av budgeten finansieras genom avgifter som medlemsstaterna betalar baserat på sin egen BNI. Drygt tio procent av budgeten finansieras genom momsbaserade egna medel, och ungefär lika mycket finansieras genom tull- och sockeravgifter på handel med tredjeländer. Sedan 2021 finns även en fjärde kategori av egna medel baserade på plastförpackningsavfall.
Den inre marknaden utgör den gemensamma marknaden mellan unionens medlemsstater. Handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, mellan medlemsstaterna har gradvis avskaffats med syfte att tillåta de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för personer (inklusive fri rörlighet för arbetstagare) och fri rörlighet för kapital. Genom en tullunion bedriver medlemsstaterna en gemensam tullpolitik gentemot tredjeländer. Unionens konkurrensregler syftar till att motverka snedvridningar i konkurrensvillkoren mellan medlemsstaterna genom bland annat strikta villkor för när och hur de får ge statsstöd. Medlemsstaternas lagstiftningar har i hög grad harmoniserats genom att gemensamma bestämmelser för många typer av varor och tjänster har införts inom unionen. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen, till exempel för att ta anställning, driva företag eller bedriva studier i en annan medlemsstat, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten.
Genom EES-avtalet ingår också Island, Liechtenstein och Norge till stor del i den inre marknaden. De måste i utbyte tillämpa en stor del av unionsrätten vad gäller fri rörlighet och olika harmoniseringsåtgärder. Även Schweiz har viss tillgång till den inre marknaden genom bilaterala avtal med unionen.
Alla unionens medlemsstater ingår i en ekonomisk och monetär union med syfte att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen inom unionen. Det ekonomiska samarbetet bygger på samordning av medlemsstaternas finanspolitik, medan det monetära samarbetet bygger på en gemensam monetär politik med en gemensam valuta.
Stabilitets- och tillväxtpakten är ett gemensamt regelverk för de offentliga finanserna, till exempel får en medlemsstat inte gå med underskott med mer än tre procent av sin BNP. Genom den europeiska planeringsterminen granskar medlemsstaterna och unionens institutioner de nationella budgetarna varje år och lämnar rekommendationer till hur de kan förbättras utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Unionen antar vart tionde år en strategi för unionens ekonomiska utveckling.
För att ytterligare fördjupa integrationen inom unionen infördes den gemensamma valutan euro den 1 januari 1999. Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002 inom euroområdet. Sex medlemsstater har dock fortfarande kvar egna nationella valutor och ingår därmed ännu inte i euroområdet: Danmark, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Bortsett från Danmark har dessa medlemsstater förbundit sig att införa euron som valuta när de väl uppfyller de så kallade konvergenskriterierna.
Europeiska unionen har som ambition att utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, med gemensam europeisk lagstiftning vad gäller gränskontroller, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet. Genom Schengensamarbetet har gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet avskaffats. Samtidigt har gränskontrollerna vid de yttre gränserna förstärkts för att förhindra obehöriga gränspassager och det gemensamma polissamarbetet fördjupats för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Den gemensamma viseringspolitiken fastställer under vilka villkor tredjelandsmedborgare kan erhålla visum till Schengenområdet.
Den gemensamma asylpolitiken fastställer gemensamma normer för mottagande av asylsökande, gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asyl och gemensamma normer för när tredjelandsmedborgare anses vara berättigade till asyl. Dublinförordningen fastställer vilken medlemsstat som ansvarar för att hantera en asylansökan. Den gemensamma invandringspolitiken fastställer gemensamma bestämmelser om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Inom polissamarbete, straffrättsligt samarbete samt civilrättsligt samarbete har medlemsstaterna samarbete inom ramen för Europeiska åklagarmyndigheten, Eurojust och Europol. En viktig del av samarbetet är medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av varandras domar. Genom en europeisk arresteringsorder kan en medlemsstats myndigheter begära en misstänkt eller dömd person överlämnad från en annan medlemsstat. Förföljda och utsatta brottsoffer kan skyddas genom en europeisk skyddsorder.
Utöver ekonomiska och rättsliga frågor bedriver Europeiska unionen en gemensam politik inom ett antal andra områden, däribland regionalpolitik, jordbruk och fiskeri, infrastruktur samt miljö och energi.
En viktig del av unionens politik är dess regionalpolitik. Regionalpolitiken syftar till att stödja utsatta regioner och på så sätt upprätthålla ”ekonomisk, social och territoriell sammanhållning” inom unionen. Målet är att stimulera ekonomisk tillväxt, skapa fler jobb och öka livskvaliteten i Europa. En central del av regionalpolitiken är de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI), som finansierar projekt till stöd för utsatta regioner eller grupper av människor.
Regionalpolitiken är ett av de största utgiftsområdena i unionens budget; cirka en tredjedel av unionens årliga budget läggs på ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
Av unionens totala landyta utgörs 38,4 procent av jordbruksmark. Under 2020 stod jordbruks- och livsmedelsindustrin för knappt sex procent av unionens BNP och innefattade totalt 12 miljoner företag och 29 miljoner arbetstillfällen, motsvarandes 14 procent av den totala sysselsättningen inom unionen. Antalet bondgårdar har dock minskat kraftigt över tiden, främst genom att mindre bondgårdar har lagts ned.
Jordbruket är den enda sektorn som helt och hållet finansieras genom unionens budget; andra sektorer, till exempel utbildning, forskning, transport, försvar och hälso- och sjukvård, mottar ingen eller begränsad finansiering på europeisk nivå. Jordbrukspolitiken utgör följaktligen en stor andel av unionens budget; 2022 stod den för 31,3 procent av unionens budget. Andelen har dock minskat sedan 1984, då den låg på 72 procent.
Den gemensamma jordbrukspolitiken syftar till att säkerställa en hållbar livsmedelsproduktion, en hållbar förvaltning av naturresurserna och en balanserad utveckling av landsbygdsområdena. Unionen har ett regelverk för hur import och export av jordbruksprodukter får ske och hur dessa produkter ska säljas. Unionen hade tidigare långtgående åtgärder för att intervenera på jordbruksmarknaden, bland annat genom att garantera ett lägsta pris på vissa livsmedel, vilket i vissa fall gav upphov till stora lager av dessa varor. Under 2010-talet avvecklades de flesta sådana åtgärder.
Jordbrukspolitiken innefattar också stöd till landsbygden för utveckling och bevarande. Unionen har även en gemensam politik för fiskeri, vilket innefattar begränsningar för hur mycket fisk som får fångas, minimipriser för fisk, märkning av fisk samt stöd till fiskerinäringen. Unionens politik syftar till att garantera en fungerande fiskerinäring och att förhindra utfiske.
Transeuropeiska nät är de gränsöverskridande infrastrukturnätverk som kopplar ihop medlemsstaternas transport-, energi- och telenät. Unionens politik inom detta område innefattar satsningar på att göra de nationella infrastruktursystemen kompatibla med varandra och att förbättra tillträdet till dessa system.
Projekt som ingår i de transeuropeiska näten kan erhålla ekonomiskt stöd från unionen genom till exempel sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Lån och särskilda garantiinstrument kan även beviljas av Europeiska investeringsbanken. De transeuropeiska transportnäten innefattar vägtrafik, järnvägstrafik och trafik till sjöss. Unionen har till exempel utvecklat ett gemensamt signalsystem för järnvägarna för att underlätta järnvägstrafik mellan olika medlemsstater. Även det europeiska systemet för satellitbaserad navigering, Galileo, ingår i denna kategori.
De transeuropeiska energinäten syftar till att trygga energiförsörjningen och att inrätta en inre marknad för energi. Inom transeuropeiska telenät är investeringarna fokuserade kring modernisering av de redan befintliga näten. Genom roamingförordningen avskaffades alla roamingavgifter den 15 juni 2017.
Inom ramen för sitt miljö- och klimatprogram – den europeiska gröna given – har unionen antagit en europeisk klimatlag med målet att nå klimatneutralitet till 2050. För att nå dit har Europeiska kommissionen bland annat genomdrivit lagpaketet Fit for 55 i syfte att minska utsläppen med 55 procent till 2030. En viktig del av unionens klimatpolitik är dess utsläppshandelssystem för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.
Miljöpolitiken inom Europeiska gemenskaperna sträcker sig tillbaka till 1972. Den har inriktats mot bland annat surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvalitet, för höga bullernivåer, resursslöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med målet att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av ”god kvalité”. Vilda djur och växter är skyddade genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 platser genom hela Europa. REACH-förordningen är en del av unionens lagstiftning med syfte att säkerställa att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade. Unionen har även antagit lagstiftning för att bland annat fasa ut användningen av glödlampor och vissa plastprodukter.
Unionens energipolitik har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen, med fokus på resurs- och energifrågor. Syftet med energipolitiken är att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät, öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer och att använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor och ny energiteknologi.
Unionen importerar 82 procent av all sin råolja och 57 procent av all sin naturgas, vilket gör den till världens ledande importör av dessa bränslen. Den totala energiförbrukningen i unionen utgjordes 2010 av olja (35 procent), gas (27 procent), kol (16 procent), kärnkraft (13 procent) och förnybara alternativ (10 procent). Elproduktionen varierar mellan medlemsstaterna, till exempel är elproduktionen i Sverige och Österrike till stor del baserad på vattenkraft medan elproduktionen i Frankrike är baserad på kärnkraft. Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 procent förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 procent jämfört med utsläppsnivån under 1990. 2018 utgjorde förnybara källor 18,0 procent av energikonsumtionen, vilket motsvarade mer än en fördubbling av andelen sedan 2004.
Europeiska unionen har exklusiv befogenhet vad gäller den gemensamma handelspolitiken. Unionen har därför i regel ensamrätt att ingå handelsavtal med tredjeländer. Utrikespolitiken och förbindelserna med omvärlden leds av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som fungerar som en utrikesminister för unionen.
Unionen bedriver ett omfattande bistånds- och utvecklingssamarbete med tredjeländer. Varje år donerar unionen och dess medlemsstater cirka 0,5 procent av sin samlade BNI i form av utvecklingsbistånd till tredjeländer, vilket gör unionen och dess medlemsstater till den största biståndsgivaren i världen. Till 2030 har unionen som mål att utöka utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av BNI.
Inom Världshandelsorganisationen (WTO) företräds unionen och dess medlemsstater av Europeiska kommissionen. Unionen har samarbete i olika former med bland annat Förenta nationernas organ och dess fackorgan, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Unionen representeras i tredjeländer och vid internationella organisationer av sina delegationer, som leds av unionens ambassadörer.
Europeiska unionen bedriver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som även innefattar en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Detta sker under ledning av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Beslutsfattandet inom detta befogenhetsområde skiljer sig från övriga eftersom det sker uteslutande på mellanstatlig basis; nästan alla beslut fattas med enhällighet av medlemsstaterna i Europeiska unionens råd. Europaparlamentets inflytande är mycket begränsat och EU-domstolen saknar behörighet inom större delen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har gradvis förstärkts. Unionen har övertagit de uppgifter och funktioner som Västeuropeiska unionen hade innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Unionen har befogenhet att ytterligare fördjupa försvarssamarbetet och inrätta ett gemensamt försvar om alla medlemsstater skulle gå med på det.
Den gemensamma försvarspolitiken innefattar det permanenta strukturerade samarbetet mellan medlemsstaternas försvarsmakter, och syftar till att öka försvarskapaciteten, minska kostnaderna och bidra till förbättrade villkor för försvarsindustrin.
Unionen har ett nära samarbete med Nato, som 23 av de 27 medlemsstaterna även är medlemmar i. Cypern, Irland, Malta och Österrike står utanför Nato, men samtliga deltar i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla utom Cypern ingår även i Partnerskap för fred.
Europeiska unionens folkmängd uppgick enligt officiell statistik till 451 028 881 den 30 september 2024. En viss befolkningsökning är väntad framöver, främst på grund av invandring från tredjeländer. Trots ökad medellivslängd väntas befolkningen minska efter år 2050.
Med en befolkningstäthet på 105,6 personer per km² utgör unionen en av världens befolkningstätaste regioner. 80 procent av medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon invånare. Unionen omfattar även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna, utan består av flera städer som har vuxit samman. De största regionerna är Rhen–Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med runt 10,5 miljoner invånare, Grande Milano (Milano, Monza, Como, Bergamo, Varese i Italien) med runt 7,4 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt–Rhen-området (Frankfurt am Main och Wiesbaden i Tyskland) med runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med runt 3,5 miljoner invånare.
Inom kultur och utbildning har Europeiska unionen begränsade befogenheter och kan endast stödja medlemsstaternas politik. Europas kulturhuvudstäder är ett exempel på unionens kulturpolitik. Unionen stöder även flera kulturprojekt och har startat en webbportal för att förbättra flödet av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.
Under 2023 fanns totalt 567 världsarv i Europa, varav 427 inom unionen. Inom det utbildningspolitiska området utgör Erasmusprogrammet en av de mest konkreta åtgärderna. Varje år deltar ungefär 200 000 högskolestudenter i Erasmusprogrammet.
Vissa förespråkare av europeisk integration lyfter fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och Romerska riket, feodalismen under medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag, såsom världskrigen och förintelsen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.
Europeiska unionen har 24 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. Alla lagstiftningsakter översätts till samtliga officiella språk. Europaparlamentet är dock den enda institution som har som regel att översätta alla sina handlingar, och inte enbart rättsakter. Övriga institutioner använder ett begränsat antal språk, främst engelska, franska och tyska, som interna arbetsspråk.
Nästan alla officiella språk är indoeuropeiska språk, utom estniska, finska och ungerska, som är uraliska språk, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta använder sig av det latinska alfabetet, utom bulgariska, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiska, som använder det grekiska alfabetet.
Utöver de officiella språken finns över 60 regionala språk och minoritetsspråk som talas regelbundet av ungefär 40 miljoner människor inom unionen. Av dessa språk intar de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska en särställning eftersom de kan användas vid kontakt med vissa av unionens institutioner. Turkiska och luxemburgiska är de enda två språken som är officiella i en medlemsstat, men inte på europeisk nivå. Dessutom finns en stor minoritet som talar ryska, framför allt i Baltikum. Medlemsstaterna beslutar själva om sin språkpolitik, även om det finns vissa gemensamma program på europeisk nivå för att stödja och skydda de regionala språken.
Europeiska unionen har fem olika symboler som är starkt förknippade med unionen: europeiska flaggan, Europahymnen Hymn till glädjen i Ludwig van Beethovens nionde symfoni, mottot Förenade i mångfalden, euron, och Europadagen den 9 maj. Förutom att vara symboler för unionen och dess institutioner används de också i ett vidare sammanhang som symboler för europeisk integration.
De första symbolerna – flaggan, hymnen och Europadagen – antogs av Europeiska rådet vid dess sammanträde i Milano, Italien, den 28–29 juni 1985. De tre symbolerna var redan etablerade symboler för Europarådet, en separat internationell organisation, som dock uppmanade andra europeiska organisationer att ställa sig bakom symbolerna. Europeiska rådet valde emellertid att instifta Europadagen den 9 maj till minne av Schumandeklarationen istället för den 5 maj till minne av Europarådets bildande.
Europeiska rådets godkännande av symbolerna var en del av ett större paket av åtgärder som antogs på förslag av Adonnino-kommittén, som Europeiska rådet hade tillsatt året dessförinnan med syfte att stärka det europeiska samarbetets folkliga förankring. Utöver symbolerna föreslog kommittén, som leddes av den italienska Europaparlamentarikern Pietro Adonnino, bland annat gemensamma pass, registreringsskyltar och idrottsevenemang. Flera av förslagen var dock kontroversiella och inte minst Storbritannien var skeptiskt till att anta en gemensam flagga eftersom detta ansågs ge samarbetet alltför statsliknande drag. Officiellt antogs därför flaggan istället som ett rektangulärt emblem.
Under 1990-talet tillkom euron och eurosymbolen som symboler för unionen. Mottot Förenade i mångfalden gjordes till en av unionens symboler den 4 maj 2000.
Afrikanska unionen
Europarådet
Förenta nationerna
Nato
Nordiska rådet
Sydamerikanska nationernas union
Wikimedia Commons har media som rör Europeiska unionen.
Europa (webbportal)
Sveriges riksdags EU-information